torsdag 19 januari 2012

Lars Gustafsson: Mot noll.

Lars Gustafsson: Mot noll (Art Factory, med förord av Lars Gustaf Andersson)

Oavsett vad poeten, prosaisten och filosofen Lars Gustafsson publicerar är det genomgående intressant. Också när ämnet för hans bok skiljer sig väsentligt från det man är van vid läser man honom med stor nyfikenhet och glädje.

Den bok som har underrubriken ”Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet” är sannerligen inget undantag. Gustafsson skriver: ”Här råder ju ingen brist på teorier” när han diskuterar ett av bokens ämnen.

I ett senare kapitel ställer han sig frågan, om ens frågan om livets mening är meningsfull, och alldeles mot slutet säger han: ”Vad som är så pinsamt med fysiken är att några av de mest grundläggande begreppen, rum, tid och massa, är i stort sett ouppklarade.”

Bågen spänns från individuell erfarenhet till de stora ödesfrågorna. Vi bjuds alltså på hisnande resonemang i skilda ämnen, och som alltid lyckas Gustafsson framkalla den sällsynta kittlingen i magen hos läsaren.

Foto: A. Nydahl

Fem spanska noveller (Astor)

Natten till idag läste jag fem noveller. Nej, inte i Hemmets Veckotidning och inte i någon glassig samtidspublikation. Jag läste novellerna i fem små läckra häften. Böcker? Ja, varför inte. De fem novellerna inleder förlaget Astors satsning på genren, och de första fem är spanska. En enda av författarna, Andrés Barba, har jag läst förut, förlaget utgav ju också hans fina roman Augusti, oktober (som jag recenserade här).

De fyra första är översatta av Annakarin Thorburn, den femte av Karin Sjöstrand. De säljs som samlat paket här.

Serien börjar magnifikt med Andrés Barbas Efter oss syndafloden. En sönderopererad porrfilmstjärna tyngs av sina silikonbröst men drömmer fortfarande om den ultimata implantat-operationen. Men den är mycket dyr att göra och hon börjar sälja sin kropp för att spara pengar. Det som Mónica vill göra har ingen annan gjort förut. I själva verket handlar det om att skapa en helt ny kroppsdel. Novellen övertygar från första sidan.

Nummer två, Slippa se regnet av Nuria Labari är den enda som jag förblir ganska oberörd av. Kanske är det bara stilen i berättandet som ställer sig i vägen? Hela novellen tycks byggd på en serie uppmaningar och påståenden, som tagna var för sig kan vara slående bilder ur livet, det verkliga som speglas i litteraturen. Som ”Promenera hem från skolan. Gå ensam.”, ”Sänk blicken till fötterna och när du ser hålet på den högra strumpan, håll upp tummen för att uppskatta hur stor öppningen är.”, ”Gå in i en tom lägenhet. Leta efter din mamma och inse att hon inte är där.” – alltihop sammanställt till ett slags meditation över mänskliga relationer och de tillkortakommanden som varje möte färgas av.

Då är trean så oerhört mycket bättre, som magiskt framrullande berättelse, Leken av Elvira Navarro. Åter är sexualiteten i centrum. Navarro skapar skickligt en kuslig och mycket farlig situation för de två tolvåriga flickorna Silvia och Sandra, som med sina ”artistnamn” Vanesa och Clara börjar ringa upp män slumpmässigt valda. De vill hetsa upp dem och sedan lämna dem i sticket. Men så visar det sig att de själva, förpubertala och oerfarna, blir upphetsade. De går så långt att de bestämmer möte med en man, därför att hans röst övertygar dem. Mannen är förstås en helt annan än de tror och allt går mycket illa. Naturligtvis.

Blanca Riestras novell La Noche Sucks är som en film. Jag kan se den bara jag blundar. Här finns alla de stämningsskapande miljöerna, de fragmentariska bilderna av människorna. De stiger in i och ut ur manuset. Här är allt drömmar och hot. En kort men mycket tät och övertygande novell.

Den sista heter Överlevaren och är skriven av Sònia Hernández. Mannen i berättelsen har råkat ut för en olycka som rimligen borde ha dödat honom. Han har fått sex bonus-år. Och han försöker leva som om de givit honom något extra, något som verkligen varit värt att leva för. Han anstränger sig till det yttersta. Han vet att han är ”lyckligt lottad” – men frågan är om det är det han vill vara. Novellkonst på mycket hög nivå.


De fem författarna presenteras så här av förlaget Astor:

Andrés Barba (f. 1975, Madrid) är en av den spanska samtidsprosans viktigaste författare. Han slog igenom med romanen La hermana de Katia (2001) och hans verk har översatts till flera språk. Augusti, oktober (2010) är hans första roman på svenska. Hans novell Efter oss syndafloden (2010) gavs nyligen ut i Astor förlags nya novellserie.

Nuria Labari (f. 1979) debuterade som författare och slog igenom med novellsamlingen Los borachos de mi vida 2009. Novellen Slippa se regnet är en av alla berättelser i denna samling. Hon har tidigare arbetat som journalist och skrivit i flera tidningar. Los borachos de mi vida är hennes första publicerade verk.

Elvira Navarro (f. 1978) debuterade med den kritikerrosade La ciuadad en invierno 2007. Hon har mottagit en stor mängd litterära priser för sina texter och verk. Hennes andra bok, La ciudad feliz(2009), mottogs varmt av läsarna och valdes ut som en av årets viktigaste romaner av tidningen Público. Leken är en berättelse ur La ciudad en invierno. Elvira Navarraos författarskap är banbrytande inom den spanska samtidsprosan.

Blanca Riestra (f. 1970) har skrivit flera romaner varav den senaste, La noche sucks (2010), fick mycket god kritik. Novellen med samma namn återfinns nu på svenska! Hon har varit professor i litteratur vid Universitá della Sapienza i Rom och Saint Louis University i Madrid. Utöver skönlitteratur skriver Riestra också krönikor och litteraturkritik.

