lördag 21 januari 2012

Shlomo Venezia: Sonderkommando (Bonniers, översättning av Lotta Riad).

Inför ännu en bok om förintelsen ställer jag mig frågan, om man orkar med fler berättelser om deportationer av miljontals människor, gaskammare, selekteringar, och likhögar. I samma ögonblick jag ställer frågan blir jag varse att man kan närma sig vittneslitteraturen på två sätt: antingen ser man den som en stor, kollektiv samling berättelser där det mesta, om inte allt, redan är sagt, eller så ser man varje bok som en unik, individuell berättelse i egen rätt.

Jag väljer den senare strategin för att alls orka ta till mig Shlomo Venezias vittnesbörd om den påtvingade tjänst i ett sonderkommando, som han och andra judar utsågs till, och som därmed gjorde dem till sitt eget folks bödlar och nazisternas medbrottslingar.

Denna sista aspekt är naturligtvis den viktigaste, och det sägs att Shlomo Venezia är den förste som utförligt berättar utifrån denna erfarenhet. Så trots att hans berättelse i mångt och mycket är densamma som de tusentals volymer vi redan sett publiceras, har den i sonderkommando-erfarenheten något unikt att tillföra.

Detta vittnesmål bygger på samtal som Béatrice Prasquier tillsammans med historikern Marcello Pezzetti haft med Shlomo Venezia, i Rom under april och maj 2006. Venezia, född 1923, tillhörde den italiensk-judiska kolonin i Grekland, och han deporterades när nazisterna ockuperat landet, hamnade i Auschwitz-Birkenau och tvingades till ett sonderkommando.

Vad var då ett sonderkommando? Det var helt enkelt ett specialkommande, bestående av de arbetare av judisk härkomst som tjänstgjorde i krematorierna. De fick göra nazisternas smutsiga jobb men hamnade i de flesta fall själv i krematorieugnarna. Jag kan tänka mig att glömskan, skammen och döden själv gjort sådana vittnesmål sällsynta, men här har vi ett utförligt nedtecknat och översatt.

Som sådant är det naturligtvis ovärderligt, även om det i själva grundberättelsen inte tillför något avgörande nytt till den befintliga kunskapen om förintelsens dagliga rutiner och vidrigheter. Venezia berättar både sakligt och detaljerat. Han besvarar alla Prasquiers frågor artigt och väjer inte ens för sådant som ställer honom själv i mindre smickrande ljus. Intressantast i boken blir naturligtvis berättelsen om upproret i sonderkommandot, då man försöker återskapa sin egen mänsklighet i revolt mot SS-trupperna.

När berättelsen går mot sitt slut och Venezia får frågan vad hans erfarenhet betytt och betyder för honom idag svarar han att det är själva livet som förstörts inom honom: "Allt för mig tillbaka till lägren. Vad jag än gör, vad jag än ser kommer jag alltid tillbaka till samma plats (…) Man lämnar egentligen aldrig krematoriet."

När jag läser de orden ser jag, än en gång, att Hitlers offer inte bara var de miljoner man hann döda. Också de som överlevde är offer, deras livs slogs i spillror och deras helvete orsakar dem än idag stora lidanden. Det är en viktig slutsats som rör alla totalitära och diktatoriska system, oavsett vad de kallar sig.

Foto: A. Nydahl

fredag 20 januari 2012

God helg till er alla.

Den gångna veckan har min blogg slagit nya besöksrekord. Med rekord menar jag det helt vardagliga. I september 2010 hade jag över tusentalet läsare nästan varje dag, men så var det också riksdagsval, och jag har insett att det finns människor som tycker att de är viktiga. Kanske gör de rentav det också nästa gång?

Idag tar min näst yngsta dotter sin lärarexamen. Helt frivilligt ska hon arbeta i den svenska skolan. Nåväl, det blir en fin fest i kväll, som jag ska besöka helt kort.

Idag är dessutom allt som har med cellgifter och annan behandling klart, och när proverna inkommer på tisdag vet jag om mina värden är bra nog för att komma igång. Det brukar de vara.

Dessutom lyser solen över Skåne. Högst ovanligt denna regnvinter men mycket välkommet. Ett milt gult sken lyser på björkstammarna och
gårdsplanen.

Jag är inne i Christopher Hitchens självbiografiska Hitch 22 nu, och inte minst hans minnen från Portugal och Polen är gripande. Jag lär återkomma till hans bok längre fram.

Imorgon kanske det blir kusten igen. Eller så sätter jag mig var som helst och bara glor på landskapet, nu när benen inte bär mig. Smärtan och den groteska svullnaden i knäna lär gå bort i ett tidigt skede av behandlingen. Men till dess får jag sitta ner eller bara röra mig korta sträckor.

