söndag 8 januari 2012

Vad var det som hände på Gustav i Malmö i fredags?

Vad var det som hände på Gustav i Malmö, när den irakiska familj vars 15-årige son skjutits till döds på Rosengård, anlände och började sin egen demonstration? Jag har en trovärdig rapport från en man som var närvarande. Jag frågade honom om stämningen blev upprörd eller irriterad. En del av hans svar kommer här:

”Jag tycker gott de kunde valt att hålla en egen manifestation på en annan tid och en annan plats (vilket de tydligen gjorde igår lördag. Kunde de då inte väntat en dag?). Detta tedde sig nästan som om de försökte kapa den värdiga, stillsamma manifestationen. De unga männen skrek och var aggressiva, det lät även som om man hade "gråterskor" med sig (som brukar finnas med vid sorgetider i den arabiska kulturen).

Dessutom började de inte skrika förrän arrangörerna till den utlysta manifestationen började tala i mikrofonen. Detta tyckte jag var mycket dåligt eftersom det framstod som att man ville avbryta manifestationen. Man märkte att folk blev illa till mods och jag hörde flera som uttryckte irritation över deras ingrepp i manifestationen.

De som stod längst fram gick därifrån när dessa aggressiva män trängde sig fram. Tyckte allt blev olustigt. Detta i kombination med en polishelikopter ovanför torget accentuerade snarare Malmös problem. Det framstod också tydligt att en del av samhällsproblematiken är just kulturkrockar/kulturskillnader - t ex detta sätt att uttrycka sorg och vrede. Det kändes som man skapade sprickor där det inte fanns några.

Det bisarra är att media rapporterar ungefär som om detta var en del eller ett inslag i en annars värdig demonstration. Det var det inte. Det var uppjagat och kuppartat, och man märkte att folk blev rädda, undrande, muttrade och gick därifrån.”

Det jag här återger har inte kommit till uttryck i rapporteringen, även om man både i Sydsvenskan och Kvällsposten publicerat bilder som antydde att det handlade om aggressivitet. Titta till exempel här, i Sydsvenskan, där de unga männen visar tydlig aggressivitet.

Foto: Anders W.

Inställt redan nu? Eller senare?

Här - i kväkarnas Woodbrooke - skulle jag bo och arbeta till sommaren, från slutet av juli och framåt. Det går naturligtvis inte. Varför? London-OS börjar den 27 juli och utspelar sig också i Midlands. Miljoner människor från hela världen. Bussar, tåg, hotell, restauranger fulla. Och så jag. Nix. Inte en chans.

Här, i Gandhis rum, skulle
jag bo, som förra gången.

Åka tidigare? Åka senare? Ställa in? The answer my friend, is blowin´in the wind.

Niklas Orrenius: Sverige forever in my heart (Natur och Kultur)

Sydsvenskan var morgontidningen i mitt barndomshem. Jag fortsatte som vuxen att prenumerera i många år. Det hände för länge sedan att jag också publicerade mig på kultursidan, men med åren kom det helt att handla om ”Aktuella frågor” på ledarsidan, där jag skrev om Balkan och Mellanöstern. Som åren gick fick jag allt svårare för tidningen. Den utvecklades raskt till det den är idag: den ideologiproducerande klassens ängsligaste vakthund. Det beror naturligtvis på enskilda personer, redaktörer och journalister, som tassar fram på tå, när de inte brister ut i självgoda kampanjer som ”We Love Malmö” (vilken dessutom måste betraktas som ett bottennapp i genren).

Men också på denna tidning finns det journalister man i vissa, men långt ifrån alla avseenden kan respektera. En sådan är Niklas Orrenius, en man som med samtidens tabun för ögonen, ändå förmår skriva klassiska, breda reportage om samhällsfrågor.

Han gav 2010 ut en av de böcker om Sverigedemokraterna som kanske blev mest omdiskuterad - och som kanske hade behövt en rejäl kritisk granskning idag, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” *

Hans nya bok är skriven i samma anda, men innehåller också ett antal fina utrikesreportage. På svensk mark fortsätter han där han slutade pizza-boken. Det är, som bokens underrubrik säger, texter om ”rädsla, tolerans och migration”.

Det här är starkt värdeladdade ord, och det vet naturligtvis Orrenius. Ordet ”rädsla” kan vara synonymt med ”främlingsfientlighet”, ”xenofobi”, ”islamofobi”. Ordet ”tolerans” kan vara synonymt med ”mångkultur”, ”mångfald” och ”öppenhet”. Det avslutande ordet, ”migration” är i sig själv ett ord som kan betyda vad som helst i sammanhanget, såväl in- som utvandring. För att använda ett sådant ord måste man vara konkret. Jag har ofta en känsla att orden används just för att klarspråk är så svårt och så farligt att använda, för den journalist som vill ha kvar sin anställning. Det vet jag av egen erfarenhet. Man måste stiga ut ur konventionernas redaktionsrum för att förmå sig att tala och skriva klarspråk.

