Annars var Tosteberga hamn ganska öde i dag. Bara två husbilar. Någon ensam vandrare. Tyst, trivsamt, vackert.
Foto: A. Nydahl
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Jorden är en syndfull sång. Så heter den finska film som räddade julaftonskvällen för mig.
Filmen gjordes i början av 1970-talet och visar hur ett nordfinskt samhälle försöker överleva i vardagen. Det är brist på det mesta. Kläderna man har på kroppen faller sönder. Smutsen äter sig in i bostäderna. Våldet står hela tiden hotfullt i dörröppningarna och människor måste fly angripande knivar och knytnävar.
Filmen bygger på en roman av Timo K. Mukka från 1964.
Tack för det gångna året, alla ni som läser min blogg och/eller mina böcker. Det har varit ett fantastiskt, besvärligt, fint, avskyvärt och framför allt minnesvärt år.
Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i den
Det kan se ut som en man vid ett arbetsbord. Men det är det inte. Egentligen. Det är Dezső Kosztolányi, ungersk författare (1885-1936), som just nu fyller mina läsnätter med glädje. Jag kommer inom kort, förmodligen redan imorgon, att berätta om det han gör vid sitt skrivbord. Inte är det något annat än en kärleksakt. En kyss. Nyss - alldeles nyss - fick jag novell- och diktsamlingen Kyssen, från förlaget Brända böcker. Det är en vacker bok. Full av överraskande berättelser. Gammeldags noveller, sådana man gjorde förr. De passar mig utmärkt och jag intar i natt en sista dos. En kyss.
Fabrikerna rostar sönder.
Tomhetens busstrafik.
Måndagarna med Aldina är förbi. Nu återstår bara läkarbesöken och de nygamla behandlingarna. Jag går med öppna ögon in i det, och jag försöker inte ens låtsas att jag sörjer. Det som en gång såg lovande ut var alltför bräckligt. Verkligheten hann ifatt oss alla. Också den här gången.
Vaclav Havel är död. Han var förstås - och kommer att finnas inskriven i historieböckerna just så - en av de största så kallade dissidenterna bakom järnridån. Vill man förklara det kort kan man säga att han var en levande människa. Till skillnad mot de stenansikten, byråkrater och köpta varelser som styrde hans land, kunde han bygga sitt motstånd på en levande humanism. Hans böcker finns kvar. Vi skriver in honom i den enda bok vi för över de nyss levande, den som handlar om anti-totalitär aktivism, riktad mot kommunismen, fascismen och islamismen, och inte minst en melankolisk närvaro också när livet är som svårast. Här finns han officiella hemsida.
Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds senaste bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”
När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.
Längtar till snön. Vill dra handen över en frostig gren vid Hammarsjön. Vill sitta på en tidning och dricka kaffe. Andas människovarm luft rakt ut i vintern. Se rovfåglarna rastlös söka sina byten. Veta att allt - också tankarna och drifterna - konserveras av kylan. Strindberg tyckte att det var synd om människorna. När jag hörde vad man talade om bakom mig så tänkte jag: det är inte ett dugg synd om dem/oss, de/vi får skylla sig/oss själva.