onsdag 14 december 2011

Min nya bok. Sista chansen att beställa före jul.

Min nya bok. Sista chansen att beställa före jul.

Om jag får din beställning senast söndagen 18 december, så har du boken i brevlådan före jul (OBS: endast inrikes beställningar).

Instruktioner om hur du betalar och beställer får du i ett svarsmail från mig när du beställt. Boken kostar 200:-inklusive porto. Om du beställer två exemplar (eller fler) är priset 175:-/st. inklusive porto. Beställer gör du på denna adress: thomas.nydahl@gmail.com

Vill du ha en dedikation i boken ber jag dig skriva det när du gör din beställning.

Jag skulle med största glädje ta emot en handfull beställningar före jul. Jag är förvisso mycket nöjd med försäljningen så här långt (1/3 av den tryckta upplagan) och ska efter nyår redovisa mer detaljerat. Då har förhoppningsvis Bibliotekstjänst också gjort sina inköp.

Vill också passa på att önska alla mina läsare en kommande, fridfull julhelg och ett gott läsår 2012. November och december har hittills varit ovanligt intensiva månader på bloggen och jag har vissa dagar nått lika många unika läsare som jag gjorde vid tiden för riksdagsvalet 2010. Det sporrar mig till nya tag nästa år. Men jag kommer med all säkerhet också att finnas kvar med texter och bilder den halva av december som återstår.

I samband med bokrean 2012 kommer jag också att till kraftigt reducerade priser sälja några av mina senaste böcker, som jag köpt hem från respektive förlag. Det återkommer vi till. Det gäller allt ifrån fadoböcker och essäsamlingar till min första bok på förlaget Tusculum, Alla de andra som också skriver.

Bloggröster om boken (som bekant finns det inga pressröster):

”I avsnitten Det totalitäras frestelse och Wafa Sultan och den hatande guden demonstrerar Thomas Nydahl sin ständiga uppmärksamhet på de totalitära rörelserna, i vår tid främst islamismen. Här får han räkna med en hel del kritik från det välmenande svenska samhället.” Bloggaren Bengt O. Karlsson.

”Nydahl är genuint bildad, men inte på det sättet att lärdomen har tagit honom i besittning som prål eller att han lärt sig för att stoltsera med kunskaper – utan böckerna lever i honom som samtalsröster.” Bloggaren Bernur.

”Kulturen vid stupet är väsentligen en bok om läsning och den kraft som finns att hämta i litteraturen.” Bloggaren Petra Rhodin.

"Europa är vår historia, vårt nu och vår framtid, vare sig vi vill det eller inte. Om det handlar Kulturen vid stupet." Karin Stensdotter i Svensk Tidskrift.


"Det är essäer och reflektioner -och med den kännedom jag har av Thomas författarskap så lär allt väcka både tankar och reaktioner. Nyttigt och dessutom lärorikt eftersom man tvingas både se och tänka till lite extra. Att läsa Thomas är många gånger som att sitta på en litteraturföreläsning och bli både omruskad och ifrågasatt och fundersam." Bloggaren Inkan.

tisdag 13 december 2011

13-åringens litteratur i ryska St Petersburg.

"Andra må vara stolta över vad de har skrivit, jag är stolt över vad jag har läst." Jorge Luis Borges

Alevtina Parland är 13 år, född i Finland och bor i St Petersburg i Ryssland. Med en insändare i Hufvudstadsbladet igår får denna tonåring mig att höja på ögonbrynen.

Efter flytten från Finland till pappans hemland Ryssland får hon klart för sig att det som i Finland kallas modersmålsundervisning i Ryssland är jämförbart med ett litteraturämne.

Illumination från cirka 1455–1460 som
visar Rolands död under slaget vid Roncevaux.

Tonåringarna läser i sjunde klass Eddan, Nibelungensången och Rolandsången: “Sedan diskuterar hela klassen (…) Det är otroligt att jag i hela mitt liv gått i svenskspråkig skola men måste åka till Ryssland för att få läsa Eddan.”

“Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Och är det inte dit vi ska nu? Vi, små halvvuxna människor som kallas tonåringar (…) Och vad har vi då, vi finlandssvenska barn: Kalles nya hund, Ellas chatt, Charlotte och hästarna? Och det här ska vi gå ut i livet med? Borde man inte satsa lite på riktig litteraturundervisning?”

När jag ser att en 13-åring kan formulera sig så får jag trots allt lite hopp om (viss) litteratur och (vissa) människor. Jag är övertygad om att Alevtina Parland går ut i livet med rika erfarenheter och att de kommer att påverka hennes framtid. “Det kläcks massor av idéer, man kan hålla på hur länge som helst” skriver hon.

Tack till Anders W.

Med dikten och vinet på väg till döden.

Pekka Tarkka: Pentii Saarikoski, II, åren 1966-1983 (Översättning av Mårten Westö, Söderströms/Atlantis, 2004)

”Alldeles onödigt
när jag ändå
tänker dricka
hela flaskan
alldeles onödigt
smaka först”

Paavo Haavikko, I världen, 1974


Att läsa böcker av eller om Pentti Saarikoski är att gå i närkamp med sig själv. Man måste öppet, naket och självrannsakande närma sig skrivandets och levandets ”problematik” (eller ska jag kalla det ”aktivitet”?). Därför är det också en nattlig syssla. Måste så vara. I nattens tystnad och ensamhet – bara tidningsbudet kommer framåt småtimmarna och det smäller i brevlådelocket, annars är det helt tyst – kan jag koncentrera mig på det som är både människan och verket. Saarikoski inbjuder säkert till långtgående analyser av människan, på bekostnad av verket. Men så blir det inte hos Tarkka, hans biografi över Saarikoski är en genuin levnadsteckning av klassiskt anglosaxiskt ”Life and Letter” - slag. Där pekar livet in i litteraturen och därifrån igen mot livet. Alltså en närkamp, både en spegelbild och en insikt.

