söndag 1 januari 2012

Dag ett 2012.

Hur börjar man om? Måste man börja om? Jag tror det. Och jag tror att det finns några grundläggande saker man kan börja med. Jag gör det starkt symboliskt, efter att vid midnatt, till ljudet av stadens och byarnas pyrotekniska oljud, ha druckit ett sista glas vitt vin. Idag börjar en vandring som förvisso inte leder till hälsa, men som möjligen kan lindra några av ohälsans värsta yttringar. Nog pratat om det. Inget gör mig på sämre humör än de perioder då jag framför allt är en patient, en människa som är summan av sina krämpor. Dag ett alltså: med en något ansträngd och konstlad, men uppriktigt menad väg.

Allt det andra då? Det som varken är ett privat bekymmer eller ett av individer begränsat perspektiv? Jag tänker på mullret från Iran och andra diktaturer (behöver jag säga Syrien? behöver jag säga Nordkorea?). Jag tänker på hur de imperiebyggande nationerna agerar. Jag tänker på hur den kinesiska giganten tar över allt mer av det som betraktades som självklart USA-relaterat, både när det gäller ekonomisk, politisk och militär makt. Jag tänker på hur Ryssland under Putin sakta förvandlas till en nygammal diktatur. Jag tänker på islamismens dödsbringande budskap på vår jord. Jag tänker på hur Sveriges regering skickar ekonomiskt bistånd till stater som både fördriver och mördar, och som med öppna armar slussar människor från Afrikas horn till svenska småsamhällen, som varken har arbete eller sammanhang för dem. Den sista lilla notis jag läste i nyår, handlade om ett sådant samhälle i Sverige där man med ett kommunalt klubbslag beslutade stänga fritidsgårdarna, samtidigt som man renoverar lokaler vilka med stor personaltäthet ska hysa de människor som med 2011 års värsta eufemism kallas ”ensamkommande”. Vi har sett alltför mycket av den sortens förnedring de senaste åren.

Denna politiska väg innebär inte minst ett stöd för den globala gangsterekonomi som i maffiastyrda organisationer (vars profiter kommer från narkotika- och vapenhandel, och från trafficking och människosmuggling) lurar skjortan av de människor som fraktas från Afrikas horn, den arabiska världen och Afghanistan – om de väl kommer dit de ämnat sig är de uppbundna för resten av livet med smugglarkontrakt värda hundratusentals kronor. Varför ska ett litet nordeuropeiskt land spela med i detta spel? Och vad är det som gör att inte minst Afrikas horn prioriteras av Reinfeldt och hans ja-sägare?

Erfarenheten i just vårt land visar att dessa ”familjeåterföreningar” bara leder till att kvinnorna, hunsade under sina svarta, bruna eller grå tyginpackningar, könsstympade och stenhårt kontrollerade, får stå ut med kat-tuggande män, arbetslöshet och ett liv i förorterna, fjärran varje förbindelse med det svenska samhället. Vad de möjligen gör, är att pendla mellan SFI-kursen och centrum, alltid uppfyllda av en ickespråklighet som ändå aldrig förväxlar orden ”plikt” och ”förmån”.

En annan populär eufemism brukar beteckna det som ”utanförskap” – själv menar jag att det är ett falskt begrepp som lägger skulden på mig. Men handen på hjärtat – vad i hela friden skulle jag kunna göra för att somalier, män och kvinnor, skulle kunna bli en del av det svenska samhället? Det finns undantagsfall, jag vet det, men för den stora majoriteten är det bara förorten, bidragsberoendet, kattuggandet och moskén som gäller.

