lördag 28 januari 2012

Om islam och islamism i muslimska länder och i Europa.



Jag funderar ofta på varför jag blir upprörd. Mot bakgrund av alla de miljöer jag rest, arbetat och träffat människor i vågar jag påstå att jag också vet en del om islam och muslimska miljöer. Det finns skäl betona att jag aldrig mött kvinnor som täckt hela sina kroppar i tyg, eller män som påstått att så ska kvinnor se ut. På 1980-talet såg man inte ens en vanlig sjal på muslimska kvinnor i Libyen eller på Västbanken, om de inte var gamla. Tro inte att de frimodiga unga kvinnorna i Jerusalem/ al-Quds, Jeriko, Ramallah, Bir Zeit (byn där universitetet ligger), Hebron, Tripoli eller Benghazi gjorde det. Å nej, de var stolta över den inre frihet de kände, de var trotsiga och modiga. Inte ens i Malmö mötte jag unga muslimska kvinnor i någon form av sjal eller slöja, oavsett om de var från de ockuperade palestinska områdena, något annat arabiskt land, Turkiet, muslimska delar av Jugoslavien som Bosnien eller Kosovo, eller från Albanien. Det fanns alltså ingen självklar koppling mellan de invandrare jag lärde känna och en muslimsk tro som tog sig sådana uttryck. Inte ens de få flyktingar jag mötte från Afghanistan, som anlänt till Malmö under den sovjetiska ockupationen bar sådana religiöst/politiskt laddade plagg.

Med islamisk väckelse och med islamismen förändrades allt. Plötsligt skulle en europé betrakta det som självklart att olika typer av slöja, niqab och burka skulle fungera i hans eller hennes land. Varför i hela friden skulle vi kunna se varandra i ögonen, när nu helt andra moralregler förespråkades av de militanta män som förklarat krig mot allt vad individuell och/eller inre frihet hette. Jag har aldrig och kommer aldrig att godta det. Ingenting hindrar mig, än så länge, att uttrycka kritik mot den sortens tänkande som leder till att människor tvingas och, mer eller mindre frivilligt, föses in i andens och kroppens fängelser.

När jag ser den lilla videon från Holland här ovan tänker jag på sådant och undrar hur det alls ska bli möjligt för våra barnbarn att leva i ett samhälle där en ideologi byggd av medeltida sociala och religiösa värderingar, och som sätter likhetstecken mellan moral och förtryck, mellan tro och underkastelse, ska vara förhärskande eller anses likvärdig med det moderna, öppna samhället.

På samma sätt anser jag det vara en självklarhet att stödja de unga araber - män och kvinnor - som revolterar inte bara mot det förflutnas despoter utan också, och framför allt, mot de nya härskare som vill vrida klockan tillbaka till Muslimska Brödraskapets ideal, till wahhabism och salafism som, om den vinner hela makten framför allt kommer att driva unga, sekulära kvinnor som Lina Ben Mhenni, hon som skrev Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren, tillbaka till mycket strikt reglerade liv utan vare sig inre eller yttre frihet. Jag tycker att det räcker att se henne i ögonen och läsa vad hon skriver, för att förstå att det är en omöjlig ekvation.

fredag 27 januari 2012

Michel Ekman: Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts, Helsingfors).

”När jag var sexton började jag långsamt bli en människa jag fortfarande kan identifiera mig med.”

Michel Ekmans nya bok är en vacker och tät samling texter om liv, yrke och kultur. Den utgår ifrån ett ungt liv som särling och solitär känsla och ett sökande efter den punkt där den privata och den yrkesmässiga läsningen inte längre är två väsensskilda saker. I det mesta av Ekmans fem essäer kan jag spegla mitt eget liv, och därför kommer nu dessa texter att inlemmas i det jag som bär också mig genom livet. Detta jag som alltjämt anstränger sig att bli ”en människa jag fortfarande kan identifiera mig med”.

För är det inte som Cioran skriver, att man vid varje avgörande punkt och förändring i livet, egentligen borde byta namn, eftersom man i viss mening blivit en annan människa? Jag ser att Ekman också vid sexton års ålder blev kommunist. Han träder in i dessa kretsar av studier, samtal och utveckling.

Det som skiljer den tidens kommunistiska kretsar i Finland från dem i Sverige, är att man där höll Sovjetunionen högt. Här var det närmast förstenade norrbottenskommunister som delade den världsbilden. I ungdomskretsarna jag själv var en del av stod Kina och Albanien som ideal. Båda dessa skandinaviska rörelser var inte bara återvändsgränder politiskt, de var det också i rent existentiell mening.