Som alltid när det är helg försöker jag träda in i denna stämning (idag är det Carminho som förmedlar den):



Foto: A. Nydahl

Ingrid Elam. Jag. En fiktion.



Litteraturvetaren Ingrid Elam har en bakgrund som kulturchef på flera stora svenska dagstidningar och är numera, vid sidan av verksamheten vid Malmö högskola, också kritiker i SVT:s kulturnyheter.

Hennes nya bok är en spännande, lustfylld resa in i litteraturhistoriens olika jag-betraktelser och relationer till det egna jaget. Hon går långt tillbaka och visar att det litterära jaget finns i klassikerna. Hon exemplifierar med Sapfo, Catullus, Augustinus, men också med sådana som Rousseau och Charlotte Brontë. I modern tid hämtar hon exempel och resonerar utifrån nordiska författare som Edith Södergran och Victoria Benedictson.

Hennes stil är här närmast krönikörens. Det blir täta, korta kapitel som spänner över tid och verk, alltid genomförda med stor konsekvens och skrivet på ett lättillgängligt sätt som gör att man läser ungefär som man annars läser en begåvad tidskriftstext. Det fina är att hon får mig att se samband och linjer, och tydliggör hur traditioner växer fram, både i svensk litteratur och långt utanför den.

Hon visar också på paradoxer och väsensskilda attityder, allt från Majakovskijs ”Här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år” (ur debutboken Ett moln i byxor från 1915) till Emily Dickinsons ”Jag är ingen”. Samtidigt visar hon hur Edith Södergran kunde dela känslan av ”att befinna sig i en värld i brand” med Majakovskij. Hon skrev i debutboken Dikter (1916) att ”skönhet är att föra krig och söka lycka.”

De avslutande kapitlen i boken analyserar samtida jag-berättande verk. Här figurerar såväl Jan Myrdal som Lars Gustafsson, Sven Lindqvist som Kerstin Ekman. När hon tar sig an Carina Rydbergs och Maja Lundgrens omtalade verk visar hon på förekomsten av ”det kränkta jaget” i litteraturen.

Om Myrdals Barndom skriver hon bland annat: ”Barndom gjorde skandal. Varken Jan Myrdals systrar eller hans åldrande föräldrar kände igen sig i hans version av livet i familjen. Det är i och för sig inte ovanligt att två personer minns samma händelse på olika sätt, men familjen Myrdal var inte vilken familj som helst (…) Än viktigare var kanske att föräldrarna var världsberömda för sina idéer om samhällsingenjörskap, familjepolitik och barnuppfostran.

Barndomsminnena är subjektiva, de reflekterar endast och uteslutande bilden hos den person som skriver ner dem. Och det är gott nog. En självbiografisk bok kan aldrig jämföras med journalistik. Varför skulle den det? Den är en litterär text född i den människa som väljer att sätta ord på barndomen, och i dessa ord blandar sig konkreta minnen med frambesvärjda bilder som fötts ur dofter, känslor, aningar. Svårare än så borde det inte vara, just för att det är svårt nog. I bästa fall blir det litteratur av det.

torsdag 19 januari 2012

Lars Gustafsson: Mot noll.

Lars Gustafsson: Mot noll (Art Factory, med förord av Lars Gustaf Andersson)

Oavsett vad poeten, prosaisten och filosofen Lars Gustafsson publicerar är det genomgående intressant. Också när ämnet för hans bok skiljer sig väsentligt från det man är van vid läser man honom med stor nyfikenhet och glädje.

Den bok som har underrubriken ”Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet” är sannerligen inget undantag. Gustafsson skriver: ”Här råder ju ingen brist på teorier” när han diskuterar ett av bokens ämnen.

I ett senare kapitel ställer han sig frågan, om ens frågan om livets mening är meningsfull, och alldeles mot slutet säger han: ”Vad som är så pinsamt med fysiken är att några av de mest grundläggande begreppen, rum, tid och massa, är i stort sett ouppklarade.”

Bågen spänns från individuell erfarenhet till de stora ödesfrågorna. Vi bjuds alltså på hisnande resonemang i skilda ämnen, och som alltid lyckas Gustafsson framkalla den sällsynta kittlingen i magen hos läsaren.

Foto: A. Nydahl

Fem spanska noveller (Astor)

Natten till idag läste jag fem noveller. Nej, inte i Hemmets Veckotidning och inte i någon glassig samtidspublikation. Jag läste novellerna i fem små läckra häften. Böcker? Ja, varför inte. De fem novellerna inleder förlaget Astors satsning på genren, och de första fem är spanska. En enda av författarna, Andrés Barba, har jag läst förut, förlaget utgav ju också hans fina roman Augusti, oktober (som jag recenserade här).

