fredag 25 november 2011

Nyss september.

Nyss var det september och jag hade bestämt mig för att ge ut Kulturen vid stupet genom bloggen. Jag satt vid Östersjökusten och skrev. Kaffet värmde i vinden, tillvaron var bokstavligt talat svartvit. Just den här dagen letade vi motiv för bokens omslag. En pil pekade uppåt: boken. En pil pekade nedåt: alkoholen. Jag följde vägen i bägge pilarnas riktning, beställningarna började komma och humöret blev bättre än på länge. Det var en motståndshandling i miniatyr jag utförde, ett "trots allt" och en övertygelse om att alternativa vägar var möjliga. Inte minst var det skönt att slippa pressrösterna. Jag saknar dem inte ett spår. De privata reaktionerna, mailen och några medbloggares synpunkter har däremot betytt mycket. Några mer än andra.

Det är idag tio dagar sedan jag kraschlandade. Inte på grund av boken. Inte självklart på grund av någon enskild faktor, även om alkoholen spelade en alltför stor roll.

Nu går jag in i en ny helg, försöker finna metoder för uppbyggnaden. Allt jag planerat ställdes in. Allt jag bestämt mig för revs upp. I vanlig ordning fick jag se svikaren i spegeln. I vanlig ordning kröp det myror under huden.

Nyss var det september, i nästa vecka kommer december. Årets sista månad ger mig en minimal chans. Jag ska slutbetala tryckeriräkningen. Jag ska packa små julpresenter till alla mina barnbarn. Inga andra krav lägger jag på mig själv. Vinden tar idag tag i Skåne. Det går gärna blåsa mig el- och internet-lös. Nu väntar en annan svart-vit tid: vilans, återhämtningens och läsandets. En metodisk återuppbyggnad.

torsdag 24 november 2011

Richard Yates: Cold Spring Harbor

Det är oundvikligt att man framöver bara kommer att förknippa Richard Yates (1926-1992) med Revolutionary Road. Förklaringen är enkel: Sam Mendes filmatisering (med lysande rollprestationer av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet)! Det finns all anledning att vara tacksam för den. För det första är den mycket trogen romanen, för det andra är den i sig en mycket övertygande filmisk berättelse.

Men Yates skrev mer, totalt sex romaner och två novellsamlingar. Han har inspirerat andra amerikanska epiker och det är ett symptom på detta, när hans Cold Spring Harbor (Norstedts klassiker, översättning av Kerstin Gustafsson) tillägnas Kurt Vonnegut. Romanen, utgiven 1986, ligger tematiskt nära Revolutionary Road; det är samma sunkiga, lägre medelklassmiljö som utgör scen för en både tragisk och komisk berättelse om den amerikanska drömmen. I Anne Swärds förord finns det ett citat från Yates som på ett kortfattat och träffande sätt sammanfattar hans syn på den egna gärningen:

“If my work has a theme, I suspect it is a simple one; that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy.”

Ja, när jag bekantar mig med de här människorna ser jag att de lika gärna kunde ha varit mina föräldrar och deras krets, vuxna i den tid som både ideologiskt och praktiskt kom att präglas av andra världskriget. Här finns de alla: pappan som inte får åka till fronten därför att hans syn är usel, sonen som avvisas för en bagatellartad åkomma, de blivande flickvännerna, barnen och barnbarnen.

Men det som tycks vara drivmedlet för hela berättelsen heter alkohol. Jag läste nu denna roman under en hel natt, den andra nyktra som jag låg vaken efter en längre period med både dämpande och sövande vinberusning varje kväll.

Det gav också läsningen en särskild lyster, jag kunde identifiera mig med de äldre, föraktade och alkoholiserade kvinnorna i den, de som betraktas som knäppgökar för att de dämpar sin ångest med drinkarna och vinet, medan männen med något slags behärskning sippar på sina glas, också när de ska köra bil. Det är dessa män jag betraktar som främlingar, och det är kvinnornas förtvivlan över möglet, ensamheten, supandet som jag ser mig själv i. Oförmågan att vara "klok", vilsenheten, rädslan att bli lämnad.

