fredag 6 januari 2012

Mikael Jalving: "Mord i Malmø, storm over Sundet."

Den danske journalisten Mikael Jalving bloggar i Jyllands-Posten. Du kan följa honom här.

Jalving skrev som bekant den uppmärksammade boken Absolut Sverige. Inte sällan återkommer han till den svenska sidan, och den här gången med en intressant text om mord i Malmö (det senaste finns inte med, man kan ju inte begära att alla texter ska vara så uppdaterade, med tanke på hur ofta de sker) om storm på Sundet, och något om konstnärlig skönhet. Jag är tacksam att jag idag får ge ordet till Jalving:

Mord i Malmø, storm over Sundet


Hope, hed det for fire år siden. I dag er det snarere frygt, vold, sorg og økonomisk deroute, og her hentydes der såmænd ikke til den amerikanske præsidentkamp eller de stakkels vælgere i Iowa, men til verden sådan rundt betragtet og vores del i særdeleshed.

Da de begyndte at myrde hinanden i Malmø i det nye år, drog jeg til Helsingborg. Ikke for at se blod, men for at se passionDunkers Kulturhus.

Naturen viste sig fra sin mest lidenskabelige side, samme sekund jeg gik fra borde af det gode skib “Tycho Brahe”, og stormen “Emil” var på vej fra Danmark. En “atmosfærisk bombe”, lovede B.T. med vindstød op til orkanstyrke, og jeg begyndte at spekulere på, om jeg overhovedet ville komme hjem igen.

Bølgerne rejste sig som et pigtrådshegn mellem Sjælland og Skåne, og jeg skelede over mod kysten ved Humlebæk, hvor en 18-årig Karl XII gik i land med 2.500 mand i 1700 efter at have ventet i tre dage på grund af storm. To uger senere havde han slået danskerne og var med 10.000 mand inklusiv kavaleri på vej mod Polen og Sachsen, før han med hele 45.000 tropper gik ind i Rusland for at tabe slaget ved Poltava i 1709 med et brag.

Indenfor er udstillingens farve rød som i hjertets inderste, det pulserende kammer, Röda rummet, som i August Strindbergs roman af samme navn, og det er her, vi møder Fortuna, fru Skæbne, der deler sit bytte ud, nymfer i skoven, de fire evangelier og selveste Syndefaldet malet af Frans Floris i 1560: Bare et lille æble, bare en lille bid…

Vi smager på passionsfrugten, den er hvinende sød som menneskets stærkeste følelse. Derpå: Jesus på korset, pietà, lidelse som ind i helvede, men så pludselig en pik og en kusse og søreme én mere efterfulgt af David Edströms lidelsesfulde skrig i bronze fra 1903, så man forstår, at vi har lidt i snart 100 år, mindst.

Udstillingen rummer også nogle klatmalerier af Claes Eklundh plus gips, jern, voks, der vi få ethvert vinterlys til at smelte af misundelse samt tegninger af Carl Fredrik Hill og til sidst Barbro Bäckströms mund i oxideret aluminium, som man får lyst til at kysse.

Der er ikke langt fra passion til patos. Måske er det derfor, udstillingskataloget kalder passion for dekadencens søster og i det hele taget sværmer for det erotiske som f.eks. her:

Lyst, passion og erotik er planeter i et og samme solsystem. Dér findes varmen. Hvis kvinden afstår fra mandens sæd fra i dag og 60 år frem, uddør menneskeheden. Overalt på kloden kysser og ligger mænd og kvinder med hinanden hvert øjeblik, men alligevel høres eller synes denne sandhed sjældent eller aldrig, når historien og dagens store nyhed skrives. Det regnes ikke med til bruttonationalproduktet.

Tja, nogle vil måske endda gå så langt, som til at sige at vi i den moderne civilisation kæmper en daglig kamp mod følelserne. Her må den nederlandske rationalist Baruch Spinoza (1632-1677) holdes ansvarlig, fastslår katalogteksten. Ifølge Spinoza forstyrrer følelserne den logiske sans og vores bydende behov for sikker information. Følelser isolerer mennesket, mente Spinoza, hvilket forekommer at være en bizar tanke i dag, hvor følelserne til trods for vores civilisation har taget magten, men til gengæld bragt os tættere sammen, lige lovlig tæt, kan det synes.

