söndag 18 december 2011

Béla Hamvas: Trees (till engelskan av Peter Sherwood, Editio M, Budapest).

Trädet är omskrivet i svensk lyrik och prosa. Per Helge har skrivit en hel bok om ett träd. Lennart Sjögren har skrivit en dikt om ett träd på Per Helges tomt. Björn Berglunds senaste bok heter Mamma i skogen, och Kerstin Ekmans väldiga inventering av svensk natur och kultur heter Herrarna i skogen. Anne-Marie Berglunds diktsamling Jag vill stå träd nu säger: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd”, och ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

I det landskap där jag själv lever, Skåne, går en tydlig gräns mellan dess södra och norra delar. I norr börjar Göingebygdens mytomspunna skogar. Frihetsskogarna. Partisanskogarna där man försökte stå det svenska riket emot. Skogarna som leder in över gränsen till Småland och där breder ut sig. Trädet har en självklar roll i mitt liv. Mytologiskt som ovan, eller alldeles konkret som de två väldiga björkar som reser sig utanför mitt arbetsrum. Utan dessa träd skulle den blå himlen bara ha varit en tom kuliss utan fäste för min fantasi. Björkarnas ljusspel mot den blå bakgrunden blir däremot en befolkad värld, en värld av elementens relation till varandra. Trädet blir både en ingång och en utsikt.

När jag läser Béla Hamvas vackra lilla essäsamling översatt till engelska, Trees, drabbas jag av den mycket ovanliga känsla jag kunde erfara hos John Berger; en insikt om att relationen till de enskilda träden i naturen kunde vara personifierad, som om detta träd med sina egenskaper också var besjälat, stod i direkt och personlig relation till betraktaren.

John Berger kunde säga, att ett träd tittade tillbaka på honom, när han betraktade det. Han gjorde det i den korta texten En gång i livet som finns i samlingen Och likt fotografier, min älskade, våra ansikten snabbt förbleknar: ett päronträd på en bergsknalle betraktar Berger och han kände sig verkligen iakttagen, och han skrev: ”Jag var mindre närvarande i landskapet än den del av det som betraktade mig”. Ändå är det just Bergers närvaro som slår mig. Sådan stillhet, sådan närvaro, utanför det urbana rummet är i högsta grad ovanligt i vår tid. Därför tar jag detta steg bakåt, till detta förvisso odaterade, men äldre manus som författats av ungraren Béla Hamvas. Han levde 1897 – 1968 och skrev ett antal märkvärdiga texter under sitt liv, trots att han sedan 1948 belagts med publiceringsförbud av den kommunistiska regimen. Hans utomlands mest kända bok är essän om vindrickandet, till engelska översatt med titeln The Philosophy of Wine, en bok i dionysisk anda, full av inspiration och provokation.

Trees är annorlunda. Den saknar helt vinbokens bönande ton, den förhåller sig saklig till sitt föremål.

”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

Vad tar jag fasta på när jag läser dessa rader – som både rymmer hetta och kyla, patos och uthärdande? Det som omedelbart slår mig, är att Hamvas språk alltid rymmer en egen dialektik. Den poetiska skönheten ligger just i bejakandet av de ständiga motpolerna, motsägelserna, eftersom de kan sägas vara både objektivt påvisbara och subjektivt mänskliga. Hamvas säger å ena sidan att det finns extas hos träden, och å den andra att de är mindre krävande. Pendeln slår och språket omfattar både ett undermedvetet pulserande och accepterande av det livet själv gör med dem, träden. Glömmer jag bort att det är träden han talar om, går jag till den svarta ormens omfamnande. Är det Eden vi besöker? Finns det inget svar på den frågan nöjer jag mig med att alla träd, oavsett art eller plats, är en paradisisk avspegling av något bortglömt, något i ett fjärran förflutet vi måste återskapa – inte minst som minne och bild. Ty det är så Hamvas ser på trädet:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

Trädet står där det står. Det kan inte så någon annanstans. Det växer där det planterades. I den meningen är trädet samtidigt människans motsats och hennes dåliga samvete. Den moderna människan gör allt för att bryta förbindelsen med jorden. Platsen är inte längre hennes fundament, det är uppbrottet, förflyttningen, resan. Hennes rastlösa vandring ställer henne i omedelbar motsättning till trädet, vars icke-parasiterande rotsystem är ett med jorden, erbjuder den:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas förtydligar här bilden av trädet och människan samtidigt. Ty trots sin rotlöshet och sin rastlöshet är människan i högsta grad parasiterande. Hennes utnyttjande av jorden står i stark motsättning till trädets växelverkande på-platsen-tillvaro. I rotlösheten förbränner människan bokstavligt talat de fossila bränslena bakom sig, i tron att hon aldrig mer ska se det hon åstadkommit. Men som flodvågor och orkaner kastar sig det förflutna över henne. Trädet, det som på platsen levt i ett ömsesidigt band med jorden, sveps med i samma ögonblick människans rastlöshet uppenbaras. Eller som Anne-Marie Berglund skrev: ”Skogen är förstås kvar. Det är vi som är förskingrade.”

Ur min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum, 2009), foto av A. Nydahl.

lördag 17 december 2011

Cesaria Evora, 1941-2011


Cesaria Evora har lämnat oss. Men hennes ljuvliga barfota-morna finns för alltid i den värld som behöver tröst och värme. Cesaria Evora kommer alltid att förbli kvinnan som förenade djup musikalitet med den portugisiska saudade-kulturen som stavas sodade i Kap Verdes karga verklighet.

Kanske är hon mest känd för den här, Besame Mucho:

Längtar till snön.

