tisdag 31 januari 2012

Min nya bok på Lissabonresa. Utan mig förstås.

Idag har min nya bok anlänt till Lissabon. I god tradition har den fått följa med på ett anständigt fik, högt upp i staden, där bebyggelsen påpassligt stupar ner mot kvarteren utmed floden Tejo. Är du själv intresserad av att läsa Kulturen vid stupet nästa gång du sitter på café kan du läsa mer om den här. Vill du beställa den så skickar du ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Klickar du på bilden från Lissabon, och den på bokomslaget, blir allt så mycket tydligare. Fotograf och ständig Lissabonresenär: Krister Renard.

Bokens innehållsförteckning ser du här:

1/ Kulturellt självmord eller temporär svacka? Om litteraturen, kulturen och offentligheten i det nya nöjessamhället. 2/ Krogar och skyttegravar. Om radikalkonservativa tyskar och effekterna av Första världskriget. 3/ Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom? 4/ Sorgens och glädjens minnen. En betraktelse om vänskap och trettio års diktning av Per Helge. 5/ Albanska frågor och några svar. 6/ Att vara bröd och plåster för andra människor. Exemplen Etty Hillesum och Zenta Maurina. 7/ Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 8/ Författare bakom Berlinmuren – en mosaik och ett minne. 9/ Fadon mellan vaggan och moderniteten. 10/ Det totalitäras frestelse. 11/ Wafa Sultan och den hatande guden. 12/ Anders Johansson, hembygden och konsten. 13/ Janna Thorström – ”Mina skrangliga ben lärde mitt hjärta att gå.” 14/ Sommarsamtal med mig själv.

måndag 30 januari 2012

Några anteckningar om J.M.G. Le Clézios författarskap.

Han fanns med bland förhandsspekulationerna, J.M.G. Le Clézio, innan han fick sitt Nobelpris 2008. Det hade han gjort länge. Inget kunde vara mer självklart än att belöna ett av de stora europeiska författarna, viktig inte bara för sitt språk, sin personlighet och beständighet (debuten skedde redan 1963 med Rapport om Adam) utan också för att hans ämnesval ofta griper direkt in i vår kontinents komplicerade och ofta smutsiga förflutna. I det avseendet finns det en klar linje mellan honom och föregångare som Marguerite Duras, Albert Camus och andra som intresserar sig för det egna landets plats i världen, dess historia och nutid.

J.M.G. Le Clézio föddes 1940 i Nice, hans far var född på Mauritius, och helt olika delar av världen kom att bli både faderns och hans egna bostadsorter: London, Nigeria, Mexico, och han kallades vid debuten "ett genialt brushuvud". Han studerade både i London och Oxford, och tog sin examen vid universitetet i Aix-en-Provence, två år efter debuten, då han bara var 23 år gammal.

Vill man förstå själva grunden för J.M.G. Le Clézios författarskap kan man med fördel läsa essäsamlingen Jordisk extas. Där sker ett slags självrannsakan. Han reducerar sig i denna text till ett ingenting, från vilken ödmjukheten kan födas. Man har sina föräldrar att tacka för allt. I detta finns också tanken på att det inte existerar någon reell ensamhet: "Vid min födelse utgjorde människorna mitt öde" säger han, och konkretiserar: "Hellre än att säga om en människa att hon är kultiverad skulle jag önska att man sa: det är en människa". Den slutsatsen finner man också i ett gammal talesätt på jiddisch, då man bland judarna talade om en annan människa med största respekt kallade man henne just "ein mensch". Har man människorna som sitt öde vet man vilka förutsättningar man har att nå fram med sitt författarskap. Språket är i det avseendet det enda giltiga problemet, "orden är sin egen fullbordan, inga verktyg".

J.M.G. Le Clézio är en oftast tillgänglig och lättläst författare. Han känner den episka prosans grunder och han kan som få skapa gestalter i sina berättelser, av den sort som stiger ut från papprets och tryckets begränsningar och lever i läsarens fantasi och inre bildvärld.

Men det innebär inte att han banaliserar. Rakt tvärtom skulle jag vilja säga, att man också i hans författarskap finner språkliga utmaningar såväl som moraliska. Motivvalen går ofta tillbaka på hans eget liv och bakgrund. I Skattsökaren får vi till exempel möta en pojke som mot slutet av 1890-talet lever med föräldrar och syster på Mauritius. Där är farfaderns liv förebild. I Färder i andra riken är det gåtfullhetens och fantasins rike som är avgörande, liksom det i Kriget sammansmälter en fiktiv och en verklig värld, kring avgörande frågor om människans livsväg.