At følelser bør holdes ud i strakt arm mente også den ærkesvenske statsmand Axel Oxenstierna (1583-1654), der ligeledes omtales i kataloget. Jeg kan i skrivende stund ikke komme på en mere typisk svensker end ham. Administrativt geni, krigerisk ordensduks, kanonkonge og formentlig den mest magtfulde embedsmand i svensk historie overhovedet. Medlem af rigsrådet i 1608, udnævnt til rigskansler i 1612 og nærmeste rådgiver for hele tre regenter, lige til han faldt død om.

“Gack cauté” (træd varsomt) var et af hans yndede slagord og udover en stærk evne til at personificere Sveriges statsnytte og til at planlægge krig forstod han nødvendigheden af at tiltrække udenlandske købmænd, finansfolk og håndværkere til Sverige. Produktiv og positiv indvandring, altså. Men følelser, de skulle håndteres varsomt efter et armslængdeprincip.

Gad vide, hvad en mand som Oxenstierna ville sige til mordene i Malmø?

At de skyldes nærheden til Danmark, sådan som en svensk kriminolog fik sagt?

Nej, nok ikke. Oxenstierna var en stor tilhænger af at se virkeligheden i øjnene, ikke undvige den, velvidende, at virkeligheden er en boomerang. Som i det konkrete tilfælde fortæller os, at Malmø er en langt farligere by end selv København, inklusiv Tingbjerg, indre og ydre Nørrebro samt de talrige kommunale væresteder og våbenlagre.

Nyt år, nyt mord, som Sydsvenskan skrev i sin leder i går, der udkom før det allerseneste mord på åben gade fandt sted, men gentog med en søvngængers dedikation, at det multikulturelle ved Sverige sandelig er en styrke. Som et amen i kirken.

Ak, ja. Nytårsnat var det en kun 15-årig knægt, der måtte lade livet på Ramels väg i Rosengård, brutalt skudt ned, mens vidner så på, og måske, måske ikke på grund af lidt nytårsløjer. Til Kvällsposten udtalte faren, at han var bange for, at ingen tør vidne.

Drengen kom med sine kristne, irakiske forældre til Malmø som lille i den tro, at familien kunne være i fred i Sverige. Det kunne de ikke, trods drengens flytning fra en skole i Malmø til en anden skole i Malmø, ny omgangskreds og et skattet fritidsjob hos McDonald’s ved Trianglen. Ikke at han selv var nogen engel; som mindreårig havde han allerede været i karambolage med politi og myndigheder. Den fortvivlede far ledte efter en forklaring på mordet:

Måske hader nogen os for vores religion. Eller måske troede vedkommende, at Ardiwan havde penge på sig. Eller også har de bare taget fejl af ham.

Uanset hvad er mordet på den 15-årige dreng endnu en overskrift i historien om undergrundsbander, undergrundsklubber, sorte taxaer og sort økonomi. Hverdag i Malmø, hvor den kreative klasse med ekspresfart udkonkurreres af den kriminelle klasse, og hvor våben efterhånden er mere populære end iPhones, kaffebarer og kanelkringler.

Seneste opdatering ifølge BRÅ, den officielle statistik: fem uopklarede mord siden 24. november 2011. 13 af de seneste 16 mord i Malmø er uopklarede.

Angående 2010: 48 anmeldte drabsforsøg, 115 anmeldte grove tyverier og 276 anmeldte overtrædelser af våbenloven mod henholdsvis 16, 59 og 152 i 2007. Set over et tiår er volden så godt som fordoblet i Skåne. Den dødelige vold er steget med 125 pct., antallet af mordforsøg med 85 pct. og groft tyveri med 70 pct.

