lördag 14 januari 2012

... och stapplande gång.

Sándor Márai skriver i sin Dagbok 1984-1989 (i översättning av Ervin Rosenberg):

”Trötthet, svaghet, stapplande gång. Det är som när batteriet är urladdat: ficklampan ger bara ett glimmande, ostadigt ljus.”

Nog känner man igen det, också den stapplande gången. Det får bli en lördag vid havet, när julgranen är söndersågad och utkastad, och pyntet är undanställt.

Där ute, under vinterns allt märkligare himmel, tar jag ett djupt andetag och funderar på vad jag sysslar med just nu, nämligen den nya boken, som sida för sida växer fram mellan matlagning, städning, familjesamtal, läsning och det helt vanliga vardagsgloendet. Kanske kommer det att gå, trots den stapplande gången med de artritsvullna benen.

fredag 13 januari 2012

Lina Ben Mhenni: Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren.

Får jag börja med en generalisering skulle jag säga, att det väl knappast gick någon förbi att den arabiska våren svept och fortfarande sveper fram över arabvärlden. Nå, då tar jag en generalisering till och säger, att det är ytterst få som i bloggar, tidningar eller bokform ställt kritiska frågor om innebörden av denna vår. Nog är det nu alltmer uppenbart att våren blivit höst, i och med att de totalitära islamisterna - Muslimska Brödraskapet och andra - griper makten, i så kallade “fria val” eller genom inbördeskrig och kupper. Det som började som en frihetsdröm i Tunisien och Egypten blev snabbt en krigets mardröm i Libyen och Syrien.

Sekwa förlag, alltid på alerten, ger imorgon lördag ut den tunisiska, sekulära bloggaren Lina Ben Mhennis bok Tunisian Girl - en bloggares berättelse om den arabiska våren (översatt av Alexandra Dumas från franskan). Trots den tunna volymen på knappt sextio sidor en mycket tänkvärd och intressant bok.

Författaren undervisar i engelska vid universitetet i Tunis, men är alltså här bekant i sin egenskap som bloggare. Det har hon varit sedan 2007. Självklart har myndigheterna gjort allt för att stoppa henne och hennes vänner. De blockerade, stängde, förföljde, men på nätet finner man alltid alternativa vägar. Hon säger själv att genombrottet kom med texter på engelska, som människor utanför Tunisien kunde använda som information om striden mellan despotin och de frihetslängtande människorna.

Men hon har framför allt inte varit en “tyckande” bloggare, dessa som det går tretton på dussinet av. Hon har ägnat sig åt dokumenterande, medveten bloggverksamhet, som fungerat både som informationskälla och som samlingspunkt. Och hon har också rest runt i sitt land och dokumenterat övergreppen och därmed i bloggen kunnat visa både bilder och filmer av hur diktaturens repressiva arbete såg ut.

Lina Ben Mhenni i Saint-Malo, Brittany,
vid litteraturfestivalen ‘Etonnants Voyageurs’.
AFP foto/Cyrill Folliot.


Lina Ben Mhenni understryker att hon som bloggare har en frihet som är få förunnad. “Jag är politiskt obunden och det vill jag förbli” skriver hon. Och: “Jag vill fortsätta ta avstånd från makten. Vi bloggare är fria, vi har aldrig velat samla oss under någon organisation, även om andra försökt förmå oss till det.” Den kaxigheten gör henne både trovärdig och speciell. Frihetskravet är totalt. Ingen kan få dem att tala i kör eller kollektiv. Så är det därför att friheten aldrig kan växa fram ens i de nya politiska grupperingarna, vars enda och största mål är makten.

Lina Ben Mhenni i sitt rätta element.

