torsdag 1 december 2011

Öland, öde land.

“Klimatet, årstiderna, ljuden, färgerna, mörkret, ljuset, elementen, födoämnena, bullret, tystnaden, rörelsen, vilan, allt påverkar vår mekanism och därmed också vår själ.” J.J. Rousseau: Bekännelser.

Yttersta spetsen, nu öde. Inget sommartjatter, inga sockerkakor och kaffekoppsslammer. Vintervilan är ensamheten i landskapet. Vintervilan är återgången till det frusna. Jag står mitt i en pelare av snö och ler.

Nu öde betyder: fåglarna som i stora skaror befolkar de små näsen, de tidiga flyttfåglarnas ankomst. Nu öde betyder: den gamle fyrvaktarens rollator nedanför trappan, de skottade stengångarna från gårdsplanen, hemtjänstens bil på parkeringen, en röst vid den öppna dörren: Jävla snö, kaffet är klart. I hans trädgård tre kronhjortar – vackra bockar - som hukar bakom muren, ett skydd mot stormen österifrån.


*

Öland är inte bara en närvaro i ett landskap under olika årstider. Öland är: drömmen om att hejda sig i steget, drömmen som kan förverkligas efter en resa på tjugofem mil. Varje gång vi gör den händer ungefär samma sak: från hetsen i arbetet sjunker vi ner i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som varandet. Själva varandet, bortom all beräkning och alla dumma krav vi ställer på oss själv och varandra.

De senaste åren har vi sett ön i alla dess årstidsskrudar. I september 2005 satt jag med bar överkropp i trädgården, hörde vågorna slå, jag läste poesi, jag läste prosa och jag åt och drack gott i vänners lag. Vi var fem vänner som delade huset då. Jag minns det ännu som en – paus. Som en – paus. Och som en – paus.

*

Det går en hemlig väg över de röda skifferbergen – den leder in i tanken. Jag vandrar den vägen ofta. Jag hejdar mig mitt i steget och ser ut över havet. Därute plaskar sommarbarnen och simmar svanarna majestätiskt mellan isklumparna. Allt är en och samma tid och så måste det vara för att den hemliga vägen ska leda in i tanken.

När synen vänds inåt upphävs också själva tiden och jag sjunker in i den vithet som blir papper för min tanke. Därinne börjar jag sakta skriva: a,b,c,d,e,f…. och jag skriver tills alfabetet är slut och snön har smält.

Ur min bok Öland, en vinterresa. Bilderna, ur boken, tagna av Astrid Nydahl.

Visa mig vägen till nästa bar...

Aberystwyth, Wales. Foto: A. Nydahl

Man behöver inte höra Brecht/Weil som en klagovisa inom sig, för att förstå att vinet och de andra druvdryckerna alltid kommer att förföra så länge de finns och man själv lever.

I nattens mörker fann jag det röda vinet. Föll ner i det som i en plaskedamm (det ordet fanns i min barndoms Malmö). Men jag föll inte för att bli liggande. Idag stiger jag upp till en ny mörk och mulen dag i den säck som nu heter december. På väg med posten är en thailändsk film (av Apichatpong Weerasethakul) som ska förgylla helgen.

Det finns inte stor anledning att beklaga sig. Särskilt inte när man redan på morgonen tar Afrika-båten med Mariza och Tito Paris:

onsdag 30 november 2011

Cărtărescus smärta och mörker.

Vid första läsningen av Mircea Cărtărescus dagbok skrev jag detta, som jag läser som en alltför banal kommentar till något som är skrämmande misantropiskt. När jag nu återvänder till boken ser jag det. Han pendlar mellan diktandet/skrivandet och ett väldigt självförakt. I det vilar monstret som med jämna mellanrum vaknar: smärtorna i magen, sömnlösheten, ångesten och rädslan. Men starkast är kanske ändå ledan och tomheten: "Klart att jag tappar räkningen på dagarna när alla är identiska och inga planer finns" skriver han.