Problemet er, som forfatteren Lars Åberg skrev i en kommentar i Sydsvenskan i går, at man vænner sig til voldens triumf. Man skal jo leve og sukker træt, når unge kvinder kaldes ludere på gaden, og når skoler degenererer til investeringsobjekter, skriver han. Men når Åberg skal nærme sig en forklaring, der langt hen ad vejen har med indvandring fra ikke-vestlige lande og kulturer at gøre, slår han karakteristisk bremsen i og begynder at snakke om den skadelige virkning af voldelige computerspil. Som om hovedproblemet ligger dér, og ikke i den seneste generations galopperende indvandring fra ikke-vestlige lande og problemerne med at integrere alle disse nye svenskere i Sverige.

Lars Åberg er ligesom så mange svenskere utvivlsomt en klog og dannet mand, jeg har endda været så heldig at træffe ham. Men det er som om, at forklaringen bliver fjenden, fordi den er tabu. Som Henrik Gade Jensen skriver i JP i dag, skulle man gerne blive mere klog på et universitet end i en skurvogn, men med hensyn til indvandring er det omvendt.

Udstillingen Passion løber frem til den 15. januar 2012 på Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Foto: Astrid Nydahl.

Det viktigaste av allt.

Skönheten är det ingen som rår på. Jag hade den hos mig i natt. Skönheten som får människans fula och groteska drag att blekna.

Jag har den hos mig idag, på väg ut till kusten igen. Mina ben är så stela och orörliga av artrit att jag räknar stegen, sakta, sakta. Det blir ingen vandring, det blir en stilla blick ut över Östersjön. Sjönheten. Skönheten. Schönheten.



Foto från Cohens Malmökonsert 2010: A. Nydahl.

Om jag får skjuts...

... sitter jag gärna på passagerarplats vid havet och dricker kaffe, medan regnet vräker ner, måsarna skriker och bilradion spelar en Beethoven-symfoni.

Och ändå är det i hemstaden mina tankar finns denna Trettonhelg. Allt fler uppgifter sipprar fram om de senaste dödsskjutningarna. När jag samlade familjen 1982 och drog norrut hade det gått för långt. Barnen vågade inte gå ut och leka. Pundarna satt i sandlådan med sina schäferhundar. Knivslagsmål i trapphuset kunde vi se genom dörrögat. Malmö var redan då en omöjlig stad att leva i för en människa som saknade pengar att köpa bostad i ett medelklasslugnt område, en lägenhet eller ett hus. Vi levde alla åren på Lindängen, Nydala och Bellevuegården - förorter som nu sjunkit ner i gettoskräcken.

Vid tappningsstationen, Nordsjö
färgfabrik, där jag jobbade 1970-1973.


Född på Sevedsplan 1952 - med pappa som Solidaranställd och mamma som hemmafru - fick jag så småningom lära mig villkoren för livet: att arbeta, oavsett med vad, och se till att familjen hade mat på bordet, hela och rena kläder, litteratur, var sin cykel och kanske ett månadskort för lokaltrafiken. Åren 1959-1969 levde jag i föräldrahemmet på Lorensborg. Första egna bostaden hade jag med nära vänner på Jöns Filsgatan bakom Lilla torg. I Motettenhuset, trettonde våningen med utsikt över hela Lindängen, fanns mitt första hem med egen familj, en nybyggd tvårummare i MKB-havet av förorter.

När jag för några år sedan återvände till alla mina gamla adresser för att se vad som hänt dem drog jag en lättnadens suck. Jag behövde inte leva där mer. Ändå gör det ont i magen när jag följer det som sker.

Promenad med mamma och lillebror i vagnen,
Rasmusgatan, Sevedsplan, 1956.

Det kan aldrig inflyttade, överbetalda publicister i Sydsvenskan-huset förstå, så spelar det ingen roll hur många år de åker taxi mellan "våningen" och redaktionen. Förvisso har de bostadsadress i Malmö, men det kunde lika gärna stå "Högt upp i det blå" på deras visitkort.

De står i redaktionslokalerna och analyserar kyligt och distanserat. Det är vad de har betalt för att göra. Just därför är nu klyftan så djup mellan den ideologi-producerande överheten i medier och kommunalpolitik å ena sidan, och vardagens människor å den andra.

Den finns ingen gräns för sorgen. Det finns ingen gräns för vreden. Att förlora sin barndoms- och hemstad är som att förlora en bit av sin identitet.

torsdag 5 januari 2012

Hamas: Gaza är inte ockuperat.