Mer konkret är det i Vandrande stjärna där först nazismens fasa utgör fond för en flicka och hennes mor som gömmer sig i södra Frankrike för att inte hamna i tyskarnas fångenskap. När de efter kriget beger sig till Palestina, som snart ska bli den judiska staten Israel, kommer J.M.G. Le Clézio med självklarhet in på frågan om de två folkens sammantvinnade öde: här blir Esther symbolen för det judiska och Najma för det palestinska.

I den gripande lilla minnesboken Afrikanen säger han: "Jag var bara ett barn och likgiltig för imperiets makt. Men far tillämpade dess regler som om endast de hade skänkt hans liv en mening. Han trodde på disciplin för varje vardaglig handling."

Det kanske ter sig som en banalitet, men som världen nu är skapt tycks ibland hetsiga opinioner döma också barnen till imperiebyggarna och kolonisatörerna. För Albert Camus generation blev barndomens Algeriet i själva verket en mardröm, i stället för en frihet byggd på frigörelsen från Frankrike. På samma sätt tycks det i dag vara i andra, liknande situationer.

Le Clézio skapar i Afrikanen ett oförglömligt porträtt av fadern, som själv i all väsentlig mening var ett offer för denna kolonialism. När fadern mot slutet av sitt liv flyttar tillbaka till Frankrike ställs Le Clézio inför bitterheten och tystnaden. Det gör inte hans liv lättare och han tvingas själv söka svaren. På samma sätt är därför den mäktiga och storslagna Allt är vind ett minnesarbete.

Jag vet ingen modern europeisk roman som gripit mig så som den. Här tar Le Clézio sig an det koloniala såret konkret: hans egen berättelse om det exempellösa våldet blir här till oförglömliga scener av ett omänskligt beteende, raka motsatsen till den människa han efterlyste i Jordisk extas. I Algeriet gjorde Frankrike det som blir en personlig rannsakan hos Le Clézio, men också minnena från Mexiko och London sammanfogas i denna storslagna bok till existentiella dramer som sätter fingret på eviga frågor om tiden, varat och förgängelsen.

Till sist visar jag er några visdomsord från Jordisk extas. De hämtas ur essän Det oändliga mittemellan och säger något om den hållning som ligger till grund för Le Clézios författarskap, men som också kunde vara en maning till alla oss andra:

"Kulturen är inte ett slutmål. Kulturen är föda bland andra slag av föda, en formbar tillgång som existerar endast genom människans förmedling. Människan bör betjäna sig av den för att forma sig själv, inte för att glömma sig själv."

Bilder: A. Nydahl. Bilden på författaren från Svenska Akademien.

Orhan Veli: Havet.

Från mitt rum har jag utsikt mot havet
Jag ser inte ut, ändå vet jag
när båtar passerar lastade
med vattenmeloner

Precis som jag lekt som barn en gång
låter havet sin solkatt studsa
runt taket och roa sig
med att förarga mig

Doften från tången på stranden
och de uppdragna fisknäten
väcker inga minnen hos barnen
som lever vid havet

Orhan Veli: Havet (ur Jag lyssnar till Istanbul, Ellerströms förlag, i översättning av Anne-Marie Özkök och Lasse Söderberg). Foto: A. Nydahl.

söndag 29 januari 2012

Svante Nordin: Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis)

Svante Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen. Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.

Hans nya bok har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats och uppenbarligen också sålts i stor upplaga. Jag sitter här med en nytryckt andra-upplaga och läser recensionsklipp på omslaget, där Hans Ruin i DN bland annat konstaterar att ”boken är unik i sitt slag, genom sin omfattning, detaljrikedom och breda språk- och traditionsurval.”

Det som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och så att säga blivit beroende av dem.

Det kan te sig överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler, Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci, Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne. Nietzsche i sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga inspirationskällor.

Men det verkligt värdefulla är att Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.

Därmed är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära, religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.

Béla Hamvas: The Philosophy of Wine

Ack, jag läser ännu en gång Béla Hamvas filosofiskt anlagda bok om vinet och livet. Druvan, drycken, eros och livskraften.

1897 – 1968 levde den märkliga man som skrivit boken. På 1940-talet svartlistades han av den kommunistiska regimen och arbetade i jordbruk och på fabriker resten av sitt liv. Men parallellt med det skrev han. Boken om vin blev färdig redan 1945, skriven ”i ett andetag” som Antal Dúl säger i efterskriften till The Philosophy of Wine.