Vi vet hur illa människor behandlas av Försäkringskassan (dit de sjuka normalt sett ska vända sig) och Arbetsförmedlingen (dit de arbetssökande förr vände sig, men där nu alla de sjuka tar sig in genom nålsögat till något fas1, fas2 eller fas3-program för att regeringen Reinfeldt ska kunna redovisa låga sjukskrivnings- och arbetslöshetssiffror), vi vet hur dessa människor slussas från det ena fattigvårdsprogrammet (fyratusen svenska kronor i månaden) till det andra, samtidigt som regeringsföreträdare slår sig själva för bröstet och skryter om Europas öppnaste dörrar (fyratusen? åh nej, det ger mycket mer om man kastat bort pass och id-handlingar).

Om maktens organ tror att detta kommer att bidra till läkningen av blödande sociala sår tror de fel. Tvärtom kommer varje sådant beslut att fördjupa klyftor, motsättningar, rentav orsaka våldsamma sammandrabbningar mellan människor. Det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ett lågintensivt inbördeskrig tar sig just sådana uttryck. Frågan är bara hur länge det förblir lågintensivt. Sverige är ett nygammalt klassamhälle, där överheten – inom såväl politik som industri – skor sig alldeles ogenerat, samtidigt som det forna folket numera utgör städpatruller åt medelklassen, med egen rätt att göra skatteavdrag.

Vi vet vem som får betala priset. Är det någon enskildhet som oroar mig med barnbarnens framtid för ögonen, så är det dessa gigantiska miljardbluffar som påverkar allt från daghem och skolor till sjukhus och ålderdomshem. Jag tänker på en av mina gamla grannar i byn där jag bodde förr. Han menade att vi båda skulle använda hans jaktgevär när vi inte längre trodde oss kunna stå emot det som väntade på hemmet (och det var ändå 15 år före blöjvägningarnas privatiserade hem, som till fromma för de snabba klippens män och kvinnor drog ner på allt utom förnedring och skändande av de gamla människor som byggt det forna Folkhemmet).

Jag har också under det gångna året noterat hur den ena kriminologen efter den andra försäkrat att brottsligheten sjunker. Jag tror lika lite på det som på jultomten. I den här delen av landet ser vi dagligen vad den innebär: rån, misshandel, mord, inbrott, mordbränder, dödsskjutningar. Polisen vill få oss att tro att allt detta utspelar sig mellan olika kriminella, enskilda individer eller grupper. Det är dumt att påstå. Vi vet hur många som i den här staden fick påhälsningar av de ligor som specialiserat sig på att ta sig in till försvarslösa åldringar för att stjäla och förnedra dem. Vi vet att yrkesverksamma människor rånats i sina hem.

Det senaste rånet, där både mannen och kvinna i familjen bands och misshandlades till dess de avslöjade var pengarna fanns, ägde rum just i denna by. Så sent som den 30 december vädjade polisen genom lokaltidningen, än en gång att vittnen skulle höra av sig. Det drabbade paret hade bevakats i timmar innan gangstergänget slog till. Jag skrev själv om ett sådant brott för några år sedan för lokalpressen, och jag vet att de drabbade blir sjuka för lång tid framöver. Såren försvinner inte för att vi vänder blad i almanackan. Skåne är också platsen där flest människor i landet blir svårt misshandlade eller rentav mördade.

Ja, det är ett nytt år vi börjar idag. Men så mycket av det som präglar mitt land idag formades under en lång tid av tokiga och ansvarslösa beslut i de politiska församlingarna. Idag ser jag inte att det finns något hopp om en förändring. Jag är som bekant inte så naiv att jag inbillar mig att nationalismen är en väg framåt. De som påstår det blundar i själva verket för hur djupgående förändringarna i Sverige är. Nationalismen har hittills inte löst några problem. Däremot har den utlöst ett antal större eller mindre europeiska katastrofer. Vårt nittonhundratal är en dyrköpt lärdom inför framtiden. De som gastade högst om blodet och nationen kom också att bli de största skurkarna.