"Hamas leader Mahmoud Zahhar confirmed there was no Israeli occupation of the territory."

Hamas säger ifrån. Kan den mäktiga islamistiska organisationen släppa ett meddelande som detta utan att det får vittgående konsekvenser i regionen? Jag tror inte det. Det är en markering inåt - riktad till inte bara palestinierna i Gaza utan också i exilen och på Västbanken.

Ändå är Hamas-uttalandet helt i linje med vad som borde ha varit uppenbart för flera år sedan. Den israeliska ockupationen upphörde 2005 (blockaden är en helt annan sak). U.N. Watch Briefing, Latest News from United Nation skriver:

"GENEVA, Jan. 3 - The UN’s continued labeling of the Gaza Strip as “occupied” was directly contradicted today by a top leader of Hamas, the vehemently anti-Israel Palestinian terror group that controls the territory. Noting the Hamas statement reflects the reality since Israel's full withdrawal in 2005, the Geneva-based monitoring group UN Watch called on the UN to encourage Palestinians to take responsibility for areas they control, and to cease referring to Gaza, in reports and through officials and spokespeople, as “occupied territory.”

“"Now that the Palestinians running Gaza publicly recognize that it's not occupied -- which has been the reality since Israel's disengagement removed every soldier, civilian and settlement in 2005 -- the UN's refusal to do the same will only hinder Palestinians from developing a healthy culture of self-rule," said Hillel Neuer, UN Watch executive director.”

Alltså: “Hamas leader Mahmoud Zahhar confirmed there was no Israeli occupation of the territory.”

Att läsa svenska böcker i regnet som faller och faller...

Jag läser två nya, mycket svenska, fackböcker. När jag säger det, menar jag att de i klassisk svensk tradition går som katten kring het gröt. Den ena är Niklas Orrenius Sverige forever in my heart, den andra är Magnus Lintons De hatade (båda böckerna kommer jag att skriva om på resp. recensionsdatum, 12 och 19 januari).

Detta är två viktiga böcker. Låt det inte råda någon tvekan om det. Men... ja, det finns ett stort men, möjligen två.

För det första är det så att ingen av författarna tycks ha tänkt tanken att friheten kan hotas från mer än ett håll.

För det andra tycks de båda blunda med ett öga medan de kritiskt blickar ner på vår turbulenta samtid med det andra.

Jag tycker att detta är klassiskt. Inte för inte brukar vi säga att den svenska debatten bara orkar med en fråga i taget. Så till Orrenius går denna tanke: skulle man inte kunna tänka sig att skildra nationalistiska framgångar också utifrån verkliga problem, kanske människors rädsla och känsla av marginalisering? Och till Linton: är det möjligen så att det hat som muslimer säger sig möta i Holland, också kan ha något att göra med erfarenheter och lärdomar utifrån konkreta händelser?

Orrenius är en slipad journalist, han skriver rappt och bra. Linton är det med, även om han slarvar en hel del (första kapitlets samhälle kallas omväxlande by, mindre stad och stad, vilket gör att jag som läsare undrar vad det är för slags ort som dessa ungerska romer lever i, och varför Jobbiks hot drabbar dem så hårt - är det en liten by måste hotet vara betydligt värre än om det är en stad).

Nå, jag läser ju två svenska böcker. Det är som det är, och som det kanske alltid har varit. Återkommer.

Foto: A. Nydahl

Mellan Norrköping och Budapest. Skillnaden mellan en mörkrets man och en mörkerman.

"Den här världen har gjort mig till en mörkrets man", sjöng Plura ikväll på sitt 40-årsjubileum. Och man vill bara sjunga med, som om det vore en allsångskväll i sommarnatten.

Vem bryr sig om vad som händer i Ungern? Som i Putins Ryssland har nu herr Orbán total kontroll över landets etermedier.

Den sista fria radiokanalen har fråntagits sin sändningsfrekvens. Vad är det makten fruktar mest av allt, vad är det herrar som Putin och Orbán fruktar?

