tisdag 6 december 2011

Litenheten

Så liten man blir, när man klockan sju på morgonen ligger på en brits iklädd plastförkläde och har en gastroskopislang inkörd genom munnen ända ner till tolvfingertarmens mynning. Saliven rinner nerför skägget. Man kan inte protestera, inte kommentera. Allt man ska göra är att lyda andningsinstruktionerna. Det gjorde jag. Nu kommer det att dröja länge innan jag gör det igen.

Mitt äldsta barnbarn fyller fjorton den här månaden. Det ger lite perspektiv på tillvaron. Visst minns man sig själv som fjorton? Jag minns det som en svår passage, från barndom till vuxenliv, med allt vad det handlade om: förälskelse, förvirring och förbjudna saker. Man trevade sig bokstavligt talat fram i erotiken och politiken. Man behövde bara tre år på sig, sedan var också ungdomslivet i föräldrahemmet över. Tillsammans med min vän C. flyttade jag till egen lägenhet på Gamla väster i Malmö. Tre rum och kök, kallt vatten och toa i trapphuset för 350:- kronor i månaden. Hur gör de unga idag? Finns det lediga rum på förläggningarna? Finns det alls bostäder för dem?

Vuxenlivet har sin charm. Och det var definitivt inget att sträva efter. Man hade redan som 14-åring förstått några grundläggande och nedslående saker om livet.

Foto: A. Nydahl

Sakine Madon om svensk offentlighet: Jag ses per definition som offer.

Ofta är hon mycket klok, Sakine Madon. Nu skriver hon på Newsmill:

"Om någon missaktar - ser ner på - mig med hänvisning till att jag är kurd, turk eller har muslimsk bakgrund tar lagen det på större allvar. Jag är däremot fri att ringakta svenskar hur mycket jag orkar. Jag ses per definition som offer.

Enligt praxis och enligt ett JK-uttalande från 2003 framgår det tydligt att lagen inte är till för att behandla invandrare och svenskar lika. Varför? Det finns inget vettigt svar mer än att välmenande antirasism kan leda väldigt fel.

Det är inte konstigt att samhället ses som hycklande och orättvist, bland ungdomar som ingen "Vi gillar olika-kampanj" i världen biter på."

Varför är så kloka röster så ovanliga? Antingen släpps de inte in i konsensuspressen eller så vågar de inte uppvakta den. Jag tror för min del att det är en kombination. I en offentlighet som bums brännmärker och etiketter människor efter "åsikter" slipper man diskutera moraliska, etiska och politiska hållningar. Istället för diskussion får man en nytryckt löpsedel uppkörd i ansiktet.

Sverige är de fegas land. Offentligheten hatar diskussioner. För en invandrare som vägrar finna sig i offerrollen blir det dubbelt svårt att hävda en ståndpunkt. Alla vet det ju redan: man blir lyckligare som house-nigger i den här kulturen. Den som nu inte förstår vad det begreppet innebär kan sända mig ett mail, så ska jag berätta. Jag har sett begreppet bli till kött i mer än 40 år. Ett tips på vägen: Onkel Tom.

Foto: A. Nydahl

måndag 5 december 2011

Liu Xiaobo : Jag har inga fiender, jag hyser inget hat.

Liu Xiaobo: Jag har inga fiender, jag hyser inget hat. Valda texter och bilder (Weyler, översättningar från kinesiska av Anna Gustafsson Chen, Fredrik Fällman, Jerker Hallström, Perry Johansson, Gunnel Nornholm, Perry Svensson, och från tyska av Svante Weyler).

Det finns ett före och ett efter i Nobelpristagaren Liu Xiaobos bok. Före och efter den 4 juni 1989, då massakern i Peking ägde rum. Det är det ena. Det andra är att det finns ett före och ett efter Mao Zedong. Liu Xiaobo redogör för de verkliga förändringarna sedan Mao dött, och han noterar det som förändrats i positiv riktning, men ägnar sig självklart mest åt det som är en kvardröjande totalitär parti- och statsapparat.