De fyra första är översatta av Annakarin Thorburn, den femte av Karin Sjöstrand. De säljs som samlat paket här.

Serien börjar magnifikt med Andrés Barbas Efter oss syndafloden. En sönderopererad porrfilmstjärna tyngs av sina silikonbröst men drömmer fortfarande om den ultimata implantat-operationen. Men den är mycket dyr att göra och hon börjar sälja sin kropp för att spara pengar. Det som Mónica vill göra har ingen annan gjort förut. I själva verket handlar det om att skapa en helt ny kroppsdel. Novellen övertygar från första sidan.

Nummer två, Slippa se regnet av Nuria Labari är den enda som jag förblir ganska oberörd av. Kanske är det bara stilen i berättandet som ställer sig i vägen? Hela novellen tycks byggd på en serie uppmaningar och påståenden, som tagna var för sig kan vara slående bilder ur livet, det verkliga som speglas i litteraturen. Som ”Promenera hem från skolan. Gå ensam.”, ”Sänk blicken till fötterna och när du ser hålet på den högra strumpan, håll upp tummen för att uppskatta hur stor öppningen är.”, ”Gå in i en tom lägenhet. Leta efter din mamma och inse att hon inte är där.” – alltihop sammanställt till ett slags meditation över mänskliga relationer och de tillkortakommanden som varje möte färgas av.

Då är trean så oerhört mycket bättre, som magiskt framrullande berättelse, Leken av Elvira Navarro. Åter är sexualiteten i centrum. Navarro skapar skickligt en kuslig och mycket farlig situation för de två tolvåriga flickorna Silvia och Sandra, som med sina ”artistnamn” Vanesa och Clara börjar ringa upp män slumpmässigt valda. De vill hetsa upp dem och sedan lämna dem i sticket. Men så visar det sig att de själva, förpubertala och oerfarna, blir upphetsade. De går så långt att de bestämmer möte med en man, därför att hans röst övertygar dem. Mannen är förstås en helt annan än de tror och allt går mycket illa. Naturligtvis.

Blanca Riestras novell La Noche Sucks är som en film. Jag kan se den bara jag blundar. Här finns alla de stämningsskapande miljöerna, de fragmentariska bilderna av människorna. De stiger in i och ut ur manuset. Här är allt drömmar och hot. En kort men mycket tät och övertygande novell.

Den sista heter Överlevaren och är skriven av Sònia Hernández. Mannen i berättelsen har råkat ut för en olycka som rimligen borde ha dödat honom. Han har fått sex bonus-år. Och han försöker leva som om de givit honom något extra, något som verkligen varit värt att leva för. Han anstränger sig till det yttersta. Han vet att han är ”lyckligt lottad” – men frågan är om det är det han vill vara. Novellkonst på mycket hög nivå.


De fem författarna presenteras så här av förlaget Astor:

Andrés Barba (f. 1975, Madrid) är en av den spanska samtidsprosans viktigaste författare. Han slog igenom med romanen La hermana de Katia (2001) och hans verk har översatts till flera språk. Augusti, oktober (2010) är hans första roman på svenska. Hans novell Efter oss syndafloden (2010) gavs nyligen ut i Astor förlags nya novellserie.

Nuria Labari (f. 1979) debuterade som författare och slog igenom med novellsamlingen Los borachos de mi vida 2009. Novellen Slippa se regnet är en av alla berättelser i denna samling. Hon har tidigare arbetat som journalist och skrivit i flera tidningar. Los borachos de mi vida är hennes första publicerade verk.

Elvira Navarro (f. 1978) debuterade med den kritikerrosade La ciuadad en invierno 2007. Hon har mottagit en stor mängd litterära priser för sina texter och verk. Hennes andra bok, La ciudad feliz(2009), mottogs varmt av läsarna och valdes ut som en av årets viktigaste romaner av tidningen Público. Leken är en berättelse ur La ciudad en invierno. Elvira Navarraos författarskap är banbrytande inom den spanska samtidsprosan.

Blanca Riestra (f. 1970) har skrivit flera romaner varav den senaste, La noche sucks (2010), fick mycket god kritik. Novellen med samma namn återfinns nu på svenska! Hon har varit professor i litteratur vid Universitá della Sapienza i Rom och Saint Louis University i Madrid. Utöver skönlitteratur skriver Riestra också krönikor och litteraturkritik.