Hur skulle den nationalism se ut som fick skutan att vända? Nej, det är ingen retorisk fråga. Den är viktig att ställa för varje människa som inte vill sjunka ner i det apatiska tillstånd där man sätter sin lit till överbetalda medlemmar av de politiska församlingarna och i de beslutande organen. En av de få saker som kunnat utlösa någon form av självrannsakan, hade möjligen varit en massiv valbojkott – fast å andra sidan, varför skulle en sådan folklig protest förändra en nation som alltid tycks vända vreden inåt och ge makten fritt spelrum.

Själv vill jag först och främst vårda min närmaste krets (den är stor, med många barn och barnbarn och därför är mitt ansvar stort). Eller som Voltaire skrev: odla min trädgård. Jag har ingen trädgård. Men jag har en symbolisk sådan. Den finns i litteraturen, den finns i vandringarna vid kusten, den finns i umgänget och samtalen med de människor som finns närmast, också de som finns i brevform och som kommit att bli nära vänner, inte bara i Sverige.

Oavsett vad som sker på sociala, politiska eller kulturella arenor tänker jag använda min yttrande- och tryckfrihet och säga mitt hjärtas mening. Det finns egentligen inget tabubelagt ämne för mig. Sedan länge är jag immun mot ord som ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”. Om man vet var man själv står måste man också tala fritt om det som i Sveriges tycks vara allra svårast. Att problematisera politiska mytologier - ”jämlikhet”, ”välfärdsstat”, ”mångkultur”, ”integration” - innebär inte att man ansluter sig till något slags rännstenskultur av självgodhet. Jag ser världen. Jag vet hur världen ser ut. Jag betraktar med smärta världens lidande. Och jag vet, inte minst genom egna resor och studier, hur islamismen ser ut, både som religiöst och politiskt maktsystem. Att tala är att göra motstånd. Att skriva är att formulera den problematisering jag anser nödvändig. Vi får se vad det kommer att innebära. Det återstår många dagar på detta nya år.

PS: Idag recenseras min nya bok, Kulturen vid stupet, med ett mycket intressant resonemang om islamism kontra demokrati, hos Einar J. Bland annat skriver han:

"Om jag förstått saken rätt har Thomas kritik av fundamentalistisk islam ibland renderat honom misstankar om sympatier som han inte har. Den som verkligen läser honom märker snart att han skyr varje ism som vill styra tänkandet i auktoritära och konforma banor. Samtidigt vidrör han samhällsproblem på ett sätt som aktualiserar frågan om vilka värden som är oförytterliga för de västerländska idealens bevarande. Det är här som han ser islamismen som ett av hoten, och det är här som han siktar identitetsskapande värdesystem starka nog att såväl underblåsa fanatisk glöd som fungera som sammanhållande kitt mot kulturellt sönderfall. Grundfrågan gäller hur tolerant man kan vara mot intoleransen och med vilka medel man bäst bekämpar fanatism och sekterism, särskilt då dess mest maligna konsekvens: terroristisk aktivism."

Foto: Ulrika W.

torsdag 29 december 2011

Tack till er alla. Gott nytt år!

Tack för det gångna året. Jag är djupt tacksam, och det menar jag helt oreserverat.

Gott nytt år! Det är lätt sagt. Och det har jag förstås också önskat mina barn, barnbarn och andra anhöriga. Men det kanske ändå väger lätt? Att önska är inte detsamma som att inse och förstå. Jag har tunga saker framför mig det kommande året.

Men privatlivet infiltreras ju också av den globala, pågående katastrofen. Ni som läser min blogg vet ju ganska väl vad jag tänker på, så jag ska inte gå in i detalj på det. Men för att kunna möta det nya året tar jag alltid fram några av de djupt realistiska författare som inte inbillar sig att pessimism och svartsyn är en dålig sak. De hjälper mig med det nödvändiga ljuset. Här får ni några små korn att fundera på:

”Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt.”

”En enda sak betyder något: att lära sig vara en förlorare.”

