Det fanns en tid då de också prydde sedlar. När kommer den svenska hundralappen med Saab-arbetare? Allt som tillhör det förflutna är välkommet. Kanske rentav en sedel som påminner oss om forna tiders socialdemokrati? Vi går mot undergången/framtiden med sång.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 24 januari 2012
Proletärer i alla länder...
Det fanns en tid då de också prydde sedlar. När kommer den svenska hundralappen med Saab-arbetare? Allt som tillhör det förflutna är välkommet. Kanske rentav en sedel som påminner oss om forna tiders socialdemokrati? Vi går mot undergången/framtiden med sång.
måndag 23 januari 2012
Försök till Europaresa, från Lissabon och norrut, 1985.
Min hälsa vacklade men vi reste. Jag bestämde mig för en alkoholfri resa, men magen bråkade ändå. Jag fick återvända till hotellet ibland och Per fick ensam fortsätta det vi höll på med. När vi besökte det portugisiska författarförbundet för ett avtalat möte kollapsade jag. Vaknade i en soffa med en läkare som undersökte mig. Han trodde att det kanske ändå var “turistmagen” som spökade.
Dagarna gick, vi fick en hel del uträttat, bland annat gjorde vi ett återbesök på det portugisiska bokinstitutet som flyttat från moderna lokaler på Avenida da República, där vi första gången besökt dem, till minst sagt ruffiga lokaler där regnvattnet droppade från tak och väggar. Vi var runt på olika institutioner, vi samtalade oss fram. På sjunde dagen skulle vi ta tåget från den gamla Santa Apolónia-stationen. Vi väntade först i en dunkel krog medan en fotbollsmatch ekade från tv:n i lokalen. När vi kom in på stationen sökte vi upp rätt perrong. Det tog kanske en kvart, så kollapsade jag igen.
den portugisiska allmänvänsterns stora
1:a maj-demonstration, utan också sossarnas grillfest i
Edvard VII:s park, samtal med brasilianska
och portugisiska kollegor i Palácio Foz,
spårvagns- och hissresor (Eiffels!), fado och vandringar.
Den här gången var det så illa att Per ringde ambulans från informationsdisken. Den kom. Men inte blev vi välvilligt bemötta. Jag fick genast anklagelsen “ännu en berusad turist” kastad i ansiktet, trots min vecka av total alkoholfrihet. Per fick inte följa med i ambulansen så han fick kasta sig i en taxi med alla våra väskor. Jag hamnade på ett sjukhus jag aldrig glömmer, någonstans i Alfama, ett gammalt, nedslitet fattigsjukhus.
I salen där man packade in alla väntande patienter blandades havande kvinnor med trafikskadade. Ett inferno av skrik och gnyenden, i taket satt blod och gul- eller rödfärgade bomullstussar.
Läkaren tittade till mig. Han trodde nog också jag drabbats av turistmage, så jag smet ut och tog en taxi till hotellet. Där satt Per. Vi bestämde oss för att avstå Europa-resan med tåg och tog charterflyget hem igen (vår resa var en vanlig charter, där vi inte ens informerat om att vi skulle försvinna på plats) - och i Malmö kom jag in akut, den preliminära diagnosen löd gallsten.
De hittade inga fel på mig. Med mig hem fick jag en remiss till centralsjukhuset i Kristianstad och många undersökningar gjordes, den ena obehagligare än den andra. Till sist sa den legendariske invärtesmedicinaren Schölling att han började ana vad problemet var, jag fick en ny remiss och slutade på psyket en tid senare. Inga fysiska fel alls. Diagnosen blev "panic dissorder” - så stod det i broschyren jag fick, kanske för att panikångest ännu inte etablerats som diagnos i Sverige. Läkaren jag fick träffa då har jag kunnat vända mig till under alla dessa år, han är jämngammal med mig och har följt mig sedan 1985, i hela 27 år snart.
söndag 22 januari 2012
Rasmusgatan i Malmö, 1955.
Just där vi stod denna sommar, på Rasmusgatan, utspelar sig idag några av de värsta spektaklen i Malmö, de som handlar om hot, våld, narkotika, vapen och en mycket handgriplig gettomakt utanför det svenska samhället. Blir förstås rörd när jag hittar bilder som denna, men inser att vare sig tiden eller livet låter sig skruvas tillbaka, och just därför blir också mitt perspektiv på framtiden så mörk.