Jag tänker inte säga något om bokens intrig. Men nog ser det ut som om Paul Auster för sina första romaner inspirerats en del av den slump som styr människorna in i varandras liv. Denna slump övertygar från det första motorstoppet till den sista repliken från en nybliven ung mamma.

Männen fick inte bli soldater. Kvinnorna visste inte ens att deras män längtade till andras famn när de besökte dem på BB, dessa nyförlösta och drömmande hustrur. Visst är det tragiskt. Men det är också komiskt. Om man inte bara vill skrika och gråta över det man ser i spegeln måste man skratta, också när det gör riktigt ont.

Varje morgon

Varje morgon vaknar jag nu med knäppta händer. Jag ligger så till dess att ögonen, liksom av sig själva, sakta öppnas. Då släpper jag taget, mina händer värken av artriten och jag stiger upp.

Varför vaknar jag så? Det har förmodligen ingenting med metafysik att göra. Det är kanske bara en reflex som utlöses av värken. Men just i morse noterade jag fenomenet, fortfarande med slutna ögon.

Foto: A. Nydahl

onsdag 23 november 2011

Frontrapport, november.

Före fallet, en stenstod i kött. Rösten ekade som metalliska slag i magen, inte ens isen var kall den här vintern. Hur hårt måste jag spänna denna båge innan allt brister. Frågan har inget svar och borde aldrig ställas. När alla möten ställts in, alla avtal makulerats och drivmedlet hällts i vasken finns bara tomheten, tystnaden, det förutsägbara kvar. Jag betraktar det nu varje morgon. Blodet har torkat på mina fötter. Jag tvättar dem och försöker föreställa mig de helt ordinära familjeberättelserna.

*

I Cold Spring Harbor föds drömmen om det amerikanska lyckolivet. Bilarna rostar sönder innan amorteringarna inletts. Husen har väggar av masonit. Ingen kan visa sin kärlek utan att hela grannskapet ser, hör och kommenterar. De som dricker sig medvetslösa och hoppas att sonen inte ska kallas till det andra världskrigets fronter orkar inte längre gömma sig. De sitter i bilarnas framsäten med drinkarna.

*

Läsaren viskar i mitt öra, något allt för välbekant. Jag ser ut genom fönstret, de nakna björkarna står alldeles stilla i novemberdimman. Trots att vår himmel är gemensam, som solen och månen, ser vi ett drama som saknar varje likhet med slutsatserna. Hans slutsats är min utgångspunkt.

*

Hur nära det alldeles privata kan jag gå utan att det skär sönder mig? Hur ofta får jag berätta om det som bryts i stycken? Om inte ett jag förankras i ett verkligt jag är det dikt. Detta är inte dikt. Detta är jag.

*

Den tid har nu kommit då isoleringen är den enda gemenskap jag söker. I butikerna vandrar redan de julklädda med novemberlönen som ett parasoll över tomteluvan. Inget skydd finns när Lucia går nerför gången med nobelpristagarnas sällskap. De miljoner som delas ut tillfaller aldrig de många människor vars blöjor måste vägas. Folkhemmets mörkersida föddes i samma stund som valfriheten blev vårt tvång. Som Cold Spring Harbors masonithus luktar det av mögel, urin och förruttnelse.

*

Not: Cold Spring Harbor är en roman av Richard Yates.
Bild:
Northeast corner of School and Main Street. Brockton, MA, USA, 1940.

tisdag 22 november 2011

Leonard Cohen med ny sång: Show Me The Place

Så skönt att jag slipper klä det i ord. Idag släpps nämligen ett spår från Leonard Cohens kommande cd, där han sjunger tillsammans med Jennifer Warnes. Vad han sjunger om? Åh, det alldeles vanliga i livet. Det hjälper att höra hans ord, det hjälper att själv slippa skriva eller tänka:

The troubles came I saved what I could save
A thread of light a particle a wave
But there were chains so I hastened to behave
There were chains so I loved you like a slave

Show Me The Place by leonardcohen

måndag 21 november 2011

En repris från oktober 2010.

