torsdag 22 december 2011

God jul och gott 2012.

Tack för det gångna året, alla ni som läser min blogg och/eller mina böcker. Det har varit ett fantastiskt, besvärligt, fint, avskyvärt och framför allt minnesvärt år.

Det svåra är ju sjukdomarna som hela tiden sätter hinder i vägen. Inte minst för möjligheten att umgås med människor man hyser stark vänskap eller kärlek till. Bloggen – ja, hela den digitala kulturen – ger oanade möjligheter. Det finns en dialog och en vänskap trots de fysiska hindren. Det vill jag tacka varmt för. Och jag vill tacka alla er som peppade mig under de sex dygn jag låg på hematologen och fick mina motgifter. Det gjorde mig rik på flera olika upplevelser.

Året avrundades med utgivningen av Kulturen vid stupet. Det blev framgångsrikt i flera avseenden. Jag sålde ungefär så många som jag hade räknat med. Tryckräkningen och portoräkningen kunde betalas. Och jag fick bekanta mig med många nya människor som skrev och beställde. Inte minst det var en stor glädje.

Det nya året kommer att bjuda på flera utmaningar som har med hälsan att göra. Men också när det gäller skrivandet. Om jag förmår resa, så ska jag bo en tid i Birmingham för att samla material till min bok Black Country. Detta brittiska landskap kan göra vem som helst mörkrädd. Jag menar att det som där sker bara är en föraning om vad som kommer att ske i Sverige. Just därför vill jag skriva om det. Det är problem som täcker sociala/ekonomiska klyftor (fattigdom som sjunker ner i nöd, samtidigt som den politiska klassen i samverkan med överheten berikar sig allt skamlösare), politiskt hyckleri (yttrande- och tryckfrihet om du säger rätt saker), religiöst förmynderi (islamismen) och ett samhälle i förfall.

Men nu, denna torsdag, vill jag bara säga till er alla:

GOD, FRIDFULL JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT 2012.

Foto: en småländsk sjö den 21 december. Fotografen heter Anders Johansson.

Vintersolståndet.

Sjö i Småland, 20 december, foto: Anders Johansson.

Torsdag. Vintersolstånd. Det finns människor som förtvivlar över hur illa de behandlas. Sjuka människor. Utebliven sjukpenning. Det finns andra som springer benen av sig i butikerna idag. De rotar fram allt de inte behöver och allt som andra inte vill ha om två dagar.

Det var minusgrader här i natt för första gången denna "vinter". Annars är allt sig likt: grått, mörkt. Jag ser ut genom mitt fönster och tänker på de olyckliga i min värld. Jag tänker på hur de ska tampas med fattigdom och elände, sjukdomar och sorg. Det finns filmer att se. Det finns böcker att läsa. Trots mina egna tillkortakommanden har jag det oförskämt bra under detta tak.

onsdag 21 december 2011

Tvivlaren själv

Älgko med två kalvar. Fotograferad igår i den
småländska
skogen av Anders Johansson.
Klicka för stort format.

Varje 21 december tänker jag på det. Varför gav mina föräldrar mig detta förnamn? Pappa som kom från en Frälsningsarmé-familj och mamma från en Missionsförbundare-familj. Varför valde de tvivlarens namn till mig?

Och ändå, så rätt de fick. Inte kunde de redan då i unga år veta att deras förstfödde skulle tvivla på och ifrågasätta allt.

Igår fyllde mitt äldsta barnbarn 14 år. Se, det var en vacker högtid! Och som jag just beställt hela konserten på dvd vill jag med er dela en av de finaste låtar som skrevs på 1960-talet, här med en hel vänkrets som spelar och sjunger tillsammans med legendariska Levon Helm från The Band (deras Music from Big Pink var en av de första LP-skivor jag köpte som ung i Malmö, och för Bob Dylans omslagsmålning har jag den fortfarande kvar), från Ramble At The Ryman:



tisdag 20 december 2011

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter.

Dezső Kosztolányi: Kyssen. Noveller och dikter (Brända böcker förlag, översättningar av bland andra Robert Måshult (novellerna), Ove Berglund och János Kozma).

Dezső Kosztolányi (1885-1936) har kallats dandy och man har betraktat honom som en ungersk själsfrände till Oscar Wilde (som han översatte till ungerska). Han lär ha tillbringat det mesta av sin tid på Café New York i Budapest, och har bakom sig romaner, noveller, dikter, essäer. Bara 51 år gammal dog han i cancer.