Jag som föddes och växte upp här skulle inte ens våga återvända för att visa mina barn och barnbarn denna tämligen oförändrade miljö - för bara tio år sedan kunde jag det utan minsta rädsla.
Det är snart sextio år sedan.
Det illustreras väl så bra, av att det är abortdiskussionen under rubriken "Måste fostret dödas?" som är rödmarkerdt i det ena numret och ett "Dödsdrama i Malmöfängelse" som i det andra står i centrum för intresset.
Sommaren 1952 föddes jag, i Malmö för sextio år sedan, ungefär när dessa två nummer av Se utkom. Mamma och pappa hade flyttat ner till mormor från Tyringe, där pappa arbetat som leksakssnickare. Vad som föranledde flytten är jag inte helt säker på. En historia berättar om ett nerbrunnet hus efter blixtnedslag. Men det finns andra berättelser. I Tyringe blev jag i alla fall till.
Mamma och pappa hade sedan fått lägenheten på Rasmusgatan, en etta med kök, och där föddes jag och levde mina sex första år. Pappa började på Solidar alldeles bredvid Folkets Park (Sveriges och världens äldsta) och mamma Ylva var hemma hos oss barn, för att längre fram arbeta i en plastfabrik i Lomma som ägdes av den enda kapitalisten i släkten, min morbror, gift med en av mammas systrar, ha dagbarn och/eller göra sömmerskejobb hemma.
Redan 1957 kom vi till nybyggda Lorensborg. Pappa Gösta hade då slutat på Solidar som blev Konsum, som blev Coop, och han fortsatte, vid sidan av sitt konstnärskap att arbeta som dekoratör på Malmströms Herrekipering vid Södra Förstadsgatan (där det än idag ligger, förvandlat till en tredje klassens klädbutik som delas med en Camilla-butik för damekipering och med en tandläkarmottagning som drivs av en man med det osannolika namnet Bob Stalin). Pappa hade också ansvar för skyltning och annan dekoration i Malmströms Limhamnsbutik.
I tidningen Se hade man Sveriges bästa fotografer. Se bara på omslaget till julinumret här ovan, bilden tagen av Kary H. Lasch. Chefredaktör var legendariske Rune Moberg. Till sin hjälp hade han Rolf Blomquist.
Till sommaren ska jag, om jag fortfarande lever, träda in i den ålder som inleds med 60-årsdagen. För mig innebär den vila över hela linjen. En blygsam pension. Några få uppdrag för Astra Nova i Finland och för Bibliotekstjänst i Lund. Skriva mina egna böcker (ja, det ingår också i det vilsamma), läsa, sitta vid havet, cykla de varma dagarna och resten av året se bra film, äta gott och umgås så mycket som möjligt med mina barn och barnbarn. Något alternativ gives inte, och det är inte heller efterfrågat.
De två gamla numren av Se fick jag från Finland. Tack Ulrika!
lördag 21 januari 2012
Vinterrean fortsätter.
Realisera: bortslumpa, avyttra, utförsälja, sälja till nedsatt pris eller underpris, vräka bort, sälja för en spottstyver, ralla. (Stora synonymordboken, 1993).
De böcker jag rear i denna period, som löper fram till den 15 februari kan ni läsa om nedan. Jag ber er observera att mina rea-priser inkluderar frakten, vid beställningar inom Sverige.
Beställer gör du på följande sätt:
Skicka mig ditt namn och din adress och skriv vad du beställer, på mailadress thomas.nydahl@gmail.com
När du skickat din beställning till mig sänder jag dig en bekräftelse samt information om vilket konto du ska betala till.
Böckerna i denna rea-period är:
” Nydahl intresserar sig för dem som – trots att en del av dem till och med blivit berömda – på något sätt är marginella. De är författare i exil, förföljda författare, resenärer och sådana som valt att ställa sig utanför det samhälle de kommit ur. Detta harmonierar med Nydahls syn på de intellektuella som undantagsfigurer, gestalter som måste avstå från det ståhej som samhällslivet är, men ändå är förpliktigade till kamp för att höras (…) Den som reflekterar över individens relation till samhället, litteraturens roll i livet eller modernitetens motsägelsefulla uttryck har vägande skäl att vända sig till Thomas Nydahls bok.” Michel Ekman i Svenska Dagbladet.
