måndag 12 december 2011

Knivhugg igen. C4 aspirerar på titeln som årets skånska stad.

Jag har just kommit hem från en inköpsrunda i lågprisbutiken: grönsaker, frukt, lite nödvändiga matvaror.

På vägen förbi Österänggymnasiet ser jag att det står sex polisbilar parkerade utanför entrén. Jag säger skämtsamt till A: du ska se att några av eleverna idag berikat varandra med knivhugg. Vi börjar bli härdade.

Väl hemkommen slår jag upp DN och läser. Exakt det har hänt. En 19-årig elev hittas knivskuren när polisen anländer:

"Den skadade 19-åringen föll ihop på golvet men sprang sedan ut från skolan för att åter falla vid parkeringsplatsen. Marie Persson, informatör på Skånepolisen säger till DN.se att mannen är förd till Centralsjukhuset i Kristianstad med allvarliga skador men att han har kunnat höras kort av polisen."

Sydsvenskan uppger att den skyldige gripits. Bilden på interiören kommer från Sydsvenskans artikel.

Kristianstad är min stad. En stad man skulle ha kunnat vara stolt över, inte minst för att den är en av våra vackraste danska stadsmiljöer - viktiga byggnader går tillbaka till Christian IV, som lät bygga staden som ett värn mot de angripande svenska trupperna. Men för varje dag som går tar den nya steg ner i det urbana träsk där redan Malmö och Landskrona puttrar i en gemenskap bildad och framvuxen av getton, parallellsamhällen, etnifiering, våldtäkter, rån och de allvarliga "bråken" på stan eller i skolorna. Hans Magnus Enzensberger kallade det redan på 1990-talet för ett lågintensivt inbördeskrig.

Yiyun Li: Be för mig i tusen år (Norstedts, översättning av Annika Ruth Persson).

Den kinesiska författaren Yiyun Li föddes i Beijing 1972 och kom redan 1996 till USA. Hon skriver på engelska, och hon gör det riktigt bra. Hennes förra roman översatt till svenska, De hemlösa, missade jag dessvärre, och det är synd, för det här är en kvinna som verkligen kan fånga sin läsare.

Li har ett säreget, kaxigt språk, som inte tycks väja för några tabun. Hon visar hur djup klyftan blivit mellan den generation som ännu minns den maoistiska diktaturen, och de ungdomar som idag saknar varje form av förståelse för den tidens kvardröjande skuggor. Mödrar offrar allt för sina söner och döttrar, men dessa är inte intresserade. De tycks inte ens villiga att dela med sig av sanningen om varför de inte är intresserade av att gifta sig med kvinnor och män som redan står i kö. Homosexualiteten lever för det mesta underjordiskt i det nya Kina, men Li visar också hur denna underjord här och var vågar sig fram i dagsljuset.

Prinsessan av Nebraska och Son är två noveller på detta tema. I den första möter vi en ung, gravid kinesisk kvinna, Sasha, som tagit sig till USA för ett skenäktenskap och för att föda det barn hon bär efter en kärleksnatt hemma i Beijing. Hon får hjälp till allt detta av den äldre mannen Boshen i Chicago, mannen som försökt arbeta med upplysning om AIDS hemma i Kina. Li fångar hela denna motsägelsefulla och svåra situation på pricken. Man kan se både den unga Sasha (sitt namn har hon fått för att en rysk roman mamman läst hade en karaktär som hette just Sasha) och Boshen där i den stressade, hetsiga och folkrika amerikanska staden. “Att bli mamma måste vara det sorgligaste och mest hoppfulla i världen…” skriver Li.

Son handlar om bögen Han, som flyttat till Amerika men håller sitt samvete rent med att skicka pengar hem till modern i Kina. Han besöker henne som “neutraliserad amerikansk medborgare” med ett “urgammalt kinesiskt bekymmer”. Modern vill helt enkelt gifta bort honom. Hon är nyfrälst kristen och går i kyrkan med samma övertygelse som hon tidigare ropat med i de maoistiska manifestationerna. Han är vad man i Kina kallar en diamant-ungkarl. Han har ett yrke och han tjänar bra. Vem som helst hade valt honom till make. Saken är bara den att han är totalt ointresserad av kvinnor. Modern sväljer sanningen med orden: “Gud älskar dig för den du är, inte för vad andra väntar sig att du ska vara.”