Boken är en både ett slags stridsskrift och en sensibel hyllning till vinet som rusdryck. Den säger sig vara ”en bönbok för ateister” eftersom Hamvas känner sympati för ”de lidande” som tror att böner endast kan läsas i kyrkan och i prästers sällskap. Ateisterna, säger Hamvas, är fattiga i anden, ”de mest behövande barnen i vår tid”. Hur ska man kunna be med dem? Hamvas har en strategi klar, han säger att det måste ske så att ateisten inte ens märker det, med en kombination av cynism och oskuld. Vinet är alltså både en spirituell och en fysisk angelägenhet. Enligt grekisk tradition ser han vinets gud Dionysos som en befriare.

Han säger att vinet inte har en musa, men att den som är bäst ägnad att dricka det är den som inspirerats av musan, ”den som alltid läser poeterna, och, om inte en aktiv musiker, en som lyssnar till musik och beundrar målerier”. Det är den här sortens människa, säger Hamvas, som vet ”vilken tidpunkt som är bäst för arbete, promenader, sömn, samtal och läsning; endast han vet att kärlek och vin… var som helst, när som helst, hur som helst.” Och så tillägger han:

”Den som tycker om vin och kvinnor är en bohem”, som om det vore en självklarhet att det är en manlig läsare han tilltalar. Men till kvinnan har han också råd att ge: gå ut i solen, naken, gärna inför ”en manlig spegel”, tio minuter varje dag och du erhåller skönheten. ”Du måste befria dig själv. Du kan inte tillåta dig ett liv utan ljus. Solen behövs! Solen!” Lyder hon det rådet kommer hennes hud att bli som havet, ja som vinet. Och väl där, i denna skönhet, har hon, liksom mannen, nått till det stadium då hon kan dricka vinet var som helst: ”Säg alltid: Nu dricker jag vin. Förneka det aldrig för dig själv, inget illa kommer att ske dig. ”

Och avslutningsorden lyder: ”Om du lever på detta sätt, så kan du sitta vid vägrenen, ta fram din flaska och dricka, och du beter dig rätt. På vintern kan du dricka intill brasan, i köket, utomhus i snön, på krogen eller intill skrivbordet. Du kan också dricka i ett gathörn, ta en slurk från flaskan, av hjärtat som de säger. Du kan också dricka i ensamhetens rum, du kan dricka i sängen och i badkaret.”.

Béla Hamvas skrift är ingenting för en nykter alkoholist. Hans romantik drabbar hårt. Hans ord är förförelse av högsta klass och hans bok borde ha en varningstext på omslaget. Det kommer den säkert att få om den ges ut på svenska.

lördag 28 januari 2012

Om islam och islamism i muslimska länder och i Europa.



Jag funderar ofta på varför jag blir upprörd. Mot bakgrund av alla de miljöer jag rest, arbetat och träffat människor i vågar jag påstå att jag också vet en del om islam och muslimska miljöer. Det finns skäl betona att jag aldrig mött kvinnor som täckt hela sina kroppar i tyg, eller män som påstått att så ska kvinnor se ut. På 1980-talet såg man inte ens en vanlig sjal på muslimska kvinnor i Libyen eller på Västbanken, om de inte var gamla. Tro inte att de frimodiga unga kvinnorna i Jerusalem/ al-Quds, Jeriko, Ramallah, Bir Zeit (byn där universitetet ligger), Hebron, Tripoli eller Benghazi gjorde det. Å nej, de var stolta över den inre frihet de kände, de var trotsiga och modiga. Inte ens i Malmö mötte jag unga muslimska kvinnor i någon form av sjal eller slöja, oavsett om de var från de ockuperade palestinska områdena, något annat arabiskt land, Turkiet, muslimska delar av Jugoslavien som Bosnien eller Kosovo, eller från Albanien. Det fanns alltså ingen självklar koppling mellan de invandrare jag lärde känna och en muslimsk tro som tog sig sådana uttryck. Inte ens de få flyktingar jag mötte från Afghanistan, som anlänt till Malmö under den sovjetiska ockupationen bar sådana religiöst/politiskt laddade plagg.

Med islamisk väckelse och med islamismen förändrades allt. Plötsligt skulle en europé betrakta det som självklart att olika typer av slöja, niqab och burka skulle fungera i hans eller hennes land. Varför i hela friden skulle vi kunna se varandra i ögonen, när nu helt andra moralregler förespråkades av de militanta män som förklarat krig mot allt vad individuell och/eller inre frihet hette. Jag har aldrig och kommer aldrig att godta det. Ingenting hindrar mig, än så länge, att uttrycka kritik mot den sortens tänkande som leder till att människor tvingas och, mer eller mindre frivilligt, föses in i andens och kroppens fängelser.