För ganska exakt 13 månader sedan skrev jag denna bloggpost. Jag ser nu att den är en tämligen exakt beskrivning av situationen idag. Därför postar jag den igen, så att ni, mina trogna läsare, har något att ta itu med, nu när jag inte skriver något nytt.

*

Hela mitt vuxna liv har varit en flykt och förvirring. Jag har i grunden flytt mig själv. Självmordet är en sådan flykt dragen till sin yttersta spets, men det har jag saknat mod till. Istället har jag gång på gång stigit ut ur det sammanhang där jag hör hemma och försökt födas på nytt. Att det varit dömt att misslyckas har jag inte förstått förrän efteråt – varje gång.

Litteraturen, filmen och musiken är alla tre redskap för flykt, men då skadar den ingen annan än mig själv. Illusionen av ett annat liv stannar då i texten, bilden och klangen. Illusionen förblir min egen, ingen annan människa kommer i vägen för den.

Var hör en människa hemma? Jag ser fyra livslånga hem: familjen, språket, kulturen och nationen. Den familj jag föds in i står bortom mina egna valmöjligheter. Tiden före och efter livet styr vi inte över. Men den familj jag som vuxen skapar – mina barn, mina barnbarn – kommer jag inte undan i någon hastighet eller med någon metod. Jag kan resa till en mycket avlägsen plats, mina barn och barnbarn och jag är för alltid inskrivna i samma familj. Platsen där jag föddes bär jag också med mig hela livet, oavsett om jag kallar den nation, by, stad eller kvarter. Platsen är där jag tar mina första steg ut i livet, platsen är plattformen.

På samma sätt förhåller jag mig till språket. Som författare använder jag detta verktyg utan att reflektera över dess existens, det är så min tanke och dröm formas till ord. Jag talar detta språk och det är först i mötet med en människa som inte behärskar det som jag förstår dess fulla värde. Utan mitt språk är jag stum inför omvärlden. Alla andra människor kunde lika gärna vara stumma om jag själv berövats mitt språk. Också när jag läser på ett främmande språk är det mitt eget som ger texten en mening. Språket är en av kulturens beståndsdelar.

Jag förutsätter något slags gemenskap med andra människor som jag delar hemort med. Därför kan jag med självklarhet inte godta att grannen omskär sina döttrar, att man kokar hunden till middag eller stenar otrogna. Dessa fyra livslånga hem är motsatsen till och förutsättningen för flykten från mig själv.

Förvirringen har uppstått vid varje flykt. Det som jag trott skulle vara en annorlunda eller bättre väg har snabbt visat sig vara en upprepning av den tidigare, och då har jag förvirrad slutit mig i mitt skal. Varje försök att bryta sig ut ur det solitära skyddet har visat sig bli en storm av känslor och intryck omöjliga att härbärgera.

Alkoholismen är flyktvägen framför andra. Den som blir beroende – kemiskt beroende – har en daglig flykt framför sig. Förmiddagarna kan vara besvärliga med sina svettningar, illamåenden och skakningar, eftermiddagarna bättre med arbetsuppgifter och hushållssysslor, men flyktvägen öppnar sig alltid framåt kvällen, då vinet kan dukas fram till måltiden.

Framför tv:n, i soffan eller på sängen sluts sedan flykten av sömnen, som kommer som en befrielse. Det är först när alkoholisten bestämmer sig för att vara helnykter som ytterligare ett problem blottas för honom. Förvirringen handlar det första tiden om en oförståelse för hur svårt ett liv utan denna flyktväg ska visa sig vara. Eftermiddagarna och kvällarna som tidigare erbjöd en flykt blir nu istället dygnets plåga med sin leda i sengångarformat.