Längtar till snön. Vill dra handen över en frostig gren vid Hammarsjön. Vill sitta på en tidning och dricka kaffe. Andas människovarm luft rakt ut i vintern. Se rovfåglarna rastlös söka sina byten. Veta att allt - också tankarna och drifterna - konserveras av kylan. Strindberg tyckte att det var synd om människorna. När jag hörde vad man talade om bakom mig så tänkte jag: det är inte ett dugg synd om dem/oss, de/vi får skylla sig/oss själva.

Vinter, kom med mörka eftermiddagar, kom snart! Längtan efter vintern kan också ta fäste i en av bilderna från södra udden. Den öländska snöröken - fåken - är ett inre tillstånd likaväl som ett yttre. När södra udden böjer sig för stormen, just den här dagen är det arton minusgrader, kan människor bara med möda och rätt kläder vistas där. Efter femton minuter är kinderna rödpiskade, näsan bränner av smärta. Inne i huset, med en brasa i kaminen, blir fåken en vacker målning.

Ögat förirrar sig in i den, söker fäste vid de två pinade träden och tankarna kommer i rask takt. De handlar om ensamhet, de handlar om melankoli och de formar sig till en stark längtan efter det slags ljud som är orörda av människan: stormen, grenarna som slår mot något, de skränande fåglarna. Och efter fåken: den stora tystnaden då ingenting, inte ens de egna stegen, hörs. Jag står då i den lilla hamnen och ser ut på de frusna Östersjövågorna.

Vid vågbrytaren har en majestätisk fågel slagit sig ner, helt ensam och som en mörk skugga mot isen, himlen och havet. En storskarv sitter vilande och väntande. Jag går in igen. Oxsvanssoppan kommer att smaka ännu bättre en kväll som denna. Så förflyttades jag till mars och de bitande kalla dagarna på Öland. Minnena arbetar i mig som de ska. Minnena är mitt arkiv av väder, smaker, dofter och ljud.

Foto: A. Nydahl.

fredag 16 december 2011

Christopher Hitchens,1949–2011.

Christopher Hitchens, 1949–2011. Läs minnesorden. Och nu i eftermiddag alla länkar till texter om och av honom i TLS.

torsdag 15 december 2011

Märkliga dagar.

Märkliga dagar redan då, 1961. Men oskrivna.

Ja, det är sannerligen en märklig dag. Med posten i förmiddags fick jag ett rejält stipendium. Man lyfter en bit från golvet, visslar eller gnolar en sång. Som Strange Days, hämtad ur forntiden, då man ännu var ung och lyssnade till The Doors.

Men så händer det igen, något upplyftande som skingrar en del mörker. Just som vi satt till bords och åt ringde de från Kulturnytt på Sveriges Radio. De ville tala med mig om de litterära priser som finns i vårt land. Det blev ett fint samtal med en reporter som ställde relevanta och viktiga frågor.

Två gånger idag har jag alltså kunnat konstatera: Jag finns! Jag finns! Och det jag skriver blir uppenbarligen uppskattat av vissa, medan andra alltid och konsekvent väljer att vräka sitt förakt över mig.

Nå, 2 x sporre denna torsdag som gör allting lite mildare, försonande, inför det nya året. Stipendiet ger mig möjlighet att återvända till Black Country i England för intervjuer, studier och rundresor i de gamla små gruvsamhällena. Åter finns ett hopp om att den bok jag påbörjade 2008 ska kunna bli klar under 2012. Det blir en resa/bok som tar sin början i kolgruvans svärta och slutar i niqab-svärtan.

Libyska soldater i Skåne.

Igår meddelade Lunds universitetssjukhus att de inte har en enda ledig vårdplats och att pengarna är slut. Ett enda exempel, alla vet att man kunde rada upp dem, oändligt. Sjukvården i Skåne går på knä. Köerna blir allt längre.

För någon vecka sedan meddelade Skåne-landstinget att man skulle låta en delegation flyga till Libyen för att hämta krigsskadade män till vårt län och ge dem vård. Det ansågs det finnas utrymme och resurser till.

Det fanns reservationer. Människor var skeptiska. Erfarenheten från Danmark, mindre än en månad gammal, visade hur svårt det kunde bli. Att ta emot män från den arabiska fronten var kanske inte så enkelt som man kunde tro. Nu är de här. I Lund, i Trelleborg, i Hässleholm och i Kristianstad. När de flögs hit undrade jag över om urvalet endast skett på medicinska grunder, eller om landstingets herrar också funderat på klaner och andra identiteter i det libyska samhället. De aspekterna är bra mycket viktigare än vad herrarna i Skånehuset ens kan föreställa sig. Eller är det så enkelt att Sverige på grund av deltagandet i sönderbombandet av Libyen har en moralisk/ekonomisk förpliktelse gentemot landets soldater?

Uppenbarligen visste och förstod de ingenting alls av det. De flög ner, besiktigade skadorna och valde de män de ville vårda i den skånska idyllen.

I Åhus, där vi vanligtvis njuter av havet, har man byggt ett antal nya, åttakantiga hus. För sommargäster. Där inhystes för dryga 48 timmar sedan de krigsskadade männen. För 24 timmar sedan bröt helvetet ut. Knivslagsmål. Poliserna som larmats till platsen attackerades och tvingades skjuta skarpt.

Vad är det vi gör? Hur naiva får vi bli? Jag är bara dum som använder ordet vi. Vad det handlar om är med all säkerhet en naiv svensk tjänstemannaklass som tror sig fixa bra affärskontrakt med den nya, islamiska, överheten i Libyen. De kommer att misslyckas. Vreden och rädslan som nu finns bland invånarna i Åhus har säkert sin motsvarighet på andra orter dit man tagit krigstaggade, hetsiga unga arabiska män som gärna fortsätter att slåss.

onsdag 14 december 2011

Min nya bok. Sista chansen att beställa före jul.

