onsdag 23 november 2011

Frontrapport, november.

Före fallet, en stenstod i kött. Rösten ekade som metalliska slag i magen, inte ens isen var kall den här vintern. Hur hårt måste jag spänna denna båge innan allt brister. Frågan har inget svar och borde aldrig ställas. När alla möten ställts in, alla avtal makulerats och drivmedlet hällts i vasken finns bara tomheten, tystnaden, det förutsägbara kvar. Jag betraktar det nu varje morgon. Blodet har torkat på mina fötter. Jag tvättar dem och försöker föreställa mig de helt ordinära familjeberättelserna.

*

I Cold Spring Harbor föds drömmen om det amerikanska lyckolivet. Bilarna rostar sönder innan amorteringarna inletts. Husen har väggar av masonit. Ingen kan visa sin kärlek utan att hela grannskapet ser, hör och kommenterar. De som dricker sig medvetslösa och hoppas att sonen inte ska kallas till det andra världskrigets fronter orkar inte längre gömma sig. De sitter i bilarnas framsäten med drinkarna.

*

Läsaren viskar i mitt öra, något allt för välbekant. Jag ser ut genom fönstret, de nakna björkarna står alldeles stilla i novemberdimman. Trots att vår himmel är gemensam, som solen och månen, ser vi ett drama som saknar varje likhet med slutsatserna. Hans slutsats är min utgångspunkt.

*

Hur nära det alldeles privata kan jag gå utan att det skär sönder mig? Hur ofta får jag berätta om det som bryts i stycken? Om inte ett jag förankras i ett verkligt jag är det dikt. Detta är inte dikt. Detta är jag.

*

Den tid har nu kommit då isoleringen är den enda gemenskap jag söker. I butikerna vandrar redan de julklädda med novemberlönen som ett parasoll över tomteluvan. Inget skydd finns när Lucia går nerför gången med nobelpristagarnas sällskap. De miljoner som delas ut tillfaller aldrig de många människor vars blöjor måste vägas. Folkhemmets mörkersida föddes i samma stund som valfriheten blev vårt tvång. Som Cold Spring Harbors masonithus luktar det av mögel, urin och förruttnelse.

*

Not: Cold Spring Harbor är en roman av Richard Yates.
Bild:
Northeast corner of School and Main Street. Brockton, MA, USA, 1940.

tisdag 22 november 2011

Leonard Cohen med ny sång: Show Me The Place

Så skönt att jag slipper klä det i ord. Idag släpps nämligen ett spår från Leonard Cohens kommande cd, där han sjunger tillsammans med Jennifer Warnes. Vad han sjunger om? Åh, det alldeles vanliga i livet. Det hjälper att höra hans ord, det hjälper att själv slippa skriva eller tänka:

The troubles came I saved what I could save
A thread of light a particle a wave
But there were chains so I hastened to behave
There were chains so I loved you like a slave

Show Me The Place by leonardcohen

måndag 21 november 2011

En repris från oktober 2010.

För ganska exakt 13 månader sedan skrev jag denna bloggpost. Jag ser nu att den är en tämligen exakt beskrivning av situationen idag. Därför postar jag den igen, så att ni, mina trogna läsare, har något att ta itu med, nu när jag inte skriver något nytt.

*

Hela mitt vuxna liv har varit en flykt och förvirring. Jag har i grunden flytt mig själv. Självmordet är en sådan flykt dragen till sin yttersta spets, men det har jag saknat mod till. Istället har jag gång på gång stigit ut ur det sammanhang där jag hör hemma och försökt födas på nytt. Att det varit dömt att misslyckas har jag inte förstått förrän efteråt – varje gång.

Litteraturen, filmen och musiken är alla tre redskap för flykt, men då skadar den ingen annan än mig själv. Illusionen av ett annat liv stannar då i texten, bilden och klangen. Illusionen förblir min egen, ingen annan människa kommer i vägen för den.

