lördag 3 december 2011

Fadon och världsarvet


Nu har UNESCO, till portugisernas stora glädje sorterats in under rubriken Världsarv, i det som kallas "World’s Intangible Cultural Heritage." Jag fick telefon från en portugisisk man som berättade om firandet i Lissabon. Det går inte att ta miste på stoltheten. Själv läste jag nyheten i danska Weekendavisen. Vi höjer våra små bagaço-glas och skålar för fadon, och lyssnar till drottningen själv, Amália:

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven följer här ett kort avsnitt. Om du är intresserad av boken går den att köpa här direkt av mig.

Fadons historia. Teorier och tankar.

Det finns många olika teorier om hur, var och när fadon uppstod som självständig musikalisk genre. Men alla dessa teorier har en sak gemensamt: de färdas över, eller utvecklas till havs. I Historia do Fado av Pinto de Carvalho (1904) heter det, att ”det är till havs fadon har sitt ursprung, ett ursprung som bekräftas av dess rytm, vågornas rytmiska rörelse, regelbunden som fartygets hävning, eller som vågornas slag mot kusten”.

Under hela 1900-talet utvecklades forskningen kring fadon och framställde dess ursprung ur så många olika synvinklar att en komplex bild skapades. Klart är dock att de portugisisk-afrikanska slavar som frigavs i Lissabon 1761 bosatte sig i stadsdelarna Mouraria och Alfama, och att det var där som historiens alla trådar sammantvinnades och förlöste fadon som musikalisk genre. Slavarna hade i dessa fattiga stadsdelar gjort de två danserna Fofa och Lundum mycket populära, trots att kungahuset förbjudit såväl dem som andra danser med brasilianskt ursprung. Danserna ackompanjerades av en spansk gitarr. De afrikanska slavarna – vars danser alltså fötts i Afrika men tagit vägen om Brasilien innan de utvecklades i Lissabon – hade ett intimt umgänge med de allra fattigaste lissabonborna, de som gick under öknamnet ”fadistas” (vilket betydde fatalisterna). Dessa fadister var fruktade, de ansågs inte bara kriminella utan också våldsamma, de levde på stölder, könshandel och annan brottslighet. De frisläppta slavarnas danser inspirerade fadisterna och när man till dem lade sångstilen modinha hade man skapat de tidigaste formerna av fado, sådan vi idag känner den. När dessa sånger runt 1920 introducerades på grammofonskivor hade grunden för ett slags stilbildande lagts. Paul Vernon är den historiker som starkast betonat att fadon har sitt ursprung i havets rörelser och i sjömännens starka hemlängtan. I själva verket kan denna komponent ha spelat en avgörande roll för de människor som färdades den långa sjövägen mellan Brasilien och Portugal. Men fadon var fortfarande en gatans kultur, den hade ingen anknytning till de scenens konstformer som så småningom skulle bli en del av de kulturbärande skiktens liv i huvudstaden. Fadon sjöngs i gränderna, liksom danserna en gång hade dansats där. Och den föraktades därför att den fortfarande förbands med den kriminalitet och den farlighet som gränden alltid utstrålat för de privilegierade småborgare som befolkade stadens centrum.

fredag 2 december 2011

Lästips för december.

Foto: Anders Wikström.

Mörkrets tid kan vara både den värsta och den bästa. Risken att ramla ner i ljusbristens depressioner är överhängande. Psoriasisen växer ohejdat och artiten tilltar. Men det bästa är de långa, mörka eftermiddagarna och kvällarna av läsning.

Här tips på några fina böcker för dessa mörka dagar.

David Grossman: På flykt från ett sorgebud (Bonniers, översättning från engelskan av Boo Cassel. Den engelska översättningen från hebreiskan är gjord av Jessica Cohen).