Min nya bok. Sista chansen att beställa före jul.

Om jag får din beställning senast söndagen 18 december, så har du boken i brevlådan före jul (OBS: endast inrikes beställningar).

Instruktioner om hur du betalar och beställer får du i ett svarsmail från mig när du beställt. Boken kostar 200:-inklusive porto. Om du beställer två exemplar (eller fler) är priset 175:-/st. inklusive porto. Beställer gör du på denna adress: thomas.nydahl@gmail.com

Vill du ha en dedikation i boken ber jag dig skriva det när du gör din beställning.

Jag skulle med största glädje ta emot en handfull beställningar före jul. Jag är förvisso mycket nöjd med försäljningen så här långt (1/3 av den tryckta upplagan) och ska efter nyår redovisa mer detaljerat. Då har förhoppningsvis Bibliotekstjänst också gjort sina inköp.

Vill också passa på att önska alla mina läsare en kommande, fridfull julhelg och ett gott läsår 2012. November och december har hittills varit ovanligt intensiva månader på bloggen och jag har vissa dagar nått lika många unika läsare som jag gjorde vid tiden för riksdagsvalet 2010. Det sporrar mig till nya tag nästa år. Men jag kommer med all säkerhet också att finnas kvar med texter och bilder den halva av december som återstår.

I samband med bokrean 2012 kommer jag också att till kraftigt reducerade priser sälja några av mina senaste böcker, som jag köpt hem från respektive förlag. Det återkommer vi till. Det gäller allt ifrån fadoböcker och essäsamlingar till min första bok på förlaget Tusculum, Alla de andra som också skriver.

Bloggröster om boken (som bekant finns det inga pressröster):

”I avsnitten Det totalitäras frestelse och Wafa Sultan och den hatande guden demonstrerar Thomas Nydahl sin ständiga uppmärksamhet på de totalitära rörelserna, i vår tid främst islamismen. Här får han räkna med en hel del kritik från det välmenande svenska samhället.” Bloggaren Bengt O. Karlsson.

”Nydahl är genuint bildad, men inte på det sättet att lärdomen har tagit honom i besittning som prål eller att han lärt sig för att stoltsera med kunskaper – utan böckerna lever i honom som samtalsröster.” Bloggaren Bernur.

”Kulturen vid stupet är väsentligen en bok om läsning och den kraft som finns att hämta i litteraturen.” Bloggaren Petra Rhodin.

"Europa är vår historia, vårt nu och vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Om det handlar Kulturen vid stupet." Karin Stensdotter i Svensk Tidskrift.


"Det är essäer och reflektioner -och med den kännedom jag har av Thomas författarskap så lär allt väcka både tankar och reaktioner. Nyttigt och dessutom lärorikt eftersom man tvingas både se och tänka till lite extra. Att läsa Thomas är många gånger som att sitta på en litteraturföreläsning och bli både omruskad och ifrågasatt och fundersam." Bloggaren Inkan.

tisdag 13 december 2011

13-åringens litteratur i ryska St Petersburg.

"Andra må vara stolta över vad de har skrivit, jag är stolt över vad jag har läst." Jorge Luis Borges

Alevtina Parland är 13 år, född i Finland och bor i St Petersburg i Ryssland. Med en insändare i Hufvudstadsbladet igår får denna tonåring mig att höja på ögonbrynen.

Efter flytten från Finland till pappans hemland Ryssland får hon klart för sig att det som i Finland kallas modersmålsundervisning i Ryssland är jämförbart med ett litteraturämne.

Illumination från cirka 1455–1460 som
visar Rolands död under slaget vid Roncevaux.

Tonåringarna läser i sjunde klass Eddan, Nibelungensången och Rolandsången: “Sedan diskuterar hela klassen (…) Det är otroligt att jag i hela mitt liv gått i svenskspråkig skola men måste åka till Ryssland för att få läsa Eddan.”

“Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Och är det inte dit vi ska nu? Vi, små halvvuxna människor som kallas tonåringar (…) Och vad har vi då, vi finlandssvenska barn: Kalles nya hund, Ellas chatt, Charlotte och hästarna? Och det här ska vi gå ut i livet med? Borde man inte satsa lite på riktig litteraturundervisning?”

När jag ser att en 13-åring kan formulera sig så får jag trots allt lite hopp om (viss) litteratur och (vissa) människor. Jag är övertygad om att Alevtina Parland går ut i livet med rika erfarenheter och att de kommer att påverka hennes framtid. “Det kläcks massor av idéer, man kan hålla på hur länge som helst” skriver hon.

Tack till Anders W.

Med dikten och vinet på väg till döden.

Pekka Tarkka: Pentii Saarikoski, II, åren 1966-1983 (Översättning av Mårten Westö, Söderströms/Atlantis, 2004)

”Alldeles onödigt
när jag ändå
tänker dricka
hela flaskan
alldeles onödigt
smaka först”

Paavo Haavikko, I världen, 1974


Att läsa böcker av eller om Pentti Saarikoski är att gå i närkamp med sig själv. Man måste öppet, naket och självrannsakande närma sig skrivandets och levandets ”problematik” (eller ska jag kalla det ”aktivitet”?). Därför är det också en nattlig syssla. Måste så vara. I nattens tystnad och ensamhet – bara tidningsbudet kommer framåt småtimmarna och det smäller i brevlådelocket, annars är det helt tyst – kan jag koncentrera mig på det som är både människan och verket. Saarikoski inbjuder säkert till långtgående analyser av människan, på bekostnad av verket. Men så blir det inte hos Tarkka, hans biografi över Saarikoski är en genuin levnadsteckning av klassiskt anglosaxiskt ”Life and Letter” - slag. Där pekar livet in i litteraturen och därifrån igen mot livet. Alltså en närkamp, både en spegelbild och en insikt.