Sònia Hernández (f. 1976) har skrivit diktsamlingarna La casa del mar (2006) och Los nombres del tiempo (2010). Hon är verksam som litteraturkritiker och hennes novell Överlevaren är hämtad från novellsamlingen Los enfermos erróneos (2008). Överlevaren (2008) är hennes första verk som har översatts till svenska.

Hisham Matar: Analys av ett försvinnande.

Hisham Matar är tillbaka med en roman som har fadersfigurens försvinnande som tema. Som bekant var det samma mystiska händelse som allt kretsade kring i debutromanen Ingen i världen. Men den här gången, i Analys av ett försvinnande (Forum, översättning av Lena Torndahl) är det inte Libyen och Kaddafis diktatur som namnges. Allt handlar om ”regimen” i ett anonymt arabiskt land. De platser där handlingen explicit utspelar sig är Kairo, London (och andra brittiska platser) och olika städer i Schweiz.

Matar har skickligt byggt mysteriet kring en kvinna som både han – som barn – och fadern förälskar sig i. Det som ser ut som en stabil tillvaro för den lille pojken Nuri sedan modern dött visar sig rätt snart vara rena Potemkin-kulissen. Vad som döljer sig bakom den avtäcks bit för bit, längs en så spännande berättelse att det är svårt att sluta läsa.

Som barn stöter den lille pojken och hans far på Mona. Nuri förälskar sig så som bara barn kan och han blir både besviken och lycklig när fadern senare gifter sig med henne. Fadern har varit i den gamle kungens tjänst och är naturligtvis betraktad som regimfiende av Kaddafi och hans krets. Men det sägs aldrig rent ut vem despoten är. Under en jul på hotell i Geneve försvinner pappan. Av en tidningsartikel förstår Mona och Nuri att han kidnappats av främmande och beväpnade människor. Omständigheterna ter sig oklara, han sägs ha försvunnit från en annan kvinnas dubbelsäng (och den kvinnan kommer man så småningom att få lära känna riktigt bra, bara man har tålamod).

Berättelsen fortskrider sedan. 27-åriga Mona blir äldre och som tonåring får Nuri henne en natt av häpnad och erotik. När också han blir vuxen förs vi vidare i berättelsen som slingrar sig fram längs allt märkligare turer. 24 år gammal får han disponera sitt arv efter fadern, som i sitt testamente angett att så skulle ske om han själv dött eller försvunnit.

Något svar på försvinnandets gåta får vi aldrig. Och det är befriande att läsa en roman som håller kvar en gåta ända fram till slutet, och som istället fokuseras på omständigheterna och den påverkan som faderns försvinnande har på alla de människor som levt i hans krets.

Huruvida Hisham Matar återkommer till sin barndoms Libyen vet jag inte. Men med tanke på inbördes- och NATO-kriget borde det finnas en uppsjö av idéer inför framtiden. Själv skulle jag med störst intresse läsa en självbiografisk bok om Matar, där han berättar om sin egen familjs öden i Libyen och hur faderns försvinnande i det verkliga livet påverkat honom. Tillbaka till monarkin under kung Idris kommer Libyen förstås aldrig. Allt pekar istället mot en sharia-styrd stat där makten i moskén kanske rent av blir större än statsapparatens, när den väl är återskapad. Också i framtiden kommer det kungliga slottet i Tripolis centrum att stå som ett monument över förflutenheten.

*

Recension av förra romanen som utgavs 2007.

Hisham Matar: Ingen i världen (Forum, översättning av Marianne Öjerskog).

Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag.

För ett år sedan kom Hisham Matars roman In the Country of Men ut där och den nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln Ingen i världen, och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur. När jag läste boken slog det mig att den börjar utspela sig bara något år innan jag själv hade privilegiet att få besöka Libyen. Jag var där i samband med en konferens kring Kaddafis Gröna boken 1983, en bisarr tillställning med dignitärer, ministrar, gerillaledare, husockupanter, sandinister, iranska mullor och politiska vildar från hela världen under överinseende av den solglasögonprydde diktatorn själv. Jag fick under fjorton dagar i Benghazi och Tripoli inblick i en politisk diktatur mer skrämmande än dem jag sett i Östeuropa.

Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas Revolutionskommittén rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän. Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare". Pappan försvinner mycket riktigt. En slemmig figur från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.

Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om. Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.

onsdag 18 januari 2012

Det vemodiga och trösterika.

När vintermörkret förenas med det inre mörkret kan det vara svårt att se vardagen som något annat än en transportsträcka. Men så tänker jag på barnbarnen, den stora skaran av härliga tjejer och killar från tre år upp till fjorton. Idag fick jag tre av dem på bild, det är systrarna Alma-Lee, Vera och Lykke som njuter av en sällsynt gäst, en hund.

Deras storebror Alfons skulle ha fyllt tio år till sommaren. Så blev det inte. Hans grav nere i byn är välbesökt, inte minst av familjen, och av dagiset mitt emot där han gick ända in i det sista. Alma-Lee hälsade på hos honom i Allhelgona.

Och när jag ser Alma-Lee på väg till en kompis på kalas häpnar jag, flickan är ju på väg att bli stor. Och ja, där lyser det ju av liv och glädje. Och vips så är det inre mörkret plötsligt en aning mindre. När jag tänker på de tre tänker jag alltid på alla fyra, Alfons finns också i sina systrar, för alltid en del av familjen, i bästa mening närvarande, trots den tunga gravstenen. Åter igen ser jag det som föder tacksamheten. Kanske själva meningen?

Joan Didion: Blå skymning

Joan Didion: Blå skymning (Atlas, översättning av Ulla Danielsson).

Joan Didions nya bok, Blå skymning är en självbiografisk meditation över dotterns död och det egna åldrandet. Didions dotter dog 2005, i en ålder av 39 år. Det finns ingen som överträffar Didion i skildringar av sjukdom, lidande, åldrande och död. Alla som läst hennes sorgebok över den döda maken, Ett år av magiskt tänkande, vet det.

