måndag 26 december 2011

Söndagsmåndag.

Ännu en dag som är röd och därmed som en söndag. De regntunga skyarna förmörkar dagen.

Läser Peter Handbergs kommande roman, en barndomsskildring. Läser bosnisk novellsamling. Läser en fotbollsspelares livsberättelse. Läser varje bokstav i min närmaste omgivning. Samtidigt försöker jag få gjort allt vid spisen, som ska vara färdigt till imorgon, då ett större familjekalas på A:s sida äger rum i hyrd kursgård vid Ivösjöns strand. Att laga maten till gästerna blir min enkla metod för att uppfylla kvoten av medverkan och sympati. Två liter god sås färdig. Köttfärslimpor, 16 stycken, färdiga i kylen, liksom en julskinka och annat.

Den 28:e lättar allt. De sista dagarna för i år leder mig åter ner i tystnad och solitär tillvaro. Ingen skulle få mig att gå på något konsumtionsspektakel. Inte ens de tjocka buntarna av reklamblad som fyller brevlådan. Däremot ser jag fram emot en god restaurangmiddag på nyårsafton. Som traditionen bjuder är vi två som sitter ner tillsammans. Det blir antingen italienskt eller asiatiskt i år. Vi är tillbaka hemma långt innan de uppskjutna raketerna lyser upp natthimlen. Hemma och inställda på ett nytt år. När jag väl lärt mig skriva 2012 börjar arbetet på nästa bok.

2012 kommer landets offentlighet (press, radio, tv, bloggar) att fortsätta mässa om islamismens ofarlighet. Inte ens de fem bombangripna kyrkorna i Nigeria kommer att rubba dem ur den mycket fasta, ja cementerade, uppfattningen. Är man så fräck att man finner denna terrorism vara ett hot mot grundläggande mänskliga värden kommer man också under det nya året att kallas "islamofob". 99% av de rättrogna som använder det begreppet saknar förstås kunskap om att det var Ayatolla Khomeini som myntade det.

En ursäkt till sist: ibland missar jag insända kommentarer. Skälet är alltid detsamma: när g.mail sänder mig nya kommentarer går de in under ett och samma mail. Ibland ser jag inte alla förrän jag flyttat över till papperskorgen. Idag hittade jag två som var skrivna 15 respektive 21 december. Om ni märker att era kommentarer inte kommer in så bara stöt på mig.

Foto: A. Nydahl

söndag 25 december 2011

Man kan dock även se rakt framåt...

”Vid havet, under en blyfärgad himmel som varnade om annalkande storm iakttog jag en gammal mås som orörligt bevakade stranden, höll utkik över oändligheten. Tändstickssmala ben höll den tunga, rikt fjäderbeklädda fågelkroppen, den hårda, krokiga näbben, ett för kamp över böljor och land härdat vapen stack, likt en dolk i sin skida ut i luften, och på fågelhuvudets bägge sidor spejade två mörkt lysande ögon samtidigt till höger och vänster.

Framåt ser han inte, horisonten känner han bara som höger och vänster hemisfär. Han är som en ideolog som inte är villig att se människans värld annat än i höger- eller vänsterperspektiv. Man kan dock även se rakt framåt … För det krävs en panna och ögon.”

Ur en kommande bok av Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg)

Tunnor och annat är fotograferade av A. Nydahl, Tosteberga hamn, julen 2011.

Juldagen, en riktigt kall vårdag, i Tostberga hamn.

För att vara en juldag var den mild och vänlig. Men vore den en vårdag så var den alldeles för kall, där ute i havsbandet där vinden tjöt och slet i oss.

Ett mirakel kanske det är, vad vet jag, men allra längst bort vid sidan av den trasiga, sjunkande bryggan där byborna dumpar sitt trädgårdsavfall lyste blomningen mot oss.

Och som om det inte vore nog knoppades det rejält. Med hem följde förstås en vacker bukett.

Annars var Tosteberga hamn ganska öde i dag. Bara två husbilar. Någon ensam vandrare. Tyst, trivsamt, vackert.

Så länge det finns praktiska möjligheter att ta sig ut dit, finns det ingen anledning att avstå. Här inbillar man sig nästan att man sluppit helskinnad undan modernitetens tempel.