När jag ser den lilla videon från Holland här ovan tänker jag på sådant och undrar hur det alls ska bli möjligt för våra barnbarn att leva i ett samhälle där en ideologi byggd av medeltida sociala och religiösa värderingar, och som sätter likhetstecken mellan moral och förtryck, mellan tro och underkastelse, ska vara förhärskande eller anses likvärdig med det moderna, öppna samhället.

På samma sätt anser jag det vara en självklarhet att stödja de unga araber - män och kvinnor - som revolterar inte bara mot det förflutnas despoter utan också, och framför allt, mot de nya härskare som vill vrida klockan tillbaka till Muslimska Brödraskapets ideal, till wahhabism och salafism som, om den vinner hela makten framför allt kommer att driva unga, sekulära kvinnor som Lina Ben Mhenni, hon som skrev Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren, tillbaka till mycket strikt reglerade liv utan vare sig inre eller yttre frihet. Jag tycker att det räcker att se henne i ögonen och läsa vad hon skriver, för att förstå att det är en omöjlig ekvation.

fredag 27 januari 2012

Michel Ekman: Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts, Helsingfors).

”När jag var sexton började jag långsamt bli en människa jag fortfarande kan identifiera mig med.”

Michel Ekmans nya bok är en vacker och tät samling texter om liv, yrke och kultur. Den utgår ifrån ett ungt liv som särling och solitär känsla och ett sökande efter den punkt där den privata och den yrkesmässiga läsningen inte längre är två väsensskilda saker. I det mesta av Ekmans fem essäer kan jag spegla mitt eget liv, och därför kommer nu dessa texter att inlemmas i det jag som bär också mig genom livet. Detta jag som alltjämt anstränger sig att bli ”en människa jag fortfarande kan identifiera mig med”.

För är det inte som Cioran skriver, att man vid varje avgörande punkt och förändring i livet, egentligen borde byta namn, eftersom man i viss mening blivit en annan människa? Jag ser att Ekman också vid sexton års ålder blev kommunist. Han träder in i dessa kretsar av studier, samtal och utveckling.

Det som skiljer den tidens kommunistiska kretsar i Finland från dem i Sverige, är att man där höll Sovjetunionen högt. Här var det närmast förstenade norrbottenskommunister som delade den världsbilden. I ungdomskretsarna jag själv var en del av stod Kina och Albanien som ideal. Båda dessa skandinaviska rörelser var inte bara återvändsgränder politiskt, de var det också i rent existentiell mening.

Ekman berättar hur läsningen kom att förändra honom. Mötet med Hesses Stäppvargen förändrade allt, han förstod att han inte längre kunde ”blunda för kontrasten mellan min ensamhet och hjälplöshet i samhället och de kollektivistiska ideal jag anslöt mig till." Ekman berättar:

För mig blev hans (Hesses, min anm.) roman en ny världsförklaring, och när jag sent på eftermiddagen nästa dag vaknade ringde jag genast till mina förvånade och indignerade kamrater i den politiska rörelsen, som räknade med att jag skulle fortsätta leda studiecirklar och planera aktiviteter som jag åtagit mig, och förklarade att allt detta omedelbart måste upphöra eftersom jag inte längre var kommunist. Jag återkom aldrig till mina uppgifter inom politiken. Men mitt Hesseintresse eskalerade snabbt – det harmonierade ju också, som jag snabbt skulle lära mig, med den österländska poesi och filosofi som snabbt tog de gråa marxism-introduktionernas plats i min läsning.”

Politiken var därmed ett mindre viktigt kapitel. Och det övriga i Ekmans bok utspelar sig på en litteraturscen. I det han berättar förenas det privata – egna kriser, ensamhet, familjebildningar, faderns sjukdom och död – med vägen allt djupare in i litteraturen.

Ekman vill förena en akademisk, allt mer haltande väg, med en privatmans. Det akademiska förskjuts till en perifer sida av livet och ligger därför i skugga. Andra läsningar, privatmannens, blir avgörande, som Max Frisch Stiller och Tolstojs Krig och fred. I läsningen av Tolstoj sitter han hos sin döende far. Det blir som en ritual, som snart gör honom allt friare från illusioner:

”Men varje kväll kunde jag en stund finna, inte tröst, men glömska i Tolstojs övertygande försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död, om individens maktlöshet inför ödet, om alltings outtröttliga kontinuitet.”