Omständigheterna för Didion har varit grymma, i så hög grad att hon nu också fått skriva en bok om fosterdottern Quintanas sjukdom och död. Blå skymning börjar med berättelsen om den blå timmen, skymningen. Den konkreta iakttagelsen av detta ljus blir också en metafor för allt som sker i boken, som i lika hög grad är en sorgesång över Didions eget åldrande. Hon är 75 år när hon skriver boken. Hennes sätt att beskriva sorgen, lidande och döden liknar ingen annans:

”Allt har sin tid. Jo, så står det i Predikaren, men det jag först kommer att tänka på är The Byrds och ”Turn!Turn!Turn!”. Det första jag kommer att tänka på är Quintana Roo, där hon sitter på det bara trägolvet i huset på Franklin Avenue eller på det nybonade kakelgolvet i huset i Malibu och lyssnar till ett kassettband med The Byrds (…) Det finns vissa stunder under de där första åren tillsammans med henne som jag minns mycket tydligt. De där mycket tydliga ögonblicken sticker ut, de återkommer, de talar direkt till mig; på ett sätt fyller de mig med glädje och på ett annat kan de fortfarande krossa mitt hjärta.”

Det jag tycker allra mest om hos Didion är hennes förmåga att blanda trivialiteter med de avgörande händelserna. Här finns husinteriörer, bilfärder i dimma, vardagar med vännerna – med samma självklarhet som dotterns bröllop, med tillbakablickar på hennes barndom, blandas med hennes sjukdom och död, och nya återblickar på mannen, som också dog ifrån Didion och som hon skildrat så egensinnigt och vackert i förra boken. När hon sitter med foton från det förflutna återkommer dottern alldeles levande i minnena från hennes barndom.

När jag slog ihop boken tänkte jag det jag tänkt många gånger förut, nämligen att Didions böcker alltid börjar med en form av litterär uppförsbacke. Den ska man inte låta sig hindras av, för redan i andra kapitlet har berättelsen fått sin form, sitt tempo och sin ton. Och då blir det svårt att sluta innan man läst färdigt.

*
Bernur skrev mycket fint om originalutgåvan.

tisdag 17 januari 2012

Kan man begära mer?

Ny vecka, nya lösningar. På fredag, som veckans final, börjar jag åter med cellgifter och ljusbehandling parallellt, för både den psoriasis som finns utvändigt och den vidriga baksidan, kroniska inflammationer i lederna, som heter artrit. Men idag är det bara tisdag och jag har gjort mig redo för det som väntar. Sex veckor behövs med denna behandling innan man ens kan ana en effekt, fungerar den inte (nu heller) så väntar det riktigt tunga artilleriet, med biologiska läkemedel (där man bokstavligt talat agerar laboratoriemus, eftersom allt ännu är på experimentstadiet).

Nytt nummer av TLS från London med intressanta essäer, krönikor och recensioner, och två tegelstenar med essäer, reportage och memoarer av Christopher Hitchens. Den läsningen lär ta sin tid. Och så kommer det förstås annat också.

Det finns inte fog för något hopp, varken om den egna hälsan eller om annat som just nu händer i min intimsfär, men också hopplösheten måste man fylla med meningsbärande motkrafter. Jag gör det så här.

Aleksandar Hemon: Love and Obstacles (Picador).

Aleksandar Hemon, född i Sarajevo, bosatt i USA och en författare som skriver på engelska, har jag många gånger skrivit om.

Han delar öde med en vän till mig. Hon också född i Sarajevo, vars flykt från kriget ledde till Sverige. Av henne fick jag Hemons nya bok i julklapp. Så sluts livets cirklar. Hon delar min fascination inför Hemons märkvärdiga och unika författarskap.

Jag har skrivit om de böcker som finns utgivna till svenska, bland annat om hans stora roman Lazarusprojektet, här.

Den nya boken heter Love and Obstacles, vilket också är titeln på en av de dikter Hemon skrev som ung i Sarajevo. Om den berättar han i den långa och dråpliga texten The Conductor, där han ser tillbaka på ungdomsåren i Bosniens huvudstad. Där flockas kretsen av missförstådda genier och ännu inte upptäckta diktare. I centrum står bland andra diktaren Muhamed D. – ”den största nu levande bosniske poeten”.

Hemon anser förstås att omdömet är felaktigt – det är han, och ingen annan, som är den store, ”a far better, more soulful poet”. Här berättar nu Hemon om sitt livsöde. Det är bekant för de flesta, men förtjänar att upprepas. Han befann sig på stipendium i USA när det bosniska kriget började. Han fick se sin stad förstöras, på tv. Men hans vän Dedo finns kvar i Sarajevo, och det blir också han som skriver dikten med stadens namn. ”So I struggled to make a living, while Dedo struggled to stay alive” skriver han.

Här blir det självbiografiska stoffet mycket tydligt. Boken sorteras under ”fiction”, ändå skulle jag säga att det är självbiografiska berättelser jag läser. Inte noveller, inte fiktion, utan livsberättelser. Den innehåller så mycket av livets sorger och glädjeämnen, och det som kanske gör starkast intryck på mig är de avsnitt där han skildrar sin egen väg in i det amerikanska samhället.

Riktigt rolig är texten om hur han går runt i Chicago och försöker sälja amerikanska tidskriftsprenumerationer. Det blir ett tröstlöst knackande på dörrar, fram till dess han träffar en gammal alkoholiserad präst som allra helst bara vill sitta och dricka whisky och berätta anekdoter ur det egna livet. Men Hemon lyckas sälja två prenumerationer till honom, och det gör allting så mycket lättare. Vid varje dörr efter det börjar han med att berätta om vilka tidskrifter präster prenumererat på, och så öppnar sig också möjligheten att nya presumtiva köpare står i dörröppningarna.

Aleksandar Hemons författarskap är stort, konstnärligt sett, och mänskligt sett. Han angår mig mer än de flesta, kanske just för att hans bakgrund knyter ihop 1990-talets folkmord med dagens situation, full av nya europeiska turbulenser och frågetecken inför framtiden.

Tack till Aleksandra.

Klas Grinell: Islam och jag.


Klas Grinell är idéhistoriker, anställd som intendent vid Världskulturmuseet i Göteborg. Han har ägnat studier åt Turkiet, dess kultur, historia och ett särskilt intresse åt den muslimske predikanten Fethullah Gülen.