""Han är obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som han ser som typiskt för vår tid. Samtidigt, när det kommer till litteratur är han öppen och fördomsfri, välventilerad och chosefri." Nora Hämäläinen, Ny Tid, Finland.
"För en ytlig betraktare kan det verka besynnerligt att sammanföra dessa essäer och artiklar till en bok. Men gör man sig mödan att fördjupa sig i texterna finner man att de kompletterar och speglar varandra. Även när Thomas Nydahl skriver om andra författare hör man hans egen röst, hans egen oroliga kropp som hela tiden drivs av en pulserande önskan att förstå det litterära skapandets gåta". Per Landin, Dagens Nyheter.
Ordinarie pris adlibris: 149:- + frakt
Mitt reapris: 75:- inklusive frakt
”Eftersom Nydahl blivit en sådan hygglig prick på sistone bemöter de flesta honom med respekt och behandlar honom väl. Det är alltså ingen risk att den här boken ska sätta igång en ny Myggor och tigrar-debatt. Å andra sidan är debattens krutrök den livsluft Nydahl behöver insupa för att hålla sig vid liv.” Kristianstadsbladets ”Hoff”-skribent.
Ordinarie pris i bloggen: 125:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.
” Nydahl inleder med att filosofera kring de mörkare sidorna av den kvinnliga sexualiteten, hur kvinnor – tack vare, eller trots – självhat och äckel inför den egna kroppen och den egna sexualiteten, når fram till njutning. Med avstamp i kontroversiella verk vars upphovskvinnor stavas Elfriede Jelinek, Marguerite Duras och Catherine Breilatt resonerar Nydahl kring dessa ämnen. Som Birgitta Stenberg mycket riktigt påpekar i förordet, är detta inget som en man med självklarhet kan förstå sig på. Men Nydahl angriper frågan med nyfikenhet och en god portion intellektuell skärpa, och väcker därigenom frågor som går bortom det ytliga berörandet, eller förnekandet, som ofta drabbar tabubelagda ämnen (…)Det är första gången jag stiftar bekantskap med Thomas Nydahl.” Från bloggen thomaslindqvist.com
Ordinare pris adlibris: 109:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.
Dessa tre titlar kan självklart köpas separat, enligt reapriserna ovan (som inkluderar frakt). Men de kan också köpas i paketkombinationer enligt nedan:
2 av titlarna i samma paket: 120:- inklusive frakt. Alla 3 titlarna i samma paket: 155:- inklusive frakt.
Observera att priserna gäller beställningar inom Sverige. Om du vill ha böckerna skickade utomlands ber jag dig sända mig ett mail för information om portokostnaden.
Trädbilden är tagen av A. Nydahl.
Shlomo Venezia: Sonderkommando (Bonniers, översättning av Lotta Riad).
Jag väljer den senare strategin för att alls orka ta till mig Shlomo Venezias vittnesbörd om den påtvingade tjänst i ett sonderkommando, som han och andra judar utsågs till, och som därmed gjorde dem till sitt eget folks bödlar och nazisternas medbrottslingar.
Denna sista aspekt är naturligtvis den viktigaste, och det sägs att Shlomo Venezia är den förste som utförligt berättar utifrån denna erfarenhet. Så trots att hans berättelse i mångt och mycket är densamma som de tusentals volymer vi redan sett publiceras, har den i sonderkommando-erfarenheten något unikt att tillföra.
Detta vittnesmål bygger på samtal som Béatrice Prasquier tillsammans med historikern Marcello Pezzetti haft med Shlomo Venezia, i Rom under april och maj 2006. Venezia, född 1923, tillhörde den italiensk-judiska kolonin i Grekland, och han deporterades när nazisterna ockuperat landet, hamnade i Auschwitz-Birkenau och tvingades till ett sonderkommando.
Vad var då ett sonderkommando? Det var helt enkelt ett specialkommande, bestående av de arbetare av judisk härkomst som tjänstgjorde i krematorierna. De fick göra nazisternas smutsiga jobb men hamnade i de flesta fall själv i krematorieugnarna. Jag kan tänka mig att glömskan, skammen och döden själv gjort sådana vittnesmål sällsynta, men här har vi ett utförligt nedtecknat och översatt.