Det är således en viktig bok Lina Ben Mhenni har skrivit. Ändå skulle jag säga att man måste söka vidare om man vill förstå vilka krafter som är i rörelse, såväl i Tunisien som i de övriga länderna vi talar om. Det är till exempel fortfarande ytterst oklart vilka NATO:s motiv var att bomba Libyen sönder och samman. Britterna under Blair och USA hade länge haft Kaddafi som kelgris och allt såg ut att leda till bättre relationer (för oljans skull?) - men plötsligt, sedan Benghazis klaner revolterat mot centralstyret i Tripoli ställde sig Europa och USA på deras sida, och länder som inte ens är NATO-medlemmar, som Sverige, deltog i bombkriget. Varför? Oljan räckte inte som förklaring i inledningsskedet, även om den kanske gör det nu. En kanske ännu viktigare fråga att ställa är hur det kunde komma sig att västalliansen i detta krig hamnade på samma barrikader som välkända gamla al-Qaidaveteraner. Det finns, som jag antytt, en rad frågor som borde ställas. Och det är viktigt att ställa dem, just för att utvecklingen i Libyen efter Kaddafi knappast pekar mot stabilitet, fred och försoning.

Och frågetecknen kring Syrien hopar sig. Vem utför de så kallade självmordbombningarna i Syriens huvudstad? Vem skjuter från taken? Dessa frågor - och tusen andra - hoppas jag att forskning och oberoende undersökningar kan finna svar på. Är det meningen att kretsen kring Assad ska fördrivas med samma medel som Kaddafis gjorde det i Libyen?

Kaddafi skändades och mördades av en pöbel som kallade sig “rebeller” - men det de har att erbjuda Libyens folk, vad är det? En shariastyrd stat eller bara anarki? Vad innebär islamisternas valsegrar i Tunisien och Egypten?

Den avgörande skillnaden mellan Tunisien och Libyen/Syrien är att det är fredliga och civila gatuprotester som leder fram till diktatorns avgång i det första fallet, och i det andra fallet regelrätta militära angrepp, först från illa beväpnade “rebeller” men sedan i allt högre grad av högteknologisk västerländsk militär utrustning. Kan man ens jämföra dessa två parallella skeenden?

Låt mig sluta med att citera Lina Ben Mhenni. Så här skriver hon mot slutet av sin bok:

“Än är inget vunnet (…) Journalisterna skulle kunna göra ett mycket bättre jobb, men det gör de inte, och polisen fortsätter att döda, antalet dödsoffer stiger. Vi måste sätta oss vid våra datorer igen. Jag säger det än en gång: en bloggares uppdrag tar aldrig slut.”

Boken egen hemsida.
Förlagets hemsida.

torsdag 12 januari 2012

Stephan Skougaard: Malme som jag ser det (Kira förlag).

Malmö är en stad, men i lika hög grad ett tillstånd, en mentalitet. Att säga att Malmö är ”typiskt skånsk” ger en vrångbild eftersom staden inte kan jämföras med några andra. Malmö är en mentalitet präglad av industrialismen, en attityd som innebär noll respekt för skrytpellar och fint folk.

Jag föddes i Malmö, växte upp i Malmö, bildade familj i Malmö. Men när jag och familjen lämnade staden fanns det starka skäl. Man skulle kunna säga att skälen blivit så mycket starkare idag, och att Malmös negativa sidor befinner sig i full blomning.

Malmö är, det vet alla numera, staden där maffiagrupperingar med dödligt våld styr sina affärsimperier. De handlar med narkotika, vapen och människor. De kräver just ”respekt” av de gamla malmöborna. Så uttrycktes det i dagarna då ett mandeiskt begravningståg gick genom stadens centrum. Den starke och/eller den som är mest benägen att använda våld kan tala så utan några konsekvenser.

Men, Malmö är så mycket mer och så mycket annat. Kanske är detta, det andra Malmö, en stad som hotas av den så kallade ”utvecklingen”. Det kan ingen Sydsvenskan-redaktör ändra på, hur käcka reportage man än gör om staden. Det är inte bara det dödliga våldet som hotar det andra, det genuint folkliga och historiskt förankrade, Malmö. Det är också alla de dagliga bedrövelserna: rånen, skolornas förfall, sjukvårdens haltande, våldtäkterna, misshandeln på gator och torg. Det är den gigantiska arbetslösheten, där hela stadsdelar går i ett slags väntan och sysslolöshet.