Den totalitära tanken föll inte när muren föll. Den vilade, den bidade sin tid. Vi ser det i forna sovjetrepubliker, vi ser det i själva Ryssland, vi ser det i Centraleuropa, i ett EU-land. Finns det någon bortre gräns för att tala om en "europeisk gemenskap"? För mig är den gränsen passerad för länge sedan.

Jag, som den europé jag är, känner sannerligen inte den minsta gemenskap med den ungerska härskarklassen, där Orbán från Fidesz bara är ett ansikte. Vi vet att ännu fulare ansikten döljer sig där bakom. Gardet som marscherar på Budapests gator kanske alldeles snart finner bröder i politiken, eller religionen, som marscherar i unionens andra huvudstäder, som en påminnelse om att det som varit snart kan återvända.

Förvisso med andra förtecken, nationalistiska eller islamistiska, men med samma totalitära anspråk och metodik. Vi vet att ungerska Jobbik och brittiska BNP redan har djupt förtroliga band med islamistiska Hamas i Gaza ("Vi har samma fiende" säger man i Ungern, och ingen missförstår det budskapet).*

Det som i ett land bär nationella emblem på sina fanor kan i ett annat välja en grön färg med korantext, en svart fana igår behöver inte vara svart idag för att hota det vi håller kärt. Fascismen kan bäras fram av både politiska och religiösa krafter. Och inte bara den makt som sitter i regeringskansliet kan förstöra demokratins grunder. Det kan också den makt som härskar på gator och torg göra. Lärdomen från vårt senaste århundrade borde räcka.

"Den här världen har gjort mig till en mörkrets man."

Det är så sant. Bara sedan solen gått ner kan jag slappna av. Varje ljusstråle får mig att skämmas. Jag gömmer mig bakom gardiner, filmer och litteratur. Jag gömmer mig bakom en hud så sargad att den ensam kan berätta om hur det står till.

* I sin nya bok, In Search of Lost Meaning skriver Adam Michnik: "The liquidation of democratic institutions and customs cannot make it possible to prevaile over the terrorist, fundamentalist Islam that has declared war on the values of our world."

Foto: A. Nydahl.

onsdag 4 januari 2012

Att inte passa in.

Var går gränsen? Vad är måttligt respektive hetlevrat? Jag minns ett samtal med en av systrarna på ett skånskt kloster som manade mig att stanna mitt på vägen, för att undvika risken att ramla i diket. Många gånger har jag tänkt på att det rådet strider mot allt det som är jag. Att befinna sig i mittfåran, att vara "lagom", att varken ta ställning eller hävda en ståndpunkt är i själva verket det svenskaste som finns. Knyta näven i fickan om man är arg. Tiga still om man är oense. Gråta i en garderob om man förtvivlar av fel skäl.

Nej, det är inte jag. För att alls fortsätta skriva måste jag hävda rätten till avvikelse och egensinnighet. Ingenting är förstås ett självändamål. Man ska inte söka avvikelsen. Man ska inte posera som egensinnig. Men om man hamnar i en sådan situation ska man inte tveka att stiga fram.

Redan i grundskolans första årskurser, då jag kommit från Sevedsplan till nybyggda Lorensborg i Malmö, visste jag att jag inte passade in. När pojkarna lekte eller spelade boll ville jag helst hoppa långrep med flickorna. Jag tror att jag är kvar där, i en värld mycket långt bort också från vår samtids ideal. Att inte passa in kan också vara utgångspunkten för det solitära. Man väljer inte bort sällskap för att man älskar ensamhet. Man gör det därför att inget alternativ är synligt eller tänkbart.

Bilderna är tagna i Finland under jul- och nyårshelgen. Foto: Ulrika W.

Röda fanor ska mot seger gå. Eller hur var det egentligen?

Måste kulturen vara vänster? Det frågar sig idag författaren Bengt Ohlsson i DN. Det är en riktigt rolig text. Jag hoppar över allt som handlar om Slussen i huvudstaden, om den vet jag inget. Men en bit in i artikeln finns den godaste karamellen:

"En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket: – Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det? Det mumlades olika ofullständiga meningar. Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet. Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt."

