fredag 18 november 2011

Mikaela Sock (red): Utan. Om barnlöshet och barnfrihet (Söderströms förlag, Helsingfors).

Det första som slår mig när jag får den här antologin i händerna, att den betraktar barnlöshet som en kvinnofråga. Och så tänker jag att man i Sverige numera säger: “Vi väntar barn”.

Något manligt eller vi-perspektiv på barn och barnlöshet tycks vara en av de märkvärdigheter i Det Nya Riket där man på fullt allvar diskuterar att avskaffa orden han och hon. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Den i samtiden så vanliga genusterrorn är kanske starkare i Sverige än på andra håll. Den utmynnar inte minst i "genusfria" dagis där barnen får lära sig säga hen.

Befriande är det hur som helst att läsa denna finlandssvenska antologi som låter tolv kvinnor i olika åldrar berätta varför de inte kunde, förmådde eller ville skaffa barn. Det är mycket olika infallsvinklar som belyses, vilket redan bokens titel antyder, eftersom man ju självklart kan betrakta barnlösheten som en frihet.

När man själv har många barn, och ännu flera barnbarn, är det som att stiga in i en mycket ovanlig värld. Dessa kvinnor berättar om liv som i många avseenden radikalt skiljer sig från det liv jag själv levt i två äktenskap och därför inifrån blivit en del av, det vill säga som pappa och som morfar och farfar.

Susanne Rignell poängterar att hon inte upplever sig “som ofrivilligt barnlös. Kanske heller inte som renodlat frivilligt barnlös, men mer åt det håller faktiskt. Åt ödeshållet.” Lotta Moring berättar dråpligt om hur hon hanterar mötena med stora magar och barnvagnar på Helsingfors gator, och Ann Sandqvist skriver om barnlösheten att den får henne att känna sig “snuvad på livet”. Mikaela Sonck, bokens redaktör berättar om ägglösheten efter operationen som tog ifrån henne de kroppsdelar som är förutsättningen för barn, “Jag är sönder. Som en sliten disktrasa. Måste få gråta. Ensam. Utan att ha barn omkring mig.”

Annvi Gardberg berättar om sitt lyckligt födda provrörsbarn som fick ett syskon tack vare en adoption, “min dotter har inte varit i min mage, men för mig saknar det betydelse.”

Harriet Jossfolk-Furu ställer frågan om man som människa får leka gud och anknyter därmed till Gardbergs berättelse. Att ha lyckats få de första barnet, men sedan inte kunna mer. Den stora sorgen också över det uteblivna syskonet. Micaela Röman skriver: “Utanförskapet, på den sida då jag fortfarande var barnlös, kulminerar på något sätt i en fråga min man ställde mig då vi gick förbi en av lekplatserna på vårt bostadsområde. Min man fråga mig om jag inte önskade umgås mer med de familjer som bor i samma område som vi. Mitt svar på hans fråga var närmast en fräsning: ‘Vad hade du tänkt att jag skulle ha med mig som offergåva?’ För det var så det kändes, hade jag inget barn, hade jag ingen rätt att vara med och leka.”

Sanna Karlsson berättar om adoptionens glädje och Yrsa Stenius om att hon “valde det liv jag förmådde leva.” Janna Thorström som lider av en mycket svår muskelsjukdom berättar med både humor och allvar om detta att “lättvindigt ge upp sin frihet att röra sig själv. För ett barn.” Hon slutar med att ge en inblick i sitt 42-åriga liv, där det alltid finns barn runtom henne, då hon får vara “moster, gudmor, en som leker och har roligt med barn."

Efter henne kommer Susanna Sucksdorff och säger: “Jag har aldrig velat ha egna barn.” Avslutningsvis intervjuas Monika Fagerholm om sin syn på livet som kvinna utan barn.

Tänk, jag kommer inte förbi mina inledande funderingar. Så intressant det hade varit om bara en enda man som aldrig fick, kunde eller förmådde bli pappa också medverkat i boken.

Katia Guerreiro. Allt eller inget.

Näsblod. Ur min näsa kommer blod, det rinner också ner i svalget. Jag är oförmögen att lyssna. Jag lyssnar ändå. Trots att blodet fortsätter rinna lyssnar jag: Katia Guerreiro kommer direkt från Lissabon – en budbil stannar i snödrivan utanför vårt hus, en man stiger ur med ett litet paket till mig - med Tudo ou Nada och jag kan bara hålla med henne: det finns inga mellanting, inga kompromisser, ingen plats för räddhågsenhet. I fadon gäller allt eller inget. Man kan inte leva karriärliv och samla statuspoäng om man ska bejaka detta. Blodet fortsätter rinna. Hon sjunger, sjunger, sjunger…


Ur min bok Musiken som föddes bortom haven.

Nytt om Kulturen vid stupet.