I Orrenius reportage möter vi såväl helknäppa Skånepartister som klassiska missnöjesfigurer i de nordskånska miljöerna, som Tony Wiklander i Åstorp och den mångåriga plågan Carl P. Herslow i Malmö, han som driver egen radio för människor som hellre hojtar och gnäller än formulerar en tanke. Men han samtalar också med kristna irakier i Södertälje, som står på sd:s sida, men möter kritik både bland landsmän i exil och i sd-kretsar.

Förstås handlar mycket om hur svensk flykting- och invandringspolitik ser ut, och där är Orrenius konkret genom att skildra och samtala med levande människor. Men reportagen erbjuder i sig ingenting nytt. Det som sägs har sagts tusentals gånger. Att Sverige tagit emot fler irakiska flyktingar än resten av västvärlden tillsammans räcker ändå inte för de människor som lever på att påstå att Sverige är ”intolerant”. Meningslös plakatpolitik som bara den skulle motivera en kritisk granskning.

Ett reportage sticker ut, det som heter ”Matchen om matchen” och som handlar om vad som hände när Sverige och Israel skulle mötas i en tennismatch i Malmö. Här skildrar han hela spektret av åsikter och hållningar. Allt finns med, och är man minnesgod känner man igen det: sms-kedjan som uppmanande till bojkott av McDonalds, Coca-Cola och andra företag för att de skulle vara ”judiska” (grundlöst påstående), bojkott av Starbucks av samma skäl (grundlöst också det), och en ständig jämförelse mellan Hitlertyskland och Israel.

Rent antisemitiska stämningar piskades upp, och matchen fick, efter kommunalpolitiska beslut, och uppseendeväckande uttalanden från Ilmar Reepalu, spelas inför tomma läktare. Att det till demonstranterna i Malmö anslutit sig den mest våldsbenägna vänstergruppen blev inte särskilt omdiskuterat. SSU-ordföranden Jytte Guteland fattade det beslut som alla borde ha gjort, hon lämnade demonstrationen när hon förstod att arrangörernas löften om fredlig protest var tomma ord. De svartklädda vänsterfascisterna präglade bilden ändå. Med diverse hemmagjorda vapen angrep de framför allt polisen, slog sönder deras bilar och förstörde allt i sin väg.

Det hjälpte inte att en man från demonstrationskommittén skrek ”Tillbaka allihop (…) Polisen är våra vänner!” – pöbeln fortsatte och polisen gick till motangrepp. Eländet kostade 21,3 miljoner kronor. En av de våldsamma svartklädda dömdes till femton månaders fängelse.

Dessvärre är Niklas Orrenius ofta bara förutsägbar och en så försiktig general att hans paradnummer bäddas in i bomull. Ämnena han skriver om förtjänar något annat, till exempel ett klarspråk och en förmåga att se vad som är de verkliga motsättningarna, och vart dagens Sverige är på väg i socialt, demografisk och politiskt avseende.

*

*Om tvivelaktiga metoder i journalistiken från Orrenius sida, sa han själv bland annat:

"Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner." Det är därmed belagt att denna ”redaktionella tradition på Sydsvenskan” innebär rena förvanskningar och lögner. Dessutom skrev Per Gudmundsson om saken här.

Det är för övrigt om denna mentalitet - bristen på demokratiskt tänkande och överskottet av totalitärt tänkande - som Lena Andersson skriver om i DN:

"Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar. Diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar. ”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter."

Av detta enkla skäl är således DN:s Lena Andersson mer trovärdig än någon Sydsvenskanjournalist/redaktör, Orrenius inkluderad.

lördag 7 januari 2012

Lyssna till Hitchens.

Christopher Hitchens (1949-2011) i ett mycket fint samtal, på

Ett sådant samtal kan möjligen ingjuta en smula hopp. För egen del ser jag det gärna ännu en gång. Det handlar om allt mellan himmel och jord, om allvarliga saker och spirituella saker, om livet, döden, islamismen, judendomen, litteraturen, familjelivet, begreppet konträr, det egna föräldraskapet, Fats Waller, omskärelse...

Krig som närmar sig?

Iranska soldater, på väg till Israel?

Vi vet förvisso hur ömtålig situationen i Mellanöstern är, men sedan Iran haft en tio dagar lång marin övning i Persiska viken har det börjat hända saker som alltmer liknar krigsförberedelser. Läste idag ett telegram och igår ett annat, som båda pekar i den riktningen:

"The Royal Navy is sending its most advanced warship to the Persian Gulf, in a deployment intended to send a message to Iran following its threats to close the Strait of Hormuz, the Daily Telegraph reported. According to the report, the HMS Daring, a Type 45 destroyer, will depart Portsmouth next Wednesday and has been equipped with new technology that will enable it to intercept any Iranian missile. It also reportedly possesses the world's most sophisticated naval radar." skrev Ha´aretz.

Här finns hela artikeln i Telegraph.

Israeliska soldater - redo att möta ett anfall?