I novellen Kärleken på marknaden, som nog är bokens bästa, lär vi känna Sansan, lärarinnan som kallas Miss Casablanca, därför att hon flera gånger varje termin visar filmen Casablanca för eleverna. Hon närmar sig medelåldern men är ogift - och med sina egna ord också en kvinna som en man aldrig haft - det innebär att hon saknar all sexuell erfarenhet. Hennes mamma, som i fyrtio år sålt hårdkokta ägg på järnvägsstationen, ser inte detta som ett problem. Tvärtom, nu kan hon vara riktigt attraktiv som tänkt brud. Berättelsen utvecklas raskt på ett fullkomligt oväntat sätt, och de sista sidornas bilder från perrongen på stationen är både surrealistiska och dramatiska, på ett sätt som skulle göra sig bra på film. Sansans fysiska angrepp på en man som ber om det, tycks stå som en symbol för allt det som Kina idag är: söndertrasat, förvirrat, på gränsen mellan det urgamla och det västerländskt konsumtionsfixerade. Sansan visar sig vara en kvinna, som också när hon skär i kött, kan vara ytterst ömsint och kärleksfull.

söndag 11 december 2011

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer.

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer 1980-2011 (Trykkefrihedsselskabets bibliotek, Odense, Danmark 2011).

Lars Hedegaard, historiker och journalist, född 1942, är ordförande för Trykkefrihedsselskabet sedan det grundades 2004. Min första kunskap om honom fick jag när jag läste I krigens hus, som han skrev tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen och som jag presenterade i min bok Stormar och vilopunkter 2006.

När Hedegaard nu publicerar andra delen av sina memoarer ser jag att I krigens hus kom att bli en vattendelare i dansk debatt, och att boken gav honom ett rykte som ”islamofob”.

Det av Ayatolla Khomeini introducerade begreppet ”islamofob” har sedan 1979 fungerat som stämpel på människor som yppat kritik inte bara mot islam i allmänhet, utan mot islamismen som totalitär ideologi och tankegods i globala terrornätverk i synnerhet. I och med al-Qaidas våldsamma entré på arenan har det också blivit ett verktyg för de härskande klasserna i Europa, som de använt mot människor som aktivt stått upp till yttrande- och tryckfrihetens försvar, särskilt då mot de individer som visat på likheterna mellan det förgångnas totalitära ideologier och förtryckssystem (nazismen, fascismen, kommunismen) och islams utveckling i vår tid, som en religiös väckelserörelse och förstärkt ideologiskapande system (den arabiska våren, som blivit en kall vinter, är kanske det gångna årets bästa exempel på den utvecklingen, där islamisterna i land efter land flyttat fram positionerna, inte bara på barrikaderna och i blodiga uppror, eller inbördeskrig som i Libyen och Syrien, utan också i de parlamentsval vissa av länderna hunnit genomföra).

Nå, med detta sagt har jag givit en bild av vem Lars Hedegaard är, vilken betydelse han har och vad vi kan lära av honom och hans krets.

Det finns en annan, för mig mycket viktig aspekt som Lars Hedegaard berör i memoarerna. Han har ett förflutet som revolutionär vänsteraktivist. Det har jag också. Därför förstår jag också att han så tydligt ser likheterna mellan Maos, Stalins, Hitlers och islams despoter. De representerar alla totalitära, slutna tankesystem som in i minsta detalj (livsmedel, drycker, kläder, musik, litteratur, moral) vill reglera människors vardag.

Det intressanta är att Lars Hedegaard vid en tidpunkt i sitt liv börjar ifrågasätta det han själv skriver (och tänker). Han märker att han reproducerar offentlighetens regler för ”godhet” och att han därmed bekvämt slipper utveckla sina egna tankar. Som journalist har han ändå haft många olika arenor till sitt förfogande, som journalist för tongivande danska dagstidningar, till chefredaktör-stolen på vänsterliberala Information.

Bland det sista han lämnade var Groft sagt-krönikörens roll i Berlingske Tidende. Hans år som journalist ledde honom också in i studiet i en av Danmarks värsta, politiskt motiverade, terrorverksamheter, nämligen den som Blekingegade-banden sysslade med. Hela den historien finns numera dokumenterad i olika böcker, själv skrev jag om den här.

Det anmärkningsvärda med de gossar och flickor som rånade banker för PFLP:s räkning (och den egna lyxkonsumtionen) är att de blev omsvärmade av allmänvänstern och godhets-etablissemanget i de köpenhamska intellektuella kretsarna. Hedegaard blev förstås varse det på sin redaktörsstol.

I Hedegaards memoarer finner vi också intressanta resonemang om Israel/Palestina–frågan och det han med den egyptisk-judiske historikern Bat Ye´ors ord kallar ”palæstinianismen”. Det heta engagemanget för palestinska flyktingar bortser, som vi ju vet, från det faktum att 800.000 judiska, fördrivna flyktingar från arabvärlden fick en exilplats. Vad som däremot de flesta inte vet, är att denna arabvärld har ett egenintresse av att göra palestinierna till de eviga flyktingarna. Varför inte ställa frågan varför länder som Libanon, Jordanien och Egypten aldrig givit dem status som medborgare.