Längre fram återkommer han till temat: "Befinner mig rent allmänt i ett skede av stor förvirring, stor oförmåga att förstå mig på mig själv och att verbalisera. Det är en sorts ny likgiltighet inför mig själv och mitt öde, jag bryr mig inte ens om ifall jag skulle dö idag, det är som om jag hade blivit något annan, en främling. Bryr mig i själva verket inte om någonting, vill ingenting, lever för stunden utan glädje, minne eller projekt, som om allt egentligen vore slut sedan länge. Känner inte ens igen min spegelbild."

*

I Cărtărescus dagbok spelar drömmarna en stor roll. Han berättar ofta om det som utspelat sig under natten. Det fick mig att tänka på vad jag drömde igår natt. Kanske beror det på att en grupp mig närstående människor imorgon tar Öresundståget för att besöka synagogan och Det Mosaiske Trossamfund i Köpenhamn. Jag drömde dock att vi befann oss i Malmös synagoga, vi stod i en lång kö med en plastburk med lock vardera, i dem fanns de dödas aska, och eftersom vi var osäkra på förfarandet frågade vi oss fram. Vi fick veta att vi skulle vända oss till mannen i garderoben, det var han som sålde "begravningsbiljetter". Vi fick instruktionen att ställa oss i kön, och väl framme hos rabbinen skulle vi lämna över askan och biljetten. Drömmens stora pinsamhet uppenbarades just där: vi kunde inte komma ihåg vems aska vi hade med oss för begravningen.

Foto: A. Nydahl

Bokutgivningen igen. Vårfloden.

Jag inser att det kan bli för mycket av ämnet, men ännu en gång vill jag skriva om bokfloden. Sitter här med vårkatalogerna från två av rikets stora förlag, Norstedts och Bonniers.

Det är inspirerande bara i undantagsfall, men ändå mycket intressant. Låt oss börja med Bonniers. Där får vi kanske vårens verkliga nyhet: Ulysses av James Joyce, i nyöversättning av Erik Andersson och med den internationellt vedertagna titeln Ulysses (boken hette i forna svenska översättningar Odysseus). Erik Andersson utger också sin arbetsjournal Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Jag erkänner villigt att detta intresserar mig mycket.

Annars då? Inget jag skulle skaffa om det inte sänds till mig. Svensk poesi och prosa, av både debutanter och gamla bekanta. Lite deckare, så klart. Hög gäspfaktor.

Men mot slutet av katalogen dyker det upp en essäsamling av Nina Burton, Flodernas bok. Den vill jag läsa. Och även om hans moraliserande och korrekthet länge irriterat mig tar jag också med Göran Rosenbergs vårbok till läshörnan. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz heter den och berättar om Rosenbergs far. Jag ber er observera att den inte heter på vägen till, utan på vägen från.

Norstedts vårkatalog är aningen bastantare. Utan tvekan är det i denna katalog jag finner den högintressantaste boken, Aris Fioretos nya roman på exiltema, Halva solen, som berättar om “en utlandsgreks öden och äventyr.” Det är nog ingen djärv gissning att den mannen är författarens far. Och det är inte en roman, utan “lyriska prosastycken” - vilket gör den ännu intressantare. Sedan blir det, som hos Bonniers, lite svenska debutanter blandade med några relativt nya, unga författare, några titlar i klassikerserien (Frans G. Bengtsson och Jules Verne). Med anledning av Strindbergåret 2012 slår man på trumman för de två sista skönlitterära verken i August Strindbergs samlade verk, Ockulta dagboken och Hemsöborna.

Själv väljer jag att läsa den fransk-algeriske författaren Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb, som utspelar sig i 1950-talets Paris, samt Eva Hernbäck och Göran Johanssons påpassliga Libyen, från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, och när det är gjort struntar jag i såväl kokböcker som livsstilsböcker. Det finns ett stort antal av dem, och jag ryser av obehag när jag ser att Gubben i lådan för vår tid, Göran Greider, dyker upp också där, i en bok om trädgårdsodling!

tisdag 29 november 2011

Vi lever i romarnas förfallstid.


Eftersom ingenting är nytt under solen händer det att man går till det närliggande förflutna för att hitta människor som fått korn på en sanning eller två. Det gjorde jag igår, då jag citerade den ungerska författaren Sándor Márai, ur en kommande översättningsvolym dagböcker.

