Varför vaknar jag så? Det har förmodligen ingenting med metafysik att göra. Det är kanske bara en reflex som utlöses av värken. Men just i morse noterade jag fenomenet, fortfarande med slutna ögon.
Foto: A. Nydahl
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Före fallet, en stenstod i kött. Rösten ekade som metalliska slag i magen, inte ens isen var kall den här vintern. Hur hårt måste jag spänna denna båge innan allt brister. Frågan har inget svar och borde aldrig ställas. När alla möten ställts in, alla avtal makulerats och drivmedlet hällts i vasken finns bara tomheten, tystnaden, det förutsägbara kvar. Jag betraktar det nu varje morgon. Blodet har torkat på mina fötter. Jag tvättar dem och försöker föreställa mig de helt ordinära familjeberättelserna.
Så skönt att jag slipper klä det i ord. Idag släpps nämligen ett spår från Leonard Cohens kommande cd, där han sjunger tillsammans med Jennifer Warnes. Vad han sjunger om? Åh, det alldeles vanliga i livet. Det hjälper att höra hans ord, det hjälper att själv slippa skriva eller tänka:
För ganska exakt 13 månader sedan skrev jag denna bloggpost. Jag ser nu att den är en tämligen exakt beskrivning av situationen idag. Därför postar jag den igen, så att ni, mina trogna läsare, har något att ta itu med, nu när jag inte skriver något nytt.
På samma sätt förhåller jag mig till språket. Som författare använder jag detta verktyg utan att reflektera över dess existens, det är så min tanke och dröm formas till ord. Jag talar detta språk och det är först i mötet med en människa som inte behärskar det som jag förstår dess fulla värde. Utan mitt språk är jag stum inför omvärlden. Alla andra människor kunde lika gärna vara stumma om jag själv berövats mitt språk. Också när jag läser på ett främmande språk är det mitt eget som ger texten en mening. Språket är en av kulturens beståndsdelar.
Alkoholismen är flyktvägen framför andra. Den som blir beroende – kemiskt beroende – har en daglig flykt framför sig. Förmiddagarna kan vara besvärliga med sina svettningar, illamåenden och skakningar, eftermiddagarna bättre med arbetsuppgifter och hushållssysslor, men flyktvägen öppnar sig alltid framåt kvällen, då vinet kan dukas fram till måltiden.
Flytandet är innehållslöst, vegetativt. Flytandet är icke-liv, ett slags existentiellt väntrum eller vakuum. I samma ögonblick som jag stiger ut ur rutinen och vardagen sjunker jag ner i flytandet. Jag skvalpar, men på samma punkt, vegeterar på mig själv och min omgivning.
Det blir kanske färre nya texter i bloggen ett tag. Tills vidare ber jag er läsa detta.
Plötsligt en sen torsdag eftermiddag – den igår – blir jag medveten om att det finns en ny recension på nätet. Bengt O. Karlsson i Wien har skrivit på sin blogg. Jag citerar bara ett litet stycken, och uppmanar er att följa länken och läsa hela hans text.
När det är som mörkast går jag till gränden för att dricka. Jag dricker natten och sorgen, jag dricker saknaden och längtan. Jag dricker fado. Idag tynger himlen allt som finns i hjärtat. Himlen, den osynliga, mörka, som alltid bestämmer vem jag är. Den fria vidden skänker en inre frihet. När den ligger dold av mörker är också det vackraste rum en fängelsehåla. Det är en sådan tid nu. Jag sitter därför ner under mörkret med Aldina Duarte. Hon får stilla min törst.
Min nya bok har nu skickats ut till alla som beställt den. Några av er har efterlyst en summering av metoden. Jag tror det är för tidigt att göra den redan, men en sak kan jag konstatera: majoriteten av köparna är för mig nya personer. De läser min blogg men har för första gången fått namn och identitet för mig. Jag känner inte dessa människor. Men med utgivningen av boken fick jag veta att det finns läsare runt om i Sverige, de nordiska länderna och ute i Europa som är regelbundna läsare av bloggen.
Förra veckan ägnade jag mig mest åt utskick av boken. Och som alltid när en bok är tryckt och ute uppstår stora tomheten inombords. Man måste försöka hitta en ny infallsvinkel på skrivandet. Något ännu ovisst måste förlösas.
Mig veterligt finns det en enda svart fado-sångerska och det är angolanska Ana Maria. Hon föddes 1952 och kom 1975 till Portugal, på flykt undan kriget i hemlandet. Hon bosatte sig i Santarém där hon lärde känna fadosångaren João Ferreira Rosa som bjöd in henne att sjunga på hans fadoklubb i Lissabon. Sedan dess har hon uppträtt på en rad ställen, bl.a. A Taverna d´El Rei och Bacalhau de Molho.
Den portugisiska publiken har häpnat över hur mycket Lissabon det finns i hennes sätt att sjunga fado. Hon behärskar genrens alla stilar, från menor till mouraria och corrido. Sin cd-debut gjorde hon 2003 med Trago fado nos sentidos. Det är en skiva värd all bekantskap. Jag tycker mig i hennes röst höra ekon från många av de stora huvudstadssångerskorna, och ändå är hon något alldeles eget. Hennes mörka röst är som gjord för de melankoliska fado-sångerna. På senare tid har Ana Maria utvecklat sin repertoar och sjunger bland annat musik från födelselandet Angola och den alltmer uppskattade Sôdade från Kap Verde.