E.M. Cioran: Om olägenheten i att vara född (översättning av Lasse Söderberg).

”Tillvaron har förvandlats till en osammanhängande följd av chocker…”

”Det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden.”

Theodor W. Adorno: Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman).


”Trotset: i strid med allt.”

”Traditionens betydelse. Det räcker inte att inte höra hemma någonstans, man ska helst också veta exakt var man inte hör hemma.”

Imre Kertész: Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg).


”Tummen pekade i alla fall spikrakt neråt.”

Thomas Bernhard: Mina priser (översättning av Jan Erik Bornlid). Foto: Ulrika W. Finland.

Och inför det nya året vill jag bjuda er på en av fado-kulturens finaste sånger, Trago Fado Nos Sentidos (som handlar om nederlag och motgångar, men ändå låter fadons viktigaste känsla dominera, den som handlar om just fatum, ödet). I denna portugisiska kultur hanterar man också de personliga nederlagen med en sådan värdighet.


Charles Bukowski: Cunt 69.

I novellerna brukade han köra för fullt. Inga detaljer slapp man undan. Charles Bukowski gick till litteraturhistorien som snuskgubbe. Det är sannerligen inte ett begrepp jag vill använda, trots att jag förstår hur och varför man bygger en mytologi.

Med Lindelöws förlag har vi ju också fått massor av noveller publicerade på nytt, i svenska översättningar. Det kan man bara tacka för.

Men jag plockade fram en minimalistisk diktsamling av honom: Cunt 69, publicerad på Firework Editions i Stockholm 2001. Ett originalverk på amerikansk engelska. Ordrikedom ska man inte tala om. Tvärtom. Det är några meningar - eller bara ord - på varje sida.

Ni ser ett uppslag här. På sidan 30 orden:

“Vaginal sounds. Pssss/vaginal sounds in the queens hallway/ moisture/drippling”

och på motstående sida, fem ord:

“Living on the ground floor.”

Jag fick boken i julklapp av vännen Anne-Marie B. 2002. Vårdar den ömt. Tar fram den och tänker: det här var en man som menade allt han skrev, fult eller vackert.

Boken är ett manus, som Bukowski själv ska ha överlämnat till en tysk man med orden: “Detta är mina sista dikter och det är du som ska publicera dem.” Leif Elggren och Thomas Liljenberg fick dem i Kassel 1996. Och publicerade dem.

Låt mig bara avsluta med en annan liten text:

“Alcohol and pussies/ masturbating in front of the television.”

Så banalt är det. Livet är också så banalt. Och ändå är det allt som gör att vi lever kvar i kedjan som fortsätter med barnen och barnbarnen. Människans banalitet håller henne kvar på jorden. Och idag är det tre dagar kvar till vi måste lära oss att skriva 2012.

Hur många nya barn kommer det att födas? Och varför?

onsdag 28 december 2011

Låt henne berätta. Lyssna på hela berättelsen. Den är mer än lärorik, för oss inte minst.

Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen.

Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen. Halvautomatiska skisser från nattåg (Magnus Grehn förlag).

I Tranås driver Magnus Grehn sitt lilla förlag, som har samma namn som han själv. Han har utgivit New York-poeten John Bennett och Irving Stettner (1922-2004). Utgåvorna är små och anspråkslösa häften som ändå har den poetiska tyngden.

Den nya boken är skriven av Kalmarfödde skåningen Jonas Bengt Svensson (f. 1970) som har bakom sig både egna böcker och översättningar, t.ex. den ovan nämnde Stettner. Nya boken är inte en diktsamling, utan just det författaren själv valt att kalla Halvautomatiska skisser från nattåg.