Sònia Hernández (f. 1976) har skrivit diktsamlingarna La casa del mar (2006) och Los nombres del tiempo (2010). Hon är verksam som litteraturkritiker och hennes novell Överlevaren är hämtad från novellsamlingen Los enfermos erróneos (2008). Överlevaren (2008) är hennes första verk som har översatts till svenska.

Hisham Matar: Analys av ett försvinnande.

Hisham Matar är tillbaka med en roman som har fadersfigurens försvinnande som tema. Som bekant var det samma mystiska händelse som allt kretsade kring i debutromanen Ingen i världen. Men den här gången, i Analys av ett försvinnande (Forum, översättning av Lena Torndahl) är det inte Libyen och Kaddafis diktatur som namnges. Allt handlar om ”regimen” i ett anonymt arabiskt land. De platser där handlingen explicit utspelar sig är Kairo, London (och andra brittiska platser) och olika städer i Schweiz.

Matar har skickligt byggt mysteriet kring en kvinna som både han – som barn – och fadern förälskar sig i. Det som ser ut som en stabil tillvaro för den lille pojken Nuri sedan modern dött visar sig rätt snart vara rena Potemkin-kulissen. Vad som döljer sig bakom den avtäcks bit för bit, längs en så spännande berättelse att det är svårt att sluta läsa.

Som barn stöter den lille pojken och hans far på Mona. Nuri förälskar sig så som bara barn kan och han blir både besviken och lycklig när fadern senare gifter sig med henne. Fadern har varit i den gamle kungens tjänst och är naturligtvis betraktad som regimfiende av Kaddafi och hans krets. Men det sägs aldrig rent ut vem despoten är. Under en jul på hotell i Geneve försvinner pappan. Av en tidningsartikel förstår Mona och Nuri att han kidnappats av främmande och beväpnade människor. Omständigheterna ter sig oklara, han sägs ha försvunnit från en annan kvinnas dubbelsäng (och den kvinnan kommer man så småningom att få lära känna riktigt bra, bara man har tålamod).

Berättelsen fortskrider sedan. 27-åriga Mona blir äldre och som tonåring får Nuri henne en natt av häpnad och erotik. När också han blir vuxen förs vi vidare i berättelsen som slingrar sig fram längs allt märkligare turer. 24 år gammal får han disponera sitt arv efter fadern, som i sitt testamente angett att så skulle ske om han själv dött eller försvunnit.

Något svar på försvinnandets gåta får vi aldrig. Och det är befriande att läsa en roman som håller kvar en gåta ända fram till slutet, och som istället fokuseras på omständigheterna och den påverkan som faderns försvinnande har på alla de människor som levt i hans krets.

Huruvida Hisham Matar återkommer till sin barndoms Libyen vet jag inte. Men med tanke på inbördes- och NATO-kriget borde det finnas en uppsjö av idéer inför framtiden. Själv skulle jag med störst intresse läsa en självbiografisk bok om Matar, där han berättar om sin egen familjs öden i Libyen och hur faderns försvinnande i det verkliga livet påverkat honom. Tillbaka till monarkin under kung Idris kommer Libyen förstås aldrig. Allt pekar istället mot en sharia-styrd stat där makten i moskén kanske rent av blir större än statsapparatens, när den väl är återskapad. Också i framtiden kommer det kungliga slottet i Tripolis centrum att stå som ett monument över förflutenheten.

*

Recension av förra romanen som utgavs 2007.

Hisham Matar: Ingen i världen (Forum, översättning av Marianne Öjerskog).

Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag.

För ett år sedan kom Hisham Matars roman In the Country of Men ut där och den nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln Ingen i världen, och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur. När jag läste boken slog det mig att den börjar utspela sig bara något år innan jag själv hade privilegiet att få besöka Libyen. Jag var där i samband med en konferens kring Kaddafis Gröna boken 1983, en bisarr tillställning med dignitärer, ministrar, gerillaledare, husockupanter, sandinister, iranska mullor och politiska vildar från hela världen under överinseende av den solglasögonprydde diktatorn själv. Jag fick under fjorton dagar i Benghazi och Tripoli inblick i en politisk diktatur mer skrämmande än dem jag sett i Östeuropa.

Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas Revolutionskommittén rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän. Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare". Pappan försvinner mycket riktigt. En slemmig figur från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.

Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om. Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.

onsdag 18 januari 2012

Det vemodiga och trösterika.

När vintermörkret förenas med det inre mörkret kan det vara svårt att se vardagen som något annat än en transportsträcka. Men så tänker jag på barnbarnen, den stora skaran av härliga tjejer och killar från tre år upp till fjorton. Idag fick jag tre av dem på bild, det är systrarna Alma-Lee, Vera och Lykke som njuter av en sällsynt gäst, en hund.

