Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 28 december 2011
Jonas Bengt Svensson: Och sedan fogas ihop igen.
I Tranås driver Magnus Grehn sitt lilla förlag, som har samma namn som han själv. Han har utgivit New York-poeten John Bennett och Irving Stettner (1922-2004). Utgåvorna är små och anspråkslösa häften som ändå har den poetiska tyngden.
Den nya boken är skriven av Kalmarfödde skåningen Jonas Bengt Svensson (f. 1970) som har bakom sig både egna böcker och översättningar, t.ex. den ovan nämnde Stettner. Nya boken är inte en diktsamling, utan just det författaren själv valt att kalla Halvautomatiska skisser från nattåg.
Bokens skisser rör sig mellan Malmö och Storlien. Inte sällan glimmar det till av vardagens egen ton. Som här:
"Mjölby. Hela den här glatta glidningen över silverblanka skenor. En oundviklig närvaro, intimiteten i kupén, svettdoften, de förlorade blickarna. Och, naturligtvis, avsmaken. Det är den uråldriga krampen, den svenska sammandragningen. Här. I Mjölby. Vem kunde någonsin ana?"
och ett kort citat ur en annan text:
"Undsåker. En tyst plats, en gles förklaring utan någon bortre parentes."
Ibland slår det mig, att det mesta som skrivs när en människa är i rörelse, också blir en både värdefull och intressant rapport. Reseskildring är det ju inte här, utan mer en rapport om hur man inifrån det temporärt stillastående tåget betraktar ortsnamnet och förbinder det med kupéns mini-värld. Och det kan också få mig att med avsmak minnas alla hemska resor man gjort i sitt liv. Jag tackar Svensson för skisserna och är glad att jag slapp sitta på tåget.
Gangsterromantiken.
Men saken är ju den att han långt in i fotbollskarriären också ägnar sig åt kriminalitet. Att han stjäl en massa cyklar i Malmö - inklusive en brevbärarcykel med väskorna fulla av post - tycks inte ha varit ett ämne för diskussion. Inte heller att han kör i 320 km fart på skånska vägar med sina sportbilar. Och naturligtvis inte att han medger att han sprängt en brevlåda till en korvkiosk i luften, och får det att låta som ännu ett malmöitiskt pojkstreck: "Det bara dånade till och den gick i sju miljoner bitar..."
När han kommer med i MFF:s A-lag skriver han: "Det var som om jag lyftes upp tio meter, och jag gissar att jag gick ut och ryckte en ny cykel och kände mig som den coolaste killen i stan."
Längre fram i karriären i Italien blir han inkallad till tränaren, och skriver: "Ångesten över att bli inkallad går aldrig över hos mig, och jag började undra: Har jag snott en cykel igen? Eller skallat fel kille?"
Det jag läser får mig att förstå att allt detta sker när han redan är en internationellt firad idrottsman. Han måste få "trigga" sig själv, säger han. Om han inte spelar datorspel nätterna igenom måste det ske med utagerande på gator och torg.
Nå, gangsterromantiken hänger väl samman med tidsandan. Men själv lägger jag denna kunskap i det arkiv som alltid öppnas nästa gång man höjer (den före detta?) gangstern själv till skyarna.
Foto: A. Nydahl
tisdag 27 december 2011
Romersk poesi under granen.
Klickar du på bokuppslaget kan du läsa texten.
Tack till Anders.
Så blev vårt liv blott fragment...
"Så blev vårt liv blott fragment, blev minnet kanhändaav ett träd över avgrunden lutat, av gårdagens gata,
eller en vana av okänt ursprung som fann sig
tyst tillrätta hos oss och blev oss förtrogen.
O - och natten, natten, som mättad av vindar och världsrum
tär på vårt ansikte, natten som överallt åtrådd
fyller med ljuv besvikelse ensamma hjärtat."
Ur Rilke: Duinoelegier, första elegin, i översättning av Arnold Ljungdal, Norsteds förlag 1951. Tack Per! Foto: A. Nydahl
måndag 26 december 2011
En kopp kaffe och tre kulor i hjärtat.
Varför skjuts människor på café? Svaret skulle kunna vara svårt, men är förmodligen mycket enkelt: människors skjuts där man förväntas hitta dem. Det som pågår i Malmö är nämligen det som Hans Magnus Enzensberger kallade för ”det lågintensiva inbördeskriget”.