David Grossman, född 1952, är en av Israels största samtidsförfattare. Han skriver både dokumentära böcker och romaner och är noga med att skilja på de två metoderna. Denna nya roman har blivit mycket omtalad sedan Grossmans son dödats på Libanonkrigets sista dag 2006. Men romanen var nästan färdig när det skedde, så det råder ingen tvekan om fiktionens äkthet, även om författarens privata tragedi kastar en skugga över den. I centrum står Ora, en medelålders kvinna och mor till två pojkar. Berättelsen blickar bakåt och förankras i tiden för den andra palestinska intifadan 2000. Jerusalem är nav både för Oras minnen och hennes handlingar. Tillsammans med Avram, pappa till hennes yngsta son, beger hon sig till Galiléen. Romanen visar på ett både psykologiskt trovärdigt sätt svårigheten att leva i en nation under konstant krigshot. Grossmans stil kan vara tung att komma in i, men ger full utdelning. Den svenska översättningen är av högsta klass.

Salman Rushdie: Luka och livets eld. (Bonniers, översättning: Hans Berggren)

Kort efter dödsdomen/fatwan som Iran utfärdade mot Salman Rushdie skrev han till sonen Zafar boken Harun och sagornas hav. Nu utkommer en uppföljare skriven till yngste sonen Milan. Berättelsens Luka är också en yngre bror till Harun. Det är en märkvärdig roman som kan fungera både för äldre barn och deras högläsande föräldrar, full av fantastiska scenerier och gestalter. Att det är en välbekant Rushdie vi möter står snabbt klart, så heter t.ex.Lukas hund Björn och hans björn heter Hund. Luka själv finns både i det diktade landskapet och i verklighetens videospel och dess stränga regelverk. Shahen av Bla-Bla är hans pappa. Han säger: ”Våra drömmar är de verkliga sanningarna.” Också när Rushdie skriver för sonen är han en antitotalitär och frihetslängtande författare. Kanske är det den egenskapen som gör honom läst globalt? Översättaren har gjort ett lysande arbete med ett original som inte kan vara det lättaste att handskas med.

Thomas Bernhard: Självbiografierna (Tranan, översättningar av Susanne Widén och Lars W. Freij, efterord av Manfred Mittermayer).

Thomas Bernhard (1931-1989) måste betraktas som en av den moderna tyskspråkiga litteraturens största. Hans rika författarskap har ett genomgående tema, i sina angrepp på nationalsocialistiska och katolska maktsfärer. Hela sitt vuxna liv befann han sig i opposition mot sådan makt, men också mot de etablerade konst- och kulturkretsarna. I sitt testamente förbjöd han österrikiska scener att uppföra hans verk. Med nyutgivningen av Självbiografierna (fem stycken, här tryckta i ett band) säkrar man deras närvaro i de till svenska översatta viktigaste verken. De har sedan länge varit omöjliga att få tag i. De fina översättningarna är hämtade från originalutgåvorna på svenska. Den Thomas Bernhard vi möter i dessa böcker är en ensam, mycket sjuk ung man som konfronterar sina minnen av den småborgerliga omgivningen, förödande sjukhusmiljöer och samhällsklimat han vägrar godta. Hans tanke att själva tillvaron är ”en straffanstalt” understryks av en prosa som är både vackert och smärtsamt flödande.

torsdag 1 december 2011

Christa Wolf har avlidit.

Christa Wolf har avlidit. Alldeles nyligen läste jag hennes senaste (sista?) bok. Min text om den hittar du här. Med den hann hon i alla fall ge sin version av vad som hände på DDR-tiden och hur det förhöll sig med hennes "informella medarbetarskap" hos Stasi.

Öland, öde land.

“Klimatet, årstiderna, ljuden, färgerna, mörkret, ljuset, elementen, födoämnena, bullret, tystnaden, rörelsen, vilan, allt påverkar vår mekanism och därmed också vår själ.” J.J. Rousseau: Bekännelser.

Yttersta spetsen, nu öde. Inget sommartjatter, inga sockerkakor och kaffekoppsslammer. Vintervilan är ensamheten i landskapet. Vintervilan är återgången till det frusna. Jag står mitt i en pelare av snö och ler.