Var hör en människa hemma? Jag ser fyra livslånga hem: familjen, språket, kulturen och nationen. Den familj jag föds in i står bortom mina egna valmöjligheter. Tiden före och efter livet styr vi inte över. Men den familj jag som vuxen skapar – mina barn, mina barnbarn – kommer jag inte undan i någon hastighet eller med någon metod. Jag kan resa till en mycket avlägsen plats, mina barn och barnbarn och jag är för alltid inskrivna i samma familj. Platsen där jag föddes bär jag också med mig hela livet, oavsett om jag kallar den nation, by, stad eller kvarter. Platsen är där jag tar mina första steg ut i livet, platsen är plattformen.

På samma sätt förhåller jag mig till språket. Som författare använder jag detta verktyg utan att reflektera över dess existens, det är så min tanke och dröm formas till ord. Jag talar detta språk och det är först i mötet med en människa som inte behärskar det som jag förstår dess fulla värde. Utan mitt språk är jag stum inför omvärlden. Alla andra människor kunde lika gärna vara stumma om jag själv berövats mitt språk. Också när jag läser på ett främmande språk är det mitt eget som ger texten en mening. Språket är en av kulturens beståndsdelar.

Jag förutsätter något slags gemenskap med andra människor som jag delar hemort med. Därför kan jag med självklarhet inte godta att grannen omskär sina döttrar, att man kokar hunden till middag eller stenar otrogna. Dessa fyra livslånga hem är motsatsen till och förutsättningen för flykten från mig själv.

Förvirringen har uppstått vid varje flykt. Det som jag trott skulle vara en annorlunda eller bättre väg har snabbt visat sig vara en upprepning av den tidigare, och då har jag förvirrad slutit mig i mitt skal. Varje försök att bryta sig ut ur det solitära skyddet har visat sig bli en storm av känslor och intryck omöjliga att härbärgera.

Alkoholismen är flyktvägen framför andra. Den som blir beroende – kemiskt beroende – har en daglig flykt framför sig. Förmiddagarna kan vara besvärliga med sina svettningar, illamåenden och skakningar, eftermiddagarna bättre med arbetsuppgifter och hushållssysslor, men flyktvägen öppnar sig alltid framåt kvällen, då vinet kan dukas fram till måltiden.

Framför tv:n, i soffan eller på sängen sluts sedan flykten av sömnen, som kommer som en befrielse. Det är först när alkoholisten bestämmer sig för att vara helnykter som ytterligare ett problem blottas för honom. Förvirringen handlar det första tiden om en oförståelse för hur svårt ett liv utan denna flyktväg ska visa sig vara. Eftermiddagarna och kvällarna som tidigare erbjöd en flykt blir nu istället dygnets plåga med sin leda i sengångarformat.

Morgnarna och förmiddagarna blir å andra sidan befriade från varje form av psykisk eller fysisk smärta och inger honom en illusion om förbättring. Den illusionen försvinner i samma takt som uppvaknandet sker.

Hur spärrar man flyktvägarna? Det kan man inte. Det man kan göra är att hålla flyktinstinkten på så låg nivå som möjligt. Just nu innebär det en återgång till en strikt rutin, en kultur där vardagens rutin är högsta lag. Att flyta är flyktinstinktens bästa metod. People don´t live or die, people just float, sjöng Bob Dylan. Jag tror mer och mer att detta flytande, som uppmuntras av arbetslöshet, normlöshet, en modern tillvaro utan ramar, regler och moral är ett av de verkligt stora problemen.

Flytandet är innehållslöst, vegetativt. Flytandet är icke-liv, ett slags existentiellt väntrum eller vakuum. I samma ögonblick som jag stiger ut ur rutinen och vardagen sjunker jag ner i flytandet. Jag skvalpar, men på samma punkt, vegeterar på mig själv och min omgivning.

När jag vaknar en morgon och ser detta vet jag också vad jag allra först måste göra: bryta processen som göder flyktinstinkten.

Foton: A. Nydahl, teckning/grafik: Käthe Kollwitz.

söndag 20 november 2011

Bloggandet, trevandet.