Eftersom jag själv frilansat för olika kulturredaktioner i dagspressen – åren 1979 till 2010 – läser jag med särskilt stort intresse essän Kritiker. Här finns inte minst intressanta jämförelser mellan det svensktalande Finlands offentlighet (Hufvudstadsbladet inte minst) och det som Ekman finner som en plattform i det rikssvenska (Svenska Dagbladet).

Skillnaderna är, naturligtvis, mycket stora och ändå är den parallella utvecklingen slående. Ekman pekar på det som Tomas Forser sammanfattande beskrev, när han sa att kulturen ”blev granne med nöjet för att så småningom integrera också nöjesreportage, populärkultur och intervjuer i ett nytt, brett kulturbegrepp”. Denna nivellering av pressens kulturmaterial ursäktas också med ekonomiska argument, då det var ”lätt att krympa kulturavdelningarna eftersom de bygger på frilansskribenters arbete.” Med illa dold ironi konstaterar Ekman att kulturjournalistiken under de senaste trettio åren ”inte varit en framgångsbransch.”

Boken innehåller också en lång och spännande filmessä, om ”Rohmerska epifanier” och essän som bär bokens titel, Utanför tiden, där Ekman beskriver hur han ur den kluvna känslan av ensamhet – sorglig och samtidigt berikande – möter poesin. Det sker i läsningen av Peter Sandelins samling Tyst tiger havet, en tunn, grå bok som en klasskamrat överräcker våren 1973. Essän till bokhandlaren Andrew Erikssons femtioårsdag 2008, I Brunnsparken, är inte minst en meditation kring hur ”den goda förortens barn” närmar sig den lyriska modernismen. Det gör han med läsningen av Gunnar Björling. Och med några ord av honom, citerade av Ekman, kan man sammanfatta läsningen av denna bok:

”Att skriva
det: min
dag.”

Där förenas läsningen och skrivandet i en kategori som saknar varje förbindelse med nyttotänkandet. Och det är inte minst i det avseendet som Michel Ekmans nya bok är så uppfriskande och inspirerande.

Här recension i Hufvudstadsbladet, Helsingfors. Uppdatering 22 februari: recension i Svenska Dagbladet.

Nelly Sachs: O dessa skorstenar.

Nelly Sachs, ur Flykt och förvandling (FIB:s Lyrikklubb, O die Schornsteine, i översättning av Moses Pergament).

Och när denna min hud är söndersliten skall jag skåda Gud utan min kropp (Job)

O dessa skorstenar
på Dödens sinnrikt byggda boningar,
då Israels kropp, upplöst i rök,
gled genom luften –
Som skorstensfejare den upptogs av en stjärna,
som blev svart.
Eller var det en solstråle?

O dessa skorstenar!
Frihetsvägar för Jobs och Jeremias stoft –
Vem uppfann er och byggde sten för sten
en väg åt flyktingar av rök?

O ni Dödens boningar,
så trivsamt inredda
för husets värd, som annars blott var gäst –
O ni fingrar
som lagt ingångströskeln
likt en knivsegg mellan liv och död –

O ni skorstenar
O ni fingrar –
Och Israels kropp i rök genom luften!

Filmtips: Hoppets hamn

torsdag 26 januari 2012

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn.

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Berättelserna om Andra världskriget är så vanliga att det ibland är svårt att få ögonen på de som verkligen viker av från det allmänintressanta. De personliga vittnesbörden, de unika erfarenheterna och infallsvinklarna. Anne Wiazemskys bok om modern, Claire Mauriac, är en sådan bok som man unnar många läsare. Författarinnans morfar var alltså den legendariske franske författaren François Mauriac (1885-1970) som fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Ändå är morfadern och mormodern perifera gestalter i denna berättelse som fokuserar på modern Claire som på Röda Kors-uppdrag kör ambulans i krigets slutskede och i samband med krigsslutet placeras i Berlin. Hon har då sedan länge en relation med en man i Paris, en relation hon måste bryta.

Arbetet i Berlin är både upprivande och tragiskt, men framför allt svetsar det samman de människor som tillsammans ska rädda så många krigsfångar som möjligt tillbaka till sina familjer i Frankrike.

Vänskaper, både ytliga och djupa, uppstår i detta arbete och i det hus där de inkvarterats på Kurfürstendam. De flesta av stadens överlevande bor i källare till de helt eller delvis raserade husen, hunger och kyla är mer än påtagliga problem. Priset för Hitlers och nationalsocialisternas tusenårsdröm är högt, mycket högt, också för det tyska folket.