Grinells bok Islam och jag (Sekel förlag) resonerar utifrån flera olika infallsvinklar huruvida det finns en eller flera islam, och han framhåller sina egna erfarenheter och studier i argumentationen för Gülen och hans rörelse, som av vissa betraktas som reaktionär och av andra som en modern turkiskt, mild form av islam.

Den första kritiska fråga jag ställer mig är, hur en sådan skulle se ut? Har det inte historiskt visat sig att just de rörelser som beskrivs som ”milda” kan vara farliga just för att de invaggar oss i trygghet, och ändå leda in i just det totalitäras återvändsgränd?

Det problematiska med Grinells bok är inte bara att den lider brist på fokus. Ett kapitel kan börja med att sätta en person eller en ideologi i centrum, för att sedan snabbt leda över i anekdotiska texter som mer handlar om Grinells egen erfarenhet av vardag och arbete i Turkiet. Det anekdotiska får mig dessutom att tycka att jag snuvas på väsentlig information. Kanske gömmer det sig bakom anekdoterna och rena resetexter också sådan information som inte passar in i Grinells syn på fenomenet Gülen.

Ändå bidrar den med kunskap om fenomen som är föga kända i Sverige. Läser man den kritiskt kan man förstås använda denna kunskap. Varje ny pusselbit till förståelsen av islam som religion och islamismen som politisk rörelse grundad på denna religion, blir i varje fall för mig viktig. Hur skulle vi kunna försvara det öppna samhället och ett demokratiskt sinnelag - yttrandefriheten, tryckfriheten - om vi inte känner dess fiender? I en tid när ordet "fascism" reducerats till ett tomt och meningslöst skällsord är det kanske viktigare än någonsin att analysera och förstå innebörden av just fascismen. Jag räknar islamismen dit, på grund av dess våldsutövning både på mikro- och makroplanen, dess sanningsanspråk och totalitära ideologi som syftar till att likforma och underkuva människor. Skillnaden mellan de svarta och de gröna fanorna är försvinnande liten.

Boken innehåller dessvärre endast en sparsam notapparat. Jag hade velat se utförligare källhänvisningar och förklarande noter.

måndag 16 januari 2012

VINTERREA I BLOGGEN.

Realisation: tillfällighetsförsäljning, utförsäljning, bortslumpande, prisnedsättning, avyttring, rea, rallis.

Realisera:
bortslumpa, avyttra, utförsälja, sälja till nedsatt pris eller underpris, vräka bort, sälja för en spottstyver, ralla. (Stora synonymordboken, 1993).

De böcker jag rear i denna period, som löper fram till den 15 februari kan ni läsa om nedan. Jag ber er observera att mina rea-priser inkluderar frakten, vid beställningar inom Sverige.

Beställer gör du på följande sätt:

Skicka mig ditt namn och din adress och skriv vad du beställer, på mailadress thomas.nydahl@gmail.com

När du skickat din beställning till mig sänder jag dig en bekräftelse samt information om vilket konto du ska betala till.

Böckerna i denna rea-period är:

Alla de andra som också skrev. (Tusculum förlag, danskt band med linnetrådsbindning, 255 sidor, omslagsakvarell av Jacob Collins, New York).

” Nydahl intresserar sig för dem som – trots att en del av dem till och med blivit berömda – på något sätt är marginella. De är författare i exil, förföljda författare, resenärer och sådana som valt att ställa sig utanför det samhälle de kommit ur. Detta harmonierar med Nydahls syn på de intellektuella som undantagsfigurer, gestalter som måste avstå från det ståhej som samhällslivet är, men ändå är förpliktigade till kamp för att höras (…) Den som reflekterar över individens relation till samhället, litteraturens roll i livet eller modernitetens motsägelsefulla uttryck har vägande skäl att vända sig till Thomas Nydahls bok.” Michel Ekman i Svenska Dagbladet.

""Han är obstinat högkulturell, argt vänster, reaktionär i förhållande till det mesta som han ser som typiskt för vår tid. Samtidigt, när det kommer till litteratur är han öppen och fördomsfri, välventilerad och chosefri." Nora Hämäläinen, Ny Tid, Finland.

"För en ytlig betraktare kan det verka besynnerligt att sammanföra dessa essäer och artiklar till en bok. Men gör man sig mödan att fördjupa sig i texterna finner man att de kompletterar och speglar varandra. Även när Thomas Nydahl skriver om andra författare hör man hans egen röst, hans egen oroliga kropp som hela tiden drivs av en pulserande önskan att förstå det litterära skapandets gåta". Per Landin, Dagens Nyheter.

Ordinarie pris adlibris: 149:- + frakt
Mitt reapris: 75:- inklusive frakt

Inre frihet. (Occident förlag, 200 sidor, tryckt på exklusivt papper med linnetrådsbindning, omslag av Astrid och Mikael Nydahl).

”Eftersom Nydahl blivit en sådan hygglig prick på sistone bemöter de flesta honom med respekt och behandlar honom väl. Det är alltså ingen risk att den här boken ska sätta igång en ny Myggor och tigrar-debatt. Å andra sidan är debattens krutrök den livsluft Nydahl behöver insupa för att hålla sig vid liv.” Kristianstadsbladets ”Hoff”-skribent.

Ordinarie pris i bloggen: 125:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Kön, klass och kultur. (h:ström förlag, 219 sidor, danskt band med linnetrådsbindning, omslag av Hideo Matsumoto).

” Nydahl inleder med att filosofera kring de mörkare sidorna av den kvinnliga sexualiteten, hur kvinnor – tack vare, eller trots – självhat och äckel inför den egna kroppen och den egna sexualiteten, når fram till njutning. Med avstamp i kontroversiella verk vars upphovskvinnor stavas Elfriede Jelinek, Marguerite Duras och Catherine Breilatt resonerar Nydahl kring dessa ämnen. Som Birgitta Stenberg mycket riktigt påpekar i förordet, är detta inget som en man med självklarhet kan förstå sig på. Men Nydahl angriper frågan med nyfikenhet och en god portion intellektuell skärpa, och väcker därigenom frågor som går bortom det ytliga berörandet, eller förnekandet, som ofta drabbar tabubelagda ämnen (…)Det är första gången jag stiftar bekantskap med Thomas Nydahl.” Från bloggen thomaslindqvist.com

Ordinare pris adlibris: 109:- + frakt
Mitt reapris: 65:- inklusive frakt.