Foto: A. Nydahl

Jorden är en syndfull sång.

Jorden är en syndfull sång. Så heter den finska film som räddade julaftonskvällen för mig.

I navelskådandets tid är det nyttigt att påminna om något annat. En realism som varken väjer för det fula och smutsiga, eller för realiteterna mellan sexualitetens uttryck och dödens smärta.

Filmen gjordes i början av 1970-talet och visar hur ett nordfinskt samhälle försöker överleva i vardagen. Det är brist på det mesta. Kläderna man har på kroppen faller sönder. Smutsen äter sig in i bostäderna. Våldet står hela tiden hotfullt i dörröppningarna och människor måste fly angripande knivar och knytnävar.

De flesta medverkande är amatörer, men huvudrollen spelas av mästerliga Maritta Viitamäki(född 1952).

Filmen bygger på en roman av Timo K. Mukka från 1964.

Tack till Ulrika.

lördag 24 december 2011

torsdag 22 december 2011

God jul och gott 2012.

Tack för det gångna året, alla ni som läser min blogg och/eller mina böcker. Det har varit ett fantastiskt, besvärligt, fint, avskyvärt och framför allt minnesvärt år.

Det svåra är ju sjukdomarna som hela tiden sätter hinder i vägen. Inte minst för möjligheten att umgås med människor man hyser stark vänskap eller kärlek till. Bloggen – ja, hela den digitala kulturen – ger oanade möjligheter. Det finns en dialog och en vänskap trots de fysiska hindren. Det vill jag tacka varmt för. Och jag vill tacka alla er som peppade mig under de sex dygn jag låg på hematologen och fick mina motgifter. Det gjorde mig rik på flera olika upplevelser.

Året avrundades med utgivningen av Kulturen vid stupet. Det blev framgångsrikt i flera avseenden. Jag sålde ungefär så många som jag hade räknat med. Tryckräkningen och portoräkningen kunde betalas. Och jag fick bekanta mig med många nya människor som skrev och beställde. Inte minst det var en stor glädje.

Det nya året kommer att bjuda på flera utmaningar som har med hälsan att göra. Men också när det gäller skrivandet. Om jag förmår resa, så ska jag bo en tid i Birmingham för att samla material till min bok Black Country. Detta brittiska landskap kan göra vem som helst mörkrädd. Jag menar att det som där sker bara är en föraning om vad som kommer att ske i Sverige. Just därför vill jag skriva om det. Det är problem som täcker sociala/ekonomiska klyftor (fattigdom som sjunker ner i nöd, samtidigt som den politiska klassen i samverkan med överheten berikar sig allt skamlösare), politiskt hyckleri (yttrande- och tryckfrihet om du säger rätt saker), religiöst förmynderi (islamismen) och ett samhälle i förfall.

Men nu, denna torsdag, vill jag bara säga till er alla:

GOD, FRIDFULL JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT 2012.

Foto: en småländsk sjö den 21 december. Fotografen heter Anders Johansson.

Vintersolståndet.

Sjö i Småland, 20 december, foto: Anders Johansson.

Torsdag. Vintersolstånd. Det finns människor som förtvivlar över hur illa de behandlas. Sjuka människor. Utebliven sjukpenning. Det finns andra som springer benen av sig i butikerna idag. De rotar fram allt de inte behöver och allt som andra inte vill ha om två dagar.

Det var minusgrader här i natt för första gången denna "vinter". Annars är allt sig likt: grått, mörkt. Jag ser ut genom mitt fönster och tänker på de olyckliga i min värld. Jag tänker på hur de ska tampas med fattigdom och elände, sjukdomar och sorg. Det finns filmer att se. Det finns böcker att läsa. Trots mina egna tillkortakommanden har jag det oförskämt bra under detta tak.

onsdag 21 december 2011

Tvivlaren själv

Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i den
småländska
skogen av Anders Johansson.
Klicka för stort format.

Varje 21 december tänker jag på det. Varför gav mina föräldrar mig detta förnamn? Pappa som kom från en Frälsningsarmé-familj och mamma från en Missionsförbundare-familj. Varför valde de tvivlarens namn till mig?