Under de senaste tio åren har jag levt i ett intensivt brevsamtal med en kvinnlig poet. Som svenskspråkig poet med finlandssvensk arbetarklassbakgrund har hon givit mig en större förståelse för hur den finlandssvenska litteraturen ser ut, vilka dess villkor varit efter andra världskriget och hur växelspelet mellan det finska och det finlandssvenska utvecklats, komplicerats och hur de till dels stått i motsättning till varandra. Jag har inte minst förstått hur klassmässiga faktorer spelat in.

Hur klass har varit en väsentlig faktor för det skrivna. Hur finsk arbetarklass stått i motsättning till finlandssvensk medel- eller överklass. Denna kunskap har i hög grad påverkat min läsning, inte minst min läsning av Helsingfors-borgerskapets litteratur som förblivit ljum och avvaktande. Det var också av den kvinnliga poeten jag för några år sedan fick en samlingsvolym dikter av Paavo Haavikko i Bo Carpelans tolkningar.
I läsningen av Saarikoski, vilket pågått åtminstone tio år längre än brevväxlingen, har jag ibland stött på Haavikkos namn. Mest som en legend, poet och förläggare, som sedan debuten 1951 vuxit och vuxit, för att i mitten av 1990-talet i en recension omtalas som ”kejsare i republiken”.

I Tarkkas bok finns Haavikko med längs färdvägen, som kollega och trätobroder till Saarikoski, som vinälskare och som nykterist. Men också och kanske framför allt som förläggare. Jag kikar på en sen dikt av honom och tänker att den kunde gälla för Saarikoski också: ”Vinet skriver bättre än jag sannerligen/ i flaskan bor en vild ande/ se/ där på hyllan står en rad böcker, stora namn/ som den har skapat” (ur Vin, skrift, 1976). Detta är också ett slags insikt jag fått av min brevvän. Men det är också en insikt som fördjupats av Tarkka: att alkoholismen och dikten här varit två sammanvävda komponenter. Just därför blir insikten en spegelbild: att läsa Saarikoski och Tarkka om honom är att försöka förstå, utifrån den spegelbild som framträder, hur det egna lovet präglats av ångest och flykt, bedövning, förnyad ångest, skrivandet som en ständigt pågående självläkning och ett pansar mot alla banalitetens angrepp. Drogen alkohol har funnits med i diktarens liv så länge att det ter sig omöjligt att blicka bakåt. Därmed har alkoholen också varit tragedi och inspiration i lika hög grad. Hämsko och drivkraft. Och där den inte slagit ihjäl diktaren har den gjort honom eller henne bättre, starkare.

Gång på gång under läsningen ser jag hur Saarikoski går ner sig mot döden. Han säger att livet inte ”får vara ett självändamål”. Han dör hellre ung och med känslan av att ha fullgjort ett gott dagsverke, än lever ett tomt och långt liv. Det kan se ut som ett förnuftigt resonemang men är samtidigt en försvarsmekanism. Läkarnas diagnoser var entydiga: om du fortsätter att dricka som nu kommer du inte att bli gammal. Istället för att slås ned av att halva levern bestod av skadade celler, gladde han sig åt att den andra halvan tycktes oskadd.

Och därmed är det sagt, att det är omöjligt att skriva om hans författarskap och översättargärning om man inte har med alkoholismen som bakgrund. Den både påverkade dikten och påverkades av den. Saarikoski var själv sent i livet mycket medveten om att vinet försämrade hans tankeverksamhet, gav upphov till idétorka och omfattande tecken på trötthet, leda och tomhet. Tarkka karaktäriserar hans alkoholism som ett ”programmatiskt supande”, vilken hade varit som värst under åren 1966-68 då en tredjedel av levern skadats.

Men allt det andra, det som inte är alkohol, är lika mångfacetterat och motsägelsefullt som den tid han levde i. Han var kommunist men insåg att det samhällssystem som härskade i Sovjetunionen och dess lydstater, framför allt utmärktes av förtryck och nöd. Han satte sitt hopp till Mao och den kinesiska revolutionen, och därmed var han lik de flesta vänstermänniskor i vårt eget land, med den väsentliga skillnaden att det finska kommunistpartiet var ännu mer sovjettroget än det svenska, och att det inte tolererade revisionistiska strömningar i sina led. En marxist-leninistisk rörelse som den svenska (SKP m.fl.) kunde han aldrig hitta i Finland. Hans kommunism utvecklades i allt högre grad till ett slags trohet mot grundläggande humanistiska och kristna ideal. Med tanke på hur begreppet kommunism alltmer utvecklades till att endast vara en beteckning på en totalitär idétradition – där hammaren och skäran blev emblem lika avskyvärda som hakkorset – är det tveksamt om han själv skulle ha insisterat på att kalla sig kommunist. Hans individualism skulle oavsett det aldrig har fungerat i en kollektivistisk rörelse, och hans ungdoms kommunistiska politikerdrömmar var säkert sedan länge skrotade.

Eller som Tarkka uttrycker det: ”Saarikoski visste att han skulle stämplas som individualist och dissident, men han ville inte ta emot några råd eller bestämmelser från partiets sida. Det båtade föga att tala om arbetarnas och författarnas gemensamma klassituation, en partistyrd litteratur kunde bara vara skräp”. Och när Saarikoski i en polemisk dikt, riktad till Rauno Setälä (en av partiets stalinister), rannsakade sig själv kunde han konstatera: ”Solen och ljuset har jag/skådat på fel sätt”. Därmed formulerade han en insikt om att partiet skulle kräva lydnad av honom. Saarikoski insåg också att ett parti med företrädare som Setälä vid makten skulle ha tvingat honom att fly landet. Det var ju ett faktum att författare som han själv fängslats eller avrättats i den kommuniststyrda staterna. Den partiavdelning som han tillhörde på Brändö i början av 1970-talet höll möten som enligt Tarkka ”påminde lite om församlingens husförhör”.