Morgnarna och förmiddagarna blir å andra sidan befriade från varje form av psykisk eller fysisk smärta och inger honom en illusion om förbättring. Den illusionen försvinner i samma takt som uppvaknandet sker.

Hur spärrar man flyktvägarna? Det kan man inte. Det man kan göra är att hålla flyktinstinkten på så låg nivå som möjligt. Just nu innebär det en återgång till en strikt rutin, en kultur där vardagens rutin är högsta lag. Att flyta är flyktinstinktens bästa metod. People don´t live or die, people just float, sjöng Bob Dylan. Jag tror mer och mer att detta flytande, som uppmuntras av arbetslöshet, normlöshet, en modern tillvaro utan ramar, regler och moral är ett av de verkligt stora problemen.

Flytandet är innehållslöst, vegetativt. Flytandet är icke-liv, ett slags existentiellt väntrum eller vakuum. I samma ögonblick som jag stiger ut ur rutinen och vardagen sjunker jag ner i flytandet. Jag skvalpar, men på samma punkt, vegeterar på mig själv och min omgivning.

När jag vaknar en morgon och ser detta vet jag också vad jag allra först måste göra: bryta processen som göder flyktinstinkten.

Foton: A. Nydahl, teckning/grafik: Käthe Kollwitz.

söndag 20 november 2011

Bloggandet, trevandet.

Det blir kanske färre nya texter i bloggen ett tag. Tills vidare ber jag er läsa detta.

Foto: Anders Wikström.

fredag 18 november 2011

Mikaela Sock (red): Utan. Om barnlöshet och barnfrihet (Söderströms förlag, Helsingfors).

Det första som slår mig när jag får den här antologin i händerna, att den betraktar barnlöshet som en kvinnofråga. Och så tänker jag att man i Sverige numera säger: “Vi väntar barn”.

Något manligt eller vi-perspektiv på barn och barnlöshet tycks vara en av de märkvärdigheter i Det Nya Riket där man på fullt allvar diskuterar att avskaffa orden han och hon. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Den i samtiden så vanliga genusterrorn är kanske starkare i Sverige än på andra håll. Den utmynnar inte minst i "genusfria" dagis där barnen får lära sig säga hen.

Befriande är det hur som helst att läsa denna finlandssvenska antologi som låter tolv kvinnor i olika åldrar berätta varför de inte kunde, förmådde eller ville skaffa barn. Det är mycket olika infallsvinklar som belyses, vilket redan bokens titel antyder, eftersom man ju självklart kan betrakta barnlösheten som en frihet.

När man själv har många barn, och ännu flera barnbarn, är det som att stiga in i en mycket ovanlig värld. Dessa kvinnor berättar om liv som i många avseenden radikalt skiljer sig från det liv jag själv levt i två äktenskap och därför inifrån blivit en del av, det vill säga som pappa och som morfar och farfar.

Susanne Rignell poängterar att hon inte upplever sig “som ofrivilligt barnlös. Kanske heller inte som renodlat frivilligt barnlös, men mer åt det håller faktiskt. Åt ödeshållet.” Lotta Moring berättar dråpligt om hur hon hanterar mötena med stora magar och barnvagnar på Helsingfors gator, och Ann Sandqvist skriver om barnlösheten att den får henne att känna sig “snuvad på livet”. Mikaela Sonck, bokens redaktör berättar om ägglösheten efter operationen som tog ifrån henne de kroppsdelar som är förutsättningen för barn, “Jag är sönder. Som en sliten disktrasa. Måste få gråta. Ensam. Utan att ha barn omkring mig.”

Annvi Gardberg berättar om sitt lyckligt födda provrörsbarn som fick ett syskon tack vare en adoption, “min dotter har inte varit i min mage, men för mig saknar det betydelse.”