Nu öde betyder: fåglarna som i stora skaror befolkar de små näsen, de tidiga flyttfåglarnas ankomst. Nu öde betyder: den gamle fyrvaktarens rollator nedanför trappan, de skottade stengångarna från gårdsplanen, hemtjänstens bil på parkeringen, en röst vid den öppna dörren: Jävla snö, kaffet är klart. I hans trädgård tre kronhjortar – vackra bockar - som hukar bakom muren, ett skydd mot stormen österifrån.


*

Öland är inte bara en närvaro i ett landskap under olika årstider. Öland är: drömmen om att hejda sig i steget, drömmen som kan förverkligas efter en resa på tjugofem mil. Varje gång vi gör den händer ungefär samma sak: från hetsen i arbetet sjunker vi ner i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som varandet. Själva varandet, bortom all beräkning och alla dumma krav vi ställer på oss själv och varandra.

De senaste åren har vi sett ön i alla dess årstidsskrudar. I september 2005 satt jag med bar överkropp i trädgården, hörde vågorna slå, jag läste poesi, jag läste prosa och jag åt och drack gott i vänners lag. Vi var fem vänner som delade huset då. Jag minns det ännu som en – paus. Som en – paus. Och som en – paus.

*

Det går en hemlig väg över de röda skifferbergen – den leder in i tanken. Jag vandrar den vägen ofta. Jag hejdar mig mitt i steget och ser ut över havet. Därute plaskar sommarbarnen och simmar svanarna majestätiskt mellan isklumparna. Allt är en och samma tid och så måste det vara för att den hemliga vägen ska leda in i tanken.

När synen vänds inåt upphävs också själva tiden och jag sjunker in i den vithet som blir papper för min tanke. Därinne börjar jag sakta skriva: a,b,c,d,e,f…. och jag skriver tills alfabetet är slut och snön har smält.

Ur min bok Öland, en vinterresa. Bilderna, ur boken, tagna av Astrid Nydahl.

Visa mig vägen till nästa bar...

Aberystwyth, Wales. Foto: A. Nydahl

Man behöver inte höra Brecht/Weil som en klagovisa inom sig, för att förstå att vinet och de andra druvdryckerna alltid kommer att förföra så länge de finns och man själv lever.

I nattens mörker fann jag det röda vinet. Föll ner i det som i en plaskedamm (det ordet fanns i min barndoms Malmö). Men jag föll inte för att bli liggande. Idag stiger jag upp till en ny mörk och mulen dag i den säck som nu heter december. På väg med posten är en thailändsk film (av Apichatpong Weerasethakul) som ska förgylla helgen.

Det finns inte stor anledning att beklaga sig. Särskilt inte när man redan på morgonen tar Afrika-båten med Mariza och Tito Paris:

onsdag 30 november 2011

Cărtărescus smärta och mörker.

Vid första läsningen av Mircea Cărtărescus dagbok skrev jag detta, som jag läser som en alltför banal kommentar till något som är skrämmande misantropiskt. När jag nu återvänder till boken ser jag det. Han pendlar mellan diktandet/skrivandet och ett väldigt självförakt. I det vilar monstret som med jämna mellanrum vaknar: smärtorna i magen, sömnlösheten, ångesten och rädslan. Men starkast är kanske ändå ledan och tomheten: "Klart att jag tappar räkningen på dagarna när alla är identiska och inga planer finns" skriver han.

Längre fram återkommer han till temat: "Befinner mig rent allmänt i ett skede av stor förvirring, stor oförmåga att förstå mig på mig själv och att verbalisera. Det är en sorts ny likgiltighet inför mig själv och mitt öde, jag bryr mig inte ens om ifall jag skulle dö idag, det är som om jag hade blivit något annan, en främling. Bryr mig i själva verket inte om någonting, vill ingenting, lever för stunden utan glädje, minne eller projekt, som om allt egentligen vore slut sedan länge. Känner inte ens igen min spegelbild."