Han träffar huvudet på spiken. Det är nämligen så att i alla kretsar som dyrkar den egna godheten och förträffligheten finns det en ryggmärgsrelaterad allergi mot fakta. Varje gång Israel kommer på tal, och det sker som bekant dagligen, så finns det bakom de upprörda känslorna alltid en skriande brist på konkreta fakta. Det gäller såväl Israel i relation till grannstaterna, som i relation till Hamas. Ohlsson säger som det är om denna okunskap: "Det mumlades olika ofullständiga meningar".

Den kulturen, ryggmärgsreflexen, godheten som är medfödd, är en kultur full av förnekelser, okunskap, känslostormar och lögner. Jag vet, för jag var själv med i den, fram till början av 1980-talet. Egen erfarenhet är en vaccination så god som någon.

Jelena Guro: Himlens kamelföl. Jelena Guro: Himmelens kamelføll.

Nu också på norska!

Så här skrev bloggaren Bernur om den svenska översättningen av Jelena Guros bok Himlens kamelföl:

”Den som följer ellerströms lilla serie får stifta bekantskap med de förbigångna och åsidosatta poeterna. De som du till nöds kan ha hört talas om – de nämns just i förbigående i översikter, och du kan hitta någon enstaka dikt i en tidskrift eller antologi, inte stort mer. Nu har turen kommit till Jelena Guro, den ryska pre-modernisten, som debuterade 1909, och dog fyra år senare. Himlens kamelföl är den första boken på svenska sedan det lilla urvalet Barfota från 80-talet. Mikael Nydahl har översatt, och skrivit ett fint förord, där han visar hur svårt det är att placera Guro i en tradition, och få henne att trivas i ett sådant sällskap. I någon mån liknar dikterna det som på ryska kallas för záum, som i sin tur bär spår av en likhet med dadaismen: lekfullheten, riktningen som förvränger orden 180°, för att de ska bli mindre förvrängda. Och Nydahl väljer i översättningen ibland arkaismer, som sätter sig förvånansvärt bra i dikterna, låter dem vila i stillsamhet och lugn, även när de söker sig mot hetsighet och extas, och rimmen är taktfulla och timida.”

Hela recensionen finns här.

Eftersom det är min äldste son som gjort översättningen kan jag förstås inte säga något om den. Men citera Bernur kan jag göra.

Däremot kan jag visa er den norska utgåvan av samma bok. Också den är översatt av Mikael Nydahl i samarbete med kollegan, poeten Gunnar Wærness. Den har utkommit på det förlag de båda driver i Norge, Den grønne malen.

Jag fäster mig särskilt vid att den norska utgåvan har mängder med teckningar och vinjetter gjorda av Guro. Ett uppslag ur boken kan du se här, med dikten Finland. Om du klickar på omslag och uppslag kan du läsa texterna.

tisdag 3 januari 2012

Dagens mördade

Så var det dags igen. I det bostadsområde i Malmö där jag själv bildade familj för 39 år sedan, på Kantatgatan, har just en man skjutits till döds. Det var förvisso mycket bus redan på 1970-talet, men aldrig något verkligt allvarligt, även om jag helst stannade i lägenheten sedan jag kommit hem från arbetsdagen på Nordsjö färg. Jag frågar mig också om dödsbranden på samma adress i morse har något samband med mordet (polisen säger att de "inte kan se" ett samband).

Man kan bara instämma i den Kalle Anka-logik som Malmöpolisen igår gav uttryck för, när de meddelade att de var "oroliga över alla vapen" i staden. Tänk om det också kan ha något att göra med människorna som håller i vapnen?! Tänk om dessa människor har en avsikt, som kräver mod att konfrontera, både med ögonen och med hjärnan?

En av mina läsare, F. i Malmö, föreslog i förra veckan att man borde verka för en oberoende medborgarkommission som fick i uppdrag att rota fram de verkliga orsakerna till skjutandet. Det är ingen dum idé. Därför kommer den förstås aldrig att genomföras. Det kanske döljer sig faktauppgifter som ytterligare skulle vidga klyftan mellan makten och människorna i Malmö, de som inte vill leva i en stad förvandlad till en dödlig kompott av kriminella och totalitära anspråk.

Foto: Anders Wikström, Finland.