Den samling som Ove Berglund nu utger på Brända böcker förlag, Kyssen, är en riktig pärla. Det tog mig bara två kvällar och en halv eftermiddag att läsa den. Skälet till det är att noveller av det här slaget är omöjliga att sluta läsa. Vid varje enskild knorr som avslutar en novell fortsätter man med stor aptit in i nästa.

Berglund citerar i förordet en ungersk språkvetare, János Lotz, som i samlingen Ungersk dikt (1944) skriver om Dezső Kosztolányi: ”I det vardagliga upptäcker han det mystiska och hemlighetsfulla. Hans intima saklighet genombrytes endast av hans djupa dödsångest. Han räknas som en av den ungerska litteraturens främsta prosaförfattare…”

Det börjar redan med första novellen, Kvinnan från Wien. Det är en glimrande berättelse om en man som lånar ut sin bostad varje onsdag. Han ger Ábel nyckeln, hälsar honom och en kvinna välkommen onsdagarna framöver, då han själv lovar att hålla sig borta. Han ställer fram likörer och cigarretter till dem.

När han återkommer till sin bostad ser han att de varit där. Två försiktigt använda glas och en fimp i askfatet. Han blir förstås allt nyfiknare. Och en kväll, just en onsdag, stöter han till sin förvåning ihop med Ábel. Har han slutat träffa kvinnan i vännens lägenhet? Ja, han har gjort slut med henne ”för länge sedan”.

Ändå fortsätter en kvinna att komma till hans bostad varje onsdag. Och snart står det klart att det är olika män som kommer till henne. Så han beslutar sig för att stanna hemma och överraska henne. Det som sedan händer upptar knappt en sida i boken. Men det är i den avslutningen som författaren visar hur man fångar sina läsare. Det är fyndigt, det är laddat och framför allt är det raffinerat skrivet.

Så fortsätter det i boken. Och jag vill gärna framhålla några enskilda noveller: Pál Vékonys liv och död, därför att den med träffsäkerhet tar sig an ett tabubelagt ämne, i skildringen av den unge pojken som tar sitt eget liv, och bokens höjdpunkt, Omelette à Woburn, för att han här på samma drabbande nivå som Hamsum i Sult lyckas porträttera en ung mans outhärdliga hunger, när han med synnerligen lite kontanter på fickan hamnar på en lyxrestaurang. Det är en både grym och rolig skildring av en absurd situation.

Man kan också nämna Tailor for Gentlemen som med skenbar enkelhet berättar om vådan av att gå in i fel portgång när man vill köpa sig en skräddarsydd kostym, och Alfa som är en lysande skildring av vad som egentligen sker när man är nyinflyttad i en bostad och utlöser en hunds ständiga skall (tro inte att människor blir irriterade på hunden Alfa, utan på den nyinflyttade, ”den där vidrige stenografen.”) När han tvingas flytta därifrån ganska snart fattar han också ett för hunden avgörande beslut.

Slutligen vill jag nämna novellen Nyckeln, som får en tioårig pojke att blotta omständigheter kring faderns yrkesliv, och som därför skoningslöst visar hur djup klyftan mellan barnens och de vuxnas världar kan vara.

Bokens lyrik är ett välkommet bidrag till förståelsen av hur den såg ut i Ungern vid förra sekelskiftet. Och jag måste förstås också nämna Henrik Edströms vackra illustrationer.

Mitt i den ungerska, nyligen anlända kyssen.

Det kan se ut som en man vid ett arbetsbord. Men det är det inte. Egentligen. Det är Dezső Kosztolányi, ungersk författare (1885-1936), som just nu fyller mina läsnätter med glädje. Jag kommer inom kort, förmodligen redan imorgon, att berätta om det han gör vid sitt skrivbord. Inte är det något annat än en kärleksakt. En kyss. Nyss - alldeles nyss - fick jag novell- och diktsamlingen Kyssen, från förlaget Brända böcker. Det är en vacker bok. Full av överraskande berättelser. Gammeldags noveller, sådana man gjorde förr. De passar mig utmärkt och jag intar i natt en sista dos. En kyss.

måndag 19 december 2011

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea

Fabrikerna rostar sönder.

Med anledning av den store ledarens död, återpublicerar jag nedanstående artikel. Den är i högsta grad aktuell (och "Den käre efterträdaren" tar nu över, vilket lär leda till ytterligare år av svält, terror och mardrömmar).