*

I Cărtărescus dagbok spelar drömmarna en stor roll. Han berättar ofta om det som utspelat sig under natten. Det fick mig att tänka på vad jag drömde igår natt. Kanske beror det på att en grupp mig närstående människor imorgon tar Öresundståget för att besöka synagogan och Det Mosaiske Trossamfund i Köpenhamn. Jag drömde dock att vi befann oss i Malmös synagoga, vi stod i en lång kö med en plastburk med lock vardera, i dem fanns de dödas aska, och eftersom vi var osäkra på förfarandet frågade vi oss fram. Vi fick veta att vi skulle vända oss till mannen i garderoben, det var han som sålde "begravningsbiljetter". Vi fick instruktionen att ställa oss i kön, och väl framme hos rabbinen skulle vi lämna över askan och biljetten. Drömmens stora pinsamhet uppenbarades just där: vi kunde inte komma ihåg vems aska vi hade med oss för begravningen.

Foto: A. Nydahl

Bokutgivningen igen. Vårfloden.

Jag inser att det kan bli för mycket av ämnet, men ännu en gång vill jag skriva om bokfloden. Sitter här med vårkatalogerna från två av rikets stora förlag, Norstedts och Bonniers.

Det är inspirerande bara i undantagsfall, men ändå mycket intressant. Låt oss börja med Bonniers. Där får vi kanske vårens verkliga nyhet: Ulysses av James Joyce, i nyöversättning av Erik Andersson och med den internationellt vedertagna titeln Ulysses (boken hette i forna svenska översättningar Odysseus). Erik Andersson utger också sin arbetsjournal Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Jag erkänner villigt att detta intresserar mig mycket.

Annars då? Inget jag skulle skaffa om det inte sänds till mig. Svensk poesi och prosa, av både debutanter och gamla bekanta. Lite deckare, så klart. Hög gäspfaktor.

Men mot slutet av katalogen dyker det upp en essäsamling av Nina Burton, Flodernas bok. Den vill jag läsa. Och även om hans moraliserande och korrekthet länge irriterat mig tar jag också med Göran Rosenbergs vårbok till läshörnan. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz heter den och berättar om Rosenbergs far. Jag ber er observera att den inte heter på vägen till, utan på vägen från.

Norstedts vårkatalog är aningen bastantare. Utan tvekan är det i denna katalog jag finner den högintressantaste boken, Aris Fioretos nya roman på exiltema, Halva solen, som berättar om “en utlandsgreks öden och äventyr.” Det är nog ingen djärv gissning att den mannen är författarens far. Och det är inte en roman, utan “lyriska prosastycken” - vilket gör den ännu intressantare. Sedan blir det, som hos Bonniers, lite svenska debutanter blandade med några relativt nya, unga författare, några titlar i klassikerserien (Frans G. Bengtsson och Jules Verne). Med anledning av Strindbergåret 2012 slår man på trumman för de två sista skönlitterära verken i August Strindbergs samlade verk, Ockulta dagboken och Hemsöborna.

Själv väljer jag att läsa den fransk-algeriske författaren Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb, som utspelar sig i 1950-talets Paris, samt Eva Hernbäck och Göran Johanssons påpassliga Libyen, från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, och när det är gjort struntar jag i såväl kokböcker som livsstilsböcker. Det finns ett stort antal av dem, och jag ryser av obehag när jag ser att Gubben i lådan för vår tid, Göran Greider, dyker upp också där, i en bok om trädgårdsodling!

tisdag 29 november 2011

Vi lever i romarnas förfallstid.


Eftersom ingenting är nytt under solen händer det att man går till det närliggande förflutna för att hitta människor som fått korn på en sanning eller två. Det gjorde jag igår, då jag citerade den ungerska författaren Sándor Márai, ur en kommande översättningsvolym dagböcker.