Anne Wiazemsky är en mycket driven berättare. Sitt förflutna som filmskådespelare (i filmer av bl.a. Robert Bresson och Jean-Luc Godard (som hon i tolv år var gift med), har hon förvaltat väl sin egen gestaltningskonst, som gör människor till något mycket mer än namn och egenskaper. I Mitt Berlinbarn är de människor av kött och blod, vilka man tycker sig komma mycket nära.

Det som gör starkast intryck i Mitt Berlinbarn är hur barnet själv, författarinnan, genom brev och berättelse ger en så komplex och mänsklig bild av sin mamma. Och ett bärande tema i boken, kärleken till kollegan, ryskfödde Yvan Wiazemsky (född 1915 i Sankt Petersburg), utvecklas till en alldeles sann historia om ett ungt par som gifter sig och får barn, och senare av döden skiljs åt. Mannen, som sedan bara omtalas med smeknamnet Wia, har en furstlig bakgrund och lyckas ändå överbrygga detta tunga bagage i ett liv som existentiellt sett befinner sig på andra sidan av den sociala skalan.

Mitt Berlinbarn är en bok som markant skiljer sig från all den krigstrivia vi är vana att matas med. Kanske är det familjeangelägenheten, det alldeles personliga, som får författaren att här skala bort allt utanverk för att istället koncentera sig på det väsentliga, och det tycks vara att människan är så funtad att hon också under de svåraste förhållanden kan odla sina goda sidor, sin kärlek och sin trots allt-attityd som väl bottnar både i egen överlevnadsvilja och kärlek till den människa som ska bli hennes partner.

Tidigare böcker av Anne Wiazemsky på Elisabeth Grate Bokförlag:

En handfull människor (2004), Lovsånger till kärleken (2006), Debutant (2008)

Sonallah Ibrahim: Warda. En läsning i ljuset av utvecklingen i Egypten.

Sonallah Ibrahim

Sonallah Ibrahim: Warda (Leopard Förlag, översättning av Marina Stagh)

Verksam i hemlandet Egypten hade Sonallah Ibrahim länge en mäktig och reaktionär regims regler och lagar emot sig, Mubaraks. Egypten plågades av maktmissbruk, korruption och ökande inflytande från de islamister som sist och slutligen vill göra upp med landets yttrande- och tryckfrihet (för uppdatering, se slutet av denna bloggtext).

Ibrahim föddes 1937, är Kairobo och har varit verksam som författare sedan 1950-talet. För sina ord har han suttit bakom lås och bom många gånger, sammanlagt fem år under Nassers styre på 1950- och 1960-talen. Två av hans tidigare romaner, Augustistjärnan (1990) och Kommittén (1994) finns också på svenska. Vid sidan av dessa har han utgivit ytterligare en handfull romaner, en novellsamling samt den självbiografiska boken Memoarer från ökenfängelset.

Romanen Warda är ett mäktigt storverk, både till omfång och innehåll. Den är en i grunden regimkritisk roman, förvisso i sitt konkreta uttryck mot guldstaten Omans härskare men i sin kontext också riktad mot den typ av regimer som låter arabvärlden falla ner i social, politisk och kulturell stagnation.

Romanens centrala karaktär är Shala, student i Beirut som ger upp allt vad framtiden burit i sitt sköte av karriär och civilt liv. Hon tar sig namnet Warda (det betyder ros) och beger sig till södra Oman, där hon i bergen skapar en gerillagrupp. Hennes stora förebild i livet är Che Guevara, men också Fidel Castro och Nasser figurerar.

"Jag klippte håret och naglarna. Farväl till målade naglar. Framtiden tillhör oss". När hon säger detta gör hon det som "revolutionär" på vänsterkanten, men för mig ekar orden kusligt av ett ideal som inte minst delas av de nya härskarna i landet. Kanske finns det en självklar bro mellan Che, Fidel och mullorna, men att vi västerlänningar inte tycks ha förstått det tidigare?

På klassiskt revolutionsromantiskt maner ger hon sig "kampen" i våld. Romanen är byggd som en dagbok skriven av Warda, en dagbok som ger hela texten dess dokumentära känsla, dess febriga närvaro i den del av tillvaron vi brukar kalla verkligheten. Ibrahim är känd för att använda sig av denna stil, ett slags dokumentärroman, och genom Wardas dagbok leds läsaren in i en förståelse av utvecklingen i arabvärlden från 1950-talet fram till 1975. Runt dagboken bygger Ibrahim den fiktiva berättelse som leder till att texten kan friläggas. Den handlar om en man som kommer till Oman efter en lång bortovaro, han är hängiven kommunist och letar efter en gammal vän (och det är vännens syster som är romanens huvudperson). De har alla ett gemensamt förflutet i 1950-talets Kairo. Wardas dotter Waad sitter på dagböckerna. Med henne inleder mannen en erotisk relation.