Hade man kunnat öppna kultursidorna i en morgontidning med glädje hade jag gärna både fortsatt prenumerera och att skriva i en sådan tidning. Problemet är att man inte kan det. De senaste tio åren har jag alltmer undrat vad poängen skulle vara. Jag har bara i undantagsfall tyckt att recensioner av mina egna böcker haft en minimal betydelse.

De senaste tre böckerna jag utgivit på förlaget Tusculum har dessutom inneburit att jag fått läsa recensioner som inte haft det ringaste att göra med mina böcker. Att bli förolämpad av okunniga, ytliga och slarviga ”frilansare” (ofria är de!) är inget att stå efter. Alltså lät jag nu min egen blogg stå som utgivare för den nya boken. Och recensionsexemplar har inte skickats ut.

Är detta högmod? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att mitt handlande har att göra med en mycket lång erfarenhet, en någorlunda god kunskap om litteratur och en stor, stor trötthet inför samtidens tyranni.

Plötsligt en sen torsdag eftermiddag – den igår – blir jag medveten om att det finns en ny recension på nätet. Bengt O. Karlsson i Wien har skrivit på sin blogg. Jag citerar bara ett litet stycken, och uppmanar er att följa länken och läsa hela hans text.

”I avsnitten "Det totalitäras frestelse" och "Wafa Sultan och den hatande guden" demonstrerar Thomas Nydahl sin ständiga uppmärksamhet på de totalitära rörelserna, i vår tid främst islamismen. Här får han räkna med en hel del kritik från det välmenande svenska samhället. Kanske måste en svensk skriftställare tåla sådant men varför kvinnor som Wafa Sultan eller Hirsi Ali skall förnedras som "yttrandefrihetstalibaner" eller journalister som Demirbag Sten eller Sakine Madon avfärdas som "hushållsnegrer" är svårt att förstå. Eller egentligen inte: de lever trots allt i ett samhälle där som regel bara en åsikt i taget är tillåten. Nydahl är en av de ytterst få svenska författare och debattörer som är konsekventa i sin kritik och sina varningar för islamismen. ”

Och inte nog med det, i Svensk Tidskrift skriver idag Karin Stensdotter:

"I sin senaste bok Kulturen vid stupet (Vaka över ensamheten, 2011) sammanställer Nydahl ett antal nya och i några fall tidigare publicerade texter av varierande slag. Deras tyngdpunkt ligger i Europas 1900-tal och de totalitära regimer som kom att uppstå och falla här. Med utgångspunkt i idag smala eller delvis glömda författarskap (slumpvis valda exempel: Cioran, Milosz, Wolf, Kadaré) resonerar han kring livet och hur det kunde te sig i diktaturen, hur motståndet kunde formuleras, hur förhållningssätt måste frammejslas. Bokens språkliga tyngdpunkt ligger i det tyska. Men också Rumänien, Ungern, Albanien (som är ett fascinerande och åtminstone för mig helt okänt land, visste ni till exempel att ingen jude blev mördad i Albanien trots nazistisk ockupation?), Polen och före detta Jugoslavien får göra sina stämmor hörda. I form av åtminstone en, pregnant, röst."

Foto: Ulrika W.

torsdag 17 november 2011

När det är som mörkast...

När det är som mörkast går jag till gränden för att dricka. Jag dricker natten och sorgen, jag dricker saknaden och längtan. Jag dricker fado. Idag tynger himlen allt som finns i hjärtat. Himlen, den osynliga, mörka, som alltid bestämmer vem jag är. Den fria vidden skänker en inre frihet. När den ligger dold av mörker är också det vackraste rum en fängelsehåla. Det är en sådan tid nu. Jag sitter därför ner under mörkret med Aldina Duarte. Hon får stilla min törst.

onsdag 16 november 2011

Kulturen vid stupet. Lite nytt och en preliminär sammanfattning.

Dagligen droppar det in små eller stora bekräftelser på att boken nått sina läsare. Den senaste jag fick, berörde mig särskilt, så jag bad att få citera ett stycke. Det fick jag. Så här skrev den läsaren till mig:

”Din bok är förrädiskt liten och diskret, men när skrevs något så gediget och meningsfullt senast i Sverige? Jag läste nyss en (av många tänkbara) beskrivning av essän, som jag tyckte sa något väsentligt: det handlar om ”making sense of a portion of the chaos” (den skyldige till formuleringen heter Scott Russell Sanders). Det är – bland annat – vad du gör, tycker jag. Och sen är ju boken så fantastiskt vacker!”

Jag hade förstås ingen aning om vem Scott Russell Sanders är, så det tog jag reda på. Hans hemsida lockar ju till mer läsning.