Och ändå, så rätt de fick. Inte kunde de redan då i unga år veta att deras förstfödde skulle tvivla på och ifrågasätta allt.

Igår fyllde mitt äldsta barnbarn 14 år. Se, det var en vacker högtid! Och som jag just beställt hela konserten på dvd vill jag med er dela en av de finaste låtar som skrevs på 1960-talet, här med en hel vänkrets som spelar och sjunger tillsammans med legendariska Levon Helm från The Band (deras Music from Big Pink var en av de första LP-skivor jag köpte som ung i Malmö, och för Bob Dylans omslagsmålning har jag den fortfarande kvar), från Ramble At The Ryman:



tisdag 20 december 2011

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter.

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund nu utger på Brända böcker förlag, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.

Mitt i den ungerska, nyligen anlända kyssen.

Det kan se ut som en man vid ett arbetsbord. Men det är det inte. Egentligen. Det är Dezső Kosztolányi, ungersk författare (1885-1936), som just nu fyller mina läsnätter med glädje. Jag kommer inom kort, förmodligen redan imorgon, att berätta om det han gör vid sitt skrivbord. Inte är det något annat än en kärleksakt. En kyss. Nyss - alldeles nyss - fick jag novell- och diktsamlingen Kyssen, från förlaget Brända böcker. Det är en vacker bok. Full av överraskande berättelser. Gammeldags noveller, sådana man gjorde förr. De passar mig utmärkt och jag intar i natt en sista dos. En kyss.

måndag 19 december 2011

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea

Fabrikerna rostar sönder.

Med anledning av den store ledarens död, återpublicerar jag nedanstående artikel. Den är i högsta grad aktuell (och "Den käre efterträdaren" tar nu över, vilket lär leda till ytterligare år av svält, terror och mardrömmar).

Barbara Demick:
Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter. Boken skrevs innan den tredje generationen despot skulle visa sig, och hon uppger därför att sonen Kim Jong Un inte visat sig offentligt. Eftersom det är ett bra tag sedan han gjorde det blir det märkligt att läsa detta i en nyutgiven bok.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.

Ännu en måndag, en av årets sista... som ska återkomma.

Måndagarna med Aldina är förbi. Nu återstår bara läkarbesöken och de nygamla behandlingarna. Jag går med öppna ögon in i det, och jag försöker inte ens låtsas att jag sörjer. Det som en gång såg lovande ut var alltför bräckligt. Verkligheten hann ifatt oss alla. Också den här gången.

söndag 18 december 2011

Vaclav Havel, 1936-2011.

Vaclav Havel är död. Han var förstås - och kommer att finnas inskriven i historieböckerna just så - en av de största så kallade dissidenterna bakom järnridån. Vill man förklara det kort kan man säga att han var en levande människa. Till skillnad mot de stenansikten, byråkrater och köpta varelser som styrde hans land, kunde han bygga sitt motstånd på en levande humanism. Hans böcker finns kvar. Vi skriver in honom i den enda bok vi för över de nyss levande, den som handlar om anti-totalitär aktivism, riktad mot kommunismen, fascismen och islamismen, och inte minst en melankolisk närvaro också när livet är som svårast. Här finns han officiella hemsida.

Havel och Joan Baez, 2009.

Här i bloggen har jag ganska nyligen uppmärksammat honom och Tjeckien, i samband med den skrift som Tjeckiens ambassad i Sverige utgivit.

Havel var en särskild sorts människa, han lät sig inte knäckas av några manövrer från kommunistpartiet och dess statsapparat. Med upphöjt lugn fortsatte han att arbeta med pjäser, essäer, artiklar oavsett om makten fann det för gott att låsa in honom. Också hans arbete med Charta 77 tillsammans med andra intellektuella hade något av detta över sig. Man kunde förvisso trampa på dessa människor, men de fortsatte sin gärning genom åren, utan att misströsta i det offentliga rummet.

Här skriver jag om Jiri Grusas bok Maktens härlighet. Mycket handlar om just det som Havel motarbetade.

Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest).

Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds senaste bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.

När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.

John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation.

Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål.

”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

Trädet står där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum, 2009), foto av A. Nydahl.