Och det som inte är nytt under solen, är inte heller nytt bland de kloka författarna. En annan, minst sagt klok och förebildlig sådan hette Michel de Montaigne (1533-1592). Hans verk i tre band, Essayer, utkom 1588, och den svenska översättningen gjord av Jan Stolpe, utgiven av Atlantis förlag, är alltjämt ett sådant som alltid finns till hands. Bredvid min säng har jag en hylla som kanske rymmer femtiotalet böcker. Där står de. Och nu fick den gode Ervin Rosenberg (översättare av bl.a. Sándor Márai och Imre Kertész) mig att gå in och ta fram tredje bandet, därför att Montaigne på sidan 236, i den essä som heter Om fåfängligheten, skriver:

“Men det borde finnas någon lagbestämmelse mot odugliga och onyttiga författare, precis som det finns det mot lösdrivare och latmaskar. Då skulle både jag och hundra andra bannlysas från folket. Jag skämtar inte. Skrivklådan tycks vara ett slags symptom på att tiden gått över styr. Vi har väl aldrig skrivit så mycket som vi gjort sedan vår inbördes splittring började? När skrev romarna lika mycket som under sin förfallstid?”

Essais, 1588.

Kom ihåg att det skrevs på 1500-talet. Jag försöker varje dag påminna mig om att vi lever i romarnas förfallstid - i repris, till jubelsång, stadsfestivaler, dokusåpor och konsumtion av tonvis av trycksaker på lastpallar - de som kallas böcker och därför liknar litteratur.

måndag 28 november 2011

Sven-Erik Klinkmann: I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land. En resa genom det svenska i Finland (Svenska Litteratursällskapet i Finland)

För kort tid sedan skrev jag här i bloggen om Michel Ekmans nya bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Det jag där skrev äger också i hög grad sin giltighet för Klinkmanns nya bok.

Sven-Erik Klinkmann finns på två olika platser i mitt bibliotek. Han står i lyrikhyllan med några mycket fina diktsamlingar, och han står i fackbokshyllan med studier inte minst av populärkulturella uttryck. Han är docent i folkloristik vid Åbo Akademi, och disputerade på avhandlingen Elvis Presley - den karnevalistiske kungen 1999.

Klinkmanns bok handlar således i hög grad om nationell identitet. Hur ser den ut när man lever i en minoritet? Vilka särdrag har språket under dessa omständigheter och hur förhåller man sig till majoritetsspråket? För att reda ut sammanhangen måste man förstås söka sig tillbaka. Det gör Klinkmann i sina resonemang om såväl det finskspråkiga som det svenskspråkiga - och han gör det också genom att spegla den ena i den andra utifrån identiteter som har med historia, nationalitet, natur, geografi och kultur att göra.

Det är ingen tillfällighet att de två kapitlen Modernitetens diskurser: om identitet och synlighet, och Metaforer för det finlandssvenska: ankdammen och Mumindalen blir bokens avgjort intressantaste. Det är inte utan att man ler när man läser om Mumindalens inflytande över såväl finlanssvenskt som rikssvenskt. Här blottläggs inte minst myten om det lyckliga finlandssvenska folket. Intressant i sammanhanget är att denna myt också odlas här i Sverige, där vi så gärna förknippar det finlandssvenska med ständigt leende och trygga ikoner i offentligheten (behöver jag ens säga Mark Levengood?).

I kapitlet om modernitetens diskurser diskuterar Klinkmann den alltid heta potatisen om rasism. Han påpekar att föreställningar om finnar som “halvvilda tjuder” alltid föds som spegelfenomen, “där det andra och det främmande tecknas som en motbild till den egna idealbilden.” Det är förstås också därför som man bland finnar (och rikssvenskar) lever med bilden av finlandssvenskarna som en rik, välmående - och, ja lycklig - överklass. Den är lika felaktig som bilden av finnarna som knivbärande, berusade galningar.

Just som jag läser Klinkmanns bok ser jag en notis om att Sannfinländarna planerar att starta en svenskspråkig avdelning. Det är en historisk ironi i så fall och säger kanske också något om ambivalensen i dessa frågor. Och samtidigt håller Sverigedemokraterna riksting i Göteborg, där man klubbar igenom det nya principprogrammet, som lyfter fram socialkonservatismen som partiets identitet (på bekostnad av nationalismen, som förstås ändå står kvar strax under).