När Saarikoski fick en ny partibok 1973 förundrades han över det, eftersom han inte längre visste ”om jag är kommunist eller fågel”. Han lämnade partiet på det tysta sättet, genom att sluta betala medlemsavgiften. Om en gång Lenin och Stalin hade varit hans stora förebilder kom en annan gammal bekant att alltmer tränga sig på, nämligen människan Jesus. Saarikoskis bror var präst, men själv ansåg han sig inte behöva kyrkan, och kyrkan inte honom. Någon gudstro hade han aldrig haft. Men hos revolutionären och det alltmer miljöengagerade Saarikoski fanns Jesus med som förebild.

Samma år som Saarikoski skulle komma att dö, ”dök ungdomsårens följeslagare Jesus upp vid hans sida” skriver Tarkka. Saarikoski var en i grunden religiös människa ”som aldrig fann sin religion”.

När polska arbetare skjuts till döds i samband med införandet av krigslagarna och fackföreningsrörelsen Solidaritet ska krossas skriver Saarikoski: ”Lenins arvtagare har våldtagit även språket till den grad att ingen hederlig människa längre törs kalla sig socialist, än mindre kommunist”. Redan då och ändå för sent menade han att Sovjetsystemet var dömt att gå under, eftersom landets ekonomi och politiska system skulle haverera. ”Det enda som återstod av socialismen var tomma dogmer” konstaterar Tarkka.

I takt med att alkoholen bröt ned Saarikoski fick han allt svårare att skriva poesi. Hans prosa och översättningar karaktäriseras rentav som en flykt från poesin. Första boken i den trilogi som skulle bli Thiarnia (Dansgolvet på berget 1977, Spela upp till dans 1982 och Den dunkles danser 1984) skrev han med lätthet, de två kommande med stora tvivel och med uppbådande av alla sina mentala krafter. Prosan kunde han däremot arbeta med utan att få de inspirerande ingivelser som poesin krävde. Och översättandet var ett nära nog fysiskt arbete, att jämföra med att hugga ved eller gräva upp trädgårdslandet (vilket var projekt som han oftast misslyckades med, hans lättja förbjöd honom att fullborda dem, yxan och spaden blev mest stående vid ett oavslutat arbete.

Mia Berner säger någonstans att han skrev om dessa saker i sina böcker just för att han inte klarade av dem i verkligheten). Prosaböckerna Vid Europas rand, Angeläget eller ej och Dagarna i Kerlin (som alla kom ut postumt i Sverige) övertygar som genreöverskridande prosa, här ryms allt från det lilla kvicka infallet till reseskildringens och jag-berättelsens mer essäistiska former (”…vill stjälpa ut hela sitt jag på papperet”, skrev Karl-Erik Lagerlöf, och om Vid Europas rand skrev Saarikoski själv: ”Jag avbildar inte det som händer omkring mig, utan det som händer i min hjärna”). I centrum för dem står ett jag, det är med hans ögon och ord läsaren lär känna världen. Vardagsmänniskan Saarikoski blir där också synlig på ett sätt som ingen utomstående kan uppnå, hans nakenhet och självrannsakan är mycket stark.

Översättningsarbetena kräver sitt eget kapitel och Tarkka redogör mycket ingående för dem. Han visar på aspekter hos dem som är mycket överraskande. Slarv och lättja tycks ha präglat framför allt den finska utgåvan av Odyssén. Han tycks ha tagit på sig uppgifter som var övermäktiga för honom. Han hade varken krafter eller kunskaper nog.

Därmed kunde han tillåta sig att vara lättsinnig och t.ex. stryka hela avsnitt ur Odyssén och säga att de enligt en källa, Victor Bérards franska utgåva, ändå räknas som ”ohomeriska”! Men enligt Tarkka förhöll det sig så att Saarikoski tidigt insåg sin ”bristfälliga beläsenhet” och att strykningarna kom sig av ”pur bekvämlighet och lättja”. Däremot menar Tarkka att den text som föreligger på finska, om man bortser från strykningarna, ”kulturellt och språkligt” är ett ”utmärkt arbete” och ”den språkliga klangfullheten i hans fritt rytmiserade prosaframställning är både njutbar och skickligt utförd”.

Alla översättningsuppdragen gjorde det också möjligt för honom att få ut förskott från förlaget. Hans skuld var ansenlig och när han vistades i Paris tillsammans med hustrun Mia Berner och beskedet om att John Lennon mördats nådde honom, gick de tillsammans runt i stadens skivbutiker och skrev av sångtexter, som snabbt översattes till finska och gavs ut som en minnesbok. Fansen lär ha blivit bestörta över att se Lennons subtila och lekande texter förvandlade till dålig finska, och sonen Juri klagade på boken och tyckte att pappa ”kunde ha skärpt sig”, men Pentti försvarade sig med att Lennon själv hade skrivit ”när han var hög”. Saarikoski hade själv inga höga tankar om Lennon, men med lite vin att dricka fick han jobbet gjort och pengar sändes till honom i Paris.

Hans översättningar sträckte sig både tids- och genremässigt över ett brett register: från Homeros till Joyce, från Herakleitos till Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi, från bibelberättelser till Werner Aspenström.