Och det som inte är nytt under solen, är inte heller nytt bland de kloka författarna. En annan, minst sagt klok och förebildlig sådan hette Michel de Montaigne (1533-1592). Hans verk i tre band, Essayer, utkom 1588, och den svenska översättningen gjord av Jan Stolpe, utgiven av Atlantis förlag, är alltjämt ett sådant som alltid finns till hands. Bredvid min säng har jag en hylla som kanske rymmer femtiotalet böcker. Där står de. Och nu fick den gode Ervin Rosenberg (översättare av bl.a. Sándor Márai och Imre Kertész) mig att gå in och ta fram tredje bandet, därför att Montaigne på sidan 236, i den essä som heter Om fåfängligheten, skriver:

“Men det borde finnas någon lagbestämmelse mot odugliga och onyttiga författare, precis som det finns det mot lösdrivare och latmaskar. Då skulle både jag och hundra andra bannlysas från folket. Jag skämtar inte. Skrivklådan tycks vara ett slags symptom på att tiden gått över styr. Vi har väl aldrig skrivit så mycket som vi gjort sedan vår inbördes splittring började? När skrev romarna lika mycket som under sin förfallstid?”

Essais, 1588.

Kom ihåg att det skrevs på 1500-talet. Jag försöker varje dag påminna mig om att vi lever i romarnas förfallstid - i repris, till jubelsång, stadsfestivaler, dokusåpor och konsumtion av tonvis av trycksaker på lastpallar - de som kallas böcker och därför liknar litteratur.

måndag 28 november 2011

Sven-Erik Klinkmann: I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land. En resa genom det svenska i Finland (Svenska Litteratursällskapet i Finland)

För kort tid sedan skrev jag här i bloggen om Michel Ekmans nya bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Det jag där skrev äger också i hög grad sin giltighet för Klinkmanns nya bok.

Sven-Erik Klinkmann finns på två olika platser i mitt bibliotek. Han står i lyrikhyllan med några mycket fina diktsamlingar, och han står i fackbokshyllan med studier inte minst av populärkulturella uttryck. Han är docent i folkloristik vid Åbo Akademi, och disputerade på avhandlingen Elvis Presley - den karnevalistiske kungen 1999.

Klinkmanns bok handlar således i hög grad om nationell identitet. Hur ser den ut när man lever i en minoritet? Vilka särdrag har språket under dessa omständigheter och hur förhåller man sig till majoritetsspråket? För att reda ut sammanhangen måste man förstås söka sig tillbaka. Det gör Klinkmann i sina resonemang om såväl det finskspråkiga som det svenskspråkiga - och han gör det också genom att spegla den ena i den andra utifrån identiteter som har med historia, nationalitet, natur, geografi och kultur att göra.

Det är ingen tillfällighet att de två kapitlen Modernitetens diskurser: om identitet och synlighet, och Metaforer för det finlandssvenska: ankdammen och Mumindalen blir bokens avgjort intressantaste. Det är inte utan att man ler när man läser om Mumindalens inflytande över såväl finlanssvenskt som rikssvenskt. Här blottläggs inte minst myten om det lyckliga finlandssvenska folket. Intressant i sammanhanget är att denna myt också odlas här i Sverige, där vi så gärna förknippar det finlandssvenska med ständigt leende och trygga ikoner i offentligheten (behöver jag ens säga Mark Levengood?).

I kapitlet om modernitetens diskurser diskuterar Klinkmann den alltid heta potatisen om rasism. Han påpekar att föreställningar om finnar som “halvvilda tjuder” alltid föds som spegelfenomen, “där det andra och det främmande tecknas som en motbild till den egna idealbilden.” Det är förstås också därför som man bland finnar (och rikssvenskar) lever med bilden av finlandssvenskarna som en rik, välmående - och, ja lycklig - överklass. Den är lika felaktig som bilden av finnarna som knivbärande, berusade galningar.