Harriet Jossfolk-Furu ställer frågan om man som människa får leka gud och anknyter därmed till Gardbergs berättelse. Att ha lyckats få de första barnet, men sedan inte kunna mer. Den stora sorgen också över det uteblivna syskonet. Micaela Röman skriver: “Utanförskapet, på den sida då jag fortfarande var barnlös, kulminerar på något sätt i en fråga min man ställde mig då vi gick förbi en av lekplatserna på vårt bostadsområde. Min man fråga mig om jag inte önskade umgås mer med de familjer som bor i samma område som vi. Mitt svar på hans fråga var närmast en fräsning: ‘Vad hade du tänkt att jag skulle ha med mig som offergåva?’ För det var så det kändes, hade jag inget barn, hade jag ingen rätt att vara med och leka.”

Sanna Karlsson berättar om adoptionens glädje och Yrsa Stenius om att hon “valde det liv jag förmådde leva.” Janna Thorström som lider av en mycket svår muskelsjukdom berättar med både humor och allvar om detta att “lättvindigt ge upp sin frihet att röra sig själv. För ett barn.” Hon slutar med att ge en inblick i sitt 42-åriga liv, där det alltid finns barn runtom henne, då hon får vara “moster, gudmor, en som leker och har roligt med barn."

Efter henne kommer Susanna Sucksdorff och säger: “Jag har aldrig velat ha egna barn.” Avslutningsvis intervjuas Monika Fagerholm om sin syn på livet som kvinna utan barn.

Tänk, jag kommer inte förbi mina inledande funderingar. Så intressant det hade varit om bara en enda man som aldrig fick, kunde eller förmådde bli pappa också medverkat i boken.

Katia Guerreiro. Allt eller inget.

Näsblod. Ur min näsa kommer blod, det rinner också ner i svalget. Jag är oförmögen att lyssna. Jag lyssnar ändå. Trots att blodet fortsätter rinna lyssnar jag: Katia Guerreiro kommer direkt från Lissabon – en budbil stannar i snödrivan utanför vårt hus, en man stiger ur med ett litet paket till mig - med Tudo ou Nada och jag kan bara hålla med henne: det finns inga mellanting, inga kompromisser, ingen plats för räddhågsenhet. I fadon gäller allt eller inget. Man kan inte leva karriärliv och samla statuspoäng om man ska bejaka detta. Blodet fortsätter rinna. Hon sjunger, sjunger, sjunger…


Ur min bok Musiken som föddes bortom haven.

Nytt om Kulturen vid stupet.

Hade man kunnat öppna kultursidorna i en morgontidning med glädje hade jag gärna både fortsatt prenumerera och att skriva i en sådan tidning. Problemet är att man inte kan det. De senaste tio åren har jag alltmer undrat vad poängen skulle vara. Jag har bara i undantagsfall tyckt att recensioner av mina egna böcker haft en minimal betydelse.

De senaste tre böckerna jag utgivit på förlaget Tusculum har dessutom inneburit att jag fått läsa recensioner som inte haft det ringaste att göra med mina böcker. Att bli förolämpad av okunniga, ytliga och slarviga ”frilansare” (ofria är de!) är inget att stå efter. Alltså lät jag nu min egen blogg stå som utgivare för den nya boken. Och recensionsexemplar har inte skickats ut.

Är detta högmod? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att mitt handlande har att göra med en mycket lång erfarenhet, en någorlunda god kunskap om litteratur och en stor, stor trötthet inför samtidens tyranni.

Plötsligt en sen torsdag eftermiddag – den igår – blir jag medveten om att det finns en ny recension på nätet. Bengt O. Karlsson i Wien har skrivit på sin blogg. Jag citerar bara ett litet stycken, och uppmanar er att följa länken och läsa hela hans text.