De politiska och kulturella strömningarna (inte minst de nationalistiska) i Sverige och Finland gör sig hela tiden påminda vid läsningen av Klinkmann. Det är i mina ögon ett gott tecken, eftersom en text alltid måste ha en förbindelse med det pågående. Vi behöver de kvalificerade bedömningarna för att bättre kunna förstå och läsa av samtiden.

”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

Det som bidrar till känslan av tomhet är att jag ifrågasätter själva meningen med att publicera fler böcker. Jag har kollegor och vänner som känner likadant. Är det inte rent av så att det sedan många år utges alldeles för många? Och att det ur denna formliga flod finns en mycket stor del som aldrig når några läsare, utan mer blir en angelägenhet mellan förläggaren och handläggarna på Statens Kulturråd.

I en kommande översättningsvolym av Sándor Márai läste jag i helgen:

”Bokhandlarnas tjocka kataloger, varje vecka minst ett par. Böcker i tiotusental, samtliga nyutgivna, flera hundra i varje genre. Äcklet är kvävande. Skriva enkla satser. Eller bara enstaka ord. Läsa ordböcker. Litteraturen är död, leve bokindustrin.” (ur Sándor Márai: Dagbok 1984-1989, översättning av Ervin Rosenberg).

Hos Sándor Márai befinner vi oss i 1980-talet. Det är i dessa sammanhang länge sedan. Böcker producerades inte så snabbt och enkelt då, som de gör nu. Ändå ser han det som idag är mer än tydligt. Jag är inte sen att instämma i hans slutsats: ”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

Om man vill läsa den verkligt väsentliga litteraturen får man i nio fall av tio vända sig bakåt i tiden. Om jag ställdes inför valet att från och med nu bara ha hundra viktiga böcker i mitt bibliotek, från Camus till Montaigne ungefär, eller att varje vecka resten av livet få det nyskrivna och nyutgivna med posten, så skulle valet vara enkelt.

Akvarellen är målad av Jacob Collins, New York. Den var omslag på min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum förlag 2009).

lördag 26 november 2011

Lördag. Vit. Vindpiskad.

Timmar av återseende idag. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar för julpynt. Tankarna på Stefan Zweigs memoarer: "Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande." Jag ska skriva om boken och ställer mig själv frågan: hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat: "Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."

Vinden tar tag i mig när jag vandrar där. 8 sekundmeter idag, som ska bli 19 imorgon. Mare Balticum. Samma vila året om. Men helst nu. Vit sedan en dryg vecka. Med bättre blick för vad som är väsentligheter och vad som inte är det. De tunga, mörka molnen driver då och då förbi och skymmer solen. Redan tidig eftermiddag sänker den sig för att snart försvinna. Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden: "Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal...". Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal?

fredag 25 november 2011

Nyss september.

Nyss var det september och jag hade bestämt mig för att ge ut Kulturen vid stupet genom bloggen. Jag satt vid Östersjökusten och skrev. Kaffet värmde i vinden, tillvaron var bokstavligt talat svartvit. Just den här dagen letade vi motiv för bokens omslag. En pil pekade uppåt: boken. En pil pekade nedåt: alkoholen. Jag följde vägen i bägge pilarnas riktning, beställningarna började komma och humöret blev bättre än på länge. Det var en motståndshandling i miniatyr jag utförde, ett "trots allt" och en övertygelse om att alternativa vägar var möjliga. Inte minst var det skönt att slippa pressrösterna. Jag saknar dem inte ett spår. De privata reaktionerna, mailen och några medbloggares synpunkter har däremot betytt mycket. Några mer än andra.

Det är idag tio dagar sedan jag kraschlandade. Inte på grund av boken. Inte självklart på grund av någon enskild faktor, även om alkoholen spelade en alltför stor roll.

Nu går jag in i en ny helg, försöker finna metoder för uppbyggnaden. Allt jag planerat ställdes in. Allt jag bestämt mig för revs upp. I vanlig ordning fick jag se svikaren i spegeln. I vanlig ordning kröp det myror under huden.