Ekman berättar hur läsningen kom att förändra honom. Mötet med Hesses Stäppvargen förändrade allt, han förstod att han inte längre kunde ”blunda för kontrasten mellan min ensamhet och hjälplöshet i samhället och de kollektivistiska ideal jag anslöt mig till." Ekman berättar:

För mig blev hans (Hesses, min anm.) roman en ny världsförklaring, och när jag sent på eftermiddagen nästa dag vaknade ringde jag genast till mina förvånade och indignerade kamrater i den politiska rörelsen, som räknade med att jag skulle fortsätta leda studiecirklar och planera aktiviteter som jag åtagit mig, och förklarade att allt detta omedelbart måste upphöra eftersom jag inte längre var kommunist. Jag återkom aldrig till mina uppgifter inom politiken. Men mitt Hesseintresse eskalerade snabbt – det harmonierade ju också, som jag snabbt skulle lära mig, med den österländska poesi och filosofi som snabbt tog de gråa marxism-introduktionernas plats i min läsning.”

Politiken var därmed ett mindre viktigt kapitel. Och det övriga i Ekmans bok utspelar sig på en litteraturscen. I det han berättar förenas det privata – egna kriser, ensamhet, familjebildningar, faderns sjukdom och död – med vägen allt djupare in i litteraturen.

Ekman vill förena en akademisk, allt mer haltande väg, med en privatmans. Det akademiska förskjuts till en perifer sida av livet och ligger därför i skugga. Andra läsningar, privatmannens, blir avgörande, som Max Frisch Stiller och Tolstojs Krig och fred. I läsningen av Tolstoj sitter han hos sin döende far. Det blir som en ritual, som snart gör honom allt friare från illusioner:

”Men varje kväll kunde jag en stund finna, inte tröst, men glömska i Tolstojs övertygande försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död, om individens maktlöshet inför ödet, om alltings outtröttliga kontinuitet.”

Eftersom jag själv frilansat för olika kulturredaktioner i dagspressen – åren 1979 till 2010 – läser jag med särskilt stort intresse essän Kritiker. Här finns inte minst intressanta jämförelser mellan det svensktalande Finlands offentlighet (Hufvudstadsbladet inte minst) och det som Ekman finner som en plattform i det rikssvenska (Svenska Dagbladet).

Skillnaderna är, naturligtvis, mycket stora och ändå är den parallella utvecklingen slående. Ekman pekar på det som Tomas Forser sammanfattande beskrev, när han sa att kulturen ”blev granne med nöjet för att så småningom integrera också nöjesreportage, populärkultur och intervjuer i ett nytt, brett kulturbegrepp”. Denna nivellering av pressens kulturmaterial ursäktas också med ekonomiska argument, då det var ”lätt att krympa kulturavdelningarna eftersom de bygger på frilansskribenters arbete.” Med illa dold ironi konstaterar Ekman att kulturjournalistiken under de senaste trettio åren ”inte varit en framgångsbransch.”

Boken innehåller också en lång och spännande filmessä, om ”Rohmerska epifanier” och essän som bär bokens titel, Utanför tiden, där Ekman beskriver hur han ur den kluvna känslan av ensamhet – sorglig och samtidigt berikande – möter poesin. Det sker i läsningen av Peter Sandelins samling Tyst tiger havet, en tunn, grå bok som en klasskamrat överräcker våren 1973. Essän till bokhandlaren Andrew Erikssons femtioårsdag 2008, I Brunnsparken, är inte minst en meditation kring hur ”den goda förortens barn” närmar sig den lyriska modernismen. Det gör han med läsningen av Gunnar Björling. Och med några ord av honom, citerade av Ekman, kan man sammanfatta läsningen av denna bok:

”Att skriva
det: min
dag.”

Där förenas läsningen och skrivandet i en kategori som saknar varje förbindelse med nyttotänkandet. Och det är inte minst i det avseendet som Michel Ekmans nya bok är så uppfriskande och inspirerande.

Här recension i Hufvudstadsbladet, Helsingfors. Uppdatering 22 februari: recension i Svenska Dagbladet.

Nelly Sachs: O dessa skorstenar.

Nelly Sachs, ur Flykt och förvandling (FIB:s Lyrikklubb, O die Schornsteine, i översättning av Moses Pergament).

Och när denna min hud är söndersliten skall jag skåda Gud utan min kropp (Job)

O dessa skorstenar
på Dödens sinnrikt byggda boningar,
då Israels kropp, upplöst i rök,
gled genom luften –
Som skorstensfejare den upptogs av en stjärna,
som blev svart.
Eller var det en solstråle?

O dessa skorstenar!
Frihetsvägar för Jobs och Jeremias stoft –
Vem uppfann er och byggde sten för sten
en väg åt flyktingar av rök?

O ni Dödens boningar,
så trivsamt inredda
för husets värd, som annars blott var gäst –
O ni fingrar
som lagt ingångströskeln
likt en knivsegg mellan liv och död –

O ni skorstenar
O ni fingrar –
Och Israels kropp i rök genom luften!

Filmtips: Hoppets hamn

torsdag 26 januari 2012

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn.

Anne Wiazemsky: Mitt Berlinbarn (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ragna Essén).