”I avsnitten "Det totalitäras frestelse" och "Wafa Sultan och den hatande guden" demonstrerar Thomas Nydahl sin ständiga uppmärksamhet på de totalitära rörelserna, i vår tid främst islamismen. Här får han räkna med en hel del kritik från det välmenande svenska samhället. Kanske måste en svensk skriftställare tåla sådant men varför kvinnor som Wafa Sultan eller Hirsi Ali skall förnedras som "yttrandefrihetstalibaner" eller journalister som Demirbag Sten eller Sakine Madon avfärdas som "hushållsnegrer" är svårt att förstå. Eller egentligen inte: de lever trots allt i ett samhälle där som regel bara en åsikt i taget är tillåten. Nydahl är en av de ytterst få svenska författare och debattörer som är konsekventa i sin kritik och sina varningar för islamismen. ”

Och inte nog med det, i Svensk Tidskrift skriver idag Karin Stensdotter:

"I sin senaste bok Kulturen vid stupet (Vaka över ensamheten, 2011) sammanställer Nydahl ett antal nya och i några fall tidigare publicerade texter av varierande slag. Deras tyngdpunkt ligger i Europas 1900-tal och de totalitära regimer som kom att uppstå och falla här. Med utgångspunkt i idag smala eller delvis glömda författarskap (slumpvis valda exempel: Cioran, Milosz, Wolf, Kadaré) resonerar han kring livet och hur det kunde te sig i diktaturen, hur motståndet kunde formuleras, hur förhållningssätt måste frammejslas. Bokens språkliga tyngdpunkt ligger i det tyska. Men också Rumänien, Ungern, Albanien (som är ett fascinerande och åtminstone för mig helt okänt land, visste ni till exempel att ingen jude blev mördad i Albanien trots nazistisk ockupation?), Polen och före detta Jugoslavien får göra sina stämmor hörda. I form av åtminstone en, pregnant, röst."

Foto: Ulrika W.

torsdag 17 november 2011

När det är som mörkast...

När det är som mörkast går jag till gränden för att dricka. Jag dricker natten och sorgen, jag dricker saknaden och längtan. Jag dricker fado. Idag tynger himlen allt som finns i hjärtat. Himlen, den osynliga, mörka, som alltid bestämmer vem jag är. Den fria vidden skänker en inre frihet. När den ligger dold av mörker är också det vackraste rum en fängelsehåla. Det är en sådan tid nu. Jag sitter därför ner under mörkret med Aldina Duarte. Hon får stilla min törst.

onsdag 16 november 2011

Kulturen vid stupet. Lite nytt och en preliminär sammanfattning.

Dagligen droppar det in små eller stora bekräftelser på att boken nått sina läsare. Den senaste jag fick, berörde mig särskilt, så jag bad att få citera ett stycke. Det fick jag. Så här skrev den läsaren till mig:

”Din bok är förrädiskt liten och diskret, men när skrevs något så gediget och meningsfullt senast i Sverige? Jag läste nyss en (av många tänkbara) beskrivning av essän, som jag tyckte sa något väsentligt: det handlar om ”making sense of a portion of the chaos” (den skyldige till formuleringen heter Scott Russell Sanders). Det är – bland annat – vad du gör, tycker jag. Och sen är ju boken så fantastiskt vacker!”

Jag hade förstås ingen aning om vem Scott Russell Sanders är, så det tog jag reda på. Hans hemsida lockar ju till mer läsning.

Min nya bok har nu skickats ut till alla som beställt den. Några av er har efterlyst en summering av metoden. Jag tror det är för tidigt att göra den redan, men en sak kan jag konstatera: majoriteten av köparna är för mig nya personer. De läser min blogg men har för första gången fått namn och identitet för mig. Jag känner inte dessa människor. Men med utgivningen av boken fick jag veta att det finns läsare runt om i Sverige, de nordiska länderna och ute i Europa som är regelbundna läsare av bloggen.

Det är ytterst få medbloggare som beställt boken. Några av de kontakter jag haft allra längst har gjort det, men de är inte ens ett dussin. Några presskritiker har också hört av sig och velat köpa boken. Jag har inte lurats i den fällan – än (det önskemålet kommer sig av att jag inte skickat ut några recensionsexemplar, mitt intresse av att bli förolämpad i pressen är noll). Men man vet ju aldrig. Några bloggare har skrivit om boken, och det är jag mycket glad för. En har meddelat att hon skrivit en recension för en seriös tidskrift. I Danmark har den uppmärksammats av Snaphanen som också publicerat en av bokens texter, den om Wafa Sultan och den hatande guden. Tack vare Bernurs text finns min bok också i Svensk Bokhandels förteckning på nätet, där jag hoppas att någon lockas att besöka min blogg och här köpa den.