Stephan Skougaard är en äkta malmöit av den gamla stammen. Han känner sin stads själ och mentalitet, är en självklar del av den, och han bär den vidare in i framtiden. Hans debutbok är inte skriven på Malmödialekt, men den är kryddad med fina ord och uttryck som bara finns i Malmö.

Redan sättet han skriver stadens namn – Malme – ger mig fröjdefulla rysningar. För visst saknar man sin födelsestad, visst kan man längta tillbaka till det som var präglande.

Skougaard gör det på bästa tänkbara sätt, när han ska ringa in staden för läsaren: han är konkret. Hans adresser, miljöer och människor är handfast verkliga och han berättar om dem med stor kärlek. Mycket har till exempel skrivits om ungraren Zoltan som drev restaurangen Hungaria på Davidshallsgatan. Men jag vet ingen som gjort det med så mycket värme och humor som Skougaard. Har någon, å andra sidan, så många udda och sära människor att berätta om som han? Taxichauffören Arne som på ålderns höst dagligen tittar in på Pizzeria Rex på Nobelvägen för en öl och timmar av anekdoter, gänget på kafé i gamla EPA-huset på Södergatan, Lufs som kom och försvann men hann med att skriva sina favoritparoller - "Hata data" - högt upp på det vattentorn som i folkmun heter ”Pitten” – de är bara några av alla dessa människor som man njuter av att bekanta sig med.

Och så miljöerna. Bara kapitlet om varuautomaterna på Amiralsgatan, fyllda av livsmedel och – inte att förglömma – de preventivmedel man i smyg tryckte ut, ”kaddongorna”, räcker som argument för den här boken. Berättelsen rymmer också ett människoöde att fascineras av, tonårsflickan Maria som skickas ut av föräldrarna för att trycka bröd i automaten, men som hamnar i Amerika. Det är en Malmöskröna som höjer sig över de flesta.

Nå, detta är en bok att rekommendera. Är man nostalgiker får man den dos man behöver. Men man kan ju också läsa boken som ett minne av en stad som dels för länge sedan dött och som i andra avseenden hotas av något helt annat, i modernitetens och migrationens tidevarv, då inte minst den kulturella relativismen gör vad den kan för att sätta punkt för det som en gång kallades Folkhemmet.

Jag har bara en anmärkning på denna bok: bildtexterna är satta med sådan miniatyrgrad att de också med läsglasögonen på förblir oläsliga.

En dikt för torsdagen.

Torsdagen får bli en tyst dag för mig. Jag ska helt ägna mig åt skrivandet. Därför vill jag bjuda er på en dikt av Nordirländaren Paul Muldoon, född 1951 och en av de där märkvärdiga poeterna som kan få ett helt landskap att framträda samtidigt som en stark känsla, ett minne, fortplantas i läsaren.


Paul Muldoon
KLI

När han ser in i ögonen på kvinnor
som låtit sig hänryckas
och suckar och stönar
av renaste lycka

Sörjer han pojken på den lilla gården
som sluter en havremjölsvit labrador
i sin famn,
som vet allt man kan veta om extas

(ur Att möta britterna,
övers. av Lars Håkan Svensson)

onsdag 11 januari 2012

Förbannade tystna

Den här boken, Förbannade tystnad, gav jag ut 1988. Det var det fina Stockholmsbaserade förlaget Interculture som gav ut den. Jag var stolt som en tupp, inte minst för att det förlaget fr.a. gav ut fransk litteratur i översättning, och det var inga lättviktare precis: Marguerite Duras, Jeanne Cordelier, Julien Bigras, Henri Michaux och Julien Gracq, bland många andra.

Boken har tyngt mig vid flera tillfällen. På omslaget står det “roman”, på titelsidan “Berättelsen om en barndom”. Min ambivalens var densamma som säkert drabbat andra författare. Jag tänker på Felicia Feldt. Jag tänker på Kerstin Ekman och andra som skrivit självbiografiskt. Min strategi var att bokens berättelser skulle ha en förankring i min egen erfarenhet. Jag var endast 35 år gammal när jag började skriva, min relation med föräldrarna var dålig. Mammas sjukdom gjorde det särskilt svårt. Jag vet att hon fällde många tårar på grund av min berättelse.