Som sådant är det naturligtvis ovärderligt, även om det i själva grundberättelsen inte tillför något avgörande nytt till den befintliga kunskapen om förintelsens dagliga rutiner och vidrigheter. Venezia berättar både sakligt och detaljerat. Han besvarar alla Prasquiers frågor artigt och väjer inte ens för sådant som ställer honom själv i mindre smickrande ljus. Intressantast i boken blir naturligtvis berättelsen om upproret i sonderkommandot, då man försöker återskapa sin egen mänsklighet i revolt mot SS-trupperna.
När berättelsen går mot sitt slut och Venezia får frågan vad hans erfarenhet betytt och betyder för honom idag svarar han att det är själva livet som förstörts inom honom: "Allt för mig tillbaka till lägren. Vad jag än gör, vad jag än ser kommer jag alltid tillbaka till samma plats (…) Man lämnar egentligen aldrig krematoriet."
När jag läser de orden ser jag, än en gång, att Hitlers offer inte bara var de miljoner man hann döda. Också de som överlevde är offer, deras livs slogs i spillror och deras helvete orsakar dem än idag stora lidanden. Det är en viktig slutsats som rör alla totalitära och diktatoriska system, oavsett vad de kallar sig.
Foto: A. Nydahl
fredag 20 januari 2012
God helg till er alla.
Idag tar min näst yngsta dotter sin lärarexamen. Helt frivilligt ska hon arbeta i den svenska skolan. Nåväl, det blir en fin fest i kväll, som jag ska besöka helt kort.
Idag är dessutom allt som har med cellgifter och annan behandling klart, och när proverna inkommer på tisdag vet jag om mina värden är bra nog för att komma igång. Det brukar de vara.
Dessutom lyser solen över Skåne. Högst ovanligt denna regnvinter men mycket välkommet. Ett milt gult sken lyser på björkstammarna och
gårdsplanen.
Jag är inne i Christopher Hitchens självbiografiska Hitch 22 nu, och inte minst hans minnen från Portugal och Polen är gripande. Jag lär återkomma till hans bok längre fram.
Imorgon kanske det blir kusten igen. Eller så sätter jag mig var som helst och bara glor på landskapet, nu när benen inte bär mig. Smärtan och den groteska svullnaden i knäna lär gå bort i ett tidigt skede av behandlingen. Men till dess får jag sitta ner eller bara röra mig korta sträckor.
Som alltid när det är helg försöker jag träda in i denna stämning (idag är det Carminho som förmedlar den):
Foto: A. Nydahl
Ingrid Elam. Jag. En fiktion.
Litteraturvetaren Ingrid Elam har en bakgrund som kulturchef på flera stora svenska dagstidningar och är numera, vid sidan av verksamheten vid Malmö högskola, också kritiker i SVT:s kulturnyheter.
Hennes nya bok är en spännande, lustfylld resa in i litteraturhistoriens olika jag-betraktelser och relationer till det egna jaget. Hon går långt tillbaka och visar att det litterära jaget finns i klassikerna. Hon exemplifierar med Sapfo, Catullus, Augustinus, men också med sådana som Rousseau och Charlotte Brontë. I modern tid hämtar hon exempel och resonerar utifrån nordiska författare som Edith Södergran och Victoria Benedictson.
Hennes stil är här närmast krönikörens. Det blir täta, korta kapitel som spänner över tid och verk, alltid genomförda med stor konsekvens och skrivet på ett lättillgängligt sätt som gör att man läser ungefär som man annars läser en begåvad tidskriftstext. Det fina är att hon får mig att se samband och linjer, och tydliggör hur traditioner växer fram, både i svensk litteratur och långt utanför den.
Hon visar också på paradoxer och väsensskilda attityder, allt från Majakovskijs ”Här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år” (ur debutboken Ett moln i byxor från 1915) till Emily Dickinsons ”Jag är ingen”. Samtidigt visar hon hur Edith Södergran kunde dela känslan av ”att befinna sig i en värld i brand” med Majakovskij. Hon skrev i debutboken Dikter (1916) att ”skönhet är att föra krig och söka lycka.”
De avslutande kapitlen i boken analyserar samtida jag-berättande verk. Här figurerar såväl Jan Myrdal som Lars Gustafsson, Sven Lindqvist som Kerstin Ekman. När hon tar sig an Carina Rydbergs och Maja Lundgrens omtalade verk visar hon på förekomsten av ”det kränkta jaget” i litteraturen.