Det blir kanske färre nya texter i bloggen ett tag. Tills vidare ber jag er läsa detta.

Foto: Anders Wikström.

fredag 18 november 2011

Mikaela Sock (red): Utan. Om barnlöshet och barnfrihet (Söderströms förlag, Helsingfors).

Det första som slår mig när jag får den här antologin i händerna, att den betraktar barnlöshet som en kvinnofråga. Och så tänker jag att man i Sverige numera säger: “Vi väntar barn”.

Något manligt eller vi-perspektiv på barn och barnlöshet tycks vara en av de märkvärdigheter i Det Nya Riket där man på fullt allvar diskuterar att avskaffa orden han och hon. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Den i samtiden så vanliga genusterrorn är kanske starkare i Sverige än på andra håll. Den utmynnar inte minst i "genusfria" dagis där barnen får lära sig säga hen.

Befriande är det hur som helst att läsa denna finlandssvenska antologi som låter tolv kvinnor i olika åldrar berätta varför de inte kunde, förmådde eller ville skaffa barn. Det är mycket olika infallsvinklar som belyses, vilket redan bokens titel antyder, eftersom man ju självklart kan betrakta barnlösheten som en frihet.

När man själv har många barn, och ännu flera barnbarn, är det som att stiga in i en mycket ovanlig värld. Dessa kvinnor berättar om liv som i många avseenden radikalt skiljer sig från det liv jag själv levt i två äktenskap och därför inifrån blivit en del av, det vill säga som pappa och som morfar och farfar.

Susanne Rignell poängterar att hon inte upplever sig “som ofrivilligt barnlös. Kanske heller inte som renodlat frivilligt barnlös, men mer åt det håller faktiskt. Åt ödeshållet.” Lotta Moring berättar dråpligt om hur hon hanterar mötena med stora magar och barnvagnar på Helsingfors gator, och Ann Sandqvist skriver om barnlösheten att den får henne att känna sig “snuvad på livet”. Mikaela Sonck, bokens redaktör berättar om ägglösheten efter operationen som tog ifrån henne de kroppsdelar som är förutsättningen för barn, “Jag är sönder. Som en sliten disktrasa. Måste få gråta. Ensam. Utan att ha barn omkring mig.”

Annvi Gardberg berättar om sitt lyckligt födda provrörsbarn som fick ett syskon tack vare en adoption, “min dotter har inte varit i min mage, men för mig saknar det betydelse.”

Harriet Jossfolk-Furu ställer frågan om man som människa får leka gud och anknyter därmed till Gardbergs berättelse. Att ha lyckats få de första barnet, men sedan inte kunna mer. Den stora sorgen också över det uteblivna syskonet. Micaela Röman skriver: “Utanförskapet, på den sida då jag fortfarande var barnlös, kulminerar på något sätt i en fråga min man ställde mig då vi gick förbi en av lekplatserna på vårt bostadsområde. Min man fråga mig om jag inte önskade umgås mer med de familjer som bor i samma område som vi. Mitt svar på hans fråga var närmast en fräsning: ‘Vad hade du tänkt att jag skulle ha med mig som offergåva?’ För det var så det kändes, hade jag inget barn, hade jag ingen rätt att vara med och leka.”

Sanna Karlsson berättar om adoptionens glädje och Yrsa Stenius om att hon “valde det liv jag förmådde leva.” Janna Thorström som lider av en mycket svår muskelsjukdom berättar med både humor och allvar om detta att “lättvindigt ge upp sin frihet att röra sig själv. För ett barn.” Hon slutar med att ge en inblick i sitt 42-åriga liv, där det alltid finns barn runtom henne, då hon får vara “moster, gudmor, en som leker och har roligt med barn."

Efter henne kommer Susanna Sucksdorff och säger: “Jag har aldrig velat ha egna barn.” Avslutningsvis intervjuas Monika Fagerholm om sin syn på livet som kvinna utan barn.