Att läsa Liu Xiaobo är att aktivt medvetandegöra sig själv om de motsägelsefulla förändringarna i det Kina som kan sägas vara både nytt och gammalt. Liu Xiaobo är med sitt eget exempel en övertydlig illustration av det gamla välbekanta: om man säger eller skriver sådant som strider mot kommunistpartiets yttrande-monopol tystas man. Att varken Liu Xiaobo eller hans hustru fick komma till Oslo för att hämta priset är en tjock svart linje som understryker det faktum att staten avgör vad medborgarna ska och inte ska.

Men tro nu inte att Liu Xiaobo enbart skriver om Kinas politiska steg på vägen sedan kommunistpartiet och Mao Zedong grep makten. Han visar också hur den senare utvecklingen fostrat människor till lydiga konsumenter. Ettbarns-politiken lade grunden. Ensamma barn blir lätt små kejsare i familjen, och när de väl har trätt in i tonåren är de redan fullfjädrade medlemmar av den kommersiella kulturen. Liu Xiaobo menar att denna utvecklingen ”följer den kraftfulla privatiseringen och det överflödande materiella välståndet.”

Denna kultur blir alltmer ”njutningsfixerad, trivialiserad och ytlig”, dess funktion framstår allt tydligare som det verktyg regimen behöver ”för att upprätthålla diktaturen”. I det här avseendet skiljer sig Liu Xiaobo från de flesta dissidenter. Han ser ingen automatisk koppling mellan kapitalism och frihet. Den fria marknadens lov sjungs numera över hela jorden. Liu Xiaobo förbehåller sig rätten att diskutera också detta, kritiskt och skarpt. Hans konsumism-kritik är inte olik Pasolinis. Han ser också en förbindelse mellan den nya tidens erotiska nät- och bokkultur, där de författare han kallar ”snyggingförfattarinnor” blir förebilder för miljoner unga kineser (som ser en koppling mellan deras erotiska frispråkighet och den materiella rikedom de fått som tack för sina böcker):

”I en kommersialiserad tid när kändisskap är lika med rikedom är erotiskt skrivande inte bara utlopp för sexuella fantasier utan också en extremt lyckad strategi för att bli känd” säger Liu Xiaobo, men tillägger också: ”i Kina är det mest skamlösa och mest skadliga just den politiska skamlösheten”.

Liu Xiaobo skriver nästan programmatiskt när han i punktform redovisar de olika stadierna i Kinas utveckling från Mao och framåt. Han visar hur de olika beståndsdelarna i den mycket hårda diktaturen såg ut. Bland annat understryker han att den totala förstatligande-politiken ledde till att alla kineser förlorade sin ekonomiska självständighet. Partiets organisering möjliggjorde också total kontroll över medborgarna. Den sammanhållande ideologin, inte minst i form av ”en mängd kollektiva masskampanjer” fick folket att uppföra sig som lydiga undersåtar. Detta i kombination med den extrema personkulten av Mao fick till följd att ”en enda hjärna” tänkte åt hela Kina. Det var en ”själslig terror” säger Liu Xiaobo.

En annan intressant aspekt av boken är att den ganska ingående redovisar hur den nya nationalismen ser ut. Under Mao var nationalismen uttryck för en antikapitalistisk propaganda, främst riktad mot USA och Sovjetunionen. Dagens nationalism ser annorlunda ut. Liu Xiaobo menar att den idag är ett ”resultat av blint högmod och smicker av diktaturens makthavare”, formulerad av ”det nya seklets vänsterakademiker och internetpatrioter." Han talar om deras ”blodtörstiga nationalistiska ambitioner.”

Man ska i detta sammanhang också understryka att just internet är ett verktyg som Liu Xiaobo lovprisar. Han menar att dagens dissidenter bara kan verka tack vare internet. Tidigare var varje förbindelse dem emellan livsfarlig, rent fysiskt. Och trots den kinesiska regimens alla försök att blockera internet, lyckas de aldrig hejda den motkultur som där växer fram.

Det är förvisso en mycket mörk bild Liu Xiaobo ger av dagens Kina, men man kommer aldrig ifrån att hans sätt att beskriva situationen också innehåller stora doser hopp och framtidstro. Om det är befogat vågar jag inte uttala mig om, men jag kan säga att hans bok öppnar för ny kunskap om situationen i denna världens tredje supermakt som snart kommer att dominera på ett sätt ingen i väst hade kunnat föreställa sig, och detta trots att kortsiktiga ekonomiska problem kan bromsa det som vi lärt oss kalla tillväxt.