Under de senaste tio åren har jag levt i ett intensivt brevsamtal med en kvinnlig poet. Som svenskspråkig poet med finlandssvensk arbetarklassbakgrund har hon givit mig en större förståelse för hur den finlandssvenska litteraturen ser ut, vilka dess villkor varit efter andra världskriget och hur växelspelet mellan det finska och det finlandssvenska utvecklats, komplicerats och hur de till dels stått i motsättning till varandra. Jag har inte minst förstått hur klassmässiga faktorer spelat in.

Hur klass har varit en väsentlig faktor för det skrivna. Hur finsk arbetarklass stått i motsättning till finlandssvensk medel- eller överklass. Denna kunskap har i hög grad påverkat min läsning, inte minst min läsning av Helsingfors-borgerskapets litteratur som förblivit ljum och avvaktande. Det var också av den kvinnliga poeten jag för några år sedan fick en samlingsvolym dikter av Paavo Haavikko i Bo Carpelans tolkningar.
I läsningen av Saarikoski, vilket pågått åtminstone tio år längre än brevväxlingen, har jag ibland stött på Haavikkos namn. Mest som en legend, poet och förläggare, som sedan debuten 1951 vuxit och vuxit, för att i mitten av 1990-talet i en recension omtalas som ”kejsare i republiken”.

I Tarkkas bok finns Haavikko med längs färdvägen, som kollega och trätobroder till Saarikoski, som vinälskare och som nykterist. Men också och kanske framför allt som förläggare. Jag kikar på en sen dikt av honom och tänker att den kunde gälla för Saarikoski också: ”Vinet skriver bättre än jag sannerligen/ i flaskan bor en vild ande/ se/ där på hyllan står en rad böcker, stora namn/ som den har skapat” (ur Vin, skrift, 1976). Detta är också ett slags insikt jag fått av min brevvän. Men det är också en insikt som fördjupats av Tarkka: att alkoholismen och dikten här varit två sammanvävda komponenter. Just därför blir insikten en spegelbild: att läsa Saarikoski och Tarkka om honom är att försöka förstå, utifrån den spegelbild som framträder, hur det egna lovet präglats av ångest och flykt, bedövning, förnyad ångest, skrivandet som en ständigt pågående självläkning och ett pansar mot alla banalitetens angrepp. Drogen alkohol har funnits med i diktarens liv så länge att det ter sig omöjligt att blicka bakåt. Därmed har alkoholen också varit tragedi och inspiration i lika hög grad. Hämsko och drivkraft. Och där den inte slagit ihjäl diktaren har den gjort honom eller henne bättre, starkare.

Gång på gång under läsningen ser jag hur Saarikoski går ner sig mot döden. Han säger att livet inte ”får vara ett självändamål”. Han dör hellre ung och med känslan av att ha fullgjort ett gott dagsverke, än lever ett tomt och långt liv. Det kan se ut som ett förnuftigt resonemang men är samtidigt en försvarsmekanism. Läkarnas diagnoser var entydiga: om du fortsätter att dricka som nu kommer du inte att bli gammal. Istället för att slås ned av att halva levern bestod av skadade celler, gladde han sig åt att den andra halvan tycktes oskadd.

Och därmed är det sagt, att det är omöjligt att skriva om hans författarskap och översättargärning om man inte har med alkoholismen som bakgrund. Den både påverkade dikten och påverkades av den. Saarikoski var själv sent i livet mycket medveten om att vinet försämrade hans tankeverksamhet, gav upphov till idétorka och omfattande tecken på trötthet, leda och tomhet. Tarkka karaktäriserar hans alkoholism som ett ”programmatiskt supande”, vilken hade varit som värst under åren 1966-68 då en tredjedel av levern skadats.

Men allt det andra, det som inte är alkohol, är lika mångfacetterat och motsägelsefullt som den tid han levde i. Han var kommunist men insåg att det samhällssystem som härskade i Sovjetunionen och dess lydstater, framför allt utmärktes av förtryck och nöd. Han satte sitt hopp till Mao och den kinesiska revolutionen, och därmed var han lik de flesta vänstermänniskor i vårt eget land, med den väsentliga skillnaden att det finska kommunistpartiet var ännu mer sovjettroget än det svenska, och att det inte tolererade revisionistiska strömningar i sina led. En marxist-leninistisk rörelse som den svenska (SKP m.fl.) kunde han aldrig hitta i Finland. Hans kommunism utvecklades i allt högre grad till ett slags trohet mot grundläggande humanistiska och kristna ideal. Med tanke på hur begreppet kommunism alltmer utvecklades till att endast vara en beteckning på en totalitär idétradition – där hammaren och skäran blev emblem lika avskyvärda som hakkorset – är det tveksamt om han själv skulle ha insisterat på att kalla sig kommunist. Hans individualism skulle oavsett det aldrig har fungerat i en kollektivistisk rörelse, och hans ungdoms kommunistiska politikerdrömmar var säkert sedan länge skrotade.

Eller som Tarkka uttrycker det: ”Saarikoski visste att han skulle stämplas som individualist och dissident, men han ville inte ta emot några råd eller bestämmelser från partiets sida. Det båtade föga att tala om arbetarnas och författarnas gemensamma klassituation, en partistyrd litteratur kunde bara vara skräp”. Och när Saarikoski i en polemisk dikt, riktad till Rauno Setälä (en av partiets stalinister), rannsakade sig själv kunde han konstatera: ”Solen och ljuset har jag/skådat på fel sätt”. Därmed formulerade han en insikt om att partiet skulle kräva lydnad av honom. Saarikoski insåg också att ett parti med företrädare som Setälä vid makten skulle ha tvingat honom att fly landet. Det var ju ett faktum att författare som han själv fängslats eller avrättats i den kommuniststyrda staterna. Den partiavdelning som han tillhörde på Brändö i början av 1970-talet höll möten som enligt Tarkka ”påminde lite om församlingens husförhör”.