Och för några dagar sedan skrev Jerusalem Post:

"Israel is moving forward with plans to hold the largest-ever missile defense exercise in its history this spring amid Iranian efforts to obtain nuclear weapons. Last week, Lt.-Gen. Frank Gorenc, commander of the US’s Third Air Force based in Germany, visited Israel to finalize plans for the upcoming drill, expected to see the deployment of several thousand American soldiers in Israel. The drill, which is unprecedented in its size, will include the establishment of US command posts in Israel and IDF command posts at EUCOM headquarters in Germany – with the ultimate goal of establishing joint task forces in the event of a large-scale conflict in the Middle East."

Nå, britterna skickar alltså sitt modernaste krigsskepp till regionen och USA skickar hög militär och "flera tusen soldater" till Israel. Varför, om inte för att vara redo för ett storkrig? Den yttersta frågan är, om Iran kommer att angripa Israel, eller om Israel i samarbete med britterna och amerikanarna tänker sig ett preventivt angrepp på de iranska kärnanläggningarna. Oavsett vilket finns det skäl för oro.

Magnus Linton: De hatade. Om radikalhögerns måltavlor (Atlas reportage)

Magnus Linton är en journalist som vet hur man bygger en trovärdig historia. Det har han inte minst visat i sina två böcker Cocaina och Americanos.

Han visar det också i sin nya bok, De hatade, som innehåller tre reportage som tillsammans sägs handla om ”radikalhögerns måltavlor”. Redan här vill jag reservera mig mot hans terminologi. Är det ”högerradikalt” att vara religionskritiker? Är det högerradikalt att stå emot totalitära ideologier?

Mitt svar på dessa frågor är naturligtvis nej. I själva verket ter sig vänster-högerterminologin meningslös i sammanhanget.

De tre reportagen handlar om situationen i Ungern (Parasiterna), Holland (Ockupanterna) och naturligtvis och oundvikligen Norge efter terroristen Breiviks massmord (Förrädarna). Låt mig återkomma till Ungern och Norge, för att börja med reportaget om Holland. Det är nämligen här jag menar att Lintons ideologiska filter visar hans oförmåga att se mer än ett hot mot det öppna, demokratiska samhället. Muslimerna i reportaget skildras som offer. Nej, de är inte offer för sharia-inspirerad moral, inte heller för familjestrukturer eller klädtvång. De är offer för holländarnas ”hat mot muslimer”. Det är en kliché som inte duger om man menar allvar med att skildra de motsättningar och sammandrabbningar som präglar ett samhälle med frihetliga traditioner, och dess strategier när islams särkrav framförs, fredligt eller våldsamt.

Vi vet att just i Holland har ett antal spektakulära hatbrott utförts, fördrivningen av Aayan Hirsi Ali är ett, det bestialiska och närmast rituella mordet på Theo van Gogh ett annat. I Lintons ideologiska teckenvärld finns inga hatbrott – annat än de som riktas mot muslimer. Samtalet med 27-åriga Shaista Khan ger därför en mytologisk och falsk bild av verkliga problem. Att hon har problem att fungera med sin niqab – ansiktstäckande slöja – skylls hela tiden på omgivningen. Själv ser hon sig som ett offer som måste fly Holland. Felet är holländarnas. Hon ser tv-mediet som orsaken till att ”Holland blivit islamofobins centrum i Europa.”

Den förklaringen blir minst lika tragikomisk som tidigare debatter om film, video och tv: problemen orsakas av att de skildras eller gestaltas, i ett evigt kretslopp av obegripliga uttryck. Ordet ”islamofobi” är i sig en förolämpning eftersom det stämplar en sjukdom – en fobi – i pannan på kritikerna. Extrem islam finns inte i den beskrivning som Khan ger av Holland. Och i vanlig ordning innehåller den frasen ”jag bär niqab av egen fri vilja”. Diskussionen om traditioner, moralregler, kulturmönster och den fria viljan uteblir helt.

Däremot menar jag att Linton i just de avseendena har skrivit ett lysande reportage från Ungern. Där ser vi en helt annan typ av motsättning, som både har historiska rötter och ger uttryck för kulturmönster där samförstånd tycks uteslutet. Därför dödas också människor, och den våta filt som läggs över samhällsutvecklingen visar sig också innehålla fascistiska mönster och traditioner. Vem ”parasiterna” är står klart redan från början, nämligen landets romska befolkning.

Men under denna huvudsakliga konfrontation finns också en urgammal politiskt färgad antisemitism. Hatet mot romerna, zigenarna, är inget nytt, varken i Europa i stort eller konkret i Ungern. Men skillnaden mellan Ungern och andra länder är att man där har en organiserad politisk kraft som insett att de kan vinna omfattande stöd genom att använda antiziganismen. Ingen förnekar problemen i det romska samhället, flera generationer i rad har levt utan arbete och inkomst, befunnit sig i den gråzon där brottsligheten blir en del av vardagen och därtill fått den att ärvas från generation till generation. Linton beskriver detta lågmält och sakligt. Hatet tar sig dock helt nya och mycket brutala uttryck i det Fidesz-styrda landet, där det extrema Jobbik har sådant inflytande.