Bergsundsstrand 23.

Den tysk-judiska diktaren Nelly Sachs kom att bli intimt förknippad med vårt land. På flykt undan hotande deportation till koncentrationsläger kom hon under krigsåren tillsammans med modern till Stockholm, där de båda fick bo, till stor del tack vare judiska församlingens ekonomiska bistånd och svenska författarkollegors rådiga hjälp. Om detta har flera böcker på senare tid handlat, inte minst Aris Fioretos Flykt och förvandling, som utgavs av förlaget Ersatz samtidigt med dikturvalet Den store anonyme, 2010.

Nelly Sachs fick 1966, tillsammans med den israeliske författaren Samuel Agnon ett delat nobelpris i litteratur och hennes diktning skrevs för alltid in i den tradition som bars över världen i kraft av sitt ämne och sin lyriska valör. Ingen kan idag tala om litteratur som anknyter till det judiska ödet utan att nämna hennes namn.

Inte minst av det skälet är det djärvt av Arne Sundelin att sätta hennes öde i centrum för sin roman Bergsundsstrand 23. Hans grepp blir inte mindre djärvt av att han kopplar hennes svenska bostad till ett senare öde, berättarens eget, och flätar samma de två personerna i något som liknar en febrig och hallucinatorisk mardröm bortom verkligheten.

Icke desto mindre lyckas han av detta skapa en fascinerande berättelse som går bortom tid och rum, men som i sin konkreta detaljrikedom också blir ett slags biografisk berättelse om flickan Sachs, vars dikt i vuxenlivets Stockholm utvecklas och härdas, över den gripande brevsamvaron med kollegan och olycksbrodern, poeten Paul Celan i Paris, det egna nobelpriset och livets själva slutpunkter.

Ellerströms förlag har nyligen utgivit den gripande brevväxlingen mellan Celan och Sachs. Här uppenbaras också den starka dödslängtan som förintelsens överlevande burit på. För Celans del slutade den med självmord i en av Paris kanaler. Nelly Sachs gick istället in i den psykotiska världen där skiljelinjen mellan verkligt och inbillat suddades ut, och Sundelin skildrar den mycket starkt. Hon var övertygad om att hon bevakades av nazister och att en lägenhet i huset där hon bodde var ett slags "spioncentral".

I ett brev till Celan skrev hon: "En nazistisk spiritistliga förföljer mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt, var jag än sätter foten. Försökte med nervgas när jag reste. Redan i åratal hemligen i mitt hus, lyssnar med mikrofon genom väggarna…". För dessa groteska och paranoida vanföreställningar togs hon in för vård vid ett flertal tillfällen. Alla dessa förlopp finns övertygande skildrade i romanen.

En nutida centralgestalt hos Sundelin är den unge grabben som målar graffiti på stan. Hans tag består av ett Z. I ett slags lek vänder Sundelin detta Z så att det blir ett N, och de två bokstäverna bildar snart ett NS – en otäck kombination som leder tankarna till nazismen.

Bokens berättare bor i samma lägenhet som Sachs en gång gjorde. Han har hennes porträtt på väggen och identifierar sig starkt med henne. Så läst uppfattar jag Sundelins nya roman som en berättelse om hur vi kan gå in i andra människors identiteter, leva dem och tillsammans med dem glida in i de nojor och de förvanskningar av verkligheten vi tycks behöva för att överleva. Det blir en omärklig glidning över från realiteter till fantasier.

Sundelins roman är en gripande berättelse om människans mörka öde och hennes instängdhet i tid och rum.

söndag 4 december 2011

Söndag.

I brevlådan talar kommunen med mig: "Vi har granskat dina sopor". Tonen är saklig och kanske just därför hotfull. Någon ser mig ända ner i påsen med äggskal och kaffesump.

Inne i december är allt fortfarande höst. Imorgon bitti, 07.10, ligger jag åter på gastroskopi-sängen. Det har blivit en obehaglig men uthärdlig rutin jag underkastar mig.