När Saarikoski fick en ny partibok 1973 förundrades han över det, eftersom han inte längre visste ”om jag är kommunist eller fågel”. Han lämnade partiet på det tysta sättet, genom att sluta betala medlemsavgiften. Om en gång Lenin och Stalin hade varit hans stora förebilder kom en annan gammal bekant att alltmer tränga sig på, nämligen människan Jesus. Saarikoskis bror var präst, men själv ansåg han sig inte behöva kyrkan, och kyrkan inte honom. Någon gudstro hade han aldrig haft. Men hos revolutionären och det alltmer miljöengagerade Saarikoski fanns Jesus med som förebild.

Samma år som Saarikoski skulle komma att dö, ”dök ungdomsårens följeslagare Jesus upp vid hans sida” skriver Tarkka. Saarikoski var en i grunden religiös människa ”som aldrig fann sin religion”.

När polska arbetare skjuts till döds i samband med införandet av krigslagarna och fackföreningsrörelsen Solidaritet ska krossas skriver Saarikoski: ”Lenins arvtagare har våldtagit även språket till den grad att ingen hederlig människa längre törs kalla sig socialist, än mindre kommunist”. Redan då och ändå för sent menade han att Sovjetsystemet var dömt att gå under, eftersom landets ekonomi och politiska system skulle haverera. ”Det enda som återstod av socialismen var tomma dogmer” konstaterar Tarkka.

I takt med att alkoholen bröt ned Saarikoski fick han allt svårare att skriva poesi. Hans prosa och översättningar karaktäriseras rentav som en flykt från poesin. Första boken i den trilogi som skulle bli Thiarnia (Dansgolvet på berget 1977, Spela upp till dans 1982 och Den dunkles danser 1984) skrev han med lätthet, de två kommande med stora tvivel och med uppbådande av alla sina mentala krafter. Prosan kunde han däremot arbeta med utan att få de inspirerande ingivelser som poesin krävde. Och översättandet var ett nära nog fysiskt arbete, att jämföra med att hugga ved eller gräva upp trädgårdslandet (vilket var projekt som han oftast misslyckades med, hans lättja förbjöd honom att fullborda dem, yxan och spaden blev mest stående vid ett oavslutat arbete.

Mia Berner säger någonstans att han skrev om dessa saker i sina böcker just för att han inte klarade av dem i verkligheten). Prosaböckerna Vid Europas rand, Angeläget eller ej och Dagarna i Kerlin (som alla kom ut postumt i Sverige) övertygar som genreöverskridande prosa, här ryms allt från det lilla kvicka infallet till reseskildringens och jag-berättelsens mer essäistiska former (”…vill stjälpa ut hela sitt jag på papperet”, skrev Karl-Erik Lagerlöf, och om Vid Europas rand skrev Saarikoski själv: ”Jag avbildar inte det som händer omkring mig, utan det som händer i min hjärna”). I centrum för dem står ett jag, det är med hans ögon och ord läsaren lär känna världen. Vardagsmänniskan Saarikoski blir där också synlig på ett sätt som ingen utomstående kan uppnå, hans nakenhet och självrannsakan är mycket stark.

Översättningsarbetena kräver sitt eget kapitel och Tarkka redogör mycket ingående för dem. Han visar på aspekter hos dem som är mycket överraskande. Slarv och lättja tycks ha präglat framför allt den finska utgåvan av Odyssén. Han tycks ha tagit på sig uppgifter som var övermäktiga för honom. Han hade varken krafter eller kunskaper nog.

Därmed kunde han tillåta sig att vara lättsinnig och t.ex. stryka hela avsnitt ur Odyssén och säga att de enligt en källa, Victor Bérards franska utgåva, ändå räknas som ”ohomeriska”! Men enligt Tarkka förhöll det sig så att Saarikoski tidigt insåg sin ”bristfälliga beläsenhet” och att strykningarna kom sig av ”pur bekvämlighet och lättja”. Däremot menar Tarkka att den text som föreligger på finska, om man bortser från strykningarna, ”kulturellt och språkligt” är ett ”utmärkt arbete” och ”den språkliga klangfullheten i hans fritt rytmiserade prosaframställning är både njutbar och skickligt utförd”.

Alla översättningsuppdragen gjorde det också möjligt för honom att få ut förskott från förlaget. Hans skuld var ansenlig och när han vistades i Paris tillsammans med hustrun Mia Berner och beskedet om att John Lennon mördats nådde honom, gick de tillsammans runt i stadens skivbutiker och skrev av sångtexter, som snabbt översattes till finska och gavs ut som en minnesbok. Fansen lär ha blivit bestörta över att se Lennons subtila och lekande texter förvandlade till dålig finska, och sonen Juri klagade på boken och tyckte att pappa ”kunde ha skärpt sig”, men Pentti försvarade sig med att Lennon själv hade skrivit ”när han var hög”. Saarikoski hade själv inga höga tankar om Lennon, men med lite vin att dricka fick han jobbet gjort och pengar sändes till honom i Paris.

Hans översättningar sträckte sig både tids- och genremässigt över ett brett register: från Homeros till Joyce, från Herakleitos till Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi, från bibelberättelser till Werner Aspenström.

Idag är det mer regel än undantag att framgångsrika författare syns i offentligheten. Varje tv-soffa har besök av dem. Varje veckotidning skriver om deras privatliv. I Sverige finns det en handfull sådana ”personligheter” och vi kan se dem som reklampelare för klädbutiker och som experter på ditt och datt i tv. Ett förlagskontrakt tycks idag automatiskt medföra att författaren ska resa landet runt för att sälja inte bara boken utan också sin person. Saarikoski var tidigt ute med att etablera just detta slags mediala bild av sig själv. Hans upptåg och spektakel nådde betydligt fler människor än hans böcker. Han fanns i damtidningar, han filmades och fotograferades i alla tänkbara situationer.