Med tanke på allt som hänt i denna del av världen under 2011, finns det verkligen skäl att ägna sig åt någorlunda seriösa studier, inte bara av flyktingfrågorna utan också av det grundläggande och farligaste: risken att Israel utsätts för ännu en militär intervention från någon eller några av de kringliggande arabiska nationerna och Iran. Hedegaard har egen erfarenhet av både judiska och palestinska miljöer, han har varit gift med en judinna, levt i Israel och har haft personliga vänner i palestinska familjer. Hans långa liv i USA hade självklara förbindelser till dessa miljöer.

När han varit verksam ett tiotal år i Nordiska Ministerrådet (som han berättar om med stor humor, inte minst skildringarna av resorna till det vacklande och eländiga Sovjetimperiet), kom ett krig som tycktes ta européerna på sängen. Det kriget var i själva verket flera olika krig, mellan länder och folk som en gång utgjort den sydslaviska federationen Jugoslavien.

Också här delar jag erfarenhet med Hedegaard, eftersom vi var en handfull svenskar som engagerade oss hårt för de folk som fick utstå det värsta lidandet. De råkade vara just "muslimer" (förvisso i ovanligt hög grad sekulariserade), i såväl Bosnien som Kosovo. Kanske är det därför som ”islamofob”-anklagelsen är så obehaglig. Den drabbar människor som visat praktisk solidaritet med folk som lever i eller kommer ur islams samtida miljöer och som utsatts för militär aggression.

Hedegaard var med och stiftade ”Appel till anstændigheden” som slogs upp stort på Politikens förstasida. Denna grupp arrangerade också en internationell konferens på Christiansborg, där diplomater, militärer och välkända bosnier medverkade. Hedegaard redigerade och utgav texter från den konferensen i bokform, som utgavs av Udenrigspolitisk Selskab under titeln Bosnia and the West: A Hearing 15-16t January 1996.

Som jag läser dessa memoarer framstår det allt klarare vad för slags människa Hedergaard är. Han kunde kallas Homo Politicus (Nationalencyklopedin definierar begreppet så här: ”homo politicus, uttryck som utgår från den aristoteliska uppfattningen om människan som en samhällsvarelse eller som ett ’politiskt djur’ som endast kan förverkliga sig som medborgare i ett samhälle.”)

Jag skulle vilja förenkla det och säga, att en Homo Politicus är en människa som inte kan blunda för samhälleliga problem, de må sedan gälla klassorättvisor, hemlöshet, hungersnöd, politiskt, ideologiskt och/eller religiöst förtryck.

Lars Hedegaard är i den meningen ett föredöme för oss andra. Trots att han dragits inför rätta och blivit stämplad som rasist (för att han påpekade att män/fäder i muslimska familjer våldför sig på, och i värsta fall, dödar sina egna döttrar – det kallas hederskultur).

Här kunde jag utförligt ha berättat om Lars Hedegaards väg till grundandet av Trykkefrihedsselskabet. Men det är i min mening bokens allra intressantaste del och därför sparar jag den till kommande läsares glädje och nytta. Jag kan säga att den delen letar sig fram genom privata diskussionsmöten, nya bekantskaper och insikter och ett internationellt engagemang som ter sig ytterst ovanligt. Vi får helt enkelt följa med fram till den punkt då människor ur vitt skilda miljöer (män, kvinnor, danskar, invandrare, kristna och ateister, intellektuella, politiker och andra) betraktar tiden som mogen för att i organiserad form hävda demokratins grundpelare, i försvar mot totalitära krafter.

Vill man förstå mer av danskt samhälle, politik och utveckling ska man läsa den här boken. Den lär oss något väsentligt om de allt snävare ramarna för yttrandefrihetens tillämpning. Den lärde mig själv, att det vi ofta tror är så mycket bättre (eller sämre, beroende på om man är en ”god” eller ”ond” betraktare) i Danmark, i själva verket visar sig vara intill förväxling likt det svenska samhället. I Danmark har man ”racisme-paragrafen”, här har vi lagen om ”hets mot folkgrupp”. Det är lagar som blir våta filtar över varje försök att diskutera också de svåraste av frågor. I Sverige har vi de vidsträckta getto-områdena som blir plantskolor för brottslighet och parallellsamhällen. Det har de också, förstås, i Danmark.

I själva verket delar vi inte bara villkor som grannländer. Vi delar villkor som européer och västerlänningar. Det som är problem eller katastrof i Danmark och Sverige är det också i England, Tyskland, Spanien, Grekland, USA eller andra länder.