Jag läser Liu Xiaobo och tänker: så mycket vi har att lära om det Kina som med stor brutalitet vill behålla den monolitiska makten samtidigt som man utvecklar en kapitalistisk cynism (Liu Xiaobo säger att den bara har fostrat en hel generation av konsumenter, egoister som bara ser till egenintresset). Det finns en naivitet i tron på att landet utvecklas mot "demokrati". Liu Xiaobo visar att det handlar om något helt annat.

lördag 3 december 2011

Fadon och världsarvet


Nu har UNESCO, till portugisernas stora glädje sorterats in under rubriken Världsarv, i det som kallas "World’s Intangible Cultural Heritage." Jag fick telefon från en portugisisk man som berättade om firandet i Lissabon. Det går inte att ta miste på stoltheten. Själv läste jag nyheten i danska Weekendavisen. Vi höjer våra små bagaço-glas och skålar för fadon, och lyssnar till drottningen själv, Amália:

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven följer här ett kort avsnitt. Om du är intresserad av boken går den att köpa här direkt av mig.

Fadons historia. Teorier och tankar.

Det finns många olika teorier om hur, var och när fadon uppstod som självständig musikalisk genre. Men alla dessa teorier har en sak gemensamt: de färdas över, eller utvecklas till havs. I Historia do Fado av Pinto de Carvalho (1904) heter det, att ”det är till havs fadon har sitt ursprung, ett ursprung som bekräftas av dess rytm, vågornas rytmiska rörelse, regelbunden som fartygets hävning, eller som vågornas slag mot kusten”.

Under hela 1900-talet utvecklades forskningen kring fadon och framställde dess ursprung ur så många olika synvinklar att en komplex bild skapades. Klart är dock att de portugisisk-afrikanska slavar som frigavs i Lissabon 1761 bosatte sig i stadsdelarna Mouraria och Alfama, och att det var där som historiens alla trådar sammantvinnades och förlöste fadon som musikalisk genre. Slavarna hade i dessa fattiga stadsdelar gjort de två danserna Fofa och Lundum mycket populära, trots att kungahuset förbjudit såväl dem som andra danser med brasilianskt ursprung. Danserna ackompanjerades av en spansk gitarr. De afrikanska slavarna – vars danser alltså fötts i Afrika men tagit vägen om Brasilien innan de utvecklades i Lissabon – hade ett intimt umgänge med de allra fattigaste lissabonborna, de som gick under öknamnet ”fadistas” (vilket betydde fatalisterna). Dessa fadister var fruktade, de ansågs inte bara kriminella utan också våldsamma, de levde på stölder, könshandel och annan brottslighet. De frisläppta slavarnas danser inspirerade fadisterna och när man till dem lade sångstilen modinha hade man skapat de tidigaste formerna av fado, sådan vi idag känner den. När dessa sånger runt 1920 introducerades på grammofonskivor hade grunden för ett slags stilbildande lagts. Paul Vernon är den historiker som starkast betonat att fadon har sitt ursprung i havets rörelser och i sjömännens starka hemlängtan. I själva verket kan denna komponent ha spelat en avgörande roll för de människor som färdades den långa sjövägen mellan Brasilien och Portugal. Men fadon var fortfarande en gatans kultur, den hade ingen anknytning till de scenens konstformer som så småningom skulle bli en del av de kulturbärande skiktens liv i huvudstaden. Fadon sjöngs i gränderna, liksom danserna en gång hade dansats där. Och den föraktades därför att den fortfarande förbands med den kriminalitet och den farlighet som gränden alltid utstrålat för de privilegierade småborgare som befolkade stadens centrum.

fredag 2 december 2011

Lästips för december.

Foto: Anders Wikström.

Mörkrets tid kan vara både den värsta och den bästa. Risken att ramla ner i ljusbristens depressioner är överhängande. Psoriasisen växer ohejdat och artiten tilltar. Men det bästa är de långa, mörka eftermiddagarna och kvällarna av läsning.

Här tips på några fina böcker för dessa mörka dagar.

David Grossman: På flykt från ett sorgebud (Bonniers, översättning från engelskan av Boo Cassel. Den engelska översättningen från hebreiskan är gjord av Jessica Cohen).