Berättelserna om Andra världskriget är så vanliga att det ibland är svårt att få ögonen på de som verkligen viker av från det allmänintressanta. De personliga vittnesbörden, de unika erfarenheterna och infallsvinklarna. Anne Wiazemskys bok om modern, Claire Mauriac, är en sådan bok som man unnar många läsare. Författarinnans morfar var alltså den legendariske franske författaren François Mauriac (1885-1970) som fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Ändå är morfadern och mormodern perifera gestalter i denna berättelse som fokuserar på modern Claire som på Röda Kors-uppdrag kör ambulans i krigets slutskede och i samband med krigsslutet placeras i Berlin. Hon har då sedan länge en relation med en man i Paris, en relation hon måste bryta.

Arbetet i Berlin är både upprivande och tragiskt, men framför allt svetsar det samman de människor som tillsammans ska rädda så många krigsfångar som möjligt tillbaka till sina familjer i Frankrike.

Vänskaper, både ytliga och djupa, uppstår i detta arbete och i det hus där de inkvarterats på Kurfürstendam. De flesta av stadens överlevande bor i källare till de helt eller delvis raserade husen, hunger och kyla är mer än påtagliga problem. Priset för Hitlers och nationalsocialisternas tusenårsdröm är högt, mycket högt, också för det tyska folket.

Anne Wiazemsky är en mycket driven berättare. Sitt förflutna som filmskådespelare (i filmer av bl.a. Robert Bresson och Jean-Luc Godard (som hon i tolv år var gift med), har hon förvaltat väl sin egen gestaltningskonst, som gör människor till något mycket mer än namn och egenskaper. I Mitt Berlinbarn är de människor av kött och blod, vilka man tycker sig komma mycket nära.

Det som gör starkast intryck i Mitt Berlinbarn är hur barnet själv, författarinnan, genom brev och berättelse ger en så komplex och mänsklig bild av sin mamma. Och ett bärande tema i boken, kärleken till kollegan, ryskfödde Yvan Wiazemsky (född 1915 i Sankt Petersburg), utvecklas till en alldeles sann historia om ett ungt par som gifter sig och får barn, och senare av döden skiljs åt. Mannen, som sedan bara omtalas med smeknamnet Wia, har en furstlig bakgrund och lyckas ändå överbrygga detta tunga bagage i ett liv som existentiellt sett befinner sig på andra sidan av den sociala skalan.

Mitt Berlinbarn är en bok som markant skiljer sig från all den krigstrivia vi är vana att matas med. Kanske är det familjeangelägenheten, det alldeles personliga, som får författaren att här skala bort allt utanverk för att istället koncentera sig på det väsentliga, och det tycks vara att människan är så funtad att hon också under de svåraste förhållanden kan odla sina goda sidor, sin kärlek och sin trots allt-attityd som väl bottnar både i egen överlevnadsvilja och kärlek till den människa som ska bli hennes partner.

Tidigare böcker av Anne Wiazemsky på Elisabeth Grate Bokförlag:

En handfull människor (2004), Lovsånger till kärleken (2006), Debutant (2008)

Sonallah Ibrahim: Warda. En läsning i ljuset av utvecklingen i Egypten.

Sonallah Ibrahim

Sonallah Ibrahim: Warda (Leopard Förlag, översättning av Marina Stagh)

Verksam i hemlandet Egypten hade Sonallah Ibrahim länge en mäktig och reaktionär regims regler och lagar emot sig, Mubaraks. Egypten plågades av maktmissbruk, korruption och ökande inflytande från de islamister som sist och slutligen vill göra upp med landets yttrande- och tryckfrihet (för uppdatering, se slutet av denna bloggtext).

Ibrahim föddes 1937, är Kairobo och har varit verksam som författare sedan 1950-talet. För sina ord har han suttit bakom lås och bom många gånger, sammanlagt fem år under Nassers styre på 1950- och 1960-talen. Två av hans tidigare romaner, Augustistjärnan (1990) och Kommittén (1994) finns också på svenska. Vid sidan av dessa har han utgivit ytterligare en handfull romaner, en novellsamling samt den självbiografiska boken Memoarer från ökenfängelset.

Romanen Warda är ett mäktigt storverk, både till omfång och innehåll. Den är en i grunden regimkritisk roman, förvisso i sitt konkreta uttryck mot guldstaten Omans härskare men i sin kontext också riktad mot den typ av regimer som låter arabvärlden falla ner i social, politisk och kulturell stagnation.

Romanens centrala karaktär är Shala, student i Beirut som ger upp allt vad framtiden burit i sitt sköte av karriär och civilt liv. Hon tar sig namnet Warda (det betyder ros) och beger sig till södra Oman, där hon i bergen skapar en gerillagrupp. Hennes stora förebild i livet är Che Guevara, men också Fidel Castro och Nasser figurerar.