Om man läser Lars Hedegaard har man närmat sig en verklighetsuppfattning som radikalt skiljer sig från den politiska klassens och den fega, anpassliga media-industrins halvsanningar och lögner.

Vinterskrikandet.

Nej, det är sannerligen inte bara måsarna i Tosteberga hamn som håller liv och skriker mest hela tiden. Den som vågar sig in till centrum hör samma skrik. Vi närmar oss den heligaste av helger, den är så helig att den moderna, kloka och alltid hungriga människan vill vara närvarande i samtidens tempel varje dag. Vår nya religion - konsumismen - gör människor uppfyllda av det heliga. Att tillbe Mammon är som att sätta måsen på tronen! Skrik, skrik, skrik.
Lyssna: Fiskmås (Larus canus)

lördag 10 december 2011

Vinterväntan.

Filmerna, böckerna, vilan. Allt står i vänteläge. Utanför mitt fönster rasar ännu stormen. Ingenting kan jag bistå de blottställda med. Själv på kanten till en avgrund är jag oförmögen att hjälpa.

Varje ny dag möter jag utan minsta entusiasm. Ibland föds ett leende, när en vän eller två finns i brevlådan med något uppmuntrande. Själv sänder jag liknande uppmuntran till andra som har svårt för den nya dagen. Är det allt? Ja, det är allt.

Den nya tidens modeord slits ner till enkla utstötningar av ljud. Orden göms bakom slagorden. Två helt olika och oförenliga språk: ett buret av det mänskliga, och ett annat av makten och tidsandan. Den som verkligen är utförsäkrad vet hur den makten används för att slutligen helt tysta och förgöra.

fredag 9 december 2011

Handlingsplan, manifest.

I mars 2006 publicerade jag nedanstående text. Tiden har inte precis gjort saken bättre. Och med anledning av att regeringen idag presenterar ett handlingsprogram mot "våldsbejakande extremism" finner jag skäl att visa den mer än fem år gamla texten igen:

I takt med att den så kallade "muhammed-krisen" trappats upp har också allt hårdare debatter mellan författare och skriftställare utvecklats över hela Europa. I Danmark har man, liksom hos oss, sett två tydliga skillnader i hållning: en falang med rötter i vänstern och liberalismen har sagt att yttrandefriheten måste ha gränser och att man inte får såra andra, en annan falang har sagt att "sårandet" är en del av yttrandefrihetens själva väsen och att det moderna samhället alltid tillåtit "blasfemi". I Sverige kan vi dra oss till minnes utställningen "Ecce Homo" eller den religionskritik som i tusen olika former alltsedan Ingmar Hedenius varit en del av själva livsluften.

En blasfemilagstiftning ter sig i det perspektivet helt otänkbar. Igår (februari 2006) publicerades i Paris ett viktigt manifest: Tillsammans inför den nya totalitarismen, som i principiella ordalag förhåller sig till "muhammed-krisen".

Det är Salman Rushdie som tillsammans med elva andra författat manifestet. Bland gruppens mer framträdande medlemmar finns Bernard-Henri Lévy, jude, fransman och en både kontroversiell och respekterad debattör som med passion försvarat muslimska länder mot våldets krafter (Bosnien, Algeriet och Tjetjenien), Taslima Nasreen från Bangladesh som under en tid levde skyddad i Sverige, Ibn Warraq som är mest känd för sitt verk om hur han lämnade islam, Irshad Manji med ungefär samma bakgrund, bosatt i Canada, och holländsk-somaliska politikern och författaren Ayyan Hirsi Ali, vars filmmanus ledde fram till att hennes medarbetare, filmaren Theo van Gogh mördades av en ung islamist.

Gruppen består av judar, kristna, muslimer och avhoppade muslimer och talar därmed med en tyngd som är ovanlig. De har alla tolv på ett eller annat sätt fått erfara vad islamismen som politisk fanatism kan innebära. En del av dem lever underjordiskt med starkt polisbeskydd för att alls få överleva. Man ska hålla i minnet att regimen i Iran för mindre än en månad sedan försäkrade att dödsdomen – fatwan – mot Salman Rushdie fortfarande gäller. I manifestet skriver de bland annat:

Som alla totalitära rörelser närs islamismen av rädslor och frustrationer. Hatpredikanterna slår mynt av dessa känslor i avsikt att skapa trupper avsedda att införa en frihetsdödande och ojämlik värld. Vi säger därför tydligt och klart: ingenting, inte ens vår egen förtvivlan, kan rättfärdiga valet av upplysningsfientlighet, totalitarism och hat. Islamismen är en reaktionär ideologi som tar död på jämlikhet, frihet och sekularism varhelst den finns. Om den segrar kan det bara leda till en värld av dominans: mannens dominans över kvinnan och islamisternas dominans över alla andra. För att stå emot detta måste vi försäkra oss om universella rättigheter för alla förtryckta och diskriminerade folk (…)

Vi vädjar till alla demokrater och fria andar i alla länder om att vårt århundrade ska bli ett upplysningens århundrade!