Dessa tre titlar kan självklart köpas separat, enligt reapriserna ovan (som inkluderar frakt). Men de kan också köpas i paketkombinationer enligt nedan:

2 av titlarna i samma paket: 120:- inklusive frakt. Alla 3 titlarna i samma paket: 155:- inklusive frakt.

Observera att priserna gäller beställningar inom Sverige. Om du vill ha böckerna skickade utomlands ber jag dig sända mig ett mail för information om portokostnaden.

Trädbilden är tagen av A. Nydahl.

Johannes Anyuru: En civilisation utan båtar (Glänta).

Johannes Anyuru, svensk poet med ugandisk far, född 1979, var en av flera svenskar som i fjol skulle resa med den andra ”Ship to Gaza”- flottan.

Resan skulle börja i Grekland, där båtar från många länder samlades. Som bekant seglade den aldrig iväg mot Gaza, det satte både grekiska myndigheter och okända sabotörer stopp för, vilket ledde till att de människor som uppehöll sig i Aten återvände hem.

Johannes Anyurus bok består dels av en inledande - litterärt mycket vacker och genomtänkt - text som beskriver omständigheterna och motiven, medan huvuddelen av boken består av de bloggtexter som han lade ut medan allt pågick. Hans texter är välformulerade, även om också bloggens vardagliga omedelbart ibland lyser igenom, de går framför allt bortom det politiska och berättar framför allt om mellanmänskliga möten. Han redovisar också sina egna bevekelsegrunder till att tacka ja och delta i projektet. I de avsnitten handlar mycket också om gripande möten med den äldre, sjuka pappan, som oroar sig för att ingen ska kunna hjälpa honom, när sonen ger sig in i denna politiska aktivitet.

Jag är väl medveten om hur varje ord, varje text och bok läggs in i ett förutsägbart pussel. Oavsett vem som uttalat eller skrivit orden passar de alltid in i den enas eller andras pussel och världsbild.

Det finns bitvis en ton av självöverskattning som kanske delades av kollektivet. Och det är just mot bakgrund av det förutsägbara som jag reagerar på denna ton. Bokens titel anspelar på ett citat från Michel Foucault: ”I civilisationer utan båtar torkar drömmarna ut, spionaget ersätter äventyret och polisen tar piraternas plats.”

Jag undrar om inte dessa passager kommer sig av ett slags massbeteende som kanske är särskilt vanligt när man förenas av ett politiskt mål, särskilt ett som rimligen inte är möjligt att genomföra. Jag syftar då på målet att med dessa idealistiska "flottmanövrer" bryta blockaden av Gaza.

Johannes Anyuru är ändå en av de minst verklighetsfrämmande, mest diskuterande och balanserande rösterna jag sett i dessa sammanhang. Hans eget inre tvivel lägger trots allt grunden för en nyanserad och mindre banderollvänlig diskussion. Ämnen för en sådan diskussion kunde med fördel handla om vilka möjliga vägar det finns till ett Israel och ett Palestina i ömsesidig respekt och därmed fredligt samförstånd.

Just nu är det motsatsen vi ser: en israelisk regering som spelar med falska kort, som har ministrar vars mörka ideologier också är ett hot mot den israeliska demokratin, som bygger ut vägnät, militära posteringar och bosättningar på Västbanken, så att det av den håliga osten snart bara återstår hålen, och ett Hamas-styre i Gaza som med oförsonlig hatpropaganda presenterar sig i utlandet, senast i Tunisien, och som samtidigt terroriserar den egna befolkningen och i synnerhet kvinnorna. Den "israelvän" som tror att Israel kommer att överleva denna hopplöst kortsiktiga politik, tror fel.

Det finns väl bara en rimlig framtid, som gäller palestinierna i lika hög grad som den gäller andra folk, nämligen den nationella friheten, möjligheten att själv styra sina liv. Med en framtida palestinsk stat - hur omöjlig den än ter sig - kanske det också skulle ljusna något över den israeliska horisont som just nu är mycket, mycket mörk (och den får mig att minnas vad veteranen Kalle Berman sa till mig många gånger, att det han fruktade och förutspådde var ett inbördeskrig där Israel gick under på grund av dåraktiga politiska beslut, som ställde jude mot jude).

Så jag kan säga, att Johannes Anyurus bok är läsvärd, om man vet vad det handlar om. ”Ship to Gaza” är ingen söndagsskoleutflykt. Men i Anyurus bok finner jag till min glädje tankefrön som kan leda till något annat än den hopplöst beundrade våldsspiral som finns på båda sidor i detta ställningskrig om mark och rätt.

Foto: A. Nydahl.

söndag 15 januari 2012

lördag 14 januari 2012

Lördag eftermiddag... himmel, hav och svart kaffe.

När jag började vandra ut mot den långa träbryggan vid Östersjön var det som om både himmel och hav öppnade en vänlig och välkomnande famn för mig. Solen lyste från en klarblå himmel, den kalla luften gjorde att allt var klart och extremt lätthanterligt. I lä befann jag mig. Jag gick ganska raskt, i en förhoppning om att de förbannade cementklumparna i knäna skulle mjukas upp. När jag kom ut på bryggan slog mig ishavsluften i ansiktet. Plötsligt befann jag mig i sanningen. Jag gick allra längst ut, såg mot horisonten och följde fraktfartyget som från att ha varit en prick förvandlades till ett skepp i naturlig storlek på väg in i Åhus hamn.

Jag hällde upp det svarta, varma kaffet - det blev snabbt kallt. Och jag fick gå med nästan försiktigt balanserade ben tillbaka in till stranden. Inte hade vandringen hjälpt på smärtan. Men inne i bröstet sjöng en helt annan fågel än den olyckskorp som vaknade där i morse.