Barbara Demick:
Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter. Boken skrevs innan den tredje generationen despot skulle visa sig, och hon uppger därför att sonen Kim Jong Un inte visat sig offentligt. Eftersom det är ett bra tag sedan han gjorde det blir det märkligt att läsa detta i en nyutgiven bok.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.

Ännu en måndag, en av årets sista... som ska återkomma.

Måndagarna med Aldina är förbi. Nu återstår bara läkarbesöken och de nygamla behandlingarna. Jag går med öppna ögon in i det, och jag försöker inte ens låtsas att jag sörjer. Det som en gång såg lovande ut var alltför bräckligt. Verkligheten hann ifatt oss alla. Också den här gången.

söndag 18 december 2011

Vaclav Havel, 1936-2011.

Vaclav Havel är död. Han var förstås - och kommer att finnas inskriven i historieböckerna just så - en av de största så kallade dissidenterna bakom järnridån. Vill man förklara det kort kan man säga att han var en levande människa. Till skillnad mot de stenansikten, byråkrater och köpta varelser som styrde hans land, kunde han bygga sitt motstånd på en levande humanism. Hans böcker finns kvar. Vi skriver in honom i den enda bok vi för över de nyss levande, den som handlar om anti-totalitär aktivism, riktad mot kommunismen, fascismen och islamismen, och inte minst en melankolisk närvaro också när livet är som svårast. Här finns han officiella hemsida.

Havel och Joan Baez, 2009.

Här i bloggen har jag ganska nyligen uppmärksammat honom och Tjeckien, i samband med den skrift som Tjeckiens ambassad i Sverige utgivit.

Havel var en särskild sorts människa, han lät sig inte knäckas av några manövrer från kommunistpartiet och dess statsapparat. Med upphöjt lugn fortsatte han att arbeta med pjäser, essäer, artiklar oavsett om makten fann det för gott att låsa in honom. Också hans arbete med Charta 77 tillsammans med andra intellektuella hade något av detta över sig. Man kunde förvisso trampa på dessa människor, men de fortsatte sin gärning genom åren, utan att misströsta i det offentliga rummet.

Här skriver jag om Jiri Grusas bok Maktens härlighet. Mycket handlar om just det som Havel motarbetade.

Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest).

Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds senaste bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.

När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.

John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation.

Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål.

”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

Trädet står där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum, 2009), foto av A. Nydahl.

lördag 17 december 2011

Cesaria Evora, 1941-2011


Cesaria Evora har lämnat oss. Men hennes ljuvliga barfota-morna finns för alltid i den värld som behöver tröst och värme. Cesaria Evora kommer alltid att förbli kvinnan som förenade djup musikalitet med den portugisiska saudade-kulturen som stavas sodade i Kap Verdes karga verklighet.

Kanske är hon mest känd för den här, Besame Mucho:

Längtar till snön.

Längtar till snön. Vill dra handen över en frostig gren vid Hammarsjön. Vill sitta på en tidning och dricka kaffe. Andas människovarm luft rakt ut i vintern. Se rovfåglarna rastlös söka sina byten. Veta att allt - också tankarna och drifterna - konserveras av kylan. Strindberg tyckte att det var synd om människorna. När jag hörde vad man talade om bakom mig så tänkte jag: det är inte ett dugg synd om dem/oss, de/vi får skylla sig/oss själva.

Vinter, kom med mörka eftermiddagar, kom snart! Längtan efter vintern kan också ta fäste i en av bilderna från södra udden. Den öländska snöröken - fåken - är ett inre tillstånd likaväl som ett yttre. När södra udden böjer sig för stormen, just den här dagen är det arton minusgrader, kan människor bara med möda och rätt kläder vistas där. Efter femton minuter är kinderna rödpiskade, näsan bränner av smärta. Inne i huset, med en brasa i kaminen, blir fåken en vacker målning.

Ögat förirrar sig in i den, söker fäste vid de två pinade träden och tankarna kommer i rask takt. De handlar om ensamhet, de handlar om melankoli och de formar sig till en stark längtan efter det slags ljud som är orörda av människan: stormen, grenarna som slår mot något, de skränande fåglarna. Och efter fåken: den stora tystnaden då ingenting, inte ens de egna stegen, hörs. Jag står då i den lilla hamnen och ser ut på de frusna Östersjövågorna.