Man kan självklart läsa denna roman som skildringen av mycket fria, självständiga och radikalt annorlunda kvinnor. De stämmer inte med klichébilden av den arabiska kvinnan. De vandrar en annan väg. För dem är friheten inte ett tomt ord. Men att de väljer just denna väg säger också något om författarens föreställningsvärld, där kommunismen ännu tycks vara hopplöst länkad till frihetsrörelser. Kring denna roman har det understrukits att den behandlar ämnen som är högst brännbara: homosexualitet, sexuella relationer över huvud taget, en radikal och tydligt uttalad kritik av Omans politiska liv.

Bokens dokumentära prägel understryks av att den slutar med en lista över källor, både böcker, tidskrifter och annat. Sådant brukar inte förekomma i romaner. Här ter det sig alldeles självklart. Att Sonallah Ibrahim verkligen vårdar sin frihet och sitt oberoende kan kanske belysas av det faktum att han vägrade ta emot ett stort pris från Egyptens kulturministerium.

PS: Tänk så mycket som hänt sedan den här boken utkom. Idag öppnades det nyvalda Egyptiska parlamentet. 1% av ledamöterna är kvinnor, kraftigt beslöjade. 75% av ledamöterna är islamister. Vad är ni förvånade över? Trodde ni att det var ”demokrati” och ”frihet” som föddes på det där torget i Kairo?

Det som föddes var shariastaten, den islamistiska förtrycksapparaten som på lång sikt kommer att få Mubaraks regim att se ut som en dans på rosor (förvisso också på rostaggar). Se på bilden från dagens ceremoni, de där salafisterna och wahhabiterna som de frihetslängtande tydligen ville ha som sina representanter, har inte ens vett att hålla sig vakna. Kanske behöver de inte heller göra det, eftersom moskéns makt så småningom blir hela landets.

onsdag 25 januari 2012

Döden.

Tidigare idag fick vi veta att Stig Sæterbakken var död. 45 år gammal valde han att lämna denna jämmerdal. I Vertigomannens blogg får vi de vackraste orden och de sorgligaste av hans svenske vän och förläggare, C-M Edenborg. Läs orden och minns denne säregne författare.

I min bok Inre frihet (2007) skrev jag:

"I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen".

Hon tycks mena att människor i grupp alltid tycks ha en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. "Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".

Stig Sæterbakken tar tag i ämnet i tidskriften Res Publica, där han i en essä om Emmanuel Boves reportage från den franska förorten Bécon-les-Bruyères skriver:

"... en gripande antiberättelse om samhörighetens problem, om det omöjliga i att finna sig tillrätta i en gemenskap."

Bove hävdade för övrigt att han uppfunnit en ny litterär genre, som han kallade "utarmad ensamhet".

Sæterbakken säger, att det kanske inte finns fog för att säga att han uppfunnet den, men väl att "säga att han skrev den, och att han skrev den på ett sätt som ingen före honom hade gjort och som många efter honom skulle komma att göra, vare sig de hade klart för sig eller ej att det fanns en författare i Paris på 20- och 30-talen vid namn Emmanuel Bove som ägnade hela sitt liv åt att skriva och som i grund och botten bara skrev om detta enda..."

Barndomen i nuets spegel.

Jag med mamma, Köpenhamn 1955.

Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag. Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi växt in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.

Att försöka minnas och att nedteckna minnena är ingen rättegång, ännu mindre en anklagelse. Syftet är snarare ett slags försök att skapa en struktur kring det förflutna. Också de allra ljusaste minnen skapar en berättelse. Det förflutna kan skapas på nytt, aldrig som en bild av det som verkligen skedde, utan som en alldeles ny bild blandad med minnen eller fragment av minnen.

Jag och min bror med pappa, Bulltofta 1955.

Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar. Tack och lov skulle vi inte bo där länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid.

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.
Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

(Ur manuset Barndomen i nuets spegel, en bok under arbete)

Oksana Zabuzjko: Fältstudier i ukrainskt sex (Norstedts, översättning av Irina Voltjanskaja och Mikael Nydahl)

Nej, det är ingen ny bok, Oksana Zabuzjkos Fältstudier i ukrainskt sex, jag här skriver om. Vem har sagt att böcker måste vara nya?