Den mobb som kommer till de romska samhällena kommer av flera skäl, kanske först och främst för att skrämma, men också för att bränna ner, misshandla och mörda. Lintons berättelser om detta är skakande. Även om jag sedan tidigare hade konkret information från ungerska vänner, ger hans berättelser från Gyöngyöspata och Tatárszentgyörgy konkret innehåll åt en berättelse som borde vara utesluten i ett EU-land. Dessvärre finns det inget som pekar mot någon ljusning. Landets nya författning och regeringens agerande tyder på att Ungern i rasande fart utvecklas baklänges, mot ett nygammalt totalitärt system, frammanat av en nationalchauvinism utan motstycke i det moderna Europa.

Norge så. Vad finns att tillägga efter allt som skrivits om terroristen Anders Behring-Breiviks massmord? Att Linton skriver in hans groteska handlingar och skrifter i detta sammanhang kan vara både en tillgång och en brist. Jag är övertygad om att Breivik inte låter sig beskrivas som ”högerradikal”, hans fall är betydligt mer komplext, vilket inte minst hans elefantias-manifest visade. Mannen har under en lång period, kanske hela tio år, sjunkit allt djupare ner i en grandios fantasivärld av korsriddare, renande krig och synen på sig själv som en härskare. I denna vanföreställning växte också tanken fram, att mörda inte bara gårdagens och dagens politiker, utan också de kommande, de som han såg som förrädarna, vår tids quislingar. I Breiviks värld hade det fria valet helt bortrationaliserats. Människor var goda eller onda. Och han ensam skulle döda de onda. Ungefär så uppfattar jag hans sjuka fantasi.

I sitt manifest citerade Breivik förvisso många tongivande islamkritiker. Detta har man tagit fasta på, Linton gör det också. Men det är ju så att manifestet är ett misch-masch av idéer, förebilder, läsningar, slutsatser och galenskaper att man samtidigt borde påpeka att han citerar Shakespeare, Churchill och många, många andra.

Breivik ville förstås tillhöra en krets. Han har ju hela tiden hävdat att han ingår i ett globalt nät av anti-kommunistiskt motstånd, en riddarkrets konsoliderad i London 2002. Den norska säkerhetspolisen har nyligen avfärdat detta som uttryck för hans groteska vanföreställningar. Han var, och förblir, ensam i sin dårskap.

Vem av Europas islamkritiker förespråkar våld? Jag kan inte se att en enda av dem gör det, och jag läser dem dagligen på nätet, och jag läser sedan 1998 all litteratur i ämnet, skriven på eller översatt till något av de språk jag behärskar. Tvärtom finns det hos tongivande islamkritiker en ödmjukhet och ett resonemang som snarare vill visa på hur islam och islamism konkret kränker och förnedrar människor. Både avhoppare som Ibn Warraq och tongivande kritiker som Ayaan Hirsi Ali vet med sin egen fysiska erfarenhet vad detta innebär. De talar inifrån islams miljöer. Det gör också syriskfödda Wafa Sultan.

Även om jag sätter frågetecken för viktiga delar av resonemangen i Magnus Lintons nya bok menar jag att den är värdefull, eftersom den i ordets rätta bemärkelse är ett tidsdokument. Resorna, reportagen och tryckningen av boken har gjorts på tre månader. Av egen erfarenhet vet jag att det inte finns något svårare än att reportageresa och skriva på så kort tid.

fredag 6 januari 2012

Mikael Jalving: "Mord i Malmø, storm over Sundet."

Den danske journalisten Mikael Jalving bloggar i Jyllands-Posten. Du kan följa honom här.

Jalving skrev som bekant den uppmärksammade boken Absolut Sverige. Inte sällan återkommer han till den svenska sidan, och den här gången med en intressant text om mord i Malmö (det senaste finns inte med, man kan ju inte begära att alla texter ska vara så uppdaterade, med tanke på hur ofta de sker) om storm på Sundet, och något om konstnärlig skönhet. Jag är tacksam att jag idag får ge ordet till Jalving:

Mord i Malmø, storm over Sundet


Hope, hed det for fire år siden. I dag er det snarere frygt, vold, sorg og økonomisk deroute, og her hentydes der såmænd ikke til den amerikanske præsidentkamp eller de stakkels vælgere i Iowa, men til verden sådan rundt betragtet og vores del i særdeleshed.

Da de begyndte at myrde hinanden i Malmø i det nye år, drog jeg til Helsingborg. Ikke for at se blod, men for at se passionDunkers Kulturhus.

Naturen viste sig fra sin mest lidenskabelige side, samme sekund jeg gik fra borde af det gode skib “Tycho Brahe”, og stormen “Emil” var på vej fra Danmark. En “atmosfærisk bombe”, lovede B.T. med vindstød op til orkanstyrke, og jeg begyndte at spekulere på, om jeg overhovedet ville komme hjem igen.