Nå, jag mitt dumma fån bytte ut namn, jag lät verkliga händelser utspela sig någon annanstans och med andra personer, jag bytte också mitt eget namn trots att jag-formen var den självklara, och trodde att det skulle räcka för att maskera verkligheten och göra den mer till fiktion. Och jag misslyckades, naturligtvis. Min pappa blev rasande och kontaktade Sydsvenskan, som slog upp saken med ett jättereportage. Författarförbundets ordförande Jan Gehlin intervjuades och han fastslog den självklara rätten till en “subjektiv sanning”. Jag tackade nej tre gånger, men insåg sedan att jag var tvungen att svara på kritiken. Det gjorde jag. Men rätt blev det aldrig. Trots en reparerad och mångårig bra relation med pappa, kom saken upp igen alldeles mot slutet av hans liv.

Nu skriver jag en ny barndomsberättelse. Jag vill med den framför allt berätta om det Malmö som inte längre finns. Arbetarstaden Malmö med sina industrier och varv. Om barndomen på Sevedsplan och Lorensborg, om första tiden som fri ung man på Gamla Väster, om hur jag bildade familj och levde i förfärliga förorter innan uppbrottet kom 1982 och vi hela familjen flyttade till Kristianstadstrakten, som både jag, barnen och barnbarnen blivit trogna.

Den här gången ska inte misstaget upprepas. De personer som omnämns i boken ska få läsa den innan jag lämnar över ett färdigt manus till förlag.

Ensamhet och vänskap. En krönika i repris.

E-nummer i naturen och Sándor Márai om lättjan inför kunskapen.

I en liten serie om tre program från BBC berättar man om livsmedlens E-nummer (se hela programmet via länken).

Så effektivt har ingen krossat ett antal av mina fördomar. Vi har fostrats av godhetens profeter att sätta likhetstecken mellan E-nummer och gifter, framställda i laboratorium. Så är det alltså inte alltid, många av dessa nummer betecknar helt naturliga ämnen. I programmet gjordes ett experiment: programledaren åt under ett dygn det värsta skräp man kan tänka sig. Endast två av de e-nummermedel, av dryga femtiotalet, han åt hade någon som helst negativ effekt. Det farliga var istället allt fett, socker och salt han satte i sig (via godis, sylter, pizzor, drycker och annat).

De flesta vi får i oss med maten eller vinet är helt ofarliga och därtill naturliga och viktiga. Inte heller sulfiterna i vin (som många ryggar tillbaka till i systembolagshyllan) är främmande eller skadliga för oss, vi har dem naturligt i våra kroppar (och de utvecklas naturligt när vin jäser. Sulfiten förhindrar att vinet surnar vid kontakt med luften. Utan sulfiterna skulle vinet smaka som ruttna äpplen).

Och när jag såg i programmet vad vanlig hästskit i kombination med mänsklig urin kan framställa såg jag också, inte utan rodnad, hur mina egna fördomar ser ut.

Från dagens E-nummerfixering till den större frågan om vad kunskap är, hämtar jag ännu ett litet citat från den kommande dagboken av Sándor Márai, skrivet 1984:

”Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter.

Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt.

I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok). Foto från den östra Ölandskusten av Astrid Nydahl.

tisdag 10 januari 2012

Det dagliga kraftprovet att leva.

"Skillnaden mellan offentligt och privat, mellan masken och den levande människan, är den punkt där vårt historiska tillstånd blir tydligt." Lars Gustafsson, ur Herr Gustafsson själv, 1971.

Åldrandet, ja nog märker man av det, varje dag men på olika ställen i kroppen. Nu finns det vetenskapliga bevis för att den mentala utförsbacken är i full gång vid 45 års ålder, minnet och slutledningsförmågan blir allt sämre. Jag märker det som sagt. När jag vaknar kan jag ibland känna en lätt men otäck förvirring och undra var jag är. Under dagen händer det mer än en gång att jag med raska steg går för att hämta något. Och plötsligt har jag inte en aning om vad, eller var. Så ser den väl ut, den första påminnelsen om det som dödade både min mamma och flera av hennes syskon. Herr Alzheimer har inte kommit än, men ibland känns det som om han på lätta steg svepte förbi.