Nyss var det september, i nästa vecka kommer december. Årets sista månad ger mig en minimal chans. Jag ska slutbetala tryckeriräkningen. Jag ska packa små julpresenter till alla mina barnbarn. Inga andra krav lägger jag på mig själv. Vinden tar idag tag i Skåne. Det går gärna blåsa mig el- och internet-lös. Nu väntar en annan svart-vit tid: vilans, återhämtningens och läsandets. En metodisk återuppbyggnad.

torsdag 24 november 2011

Richard Yates: Cold Spring Harbor

Det är oundvikligt att man framöver bara kommer att förknippa Richard Yates (1926-1992) med Revolutionary Road. Förklaringen är enkel: Sam Mendes filmatisering (med lysande rollprestationer av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet)! Det finns all anledning att vara tacksam för den. För det första är den mycket trogen romanen, för det andra är den i sig en mycket övertygande filmisk berättelse.

Men Yates skrev mer, totalt sex romaner och två novellsamlingar. Han har inspirerat andra amerikanska epiker och det är ett symptom på detta, när hans Cold Spring Harbor (Norstedts klassiker, översättning av Kerstin Gustafsson) tillägnas Kurt Vonnegut. Romanen, utgiven 1986, ligger tematiskt nära Revolutionary Road; det är samma sunkiga, lägre medelklassmiljö som utgör scen för en både tragisk och komisk berättelse om den amerikanska drömmen. I Anne Swärds förord finns det ett citat från Yates som på ett kortfattat och träffande sätt sammanfattar hans syn på den egna gärningen:

“If my work has a theme, I suspect it is a simple one; that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy.”

Ja, när jag bekantar mig med de här människorna ser jag att de lika gärna kunde ha varit mina föräldrar och deras krets, vuxna i den tid som både ideologiskt och praktiskt kom att präglas av andra världskriget. Här finns de alla: pappan som inte får åka till fronten därför att hans syn är usel, sonen som avvisas för en bagatellartad åkomma, de blivande flickvännerna, barnen och barnbarnen.

Men det som tycks vara drivmedlet för hela berättelsen heter alkohol. Jag läste nu denna roman under en hel natt, den andra nyktra som jag låg vaken efter en längre period med både dämpande och sövande vinberusning varje kväll.

Det gav också läsningen en särskild lyster, jag kunde identifiera mig med de äldre, föraktade och alkoholiserade kvinnorna i den, de som betraktas som knäppgökar för att de dämpar sin ångest med drinkarna och vinet, medan männen med något slags behärskning sippar på sina glas, också när de ska köra bil. Det är dessa män jag betraktar som främlingar, och det är kvinnornas förtvivlan över möglet, ensamheten, supandet som jag ser mig själv i. Oförmågan att vara "klok", vilsenheten, rädslan att bli lämnad.

Jag tänker inte säga något om bokens intrig. Men nog ser det ut som om Paul Auster för sina första romaner inspirerats en del av den slump som styr människorna in i varandras liv. Denna slump övertygar från det första motorstoppet till den sista repliken från en nybliven ung mamma.

Männen fick inte bli soldater. Kvinnorna visste inte ens att deras män längtade till andras famn när de besökte dem på BB, dessa nyförlösta och drömmande hustrur. Visst är det tragiskt. Men det är också komiskt. Om man inte bara vill skrika och gråta över det man ser i spegeln måste man skratta, också när det gör riktigt ont.

Varje morgon

Varje morgon vaknar jag nu med knäppta händer. Jag ligger så till dess att ögonen, liksom av sig själva, sakta öppnas. Då släpper jag taget, mina händer värken av artriten och jag stiger upp.

Varför vaknar jag så? Det har förmodligen ingenting med metafysik att göra. Det är kanske bara en reflex som utlöses av värken. Men just i morse noterade jag fenomenet, fortfarande med slutna ögon.

Foto: A. Nydahl