Idag är det mer regel än undantag att framgångsrika författare syns i offentligheten. Varje tv-soffa har besök av dem. Varje veckotidning skriver om deras privatliv. I Sverige finns det en handfull sådana ”personligheter” och vi kan se dem som reklampelare för klädbutiker och som experter på ditt och datt i tv. Ett förlagskontrakt tycks idag automatiskt medföra att författaren ska resa landet runt för att sälja inte bara boken utan också sin person. Saarikoski var tidigt ute med att etablera just detta slags mediala bild av sig själv. Hans upptåg och spektakel nådde betydligt fler människor än hans böcker. Han fanns i damtidningar, han filmades och fotograferades i alla tänkbara situationer.

När storhetsvansinnet under de värsta drinkarperioderna drabbade honom, föreställde han sig att han skulle bli Finlands näste president. Han kunde inte leva med att inte alltid få se sig själv på bild. Offentligheten bekräftade hans existens. Utan den kom tvivlen. Sin ryktbarhet uppnådde han inte minst med alla sina kvinnoaffärer, som pendlade mellan korta nattliga bekantskaper till regelrätta förälskelser och äktenskap. Han talade ibland om att han behövde en ny kvinna varje gång han skulle skriva en ny bok.

Kvinnan fungerade då som hans musa och för det ändamålet kunde inte en gammal bekant fungera. Ändå kunde han själv förundras över att så många attraherades av honom: ”Jag är ju en tråkig människa, tystlåten och dålig på att lyssna till andras bekymmer, och som älskare på sin höjd medelmåttig”. Han värjde sig mot tanken på att någon skulle ha beskrivit honom som förälskad. ”Mitt liv är fiktion, ren och skär fiktion!”. Så den kärleksförklaring han givit många kvinnor var mer en beståndsdel i en diktad värld, än en verklig kärlek: ”Jag har aldrig älskat någon” sa han.

Ur min bok Stormar och vilopunkter.

måndag 12 december 2011

Knivhugg igen. C4 aspirerar på titeln som årets skånska stad.

Jag har just kommit hem från en inköpsrunda i lågprisbutiken: grönsaker, frukt, lite nödvändiga matvaror.

På vägen förbi Österänggymnasiet ser jag att det står sex polisbilar parkerade utanför entrén. Jag säger skämtsamt till A: du ska se att några av eleverna idag berikat varandra med knivhugg. Vi börjar bli härdade.

Väl hemkommen slår jag upp DN och läser. Exakt det har hänt. En 19-årig elev hittas knivskuren när polisen anländer:

"Den skadade 19-åringen föll ihop på golvet men sprang sedan ut från skolan för att åter falla vid parkeringsplatsen. Marie Persson, informatör på Skånepolisen säger till DN.se att mannen är förd till Centralsjukhuset i Kristianstad med allvarliga skador men att han har kunnat höras kort av polisen."

Sydsvenskan uppger att den skyldige gripits. Bilden på interiören kommer från Sydsvenskans artikel.

Kristianstad är min stad. En stad man skulle ha kunnat vara stolt över, inte minst för att den är en av våra vackraste danska stadsmiljöer - viktiga byggnader går tillbaka till Christian IV, som lät bygga staden som ett värn mot de angripande svenska trupperna. Men för varje dag som går tar den nya steg ner i det urbana träsk där redan Malmö och Landskrona puttrar i en gemenskap bildad och framvuxen av getton, parallellsamhällen, etnifiering, våldtäkter, rån och de allvarliga "bråken" på stan eller i skolorna. Hans Magnus Enzensberger kallade det redan på 1990-talet för ett lågintensivt inbördeskrig.

Yiyun Li: Be för mig i tusen år (Norstedts, översättning av Annika Ruth Persson).

Den kinesiska författaren Yiyun Li föddes i Beijing 1972 och kom redan 1996 till USA. Hon skriver på engelska, och hon gör det riktigt bra. Hennes förra roman översatt till svenska, De hemlösa, missade jag dessvärre, och det är synd, för det här är en kvinna som verkligen kan fånga sin läsare.

Li har ett säreget, kaxigt språk, som inte tycks väja för några tabun. Hon visar hur djup klyftan blivit mellan den generation som ännu minns den maoistiska diktaturen, och de ungdomar som idag saknar varje form av förståelse för den tidens kvardröjande skuggor. Mödrar offrar allt för sina söner och döttrar, men dessa är inte intresserade. De tycks inte ens villiga att dela med sig av sanningen om varför de inte är intresserade av att gifta sig med kvinnor och män som redan står i kö. Homosexualiteten lever för det mesta underjordiskt i det nya Kina, men Li visar också hur denna underjord här och var vågar sig fram i dagsljuset.

Prinsessan av Nebraska och Son är två noveller på detta tema. I den första möter vi en ung, gravid kinesisk kvinna, Sasha, som tagit sig till USA för ett skenäktenskap och för att föda det barn hon bär efter en kärleksnatt hemma i Beijing. Hon får hjälp till allt detta av den äldre mannen Boshen i Chicago, mannen som försökt arbeta med upplysning om AIDS hemma i Kina. Li fångar hela denna motsägelsefulla och svåra situation på pricken. Man kan se både den unga Sasha (sitt namn har hon fått för att en rysk roman mamman läst hade en karaktär som hette just Sasha) och Boshen där i den stressade, hetsiga och folkrika amerikanska staden. “Att bli mamma måste vara det sorgligaste och mest hoppfulla i världen…” skriver Li.

Son handlar om bögen Han, som flyttat till Amerika men håller sitt samvete rent med att skicka pengar hem till modern i Kina. Han besöker henne som “neutraliserad amerikansk medborgare” med ett “urgammalt kinesiskt bekymmer”. Modern vill helt enkelt gifta bort honom. Hon är nyfrälst kristen och går i kyrkan med samma övertygelse som hon tidigare ropat med i de maoistiska manifestationerna. Han är vad man i Kina kallar en diamant-ungkarl. Han har ett yrke och han tjänar bra. Vem som helst hade valt honom till make. Saken är bara den att han är totalt ointresserad av kvinnor. Modern sväljer sanningen med orden: “Gud älskar dig för den du är, inte för vad andra väntar sig att du ska vara.”