Om Myrdals Barndom skriver hon bland annat: ”Barndom gjorde skandal. Varken Jan Myrdals systrar eller hans åldrande föräldrar kände igen sig i hans version av livet i familjen. Det är i och för sig inte ovanligt att två personer minns samma händelse på olika sätt, men familjen Myrdal var inte vilken familj som helst (…) Än viktigare var kanske att föräldrarna var världsberömda för sina idéer om samhällsingenjörskap, familjepolitik och barnuppfostran.
Barndomsminnena är subjektiva, de reflekterar endast och uteslutande bilden hos den person som skriver ner dem. Och det är gott nog. En självbiografisk bok kan aldrig jämföras med journalistik. Varför skulle den det? Den är en litterär text född i den människa som väljer att sätta ord på barndomen, och i dessa ord blandar sig konkreta minnen med frambesvärjda bilder som fötts ur dofter, känslor, aningar. Svårare än så borde det inte vara, just för att det är svårt nog. I bästa fall blir det litteratur av det.
torsdag 19 januari 2012
Lars Gustafsson: Mot noll.
Oavsett vad poeten, prosaisten och filosofen Lars Gustafsson publicerar är det genomgående intressant. Också när ämnet för hans bok skiljer sig väsentligt från det man är van vid läser man honom med stor nyfikenhet och glädje.
Den bok som har underrubriken ”Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet” är sannerligen inget undantag. Gustafsson skriver: ”Här råder ju ingen brist på teorier” när han diskuterar ett av bokens ämnen.
I ett senare kapitel ställer han sig frågan, om ens frågan om livets mening är meningsfull, och alldeles mot slutet säger han: ”Vad som är så pinsamt med fysiken är att några av de mest grundläggande begreppen, rum, tid och massa, är i stort sett ouppklarade.”
Bågen spänns från individuell erfarenhet till de stora ödesfrågorna. Vi bjuds alltså på hisnande resonemang i skilda ämnen, och som alltid lyckas Gustafsson framkalla den sällsynta kittlingen i magen hos läsaren.
Foto: A. Nydahl
Fem spanska noveller (Astor)
De fyra första är översatta av Annakarin Thorburn, den femte av Karin Sjöstrand. De säljs som samlat paket här.
Serien börjar magnifikt med Andrés Barbas Efter oss syndafloden. En sönderopererad porrfilmstjärna tyngs av sina silikonbröst men drömmer fortfarande om den ultimata implantat-operationen. Men den är mycket dyr att göra och hon börjar sälja sin kropp för att spara pengar. Det som Mónica vill göra har ingen annan gjort förut. I själva verket handlar det om att skapa en helt ny kroppsdel. Novellen övertygar från första sidan.
Nummer två, Slippa se regnet av Nuria Labari är den enda som jag förblir ganska oberörd av. Kanske är det bara stilen i berättandet som ställer sig i vägen? Hela novellen tycks byggd på en serie uppmaningar och påståenden, som tagna var för sig kan vara slående bilder ur livet, det verkliga som speglas i litteraturen. Som ”Promenera hem från skolan. Gå ensam.”, ”Sänk blicken till fötterna och när du ser hålet på den högra strumpan, håll upp tummen för att uppskatta hur stor öppningen är.”, ”Gå in i en tom lägenhet. Leta efter din mamma och inse att hon inte är där.” – alltihop sammanställt till ett slags meditation över mänskliga relationer och de tillkortakommanden som varje möte färgas av.
Då är trean så oerhört mycket bättre, som magiskt framrullande berättelse, Leken av Elvira Navarro. Åter är sexualiteten i centrum. Navarro skapar skickligt en kuslig och mycket farlig situation för de två tolvåriga flickorna Silvia och Sandra, som med sina ”artistnamn” Vanesa och Clara börjar ringa upp män slumpmässigt valda. De vill hetsa upp dem och sedan lämna dem i sticket. Men så visar det sig att de själva, förpubertala och oerfarna, blir upphetsade. De går så långt att de bestämmer möte med en man, därför att hans röst övertygar dem. Mannen är förstås en helt annan än de tror och allt går mycket illa. Naturligtvis.
Blanca Riestras novell La Noche Sucks är som en film. Jag kan se den bara jag blundar. Här finns alla de stämningsskapande miljöerna, de fragmentariska bilderna av människorna. De stiger in i och ut ur manuset. Här är allt drömmar och hot. En kort men mycket tät och övertygande novell.