Trösterikt från Adam Michnik.

Före jul läste jag i TLS att en ny, till engelska översatt, bok av Adam Michnik utkommit. Jag beställde förstås, och idag anlände den. In Search of Lost Meaning heter den. Vaclav Havel har skrivit förordet. Det är trösterikt att veta, att man fortfarande kan läsa förnuftiga människors texter. Michnik hörde till det civila samhällets mur av motstånd, då den militära och kommunistiska maktapparaten försökte underkuva polackerna. De lyckades inte med det. Jag återkommer förstås med recension när jag läst.

Kieran Williams avslutar sin recension i TLS med orden:

"In his effort to be a model of good faith and good will, Michnik confesses his own lapses of judgement or poor choice of words, and gives credit where deserved to men he would otherwise oppose. Seeking truth in this fair-minded way is much harder than hunting witches; and when writing of the double bind in which the great poet Czeslaw Milosz found himself, denounced by Communists and anti-Communist émigrés alike, Adam Michnik is saying something about his own predicament."

Gustaf Munch-Petersen: solen finns (Makadam)

Säger namnet Gustaf Munch-Petersen er något? Förmodligen inte. Möjligen är han ihågkommen som en av tusentals okända soldater som stupade i det spanska inbördeskriget.

För att påminna om hans konstnärskap finns det all anledning att ta en titt på hans alldeles nyutgivna, postuma diktsamling solen finns (Makadam i samarbete med Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet. Kommentarer och efterord av Martine Cardel Gertsen och Anders Palm).

Han var dansk. Men diktsamlingen är skriven direkt på svenska och har alltså ingen översättare. Den unge Gustaf Munch-Petersen kunde också sin mammas modersmål och var således en tvåspråkig författare. Och inte bara det, han var också en mycket fin bildkonstnär, vilket utgivarna här tar fasta på. Det är en ovanligt vacker diktsamling med många av diktarens målningar som illustrationer.

Gustaf Munch-Petersen var en av tusentals unga europeiska och amerikanska män som såg spanska inbördeskriget som en kamp mellan demokrati och fascism. Men det finns andra sätt att se det, inte minst George Orwell redovisade det. Historien lär understryka att Spanien snarare blev en upptakt till andra världskriget och därmed ett slags övningsfält för två totalitära krafter: fascismen och nazismen å ena sidan och kommunismen/stalinismen å den andra. Däremot kan man förstås inte annat än hedra alla de unga som stupade. Gustaf Munch-Petersen blev bara 26 år gammal.

måndag 2 januari 2012

Ny dansk nättidning.

Ralf Pittelkow och Karen Jespersen.
Bild från nättidningen Dinby.dk

Nu startar de ny gratis dagstidning på nätet, danska paret Ralf Pittelkow och Karen Jespersen. Båda två har gedigen mediaerfarenhet, och har länge tillhört den krets kring vilken mycket av den danska samtidsdebatten rör sig, inte minst den som handlar om invandringspolitik och sociala motsättningar och spänningar. Pittelkow har skrivit några av de allra viktigaste skandinaviska böckerna om tiden efter 11 september 2001, bl.a. Efter 11 september. Vesten og Islam. Faktiskt var det honom jag läste allra först i ämnet.

Han har en bakgrund som litteraturvetare och har länge – mellan 1973 och 1992 - varit lektor och adjunkt på litteraturvetenskapliga institutet vid Köpenhamns universitet, samt arbetat som rådgivare till den förre socialdemokratiske partiledaren och statsministern Poul Nyrup Rasmussen.

Karen Jespersen var minister i den danska regeringen 2000-2001, fortsatte som socialdemokratisk parlamentariker fram till 2006, då hon gick över till Venstre, och har i den egenskapen också varit välfärdsminister och inrikesminister i Anders Fogh Rasmussens tre regeringar.

Tillsammans med Pittelkow har hon skrivit böcker som De lykkelige danskere (2005), Islamister og naivister (2006) och Islams magt. Europas ny virkelighed ( 2010) – den senare skrev jag om här i bloggen.