Det är så det går varje gång jag lämnar hemmet och befinner mig vid havet. Idag nästan ensam. Bara en polsk-svensk tvåbarnsfamilj som talade polska med barnen och svenska när jag hälsade. Jag förundrades över största flickans fina växlingar mellan polskan och skånskan.

Foto: A. Nydahl

... och stapplande gång.

Sándor Márai skriver i sin Dagbok 1984-1989 (i översättning av Ervin Rosenberg):

”Trötthet, svaghet, stapplande gång. Det är som när batteriet är urladdat: ficklampan ger bara ett glimmande, ostadigt ljus.”

Nog känner man igen det, också den stapplande gången. Det får bli en lördag vid havet, när julgranen är söndersågad och utkastad, och pyntet är undanställt.

Där ute, under vinterns allt märkligare himmel, tar jag ett djupt andetag och funderar på vad jag sysslar med just nu, nämligen den nya boken, som sida för sida växer fram mellan matlagning, städning, familjesamtal, läsning och det helt vanliga vardagsgloendet. Kanske kommer det att gå, trots den stapplande gången med de artritsvullna benen.

fredag 13 januari 2012

Lina Ben Mhenni: Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren.

Får jag börja med en generalisering skulle jag säga, att det väl knappast gick någon förbi att den arabiska våren svept och fortfarande sveper fram över arabvärlden. Nå, då tar jag en generalisering till och säger, att det är ytterst få som i bloggar, tidningar eller bokform ställt kritiska frågor om innebörden av denna vår. Nog är det nu alltmer uppenbart att våren blivit höst, i och med att de totalitära islamisterna - Muslimska Brödraskapet och andra - griper makten, i så kallade “fria val” eller genom inbördeskrig och kupper. Det som började som en frihetsdröm i Tunisien och Egypten blev snabbt en krigets mardröm i Libyen och Syrien.

Sekwa förlag, alltid på alerten, ger imorgon lördag ut den tunisiska, sekulära bloggaren Lina Ben Mhennis bok Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren (översatt av Alexandra Dumas från franskan). Trots den tunna volymen på knappt sextio sidor en mycket tänkvärd och intressant bok.

Författaren undervisar i engelska vid universitetet i Tunis, men är alltså här bekant i sin egenskap som bloggare. Det har hon varit sedan 2007. Självklart har myndigheterna gjort allt för att stoppa henne och hennes vänner. De blockerade, stängde, förföljde, men på nätet finner man alltid alternativa vägar. Hon säger själv att genombrottet kom med texter på engelska, som människor utanför Tunisien kunde använda som information om striden mellan despotin och de frihetslängtande människorna.

Men hon har framför allt inte varit en “tyckande” bloggare, dessa som det går tretton på dussinet av. Hon har ägnat sig åt dokumenterande, medveten bloggverksamhet, som fungerat både som informationskälla och som samlingspunkt. Och hon har också rest runt i sitt land och dokumenterat övergreppen och därmed i bloggen kunnat visa både bilder och filmer av hur diktaturens repressiva arbete såg ut.

Lina Ben Mhenni i Saint-Malo, Brittany,
vid litteraturfestivalen ‘Etonnants Voyageurs’.
AFP foto/Cyrill Folliot.


Lina Ben Mhenni understryker att hon som bloggare har en frihet som är få förunnad. “Jag är politiskt obunden och det vill jag förbli” skriver hon. Och: “Jag vill fortsätta ta avstånd från makten. Vi bloggare är fria, vi har aldrig velat samla oss under någon organisation, även om andra försökt förmå oss till det.” Den kaxigheten gör henne både trovärdig och speciell. Frihetskravet är totalt. Ingen kan få dem att tala i kör eller kollektiv. Så är det därför att friheten aldrig kan växa fram ens i de nya politiska grupperingarna, vars enda och största mål är makten.

Lina Ben Mhenni i sitt rätta element.

Det är således en viktig bok Lina Ben Mhenni har skrivit. Ändå skulle jag säga att man måste söka vidare om man vill förstå vilka krafter som är i rörelse, såväl i Tunisien som i de övriga länderna vi talar om. Det är till exempel fortfarande ytterst oklart vilka NATO:s motiv var att bomba Libyen sönder och samman. Britterna under Blair och USA hade länge haft Kaddafi som kelgris och allt såg ut att leda till bättre relationer (för oljans skull?) - men plötsligt, sedan Benghazis klaner revolterat mot centralstyret i Tripoli ställde sig Europa och USA på deras sida, och länder som inte ens är NATO-medlemmar, som Sverige, deltog i bombkriget. Varför? Oljan räckte inte som förklaring i inledningsskedet, även om den kanske gör det nu. En kanske ännu viktigare fråga att ställa är hur det kunde komma sig att västalliansen i detta krig hamnade på samma barrikader som välkända gamla al-Qaidaveteraner. Det finns, som jag antytt, en rad frågor som borde ställas. Och det är viktigt att ställa dem, just för att utvecklingen i Libyen efter Kaddafi knappast pekar mot stabilitet, fred och försoning.

Och frågetecknen kring Syrien hopar sig. Vem utför de så kallade självmordbombningarna i Syriens huvudstad? Vem skjuter från taken? Dessa frågor - och tusen andra - hoppas jag att forskning och oberoende undersökningar kan finna svar på. Är det meningen att kretsen kring Assad ska fördrivas med samma medel som Kaddafis gjorde det i Libyen?

Kaddafi skändades och mördades av en pöbel som kallade sig “rebeller” - men det de har att erbjuda Libyens folk, vad är det? En shariastyrd stat eller bara anarki? Vad innebär islamisternas valsegrar i Tunisien och Egypten?

Den avgörande skillnaden mellan Tunisien och Libyen/Syrien är att det är fredliga och civila gatuprotester som leder fram till diktatorns avgång i det första fallet, och i det andra fallet regelrätta militära angrepp, först från illa beväpnade “rebeller” men sedan i allt högre grad av högteknologisk västerländsk militär utrustning. Kan man ens jämföra dessa två parallella skeenden?