Tänk, jag kommer inte förbi mina inledande funderingar. Så intressant det hade varit om bara en enda man som aldrig fick, kunde eller förmådde bli pappa också medverkat i boken.

Katia Guerreiro. Allt eller inget.

Näsblod. Ur min näsa kommer blod, det rinner också ner i svalget. Jag är oförmögen att lyssna. Jag lyssnar ändå. Trots att blodet fortsätter rinna lyssnar jag: Katia Guerreiro kommer direkt från Lissabon – en budbil stannar i snödrivan utanför vårt hus, en man stiger ur med ett litet paket till mig - med Tudo ou Nada och jag kan bara hålla med henne: det finns inga mellanting, inga kompromisser, ingen plats för räddhågsenhet. I fadon gäller allt eller inget. Man kan inte leva karriärliv och samla statuspoäng om man ska bejaka detta. Blodet fortsätter rinna. Hon sjunger, sjunger, sjunger…


Ur min bok Musiken som föddes bortom haven.

Nytt om Kulturen vid stupet.

Hade man kunnat öppna kultursidorna i en morgontidning med glädje hade jag gärna både fortsatt prenumerera och att skriva i en sådan tidning. Problemet är att man inte kan det. De senaste tio åren har jag alltmer undrat vad poängen skulle vara. Jag har bara i undantagsfall tyckt att recensioner av mina egna böcker haft en minimal betydelse.

De senaste tre böckerna jag utgivit på förlaget Tusculum har dessutom inneburit att jag fått läsa recensioner som inte haft det ringaste att göra med mina böcker. Att bli förolämpad av okunniga, ytliga och slarviga ”frilansare” (ofria är de!) är inget att stå efter. Alltså lät jag nu min egen blogg stå som utgivare för den nya boken. Och recensionsexemplar har inte skickats ut.

Är detta högmod? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att mitt handlande har att göra med en mycket lång erfarenhet, en någorlunda god kunskap om litteratur och en stor, stor trötthet inför samtidens tyranni.

Plötsligt en sen torsdag eftermiddag – den igår – blir jag medveten om att det finns en ny recension på nätet. Bengt O. Karlsson i Wien har skrivit på sin blogg. Jag citerar bara ett litet stycken, och uppmanar er att följa länken och läsa hela hans text.

”I avsnitten "Det totalitäras frestelse" och "Wafa Sultan och den hatande guden" demonstrerar Thomas Nydahl sin ständiga uppmärksamhet på de totalitära rörelserna, i vår tid främst islamismen. Här får han räkna med en hel del kritik från det välmenande svenska samhället. Kanske måste en svensk skriftställare tåla sådant men varför kvinnor som Wafa Sultan eller Hirsi Ali skall förnedras som "yttrandefrihetstalibaner" eller journalister som Demirbag Sten eller Sakine Madon avfärdas som "hushållsnegrer" är svårt att förstå. Eller egentligen inte: de lever trots allt i ett samhälle där som regel bara en åsikt i taget är tillåten. Nydahl är en av de ytterst få svenska författare och debattörer som är konsekventa i sin kritik och sina varningar för islamismen. ”

Och inte nog med det, i Svensk Tidskrift skriver idag Karin Stensdotter:

"I sin senaste bok Kulturen vid stupet (Vaka över ensamheten, 2011) sammanställer Nydahl ett antal nya och i några fall tidigare publicerade texter av varierande slag. Deras tyngdpunkt ligger i Europas 1900-tal och de totalitära regimer som kom att uppstå och falla här. Med utgångspunkt i idag smala eller delvis glömda författarskap (slumpvis valda exempel: Cioran, Milosz, Wolf, Kadaré) resonerar han kring livet och hur det kunde te sig i diktaturen, hur motståndet kunde formuleras, hur förhållningssätt måste frammejslas. Bokens språkliga tyngdpunkt ligger i det tyska. Men också Rumänien, Ungern, Albanien (som är ett fascinerande och åtminstone för mig helt okänt land, visste ni till exempel att ingen jude blev mördad i Albanien trots nazistisk ockupation?), Polen och före detta Jugoslavien får göra sina stämmor hörda. I form av åtminstone en, pregnant, röst."