I manifestet vänder sig författarna också emot värderelativismen vilken i sin förlängning innebär att människor som lever under islam inte anses värda samma rättigheter som andra. De vänder sig också emot den allt starkare vanan att klistra etiketten "islamofob" på människor i vår tid, "vilket blandar samman kritik av islam som religion med stigmatisering av de troende".

Manifestet kunde inte ha kommit lämpligare. Jag har en stark förväntan på att det både ska kunna hyfsa den svart-vita ordstrid som utkämpas och bidra till ett slut på de rent konkreta våldsdåd som nu förekommer.

Foto: A. Nydahl

torsdag 8 december 2011

Utsikt - insikt.

Igår kväll läste jag ut den märkliga boken Islam och jag, av Klas Grinell. Hans bok resonerar utifrån flera olika infallsvinklar huruvida det finns en eller flera islam, och han framhåller sina egna erfarenheter och studier i argumentationen för den turkiske, muslimske predikanten Fethullah Gülen och hans rörelse, som av vissa betraktas som reaktionär och av andra som en modern turkisk, mild form av islam. Det största problemet med boken är att den inte skänker mig några insikter, till det är den alltför jagcentrerad och anekdotisk. Jag säger detta därför att jag ju egentligen alltid sätter det personliga i första rummet. Därför är essän en av de litteraturformer som passar allra bäst för ämnen som belyses utifrån författarens egen person. Men Grinell är mest upptagen med att berätta om vardagar och arbetsuppgifter i Turkiet, och när han tar sats för att belysa något specifikt - en ideologi, en religion, en person - så växlar han snabbt spår tillbaka till det anekdotiska. Utsikten från Turkiets höjder är naturligtvis lika förförande vacker som ovanstående utsiktsbild från Wales. Men i litteraturen vill jag framför allt söka - och finna - insikterna.

Foto: A. Nydahl.

Islam, islam och islam

Jag parallelläser nu två böcker som delvis berör samma ämne: islam och islamism. Den ena boken är så intressant att jag kommer att recensera den separat här i bloggen inom kort. Den andra fyller mig med ambivalens som jag inte riktigt kan hantera.

Den första är Lars Hedegaards andra memoarband, Ræven går derude. Hedegaard, historiker och journalist, är ordförande för danska Trykkefrihedsselskabet, en av få organisationer som med självklarhet betraktar islamismen som ett av de största hoten mot demokratiska självklarheter som yttrande- och tryckfrihet.

Han berättar om sitt liv från 1980-talet fram till idag. Det som gör att jag finner Hedegaard särskilt intressant är hans bakgrund som revolutionär vänsteraktivist. Jag känner igen mig själv i mycket av det han berättar. Hans slutsatser kunde ha varit mina. Men den danska offentligheten har möjliggjort en helt annan öppen strid om värderingar och politisk frihet, än vad som varit möjligt i Sverige. Jag återkommer alltså till Hedegaard.

Den andra boken är Klas Grinells Islam och jag. Den har underrubriken Om förnuft, tolerans och vår gemensamma framtid. Grinell är oerhört omständlig i sitt berättande och måste gång på gång infoga ordet jag, där det kanske inte ens hade behövts. Trots att han säger sig ha ett ärende, nämligen att presentera den turkiske muslimske predikanten Fethullah Gülen, så trasslar han hela tiden in sig i cirkelresonemang som får varje kapitel att sluta i ett anti-klimax. Jag blir ju skeptisk redan av förordet som innehåller denna banalitet: “Jag tycker om islam.”

Han får gärna tycka om islam, problemet är att hans sätt att framställa saken ter sig inte bara banal, utan också bristfällig i ett grundläggande avseende. Det räcker inte att berätta hur fel islams kritiker har. Det räcker inte att säga att människor som Ayaan Hirsi Ali har fel. Man måste också konkret kunna visa varför och på vilket sätt. Det kan inte Grinell.

Kanske kommer jag ändå att recensera också hans bok. Men först kommer det att bli en dansk resa genom vänstern, våldsromantiken, de “revolutionära” bankrånarna i Blekingegade-banden och striden för yttrande- och tryckfriheten, så som epoken skildras av Lars Hedegaard. Man skulle kunna säga att det finns ett mycket bra argument för att läsa Hedegaards bok: han var med i landet där allt detta hände! Och han berättar om det, så som varken Politiken, Dagens Nyheter eller Verdens Gang hade kunnat göra: inifrån, öppet och rakt.