David Grossman, född 1952, är en av Israels största samtidsförfattare. Han skriver både dokumentära böcker och romaner och är noga med att skilja på de två metoderna. Denna nya roman har blivit mycket omtalad sedan Grossmans son dödats på Libanonkrigets sista dag 2006. Men romanen var nästan färdig när det skedde, så det råder ingen tvekan om fiktionens äkthet, även om författarens privata tragedi kastar en skugga över den. I centrum står Ora, en medelålders kvinna och mor till två pojkar. Berättelsen blickar bakåt och förankras i tiden för den andra palestinska intifadan 2000. Jerusalem är nav både för Oras minnen och hennes handlingar. Tillsammans med Avram, pappa till hennes yngsta son, beger hon sig till Galiléen. Romanen visar på ett både psykologiskt trovärdigt sätt svårigheten att leva i en nation under konstant krigshot. Grossmans stil kan vara tung att komma in i, men ger full utdelning. Den svenska översättningen är av högsta klass.

Salman Rushdie: Luka och livets eld. (Bonniers, översättning: Hans Berggren)

Kort efter dödsdomen/fatwan som Iran utfärdade mot Salman Rushdie skrev han till sonen Zafar boken Harun och sagornas hav. Nu utkommer en uppföljare skriven till yngste sonen Milan. Berättelsens Luka är också en yngre bror till Harun. Det är en märkvärdig roman som kan fungera både för äldre barn och deras högläsande föräldrar, full av fantastiska scenerier och gestalter. Att det är en välbekant Rushdie vi möter står snabbt klart, så heter t.ex.Lukas hund Björn och hans björn heter Hund. Luka själv finns både i det diktade landskapet och i verklighetens videospel och dess stränga regelverk. Shahen av Bla-Bla är hans pappa. Han säger: ”Våra drömmar är de verkliga sanningarna.” Också när Rushdie skriver för sonen är han en antitotalitär och frihetslängtande författare. Kanske är det den egenskapen som gör honom läst globalt? Översättaren har gjort ett lysande arbete med ett original som inte kan vara det lättaste att handskas med.

Thomas Bernhard: Självbiografierna (Tranan, översättningar av Susanne Widén och Lars W. Freij, efterord av Manfred Mittermayer).

Thomas Bernhard (1931-1989) måste betraktas som en av den moderna tyskspråkiga litteraturens största. Hans rika författarskap har ett genomgående tema, i sina angrepp på nationalsocialistiska och katolska maktsfärer. Hela sitt vuxna liv befann han sig i opposition mot sådan makt, men också mot de etablerade konst- och kulturkretsarna. I sitt testamente förbjöd han österrikiska scener att uppföra hans verk. Med nyutgivningen av Självbiografierna (fem stycken, här tryckta i ett band) säkrar man deras närvaro i de till svenska översatta viktigaste verken. De har sedan länge varit omöjliga att få tag i. De fina översättningarna är hämtade från originalutgåvorna på svenska. Den Thomas Bernhard vi möter i dessa böcker är en ensam, mycket sjuk ung man som konfronterar sina minnen av den småborgerliga omgivningen, förödande sjukhusmiljöer och samhällsklimat han vägrar godta. Hans tanke att själva tillvaron är ”en straffanstalt” understryks av en prosa som är både vackert och smärtsamt flödande.

torsdag 1 december 2011

Christa Wolf har avlidit.

Christa Wolf har avlidit. Alldeles nyligen läste jag hennes senaste (sista?) bok. Min text om den hittar du här. Med den hann hon i alla fall ge sin version av vad som hände på DDR-tiden och hur det förhöll sig med hennes "informella medarbetarskap" hos Stasi.

Öland, öde land.

“Klimatet, årstiderna, ljuden, färgerna, mörkret, ljuset, elementen, födoämnena, bullret, tystnaden, rörelsen, vilan, allt påverkar vår mekanism och därmed också vår själ.” J.J. Rousseau: Bekännelser.

Yttersta spetsen, nu öde. Inget sommartjatter, inga sockerkakor och kaffekoppsslammer. Vintervilan är ensamheten i landskapet. Vintervilan är återgången till det frusna. Jag står mitt i en pelare av snö och ler.