En död och två sårade. De tre offren är kända av polis sedan tidigare. "De är mycket kända av oss" säger vakthavande befäl Hans Nilsson, enligt Sydsvenskan.
Detta krig pågår förstås mellan kriminella och därför tror man att det inte angår oss. Men det angår oss i allra högsta grad. Skjutandet i Malmö är inte synonymt med gamla eller nya ensamdårar som bestämt sig för att döda. Skjutandet i Malmö är framför allt uttryck för det etniskt och kollektivt identifierade krig som pågår mellan de olika maffiagrupperna.
Dessa är förvisso ibland kopplade till det som kallades mc-gäng, men i allt högre grad bestäms det av olika ”falanger” inom olika invandrargäng som vill kontrollera vapen-, narkotika-, och trafficking-industrin. Huruvida de kör MC eller BMW ter sig allt ointressantare. Det verkligt intressanta är att människor dödas. Och där människor dödas blir också andra livrädda. En stad som lever i rädsla är inte en stad att leva och bo i. Malmö är en stad där rädslan och våldet har sådan makt, att det bara är den mediala och politiska överheten, i Sydsvenskanhuset och i stadshuset, som tycks ovetande om den. Kvällens mord sätter ännu en tjock stämpel över stadsnamnet. Namnet på min barndoms stad, den för alltid förlorade, Malmö.
Uppdatering tisdag: så mycket till café var det trots allt inte.
Skyttens förklädnad kan man läsa om här.
Foto: A. Nydahl.
Söndagsmåndag.
Läser Peter Handbergs kommande roman, en barndomsskildring. Läser bosnisk novellsamling. Läser en fotbollsspelares livsberättelse. Läser varje bokstav i min närmaste omgivning. Samtidigt försöker jag få gjort allt vid spisen, som ska vara färdigt till imorgon, då ett större familjekalas på A:s sida äger rum i hyrd kursgård vid Ivösjöns strand. Att laga maten till gästerna blir min enkla metod för att uppfylla kvoten av medverkan och sympati. Två liter god sås färdig. Köttfärslimpor, 16 stycken, färdiga i kylen, liksom en julskinka och annat.
Den 28:e lättar allt. De sista dagarna för i år leder mig åter ner i tystnad och solitär tillvaro. Ingen skulle få mig att gå på något konsumtionsspektakel. Inte ens de tjocka buntarna av reklamblad som fyller brevlådan. Däremot ser jag fram emot en god restaurangmiddag på nyårsafton. Som traditionen bjuder är vi två som sitter ner tillsammans. Det blir antingen italienskt eller asiatiskt i år. Vi är tillbaka hemma långt innan de uppskjutna raketerna lyser upp natthimlen. Hemma och inställda på ett nytt år. När jag väl lärt mig skriva 2012 börjar arbetet på nästa bok.
2012 kommer landets offentlighet (press, radio, tv, bloggar) att fortsätta mässa om islamismens ofarlighet. Inte ens de fem bombangripna kyrkorna i Nigeria kommer att rubba dem ur den mycket fasta, ja cementerade, uppfattningen. Är man så fräck att man finner denna terrorism vara ett hot mot grundläggande mänskliga värden kommer man också under det nya året att kallas "islamofob". 99% av de rättrogna som använder det begreppet saknar förstås kunskap om att det var Ayatolla Khomeini som myntade det.
En ursäkt till sist: ibland missar jag insända kommentarer. Skälet är alltid detsamma: när g.mail sänder mig nya kommentarer går de in under ett och samma mail. Ibland ser jag inte alla förrän jag flyttat över till papperskorgen. Idag hittade jag två som var skrivna 15 respektive 21 december. Om ni märker att era kommentarer inte kommer in så bara stöt på mig.
Foto: A. Nydahl
söndag 25 december 2011
Man kan dock även se rakt framåt...
Tunnor och annat är fotograferade av A. Nydahl, Tosteberga hamn, julen 2011.
Juldagen, en riktigt kall vårdag, i Tostberga hamn.
Annars var Tosteberga hamn ganska öde i dag. Bara två husbilar. Någon ensam vandrare. Tyst, trivsamt, vackert.
Foto: A. Nydahl
Jorden är en syndfull sång.
Jorden är en syndfull sång. Så heter den finska film som räddade julaftonskvällen för mig.I navelskådandets tid är det nyttigt att påminna om något annat. En realism som varken väjer för det fula och smutsiga, eller för realiteterna mellan sexualitetens uttryck och dödens smärta.