Av titeln skulle man kunna tro att detta är en bok om sex. Och det är det. Men knappast den lustfyllda. En tes, som uttrycks på de sista sidorna men genomsyrar hela boken, är att ukrainska kvinnor blir knullade av ukrainska män på samma sätt som dessa män i sin tur genom de senaste hundra åren blivit knullade av omvärlden – utnyttjade och förnedrade.

Berättarrösten tillhör en kvinna vid namn Oksana. Men hon berättar ingen handling, historien framträder i stället indirekt, i ett maniskt, intensivt och expressivt textsvall, en flödande prosa som hela tiden strävar mot poesi. Det slår också ofta över i diktstrofer, och blir än mer metafor- sprakande. Oksana föreläser, grubblar, utbrister, gnäller, skäller, skrockar, sitter på en collegebar och sörplar Cabernet Sauvignon och återger sin "romantic love story" med "slavic charm" för Lisa och Dave.

Oksana liknar sin namne författaren: Hon är en hyllad ukrainsk filosof, författare och poet som reser till USA på stipendium och föreläser på några universitet vid mitten av nittiotalet (boken kom ut i Ukraina för tio år sedan). Hon är en pretentiös och äregirig poet som vill förskonas från helvetet Ukraina, "från att levande tvingas gå under/ utan hopp, utan handlingar, utan tid/ i tomhet och obemärkthet". Men hon dras med sitt arv av klassisk ukrainsk desperation och depression, och ett uppslitande förhållande med en excentrisk och egocentrisk ukrainsk konstnär.

Kulturkrocken mellan amerikansk självgod naivitet och ukrainsk desperation är ofta rolig, men kan ibland bli lite irriterande. Allt i Amerika är så över- drivet artificiellt och ytligt, medan Oksana, hon struntar i den goda smaken, i att man inte får säga kuk och fitta och knulla, i att man inte får överlasta med metaforer, peppra med kursivt och VERSALT eller vara oförskämd mot snälla människor.

Hon är en riktig bitch, med andra ord, när hon häcklar och begråter livets jävlighet. Orättvisorna och beroendeförhållandena – mellan män och kvinnor liksom mellan fattiga och rika länder – ter sig för henne naturlagsbundna och ofrånkomliga, men inte desto mindre, eller kanske just därför, som rättmätiga objekt för svidande sarkasmer.

Som över hur vi gärna vill vara upphovsmän till saker och ting, skapa, göra anspråk på Guds ensamrätt. Vi "inbillar oss att vi är skapare när det egentligen bara är en liten flik av den ursprungliga huvudplanen som vi lyckats få en glimt av genom springan. Vi sitter mest snällt och lydigt och lägger om pusselbitarna i nya och värdelösa kombinationer: ordnar Campbell-burkar i rader, ställer ut gummistolar försedda med damskor på biennalen… Och gåsflocken av kritiker och litteraturvetare kacklar och nickar bra, interesting.”

Jag kommer att tänka på andra postkommunistiska författare, som ryssen Vladimir Sorokin (Blått fett, Is) med sin våldsamma kroppslighet, och polacken Andrzej Stasiuk (Världen bortom Dukla, Nio) med sin lyriskt upphöjda socialrealism. Men också den danska poeten Pia Tafdrup och hennes sinnliga prosadebut Ge sig hän, där finns samma slags prosa som vill bli poesi, och samma fatalistiska syn på kvinnans drift att underkasta sig en dominant hane.

Det är en bekännelseroman, totalt självutlämnande, och utlämnande alla omkring sig. Det är en djup suck över manlig dominans över kvinnan, över hur ekonomiska och historiska förutsättningar till synes ofrånkomligt formar människor och hela tillvaron. Det är uppfordrande och irriterande på samma gång, en del megalomaniskt, annat bara maniskt.

Ändå – så länge det finns självironi finns det hopp. Och litanian slutar faktiskt i ett durackord.

Bilderna från författarens hemsida.

tisdag 24 januari 2012

Adam Zagajewski: Snöyra.

Vi lyssnade länge på musik -
lite Bach, lite sorgsen Schubert.
För ett ögonblick lyssnade vi på tystnaden.

Utomhus yrde snön
vinden tryckte sitt blåfrusna
ansikte mot husväggarna.

De döda åkte släde ikapp
och kastade snöboll
på våra fönster.

(Dikten Snöyra ur Adam Zagajewski: Törst, Norstedts förlag 2003, urval, översättning och efterord av Anders Bodegård)

Snöbilderna tagna i Västra Nyland, Finland i helgen av Ulrika W.