Bokens skisser rör sig mellan Malmö och Storlien. Inte sällan glimmar det till av vardagens egen ton. Som här:

"Mjölby. Hela den här glatta glidningen över silverblanka skenor. En oundviklig närvaro, intimiteten i kupén, svettdoften, de förlorade blickarna. Och, naturligtvis, avsmaken. Det är den uråldriga krampen, den svenska sammandragningen. Här. I Mjölby. Vem kunde någonsin ana?"

och ett kort citat ur en annan text:


"Undsåker. En tyst plats, en gles förklaring utan någon bortre parentes."

Ibland slår det mig, att det mesta som skrivs när en människa är i rörelse, också blir en både värdefull och intressant rapport. Reseskildring är det ju inte här, utan mer en rapport om hur man inifrån det temporärt stillastående tåget betraktar ortsnamnet och förbinder det med kupéns mini-värld. Och det kan också få mig att med avsmak minnas alla hemska resor man gjort i sitt liv. Jag tackar Svensson för skisserna och är glad att jag slapp sitta på tåget.

Gangsterromantiken.

Som den malmöpåg jag är fann jag det intressant att läsa Zlatans bok. Det finns mycket jag känner igen mig i, även om fotbollsindustrins miljardrullning bara gör mig uttråkad. Det finns dock en detalj som både fascinerat och upprört mig. Så vitt jag kunnat se har ingen av de hurraropande recensenterna berört den aspekten. De har förvisso citerat Zlatan då han sagt att om fotbollen inte tagit över hans liv, så skulle han förmodligen ha blivit kriminell.

Men saken är ju den att han långt in i fotbollskarriären också ägnar sig åt kriminalitet. Att han stjäl en massa cyklar i Malmö - inklusive en brevbärarcykel med väskorna fulla av post - tycks inte ha varit ett ämne för diskussion. Inte heller att han kör i 320 km fart på skånska vägar med sina sportbilar. Och naturligtvis inte att han medger att han sprängt en brevlåda till en korvkiosk i luften, och får det att låta som ännu ett malmöitiskt pojkstreck: "Det bara dånade till och den gick i sju miljoner bitar..."

När han kommer med i MFF:s A-lag skriver han: "Det var som om jag lyftes upp tio meter, och jag gissar att jag gick ut och ryckte en ny cykel och kände mig som den coolaste killen i stan."

Längre fram i karriären i Italien blir han inkallad till tränaren, och skriver: "Ångesten över att bli inkallad går aldrig över hos mig, och jag började undra: Har jag snott en cykel igen? Eller skallat fel kille?"

Det jag läser får mig att förstå att allt detta sker när han redan är en internationellt firad idrottsman. Han måste få "trigga" sig själv, säger han. Om han inte spelar datorspel nätterna igenom måste det ske med utagerande på gator och torg.

Nå, gangsterromantiken hänger väl samman med tidsandan. Men själv lägger jag denna kunskap i det arkiv som alltid öppnas nästa gång man höjer (den före detta?) gangstern själv till skyarna.

Foto: A. Nydahl

tisdag 27 december 2011

Romersk poesi under granen.

Under granen låg i år två klassiker. Den ena av Rilke som skickats från Västmanland, den andra av en trio redaktörer i översättningar gjorda av olika människor, av Catullus, Vergilius, Horatius och andra, skickad från Billnäs, Västra Nyland i Finland.

I antologin fann jag att redaktörerna heter Fredrik Böök, Per Hallström och Martin Lamm. Varken mer eller mindre! Boken ingår i Bonniers serie Världslitteraturen. De stora mästerverken, utgiven 1929. Varför skulle jag stressa runt i stimmiga butiker och köpa "böcker" när sådana gåvor väntat? Lätt snubblar man numera över det sämsta - i morse spärrade Liza Marklund vägen för mig när jag skulle köpa bröd - medan man själv får finna vägen till klassikerna. Eller som Horatius säger: "Den som åter begär blott det strängt nödvändiga, öser dymängt vatten ej upp, ej livet i vågorna mister."

Klickar du på bokuppslaget kan du läsa texten.

Tack till Anders.

Så blev vårt liv blott fragment...