I novellen Kärleken på marknaden, som nog är bokens bästa, lär vi känna Sansan, lärarinnan som kallas Miss Casablanca, därför att hon flera gånger varje termin visar filmen Casablanca för eleverna. Hon närmar sig medelåldern men är ogift - och med sina egna ord också en kvinna som en man aldrig haft - det innebär att hon saknar all sexuell erfarenhet. Hennes mamma, som i fyrtio år sålt hårdkokta ägg på järnvägsstationen, ser inte detta som ett problem. Tvärtom, nu kan hon vara riktigt attraktiv som tänkt brud. Berättelsen utvecklas raskt på ett fullkomligt oväntat sätt, och de sista sidornas bilder från perrongen på stationen är både surrealistiska och dramatiska, på ett sätt som skulle göra sig bra på film. Sansans fysiska angrepp på en man som ber om det, tycks stå som en symbol för allt det som Kina idag är: söndertrasat, förvirrat, på gränsen mellan det urgamla och det västerländskt konsumtionsfixerade. Sansan visar sig vara en kvinna, som också när hon skär i kött, kan vara ytterst ömsint och kärleksfull.

söndag 11 december 2011

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer.

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer 1980-2011 (Trykkefrihedsselskabets bibliotek, Odense, Danmark 2011).

Lars Hedegaard, historiker och journalist, född 1942, är ordförande för Trykkefrihedsselskabet sedan det grundades 2004. Min första kunskap om honom fick jag när jag läste I krigens hus, som han skrev tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen och som jag presenterade i min bok Stormar och vilopunkter 2006.

När Hedegaard nu publicerar andra delen av sina memoarer ser jag att I krigens hus kom att bli en vattendelare i dansk debatt, och att boken gav honom ett rykte som ”islamofob”.

Det av Ayatolla Khomeini introducerade begreppet ”islamofob” har sedan 1979 fungerat som stämpel på människor som yppat kritik inte bara mot islam i allmänhet, utan mot islamismen som totalitär ideologi och tankegods i globala terrornätverk i synnerhet. I och med al-Qaidas våldsamma entré på arenan har det också blivit ett verktyg för de härskande klasserna i Europa, som de använt mot människor som aktivt stått upp till yttrande- och tryckfrihetens försvar, särskilt då mot de individer som visat på likheterna mellan det förgångnas totalitära ideologier och förtryckssystem (nazismen, fascismen, kommunismen) och islams utveckling i vår tid, som en religiös väckelserörelse och förstärkt ideologiskapande system (den arabiska våren, som blivit en kall vinter, är kanske det gångna årets bästa exempel på den utvecklingen, där islamisterna i land efter land flyttat fram positionerna, inte bara på barrikaderna och i blodiga uppror, eller inbördeskrig som i Libyen och Syrien, utan också i de parlamentsval vissa av länderna hunnit genomföra).

Nå, med detta sagt har jag givit en bild av vem Lars Hedegaard är, vilken betydelse han har och vad vi kan lära av honom och hans krets.

Det finns en annan, för mig mycket viktig aspekt som Lars Hedegaard berör i memoarerna. Han har ett förflutet som revolutionär vänsteraktivist. Det har jag också. Därför förstår jag också att han så tydligt ser likheterna mellan Maos, Stalins, Hitlers och islams despoter. De representerar alla totalitära, slutna tankesystem som in i minsta detalj (livsmedel, drycker, kläder, musik, litteratur, moral) vill reglera människors vardag.

Det intressanta är att Lars Hedegaard vid en tidpunkt i sitt liv börjar ifrågasätta det han själv skriver (och tänker). Han märker att han reproducerar offentlighetens regler för ”godhet” och att han därmed bekvämt slipper utveckla sina egna tankar. Som journalist har han ändå haft många olika arenor till sitt förfogande, som journalist för tongivande danska dagstidningar, till chefredaktör-stolen på vänsterliberala Information.

Bland det sista han lämnade var Groft sagt-krönikörens roll i Berlingske Tidende. Hans år som journalist ledde honom också in i studiet i en av Danmarks värsta, politiskt motiverade, terrorverksamheter, nämligen den som Blekingegade-banden sysslade med. Hela den historien finns numera dokumenterad i olika böcker, själv skrev jag om den här.

Det anmärkningsvärda med de gossar och flickor som rånade banker för PFLP:s räkning (och den egna lyxkonsumtionen) är att de blev omsvärmade av allmänvänstern och godhets-etablissemanget i de köpenhamska intellektuella kretsarna. Hedegaard blev förstås varse det på sin redaktörsstol.

I Hedegaards memoarer finner vi också intressanta resonemang om Israel/Palestina–frågan och det han med den egyptisk-judiske historikern Bat Ye´ors ord kallar ”palæstinianismen”. Det heta engagemanget för palestinska flyktingar bortser, som vi ju vet, från det faktum att 800.000 judiska, fördrivna flyktingar från arabvärlden fick en exilplats. Vad som däremot de flesta inte vet, är att denna arabvärld har ett egenintresse av att göra palestinierna till de eviga flyktingarna. Varför inte ställa frågan varför länder som Libanon, Jordanien och Egypten aldrig givit dem status som medborgare.

Med tanke på allt som hänt i denna del av världen under 2011, finns det verkligen skäl att ägna sig åt någorlunda seriösa studier, inte bara av flyktingfrågorna utan också av det grundläggande och farligaste: risken att Israel utsätts för ännu en militär intervention från någon eller några av de kringliggande arabiska nationerna och Iran. Hedegaard har egen erfarenhet av både judiska och palestinska miljöer, han har varit gift med en judinna, levt i Israel och har haft personliga vänner i palestinska familjer. Hans långa liv i USA hade självklara förbindelser till dessa miljöer.