"Jag klippte håret och naglarna. Farväl till målade naglar. Framtiden tillhör oss". När hon säger detta gör hon det som "revolutionär" på vänsterkanten, men för mig ekar orden kusligt av ett ideal som inte minst delas av de nya härskarna i landet. Kanske finns det en självklar bro mellan Che, Fidel och mullorna, men att vi västerlänningar inte tycks ha förstått det tidigare?

På klassiskt revolutionsromantiskt maner ger hon sig "kampen" i våld. Romanen är byggd som en dagbok skriven av Warda, en dagbok som ger hela texten dess dokumentära känsla, dess febriga närvaro i den del av tillvaron vi brukar kalla verkligheten. Ibrahim är känd för att använda sig av denna stil, ett slags dokumentärroman, och genom Wardas dagbok leds läsaren in i en förståelse av utvecklingen i arabvärlden från 1950-talet fram till 1975. Runt dagboken bygger Ibrahim den fiktiva berättelse som leder till att texten kan friläggas. Den handlar om en man som kommer till Oman efter en lång bortovaro, han är hängiven kommunist och letar efter en gammal vän (och det är vännens syster som är romanens huvudperson). De har alla ett gemensamt förflutet i 1950-talets Kairo. Wardas dotter Waad sitter på dagböckerna. Med henne inleder mannen en erotisk relation.

Man kan självklart läsa denna roman som skildringen av mycket fria, självständiga och radikalt annorlunda kvinnor. De stämmer inte med klichébilden av den arabiska kvinnan. De vandrar en annan väg. För dem är friheten inte ett tomt ord. Men att de väljer just denna väg säger också något om författarens föreställningsvärld, där kommunismen ännu tycks vara hopplöst länkad till frihetsrörelser. Kring denna roman har det understrukits att den behandlar ämnen som är högst brännbara: homosexualitet, sexuella relationer över huvud taget, en radikal och tydligt uttalad kritik av Omans politiska liv.

Bokens dokumentära prägel understryks av att den slutar med en lista över källor, både böcker, tidskrifter och annat. Sådant brukar inte förekomma i romaner. Här ter det sig alldeles självklart. Att Sonallah Ibrahim verkligen vårdar sin frihet och sitt oberoende kan kanske belysas av det faktum att han vägrade ta emot ett stort pris från Egyptens kulturministerium.

PS: Tänk så mycket som hänt sedan den här boken utkom. Idag öppnades det nyvalda Egyptiska parlamentet. 1% av ledamöterna är kvinnor, kraftigt beslöjade. 75% av ledamöterna är islamister. Vad är ni förvånade över? Trodde ni att det var ”demokrati” och ”frihet” som föddes på det där torget i Kairo?

Det som föddes var shariastaten, den islamistiska förtrycksapparaten som på lång sikt kommer att få Mubaraks regim att se ut som en dans på rosor (förvisso också på rostaggar). Se på bilden från dagens ceremoni, de där salafisterna och wahhabiterna som de frihetslängtande tydligen ville ha som sina representanter, har inte ens vett att hålla sig vakna. Kanske behöver de inte heller göra det, eftersom moskéns makt så småningom blir hela landets.

onsdag 25 januari 2012

Döden.

Tidigare idag fick vi veta att Stig Sæterbakken var död. 45 år gammal valde han att lämna denna jämmerdal. I Vertigomannens blogg får vi de vackraste orden och de sorgligaste av hans svenske vän och förläggare, C-M Edenborg. Läs orden och minns denne säregne författare.

I min bok Inre frihet (2007) skrev jag:

"I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen".

Hon tycks mena att människor i grupp alltid tycks ha en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. "Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".

Stig Sæterbakken tar tag i ämnet i tidskriften Res Publica, där han i en essä om Emmanuel Boves reportage från den franska förorten Bécon-les-Bruyères skriver:

"... en gripande antiberättelse om samhörighetens problem, om det omöjliga i att finna sig tillrätta i en gemenskap."

Bove hävdade för övrigt att han uppfunnit en ny litterär genre, som han kallade "utarmad ensamhet".

Sæterbakken säger, att det kanske inte finns fog för att säga att han uppfunnet den, men väl att "säga att han skrev den, och att han skrev den på ett sätt som ingen före honom hade gjort och som många efter honom skulle komma att göra, vare sig de hade klart för sig eller ej att det fanns en författare i Paris på 20- och 30-talen vid namn Emmanuel Bove som ägnade hela sitt liv åt att skriva och som i grund och botten bara skrev om detta enda..."

Barndomen i nuets spegel.

Jag med mamma, Köpenhamn 1955.

Barndomen kastar en mycket lång skugga in i vuxenlivet och den följer oss varje dag. Utan den skuggan finns det ingen som står stabilt. Man inser förr eller senare att man måste bejaka den för att med öppna ögon se tillbaka på de faktorer som formade och präglade. De är, i sin tur, aldrig entydiga eller enkla att förstå. De innehåller allt det goda och allt det onda vi växt in i, både som individer och familjemedlemmar. Jag trodde länge att man kan stiga ut ur detta sammanhang. Det kan man bara i fysisk bemärkelse. Allt det andra finns kvar, som pusselbitar till det egna jaget, den egna identiteten.