"Så blev vårt liv blott fragment, blev minnet kanhända
av ett träd över avgrunden lutat, av gårdagens gata,
eller en vana av okänt ursprung som fann sig
tyst tillrätta hos oss och blev oss förtrogen.
O - och natten, natten, som mättad av vindar och världsrum
tär på vårt ansikte, natten som överallt åtrådd
fyller med ljuv besvikelse ensamma hjärtat."

Ur Rilke: Duinoelegier, första elegin, i översättning av Arnold Ljungdal, Norsteds förlag 1951.
Tack Per! Foto: A. Nydahl

måndag 26 december 2011

En kopp kaffe och tre kulor i hjärtat.

Att gå på café i Malmö kan leda till döden. Caféskotten – en populär artikelrubrik. Är det en vecka sedan sist? En kopp kaffe och tre kulor i hjärtat. Ikväll var det dags igen.

Varför skjuts människor på café? Svaret skulle kunna vara svårt, men är förmodligen mycket enkelt: människors skjuts där man förväntas hitta dem. Det som pågår i Malmö är nämligen det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ”det lågintensiva inbördeskriget”.

En död och två sårade. De tre offren är kända av polis sedan tidigare. "De är mycket kända av oss" säger vakthavande befäl Hans Nilsson, enligt Sydsvenskan.

Detta krig pågår förstås mellan kriminella och därför tror man att det inte angår oss. Men det angår oss i allra högsta grad. Skjutandet i Malmö är inte synonymt med gamla eller nya ensamdårar som bestämt sig för att döda. Skjutandet i Malmö är framför allt uttryck för det etniskt och kollektivt identifierade krig som pågår mellan de olika maffiagrupperna.

Dessa är förvisso ibland kopplade till det som kallades mc-gäng, men i allt högre grad bestäms det av olika ”falanger” inom olika invandrargäng som vill kontrollera vapen-, narkotika-, och trafficking-industrin. Huruvida de kör MC eller BMW ter sig allt ointressantare. Det verkligt intressanta är att människor dödas. Och där människor dödas blir också andra livrädda. En stad som lever i rädsla är inte en stad att leva och bo i. Malmö är en stad där rädslan och våldet har sådan makt, att det bara är den mediala och politiska överheten, i Sydsvenskanhuset och i stadshuset, som tycks ovetande om den. Kvällens mord sätter ännu en tjock stämpel över stadsnamnet. Namnet på min barndoms stad, den för alltid förlorade, Malmö.

Uppdatering tisdag: så mycket till café var det trots allt inte.
Skyttens förklädnad kan man läsa om här.

Foto: A. Nydahl.

Söndagsmåndag.

Ännu en dag som är röd och därmed som en söndag. De regntunga skyarna förmörkar dagen.

Läser Peter Handbergs kommande roman, en barndomsskildring. Läser bosnisk novellsamling. Läser en fotbollsspelares livsberättelse. Läser varje bokstav i min närmaste omgivning. Samtidigt försöker jag få gjort allt vid spisen, som ska vara färdigt till imorgon, då ett större familjekalas på A:s sida äger rum i hyrd kursgård vid Ivösjöns strand. Att laga maten till gästerna blir min enkla metod för att uppfylla kvoten av medverkan och sympati. Två liter god sås färdig. Köttfärslimpor, 16 stycken, färdiga i kylen, liksom en julskinka och annat.

Den 28:e lättar allt. De sista dagarna för i år leder mig åter ner i tystnad och solitär tillvaro. Ingen skulle få mig att gå på något konsumtionsspektakel. Inte ens de tjocka buntarna av reklamblad som fyller brevlådan. Däremot ser jag fram emot en god restaurangmiddag på nyårsafton. Som traditionen bjuder är vi två som sitter ner tillsammans. Det blir antingen italienskt eller asiatiskt i år. Vi är tillbaka hemma långt innan de uppskjutna raketerna lyser upp natthimlen. Hemma och inställda på ett nytt år. När jag väl lärt mig skriva 2012 börjar arbetet på nästa bok.