Och från andra sidan sjunger hon alltjämt för oss:

onsdag 7 december 2011

Första dagen - och sista.

Hur börjar man en ny dag när den förra fortfarande klibbar fast mot huden? Jag anar det inte. Därför får denna onsdag vara lika mycket tisdag (och torsdag). Det är den första dagen på ett experiment. Det är den första dagen som påminner om den sista. Jag står framför spegeln och smörjer mina lemmars psoriasis. Det är en behandling som är allt annat än lustfylld, därför att steroiderna i salvan också gör annat med mig.

Den tisdag som tycks finnas kvar var den sista dagen för något välbekant. En period av Dão och getost. Inget som befrämjar hälsa. Så de goda druvorna från Portugal måste ersättas med kalkrikt kranvatten från kommunen. Kanske kan man smyga med en getost under bordet?

Foto: A. Nydahl

tisdag 6 december 2011

Litenheten

Så liten man blir, när man klockan sju på morgonen ligger på en brits iklädd plastförkläde och har en gastroskopislang inkörd genom munnen ända ner till tolvfingertarmens mynning. Saliven rinner nerför skägget. Man kan inte protestera, inte kommentera. Allt man ska göra är att lyda andningsinstruktionerna. Det gjorde jag. Nu kommer det att dröja länge innan jag gör det igen.

Mitt äldsta barnbarn fyller fjorton den här månaden. Det ger lite perspektiv på tillvaron. Visst minns man sig själv som fjorton? Jag minns det som en svår passage, från barndom till vuxenliv, med allt vad det handlade om: förälskelse, förvirring och förbjudna saker. Man trevade sig bokstavligt talat fram i erotiken och politiken. Man behövde bara tre år på sig, sedan var också ungdomslivet i föräldrahemmet över. Tillsammans med min vän C. flyttade jag till egen lägenhet på Gamla väster i Malmö. Tre rum och kök, kallt vatten och toa i trapphuset för 350:- kronor i månaden. Hur gör de unga idag? Finns det lediga rum på förläggningarna? Finns det alls bostäder för dem?

Vuxenlivet har sin charm. Och det var definitivt inget att sträva efter. Man hade redan som 14-åring förstått några grundläggande och nedslående saker om livet.

Foto: A. Nydahl

Sakine Madon om svensk offentlighet: Jag ses per definition som offer.

Ofta är hon mycket klok, Sakine Madon. Nu skriver hon på Newsmill:

"Om någon missaktar - ser ner på - mig med hänvisning till att jag är kurd, turk eller har muslimsk bakgrund tar lagen det på större allvar. Jag är däremot fri att ringakta svenskar hur mycket jag orkar. Jag ses per definition som offer.

Enligt praxis och enligt ett JK-uttalande från 2003 framgår det tydligt att lagen inte är till för att behandla invandrare och svenskar lika. Varför? Det finns inget vettigt svar mer än att välmenande antirasism kan leda väldigt fel.

Det är inte konstigt att samhället ses som hycklande och orättvist, bland ungdomar som ingen "Vi gillar olika-kampanj" i världen biter på."

Varför är så kloka röster så ovanliga? Antingen släpps de inte in i konsensuspressen eller så vågar de inte uppvakta den. Jag tror för min del att det är en kombination. I en offentlighet som bums brännmärker och etiketter människor efter "åsikter" slipper man diskutera moraliska, etiska och politiska hållningar. Istället för diskussion får man en nytryckt löpsedel uppkörd i ansiktet.

Sverige är de fegas land. Offentligheten hatar diskussioner. För en invandrare som vägrar finna sig i offerrollen blir det dubbelt svårt att hävda en ståndpunkt. Alla vet det ju redan: man blir lyckligare som house-nigger i den här kulturen. Den som nu inte förstår vad det begreppet innebär kan sända mig ett mail, så ska jag berätta. Jag har sett begreppet bli till kött i mer än 40 år. Ett tips på vägen: Onkel Tom.

Foto: A. Nydahl

måndag 5 december 2011

Liu Xiaobo : Jag har inga fiender, jag hyser inget hat.

Liu Xiaobo: Jag har inga fiender, jag hyser inget hat. Valda texter och bilder (Weyler, översättningar från kinesiska av Anna Gustafsson Chen, Fredrik Fällman, Jerker Hallström, Perry Johansson, Gunnel Nornholm, Perry Svensson, och från tyska av Svante Weyler).