Bølgerne rejste sig som et pigtrådshegn mellem Sjælland og Skåne, og jeg skelede over mod kysten ved Humlebæk, hvor en 18-årig Karl XII gik i land med 2.500 mand i 1700 efter at have ventet i tre dage på grund af storm. To uger senere havde han slået danskerne og var med 10.000 mand inklusiv kavaleri på vej mod Polen og Sachsen, før han med hele 45.000 tropper gik ind i Rusland for at tabe slaget ved Poltava i 1709 med et brag.

Indenfor er udstillingens farve rød som i hjertets inderste, det pulserende kammer, Röda rummet, som i August Strindbergs roman af samme navn, og det er her, vi møder Fortuna, fru Skæbne, der deler sit bytte ud, nymfer i skoven, de fire evangelier og selveste Syndefaldet malet af Frans Floris i 1560: Bare et lille æble, bare en lille bid…

Vi smager på passionsfrugten, den er hvinende sød som menneskets stærkeste følelse. Derpå: Jesus på korset, pietà, lidelse som ind i helvede, men så pludselig en pik og en kusse og søreme én mere efterfulgt af David Edströms lidelsesfulde skrig i bronze fra 1903, så man forstår, at vi har lidt i snart 100 år, mindst.

Udstillingen rummer også nogle klatmalerier af Claes Eklundh plus gips, jern, voks, der vi få ethvert vinterlys til at smelte af misundelse samt tegninger af Carl Fredrik Hill og til sidst Barbro Bäckströms mund i oxideret aluminium, som man får lyst til at kysse.

Der er ikke langt fra passion til patos. Måske er det derfor, udstillingskataloget kalder passion for dekadencens søster og i det hele taget sværmer for det erotiske som f.eks. her:

Lyst, passion og erotik er planeter i et og samme solsystem. Dér findes varmen. Hvis kvinden afstår fra mandens sæd fra i dag og 60 år frem, uddør menneskeheden. Overalt på kloden kysser og ligger mænd og kvinder med hinanden hvert øjeblik, men alligevel høres eller synes denne sandhed sjældent eller aldrig, når historien og dagens store nyhed skrives. Det regnes ikke med til bruttonationalproduktet.

Tja, nogle vil måske endda gå så langt, som til at sige at vi i den moderne civilisation kæmper en daglig kamp mod følelserne. Her må den nederlandske rationalist Baruch Spinoza (1632-1677) holdes ansvarlig, fastslår katalogteksten. Ifølge Spinoza forstyrrer følelserne den logiske sans og vores bydende behov for sikker information. Følelser isolerer mennesket, mente Spinoza, hvilket forekommer at være en bizar tanke i dag, hvor følelserne til trods for vores civilisation har taget magten, men til gengæld bragt os tættere sammen, lige lovlig tæt, kan det synes.

At følelser bør holdes ud i strakt arm mente også den ærkesvenske statsmand Axel Oxenstierna (1583-1654), der ligeledes omtales i kataloget. Jeg kan i skrivende stund ikke komme på en mere typisk svensker end ham. Administrativt geni, krigerisk ordensduks, kanonkonge og formentlig den mest magtfulde embedsmand i svensk historie overhovedet. Medlem af rigsrådet i 1608, udnævnt til rigskansler i 1612 og nærmeste rådgiver for hele tre regenter, lige til han faldt død om.

“Gack cauté” (træd varsomt) var et af hans yndede slagord og udover en stærk evne til at personificere Sveriges statsnytte og til at planlægge krig forstod han nødvendigheden af at tiltrække udenlandske købmænd, finansfolk og håndværkere til Sverige. Produktiv og positiv indvandring, altså. Men følelser, de skulle håndteres varsomt efter et armslængdeprincip.

Gad vide, hvad en mand som Oxenstierna ville sige til mordene i Malmø?

At de skyldes nærheden til Danmark, sådan som en svensk kriminolog fik sagt?

Nej, nok ikke. Oxenstierna var en stor tilhænger af at se virkeligheden i øjnene, ikke undvige den, velvidende, at virkeligheden er en boomerang. Som i det konkrete tilfælde fortæller os, at Malmø er en langt farligere by end selv København, inklusiv Tingbjerg, indre og ydre Nørrebro samt de talrige kommunale væresteder og våbenlagre.

Nyt år, nyt mord, som Sydsvenskan skrev i sin leder i går, der udkom før det allerseneste mord på åben gade fandt sted, men gentog med en søvngængers dedikation, at det multikulturelle ved Sverige sandelig er en styrke. Som et amen i kirken.

Ak, ja. Nytårsnat var det en kun 15-årig knægt, der måtte lade livet på Ramels väg i Rosengård, brutalt skudt ned, mens vidner så på, og måske, måske ikke på grund af lidt nytårsløjer. Til Kvällsposten udtalte faren, at han var bange for, at ingen tør vidne.