När storhetsvansinnet under de värsta drinkarperioderna drabbade honom, föreställde han sig att han skulle bli Finlands näste president. Han kunde inte leva med att inte alltid få se sig själv på bild. Offentligheten bekräftade hans existens. Utan den kom tvivlen. Sin ryktbarhet uppnådde han inte minst med alla sina kvinnoaffärer, som pendlade mellan korta nattliga bekantskaper till regelrätta förälskelser och äktenskap. Han talade ibland om att han behövde en ny kvinna varje gång han skulle skriva en ny bok.

Kvinnan fungerade då som hans musa och för det ändamålet kunde inte en gammal bekant fungera. Ändå kunde han själv förundras över att så många attraherades av honom: ”Jag är ju en tråkig människa, tystlåten och dålig på att lyssna till andras bekymmer, och som älskare på sin höjd medelmåttig”. Han värjde sig mot tanken på att någon skulle ha beskrivit honom som förälskad. ”Mitt liv är fiktion, ren och skär fiktion!”. Så den kärleksförklaring han givit många kvinnor var mer en beståndsdel i en diktad värld, än en verklig kärlek: ”Jag har aldrig älskat någon” sa han.

Ur min bok Stormar och vilopunkter.

måndag 12 december 2011

Knivhugg igen. C4 aspirerar på titeln som årets skånska stad.

Jag har just kommit hem från en inköpsrunda i lågprisbutiken: grönsaker, frukt, lite nödvändiga matvaror.

På vägen förbi Österänggymnasiet ser jag att det står sex polisbilar parkerade utanför entrén. Jag säger skämtsamt till A: du ska se att några av eleverna idag berikat varandra med knivhugg. Vi börjar bli härdade.

Väl hemkommen slår jag upp DN och läser. Exakt det har hänt. En 19-årig elev hittas knivskuren när polisen anländer:

"Den skadade 19-åringen föll ihop på golvet men sprang sedan ut från skolan för att åter falla vid parkeringsplatsen. Marie Persson, informatör på Skånepolisen säger till DN.se att mannen är förd till Centralsjukhuset i Kristianstad med allvarliga skador men att han har kunnat höras kort av polisen."

Sydsvenskan uppger att den skyldige gripits. Bilden på interiören kommer från Sydsvenskans artikel.

Kristianstad är min stad. En stad man skulle ha kunnat vara stolt över, inte minst för att den är en av våra vackraste danska stadsmiljöer - viktiga byggnader går tillbaka till Christian IV, som lät bygga staden som ett värn mot de angripande svenska trupperna. Men för varje dag som går tar den nya steg ner i det urbana träsk där redan Malmö och Landskrona puttrar i en gemenskap bildad och framvuxen av getton, parallellsamhällen, etnifiering, våldtäkter, rån och de allvarliga "bråken" på stan eller i skolorna. Hans Magnus Enzensberger kallade det redan på 1990-talet för ett lågintensivt inbördeskrig.

Yiyun Li: Be för mig i tusen år (Norstedts, översättning av Annika Ruth Persson).

Den kinesiska författaren Yiyun Li föddes i Beijing 1972 och kom redan 1996 till USA. Hon skriver på engelska, och hon gör det riktigt bra. Hennes förra roman översatt till svenska, De hemlösa, missade jag dessvärre, och det är synd, för det här är en kvinna som verkligen kan fånga sin läsare.

Li har ett säreget, kaxigt språk, som inte tycks väja för några tabun. Hon visar hur djup klyftan blivit mellan den generation som ännu minns den maoistiska diktaturen, och de ungdomar som idag saknar varje form av förståelse för den tidens kvardröjande skuggor. Mödrar offrar allt för sina söner och döttrar, men dessa är inte intresserade. De tycks inte ens villiga att dela med sig av sanningen om varför de inte är intresserade av att gifta sig med kvinnor och män som redan står i kö. Homosexualiteten lever för det mesta underjordiskt i det nya Kina, men Li visar också hur denna underjord här och var vågar sig fram i dagsljuset.

Prinsessan av Nebraska och Son är två noveller på detta tema. I den första möter vi en ung, gravid kinesisk kvinna, Sasha, som tagit sig till USA för ett skenäktenskap och för att föda det barn hon bär efter en kärleksnatt hemma i Beijing. Hon får hjälp till allt detta av den äldre mannen Boshen i Chicago, mannen som försökt arbeta med upplysning om AIDS hemma i Kina. Li fångar hela denna motsägelsefulla och svåra situation på pricken. Man kan se både den unga Sasha (sitt namn har hon fått för att en rysk roman mamman läst hade en karaktär som hette just Sasha) och Boshen där i den stressade, hetsiga och folkrika amerikanska staden. “Att bli mamma måste vara det sorgligaste och mest hoppfulla i världen…” skriver Li.

Son handlar om bögen Han, som flyttat till Amerika men håller sitt samvete rent med att skicka pengar hem till modern i Kina. Han besöker henne som “neutraliserad amerikansk medborgare” med ett “urgammalt kinesiskt bekymmer”. Modern vill helt enkelt gifta bort honom. Hon är nyfrälst kristen och går i kyrkan med samma övertygelse som hon tidigare ropat med i de maoistiska manifestationerna. Han är vad man i Kina kallar en diamant-ungkarl. Han har ett yrke och han tjänar bra. Vem som helst hade valt honom till make. Saken är bara den att han är totalt ointresserad av kvinnor. Modern sväljer sanningen med orden: “Gud älskar dig för den du är, inte för vad andra väntar sig att du ska vara.”