Paret har nu bestämt sig för att ta farväl av sina tidigare sysslor – Pittelkow var till exempel mångårig politisk kommentator vid Jyllands-Posten – och startar redan om någon veckas tid en ny gratis dagstidning på nätet. Den ska utkomma fem dagar i veckan och heter Den Korte Avis. Den kan läsas på hemsidan www.denkorteavis.dk men går också att få som mail om man anmäler sig till redaktion@denkorteavis.dk

Tidningen kommer att innehålla rent nyhetsmaterial men också analyser samt kommentarer och intervjuer om politik, ekonomi, näringsliv, värderingar, lag och rättsväsende, utbildning, integration, kultur, vardagsliv och människoöden.

Knuten till tidningen kommer det att finnas en mindre redaktion och utöver det en bredare krets av medarbetare som bidrar i varierande grad. De fem utgivningsdagarna blir söndag – torsdag.

Här en tv-intervju med de två redaktörerna.

Redan dag två.

Igår steg vi upp till det nya året. Det var inte tidigt, snarare sent på förmiddagen, ändå var det mörkt utanför fönstret och regnet öste ner. Denna januarimånad skiljer sig inte vädermässigt från december, det liknar mest av allt en vanlig höst med mycket regn, blåst och plusgrader.

Det nya året innebär många nya och uppfordrande saker. Jag ser ofta en anledning att tala positivt om den digitala kulturen, inte minst för välskrivna och angelägna bloggar och hemsidor. På nyårsafton såg jag ett inslag om gamla Radio Nord: för att kunna läsa upp nyheter där ute till havs fick man morgontidningarna utflugna med helikopter, varpå de noga lästes och ett nyhetsmaterial valdes ut.

Idag behövs varken båten, helikoptern och morgontidningen. Det jag behöver veta finner jag varje morgon på nätet. Flödet låter sig förstås inte begränsas av svenska nyhetsförmedlare. Varje morgon läser jag brittiska, danska, norska, finlanssvenska och israeliska press- och hemsidor. Och strax därefter den handfull bloggar jag varje dag läser. Det ger ett underlag och en förståelse. Man kan möjligen fråga sig vad som händer om www en dag kollapsar.

Det första jag ska ägna perioden januari-maj åt är att redigera och färdigställa två bokmanus, som påbörjats under 2010-2011. Det ena är en berättelse om barndomen i Malmö, som inleds i juni 1952 på Rasmusgatan på Sevedsplan och som speglas mot nuets miljöer. Det andra är en svit kortare texter i samma tradition som några av mina tidigare böcker (tänker främst på Den tysta zonen, Inre frihet och Långsamhetens nej).

Sedan väntar en sommar i brittiska West Midlands. Tack vare det stipendium jag fick i december kan jag bo och arbeta en tid i Birmingham. Jag har för avsikt att möta och intervjua människor ur de mest skilda miljöer, från moskéer, kyrkor och synagogor till kommunalpolitiker, polismyndigheter och English Defence League, från politikens till religions och kulturens domäner, och jag ska inte låta Birmingham som stad stå i vägen för det jag vill fördjupa mig i ute i regionen, från gamla gruvsamhällen och de människor som vårdar dess kulturhistoria, till dagens moderna gettomiljöer. Det här började jag med redan 1998, då vi bodde i Birmingham en hel termin. Då skrev jag mycket i olika dagstidningar därifrån.

När vi återvände 2006 och 2008 fick jag privilegiet att fördjupa mig i ämnena och jag skrev bland annat en längre text för tidskriften Axess. Nu sitter jag på ett ansenligt material som behöver följas upp. Om inte min vanliga motvilja mot resandet och masskonsumtionens flygplatser fäller ett negativ avgörande, hoppas jag kunna vara där några sommarveckor, för att sedan under hösten 2012 arbeta med och kanske färdigställa boken Black Country. Kanske firar jag också min 60-årsdag där, någonstans mellan Dudley och Wolverhampton.

Så ser årets första arbetsdag, måndagen den 2 januari 2012, ut från min horisont.

*

Nu recenseras min nya bok, Kulturen vid stupet, med ett mycket intressant resonemang om islamism kontra demokrati, hos Einar J.

Foto: Ulrika W.