Att försöka minnas och att nedteckna minnena är ingen rättegång, ännu mindre en anklagelse. Syftet är snarare ett slags försök att skapa en struktur kring det förflutna. Också de allra ljusaste minnen skapar en berättelse. Det förflutna kan skapas på nytt, aldrig som en bild av det som verkligen skedde, utan som en alldeles ny bild blandad med minnen eller fragment av minnen.

Jag och min bror med pappa, Bulltofta 1955.

Barnafödslar var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne, konkurrensen var uppenbar. Tack och lov skulle vi inte bo där länge i enrummaren med kök. Vår vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid.

Det första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.
Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten, men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett mycket märkligt område vi skulle flytta till.

(Ur manuset Barndomen i nuets spegel, en bok under arbete)

Oksana Zabuzjko: Fältstudier i ukrainskt sex (Norstedts, översättning av Irina Voltjanskaja och Mikael Nydahl)

Nej, det är ingen ny bok, Oksana Zabuzjkos Fältstudier i ukrainskt sex, jag här skriver om. Vem har sagt att böcker måste vara nya?

Av titeln skulle man kunna tro att detta är en bok om sex. Och det är det. Men knappast den lustfyllda. En tes, som uttrycks på de sista sidorna men genomsyrar hela boken, är att ukrainska kvinnor blir knullade av ukrainska män på samma sätt som dessa män i sin tur genom de senaste hundra åren blivit knullade av omvärlden – utnyttjade och förnedrade.

Berättarrösten tillhör en kvinna vid namn Oksana. Men hon berättar ingen handling, historien framträder i stället indirekt, i ett maniskt, intensivt och expressivt textsvall, en flödande prosa som hela tiden strävar mot poesi. Det slår också ofta över i diktstrofer, och blir än mer metafor- sprakande. Oksana föreläser, grubblar, utbrister, gnäller, skäller, skrockar, sitter på en collegebar och sörplar Cabernet Sauvignon och återger sin "romantic love story" med "slavic charm" för Lisa och Dave.

Oksana liknar sin namne författaren: Hon är en hyllad ukrainsk filosof, författare och poet som reser till USA på stipendium och föreläser på några universitet vid mitten av nittiotalet (boken kom ut i Ukraina för tio år sedan). Hon är en pretentiös och äregirig poet som vill förskonas från helvetet Ukraina, "från att levande tvingas gå under/ utan hopp, utan handlingar, utan tid/ i tomhet och obemärkthet". Men hon dras med sitt arv av klassisk ukrainsk desperation och depression, och ett uppslitande förhållande med en excentrisk och egocentrisk ukrainsk konstnär.

Kulturkrocken mellan amerikansk självgod naivitet och ukrainsk desperation är ofta rolig, men kan ibland bli lite irriterande. Allt i Amerika är så över- drivet artificiellt och ytligt, medan Oksana, hon struntar i den goda smaken, i att man inte får säga kuk och fitta och knulla, i att man inte får överlasta med metaforer, peppra med kursivt och VERSALT eller vara oförskämd mot snälla människor.

Hon är en riktig bitch, med andra ord, när hon häcklar och begråter livets jävlighet. Orättvisorna och beroendeförhållandena – mellan män och kvinnor liksom mellan fattiga och rika länder – ter sig för henne naturlagsbundna och ofrånkomliga, men inte desto mindre, eller kanske just därför, som rättmätiga objekt för svidande sarkasmer.

Som över hur vi gärna vill vara upphovsmän till saker och ting, skapa, göra anspråk på Guds ensamrätt. Vi "inbillar oss att vi är skapare när det egentligen bara är en liten flik av den ursprungliga huvudplanen som vi lyckats få en glimt av genom springan. Vi sitter mest snällt och lydigt och lägger om pusselbitarna i nya och värdelösa kombinationer: ordnar Campbell-burkar i rader, ställer ut gummistolar försedda med damskor på biennalen… Och gåsflocken av kritiker och litteraturvetare kacklar och nickar bra, interesting.”

Jag kommer att tänka på andra postkommunistiska författare, som ryssen Vladimir Sorokin (Blått fett, Is) med sin våldsamma kroppslighet, och polacken Andrzej Stasiuk (Världen bortom Dukla, Nio) med sin lyriskt upphöjda socialrealism. Men också den danska poeten Pia Tafdrup och hennes sinnliga prosadebut Ge sig hän, där finns samma slags prosa som vill bli poesi, och samma fatalistiska syn på kvinnans drift att underkasta sig en dominant hane.