Detta är väl vad som finns att säga så här långt. Beställer boken gör du genom att skicka ett mail till mig på adressen thomas.nydahl@gmail.com

Foto: Ulrika W.

W.G. Sebald: Dikt, prosa, essä (Bonniers Panache)

På fredag kommer W.G. Sebald (född 1944 i Bayern, avliden i en bilolycka i England 2001) tillbaka till den svenska bokhandeln. Det är efterlängtat, och ändå ger det mig anledning till några kritiska funderingar.

I svenska utgåvor finns sedan tidigare följande böcker av honom:

Utvandrade. Fyra berättelser (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2002)

Austerlitz (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2003)

Saturnus ringar, en engelsk vallfart (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2007)

Svindel. Känslor (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2009)

Nu utkommer de fyra böckerna i en 1.084 sidor tjock tegelsten som också innehåller diktverket Efter naturen. En elementardikt och essän Luftkrig och litteratur. Zürich-föreläsningarna i översättning av Ulrika Wallenström.

Essän har sedan 2003 funnits i den engelska översättningsvolymen On the Natural History of Destruction, med titeln Air War and Literature. Zürich Lectures, i översättning av Anthea Bell (Random House).

Om man letar antikvariskt, får man hos Bokbörsen följande svar på Sebald: Din sökning gav ingen träff. Försök med ett bredare sökbegrepp. På Antikvariat.net kommer ungefär samma svar.

Det är alltså en välgärning att Bonniers tar initiativ till en ny utgåva av de fyra böckerna och med de två tillägg man gjort. Vad jag frågar mig är hur förläggaren tror att Sebalds läsare är funtade. Jag har vid ett antal tillfällen försökt läsa den nya tegelstenen i ryggläge (som jag läser allt annat). Det är inte bara svårt. Det är omöjligt. Varför satsade man inte istället på en kassett där de fyra böckerna kunde ha tryckts om enskilt, och där en femte volym samlat andra texter av honom. I On the Natural History of Destruction finns till exempel också lysande essäer om Jean Améry (Against the Irreversible) och Peter Weiss (The Remorse of the Heart). En sådan kassett hade fått ett långt liv.

Alltså: jag känner stor glädje över att Sebalds viktiga böcker åter finns att köpa, men samtidigt en irritation över att de tryckts i en så tjock, tung och svårhanterlig volym. Böcker ska inte (bara) stå i bokhyllor, de ska läsas på bussen, tåget, biblioteket, stranden, på ryggläge i soffan eller sängen.

På bilden ser du den nya tegelstenen stå upp till vänster, de liggande böckerna är mina tidigare exemplar av de enskilda titlarna.

tisdag 15 november 2011

Kvällen i antågande.

Gatubelysningen har just tänts. Klockan är halv fem. Mitt emot mig finns C4 Tekniks växtdepå. De har släckt och lämnat jobbet. Efter en hel dag med ljus, klarblå himmel färgas nu landskapet rött. Vackrare stunder finns inte vid den här årstiden (nå, snöstormar är vackrare men också besvärliga när vägen ligger gömd och busstrafiken ställts in).

Jag packar ihop för idag. Något minnesvärt blev det ändå inte, om man inte räknar en cykeltur som slutade med punktering.

I den litterära världen hämtade jag idag inspiration från Stefan Zweig. Det lär jag återkomma till. Det mesta jag läser just nu rinner bara mellan fingrarna till ingen nytta. Zweig, liksom Sebald utgör undantag. Och så har jag fått ännu en intressant studie av det finlandssvenska, som jag nu läser lite strövis och fascineras av.

När natten kommer kan man fundera på varför 900 bönelokaler/moskéer nu stängs av myndigheterna i Algeriet.