Just som jag läser Klinkmanns bok ser jag en notis om att Sannfinländarna planerar att starta en svenskspråkig avdelning. Det är en historisk ironi i så fall och säger kanske också något om ambivalensen i dessa frågor. Och samtidigt håller Sverigedemokraterna riksting i Göteborg, där man klubbar igenom det nya principprogrammet, som lyfter fram socialkonservatismen som partiets identitet (på bekostnad av nationalismen, som förstås ändå står kvar strax under).

De politiska och kulturella strömningarna (inte minst de nationalistiska) i Sverige och Finland gör sig hela tiden påminda vid läsningen av Klinkmann. Det är i mina ögon ett gott tecken, eftersom en text alltid måste ha en förbindelse med det pågående. Vi behöver de kvalificerade bedömningarna för att bättre kunna förstå och läsa av samtiden.

”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

Det som bidrar till känslan av tomhet är att jag ifrågasätter själva meningen med att publicera fler böcker. Jag har kollegor och vänner som känner likadant. Är det inte rent av så att det sedan många år utges alldeles för många? Och att det ur denna formliga flod finns en mycket stor del som aldrig når några läsare, utan mer blir en angelägenhet mellan förläggaren och handläggarna på Statens Kulturråd.

I en kommande översättningsvolym av Sándor Márai läste jag i helgen:

”Bokhandlarnas tjocka kataloger, varje vecka minst ett par. Böcker i tiotusental, samtliga nyutgivna, flera hundra i varje genre. Äcklet är kvävande. Skriva enkla satser. Eller bara enstaka ord. Läsa ordböcker. Litteraturen är död, leve bokindustrin.” (ur Sándor Márai: Dagbok 1984-1989, översättning av Ervin Rosenberg).

Hos Sándor Márai befinner vi oss i 1980-talet. Det är i dessa sammanhang länge sedan. Böcker producerades inte så snabbt och enkelt då, som de gör nu. Ändå ser han det som idag är mer än tydligt. Jag är inte sen att instämma i hans slutsats: ”Litteraturen är död, leve bokindustrin.”

Om man vill läsa den verkligt väsentliga litteraturen får man i nio fall av tio vända sig bakåt i tiden. Om jag ställdes inför valet att från och med nu bara ha hundra viktiga böcker i mitt bibliotek, från Camus till Montaigne ungefär, eller att varje vecka resten av livet få det nyskrivna och nyutgivna med posten, så skulle valet vara enkelt.

Akvarellen är målad av Jacob Collins, New York. Den var omslag på min bok Alla de andra som också skrev (Tusculum förlag 2009).

lördag 26 november 2011

Lördag. Vit. Vindpiskad.

Timmar av återseende idag. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar för julpynt. Tankarna på Stefan Zweigs memoarer: "Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande." Jag ska skriva om boken och ställer mig själv frågan: hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat: "Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."

Vinden tar tag i mig när jag vandrar där. 8 sekundmeter idag, som ska bli 19 imorgon. Mare Balticum. Samma vila året om. Men helst nu. Vit sedan en dryg vecka. Med bättre blick för vad som är väsentligheter och vad som inte är det. De tunga, mörka molnen driver då och då förbi och skymmer solen. Redan tidig eftermiddag sänker den sig för att snart försvinna. Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden: "Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal...". Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal?

fredag 25 november 2011

Nyss september.

Nyss var det september och jag hade bestämt mig för att ge ut Kulturen vid stupet genom bloggen. Jag satt vid Östersjökusten och skrev. Kaffet värmde i vinden, tillvaron var bokstavligt talat svartvit. Just den här dagen letade vi motiv för bokens omslag. En pil pekade uppåt: boken. En pil pekade nedåt: alkoholen. Jag följde vägen i bägge pilarnas riktning, beställningarna började komma och humöret blev bättre än på länge. Det var en motståndshandling i miniatyr jag utförde, ett "trots allt" och en övertygelse om att alternativa vägar var möjliga. Inte minst var det skönt att slippa pressrösterna. Jag saknar dem inte ett spår. De privata reaktionerna, mailen och några medbloggares synpunkter har däremot betytt mycket. Några mer än andra.