Vid vågbrytaren har en majestätisk fågel slagit sig ner, helt ensam och som en mörk skugga mot isen, himlen och havet. En storskarv sitter vilande och väntande. Jag går in igen. Oxsvanssoppan kommer att smaka ännu bättre en kväll som denna. Så förflyttades jag till mars och de bitande kalla dagarna på Öland. Minnena arbetar i mig som de ska. Minnena är mitt arkiv av väder, smaker, dofter och ljud.

Foto: A. Nydahl.

fredag 16 december 2011

Christopher Hitchens,1949–2011.

Christopher Hitchens, 1949–2011. Läs minnesorden. Och nu i eftermiddag alla länkar till texter om och av honom i TLS.

torsdag 15 december 2011

Märkliga dagar.

Märkliga dagar redan då, 1961. Men oskrivna.

Ja, det är sannerligen en märklig dag. Med posten i förmiddags fick jag ett rejält stipendium. Man lyfter en bit från golvet, visslar eller gnolar en sång. Som Strange Days, hämtad ur forntiden, då man ännu var ung och lyssnade till The Doors.

Men så händer det igen, något upplyftande som skingrar en del mörker. Just som vi satt till bords och åt ringde de från Kulturnytt på Sveriges Radio. De ville tala med mig om de litterära priser som finns i vårt land. Det blev ett fint samtal med en reporter som ställde relevanta och viktiga frågor.

Två gånger idag har jag alltså kunnat konstatera: Jag finns! Jag finns! Och det jag skriver blir uppenbarligen uppskattat av vissa, medan andra alltid och konsekvent väljer att vräka sitt förakt över mig.

Nå, 2 x sporre denna torsdag som gör allting lite mildare, försonande, inför det nya året. Stipendiet ger mig möjlighet att återvända till Black Country i England för intervjuer, studier och rundresor i de gamla små gruvsamhällena. Åter finns ett hopp om att den bok jag påbörjade 2008 ska kunna bli klar under 2012. Det blir en resa/bok som tar sin början i kolgruvans svärta och slutar i niqab-svärtan.

Libyska soldater i Skåne.

Igår meddelade Lunds universitetssjukhus att de inte har en enda ledig vårdplats och att pengarna är slut. Ett enda exempel, alla vet att man kunde rada upp dem, oändligt. Sjukvården i Skåne går på knä. Köerna blir allt längre.

För någon vecka sedan meddelade Skåne-landstinget att man skulle låta en delegation flyga till Libyen för att hämta krigsskadade män till vårt län och ge dem vård. Det ansågs det finnas utrymme och resurser till.

Det fanns reservationer. Människor var skeptiska. Erfarenheten från Danmark, mindre än en månad gammal, visade hur svårt det kunde bli. Att ta emot män från den arabiska fronten var kanske inte så enkelt som man kunde tro. Nu är de här. I Lund, i Trelleborg, i Hässleholm och i Kristianstad. När de flögs hit undrade jag över om urvalet endast skett på medicinska grunder, eller om landstingets herrar också funderat på klaner och andra identiteter i det libyska samhället. De aspekterna är bra mycket viktigare än vad herrarna i Skånehuset ens kan föreställa sig. Eller är det så enkelt att Sverige på grund av deltagandet i sönderbombandet av Libyen har en moralisk/ekonomisk förpliktelse gentemot landets soldater?

Uppenbarligen visste och förstod de ingenting alls av det. De flög ner, besiktigade skadorna och valde de män de ville vårda i den skånska idyllen.

I Åhus, där vi vanligtvis njuter av havet, har man byggt ett antal nya, åttakantiga hus. För sommargäster. Där inhystes för dryga 48 timmar sedan de krigsskadade männen. För 24 timmar sedan bröt helvetet ut. Knivslagsmål. Poliserna som larmats till platsen attackerades och tvingades skjuta skarpt.

Vad är det vi gör? Hur naiva får vi bli? Jag är bara dum som använder ordet vi. Vad det handlar om är med all säkerhet en naiv svensk tjänstemannaklass som tror sig fixa bra affärskontrakt med den nya, islamiska, överheten i Libyen. De kommer att misslyckas. Vreden och rädslan som nu finns bland invånarna i Åhus har säkert sin motsvarighet på andra orter dit man tagit krigstaggade, hetsiga unga arabiska män som gärna fortsätter att slåss.