Nu öde betyder: fåglarna som i stora skaror befolkar de små näsen, de tidiga flyttfåglarnas ankomst. Nu öde betyder: den gamle fyrvaktarens rollator nedanför trappan, de skottade stengångarna från gårdsplanen, hemtjänstens bil på parkeringen, en röst vid den öppna dörren: Jävla snö, kaffet är klart. I hans trädgård tre kronhjortar – vackra bockar - som hukar bakom muren, ett skydd mot stormen österifrån.


*

Öland är inte bara en närvaro i ett landskap under olika årstider. Öland är: drömmen om att hejda sig i steget, drömmen som kan förverkligas efter en resa på tjugofem mil. Varje gång vi gör den händer ungefär samma sak: från hetsen i arbetet sjunker vi ner i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som varandet. Själva varandet, bortom all beräkning och alla dumma krav vi ställer på oss själv och varandra.

De senaste åren har vi sett ön i alla dess årstidsskrudar. I september 2005 satt jag med bar överkropp i trädgården, hörde vågorna slå, jag läste poesi, jag läste prosa och jag åt och drack gott i vänners lag. Vi var fem vänner som delade huset då. Jag minns det ännu som en – paus. Som en – paus. Och som en – paus.

*

Det går en hemlig väg över de röda skifferbergen – den leder in i tanken. Jag vandrar den vägen ofta. Jag hejdar mig mitt i steget och ser ut över havet. Därute plaskar sommarbarnen och simmar svanarna majestätiskt mellan isklumparna. Allt är en och samma tid och så måste det vara för att den hemliga vägen ska leda in i tanken.

När synen vänds inåt upphävs också själva tiden och jag sjunker in i den vithet som blir papper för min tanke. Därinne börjar jag sakta skriva: a,b,c,d,e,f…. och jag skriver tills alfabetet är slut och snön har smält.

Ur min bok Öland, en vinterresa. Bilderna, ur boken, tagna av Astrid Nydahl.

Visa mig vägen till nästa bar...

Aberystwyth, Wales. Foto: A. Nydahl

Man behöver inte höra Brecht/Weil som en klagovisa inom sig, för att förstå att vinet och de andra druvdryckerna alltid kommer att förföra så länge de finns och man själv lever.

I nattens mörker fann jag det röda vinet. Föll ner i det som i en plaskedamm (det ordet fanns i min barndoms Malmö). Men jag föll inte för att bli liggande. Idag stiger jag upp till en ny mörk och mulen dag i den säck som nu heter december. På väg med posten är en thailändsk film (av Apichatpong Weerasethakul) som ska förgylla helgen.

Det finns inte stor anledning att beklaga sig. Särskilt inte när man redan på morgonen tar Afrika-båten med Mariza och Tito Paris:

onsdag 30 november 2011

Cărtărescus smärta och mörker.

Vid första läsningen av Mircea Cărtărescus dagbok skrev jag detta, som jag läser som en alltför banal kommentar till något som är skrämmande misantropiskt. När jag nu återvänder till boken ser jag det. Han pendlar mellan diktandet/skrivandet och ett väldigt självförakt. I det vilar monstret som med jämna mellanrum vaknar: smärtorna i magen, sömnlösheten, ångesten och rädslan. Men starkast är kanske ändå ledan och tomheten: "Klart att jag tappar räkningen på dagarna när alla är identiska och inga planer finns" skriver han.

Längre fram återkommer han till temat: "Befinner mig rent allmänt i ett skede av stor förvirring, stor oförmåga att förstå mig på mig själv och att verbalisera. Det är en sorts ny likgiltighet inför mig själv och mitt öde, jag bryr mig inte ens om ifall jag skulle dö idag, det är som om jag hade blivit något annan, en främling. Bryr mig i själva verket inte om någonting, vill ingenting, lever för stunden utan glädje, minne eller projekt, som om allt egentligen vore slut sedan länge. Känner inte ens igen min spegelbild."