Låt mig sluta med att citera Lina Ben Mhenni. Så här skriver hon mot slutet av sin bok:

“Än är inget vunnet (…) Journalisterna skulle kunna göra ett mycket bättre jobb, men det gör de inte, och polisen fortsätter att döda, antalet dödsoffer stiger. Vi måste sätta oss vid våra datorer igen. Jag säger det än en gång: en bloggares uppdrag tar aldrig slut.”

Boken egen hemsida.
Förlagets hemsida.

torsdag 12 januari 2012

Stephan Skougaard: Malme som jag ser det (Kira förlag).

Malmö är en stad, men i lika hög grad ett tillstånd, en mentalitet. Att säga att Malmö är ”typiskt skånsk” ger en vrångbild eftersom staden inte kan jämföras med några andra. Malmö är en mentalitet präglad av industrialismen, en attityd som innebär noll respekt för skrytpellar och fint folk.

Jag föddes i Malmö, växte upp i Malmö, bildade familj i Malmö. Men när jag och familjen lämnade staden fanns det starka skäl. Man skulle kunna säga att skälen blivit så mycket starkare idag, och att Malmös negativa sidor befinner sig i full blomning.

Malmö är, det vet alla numera, staden där maffiagrupperingar med dödligt våld styr sina affärsimperier. De handlar med narkotika, vapen och människor. De kräver just ”respekt” av de gamla malmöborna. Så uttrycktes det i dagarna då ett mandeiskt begravningståg gick genom stadens centrum. Den starke och/eller den som är mest benägen att använda våld kan tala så utan några konsekvenser.

Men, Malmö är så mycket mer och så mycket annat. Kanske är detta, det andra Malmö, en stad som hotas av den så kallade ”utvecklingen”. Det kan ingen Sydsvenskan-redaktör ändra på, hur käcka reportage man än gör om staden. Det är inte bara det dödliga våldet som hotar det andra, det genuint folkliga och historiskt förankrade, Malmö. Det är också alla de dagliga bedrövelserna: rånen, skolornas förfall, sjukvårdens haltande, våldtäkterna, misshandeln på gator och torg. Det är den gigantiska arbetslösheten, där hela stadsdelar går i ett slags väntan och sysslolöshet.

Stephan Skougaard är en äkta malmöit av den gamla stammen. Han känner sin stads själ och mentalitet, är en självklar del av den, och han bär den vidare in i framtiden. Hans debutbok är inte skriven på Malmödialekt, men den är kryddad med fina ord och uttryck som bara finns i Malmö.

Redan sättet han skriver stadens namn – Malme – ger mig fröjdefulla rysningar. För visst saknar man sin födelsestad, visst kan man längta tillbaka till det som var präglande.

Skougaard gör det på bästa tänkbara sätt, när han ska ringa in staden för läsaren: han är konkret. Hans adresser, miljöer och människor är handfast verkliga och han berättar om dem med stor kärlek. Mycket har till exempel skrivits om ungraren Zoltan som drev restaurangen Hungaria på Davidshallsgatan. Men jag vet ingen som gjort det med så mycket värme och humor som Skougaard. Har någon, å andra sidan, så många udda och sära människor att berätta om som han? Taxichauffören Arne som på ålderns höst dagligen tittar in på Pizzeria Rex på Nobelvägen för en öl och timmar av anekdoter, gänget på kafé i gamla EPA-huset på Södergatan, Lufs som kom och försvann men hann med att skriva sina favoritparoller - "Hata data" - högt upp på det vattentorn som i folkmun heter ”Pitten” – de är bara några av alla dessa människor som man njuter av att bekanta sig med.

Och så miljöerna. Bara kapitlet om varuautomaterna på Amiralsgatan, fyllda av livsmedel och – inte att förglömma – de preventivmedel man i smyg tryckte ut, ”kaddongorna”, räcker som argument för den här boken. Berättelsen rymmer också ett människoöde att fascineras av, tonårsflickan Maria som skickas ut av föräldrarna för att trycka bröd i automaten, men som hamnar i Amerika. Det är en Malmöskröna som höjer sig över de flesta.

Nå, detta är en bok att rekommendera. Är man nostalgiker får man den dos man behöver. Men man kan ju också läsa boken som ett minne av en stad som dels för länge sedan dött och som i andra avseenden hotas av något helt annat, i modernitetens och migrationens tidevarv, då inte minst den kulturella relativismen gör vad den kan för att sätta punkt för det som en gång kallades Folkhemmet.

Jag har bara en anmärkning på denna bok: bildtexterna är satta med sådan miniatyrgrad att de också med läsglasögonen på förblir oläsliga.

En dikt för torsdagen.

Torsdagen får bli en tyst dag för mig. Jag ska helt ägna mig åt skrivandet. Därför vill jag bjuda er på en dikt av Nordirländaren Paul Muldoon, född 1951 och en av de där märkvärdiga poeterna som kan få ett helt landskap att framträda samtidigt som en stark känsla, ett minne, fortplantas i läsaren.


Paul Muldoon
KLI

När han ser in i ögonen på kvinnor
som låtit sig hänryckas
och suckar och stönar
av renaste lycka

Sörjer han pojken på den lilla gården
som sluter en havremjölsvit labrador
i sin famn,
som vet allt man kan veta om extas

(ur Att möta britterna,
övers. av Lars Håkan Svensson)

onsdag 11 januari 2012

Förbannade tystna

Den här boken, Förbannade tystnad, gav jag ut 1988. Det var det fina Stockholmsbaserade förlaget Interculture som gav ut den. Jag var stolt som en tupp, inte minst för att det förlaget fr.a. gav ut fransk litteratur i översättning, och det var inga lättviktare precis: Marguerite Duras, Jeanne Cordelier, Julien Bigras, Henri Michaux och Julien Gracq, bland många andra.

Boken har tyngt mig vid flera tillfällen. På omslaget står det “roman”, på titelsidan “Berättelsen om en barndom”. Min ambivalens var densamma som säkert drabbat andra författare. Jag tänker på Felicia Feldt. Jag tänker på Kerstin Ekman och andra som skrivit självbiografiskt. Min strategi var att bokens berättelser skulle ha en förankring i min egen erfarenhet. Jag var endast 35 år gammal när jag började skriva, min relation med föräldrarna var dålig. Mammas sjukdom gjorde det särskilt svårt. Jag vet att hon fällde många tårar på grund av min berättelse.