Det är idag tio dagar sedan jag kraschlandade. Inte på grund av boken. Inte självklart på grund av någon enskild faktor, även om alkoholen spelade en alltför stor roll.

Nu går jag in i en ny helg, försöker finna metoder för uppbyggnaden. Allt jag planerat ställdes in. Allt jag bestämt mig för revs upp. I vanlig ordning fick jag se svikaren i spegeln. I vanlig ordning kröp det myror under huden.

Nyss var det september, i nästa vecka kommer december. Årets sista månad ger mig en minimal chans. Jag ska slutbetala tryckeriräkningen. Jag ska packa små julpresenter till alla mina barnbarn. Inga andra krav lägger jag på mig själv. Vinden tar idag tag i Skåne. Det går gärna blåsa mig el- och internet-lös. Nu väntar en annan svart-vit tid: vilans, återhämtningens och läsandets. En metodisk återuppbyggnad.

torsdag 24 november 2011

Richard Yates: Cold Spring Harbor

Det är oundvikligt att man framöver bara kommer att förknippa Richard Yates (1926-1992) med Revolutionary Road. Förklaringen är enkel: Sam Mendes filmatisering (med lysande rollprestationer av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet)! Det finns all anledning att vara tacksam för den. För det första är den mycket trogen romanen, för det andra är den i sig en mycket övertygande filmisk berättelse.

Men Yates skrev mer, totalt sex romaner och två novellsamlingar. Han har inspirerat andra amerikanska epiker och det är ett symptom på detta, när hans Cold Spring Harbor (Norstedts klassiker, översättning av Kerstin Gustafsson) tillägnas Kurt Vonnegut. Romanen, utgiven 1986, ligger tematiskt nära Revolutionary Road; det är samma sunkiga, lägre medelklassmiljö som utgör scen för en både tragisk och komisk berättelse om den amerikanska drömmen. I Anne Swärds förord finns det ett citat från Yates som på ett kortfattat och träffande sätt sammanfattar hans syn på den egna gärningen:

“If my work has a theme, I suspect it is a simple one; that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy.”

Ja, när jag bekantar mig med de här människorna ser jag att de lika gärna kunde ha varit mina föräldrar och deras krets, vuxna i den tid som både ideologiskt och praktiskt kom att präglas av andra världskriget. Här finns de alla: pappan som inte får åka till fronten därför att hans syn är usel, sonen som avvisas för en bagatellartad åkomma, de blivande flickvännerna, barnen och barnbarnen.

Men det som tycks vara drivmedlet för hela berättelsen heter alkohol. Jag läste nu denna roman under en hel natt, den andra nyktra som jag låg vaken efter en längre period med både dämpande och sövande vinberusning varje kväll.

Det gav också läsningen en särskild lyster, jag kunde identifiera mig med de äldre, föraktade och alkoholiserade kvinnorna i den, de som betraktas som knäppgökar för att de dämpar sin ångest med drinkarna och vinet, medan männen med något slags behärskning sippar på sina glas, också när de ska köra bil. Det är dessa män jag betraktar som främlingar, och det är kvinnornas förtvivlan över möglet, ensamheten, supandet som jag ser mig själv i. Oförmågan att vara "klok", vilsenheten, rädslan att bli lämnad.

Jag tänker inte säga något om bokens intrig. Men nog ser det ut som om Paul Auster för sina första romaner inspirerats en del av den slump som styr människorna in i varandras liv. Denna slump övertygar från det första motorstoppet till den sista repliken från en nybliven ung mamma.

Männen fick inte bli soldater. Kvinnorna visste inte ens att deras män längtade till andras famn när de besökte dem på BB, dessa nyförlösta och drömmande hustrur. Visst är det tragiskt. Men det är också komiskt. Om man inte bara vill skrika och gråta över det man ser i spegeln måste man skratta, också när det gör riktigt ont.

Varje morgon

Varje morgon vaknar jag nu med knäppta händer. Jag ligger så till dess att ögonen, liksom av sig själva, sakta öppnas. Då släpper jag taget, mina händer värken av artriten och jag stiger upp.