Det finns ett före och ett efter i Nobelpristagaren Liu Xiaobos bok. Före och efter den 4 juni 1989, då massakern i Peking ägde rum. Det är det ena. Det andra är att det finns ett före och ett efter Mao Zedong. Liu Xiaobo redogör för de verkliga förändringarna sedan Mao dött, och han noterar det som förändrats i positiv riktning, men ägnar sig självklart mest åt det som är en kvardröjande totalitär parti- och statsapparat.

Att läsa Liu Xiaobo är att aktivt medvetandegöra sig själv om de motsägelsefulla förändringarna i det Kina som kan sägas vara både nytt och gammalt. Liu Xiaobo är med sitt eget exempel en övertydlig illustration av det gamla välbekanta: om man säger eller skriver sådant som strider mot kommunistpartiets yttrande-monopol tystas man. Att varken Liu Xiaobo eller hans hustru fick komma till Oslo för att hämta priset är en tjock svart linje som understryker det faktum att staten avgör vad medborgarna ska och inte ska.

Men tro nu inte att Liu Xiaobo enbart skriver om Kinas politiska steg på vägen sedan kommunistpartiet och Mao Zedong grep makten. Han visar också hur den senare utvecklingen fostrat människor till lydiga konsumenter. Ettbarns-politiken lade grunden. Ensamma barn blir lätt små kejsare i familjen, och när de väl har trätt in i tonåren är de redan fullfjädrade medlemmar av den kommersiella kulturen. Liu Xiaobo menar att denna utvecklingen ”följer den kraftfulla privatiseringen och det överflödande materiella välståndet.”

Denna kultur blir alltmer ”njutningsfixerad, trivialiserad och ytlig”, dess funktion framstår allt tydligare som det verktyg regimen behöver ”för att upprätthålla diktaturen”. I det här avseendet skiljer sig Liu Xiaobo från de flesta dissidenter. Han ser ingen automatisk koppling mellan kapitalism och frihet. Den fria marknadens lov sjungs numera över hela jorden. Liu Xiaobo förbehåller sig rätten att diskutera också detta, kritiskt och skarpt. Hans konsumism-kritik är inte olik Pasolinis. Han ser också en förbindelse mellan den nya tidens erotiska nät- och bokkultur, där de författare han kallar ”snyggingförfattarinnor” blir förebilder för miljoner unga kineser (som ser en koppling mellan deras erotiska frispråkighet och den materiella rikedom de fått som tack för sina böcker):

”I en kommersialiserad tid när kändisskap är lika med rikedom är erotiskt skrivande inte bara utlopp för sexuella fantasier utan också en extremt lyckad strategi för att bli känd” säger Liu Xiaobo, men tillägger också: ”i Kina är det mest skamlösa och mest skadliga just den politiska skamlösheten”.

Liu Xiaobo skriver nästan programmatiskt när han i punktform redovisar de olika stadierna i Kinas utveckling från Mao och framåt. Han visar hur de olika beståndsdelarna i den mycket hårda diktaturen såg ut. Bland annat understryker han att den totala förstatligande-politiken ledde till att alla kineser förlorade sin ekonomiska självständighet. Partiets organisering möjliggjorde också total kontroll över medborgarna. Den sammanhållande ideologin, inte minst i form av ”en mängd kollektiva masskampanjer” fick folket att uppföra sig som lydiga undersåtar. Detta i kombination med den extrema personkulten av Mao fick till följd att ”en enda hjärna” tänkte åt hela Kina. Det var en ”själslig terror” säger Liu Xiaobo.

En annan intressant aspekt av boken är att den ganska ingående redovisar hur den nya nationalismen ser ut. Under Mao var nationalismen uttryck för en antikapitalistisk propaganda, främst riktad mot USA och Sovjetunionen. Dagens nationalism ser annorlunda ut. Liu Xiaobo menar att den idag är ett ”resultat av blint högmod och smicker av diktaturens makthavare”, formulerad av ”det nya seklets vänsterakademiker och internetpatrioter." Han talar om deras ”blodtörstiga nationalistiska ambitioner.”

Man ska i detta sammanhang också understryka att just internet är ett verktyg som Liu Xiaobo lovprisar. Han menar att dagens dissidenter bara kan verka tack vare internet. Tidigare var varje förbindelse dem emellan livsfarlig, rent fysiskt. Och trots den kinesiska regimens alla försök att blockera internet, lyckas de aldrig hejda den motkultur som där växer fram.

Det är förvisso en mycket mörk bild Liu Xiaobo ger av dagens Kina, men man kommer aldrig ifrån att hans sätt att beskriva situationen också innehåller stora doser hopp och framtidstro. Om det är befogat vågar jag inte uttala mig om, men jag kan säga att hans bok öppnar för ny kunskap om situationen i denna världens tredje supermakt som snart kommer att dominera på ett sätt ingen i väst hade kunnat föreställa sig, och detta trots att kortsiktiga ekonomiska problem kan bromsa det som vi lärt oss kalla tillväxt.