Nå, jag mitt dumma fån bytte ut namn, jag lät verkliga händelser utspela sig någon annanstans och med andra personer, jag bytte också mitt eget namn trots att jag-formen var den självklara, och trodde att det skulle räcka för att maskera verkligheten och göra den mer till fiktion. Och jag misslyckades, naturligtvis. Min pappa blev rasande och kontaktade Sydsvenskan, som slog upp saken med ett jättereportage. Författarförbundets ordförande Jan Gehlin intervjuades och han fastslog den självklara rätten till en “subjektiv sanning”. Jag tackade nej tre gånger, men insåg sedan att jag var tvungen att svara på kritiken. Det gjorde jag. Men rätt blev det aldrig. Trots en reparerad och mångårig bra relation med pappa, kom saken upp igen alldeles mot slutet av hans liv.

Nu skriver jag en ny barndomsberättelse. Jag vill med den framför allt berätta om det Malmö som inte längre finns. Arbetarstaden Malmö med sina industrier och varv. Om barndomen på Sevedsplan och Lorensborg, om första tiden som fri ung man på Gamla Väster, om hur jag bildade familj och levde i förfärliga förorter innan uppbrottet kom 1982 och vi hela familjen flyttade till Kristianstadstrakten, som både jag, barnen och barnbarnen blivit trogna.

Den här gången ska inte misstaget upprepas. De personer som omnämns i boken ska få läsa den innan jag lämnar över ett färdigt manus till förlag.

Ensamhet och vänskap. En krönika i repris.

E-nummer i naturen och Sándor Márai om lättjan inför kunskapen.

I en liten serie om tre program från BBC berättar man om livsmedlens E-nummer (se hela programmet via länken).

Så effektivt har ingen krossat ett antal av mina fördomar. Vi har fostrats av godhetens profeter att sätta likhetstecken mellan E-nummer och gifter, framställda i laboratorium. Så är det alltså inte alltid, många av dessa nummer betecknar helt naturliga ämnen. I programmet gjordes ett experiment: programledaren åt under ett dygn det värsta skräp man kan tänka sig. Endast två av de e-nummermedel, av dryga femtiotalet, han åt hade någon som helst negativ effekt. Det farliga var istället allt fett, socker och salt han satte i sig (via godis, sylter, pizzor, drycker och annat).

De flesta vi får i oss med maten eller vinet är helt ofarliga och därtill naturliga och viktiga. Inte heller sulfiterna i vin (som många ryggar tillbaka till i systembolagshyllan) är främmande eller skadliga för oss, vi har dem naturligt i våra kroppar (och de utvecklas naturligt när vin jäser. Sulfiten förhindrar att vinet surnar vid kontakt med luften. Utan sulfiterna skulle vinet smaka som ruttna äpplen).

Och när jag såg i programmet vad vanlig hästskit i kombination med mänsklig urin kan framställa såg jag också, inte utan rodnad, hur mina egna fördomar ser ut.

Från dagens E-nummerfixering till den större frågan om vad kunskap är, hämtar jag ännu ett litet citat från den kommande dagboken av Sándor Márai, skrivet 1984:

”Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter.

Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt.

I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok). Foto från den östra Ölandskusten av Astrid Nydahl.

tisdag 10 januari 2012

Det dagliga kraftprovet att leva.

"Skillnaden mellan offentligt och privat, mellan masken och den levande människan, är den punkt där vårt historiska tillstånd blir tydligt." Lars Gustafsson, ur Herr Gustafsson själv, 1971.

Åldrandet, ja nog märker man av det, varje dag men på olika ställen i kroppen. Nu finns det vetenskapliga bevis för att den mentala utförsbacken är i full gång vid 45 års ålder, minnet och slutledningsförmågan blir allt sämre. Jag märker det som sagt. När jag vaknar kan jag ibland känna en lätt men otäck förvirring och undra var jag är. Under dagen händer det mer än en gång att jag med raska steg går för att hämta något. Och plötsligt har jag inte en aning om vad, eller var. Så ser den väl ut, den första påminnelsen om det som dödade både min mamma och flera av hennes syskon. Herr Alzheimer har inte kommit än, men ibland känns det som om han på lätta steg svepte förbi.

Just därför vill jag idag citera en stor ungersk författare, Sándor Márai som skriver om just ”det dagliga kraftprovet att leva” och andra existentiella ämnen. Han får mig att tänka ett varv till. När jag fördjupar mig i dessa dagböcker - de finns på danska men är ännu inte publicerade på svenska - märker jag att de ger mig mer än vilken roman som helst. Här talas det direkt ur livets allvar:

Sándor Márai (1900-1989)

”Den nyligen avlidne begåvade och sympatiske György Rónay kallar mig i en marginalanteckning en ”balkansk Erasmus”. Jag accepterar gärna benämningen, jag är nämligen hellre en balkansk Erasmus än en folkdemokratisk Petőfi.

Första sommardag. Luften är tung, luktar bly. Jag går, skriver och läser med möda. Men jag går, skriver och läser ännu. Nietzsche har sagt: ”Was mich nicht umbringt macht mich stärker”, men det är inte säkert. Ibland blir man bara svagare av det som inte gör slut på en. Men det dagliga kraftprovet att leva, att tänka, att vara medveten ger på något sätt egenvikt, om också bara för ett ögonblick.

Ungerska tidskrifter. Den cyniska, apatiska, på allting besvikna hopplösheten hos folk över sexti. Unga människor utan chans att få tag på en bostad, vuxna män bor hopträngda i sina hålor, med fru, älskarinna, i yrken som inte sporrar ambitionen eller ger välstånd, den kompletta utsiktslöshetens håriga, rastlöst drivande, lealösa hippielivsföring. Till allt detta skuldsättningen, inflationen, de stigande priserna, vanmakten.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok).

Foto av finsk vinter- och månskenskväll: Ulrika W.