Varför vaknar jag så? Det har förmodligen ingenting med metafysik att göra. Det är kanske bara en reflex som utlöses av värken. Men just i morse noterade jag fenomenet, fortfarande med slutna ögon.

Foto: A. Nydahl

onsdag 23 november 2011

Frontrapport, november.

Före fallet, en stenstod i kött. Rösten ekade som metalliska slag i magen, inte ens isen var kall den här vintern. Hur hårt måste jag spänna denna båge innan allt brister. Frågan har inget svar och borde aldrig ställas. När alla möten ställts in, alla avtal makulerats och drivmedlet hällts i vasken finns bara tomheten, tystnaden, det förutsägbara kvar. Jag betraktar det nu varje morgon. Blodet har torkat på mina fötter. Jag tvättar dem och försöker föreställa mig de helt ordinära familjeberättelserna.

*

I Cold Spring Harbor föds drömmen om det amerikanska lyckolivet. Bilarna rostar sönder innan amorteringarna inletts. Husen har väggar av masonit. Ingen kan visa sin kärlek utan att hela grannskapet ser, hör och kommenterar. De som dricker sig medvetslösa och hoppas att sonen inte ska kallas till det andra världskrigets fronter orkar inte längre gömma sig. De sitter i bilarnas framsäten med drinkarna.

*

Läsaren viskar i mitt öra, något allt för välbekant. Jag ser ut genom fönstret, de nakna björkarna står alldeles stilla i novemberdimman. Trots att vår himmel är gemensam, som solen och månen, ser vi ett drama som saknar varje likhet med slutsatserna. Hans slutsats är min utgångspunkt.

*

Hur nära det alldeles privata kan jag gå utan att det skär sönder mig? Hur ofta får jag berätta om det som bryts i stycken? Om inte ett jag förankras i ett verkligt jag är det dikt. Detta är inte dikt. Detta är jag.

*

Den tid har nu kommit då isoleringen är den enda gemenskap jag söker. I butikerna vandrar redan de julklädda med novemberlönen som ett parasoll över tomteluvan. Inget skydd finns när Lucia går nerför gången med nobelpristagarnas sällskap. De miljoner som delas ut tillfaller aldrig de många människor vars blöjor måste vägas. Folkhemmets mörkersida föddes i samma stund som valfriheten blev vårt tvång. Som Cold Spring Harbors masonithus luktar det av mögel, urin och förruttnelse.

*

Not: Cold Spring Harbor är en roman av Richard Yates.
Bild:
Northeast corner of School and Main Street. Brockton, MA, USA, 1940.

tisdag 22 november 2011

Leonard Cohen med ny sång: Show Me The Place

Så skönt att jag slipper klä det i ord. Idag släpps nämligen ett spår från Leonard Cohens kommande cd, där han sjunger tillsammans med Jennifer Warnes. Vad han sjunger om? Åh, det alldeles vanliga i livet. Det hjälper att höra hans ord, det hjälper att själv slippa skriva eller tänka:

The troubles came I saved what I could save
A thread of light a particle a wave
But there were chains so I hastened to behave
There were chains so I loved you like a slave

Show Me The Place by leonardcohen

måndag 21 november 2011

En repris från oktober 2010.

För ganska exakt 13 månader sedan skrev jag denna bloggpost. Jag ser nu att den är en tämligen exakt beskrivning av situationen idag. Därför postar jag den igen, så att ni, mina trogna läsare, har något att ta itu med, nu när jag inte skriver något nytt.

*

Hela mitt vuxna liv har varit en flykt och förvirring. Jag har i grunden flytt mig själv. Självmordet är en sådan flykt dragen till sin yttersta spets, men det har jag saknat mod till. Istället har jag gång på gång stigit ut ur det sammanhang där jag hör hemma och försökt födas på nytt. Att det varit dömt att misslyckas har jag inte förstått förrän efteråt – varje gång.

Litteraturen, filmen och musiken är alla tre redskap för flykt, men då skadar den ingen annan än mig själv. Illusionen av ett annat liv stannar då i texten, bilden och klangen. Illusionen förblir min egen, ingen annan människa kommer i vägen för den.