Filmen gjordes i början av 1970-talet och visar hur ett nordfinskt samhälle försöker överleva i vardagen. Det är brist på det mesta. Kläderna man har på kroppen faller sönder. Smutsen äter sig in i bostäderna. Våldet står hela tiden hotfullt i dörröppningarna och människor måste fly angripande knivar och knytnävar.De flesta medverkande är amatörer, men huvudrollen spelas av mästerliga Maritta Viitamäki(född 1952).
Filmen bygger på en roman av Timo K. Mukka från 1964.Tack till Ulrika.
lördag 24 december 2011
torsdag 22 december 2011
God jul och gott 2012.
Tack för det gångna året, alla ni som läser min blogg och/eller mina böcker. Det har varit ett fantastiskt, besvärligt, fint, avskyvärt och framför allt minnesvärt år.Det svåra är ju sjukdomarna som hela tiden sätter hinder i vägen. Inte minst för möjligheten att umgås med människor man hyser stark vänskap eller kärlek till. Bloggen – ja, hela den digitala kulturen – ger oanade möjligheter. Det finns en dialog och en vänskap trots de fysiska hindren. Det vill jag tacka varmt för. Och jag vill tacka alla er som peppade mig under de sex dygn jag låg på hematologen och fick mina motgifter. Det gjorde mig rik på flera olika upplevelser.
Året avrundades med utgivningen av Kulturen vid stupet. Det blev framgångsrikt i flera avseenden. Jag sålde ungefär så många som jag hade räknat med. Tryckräkningen och portoräkningen kunde betalas. Och jag fick bekanta mig med många nya människor som skrev och beställde. Inte minst det var en stor glädje.
Det nya året kommer att bjuda på flera utmaningar som har med hälsan att göra. Men också när det gäller skrivandet. Om jag förmår resa, så ska jag bo en tid i Birmingham för att samla material till min bok Black Country. Detta brittiska landskap kan göra vem som helst mörkrädd. Jag menar att det som där sker bara är en föraning om vad som kommer att ske i Sverige. Just därför vill jag skriva om det. Det är problem som täcker sociala/ekonomiska klyftor (fattigdom som sjunker ner i nöd, samtidigt som den politiska klassen i samverkan med överheten berikar sig allt skamlösare), politiskt hyckleri (yttrande- och tryckfrihet om du säger rätt saker), religiöst förmynderi (islamismen) och ett samhälle i förfall.
Men nu, denna torsdag, vill jag bara säga till er alla:
GOD, FRIDFULL JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT 2012.
Foto: en småländsk sjö den 21 december. Fotografen heter Anders Johansson.
Vintersolståndet.
Torsdag. Vintersolstånd. Det finns människor som förtvivlar över hur illa de behandlas. Sjuka människor. Utebliven sjukpenning. Det finns andra som springer benen av sig i butikerna idag. De rotar fram allt de inte behöver och allt som andra inte vill ha om två dagar.
Det var minusgrader här i natt för första gången denna "vinter". Annars är allt sig likt: grått, mörkt. Jag ser ut genom mitt fönster och tänker på de olyckliga i min värld. Jag tänker på hur de ska tampas med fattigdom och elände, sjukdomar och sorg. Det finns filmer att se. Det finns böcker att läsa. Trots mina egna tillkortakommanden har jag det oförskämt bra under detta tak.
onsdag 21 december 2011
Tvivlaren själv
Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i densmåländska skogen av Anders Johansson.
Klicka för stort format.
Varje 21 december tänker jag på det. Varför gav mina föräldrar mig detta förnamn? Pappa som kom från en Frälsningsarmé-familj och mamma från en Missionsförbundare-familj. Varför valde de tvivlarens namn till mig?
Och ändå, så rätt de fick. Inte kunde de redan då i unga år veta att deras förstfödde skulle tvivla på och ifrågasätta allt.
Igår fyllde mitt äldsta barnbarn 14 år. Se, det var en vacker högtid! Och som jag just beställt hela konserten på dvd vill jag med er dela en av de finaste låtar som skrevs på 1960-talet, här med en hel vänkrets som spelar och sjunger tillsammans med legendariska Levon Helm från The Band (deras Music from Big Pink var en av de första LP-skivor jag köpte som ung i Malmö, och för Bob Dylans omslagsmålning har jag den fortfarande kvar), från Ramble At The Ryman:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