Foto: Ulrika W.

torsdag 17 november 2011

När det är som mörkast...

När det är som mörkast går jag till gränden för att dricka. Jag dricker natten och sorgen, jag dricker saknaden och längtan. Jag dricker fado. Idag tynger himlen allt som finns i hjärtat. Himlen, den osynliga, mörka, som alltid bestämmer vem jag är. Den fria vidden skänker en inre frihet. När den ligger dold av mörker är också det vackraste rum en fängelsehåla. Det är en sådan tid nu. Jag sitter därför ner under mörkret med Aldina Duarte. Hon får stilla min törst.

onsdag 16 november 2011

Kulturen vid stupet. Lite nytt och en preliminär sammanfattning.

Dagligen droppar det in små eller stora bekräftelser på att boken nått sina läsare. Den senaste jag fick, berörde mig särskilt, så jag bad att få citera ett stycke. Det fick jag. Så här skrev den läsaren till mig:

”Din bok är förrädiskt liten och diskret, men när skrevs något så gediget och meningsfullt senast i Sverige? Jag läste nyss en (av många tänkbara) beskrivning av essän, som jag tyckte sa något väsentligt: det handlar om ”making sense of a portion of the chaos” (den skyldige till formuleringen heter Scott Russell Sanders). Det är – bland annat – vad du gör, tycker jag. Och sen är ju boken så fantastiskt vacker!”

Jag hade förstås ingen aning om vem Scott Russell Sanders är, så det tog jag reda på. Hans hemsida lockar ju till mer läsning.

Min nya bok har nu skickats ut till alla som beställt den. Några av er har efterlyst en summering av metoden. Jag tror det är för tidigt att göra den redan, men en sak kan jag konstatera: majoriteten av köparna är för mig nya personer. De läser min blogg men har för första gången fått namn och identitet för mig. Jag känner inte dessa människor. Men med utgivningen av boken fick jag veta att det finns läsare runt om i Sverige, de nordiska länderna och ute i Europa som är regelbundna läsare av bloggen.

Det är ytterst få medbloggare som beställt boken. Några av de kontakter jag haft allra längst har gjort det, men de är inte ens ett dussin. Några presskritiker har också hört av sig och velat köpa boken. Jag har inte lurats i den fällan – än (det önskemålet kommer sig av att jag inte skickat ut några recensionsexemplar, mitt intresse av att bli förolämpad i pressen är noll). Men man vet ju aldrig. Några bloggare har skrivit om boken, och det är jag mycket glad för. En har meddelat att hon skrivit en recension för en seriös tidskrift. I Danmark har den uppmärksammats av Snaphanen som också publicerat en av bokens texter, den om Wafa Sultan och den hatande guden. Tack vare Bernurs text finns min bok också i Svensk Bokhandels förteckning på nätet, där jag hoppas att någon lockas att besöka min blogg och här köpa den.

Detta är väl vad som finns att säga så här långt. Beställer boken gör du genom att skicka ett mail till mig på adressen thomas.nydahl@gmail.com

Foto: Ulrika W.

W.G. Sebald: Dikt, prosa, essä (Bonniers Panache)

På fredag kommer W.G. Sebald (född 1944 i Bayern, avliden i en bilolycka i England 2001) tillbaka till den svenska bokhandeln. Det är efterlängtat, och ändå ger det mig anledning till några kritiska funderingar.

I svenska utgåvor finns sedan tidigare följande böcker av honom:

Utvandrade. Fyra berättelser (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2002)

Austerlitz (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2003)

Saturnus ringar, en engelsk vallfart (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2007)

Svindel. Känslor (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2009)

Nu utkommer de fyra böckerna i en 1.084 sidor tjock tegelsten som också innehåller diktverket Efter naturen. En elementardikt och essän Luftkrig och litteratur. Zürich-föreläsningarna i översättning av Ulrika Wallenström.