Deras storebror Alfons skulle ha fyllt tio år till sommaren. Så blev det inte. Hans grav nere i byn är välbesökt, inte minst av familjen, och av dagiset mitt emot där han gick ända in i det sista. Alma-Lee hälsade på hos honom i Allhelgona.

Och när jag ser Alma-Lee på väg till en kompis på kalas häpnar jag, flickan är ju på väg att bli stor. Och ja, där lyser det ju av liv och glädje. Och vips så är det inre mörkret plötsligt en aning mindre. När jag tänker på de tre tänker jag alltid på alla fyra, Alfons finns också i sina systrar, för alltid en del av familjen, i bästa mening närvarande, trots den tunga gravstenen. Åter igen ser jag det som föder tacksamheten. Kanske själva meningen?

Joan Didion: Blå skymning

Joan Didion: Blå skymning (Atlas, översättning av Ulla Danielsson).

Joan Didions nya bok, Blå skymning är en självbiografisk meditation över dotterns död och det egna åldrandet. Didions dotter dog 2005, i en ålder av 39 år. Det finns ingen som överträffar Didion i skildringar av sjukdom, lidande, åldrande och död. Alla som läst hennes sorgebok över den döda maken, Ett år av magiskt tänkande, vet det.

Omständigheterna för Didion har varit grymma, i så hög grad att hon nu också fått skriva en bok om fosterdottern Quintanas sjukdom och död. Blå skymning börjar med berättelsen om den blå timmen, skymningen. Den konkreta iakttagelsen av detta ljus blir också en metafor för allt som sker i boken, som i lika hög grad är en sorgesång över Didions eget åldrande. Hon är 75 år när hon skriver boken. Hennes sätt att beskriva sorgen, lidande och döden liknar ingen annans:

”Allt har sin tid. Jo, så står det i Predikaren, men det jag först kommer att tänka på är The Byrds och ”Turn!Turn!Turn!”. Det första jag kommer att tänka på är Quintana Roo, där hon sitter på det bara trägolvet i huset på Franklin Avenue eller på det nybonade kakelgolvet i huset i Malibu och lyssnar till ett kassettband med The Byrds (…) Det finns vissa stunder under de där första åren tillsammans med henne som jag minns mycket tydligt. De där mycket tydliga ögonblicken sticker ut, de återkommer, de talar direkt till mig; på ett sätt fyller de mig med glädje och på ett annat kan de fortfarande krossa mitt hjärta.”

Det jag tycker allra mest om hos Didion är hennes förmåga att blanda trivialiteter med de avgörande händelserna. Här finns husinteriörer, bilfärder i dimma, vardagar med vännerna – med samma självklarhet som dotterns bröllop, med tillbakablickar på hennes barndom, blandas med hennes sjukdom och död, och nya återblickar på mannen, som också dog ifrån Didion och som hon skildrat så egensinnigt och vackert i förra boken. När hon sitter med foton från det förflutna återkommer dottern alldeles levande i minnena från hennes barndom.

När jag slog ihop boken tänkte jag det jag tänkt många gånger förut, nämligen att Didions böcker alltid börjar med en form av litterär uppförsbacke. Den ska man inte låta sig hindras av, för redan i andra kapitlet har berättelsen fått sin form, sitt tempo och sin ton. Och då blir det svårt att sluta innan man läst färdigt.

*
Bernur skrev mycket fint om originalutgåvan.

tisdag 17 januari 2012

Kan man begära mer?

Ny vecka, nya lösningar. På fredag, som veckans final, börjar jag åter med cellgifter och ljusbehandling parallellt, för både den psoriasis som finns utvändigt och den vidriga baksidan, kroniska inflammationer i lederna, som heter artrit. Men idag är det bara tisdag och jag har gjort mig redo för det som väntar. Sex veckor behövs med denna behandling innan man ens kan ana en effekt, fungerar den inte (nu heller) så väntar det riktigt tunga artilleriet, med biologiska läkemedel (där man bokstavligt talat agerar laboratoriemus, eftersom allt ännu är på experimentstadiet).

Nytt nummer av TLS från London med intressanta essäer, krönikor och recensioner, och två tegelstenar med essäer, reportage och memoarer av Christopher Hitchens. Den läsningen lär ta sin tid. Och så kommer det förstås annat också.

Det finns inte fog för något hopp, varken om den egna hälsan eller om annat som just nu händer i min intimsfär, men också hopplösheten måste man fylla med meningsbärande motkrafter. Jag gör det så här.

Aleksandar Hemon: Love and Obstacles (Picador).

Aleksandar Hemon, född i Sarajevo, bosatt i USA och en författare som skriver på engelska, har jag många gånger skrivit om.