Bergsundsstrand 23.

Den tysk-judiska diktaren Nelly Sachs kom att bli intimt förknippad med vårt land. På flykt undan hotande deportation till koncentrationsläger kom hon under krigsåren tillsammans med modern till Stockholm, där de båda fick bo, till stor del tack vare judiska församlingens ekonomiska bistånd och svenska författarkollegors rådiga hjälp. Om detta har flera böcker på senare tid handlat, inte minst Aris Fioretos Flykt och förvandling, som utgavs av förlaget Ersatz samtidigt med dikturvalet Den store anonyme, 2010.

Nelly Sachs fick 1966, tillsammans med den israeliske författaren Samuel Agnon ett delat nobelpris i litteratur och hennes diktning skrevs för alltid in i den tradition som bars över världen i kraft av sitt ämne och sin lyriska valör. Ingen kan idag tala om litteratur som anknyter till det judiska ödet utan att nämna hennes namn.

Inte minst av det skälet är det djärvt av Arne Sundelin att sätta hennes öde i centrum för sin roman Bergsundsstrand 23. Hans grepp blir inte mindre djärvt av att han kopplar hennes svenska bostad till ett senare öde, berättarens eget, och flätar samma de två personerna i något som liknar en febrig och hallucinatorisk mardröm bortom verkligheten.

Icke desto mindre lyckas han av detta skapa en fascinerande berättelse som går bortom tid och rum, men som i sin konkreta detaljrikedom också blir ett slags biografisk berättelse om flickan Sachs, vars dikt i vuxenlivets Stockholm utvecklas och härdas, över den gripande brevsamvaron med kollegan och olycksbrodern, poeten Paul Celan i Paris, det egna nobelpriset och livets själva slutpunkter.

Ellerströms förlag har nyligen utgivit den gripande brevväxlingen mellan Celan och Sachs. Här uppenbaras också den starka dödslängtan som förintelsens överlevande burit på. För Celans del slutade den med självmord i en av Paris kanaler. Nelly Sachs gick istället in i den psykotiska världen där skiljelinjen mellan verkligt och inbillat suddades ut, och Sundelin skildrar den mycket starkt. Hon var övertygad om att hon bevakades av nazister och att en lägenhet i huset där hon bodde var ett slags "spioncentral".

I ett brev till Celan skrev hon: "En nazistisk spiritistliga förföljer mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt, var jag än sätter foten. Försökte med nervgas när jag reste. Redan i åratal hemligen i mitt hus, lyssnar med mikrofon genom väggarna…". För dessa groteska och paranoida vanföreställningar togs hon in för vård vid ett flertal tillfällen. Alla dessa förlopp finns övertygande skildrade i romanen.

En nutida centralgestalt hos Sundelin är den unge grabben som målar graffiti på stan. Hans tag består av ett Z. I ett slags lek vänder Sundelin detta Z så att det blir ett N, och de två bokstäverna bildar snart ett NS – en otäck kombination som leder tankarna till nazismen.

Bokens berättare bor i samma lägenhet som Sachs en gång gjorde. Han har hennes porträtt på väggen och identifierar sig starkt med henne. Så läst uppfattar jag Sundelins nya roman som en berättelse om hur vi kan gå in i andra människors identiteter, leva dem och tillsammans med dem glida in i de nojor och de förvanskningar av verkligheten vi tycks behöva för att överleva. Det blir en omärklig glidning över från realiteter till fantasier.

Sundelins roman är en gripande berättelse om människans mörka öde och hennes instängdhet i tid och rum.

söndag 4 december 2011

Söndag.

I brevlådan talar kommunen med mig: "Vi har granskat dina sopor". Tonen är saklig och kanske just därför hotfull. Någon ser mig ända ner i påsen med äggskal och kaffesump.

Inne i december är allt fortfarande höst. Imorgon bitti, 07.10, ligger jag åter på gastroskopi-sängen. Det har blivit en obehaglig men uthärdlig rutin jag underkastar mig.

Jag läser Liu Xiaobo och tänker: så mycket vi har att lära om det Kina som med stor brutalitet vill behålla den monolitiska makten samtidigt som man utvecklar en kapitalistisk cynism (Liu Xiaobo säger att den bara har fostrat en hel generation av konsumenter, egoister som bara ser till egenintresset). Det finns en naivitet i tron på att landet utvecklas mot "demokrati". Liu Xiaobo visar att det handlar om något helt annat.