Det är en bekännelseroman, totalt självutlämnande, och utlämnande alla omkring sig. Det är en djup suck över manlig dominans över kvinnan, över hur ekonomiska och historiska förutsättningar till synes ofrånkomligt formar människor och hela tillvaron. Det är uppfordrande och irriterande på samma gång, en del megalomaniskt, annat bara maniskt.

Ändå – så länge det finns självironi finns det hopp. Och litanian slutar faktiskt i ett durackord.

Bilderna från författarens hemsida.

tisdag 24 januari 2012

Adam Zagajewski: Snöyra.

Vi lyssnade länge på musik -
lite Bach, lite sorgsen Schubert.
För ett ögonblick lyssnade vi på tystnaden.

Utomhus yrde snön
vinden tryckte sitt blåfrusna
ansikte mot husväggarna.

De döda åkte släde ikapp
och kastade snöboll
på våra fönster.

(Dikten Snöyra ur Adam Zagajewski: Törst, Norstedts förlag 2003, urval, översättning och efterord av Anders Bodegård)

Snöbilderna tagna i Västra Nyland, Finland i helgen av Ulrika W.

Proletärer i alla länder...

Albanien, 1964. En tio-lekësedel
fick man mycket för på den tiden.

Det fanns en tid då de också prydde sedlar. När kommer den svenska hundralappen med Saab-arbetare? Allt som tillhör det förflutna är välkommet. Kanske rentav en sedel som påminner oss om forna tiders socialdemokrati? Vi går mot undergången/framtiden med sång.

måndag 23 januari 2012

Försök till Europaresa, från Lissabon och norrut, 1985.

Kanske var det tredje resan till Lissabon, jag skulle göra den med kollegan och vännen Per. Vi hade fått lite kläm på staden och hade bestämt oss för att förena nytta med nöje. Först en vecka där med fado och litteratur. Sedan skulle vi ta oss norrut och bland annat göra ett stopp i Porto för intervju med Eugénio de Andrade, och vidare in i Spanien och norrut i Europa, med stopp i såväl Frankrike och Österrike, som Tjeckoslovakien och (Väst-)Tyskland. Sydsvenskan nappade på idén att göra en reportageserie om resan och de europeiska miljöer vi ville skriva om. Vi fick också ett anständigt förskott.

Min hälsa vacklade men vi reste. Jag bestämde mig för en alkoholfri resa, men magen bråkade ändå. Jag fick återvända till hotellet ibland och Per fick ensam fortsätta det vi höll på med. När vi besökte det portugisiska författarförbundet för ett avtalat möte kollapsade jag. Vaknade i en soffa med en läkare som undersökte mig. Han trodde att det kanske ändå var “turistmagen” som spökade.

Dagarna gick, vi fick en hel del uträttat, bland annat gjorde vi ett återbesök på det portugisiska bokinstitutet som flyttat från moderna lokaler på Avenida da República, där vi första gången besökt dem, till minst sagt ruffiga lokaler där regnvattnet droppade från tak och väggar. Vi var runt på olika institutioner, vi samtalade oss fram. På sjunde dagen skulle vi ta tåget från den gamla Santa Apolónia-stationen. Vi väntade först i en dunkel krog medan en fotbollsmatch ekade från tv:n i lokalen. När vi kom in på stationen sökte vi upp rätt perrong. Det tog kanske en kvart, så kollapsade jag igen.

Jodå, vi hann med en hel del ändå. Inte bara
den portugisiska allmänvänsterns stora
1:a maj-demonstration, utan också sossarnas grillfest i
Edvard VII:s park, samtal med brasilianska
och portugisiska kollegor i Palácio Foz,
spårvagns- och hissresor (Eiffels!), fado och vandringar.

Den här gången var det så illa att Per ringde ambulans från informationsdisken. Den kom. Men inte blev vi välvilligt bemötta. Jag fick genast anklagelsen “ännu en berusad turist” kastad i ansiktet, trots min vecka av total alkoholfrihet. Per fick inte följa med i ambulansen så han fick kasta sig i en taxi med alla våra väskor. Jag hamnade på ett sjukhus jag aldrig glömmer, någonstans i Alfama, ett gammalt, nedslitet fattigsjukhus.

I salen där man packade in alla väntande patienter blandades havande kvinnor med trafikskadade. Ett inferno av skrik och gnyenden, i taket satt blod och gul- eller rödfärgade bomullstussar.

Läkaren tittade till mig. Han trodde nog också jag drabbats av turistmage, så jag smet ut och tog en taxi till hotellet. Där satt Per. Vi bestämde oss för att avstå Europa-resan med tåg och tog charterflyget hem igen (vår resa var en vanlig charter, där vi inte ens informerat om att vi skulle försvinna på plats) - och i Malmö kom jag in akut, den preliminära diagnosen löd gallsten.