Han delar öde med en vän till mig. Hon också född i Sarajevo, vars flykt från kriget ledde till Sverige. Av henne fick jag Hemons nya bok i julklapp. Så sluts livets cirklar. Hon delar min fascination inför Hemons märkvärdiga och unika författarskap.

Jag har skrivit om de böcker som finns utgivna till svenska, bland annat om hans stora roman Lazarusprojektet, här.

Den nya boken heter Love and Obstacles, vilket också är titeln på en av de dikter Hemon skrev som ung i Sarajevo. Om den berättar han i den långa och dråpliga texten The Conductor, där han ser tillbaka på ungdomsåren i Bosniens huvudstad. Där flockas kretsen av missförstådda genier och ännu inte upptäckta diktare. I centrum står bland andra diktaren Muhamed D. – ”den största nu levande bosniske poeten”.

Hemon anser förstås att omdömet är felaktigt – det är han, och ingen annan, som är den store, ”a far better, more soulful poet”. Här berättar nu Hemon om sitt livsöde. Det är bekant för de flesta, men förtjänar att upprepas. Han befann sig på stipendium i USA när det bosniska kriget började. Han fick se sin stad förstöras, på tv. Men hans vän Dedo finns kvar i Sarajevo, och det blir också han som skriver dikten med stadens namn. ”So I struggled to make a living, while Dedo struggled to stay alive” skriver han.

Här blir det självbiografiska stoffet mycket tydligt. Boken sorteras under ”fiction”, ändå skulle jag säga att det är självbiografiska berättelser jag läser. Inte noveller, inte fiktion, utan livsberättelser. Den innehåller så mycket av livets sorger och glädjeämnen, och det som kanske gör starkast intryck på mig är de avsnitt där han skildrar sin egen väg in i det amerikanska samhället.

Riktigt rolig är texten om hur han går runt i Chicago och försöker sälja amerikanska tidskriftsprenumerationer. Det blir ett tröstlöst knackande på dörrar, fram till dess han träffar en gammal alkoholiserad präst som allra helst bara vill sitta och dricka whisky och berätta anekdoter ur det egna livet. Men Hemon lyckas sälja två prenumerationer till honom, och det gör allting så mycket lättare. Vid varje dörr efter det börjar han med att berätta om vilka tidskrifter präster prenumererat på, och så öppnar sig också möjligheten att nya presumtiva köpare står i dörröppningarna.

Aleksandar Hemons författarskap är stort, konstnärligt sett, och mänskligt sett. Han angår mig mer än de flesta, kanske just för att hans bakgrund knyter ihop 1990-talets folkmord med dagens situation, full av nya europeiska turbulenser och frågetecken inför framtiden.

Tack till Aleksandra.

Klas Grinell: Islam och jag.


Klas Grinell är idéhistoriker, anställd som intendent vid Världskulturmuseet i Göteborg. Han har ägnat studier åt Turkiet, dess kultur, historia och ett särskilt intresse åt den muslimske predikanten Fethullah Gülen.

Grinells bok Islam och jag (Sekel förlag) resonerar utifrån flera olika infallsvinklar huruvida det finns en eller flera islam, och han framhåller sina egna erfarenheter och studier i argumentationen för Gülen och hans rörelse, som av vissa betraktas som reaktionär och av andra som en modern turkiskt, mild form av islam.

Den första kritiska fråga jag ställer mig är, hur en sådan skulle se ut? Har det inte historiskt visat sig att just de rörelser som beskrivs som ”milda” kan vara farliga just för att de invaggar oss i trygghet, och ändå leda in i just det totalitäras återvändsgränd?

Det problematiska med Grinells bok är inte bara att den lider brist på fokus. Ett kapitel kan börja med att sätta en person eller en ideologi i centrum, för att sedan snabbt leda över i anekdotiska texter som mer handlar om Grinells egen erfarenhet av vardag och arbete i Turkiet. Det anekdotiska får mig dessutom att tycka att jag snuvas på väsentlig information. Kanske gömmer det sig bakom anekdoterna och rena resetexter också sådan information som inte passar in i Grinells syn på fenomenet Gülen.

Ändå bidrar den med kunskap om fenomen som är föga kända i Sverige. Läser man den kritiskt kan man förstås använda denna kunskap. Varje ny pusselbit till förståelsen av islam som religion och islamismen som politisk rörelse grundad på denna religion, blir i varje fall för mig viktig. Hur skulle vi kunna försvara det öppna samhället och ett demokratiskt sinnelag - yttrandefriheten, tryckfriheten - om vi inte känner dess fiender? I en tid när ordet "fascism" reducerats till ett tomt och meningslöst skällsord är det kanske viktigare än någonsin att analysera och förstå innebörden av just fascismen. Jag räknar islamismen dit, på grund av dess våldsutövning både på mikro- och makroplanen, dess sanningsanspråk och totalitära ideologi som syftar till att likforma och underkuva människor. Skillnaden mellan de svarta och de gröna fanorna är försvinnande liten.