Just därför vill jag idag citera en stor ungersk författare, Sándor Márai som skriver om just ”det dagliga kraftprovet att leva” och andra existentiella ämnen. Han får mig att tänka ett varv till. När jag fördjupar mig i dessa dagböcker - de finns på danska men är ännu inte publicerade på svenska - märker jag att de ger mig mer än vilken roman som helst. Här talas det direkt ur livets allvar:

Sándor Márai (1900-1989)

”Den nyligen avlidne begåvade och sympatiske György Rónay kallar mig i en marginalanteckning en ”balkansk Erasmus”. Jag accepterar gärna benämningen, jag är nämligen hellre en balkansk Erasmus än en folkdemokratisk Petőfi.

Första sommardag. Luften är tung, luktar bly. Jag går, skriver och läser med möda. Men jag går, skriver och läser ännu. Nietzsche har sagt: ”Was mich nicht umbringt macht mich stärker”, men det är inte säkert. Ibland blir man bara svagare av det som inte gör slut på en. Men det dagliga kraftprovet att leva, att tänka, att vara medveten ger på något sätt egenvikt, om också bara för ett ögonblick.

Ungerska tidskrifter. Den cyniska, apatiska, på allting besvikna hopplösheten hos folk över sexti. Unga människor utan chans att få tag på en bostad, vuxna män bor hopträngda i sina hålor, med fru, älskarinna, i yrken som inte sporrar ambitionen eller ger välstånd, den kompletta utsiktslöshetens håriga, rastlöst drivande, lealösa hippielivsföring. Till allt detta skuldsättningen, inflationen, de stigande priserna, vanmakten.”

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg ur en kommande bok).

Foto av finsk vinter- och månskenskväll: Ulrika W.

måndag 9 januari 2012

Europas halvrealistiska sagor.

"När ett främlingsfientligt mörker sänker sig över Europa behöver vi halvrealistiska sagor som låter oss se verkligheten i ett annat ljus."

Så skriver idag en filmkritiker i Aftonbladet. Jag har inte sett filmen och har själv förstås ingen uppfattning om den (att diskutera osedda filmer eller icke utgivna eller olästa böcker överlåter jag åt andra). Det jag fäster mig vid är själva påståendet, att vi behöver "halvrealistiska sagor" för att på ett korrekt sätt betrakta situationen i Europa.

Det är ett häpnadsväckande påstående. Mannen tycks mena att den numera riksbekanta "främlingsfientligheten" kräver sagor av oss. Vem skulle vara betjänt av det? Är det inte precis tvärtom, att det är nu - mer än på mycket länge - som nyktra, sakliga och opartiska undersökningar behövs, och därtill ett klarspråk om slutsatserna? Sagorna sparar jag till några av barnbarnen, som fortfarande tack och lov är för unga för att ha någon uppfattning om tillståndet i Europa.

Den europeiska vänstern - och dit räknar jag Aftonbladets kultursida - tycks hellre leva i en drömvärld. Kanske är det där den outsinliga "godheten" föds, den som varken behöver analys eller förnuft för att härska över oss?

Fransyskan har för övrigt skrivit en intressant text om själva filmen. Den bör man läsa. Inte minst för att den ger en annan bild än AB:s.

Foto: A. Nydahl

Adam Michnik: In Search of Lost Meaning.

Michnik och Havel. Michnik tar emot
Hanno R. Ellenbogen Citizenship Award.
Adam Michnik: In Search of Lost Meaning (University of California Press, 2011, redaktör Irena Grudzinska Gross, översättning av Roman S. Czarny, med förord av Václav Havel och inledning av John Darnton.)