De hittade inga fel på mig. Med mig hem fick jag en remiss till centralsjukhuset i Kristianstad och många undersökningar gjordes, den ena obehagligare än den andra. Till sist sa den legendariske invärtesmedicinaren Schölling att han började ana vad problemet var, jag fick en ny remiss och slutade på psyket en tid senare. Inga fysiska fel alls. Diagnosen blev "panic dissorder” - så stod det i broschyren jag fick, kanske för att panikångest ännu inte etablerats som diagnos i Sverige. Läkaren jag fick träffa då har jag kunnat vända mig till under alla dessa år, han är jämngammal med mig och har följt mig sedan 1985, i hela 27 år snart.

söndag 22 januari 2012

Rasmusgatan i Malmö, 1955.

Som ett litet ps till den föregående bloggen nedan, om 1950-talet, tidningen Se och mina föräldrar, här två bilder tagna sommaren 1955 som visar de två enkla fordon, så kallade "hossebannsmopeder" (hossebann var det skånska ordet för strumpeband, namnet kom sig av remmen från motorn till bakhjulet), som alltid förde mamma, pappa, min yngre bror Ingemar och mig ut i det skånska landskapet. Att de kunde köra från Malmö till Sätofta vid Ringsjön förundrar mig än idag. En lång resa var det med ett sådant enkelt fordon, som rent tekniskt liknade den tidiga danska knallerten (cykel med hjælpemotor). Fördelen var att man kunde fortsätta cykla med den om man fick soppatorsk.

Just där vi stod denna sommar, på Rasmusgatan, utspelar sig idag några av de värsta spektaklen i Malmö, de som handlar om hot, våld, narkotika, vapen och en mycket handgriplig gettomakt utanför det svenska samhället. Blir förstås rörd när jag hittar bilder som denna, men inser att vare sig tiden eller livet låter sig skruvas tillbaka, och just därför blir också mitt perspektiv på framtiden så mörk.

Jag som föddes och växte upp här skulle inte ens våga återvända för att visa mina barn och barnbarn denna tämligen oförändrade miljö - för bara tio år sedan kunde jag det utan minsta rädsla.

Det är snart sextio år sedan.

Två nummer av tidningen Se från 1952. Det är märkligt att stiga ner i en sådan tidning från det året. Se fanns på pappas ateljé, den var en del av min uppväxt. Båda dessa förstasidor skvallrar om två ämnen som väl i tryckkonstens historia alltid betraktats som "säljande"; vackra kvinnor och döden i ord och bild.

Det illustreras väl så bra, av att det är abortdiskussionen under rubriken "Måste fostret dödas?" som är rödmarkerdt i det ena numret och ett "Dödsdrama i Malmöfängelse" som i det andra står i centrum för intresset.

Sommaren 1952 föddes jag, i Malmö för sextio år sedan, ungefär när dessa två nummer av Se utkom. Mamma och pappa hade flyttat ner till mormor från Tyringe, där pappa arbetat som leksakssnickare. Vad som föranledde flytten är jag inte helt säker på. En historia berättar om ett nerbrunnet hus efter blixtnedslag. Men det finns andra berättelser. I Tyringe blev jag i alla fall till.

Mamma och pappa hade sedan fått lägenheten på Rasmusgatan, en etta med kök, och där föddes jag och levde mina sex första år. Pappa började på Solidar alldeles bredvid Folkets Park (Sveriges och världens äldsta) och mamma Ylva var hemma hos oss barn, för att längre fram arbeta i en plastfabrik i Lomma som ägdes av den enda kapitalisten i släkten, min morbror, gift med en av mammas systrar, ha dagbarn och/eller göra sömmerskejobb hemma.

Redan 1957 kom vi till nybyggda Lorensborg. Pappa Gösta hade då slutat på Solidar som blev Konsum, som blev Coop, och han fortsatte, vid sidan av sitt konstnärskap att arbeta som dekoratör på Malmströms Herrekipering vid Södra Förstadsgatan (där det än idag ligger, förvandlat till en tredje klassens klädbutik som delas med en Camilla-butik för damekipering och med en tandläkarmottagning som drivs av en man med det osannolika namnet Bob Stalin). Pappa hade också ansvar för skyltning och annan dekoration i Malmströms Limhamnsbutik.

I tidningen Se hade man Sveriges bästa fotografer. Se bara på omslaget till julinumret här ovan, bilden tagen av Kary H. Lasch. Chefredaktör var legendariske Rune Moberg. Till sin hjälp hade han Rolf Blomquist.

Kvinnan fotograferad på detta omslag är 1952 års Miss Universum från Finland, Armi Kuusela, som var den första någonsin.

Till sommaren ska jag, om jag fortfarande lever, träda in i den ålder som inleds med 60-årsdagen. För mig innebär den vila över hela linjen. En blygsam pension. Några få uppdrag för Astra Nova i Finland och för Bibliotekstjänst i Lund. Skriva mina egna böcker (ja, det ingår också i det vilsamma), läsa, sitta vid havet, cykla de varma dagarna och resten av året se bra film, äta gott och umgås så mycket som möjligt med mina barn och barnbarn. Något alternativ gives inte, och det är inte heller efterfrågat.