2012 kommer landets offentlighet (press, radio, tv, bloggar) att fortsätta mässa om islamismens ofarlighet. Inte ens de fem bombangripna kyrkorna i Nigeria kommer att rubba dem ur den mycket fasta, ja cementerade, uppfattningen. Är man så fräck att man finner denna terrorism vara ett hot mot grundläggande mänskliga värden kommer man också under det nya året att kallas "islamofob". 99% av de rättrogna som använder det begreppet saknar förstås kunskap om att det var Ayatolla Khomeini som myntade det.

En ursäkt till sist: ibland missar jag insända kommentarer. Skälet är alltid detsamma: när g.mail sänder mig nya kommentarer går de in under ett och samma mail. Ibland ser jag inte alla förrän jag flyttat över till papperskorgen. Idag hittade jag två som var skrivna 15 respektive 21 december. Om ni märker att era kommentarer inte kommer in så bara stöt på mig.

Foto: A. Nydahl

söndag 25 december 2011

Man kan dock även se rakt framåt...

”Vid havet, under en blyfärgad himmel som varnade om annalkande storm iakttog jag en gammal mås som orörligt bevakade stranden, höll utkik över oändligheten. Tändstickssmala ben höll den tunga, rikt fjäderbeklädda fågelkroppen, den hårda, krokiga näbben, ett för kamp över böljor och land härdat vapen stack, likt en dolk i sin skida ut i luften, och på fågelhuvudets bägge sidor spejade två mörkt lysande ögon samtidigt till höger och vänster.

Framåt ser han inte, horisonten känner han bara som höger och vänster hemisfär. Han är som en ideolog som inte är villig att se människans värld annat än i höger- eller vänsterperspektiv. Man kan dock även se rakt framåt … För det krävs en panna och ögon.”

Ur en kommande bok av Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg)

Tunnor och annat är fotograferade av A. Nydahl, Tosteberga hamn, julen 2011.

Juldagen, en riktigt kall vårdag, i Tostberga hamn.

För att vara en juldag var den mild och vänlig. Men vore den en vårdag så var den alldeles för kall, där ute i havsbandet där vinden tjöt och slet i oss.

Ett mirakel kanske det är, vad vet jag, men allra längst bort vid sidan av den trasiga, sjunkande bryggan där byborna dumpar sitt trädgårdsavfall lyste blomningen mot oss.

Och som om det inte vore nog knoppades det rejält. Med hem följde förstås en vacker bukett.

Annars var Tosteberga hamn ganska öde i dag. Bara två husbilar. Någon ensam vandrare. Tyst, trivsamt, vackert.

Så länge det finns praktiska möjligheter att ta sig ut dit, finns det ingen anledning att avstå. Här inbillar man sig nästan att man sluppit helskinnad undan modernitetens tempel.

Foto: A. Nydahl

Jorden är en syndfull sång.

Jorden är en syndfull sång. Så heter den finska film som räddade julaftonskvällen för mig.

I navelskådandets tid är det nyttigt att påminna om något annat. En realism som varken väjer för det fula och smutsiga, eller för realiteterna mellan sexualitetens uttryck och dödens smärta.

Filmen gjordes i början av 1970-talet och visar hur ett nordfinskt samhälle försöker överleva i vardagen. Det är brist på det mesta. Kläderna man har på kroppen faller sönder. Smutsen äter sig in i bostäderna. Våldet står hela tiden hotfullt i dörröppningarna och människor måste fly angripande knivar och knytnävar.

De flesta medverkande är amatörer, men huvudrollen spelas av mästerliga Maritta Viitamäki(född 1952).

Filmen bygger på en roman av Timo K. Mukka från 1964.

Tack till Ulrika.

lördag 24 december 2011