I novellen Kärleken på marknaden, som nog är bokens bästa, lär vi känna Sansan, lärarinnan som kallas Miss Casablanca, därför att hon flera gånger varje termin visar filmen Casablanca för eleverna. Hon närmar sig medelåldern men är ogift - och med sina egna ord också en kvinna som en man aldrig haft - det innebär att hon saknar all sexuell erfarenhet. Hennes mamma, som i fyrtio år sålt hårdkokta ägg på järnvägsstationen, ser inte detta som ett problem. Tvärtom, nu kan hon vara riktigt attraktiv som tänkt brud. Berättelsen utvecklas raskt på ett fullkomligt oväntat sätt, och de sista sidornas bilder från perrongen på stationen är både surrealistiska och dramatiska, på ett sätt som skulle göra sig bra på film. Sansans fysiska angrepp på en man som ber om det, tycks stå som en symbol för allt det som Kina idag är: söndertrasat, förvirrat, på gränsen mellan det urgamla och det västerländskt konsumtionsfixerade. Sansan visar sig vara en kvinna, som också när hon skär i kött, kan vara ytterst ömsint och kärleksfull.

söndag 11 december 2011

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer.

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer 1980-2011 (Trykkefrihedsselskabets bibliotek, Odense, Danmark 2011).

Lars Hedegaard, historiker och journalist, född 1942, är ordförande för Trykkefrihedsselskabet sedan det grundades 2004. Min första kunskap om honom fick jag när jag läste I krigens hus, som han skrev tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen och som jag presenterade i min bok Stormar och vilopunkter 2006.

När Hedegaard nu publicerar andra delen av sina memoarer ser jag att I krigens hus kom att bli en vattendelare i dansk debatt, och att boken gav honom ett rykte som ”islamofob”.

Det av Ayatolla Khomeini introducerade begreppet ”islamofob” har sedan 1979 fungerat som stämpel på människor som yppat kritik inte bara mot islam i allmänhet, utan mot islamismen som totalitär ideologi och tankegods i globala terrornätverk i synnerhet. I och med al-Qaidas våldsamma entré på arenan har det också blivit ett verktyg för de härskande klasserna i Europa, som de använt mot människor som aktivt stått upp till yttrande- och tryckfrihetens försvar, särskilt då mot de individer som visat på likheterna mellan det förgångnas totalitära ideologier och förtryckssystem (nazismen, fascismen, kommunismen) och islams utveckling i vår tid, som en religiös väckelserörelse och förstärkt ideologiskapande system (den arabiska våren, som blivit en kall vinter, är kanske det gångna årets bästa exempel på den utvecklingen, där islamisterna i land efter land flyttat fram positionerna, inte bara på barrikaderna och i blodiga uppror, eller inbördeskrig som i Libyen och Syrien, utan också i de parlamentsval vissa av länderna hunnit genomföra).

Nå, med detta sagt har jag givit en bild av vem Lars Hedegaard är, vilken betydelse han har och vad vi kan lära av honom och hans krets.

Det finns en annan, för mig mycket viktig aspekt som Lars Hedegaard berör i memoarerna. Han har ett förflutet som revolutionär vänsteraktivist. Det har jag också. Därför förstår jag också att han så tydligt ser likheterna mellan Maos, Stalins, Hitlers och islams despoter. De representerar alla totalitära, slutna tankesystem som in i minsta detalj (livsmedel, drycker, kläder, musik, litteratur, moral) vill reglera människors vardag.

Det intressanta är att Lars Hedegaard vid en tidpunkt i sitt liv börjar ifrågasätta det han själv skriver (och tänker). Han märker att han reproducerar offentlighetens regler för ”godhet” och att han därmed bekvämt slipper utveckla sina egna tankar. Som journalist har han ändå haft många olika arenor till sitt förfogande, som journalist för tongivande danska dagstidningar, till chefredaktör-stolen på vänsterliberala Information.

Bland det sista han lämnade var Groft sagt-krönikörens roll i Berlingske Tidende. Hans år som journalist ledde honom också in i studiet i en av Danmarks värsta, politiskt motiverade, terrorverksamheter, nämligen den som Blekingegade-banden sysslade med. Hela den historien finns numera dokumenterad i olika böcker, själv skrev jag om den här.

Det anmärkningsvärda med de gossar och flickor som rånade banker för PFLP:s räkning (och den egna lyxkonsumtionen) är att de blev omsvärmade av allmänvänstern och godhets-etablissemanget i de köpenhamska intellektuella kretsarna. Hedegaard blev förstås varse det på sin redaktörsstol.

I Hedegaards memoarer finner vi också intressanta resonemang om Israel/Palestina–frågan och det han med den egyptisk-judiske historikern Bat Ye´ors ord kallar ”palæstinianismen”. Det heta engagemanget för palestinska flyktingar bortser, som vi ju vet, från det faktum att 800.000 judiska, fördrivna flyktingar från arabvärlden fick en exilplats. Vad som däremot de flesta inte vet, är att denna arabvärld har ett egenintresse av att göra palestinierna till de eviga flyktingarna. Varför inte ställa frågan varför länder som Libanon, Jordanien och Egypten aldrig givit dem status som medborgare.

Med tanke på allt som hänt i denna del av världen under 2011, finns det verkligen skäl att ägna sig åt någorlunda seriösa studier, inte bara av flyktingfrågorna utan också av det grundläggande och farligaste: risken att Israel utsätts för ännu en militär intervention från någon eller några av de kringliggande arabiska nationerna och Iran. Hedegaard har egen erfarenhet av både judiska och palestinska miljöer, han har varit gift med en judinna, levt i Israel och har haft personliga vänner i palestinska familjer. Hans långa liv i USA hade självklara förbindelser till dessa miljöer.