De två gamla numren av Se fick jag från Finland. Tack Ulrika!

lördag 21 januari 2012

Vinterrean fortsätter.

Realisation: tillfällighetsförsäljning, utförsäljning, bortslumpande, prisnedsättning, avyttring, rea, rallis.

Realisera:
bortslumpa, avyttra, utförsälja, sälja till nedsatt pris eller underpris, vräka bort, sälja för en spottstyver, ralla. (Stora synonymordboken, 1993).

De böcker jag rear i denna period, som löper fram till den 15 februari kan ni läsa om nedan. Jag ber er observera att mina rea-priser inkluderar frakten, vid beställningar inom Sverige.

Beställer gör du på följande sätt:

Skicka mig ditt namn och din adress och skriv vad du beställer, på mailadress thomas.nydahl@gmail.com

När du skickat din beställning till mig sänder jag dig en bekräftelse samt information om vilket konto du ska betala till.

Böckerna i denna rea-period är:

Alla de andra som också skrev. (Tusculum förlag, danskt band med linnetrådsbindning, 255 sidor, omslagsakvarell av Jacob Collins, New York).

” Nydahl intresserar sig för dem som – trots att en del av dem till och med blivit berömda – på något sätt är marginella. De är författare i exil, förföljda författare, resenärer och sådana som valt att ställa sig utanför det samhälle de kommit ur. Detta harmonierar med Nydahls syn på de intellektuella som undantagsfigurer, gestalter som måste avstå från det ståhej som samhällslivet är, men ändå är förpliktigade till kamp för att höras (…) Den som reflekterar över individens relation till samhället, litteraturens roll i livet eller modernitetens motsägelsefulla uttryck har vägande skäl att vända sig till Thomas Nydahls bok.” Michel Ekman i Svenska Dagbladet.

""Han är obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som han ser som typiskt för vår tid. Samtidigt, när det kommer till litteratur är han öppen och fördomsfri, välventilerad och chosefri." Nora Hämäläinen, Ny Tid, Finland.

"För en ytlig betraktare kan det verka besynnerligt att sammanföra dessa essäer och artiklar till en bok. Men gör man sig mödan att fördjupa sig i texterna finner man att de kompletterar och speglar varandra. Även när Thomas Nydahl skriver om andra författare hör man hans egen röst, hans egen oroliga kropp som hela tiden drivs av en pulserande önskan att förstå det litterära skapandets gåta". Per Landin, Dagens Nyheter.

Ordinarie pris adlibris: 149:- + frakt
Mitt reapris: 75:- inklusive frakt

Inre frihet. (Occident förlag, 200 sidor, tryckt på exklusivt papper med linnetrådsbindning, omslag av Astrid och Mikael Nydahl).

”Eftersom Nydahl blivit en sådan hygglig prick på sistone bemöter de flesta honom med respekt och behandlar honom väl. Det är alltså ingen risk att den här boken ska sätta igång en ny Myggor och tigrar-debatt. Å andra sidan är debattens krutrök den livsluft Nydahl behöver insupa för att hålla sig vid liv.” Kristianstadsbladets ”Hoff”-skribent.

Ordinarie pris i bloggen: 125:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Kön, klass och kultur. (h:ström förlag, 219 sidor, danskt band med linnetrådsbindning, omslag av Hideo Matsumoto).

” Nydahl inleder med att filosofera kring de mörkare sidorna av den kvinnliga sexualiteten, hur kvinnor – tack vare, eller trots – självhat och äckel inför den egna kroppen och den egna sexualiteten, når fram till njutning. Med avstamp i kontroversiella verk vars upphovskvinnor stavas Elfriede Jelinek, Marguerite Duras och Catherine Breilatt resonerar Nydahl kring dessa ämnen. Som Birgitta Stenberg mycket riktigt påpekar i förordet, är detta inget som en man med självklarhet kan förstå sig på. Men Nydahl angriper frågan med nyfikenhet och en god portion intellektuell skärpa, och väcker därigenom frågor som går bortom det ytliga berörandet, eller förnekandet, som ofta drabbar tabubelagda ämnen (…)Det är första gången jag stiftar bekantskap med Thomas Nydahl.” Från bloggen thomaslindqvist.com

Ordinare pris adlibris: 109:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Dessa tre titlar kan självklart köpas separat, enligt reapriserna ovan (som inkluderar frakt). Men de kan också köpas i paketkombinationer enligt nedan:

2 av titlarna i samma paket: 120:- inklusive frakt. Alla 3 titlarna i samma paket: 155:- inklusive frakt.

Observera att priserna gäller beställningar inom Sverige. Om du vill ha böckerna skickade utomlands ber jag dig sända mig ett mail för information om portokostnaden.

Trädbilden är tagen av A. Nydahl.