Det finns ett centralt begrepp från engelskan som gång på gång återkommer i Adam Michniks nya, till engelska översatta bok. Det är ”the gutter” – rännstenen. Skälet till det är förstås enkelt. Michnik argumenterar i andra halvan av sin bok mot de krafter som i det moderna Polen fortsätter sina kampanjer mot personer som haft ledande positioner i landet, alldeles oavsett om det varit i kommunistpartiet, statsapparaten, kyrkan eller någon av frihetsrörelserna KOR och Solidaritet. Michnik menar att dessa kampanjer alla hämtar sin näring från rännstenen. De leder inte till något gott, de förstör livet för människor och de innebär fortsatt splittring och öppnande av gamla sår (och om den sortens förtal mot enskilda människor, idag så vanligt i både press och bloggosfär kunde man använda ett gammalt svenskt ordspråk: "Skit är skit om än i gyllne dosor").

I sin argumentation går Michnik långt tillbaka i historien och visar att de nationalistiska krafterna alltid agerat så, och att de inte bidragit till att ena det splittrade, ofta krossade, Polen. Istället har kampanjerna inneburit att Polens fiender kunnat äta delar av eller hela Polen och därmed förinta landet som nation.

Adam Michnik var och förblir en centralgestalt för Polens demokratiska utveckling. Ingen har som han kunnat behålla blicken klar genom årtionden av diktatur. Han har spelat en avgörande roll både som oberoende intellektuell, författare och efter diktaturens fall som chefredaktör för Gazeta Wyborcza, tidningen han grundade och som av Václav Havel betecknas som den enda verkligt oberoende mediaorganisationen i det postkommunistiska Europa.

Nå, den nya bokens första del innehåller några viktiga jubileumstexter, först vid femton år av frihet och grundandet av Gazeta Wyborcza, sedan vid Solidaritets 25-årsjubileum, vid 24-årsdagen för undantagstillståndet och militärens maktövertagande 1981, och vid Budapest-upprorets femtioårsdag (kanske bokens viktigaste text). Boken andra del har rubriken ”The Work of Hatred” och inleds med texten ”The Sadness of the Gutter”. Här börjar de historiska och samtida överblickarna av vad rännstensargumentationen gjort för att skada Polen som nationalstat. De fyra texterna har detta som gemensamt tema. Ord som ”förrädare” är här centrala. Genom att anklaga sina forna eller nutida fiender för att ha förrått det ena eller det andra håller man såren öppna. En rörelse anklagar en person för att vara ”bolsjevik” medan en annan rörelse anklagar samme man för att vara ”anti-kommunist”.

Ett ord som ofta återkommer är det så länge kusligt ekande ”Jude” – hatbegreppet framför alla andra i Polen. Det sägs ju att antisemitismen har så djupa rötter i Polen att landet även utan judar skulle infiltreras av den. Därför är det också alldeles logiskt att boken avslutas med avdelningen ”The Complex Polish-Jewish Matters", med två essäer, en om Kielce-pogromen och en om vad som egentligen hände i Jedwabne , där den allt avgörande frågan är huruvida polska civila samarbetade med nazisterna i massmorden på judarna. Michniks text kan också läsas här på nätet.

För den som vill bättre förstå den postkommunistiska utvecklingen i Polen, och därmed i resten av det Europa som hukade under Kremls diktat, är detta en viktig bok. Att läsa Michnik är att bli en smula klokare på det som i slentrianmedia ofta framstår som obegripligt.

söndag 8 januari 2012

Vad var det som hände på Gustav i Malmö i fredags?

Vad var det som hände på Gustav i Malmö, när den irakiska familj vars 15-årige son skjutits till döds på Rosengård, anlände och började sin egen demonstration? Jag har en trovärdig rapport från en man som var närvarande. Jag frågade honom om stämningen blev upprörd eller irriterad. En del av hans svar kommer här:

”Jag tycker gott de kunde valt att hålla en egen manifestation på en annan tid och en annan plats (vilket de tydligen gjorde igår lördag. Kunde de då inte väntat en dag?). Detta tedde sig nästan som om de försökte kapa den värdiga, stillsamma manifestationen. De unga männen skrek och var aggressiva, det lät även som om man hade "gråterskor" med sig (som brukar finnas med vid sorgetider i den arabiska kulturen).