När han varit verksam ett tiotal år i Nordiska Ministerrådet (som han berättar om med stor humor, inte minst skildringarna av resorna till det vacklande och eländiga Sovjetimperiet), kom ett krig som tycktes ta européerna på sängen. Det kriget var i själva verket flera olika krig, mellan länder och folk som en gång utgjort den sydslaviska federationen Jugoslavien.

Också här delar jag erfarenhet med Hedegaard, eftersom vi var en handfull svenskar som engagerade oss hårt för de folk som fick utstå det värsta lidandet. De råkade vara just "muslimer" (förvisso i ovanligt hög grad sekulariserade), i såväl Bosnien som Kosovo. Kanske är det därför som ”islamofob”-anklagelsen är så obehaglig. Den drabbar människor som visat praktisk solidaritet med folk som lever i eller kommer ur islams samtida miljöer och som utsatts för militär aggression.

Hedegaard var med och stiftade ”Appel till anstændigheden” som slogs upp stort på Politikens förstasida. Denna grupp arrangerade också en internationell konferens på Christiansborg, där diplomater, militärer och välkända bosnier medverkade. Hedegaard redigerade och utgav texter från den konferensen i bokform, som utgavs av Udenrigspolitisk Selskab under titeln Bosnia and the West: A Hearing 15-16t January 1996.

Som jag läser dessa memoarer framstår det allt klarare vad för slags människa Hedergaard är. Han kunde kallas Homo Politicus (Nationalencyklopedin definierar begreppet så här: ”homo politicus, uttryck som utgår från den aristoteliska uppfattningen om människan som en samhällsvarelse eller som ett ’politiskt djur’ som endast kan förverkliga sig som medborgare i ett samhälle.”)

Jag skulle vilja förenkla det och säga, att en Homo Politicus är en människa som inte kan blunda för samhälleliga problem, de må sedan gälla klassorättvisor, hemlöshet, hungersnöd, politiskt, ideologiskt och/eller religiöst förtryck.

Lars Hedegaard är i den meningen ett föredöme för oss andra. Trots att han dragits inför rätta och blivit stämplad som rasist (för att han påpekade att män/fäder i muslimska familjer våldför sig på, och i värsta fall, dödar sina egna döttrar – det kallas hederskultur).

Här kunde jag utförligt ha berättat om Lars Hedegaards väg till grundandet av Trykkefrihedsselskabet. Men det är i min mening bokens allra intressantaste del och därför sparar jag den till kommande läsares glädje och nytta. Jag kan säga att den delen letar sig fram genom privata diskussionsmöten, nya bekantskaper och insikter och ett internationellt engagemang som ter sig ytterst ovanligt. Vi får helt enkelt följa med fram till den punkt då människor ur vitt skilda miljöer (män, kvinnor, danskar, invandrare, kristna och ateister, intellektuella, politiker och andra) betraktar tiden som mogen för att i organiserad form hävda demokratins grundpelare, i försvar mot totalitära krafter.

Vill man förstå mer av danskt samhälle, politik och utveckling ska man läsa den här boken. Den lär oss något väsentligt om de allt snävare ramarna för yttrandefrihetens tillämpning. Den lärde mig själv, att det vi ofta tror är så mycket bättre (eller sämre, beroende på om man är en ”god” eller ”ond” betraktare) i Danmark, i själva verket visar sig vara intill förväxling likt det svenska samhället. I Danmark har man ”racisme-paragrafen”, här har vi lagen om ”hets mot folkgrupp”. Det är lagar som blir våta filtar över varje försök att diskutera också de svåraste av frågor. I Sverige har vi de vidsträckta getto-områdena som blir plantskolor för brottslighet och parallellsamhällen. Det har de också, förstås, i Danmark.

I själva verket delar vi inte bara villkor som grannländer. Vi delar villkor som européer och västerlänningar. Det som är problem eller katastrof i Danmark och Sverige är det också i England, Tyskland, Spanien, Grekland, USA eller andra länder.

Om man läser Lars Hedegaard har man närmat sig en verklighetsuppfattning som radikalt skiljer sig från den politiska klassens och den fega, anpassliga media-industrins halvsanningar och lögner.

Vinterskrikandet.

Nej, det är sannerligen inte bara måsarna i Tosteberga hamn som håller liv och skriker mest hela tiden. Den som vågar sig in till centrum hör samma skrik. Vi närmar oss den heligaste av helger, den är så helig att den moderna, kloka och alltid hungriga människan vill vara närvarande i samtidens tempel varje dag. Vår nya religion - konsumismen - gör människor uppfyllda av det heliga. Att tillbe Mammon är som att sätta måsen på tronen! Skrik, skrik, skrik.
Lyssna: Fiskmås (Larus canus)

lördag 10 december 2011

Vinterväntan.

Filmerna, böckerna, vilan. Allt står i vänteläge. Utanför mitt fönster rasar ännu stormen. Ingenting kan jag bistå de blottställda med. Själv på kanten till en avgrund är jag oförmögen att hjälpa.

Varje ny dag möter jag utan minsta entusiasm. Ibland föds ett leende, när en vän eller två finns i brevlådan med något uppmuntrande. Själv sänder jag liknande uppmuntran till andra som har svårt för den nya dagen. Är det allt? Ja, det är allt.

Den nya tidens modeord slits ner till enkla utstötningar av ljud. Orden göms bakom slagorden. Två helt olika och oförenliga språk: ett buret av det mänskliga, och ett annat av makten och tidsandan. Den som verkligen är utförsäkrad vet hur den makten används för att slutligen helt tysta och förgöra.

fredag 9 december 2011

Handlingsplan, manifest.