Essän har sedan 2003 funnits i den engelska översättningsvolymen On the Natural History of Destruction, med titeln Air War and Literature. Zürich Lectures, i översättning av Anthea Bell (Random House).

Om man letar antikvariskt, får man hos Bokbörsen följande svar på Sebald: Din sökning gav ingen träff. Försök med ett bredare sökbegrepp. På Antikvariat.net kommer ungefär samma svar.

Det är alltså en välgärning att Bonniers tar initiativ till en ny utgåva av de fyra böckerna och med de två tillägg man gjort. Vad jag frågar mig är hur förläggaren tror att Sebalds läsare är funtade. Jag har vid ett antal tillfällen försökt läsa den nya tegelstenen i ryggläge (som jag läser allt annat). Det är inte bara svårt. Det är omöjligt. Varför satsade man inte istället på en kassett där de fyra böckerna kunde ha tryckts om enskilt, och där en femte volym samlat andra texter av honom. I On the Natural History of Destruction finns till exempel också lysande essäer om Jean Améry (Against the Irreversible) och Peter Weiss (The Remorse of the Heart). En sådan kassett hade fått ett långt liv.

Alltså: jag känner stor glädje över att Sebalds viktiga böcker åter finns att köpa, men samtidigt en irritation över att de tryckts i en så tjock, tung och svårhanterlig volym. Böcker ska inte (bara) stå i bokhyllor, de ska läsas på bussen, tåget, biblioteket, stranden, på ryggläge i soffan eller sängen.

På bilden ser du den nya tegelstenen stå upp till vänster, de liggande böckerna är mina tidigare exemplar av de enskilda titlarna.

tisdag 15 november 2011

Kvällen i antågande.

Gatubelysningen har just tänts. Klockan är halv fem. Mitt emot mig finns C4 Tekniks växtdepå. De har släckt och lämnat jobbet. Efter en hel dag med ljus, klarblå himmel färgas nu landskapet rött. Vackrare stunder finns inte vid den här årstiden (nå, snöstormar är vackrare men också besvärliga när vägen ligger gömd och busstrafiken ställts in).

Jag packar ihop för idag. Något minnesvärt blev det ändå inte, om man inte räknar en cykeltur som slutade med punktering.

I den litterära världen hämtade jag idag inspiration från Stefan Zweig. Det lär jag återkomma till. Det mesta jag läser just nu rinner bara mellan fingrarna till ingen nytta. Zweig, liksom Sebald utgör undantag. Och så har jag fått ännu en intressant studie av det finlandssvenska, som jag nu läser lite strövis och fascineras av.

När natten kommer kan man fundera på varför 900 bönelokaler/moskéer nu stängs av myndigheterna i Algeriet.

Ut ur diset in i solen.

Hösten här liknar allt mer vinter. Jag cyklade igår fullt vinterklädd och njöt av den sol som nu lyser över landskapet. Det fuktiga diset har lättat och nätternas frost visar sig.

Det är en fin tid nu. En tid att försöka summera, gå ner i takt, sjunka in i själva varandet. Ändå är jag mer än mån om att min nya bok ska finna fler läsare.

Förra veckan ägnade jag mig mest åt utskick av boken. Och som alltid när en bok är tryckt och ute uppstår stora tomheten inombords. Man måste försöka hitta en ny infallsvinkel på skrivandet. Något ännu ovisst måste förlösas.

Tvättmaskinen surrar. Någon enstaka bil kör förbi. Jag läser Sebald och funderar över förlagspolitik (och återkommer till ämnet på fredag). Huset vilar i tystnad idag. Om den inte spränger mig inifrån kommer jag att förlika mig med den.

Foto: A. Nydahl.

måndag 14 november 2011

Samfundet De Nios litterära kalender (Norstedts förlag).

Vad vet jag om Elsa Björkman-Goldschmidt? Faktiskt inte ett dugg. Det är en omöjlighet att ha hunnit bekanta sig med alla författarskap. Just därför läser jag varje år Samfundet De Nios litterära kalender (Norstedts förlag). Den presenterar författarskap med djupgående essäer.