Den sista heter Överlevaren och är skriven av Sònia Hernández. Mannen i berättelsen har råkat ut för en olycka som rimligen borde ha dödat honom. Han har fått sex bonus-år. Och han försöker leva som om de givit honom något extra, något som verkligen varit värt att leva för. Han anstränger sig till det yttersta. Han vet att han är ”lyckligt lottad” – men frågan är om det är det han vill vara. Novellkonst på mycket hög nivå.De fem författarna presenteras så här av förlaget Astor:
Andrés Barba (f. 1975, Madrid) är en av den spanska samtidsprosans viktigaste författare. Han slog igenom med romanen La hermana de Katia (2001) och hans verk har översatts till flera språk. Augusti, oktober (2010) är hans första roman på svenska. Hans novell Efter oss syndafloden (2010) gavs nyligen ut i Astor förlags nya novellserie.
Nuria Labari (f. 1979) debuterade som författare och slog igenom med novellsamlingen Los borachos de mi vida 2009. Novellen Slippa se regnet är en av alla berättelser i denna samling. Hon har tidigare arbetat som journalist och skrivit i flera tidningar. Los borachos de mi vida är hennes första publicerade verk.
Elvira Navarro (f. 1978) debuterade med den kritikerrosade La ciuadad en invierno 2007. Hon har mottagit en stor mängd litterära priser för sina texter och verk. Hennes andra bok, La ciudad feliz(2009), mottogs varmt av läsarna och valdes ut som en av årets viktigaste romaner av tidningen Público. Leken är en berättelse ur La ciudad en invierno. Elvira Navarraos författarskap är banbrytande inom den spanska samtidsprosan.
Blanca Riestra (f. 1970) har skrivit flera romaner varav den senaste, La noche sucks (2010), fick mycket god kritik. Novellen med samma namn återfinns nu på svenska! Hon har varit professor i litteratur vid Universitá della Sapienza i Rom och Saint Louis University i Madrid. Utöver skönlitteratur skriver Riestra också krönikor och litteraturkritik.
Sònia Hernández (f. 1976) har skrivit diktsamlingarna La casa del mar (2006) och Los nombres del tiempo (2010). Hon är verksam som litteraturkritiker och hennes novell Överlevaren är hämtad från novellsamlingen Los enfermos erróneos (2008). Överlevaren (2008) är hennes första verk som har översatts till svenska.
Hisham Matar: Analys av ett försvinnande.
Matar har skickligt byggt mysteriet kring en kvinna som både han – som barn – och fadern förälskar sig i. Det som ser ut som en stabil tillvaro för den lille pojken Nuri sedan modern dött visar sig rätt snart vara rena Potemkin-kulissen. Vad som döljer sig bakom den avtäcks bit för bit, längs en så spännande berättelse att det är svårt att sluta läsa.
Som barn stöter den lille pojken och hans far på Mona. Nuri förälskar sig så som bara barn kan och han blir både besviken och lycklig när fadern senare gifter sig med henne. Fadern har varit i den gamle kungens tjänst och är naturligtvis betraktad som regimfiende av Kaddafi och hans krets. Men det sägs aldrig rent ut vem despoten är. Under en jul på hotell i Geneve försvinner pappan. Av en tidningsartikel förstår Mona och Nuri att han kidnappats av främmande och beväpnade människor. Omständigheterna ter sig oklara, han sägs ha försvunnit från en annan kvinnas dubbelsäng (och den kvinnan kommer man så småningom att få lära känna riktigt bra, bara man har tålamod).
Berättelsen fortskrider sedan. 27-åriga Mona blir äldre och som tonåring får Nuri henne en natt av häpnad och erotik. När också han blir vuxen förs vi vidare i berättelsen som slingrar sig fram längs allt märkligare turer. 24 år gammal får han disponera sitt arv efter fadern, som i sitt testamente angett att så skulle ske om han själv dött eller försvunnit.
Något svar på försvinnandets gåta får vi aldrig. Och det är befriande att läsa en roman som håller kvar en gåta ända fram till slutet, och som istället fokuseras på omständigheterna och den påverkan som faderns försvinnande har på alla de människor som levt i hans krets.
Huruvida Hisham Matar återkommer till sin barndoms Libyen vet jag inte. Men med tanke på inbördes- och NATO-kriget borde det finnas en uppsjö av idéer inför framtiden. Själv skulle jag med störst intresse läsa en självbiografisk bok om Matar, där han berättar om sin egen familjs öden i Libyen och hur faderns försvinnande i det verkliga livet påverkat honom. Tillbaka till monarkin under kung Idris kommer Libyen förstås aldrig. Allt pekar istället mot en sharia-styrd stat där makten i moskén kanske rent av blir större än statsapparatens, när den väl är återskapad. Också i framtiden kommer det kungliga slottet i Tripolis centrum att stå som ett monument över förflutenheten.