Dessutom började de inte skrika förrän arrangörerna till den utlysta manifestationen började tala i mikrofonen. Detta tyckte jag var mycket dåligt eftersom det framstod som att man ville avbryta manifestationen. Man märkte att folk blev illa till mods och jag hörde flera som uttryckte irritation över deras ingrepp i manifestationen.

De som stod längst fram gick därifrån när dessa aggressiva män trängde sig fram. Tyckte allt blev olustigt. Detta i kombination med en polishelikopter ovanför torget accentuerade snarare Malmös problem. Det framstod också tydligt att en del av samhällsproblematiken är just kulturkrockar/kulturskillnader - t ex detta sätt att uttrycka sorg och vrede. Det kändes som man skapade sprickor där det inte fanns några.

Det bisarra är att media rapporterar ungefär som om detta var en del eller ett inslag i en annars värdig demonstration. Det var det inte. Det var uppjagat och kuppartat, och man märkte att folk blev rädda, undrande, muttrade och gick därifrån.”

Det jag här återger har inte kommit till uttryck i rapporteringen, även om man både i Sydsvenskan och Kvällsposten publicerat bilder som antydde att det handlade om aggressivitet. Titta till exempel här, i Sydsvenskan, där de unga männen visar tydlig aggressivitet.

Foto: Anders W.

Inställt redan nu? Eller senare?

Här - i kväkarnas Woodbrooke - skulle jag bo och arbeta till sommaren, från slutet av juli och framåt. Det går naturligtvis inte. Varför? London-OS börjar den 27 juli och utspelar sig också i Midlands. Miljoner människor från hela världen. Bussar, tåg, hotell, restauranger fulla. Och så jag. Nix. Inte en chans.

Här, i Gandhis rum, skulle
jag bo, som förra gången.

Åka tidigare? Åka senare? Ställa in? The answer my friend, is blowin´in the wind.

Niklas Orrenius: Sverige forever in my heart (Natur och Kultur)

Sydsvenskan var morgontidningen i mitt barndomshem. Jag fortsatte som vuxen att prenumerera i många år. Det hände för länge sedan att jag också publicerade mig på kultursidan, men med åren kom det helt att handla om ”Aktuella frågor” på ledarsidan, där jag skrev om Balkan och Mellanöstern. Som åren gick fick jag allt svårare för tidningen. Den utvecklades raskt till det den är idag: den ideologiproducerande klassens ängsligaste vakthund. Det beror naturligtvis på enskilda personer, redaktörer och journalister, som tassar fram på tå, när de inte brister ut i självgoda kampanjer som ”We Love Malmö” (vilken dessutom måste betraktas som ett bottennapp i genren).

Men också på denna tidning finns det journalister man i vissa, men långt ifrån alla avseenden kan respektera. En sådan är Niklas Orrenius, en man som med samtidens tabun för ögonen, ändå förmår skriva klassiska, breda reportage om samhällsfrågor.

Han gav 2010 ut en av de böcker om Sverigedemokraterna som kanske blev mest omdiskuterad - och som kanske hade behövt en rejäl kritisk granskning idag, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” *

Hans nya bok är skriven i samma anda, men innehåller också ett antal fina utrikesreportage. På svensk mark fortsätter han där han slutade pizza-boken. Det är, som bokens underrubrik säger, texter om ”rädsla, tolerans och migration”.

Det här är starkt värdeladdade ord, och det vet naturligtvis Orrenius. Ordet ”rädsla” kan vara synonymt med ”främlingsfientlighet”, ”xenofobi”, ”islamofobi”. Ordet ”tolerans” kan vara synonymt med ”mångkultur”, ”mångfald” och ”öppenhet”. Det avslutande ordet, ”migration” är i sig själv ett ord som kan betyda vad som helst i sammanhanget, såväl in- som utvandring. För att använda ett sådant ord måste man vara konkret. Jag har ofta en känsla att orden används just för att klarspråk är så svårt och så farligt att använda, för den journalist som vill ha kvar sin anställning. Det vet jag av egen erfarenhet. Man måste stiga ut ur konventionernas redaktionsrum för att förmå sig att tala och skriva klarspråk.