Var hör en människa hemma? Jag ser fyra livslånga hem: familjen, språket, kulturen och nationen. Den familj jag föds in i står bortom mina egna valmöjligheter. Tiden före och efter livet styr vi inte över. Men den familj jag som vuxen skapar – mina barn, mina barnbarn – kommer jag inte undan i någon hastighet eller med någon metod. Jag kan resa till en mycket avlägsen plats, mina barn och barnbarn och jag är för alltid inskrivna i samma familj. Platsen där jag föddes bär jag också med mig hela livet, oavsett om jag kallar den nation, by, stad eller kvarter. Platsen är där jag tar mina första steg ut i livet, platsen är plattformen.

På samma sätt förhåller jag mig till språket. Som författare använder jag detta verktyg utan att reflektera över dess existens, det är så min tanke och dröm formas till ord. Jag talar detta språk och det är först i mötet med en människa som inte behärskar det som jag förstår dess fulla värde. Utan mitt språk är jag stum inför omvärlden. Alla andra människor kunde lika gärna vara stumma om jag själv berövats mitt språk. Också när jag läser på ett främmande språk är det mitt eget som ger texten en mening. Språket är en av kulturens beståndsdelar.

Jag förutsätter något slags gemenskap med andra människor som jag delar hemort med. Därför kan jag med självklarhet inte godta att grannen omskär sina döttrar, att man kokar hunden till middag eller stenar otrogna. Dessa fyra livslånga hem är motsatsen till och förutsättningen för flykten från mig själv.

Förvirringen har uppstått vid varje flykt. Det som jag trott skulle vara en annorlunda eller bättre väg har snabbt visat sig vara en upprepning av den tidigare, och då har jag förvirrad slutit mig i mitt skal. Varje försök att bryta sig ut ur det solitära skyddet har visat sig bli en storm av känslor och intryck omöjliga att härbärgera.

Alkoholismen är flyktvägen framför andra. Den som blir beroende – kemiskt beroende – har en daglig flykt framför sig. Förmiddagarna kan vara besvärliga med sina svettningar, illamåenden och skakningar, eftermiddagarna bättre med arbetsuppgifter och hushållssysslor, men flyktvägen öppnar sig alltid framåt kvällen, då vinet kan dukas fram till måltiden.

Framför tv:n, i soffan eller på sängen sluts sedan flykten av sömnen, som kommer som en befrielse. Det är först när alkoholisten bestämmer sig för att vara helnykter som ytterligare ett problem blottas för honom. Förvirringen handlar det första tiden om en oförståelse för hur svårt ett liv utan denna flyktväg ska visa sig vara. Eftermiddagarna och kvällarna som tidigare erbjöd en flykt blir nu istället dygnets plåga med sin leda i sengångarformat.

Morgnarna och förmiddagarna blir å andra sidan befriade från varje form av psykisk eller fysisk smärta och inger honom en illusion om förbättring. Den illusionen försvinner i samma takt som uppvaknandet sker.

Hur spärrar man flyktvägarna? Det kan man inte. Det man kan göra är att hålla flyktinstinkten på så låg nivå som möjligt. Just nu innebär det en återgång till en strikt rutin, en kultur där vardagens rutin är högsta lag. Att flyta är flyktinstinktens bästa metod. People don´t live or die, people just float, sjöng Bob Dylan. Jag tror mer och mer att detta flytande, som uppmuntras av arbetslöshet, normlöshet, en modern tillvaro utan ramar, regler och moral är ett av de verkligt stora problemen.

Flytandet är innehållslöst, vegetativt. Flytandet är icke-liv, ett slags existentiellt väntrum eller vakuum. I samma ögonblick som jag stiger ut ur rutinen och vardagen sjunker jag ner i flytandet. Jag skvalpar, men på samma punkt, vegeterar på mig själv och min omgivning.

När jag vaknar en morgon och ser detta vet jag också vad jag allra först måste göra: bryta processen som göder flyktinstinkten.

Foton: A. Nydahl, teckning/grafik: Käthe Kollwitz.