Drengen kom med sine kristne, irakiske forældre til Malmø som lille i den tro, at familien kunne være i fred i Sverige. Det kunne de ikke, trods drengens flytning fra en skole i Malmø til en anden skole i Malmø, ny omgangskreds og et skattet fritidsjob hos McDonald’s ved Trianglen. Ikke at han selv var nogen engel; som mindreårig havde han allerede været i karambolage med politi og myndigheder. Den fortvivlede far ledte efter en forklaring på mordet:

Måske hader nogen os for vores religion. Eller måske troede vedkommende, at Ardiwan havde penge på sig. Eller også har de bare taget fejl af ham.

Uanset hvad er mordet på den 15-årige dreng endnu en overskrift i historien om undergrundsbander, undergrundsklubber, sorte taxaer og sort økonomi. Hverdag i Malmø, hvor den kreative klasse med ekspresfart udkonkurreres af den kriminelle klasse, og hvor våben efterhånden er mere populære end iPhones, kaffebarer og kanelkringler.

Seneste opdatering ifølge BRÅ, den officielle statistik: fem uopklarede mord siden 24. november 2011. 13 af de seneste 16 mord i Malmø er uopklarede.

Angående 2010: 48 anmeldte drabsforsøg, 115 anmeldte grove tyverier og 276 anmeldte overtrædelser af våbenloven mod henholdsvis 16, 59 og 152 i 2007. Set over et tiår er volden så godt som fordoblet i Skåne. Den dødelige vold er steget med 125 pct., antallet af mordforsøg med 85 pct. og groft tyveri med 70 pct.

Problemet er, som forfatteren Lars Åberg skrev i en kommentar i Sydsvenskan i går, at man vænner sig til voldens triumf. Man skal jo leve og sukker træt, når unge kvinder kaldes ludere på gaden, og når skoler degenererer til investeringsobjekter, skriver han. Men når Åberg skal nærme sig en forklaring, der langt hen ad vejen har med indvandring fra ikke-vestlige lande og kulturer at gøre, slår han karakteristisk bremsen i og begynder at snakke om den skadelige virkning af voldelige computerspil. Som om hovedproblemet ligger dér, og ikke i den seneste generations galopperende indvandring fra ikke-vestlige lande og problemerne med at integrere alle disse nye svenskere i Sverige.

Lars Åberg er ligesom så mange svenskere utvivlsomt en klog og dannet mand, jeg har endda været så heldig at træffe ham. Men det er som om, at forklaringen bliver fjenden, fordi den er tabu. Som Henrik Gade Jensen skriver i JP i dag, skulle man gerne blive mere klog på et universitet end i en skurvogn, men med hensyn til indvandring er det omvendt.

Udstillingen Passion løber frem til den 15. januar 2012 på Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Foto: Astrid Nydahl.

Det viktigaste av allt.

Skönheten är det ingen som rår på. Jag hade den hos mig i natt. Skönheten som får människans fula och groteska drag att blekna.

Jag har den hos mig idag, på väg ut till kusten igen. Mina ben är så stela och orörliga av artrit att jag räknar stegen, sakta, sakta. Det blir ingen vandring, det blir en stilla blick ut över Östersjön. Sjönheten. Skönheten. Schönheten.



Foto från Cohens Malmökonsert 2010: A. Nydahl.

Om jag får skjuts...

... sitter jag gärna på passagerarplats vid havet och dricker kaffe, medan regnet vräker ner, måsarna skriker och bilradion spelar en Beethoven-symfoni.

Och ändå är det i hemstaden mina tankar finns denna Trettonhelg. Allt fler uppgifter sipprar fram om de senaste dödsskjutningarna. När jag samlade familjen 1982 och drog norrut hade det gått för långt. Barnen vågade inte gå ut och leka. Pundarna satt i sandlådan med sina schäferhundar. Knivslagsmål i trapphuset kunde vi se genom dörrögat. Malmö var redan då en omöjlig stad att leva i för en människa som saknade pengar att köpa bostad i ett medelklasslugnt område, en lägenhet eller ett hus. Vi levde alla åren på Lindängen, Nydala och Bellevuegården - förorter som nu sjunkit ner i gettoskräcken.

Vid tappningsstationen, Nordsjö
färgfabrik, där jag jobbade 1970-1973.


Född på Sevedsplan 1952 - med pappa som Solidaranställd och mamma som hemmafru - fick jag så småningom lära mig villkoren för livet: att arbeta, oavsett med vad, och se till att familjen hade mat på bordet, hela och rena kläder, litteratur, var sin cykel och kanske ett månadskort för lokaltrafiken. Åren 1959-1969 levde jag i föräldrahemmet på Lorensborg. Första egna bostaden hade jag med nära vänner på Jöns Filsgatan bakom Lilla torg. I Motettenhuset, trettonde våningen med utsikt över hela Lindängen, fanns mitt första hem med egen familj, en nybyggd tvårummare i MKB-havet av förorter.