Sedan 2003 har kalendern utkommit, med författarpresentationer om Lotten von Kræmer, Ellen Key, Karl Vennberg, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Stina Aronsson, Karin Boye – och utöver de stora presentationerna av sådana personer som varit ledamöter i Samfundet De Nio följer också kortare berättelser och essäer kring andra författarskap. I fjol fanns t.ex. Eric Hermelin och översättaren Ingvar Björkeson med, i år är det John Donne, Curzio Malaparte och Carola Hansson tillsammans med en rad andra.

Elsa Björkman-Goldschmidt var medlem av Samfundet De Nio mellan 1950 och 1978. Hon föddes 1888 och avled 1982. I årets litterära kalender lyfts olika aspekter av hennes liv och gärning fram. Bland andra skriver Madeleine Gustafsson om hennes självbiografiska böcker, Kerstin Ekman gör en djupdykning kring hennes arbete för Röda Korset i Ryssland och i mellankrigstidens Centraleuropa. Detta internationella arbete ledde till att hon mötte läkaren Waldemar Goldschmidt som hon gifte sig med. Många andra aspekter av hennes liv och verk beskrivs av en handfull andra skribenter. Dessutom finns det med en liten text av Elsa Björkman-Goldschmidt som hämtats från boken Vägen till Villagatan.

I ett Sverige där litteraturtidskrifterna lever ett undangömt och allt mer döende liv finns det all anledning att bekanta sig med Samfundet De Nios årliga litterära kalender. Ledamöter i samfundet är Inge Jonsson, Nina Burton, Anders R. Öhman, Kerstin Ekman, Gunnar Harding, Agneta Pleijel, Niklas Rådström, Madeleine Gustafsson och Johan Svedjedal.

Den litterära kalendern utkommer den 21 november, så jag får återkomma med en recension.

söndag 13 november 2011

Michel Ekman: Må vi blicka tillbaka mot det förflutna.

Michel Ekman: Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Svenskt och finskt hos åtta finlandssvenska författare 1899-1944 (Svenska litteratursällskapet i Finland).

Som autodidakt har jag alltid värjt mig mot det akademiska. Det jag läst av litteraturanalys är en liten rännil i den flod av litteratur jag omgivit mig med i hela det vuxna livet. Undantag finns förstås. De som gjort motstånd eller skrivit i opposition mot sin tid har jag läst och skönlitteraturen har allt mer trängts undan av essän och andra texter som rört sig utan hinder i tid och rum.

En av de finlandssvenska litteraturkritiker som också är verksam i Sverige, Michel Ekman, har sedan tidigare tilltalat mig. Hans texter på Svenskans kultursida skiljer sig från den av okunnighet och slapphet präglade svenska kritikerkåren. Hos Ekman finns det utrymme för både allvar och passion.

Ekmans nya bok har jag just läst. Det är förvisso akademiska litteraturanalyser och ibland tycker jag att framställning är lite seg. Men här finns enskildheter som är mer än intressanta och som jag gärna fördjupar mig mer i. Texterna visar på en stor förtrogenhet med ämnet och en vilja att se hur svenskt respektive finskt stått i förhållande till varandra utifrån enskilda författarskap och tidsepoker. Bokens skildrar 1900-talets första halvsekel med Arvid Mörne, Jacob Tegengren, Jarl Hemmer, Gustaf Mattsson, Sigrid Backman, Bertel Gripenberg, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell som fixpunkter. Arbetet ingick i projektet Tidig finlandssvensk litteratur som Svenska litteratursällskapet drev 2007-2009.

Boken inleds med en framställning av hur de finska respektive svenska identiteterna växte fram och därför också med uppkomsten av den finlandssvenska litteraturen. Bokens första fråga slår an en viktig ton också för vår egen tid: ”Hur vet man vad ens fosterland är?” Ekman säger att frågan var nödvändig i och med tidens nya krav och citerar vad Zacharias Topelius skrev 1985 om det man inte betraktade som fosterlandet: ”Jag kan gå vilse, där jag aldrig har varit. Ingen känner mig där, och jag känner ingen. Huru kan jag älska det främmande landet.”