I mars 2006 publicerade jag nedanstående text. Tiden har inte precis gjort saken bättre. Och med anledning av att regeringen idag presenterar ett handlingsprogram mot "våldsbejakande extremism" finner jag skäl att visa den mer än fem år gamla texten igen:

I takt med att den så kallade "muhammed-krisen" trappats upp har också allt hårdare debatter mellan författare och skriftställare utvecklats över hela Europa. I Danmark har man, liksom hos oss, sett två tydliga skillnader i hållning: en falang med rötter i vänstern och liberalismen har sagt att yttrandefriheten måste ha gränser och att man inte får såra andra, en annan falang har sagt att "sårandet" är en del av yttrandefrihetens själva väsen och att det moderna samhället alltid tillåtit "blasfemi". I Sverige kan vi dra oss till minnes utställningen "Ecce Homo" eller den religionskritik som i tusen olika former alltsedan Ingmar Hedenius varit en del av själva livsluften.

En blasfemilagstiftning ter sig i det perspektivet helt otänkbar. Igår (februari 2006) publicerades i Paris ett viktigt manifest: Tillsammans inför den nya totalitarismen, som i principiella ordalag förhåller sig till "muhammed-krisen".

Det är Salman Rushdie som tillsammans med elva andra författat manifestet. Bland gruppens mer framträdande medlemmar finns Bernard-Henri Lévy, jude, fransman och en både kontroversiell och respekterad debattör som med passion försvarat muslimska länder mot våldets krafter (Bosnien, Algeriet och Tjetjenien), Taslima Nasreen från Bangladesh som under en tid levde skyddad i Sverige, Ibn Warraq som är mest känd för sitt verk om hur han lämnade islam, Irshad Manji med ungefär samma bakgrund, bosatt i Canada, och holländsk-somaliska politikern och författaren Ayyan Hirsi Ali, vars filmmanus ledde fram till att hennes medarbetare, filmaren Theo van Gogh mördades av en ung islamist.

Gruppen består av judar, kristna, muslimer och avhoppade muslimer och talar därmed med en tyngd som är ovanlig. De har alla tolv på ett eller annat sätt fått erfara vad islamismen som politisk fanatism kan innebära. En del av dem lever underjordiskt med starkt polisbeskydd för att alls få överleva. Man ska hålla i minnet att regimen i Iran för mindre än en månad sedan försäkrade att dödsdomen – fatwan – mot Salman Rushdie fortfarande gäller. I manifestet skriver de bland annat:

Som alla totalitära rörelser närs islamismen av rädslor och frustrationer. Hatpredikanterna slår mynt av dessa känslor i avsikt att skapa trupper avsedda att införa en frihetsdödande och ojämlik värld. Vi säger därför tydligt och klart: ingenting, inte ens vår egen förtvivlan, kan rättfärdiga valet av upplysningsfientlighet, totalitarism och hat. Islamismen är en reaktionär ideologi som tar död på jämlikhet, frihet och sekularism varhelst den finns. Om den segrar kan det bara leda till en värld av dominans: mannens dominans över kvinnan och islamisternas dominans över alla andra. För att stå emot detta måste vi försäkra oss om universella rättigheter för alla förtryckta och diskriminerade folk (…)

Vi vädjar till alla demokrater och fria andar i alla länder om att vårt århundrade ska bli ett upplysningens århundrade!


I manifestet vänder sig författarna också emot värderelativismen vilken i sin förlängning innebär att människor som lever under islam inte anses värda samma rättigheter som andra. De vänder sig också emot den allt starkare vanan att klistra etiketten "islamofob" på människor i vår tid, "vilket blandar samman kritik av islam som religion med stigmatisering av de troende".

Manifestet kunde inte ha kommit lämpligare. Jag har en stark förväntan på att det både ska kunna hyfsa den svart-vita ordstrid som utkämpas och bidra till ett slut på de rent konkreta våldsdåd som nu förekommer.

Foto: A. Nydahl

torsdag 8 december 2011

Utsikt - insikt.

Igår kväll läste jag ut den märkliga boken Islam och jag, av Klas Grinell. Hans bok resonerar utifrån flera olika infallsvinklar huruvida det finns en eller flera islam, och han framhåller sina egna erfarenheter och studier i argumentationen för den turkiske, muslimske predikanten Fethullah Gülen och hans rörelse, som av vissa betraktas som reaktionär och av andra som en modern turkisk, mild form av islam. Det största problemet med boken är att den inte skänker mig några insikter, till det är den alltför jagcentrerad och anekdotisk. Jag säger detta därför att jag ju egentligen alltid sätter det personliga i första rummet. Därför är essän en av de litteraturformer som passar allra bäst för ämnen som belyses utifrån författarens egen person. Men Grinell är mest upptagen med att berätta om vardagar och arbetsuppgifter i Turkiet, och när han tar sats för att belysa något specifikt - en ideologi, en religion, en person - så växlar han snabbt spår tillbaka till det anekdotiska. Utsikten från Turkiets höjder är naturligtvis lika förförande vacker som ovanstående utsiktsbild från Wales. Men i litteraturen vill jag framför allt söka - och finna - insikterna.

Foto: A. Nydahl.

Islam, islam och islam

Jag parallelläser nu två böcker som delvis berör samma ämne: islam och islamism. Den ena boken är så intressant att jag kommer att recensera den separat här i bloggen inom kort. Den andra fyller mig med ambivalens som jag inte riktigt kan hantera.

Den första är Lars Hedegaards andra memoarband, Ræven går derude. Hedegaard, historiker och journalist, är ordförande för danska Trykkefrihedsselskabet, en av få organisationer som med självklarhet betraktar islamismen som ett av de största hoten mot demokratiska självklarheter som yttrande- och tryckfrihet.