När jag för några år sedan återvände till alla mina gamla adresser för att se vad som hänt dem drog jag en lättnadens suck. Jag behövde inte leva där mer. Ändå gör det ont i magen när jag följer det som sker.

Promenad med mamma och lillebror i vagnen,
Rasmusgatan, Sevedsplan, 1956.

Det kan aldrig inflyttade, överbetalda publicister i Sydsvenskan-huset förstå, så spelar det ingen roll hur många år de åker taxi mellan "våningen" och redaktionen. Förvisso har de bostadsadress i Malmö, men det kunde lika gärna stå "Högt upp i det blå" på deras visitkort.

De står i redaktionslokalerna och analyserar kyligt och distanserat. Det är vad de har betalt för att göra. Just därför är nu klyftan så djup mellan den ideologi-producerande överheten i medier och kommunalpolitik å ena sidan, och vardagens människor å den andra.

Den finns ingen gräns för sorgen. Det finns ingen gräns för vreden. Att förlora sin barndoms- och hemstad är som att förlora en bit av sin identitet.

torsdag 5 januari 2012

Hamas: Gaza är inte ockuperat.

"Hamas leader Mahmoud Zahhar confirmed there was no Israeli occupation of the territory."

Hamas säger ifrån. Kan den mäktiga islamistiska organisationen släppa ett meddelande som detta utan att det får vittgående konsekvenser i regionen? Jag tror inte det. Det är en markering inåt - riktad till inte bara palestinierna i Gaza utan också i exilen och på Västbanken.

Ändå är Hamas-uttalandet helt i linje med vad som borde ha varit uppenbart för flera år sedan. Den israeliska ockupationen upphörde 2005 (blockaden är en helt annan sak). U.N. Watch Briefing, Latest News from United Nation skriver:

"GENEVA, Jan. 3 - The UN’s continued labeling of the Gaza Strip as “occupied” was directly contradicted today by a top leader of Hamas, the vehemently anti-Israel Palestinian terror group that controls the territory. Noting the Hamas statement reflects the reality since Israel's full withdrawal in 2005, the Geneva-based monitoring group UN Watch called on the UN to encourage Palestinians to take responsibility for areas they control, and to cease referring to Gaza, in reports and through officials and spokespeople, as “occupied territory.”

“"Now that the Palestinians running Gaza publicly recognize that it's not occupied -- which has been the reality since Israel's disengagement removed every soldier, civilian and settlement in 2005 -- the UN's refusal to do the same will only hinder Palestinians from developing a healthy culture of self-rule," said Hillel Neuer, UN Watch executive director.”

Alltså: “Hamas leader Mahmoud Zahhar confirmed there was no Israeli occupation of the territory.”

Att läsa svenska böcker i regnet som faller och faller...

Jag läser två nya, mycket svenska, fackböcker. När jag säger det, menar jag att de i klassisk svensk tradition går som katten kring het gröt. Den ena är Niklas Orrenius Sverige forever in my heart, den andra är Magnus Lintons De hatade (båda böckerna kommer jag att skriva om på resp. recensionsdatum, 12 och 19 januari).

Detta är två viktiga böcker. Låt det inte råda någon tvekan om det. Men... ja, det finns ett stort men, möjligen två.

För det första är det så att ingen av författarna tycks ha tänkt tanken att friheten kan hotas från mer än ett håll.

För det andra tycks de båda blunda med ett öga medan de kritiskt blickar ner på vår turbulenta samtid med det andra.

Jag tycker att detta är klassiskt. Inte för inte brukar vi säga att den svenska debatten bara orkar med en fråga i taget. Så till Orrenius går denna tanke: skulle man inte kunna tänka sig att skildra nationalistiska framgångar också utifrån verkliga problem, kanske människors rädsla och känsla av marginalisering? Och till Linton: är det möjligen så att det hat som muslimer säger sig möta i Holland, också kan ha något att göra med erfarenheter och lärdomar utifrån konkreta händelser?

Orrenius är en slipad journalist, han skriver rappt och bra. Linton är det med, även om han slarvar en hel del (första kapitlets samhälle kallas omväxlande by, mindre stad och stad, vilket gör att jag som läsare undrar vad det är för slags ort som dessa ungerska romer lever i, och varför Jobbiks hot drabbar dem så hårt - är det en liten by måste hotet vara betydligt värre än om det är en stad).

Nå, jag läser ju två svenska böcker. Det är som det är, och som det kanske alltid har varit. Återkommer.

Foto: A. Nydahl

Mellan Norrköping och Budapest. Skillnaden mellan en mörkrets man och en mörkerman.

"Den här världen har gjort mig till en mörkrets man", sjöng Plura ikväll på sitt 40-årsjubileum. Och man vill bara sjunga med, som om det vore en allsångskväll i sommarnatten.

Vem bryr sig om vad som händer i Ungern? Som i Putins Ryssland har nu herr Orbán total kontroll över landets etermedier.

Den sista fria radiokanalen har fråntagits sin sändningsfrekvens. Vad är det makten fruktar mest av allt, vad är det herrar som Putin och Orbán fruktar?