Boken innehåller dessvärre endast en sparsam notapparat. Jag hade velat se utförligare källhänvisningar och förklarande noter.

måndag 16 januari 2012

VINTERREA I BLOGGEN.

Realisation: tillfällighetsförsäljning, utförsäljning, bortslumpande, prisnedsättning, avyttring, rea, rallis.

Realisera:
bortslumpa, avyttra, utförsälja, sälja till nedsatt pris eller underpris, vräka bort, sälja för en spottstyver, ralla. (Stora synonymordboken, 1993).

De böcker jag rear i denna period, som löper fram till den 15 februari kan ni läsa om nedan. Jag ber er observera att mina rea-priser inkluderar frakten, vid beställningar inom Sverige.

Beställer gör du på följande sätt:

Skicka mig ditt namn och din adress och skriv vad du beställer, på mailadress thomas.nydahl@gmail.com

När du skickat din beställning till mig sänder jag dig en bekräftelse samt information om vilket konto du ska betala till.

Böckerna i denna rea-period är:

Alla de andra som också skrev. (Tusculum förlag, danskt band med linnetrådsbindning, 255 sidor, omslagsakvarell av Jacob Collins, New York).

” Nydahl intresserar sig för dem som – trots att en del av dem till och med blivit berömda – på något sätt är marginella. De är författare i exil, förföljda författare, resenärer och sådana som valt att ställa sig utanför det samhälle de kommit ur. Detta harmonierar med Nydahls syn på de intellektuella som undantagsfigurer, gestalter som måste avstå från det ståhej som samhällslivet är, men ändå är förpliktigade till kamp för att höras (…) Den som reflekterar över individens relation till samhället, litteraturens roll i livet eller modernitetens motsägelsefulla uttryck har vägande skäl att vända sig till Thomas Nydahls bok.” Michel Ekman i Svenska Dagbladet.

""Han är obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som han ser som typiskt för vår tid. Samtidigt, när det kommer till litteratur är han öppen och fördomsfri, välventilerad och chosefri." Nora Hämäläinen, Ny Tid, Finland.

"För en ytlig betraktare kan det verka besynnerligt att sammanföra dessa essäer och artiklar till en bok. Men gör man sig mödan att fördjupa sig i texterna finner man att de kompletterar och speglar varandra. Även när Thomas Nydahl skriver om andra författare hör man hans egen röst, hans egen oroliga kropp som hela tiden drivs av en pulserande önskan att förstå det litterära skapandets gåta". Per Landin, Dagens Nyheter.

Ordinarie pris adlibris: 149:- + frakt
Mitt reapris: 75:- inklusive frakt

Inre frihet. (Occident förlag, 200 sidor, tryckt på exklusivt papper med linnetrådsbindning, omslag av Astrid och Mikael Nydahl).

”Eftersom Nydahl blivit en sådan hygglig prick på sistone bemöter de flesta honom med respekt och behandlar honom väl. Det är alltså ingen risk att den här boken ska sätta igång en ny Myggor och tigrar-debatt. Å andra sidan är debattens krutrök den livsluft Nydahl behöver insupa för att hålla sig vid liv.” Kristianstadsbladets ”Hoff”-skribent.

Ordinarie pris i bloggen: 125:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Kön, klass och kultur. (h:ström förlag, 219 sidor, danskt band med linnetrådsbindning, omslag av Hideo Matsumoto).

” Nydahl inleder med att filosofera kring de mörkare sidorna av den kvinnliga sexualiteten, hur kvinnor – tack vare, eller trots – självhat och äckel inför den egna kroppen och den egna sexualiteten, når fram till njutning. Med avstamp i kontroversiella verk vars upphovskvinnor stavas Elfriede Jelinek, Marguerite Duras och Catherine Breilatt resonerar Nydahl kring dessa ämnen. Som Birgitta Stenberg mycket riktigt påpekar i förordet, är detta inget som en man med självklarhet kan förstå sig på. Men Nydahl angriper frågan med nyfikenhet och en god portion intellektuell skärpa, och väcker därigenom frågor som går bortom det ytliga berörandet, eller förnekandet, som ofta drabbar tabubelagda ämnen (…)Det är första gången jag stiftar bekantskap med Thomas Nydahl.” Från bloggen thomaslindqvist.com

Ordinare pris adlibris: 109:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Dessa tre titlar kan självklart köpas separat, enligt reapriserna ovan (som inkluderar frakt). Men de kan också köpas i paketkombinationer enligt nedan:

2 av titlarna i samma paket: 120:- inklusive frakt. Alla 3 titlarna i samma paket: 155:- inklusive frakt.