Han berättar om sitt liv från 1980-talet fram till idag. Det som gör att jag finner Hedegaard särskilt intressant är hans bakgrund som revolutionär vänsteraktivist. Jag känner igen mig själv i mycket av det han berättar. Hans slutsatser kunde ha varit mina. Men den danska offentligheten har möjliggjort en helt annan öppen strid om värderingar och politisk frihet, än vad som varit möjligt i Sverige. Jag återkommer alltså till Hedegaard.

Den andra boken är Klas Grinells Islam och jag. Den har underrubriken Om förnuft, tolerans och vår gemensamma framtid. Grinell är oerhört omständlig i sitt berättande och måste gång på gång infoga ordet jag, där det kanske inte ens hade behövts. Trots att han säger sig ha ett ärende, nämligen att presentera den turkiske muslimske predikanten Fethullah Gülen, så trasslar han hela tiden in sig i cirkelresonemang som får varje kapitel att sluta i ett anti-klimax. Jag blir ju skeptisk redan av förordet som innehåller denna banalitet: “Jag tycker om islam.”

Han får gärna tycka om islam, problemet är att hans sätt att framställa saken ter sig inte bara banal, utan också bristfällig i ett grundläggande avseende. Det räcker inte att berätta hur fel islams kritiker har. Det räcker inte att säga att människor som Ayaan Hirsi Ali har fel. Man måste också konkret kunna visa varför och på vilket sätt. Det kan inte Grinell.

Kanske kommer jag ändå att recensera också hans bok. Men först kommer det att bli en dansk resa genom vänstern, våldsromantiken, de “revolutionära” bankrånarna i Blekingegade-banden och striden för yttrande- och tryckfriheten, så som epoken skildras av Lars Hedegaard. Man skulle kunna säga att det finns ett mycket bra argument för att läsa Hedegaards bok: han var med i landet där allt detta hände! Och han berättar om det, så som varken Politiken, Dagens Nyheter eller Verdens Gang hade kunnat göra: inifrån, öppet och rakt.

Och från andra sidan sjunger hon alltjämt för oss:

onsdag 7 december 2011

Första dagen - och sista.

Hur börjar man en ny dag när den förra fortfarande klibbar fast mot huden? Jag anar det inte. Därför får denna onsdag vara lika mycket tisdag (och torsdag). Det är den första dagen på ett experiment. Det är den första dagen som påminner om den sista. Jag står framför spegeln och smörjer mina lemmars psoriasis. Det är en behandling som är allt annat än lustfylld, därför att steroiderna i salvan också gör annat med mig.

Den tisdag som tycks finnas kvar var den sista dagen för något välbekant. En period av Dão och getost. Inget som befrämjar hälsa. Så de goda druvorna från Portugal måste ersättas med kalkrikt kranvatten från kommunen. Kanske kan man smyga med en getost under bordet?

Foto: A. Nydahl

tisdag 6 december 2011

Litenheten

Så liten man blir, när man klockan sju på morgonen ligger på en brits iklädd plastförkläde och har en gastroskopislang inkörd genom munnen ända ner till tolvfingertarmens mynning. Saliven rinner nerför skägget. Man kan inte protestera, inte kommentera. Allt man ska göra är att lyda andningsinstruktionerna. Det gjorde jag. Nu kommer det att dröja länge innan jag gör det igen.

Mitt äldsta barnbarn fyller fjorton den här månaden. Det ger lite perspektiv på tillvaron. Visst minns man sig själv som fjorton? Jag minns det som en svår passage, från barndom till vuxenliv, med allt vad det handlade om: förälskelse, förvirring och förbjudna saker. Man trevade sig bokstavligt talat fram i erotiken och politiken. Man behövde bara tre år på sig, sedan var också ungdomslivet i föräldrahemmet över. Tillsammans med min vän C. flyttade jag till egen lägenhet på Gamla väster i Malmö. Tre rum och kök, kallt vatten och toa i trapphuset för 350:- kronor i månaden. Hur gör de unga idag? Finns det lediga rum på förläggningarna? Finns det alls bostäder för dem?

Vuxenlivet har sin charm. Och det var definitivt inget att sträva efter. Man hade redan som 14-åring förstått några grundläggande och nedslående saker om livet.

Foto: A. Nydahl

Sakine Madon om svensk offentlighet: Jag ses per definition som offer.

Ofta är hon mycket klok, Sakine Madon. Nu skriver hon på Newsmill:

"Om någon missaktar - ser ner på - mig med hänvisning till att jag är kurd, turk eller har muslimsk bakgrund tar lagen det på större allvar. Jag är däremot fri att ringakta svenskar hur mycket jag orkar. Jag ses per definition som offer.

Enligt praxis och enligt ett JK-uttalande från 2003 framgår det tydligt att lagen inte är till för att behandla invandrare och svenskar lika. Varför? Det finns inget vettigt svar mer än att välmenande antirasism kan leda väldigt fel.

Det är inte konstigt att samhället ses som hycklande och orättvist, bland ungdomar som ingen "Vi gillar olika-kampanj" i världen biter på."

Varför är så kloka röster så ovanliga? Antingen släpps de inte in i konsensuspressen eller så vågar de inte uppvakta den. Jag tror för min del att det är en kombination. I en offentlighet som bums brännmärker och etiketter människor efter "åsikter" slipper man diskutera moraliska, etiska och politiska hållningar. Istället för diskussion får man en nytryckt löpsedel uppkörd i ansiktet.

Sverige är de fegas land. Offentligheten hatar diskussioner. För en invandrare som vägrar finna sig i offerrollen blir det dubbelt svårt att hävda en ståndpunkt. Alla vet det ju redan: man blir lyckligare som house-nigger i den här kulturen. Den som nu inte förstår vad det begreppet innebär kan sända mig ett mail, så ska jag berätta. Jag har sett begreppet bli till kött i mer än 40 år. Ett tips på vägen: Onkel Tom.

Foto: A. Nydahl