Den totalitära tanken föll inte när muren föll. Den vilade, den bidade sin tid. Vi ser det i forna sovjetrepubliker, vi ser det i själva Ryssland, vi ser det i Centraleuropa, i ett EU-land. Finns det någon bortre gräns för att tala om en "europeisk gemenskap"? För mig är den gränsen passerad för länge sedan.

Jag, som den europé jag är, känner sannerligen inte den minsta gemenskap med den ungerska härskarklassen, där Orbán från Fidesz bara är ett ansikte. Vi vet att ännu fulare ansikten döljer sig där bakom. Gardet som marscherar på Budapests gator kanske alldeles snart finner bröder i politiken, eller religionen, som marscherar i unionens andra huvudstäder, som en påminnelse om att det som varit snart kan återvända.

Förvisso med andra förtecken, nationalistiska eller islamistiska, men med samma totalitära anspråk och metodik. Vi vet att ungerska Jobbik och brittiska BNP redan har djupt förtroliga band med islamistiska Hamas i Gaza ("Vi har samma fiende" säger man i Ungern, och ingen missförstår det budskapet).*

Det som i ett land bär nationella emblem på sina fanor kan i ett annat välja en grön färg med korantext, en svart fana igår behöver inte vara svart idag för att hota det vi håller kärt. Fascismen kan bäras fram av både politiska och religiösa krafter. Och inte bara den makt som sitter i regeringskansliet kan förstöra demokratins grunder. Det kan också den makt som härskar på gator och torg göra. Lärdomen från vårt senaste århundrade borde räcka.

"Den här världen har gjort mig till en mörkrets man."

Det är så sant. Bara sedan solen gått ner kan jag slappna av. Varje ljusstråle får mig att skämmas. Jag gömmer mig bakom gardiner, filmer och litteratur. Jag gömmer mig bakom en hud så sargad att den ensam kan berätta om hur det står till.

* I sin nya bok, In Search of Lost Meaning skriver Adam Michnik: "The liquidation of democratic institutions and customs cannot make it possible to prevaile over the terrorist, fundamentalist Islam that has declared war on the values of our world."

Foto: A. Nydahl.

onsdag 4 januari 2012

Att inte passa in.

Var går gränsen? Vad är måttligt respektive hetlevrat? Jag minns ett samtal med en av systrarna på ett skånskt kloster som manade mig att stanna mitt på vägen, för att undvika risken att ramla i diket. Många gånger har jag tänkt på att det rådet strider mot allt det som är jag. Att befinna sig i mittfåran, att vara "lagom", att varken ta ställning eller hävda en ståndpunkt är i själva verket det svenskaste som finns. Knyta näven i fickan om man är arg. Tiga still om man är oense. Gråta i en garderob om man förtvivlar av fel skäl.

Nej, det är inte jag. För att alls fortsätta skriva måste jag hävda rätten till avvikelse och egensinnighet. Ingenting är förstås ett självändamål. Man ska inte söka avvikelsen. Man ska inte posera som egensinnig. Men om man hamnar i en sådan situation ska man inte tveka att stiga fram.

Redan i grundskolans första årskurser, då jag kommit från Sevedsplan till nybyggda Lorensborg i Malmö, visste jag att jag inte passade in. När pojkarna lekte eller spelade boll ville jag helst hoppa långrep med flickorna. Jag tror att jag är kvar där, i en värld mycket långt bort också från vår samtids ideal. Att inte passa in kan också vara utgångspunkten för det solitära. Man väljer inte bort sällskap för att man älskar ensamhet. Man gör det därför att inget alternativ är synligt eller tänkbart.

Bilderna är tagna i Finland under jul- och nyårshelgen. Foto: Ulrika W.

Röda fanor ska mot seger gå. Eller hur var det egentligen?

Måste kulturen vara vänster? Det frågar sig idag författaren Bengt Ohlsson i DN. Det är en riktigt rolig text. Jag hoppar över allt som handlar om Slussen i huvudstaden, om den vet jag inget. Men en bit in i artikeln finns den godaste karamellen:

"En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket: – Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det? Det mumlades olika ofullständiga meningar. Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet. Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt."

Han träffar huvudet på spiken. Det är nämligen så att i alla kretsar som dyrkar den egna godheten och förträffligheten finns det en ryggmärgsrelaterad allergi mot fakta. Varje gång Israel kommer på tal, och det sker som bekant dagligen, så finns det bakom de upprörda känslorna alltid en skriande brist på konkreta fakta. Det gäller såväl Israel i relation till grannstaterna, som i relation till Hamas. Ohlsson säger som det är om denna okunskap: "Det mumlades olika ofullständiga meningar".

Den kulturen, ryggmärgsreflexen, godheten som är medfödd, är en kultur full av förnekelser, okunskap, känslostormar och lögner. Jag vet, för jag var själv med i den, fram till början av 1980-talet. Egen erfarenhet är en vaccination så god som någon.