När han varit verksam ett tiotal år i Nordiska Ministerrådet (som han berättar om med stor humor, inte minst skildringarna av resorna till det vacklande och eländiga Sovjetimperiet), kom ett krig som tycktes ta européerna på sängen. Det kriget var i själva verket flera olika krig, mellan länder och folk som en gång utgjort den sydslaviska federationen Jugoslavien.

Också här delar jag erfarenhet med Hedegaard, eftersom vi var en handfull svenskar som engagerade oss hårt för de folk som fick utstå det värsta lidandet. De råkade vara just "muslimer" (förvisso i ovanligt hög grad sekulariserade), i såväl Bosnien som Kosovo. Kanske är det därför som ”islamofob”-anklagelsen är så obehaglig. Den drabbar människor som visat praktisk solidaritet med folk som lever i eller kommer ur islams samtida miljöer och som utsatts för militär aggression.

Hedegaard var med och stiftade ”Appel till anstændigheden” som slogs upp stort på Politikens förstasida. Denna grupp arrangerade också en internationell konferens på Christiansborg, där diplomater, militärer och välkända bosnier medverkade. Hedegaard redigerade och utgav texter från den konferensen i bokform, som utgavs av Udenrigspolitisk Selskab under titeln Bosnia and the West: A Hearing 15-16t January 1996.

Som jag läser dessa memoarer framstår det allt klarare vad för slags människa Hedergaard är. Han kunde kallas Homo Politicus (Nationalencyklopedin definierar begreppet så här: ”homo politicus, uttryck som utgår från den aristoteliska uppfattningen om människan som en samhällsvarelse eller som ett ’politiskt djur’ som endast kan förverkliga sig som medborgare i ett samhälle.”)

Jag skulle vilja förenkla det och säga, att en Homo Politicus är en människa som inte kan blunda för samhälleliga problem, de må sedan gälla klassorättvisor, hemlöshet, hungersnöd, politiskt, ideologiskt och/eller religiöst förtryck.

Lars Hedegaard är i den meningen ett föredöme för oss andra. Trots att han dragits inför rätta och blivit stämplad som rasist (för att han påpekade att män/fäder i muslimska familjer våldför sig på, och i värsta fall, dödar sina egna döttrar – det kallas hederskultur).

Här kunde jag utförligt ha berättat om Lars Hedegaards väg till grundandet av Trykkefrihedsselskabet. Men det är i min mening bokens allra intressantaste del och därför sparar jag den till kommande läsares glädje och nytta. Jag kan säga att den delen letar sig fram genom privata diskussionsmöten, nya bekantskaper och insikter och ett internationellt engagemang som ter sig ytterst ovanligt. Vi får helt enkelt följa med fram till den punkt då människor ur vitt skilda miljöer (män, kvinnor, danskar, invandrare, kristna och ateister, intellektuella, politiker och andra) betraktar tiden som mogen för att i organiserad form hävda demokratins grundpelare, i försvar mot totalitära krafter.

Vill man förstå mer av danskt samhälle, politik och utveckling ska man läsa den här boken. Den lär oss något väsentligt om de allt snävare ramarna för yttrandefrihetens tillämpning. Den lärde mig själv, att det vi ofta tror är så mycket bättre (eller sämre, beroende på om man är en ”god” eller ”ond” betraktare) i Danmark, i själva verket visar sig vara intill förväxling likt det svenska samhället. I Danmark har man ”racisme-paragrafen”, här har vi lagen om ”hets mot folkgrupp”. Det är lagar som blir våta filtar över varje försök att diskutera också de svåraste av frågor. I Sverige har vi de vidsträckta getto-områdena som blir plantskolor för brottslighet och parallellsamhällen. Det har de också, förstås, i Danmark.

I själva verket delar vi inte bara villkor som grannländer. Vi delar villkor som européer och västerlänningar. Det som är problem eller katastrof i Danmark och Sverige är det också i England, Tyskland, Spanien, Grekland, USA eller andra länder.

Om man läser Lars Hedegaard har man närmat sig en verklighetsuppfattning som radikalt skiljer sig från den politiska klassens och den fega, anpassliga media-industrins halvsanningar och lögner.

Vinterskrikandet.

Nej, det är sannerligen inte bara måsarna i Tosteberga hamn som håller liv och skriker mest hela tiden. Den som vågar sig in till centrum hör samma skrik. Vi närmar oss den heligaste av helger, den är så helig att den moderna, kloka och alltid hungriga människan vill vara närvarande i samtidens tempel varje dag. Vår nya religion - konsumismen - gör människor uppfyllda av det heliga. Att tillbe Mammon är som att sätta måsen på tronen! Skrik, skrik, skrik.
Lyssna: Fiskmås (Larus canus)

lördag 10 december 2011

Vinterväntan.

Filmerna, böckerna, vilan. Allt står i vänteläge. Utanför mitt fönster rasar ännu stormen. Ingenting kan jag bistå de blottställda med. Själv på kanten till en avgrund är jag oförmögen att hjälpa.

Varje ny dag möter jag utan minsta entusiasm. Ibland föds ett leende, när en vän eller två finns i brevlådan med något uppmuntrande. Själv sänder jag liknande uppmuntran till andra som har svårt för den nya dagen. Är det allt? Ja, det är allt.

Den nya tidens modeord slits ner till enkla utstötningar av ljud. Orden göms bakom slagorden. Två helt olika och oförenliga språk: ett buret av det mänskliga, och ett annat av makten och tidsandan. Den som verkligen är utförsäkrad vet hur den makten används för att slutligen helt tysta och förgöra.