Observera att priserna gäller beställningar inom Sverige. Om du vill ha böckerna skickade utomlands ber jag dig sända mig ett mail för information om portokostnaden.

Trädbilden är tagen av A. Nydahl.

Johannes Anyuru: En civilisation utan båtar (Glänta).

Johannes Anyuru, svensk poet med ugandisk far, född 1979, var en av flera svenskar som i fjol skulle resa med den andra ”Ship to Gaza”- flottan.

Resan skulle börja i Grekland, där båtar från många länder samlades. Som bekant seglade den aldrig iväg mot Gaza, det satte både grekiska myndigheter och okända sabotörer stopp för, vilket ledde till att de människor som uppehöll sig i Aten återvände hem.

Johannes Anyurus bok består dels av en inledande - litterärt mycket vacker och genomtänkt - text som beskriver omständigheterna och motiven, medan huvuddelen av boken består av de bloggtexter som han lade ut medan allt pågick. Hans texter är välformulerade, även om också bloggens vardagliga omedelbart ibland lyser igenom, de går framför allt bortom det politiska och berättar framför allt om mellanmänskliga möten. Han redovisar också sina egna bevekelsegrunder till att tacka ja och delta i projektet. I de avsnitten handlar mycket också om gripande möten med den äldre, sjuka pappan, som oroar sig för att ingen ska kunna hjälpa honom, när sonen ger sig in i denna politiska aktivitet.

Jag är väl medveten om hur varje ord, varje text och bok läggs in i ett förutsägbart pussel. Oavsett vem som uttalat eller skrivit orden passar de alltid in i den enas eller andras pussel och världsbild.

Det finns bitvis en ton av självöverskattning som kanske delades av kollektivet. Och det är just mot bakgrund av det förutsägbara som jag reagerar på denna ton. Bokens titel anspelar på ett citat från Michel Foucault: ”I civilisationer utan båtar torkar drömmarna ut, spionaget ersätter äventyret och polisen tar piraternas plats.”

Jag undrar om inte dessa passager kommer sig av ett slags massbeteende som kanske är särskilt vanligt när man förenas av ett politiskt mål, särskilt ett som rimligen inte är möjligt att genomföra. Jag syftar då på målet att med dessa idealistiska "flottmanövrer" bryta blockaden av Gaza.

Johannes Anyuru är ändå en av de minst verklighetsfrämmande, mest diskuterande och balanserande rösterna jag sett i dessa sammanhang. Hans eget inre tvivel lägger trots allt grunden för en nyanserad och mindre banderollvänlig diskussion. Ämnen för en sådan diskussion kunde med fördel handla om vilka möjliga vägar det finns till ett Israel och ett Palestina i ömsesidig respekt och därmed fredligt samförstånd.

Just nu är det motsatsen vi ser: en israelisk regering som spelar med falska kort, som har ministrar vars mörka ideologier också är ett hot mot den israeliska demokratin, som bygger ut vägnät, militära posteringar och bosättningar på Västbanken, så att det av den håliga osten snart bara återstår hålen, och ett Hamas-styre i Gaza som med oförsonlig hatpropaganda presenterar sig i utlandet, senast i Tunisien, och som samtidigt terroriserar den egna befolkningen och i synnerhet kvinnorna. Den "israelvän" som tror att Israel kommer att överleva denna hopplöst kortsiktiga politik, tror fel.

Det finns väl bara en rimlig framtid, som gäller palestinierna i lika hög grad som den gäller andra folk, nämligen den nationella friheten, möjligheten att själv styra sina liv. Med en framtida palestinsk stat - hur omöjlig den än ter sig - kanske det också skulle ljusna något över den israeliska horisont som just nu är mycket, mycket mörk (och den får mig att minnas vad veteranen Kalle Berman sa till mig många gånger, att det han fruktade och förutspådde var ett inbördeskrig där Israel gick under på grund av dåraktiga politiska beslut, som ställde jude mot jude).

Så jag kan säga, att Johannes Anyurus bok är läsvärd, om man vet vad det handlar om. ”Ship to Gaza” är ingen söndagsskoleutflykt. Men i Anyurus bok finner jag till min glädje tankefrön som kan leda till något annat än den hopplöst beundrade våldsspiral som finns på båda sidor i detta ställningskrig om mark och rätt.

Foto: A. Nydahl.

söndag 15 januari 2012