*

I Cărtărescus dagbok spelar drömmarna en stor roll. Han berättar ofta om det som utspelat sig under natten. Det fick mig att tänka på vad jag drömde igår natt. Kanske beror det på att en grupp mig närstående människor imorgon tar Öresundståget för att besöka synagogan och Det Mosaiske Trossamfund i Köpenhamn. Jag drömde dock att vi befann oss i Malmös synagoga, vi stod i en lång kö med en plastburk med lock vardera, i dem fanns de dödas aska, och eftersom vi var osäkra på förfarandet frågade vi oss fram. Vi fick veta att vi skulle vända oss till mannen i garderoben, det var han som sålde "begravningsbiljetter". Vi fick instruktionen att ställa oss i kön, och väl framme hos rabbinen skulle vi lämna över askan och biljetten. Drömmens stora pinsamhet uppenbarades just där: vi kunde inte komma ihåg vems aska vi hade med oss för begravningen.

Foto: A. Nydahl

Bokutgivningen igen. Vårfloden.

Jag inser att det kan bli för mycket av ämnet, men ännu en gång vill jag skriva om bokfloden. Sitter här med vårkatalogerna från två av rikets stora förlag, Norstedts och Bonniers.

Det är inspirerande bara i undantagsfall, men ändå mycket intressant. Låt oss börja med Bonniers. Där får vi kanske vårens verkliga nyhet: Ulysses av James Joyce, i nyöversättning av Erik Andersson och med den internationellt vedertagna titeln Ulysses (boken hette i forna svenska översättningar Odysseus). Erik Andersson utger också sin arbetsjournal Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Jag erkänner villigt att detta intresserar mig mycket.

Annars då? Inget jag skulle skaffa om det inte sänds till mig. Svensk poesi och prosa, av både debutanter och gamla bekanta. Lite deckare, så klart. Hög gäspfaktor.

Men mot slutet av katalogen dyker det upp en essäsamling av Nina Burton, Flodernas bok. Den vill jag läsa. Och även om hans moraliserande och korrekthet länge irriterat mig tar jag också med Göran Rosenbergs vårbok till läshörnan. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz heter den och berättar om Rosenbergs far. Jag ber er observera att den inte heter på vägen till, utan på vägen från.

Norstedts vårkatalog är aningen bastantare. Utan tvekan är det i denna katalog jag finner den högintressantaste boken, Aris Fioretos nya roman på exiltema, Halva solen, som berättar om “en utlandsgreks öden och äventyr.” Det är nog ingen djärv gissning att den mannen är författarens far. Och det är inte en roman, utan “lyriska prosastycken” - vilket gör den ännu intressantare. Sedan blir det, som hos Bonniers, lite svenska debutanter blandade med några relativt nya, unga författare, några titlar i klassikerserien (Frans G. Bengtsson och Jules Verne). Med anledning av Strindbergåret 2012 slår man på trumman för de två sista skönlitterära verken i August Strindbergs samlade verk, Ockulta dagboken och Hemsöborna.

Själv väljer jag att läsa den fransk-algeriske författaren Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb, som utspelar sig i 1950-talets Paris, samt Eva Hernbäck och Göran Johanssons påpassliga Libyen, från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, och när det är gjort struntar jag i såväl kokböcker som livsstilsböcker. Det finns ett stort antal av dem, och jag ryser av obehag när jag ser att Gubben i lådan för vår tid, Göran Greider, dyker upp också där, i en bok om trädgårdsodling!

tisdag 29 november 2011

Vi lever i romarnas förfallstid.


Eftersom ingenting är nytt under solen händer det att man går till det närliggande förflutna för att hitta människor som fått korn på en sanning eller två. Det gjorde jag igår, då jag citerade den ungerska författaren Sándor Márai, ur en kommande översättningsvolym dagböcker.