I Orrenius reportage möter vi såväl helknäppa Skånepartister som klassiska missnöjesfigurer i de nordskånska miljöerna, som Tony Wiklander i Åstorp och den mångåriga plågan Carl P. Herslow i Malmö, han som driver egen radio för människor som hellre hojtar och gnäller än formulerar en tanke. Men han samtalar också med kristna irakier i Södertälje, som står på sd:s sida, men möter kritik både bland landsmän i exil och i sd-kretsar.

Förstås handlar mycket om hur svensk flykting- och invandringspolitik ser ut, och där är Orrenius konkret genom att skildra och samtala med levande människor. Men reportagen erbjuder i sig ingenting nytt. Det som sägs har sagts tusentals gånger. Att Sverige tagit emot fler irakiska flyktingar än resten av västvärlden tillsammans räcker ändå inte för de människor som lever på att påstå att Sverige är ”intolerant”. Meningslös plakatpolitik som bara den skulle motivera en kritisk granskning.

Ett reportage sticker ut, det som heter ”Matchen om matchen” och som handlar om vad som hände när Sverige och Israel skulle mötas i en tennismatch i Malmö. Här skildrar han hela spektret av åsikter och hållningar. Allt finns med, och är man minnesgod känner man igen det: sms-kedjan som uppmanande till bojkott av McDonalds, Coca-Cola och andra företag för att de skulle vara ”judiska” (grundlöst påstående), bojkott av Starbucks av samma skäl (grundlöst också det), och en ständig jämförelse mellan Hitlertyskland och Israel.

Rent antisemitiska stämningar piskades upp, och matchen fick, efter kommunalpolitiska beslut, och uppseendeväckande uttalanden från Ilmar Reepalu, spelas inför tomma läktare. Att det till demonstranterna i Malmö anslutit sig den mest våldsbenägna vänstergruppen blev inte särskilt omdiskuterat. SSU-ordföranden Jytte Guteland fattade det beslut som alla borde ha gjort, hon lämnade demonstrationen när hon förstod att arrangörernas löften om fredlig protest var tomma ord. De svartklädda vänsterfascisterna präglade bilden ändå. Med diverse hemmagjorda vapen angrep de framför allt polisen, slog sönder deras bilar och förstörde allt i sin väg.

Det hjälpte inte att en man från demonstrationskommittén skrek ”Tillbaka allihop (…) Polisen är våra vänner!” – pöbeln fortsatte och polisen gick till motangrepp. Eländet kostade 21,3 miljoner kronor. En av de våldsamma svartklädda dömdes till femton månaders fängelse.

Dessvärre är Niklas Orrenius ofta bara förutsägbar och en så försiktig general att hans paradnummer bäddas in i bomull. Ämnena han skriver om förtjänar något annat, till exempel ett klarspråk och en förmåga att se vad som är de verkliga motsättningarna, och vart dagens Sverige är på väg i socialt, demografisk och politiskt avseende.

*

*Om tvivelaktiga metoder i journalistiken från Orrenius sida, sa han själv bland annat:

"Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner." Det är därmed belagt att denna ”redaktionella tradition på Sydsvenskan” innebär rena förvanskningar och lögner. Dessutom skrev Per Gudmundsson om saken här.

Det är för övrigt om denna mentalitet - bristen på demokratiskt tänkande och överskottet av totalitärt tänkande - som Lena Andersson skriver om i DN:

"Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar. Diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar. ”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter."

Av detta enkla skäl är således DN:s Lena Andersson mer trovärdig än någon Sydsvenskanjournalist/redaktör, Orrenius inkluderad.

lördag 7 januari 2012

Lyssna till Hitchens.

Christopher Hitchens (1949-2011) i ett mycket fint samtal, på

Ett sådant samtal kan möjligen ingjuta en smula hopp. För egen del ser jag det gärna ännu en gång. Det handlar om allt mellan himmel och jord, om allvarliga saker och spirituella saker, om livet, döden, islamismen, judendomen, litteraturen, familjelivet, begreppet konträr, det egna föräldraskapet, Fats Waller, omskärelse...