Här står Finland mitt emellan ryska stormaktsintressen och ”de band som knöt Finland till Sverige”. Vare sig folket eller dess herrar hade tillfrågats inför den nya situationen, skriver Ekman. Nu var man ett ”autonomt storfurstendöme under den ryske kejsaren”. Det är härifrån författaren sedan tar oss med åren ända fram till 1944. Det är sannerligen en spännande epok, full av strider, lidanden och nya situationer. I litteraturen speglas allt det tumultuariska genom Michel Ekmans citat och resonemang.

Att jag här inte djupare går in på vilka dessa är, beror helt enkelt på min egen skrala kunskap om utvecklingen och förändringarna. Men genom kapitlet om Rabbe Enckell, ”Det oöverskådliga landskapet”, vill jag ändå ge en liten bild av hur boken ser ut.

Ekman börjar med bilden av det finska nationallandskapet, ”det är vyn från ett högt berg över insjöar och skogar, gärna med tallar i förgrunden”. Han säger att detta är Runebergs och Topelius landskap, gång på gång ”upprepat av generationer av författare och bildkonstnärer från mitten av 1800-talet. Det var det utpräglat finska landskap som togs i bruk för den nationella väckelsens behov. När svenskhetsrörelsen skapades och behovet av att profilera sig mot det finska Finland uppkom blev symbollandskapet istället kusten och skärgården med sina karakäristiska naturförhållanden.” Ekman understryker dock att många av de svenskspråkiga författarna kände sig främmande för denna ideologistyrda bild, och därför föredrog de inte sällan att förlägga sin diktning till platser utanför Svenskfinland, t.ex. ”Helsingfors, Italien eller Savolax.”

För Enckell blir naturen viktig, men han eftersträvar inte objektivitet eller opersonlighet. Han vände skärgårdsmiljön ryggen och talar om dess ”överdrivna patos och gudaskrammel.”

Han är trogen ögonblicket, till synes en modern och ensam människa. Den nya tidens författare stiger fram, frikopplad från nationell romantik och kollektiva identiteter. ”Hans porträtt präglas av distans och främlingskap” säger Ekman. Avslutningsvis: ”Naturen som en bild av förvirring och oklarhet inför livets frågor, och främlingskapet inför de människor som omger huvudpersonen, har funnits i Rabbe Enckells prosaberättelser ända sedan begynnelsen med Tillblivelse.” När jag läst detta kapitel är jag så pass införstådd med omständigheterna, att jag kan ta till mig den djupare innebörden i påståendet att de femtio åren mellan 1899 och 1944 varit ”en mycket dynamisk tid, både för de svenskspråkiga i Finland och för den litteratur som så småningom etableras som finlandssvensk.”

Just som den atomiserade och förvirrade 2000-talsmänniskan, inte minst här i norra Europa, famlar efter lösningar och framgångsvägar får vi också se hur den nya nationalismen växer sig stark. Det som tycks förena de nationella rörelserna är att de förenklar identitetsfrågan till att gälla något så basalt som ögon- och hudfärg. Att en nationell identitet idag ser ut på ett helt annat sätt än den gjorde under det första halvseklet på 1900-talet utesluter också sådana resonemang.

I litteraturen kan vi finna en annan väg, som förenar identitetens grund (nation, språk, historia) med dess moderna uttryck. Det är inte detsamma som att acceptera en värdeliberal, nihilistisk eller en historielös människobild, tvärtom tror jag att man utifrån den kan bidra till en syn som framhäver de egna traditionerna och visar hur sammansatta de är, både i tid och rum.

Vi vet också idag att den finlandssvenska gruppen befinner sig under hård attack från vår tids aggressiva fennomani. Michel Ekmans studie är inte minst mot den bakgrunden viktig också för oss som lever i Sverige och talar svenska.