Och det som inte är nytt under solen, är inte heller nytt bland de kloka författarna. En annan, minst sagt klok och förebildlig sådan hette Michel de Montaigne (1533-1592). Hans verk i tre band, Essayer, utkom 1588, och den svenska översättningen gjord av Jan Stolpe, utgiven av Atlantis förlag, är alltjämt ett sådant som alltid finns till hands. Bredvid min säng har jag en hylla som kanske rymmer femtiotalet böcker. Där står de. Och nu fick den gode Ervin Rosenberg (översättare av bl.a. Sándor Márai och Imre Kertész) mig att gå in och ta fram tredje bandet, därför att Montaigne på sidan 236, i den essä som heter Om fåfängligheten, skriver:

“Men det borde finnas någon lagbestämmelse mot odugliga och onyttiga författare, precis som det finns det mot lösdrivare och latmaskar. Då skulle både jag och hundra andra bannlysas från folket. Jag skämtar inte. Skrivklådan tycks vara ett slags symptom på att tiden gått över styr. Vi har väl aldrig skrivit så mycket som vi gjort sedan vår inbördes splittring började? När skrev romarna lika mycket som under sin förfallstid?”

Essais, 1588.

Kom ihåg att det skrevs på 1500-talet. Jag försöker varje dag påminna mig om att vi lever i romarnas förfallstid - i repris, till jubelsång, stadsfestivaler, dokusåpor och konsumtion av tonvis av trycksaker på lastpallar - de som kallas böcker och därför liknar litteratur.

måndag 28 november 2011

Sven-Erik Klinkmann: I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land. En resa genom det svenska i Finland (Svenska Litteratursällskapet i Finland)

För kort tid sedan skrev jag här i bloggen om Michel Ekmans nya bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Det jag där skrev äger också i hög grad sin giltighet för Klinkmanns nya bok.

Sven-Erik Klinkmann finns på två olika platser i mitt bibliotek. Han står i lyrikhyllan med några mycket fina diktsamlingar, och han står i fackbokshyllan med studier inte minst av populärkulturella uttryck. Han är docent i folkloristik vid Åbo Akademi, och disputerade på avhandlingen Elvis Presley - den karnevalistiske kungen 1999.

Klinkmanns bok handlar således i hög grad om nationell identitet. Hur ser den ut när man lever i en minoritet? Vilka särdrag har språket under dessa omständigheter och hur förhåller man sig till majoritetsspråket? För att reda ut sammanhangen måste man förstås söka sig tillbaka. Det gör Klinkmann i sina resonemang om såväl det finskspråkiga som det svenskspråkiga - och han gör det också genom att spegla den ena i den andra utifrån identiteter som har med historia, nationalitet, natur, geografi och kultur att göra.

Det är ingen tillfällighet att de två kapitlen Modernitetens diskurser: om identitet och synlighet, och Metaforer för det finlandssvenska: ankdammen och Mumindalen blir bokens avgjort intressantaste. Det är inte utan att man ler när man läser om Mumindalens inflytande över såväl finlanssvenskt som rikssvenskt. Här blottläggs inte minst myten om det lyckliga finlandssvenska folket. Intressant i sammanhanget är att denna myt också odlas här i Sverige, där vi så gärna förknippar det finlandssvenska med ständigt leende och trygga ikoner i offentligheten (behöver jag ens säga Mark Levengood?).

I kapitlet om modernitetens diskurser diskuterar Klinkmann den alltid heta potatisen om rasism. Han påpekar att föreställningar om finnar som “halvvilda tjuder” alltid föds som spegelfenomen, “där det andra och det främmande tecknas som en motbild till den egna idealbilden.” Det är förstås också därför som man bland finnar (och rikssvenskar) lever med bilden av finlandssvenskarna som en rik, välmående - och, ja lycklig - överklass. Den är lika felaktig som bilden av finnarna som knivbärande, berusade galningar.

Just som jag läser Klinkmanns bok ser jag en notis om att Sannfinländarna planerar att starta en svenskspråkig avdelning. Det är en historisk ironi i så fall och säger kanske också något om ambivalensen i dessa frågor. Och samtidigt håller Sverigedemokraterna riksting i Göteborg, där man klubbar igenom det nya principprogrammet, som lyfter fram socialkonservatismen som partiets identitet (på bekostnad av nationalismen, som förstås ändå står kvar strax under).

De politiska och kulturella strömningarna (inte minst de nationalistiska) i Sverige och Finland gör sig hela tiden påminda vid läsningen av Klinkmann. Det är i mina ögon ett gott tecken, eftersom en text alltid måste ha en förbindelse med det pågående. Vi behöver de kvalificerade bedömningarna för att bättre kunna förstå och läsa av samtiden.