*
Recension av förra romanen som utgavs 2007.
Hisham Matar: Ingen i världen (Forum, översättning av Marianne Öjerskog).
Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag.
För ett år sedan kom Hisham Matars roman In the Country of Men ut där och den nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln Ingen i världen, och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur. När jag läste boken slog det mig att den börjar utspela sig bara något år innan jag själv hade privilegiet att få besöka Libyen. Jag var där i samband med en konferens kring Kaddafis Gröna boken 1983, en bisarr tillställning med dignitärer, ministrar, gerillaledare, husockupanter, sandinister, iranska mullor och politiska vildar från hela världen under överinseende av den solglasögonprydde diktatorn själv. Jag fick under fjorton dagar i Benghazi och Tripoli inblick i en politisk diktatur mer skrämmande än dem jag sett i Östeuropa.
Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas Revolutionskommittén rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän. Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare". Pappan försvinner mycket riktigt. En slemmig figur från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.
Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om. Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.
onsdag 18 januari 2012
Det vemodiga och trösterika.
Joan Didion: Blå skymning
Joan Didions nya bok, Blå skymning är en självbiografisk meditation över dotterns död och det egna åldrandet. Didions dotter dog 2005, i en ålder av 39 år. Det finns ingen som överträffar Didion i skildringar av sjukdom, lidande, åldrande och död. Alla som läst hennes sorgebok över den döda maken, Ett år av magiskt tänkande, vet det.
Omständigheterna för Didion har varit grymma, i så hög grad att hon nu också fått skriva en bok om fosterdottern Quintanas sjukdom och död. Blå skymning börjar med berättelsen om den blå timmen, skymningen. Den konkreta iakttagelsen av detta ljus blir också en metafor för allt som sker i boken, som i lika hög grad är en sorgesång över Didions eget åldrande. Hon är 75 år när hon skriver boken. Hennes sätt att beskriva sorgen, lidande och döden liknar ingen annans:
”Allt har sin tid. Jo, så står det i Predikaren, men det jag först kommer att tänka på är The Byrds och ”Turn!Turn!Turn!”. Det första jag kommer att tänka på är Quintana Roo, där hon sitter på det bara trägolvet i huset på Franklin Avenue eller på det nybonade kakelgolvet i huset i Malibu och lyssnar till ett kassettband med The Byrds (…) Det finns vissa stunder under de där första åren tillsammans med henne som jag minns mycket tydligt. De där mycket tydliga ögonblicken sticker ut, de återkommer, de talar direkt till mig; på ett sätt fyller de mig med glädje och på ett annat kan de fortfarande krossa mitt hjärta.”
Det jag tycker allra mest om hos Didion är hennes förmåga att blanda trivialiteter med de avgörande händelserna. Här finns husinteriörer, bilfärder i dimma, vardagar med vännerna – med samma självklarhet som dotterns bröllop, med tillbakablickar på hennes barndom, blandas med hennes sjukdom och död, och nya återblickar på mannen, som också dog ifrån Didion och som hon skildrat så egensinnigt och vackert i förra boken. När hon sitter med foton från det förflutna återkommer dottern alldeles levande i minnena från hennes barndom.
När jag slog ihop boken tänkte jag det jag tänkt många gånger förut, nämligen att Didions böcker alltid börjar med en form av litterär uppförsbacke. Den ska man inte låta sig hindras av, för redan i andra kapitlet har berättelsen fått sin form, sitt tempo och sin ton. Och då blir det svårt att sluta innan man läst färdigt.
*
Bernur skrev mycket fint om originalutgåvan.
tisdag 17 januari 2012
Kan man begära mer?
Nytt nummer av TLS från London med intressanta essäer, krönikor och recensioner, och två tegelstenar med essäer, reportage och memoarer av Christopher Hitchens. Den läsningen lär ta sin tid. Och så kommer det förstås annat också.
Det finns inte fog för något hopp, varken om den egna hälsan eller om annat som just nu händer i min intimsfär, men också hopplösheten måste man fylla med meningsbärande motkrafter. Jag gör det så här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)