Min nya bok har nu skickats ut till alla som beställt den. Några av er har efterlyst en summering av metoden. Jag tror det är för tidigt att göra den redan, men en sak kan jag konstatera: majoriteten av köparna är för mig nya personer. De läser min blogg men har för första gången fått namn och identitet för mig. Jag känner inte dessa människor. Men med utgivningen av boken fick jag veta att det finns läsare runt om i Sverige, de nordiska länderna och ute i Europa som är regelbundna läsare av bloggen.

Det är ytterst få medbloggare som beställt boken. Några av de kontakter jag haft allra längst har gjort det, men de är inte ens ett dussin. Några presskritiker har också hört av sig och velat köpa boken. Jag har inte lurats i den fällan – än (det önskemålet kommer sig av att jag inte skickat ut några recensionsexemplar, mitt intresse av att bli förolämpad i pressen är noll). Men man vet ju aldrig. Några bloggare har skrivit om boken, och det är jag mycket glad för. En har meddelat att hon skrivit en recension för en seriös tidskrift. I Danmark har den uppmärksammats av Snaphanen som också publicerat en av bokens texter, den om Wafa Sultan och den hatande guden. Tack vare Bernurs text finns min bok också i Svensk Bokhandels förteckning på nätet, där jag hoppas att någon lockas att besöka min blogg och här köpa den.

Detta är väl vad som finns att säga så här långt. Beställer boken gör du genom att skicka ett mail till mig på adressen thomas.nydahl@gmail.com

Foto: Ulrika W.

W.G. Sebald: Dikt, prosa, essä (Bonniers Panache)

På fredag kommer W.G. Sebald (född 1944 i Bayern, avliden i en bilolycka i England 2001) tillbaka till den svenska bokhandeln. Det är efterlängtat, och ändå ger det mig anledning till några kritiska funderingar.

I svenska utgåvor finns sedan tidigare följande böcker av honom:

Utvandrade. Fyra berättelser (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2002)

Austerlitz (W&W, översättning av Ulrika Wallenström, 2003)

Saturnus ringar, en engelsk vallfart (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2007)

Svindel. Känslor (Bonniers Panache, översättning av Ulrika Wallenström, 2009)

Nu utkommer de fyra böckerna i en 1.084 sidor tjock tegelsten som också innehåller diktverket Efter naturen. En elementardikt och essän Luftkrig och litteratur. Zürich-föreläsningarna i översättning av Ulrika Wallenström.

Essän har sedan 2003 funnits i den engelska översättningsvolymen On the Natural History of Destruction, med titeln Air War and Literature. Zürich Lectures, i översättning av Anthea Bell (Random House).

Om man letar antikvariskt, får man hos Bokbörsen följande svar på Sebald: Din sökning gav ingen träff. Försök med ett bredare sökbegrepp. På Antikvariat.net kommer ungefär samma svar.

Det är alltså en välgärning att Bonniers tar initiativ till en ny utgåva av de fyra böckerna och med de två tillägg man gjort. Vad jag frågar mig är hur förläggaren tror att Sebalds läsare är funtade. Jag har vid ett antal tillfällen försökt läsa den nya tegelstenen i ryggläge (som jag läser allt annat). Det är inte bara svårt. Det är omöjligt. Varför satsade man inte istället på en kassett där de fyra böckerna kunde ha tryckts om enskilt, och där en femte volym samlat andra texter av honom. I On the Natural History of Destruction finns till exempel också lysande essäer om Jean Améry (Against the Irreversible) och Peter Weiss (The Remorse of the Heart). En sådan kassett hade fått ett långt liv.

Alltså: jag känner stor glädje över att Sebalds viktiga böcker åter finns att köpa, men samtidigt en irritation över att de tryckts i en så tjock, tung och svårhanterlig volym. Böcker ska inte (bara) stå i bokhyllor, de ska läsas på bussen, tåget, biblioteket, stranden, på ryggläge i soffan eller sängen.

På bilden ser du den nya tegelstenen stå upp till vänster, de liggande böckerna är mina tidigare exemplar av de enskilda titlarna.

tisdag 15 november 2011

Kvällen i antågande.

Gatubelysningen har just tänts. Klockan är halv fem. Mitt emot mig finns C4 Tekniks växtdepå. De har släckt och lämnat jobbet. Efter en hel dag med ljus, klarblå himmel färgas nu landskapet rött. Vackrare stunder finns inte vid den här årstiden (nå, snöstormar är vackrare men också besvärliga när vägen ligger gömd och busstrafiken ställts in).

Jag packar ihop för idag. Något minnesvärt blev det ändå inte, om man inte räknar en cykeltur som slutade med punktering.

I den litterära världen hämtade jag idag inspiration från Stefan Zweig. Det lär jag återkomma till. Det mesta jag läser just nu rinner bara mellan fingrarna till ingen nytta. Zweig, liksom Sebald utgör undantag. Och så har jag fått ännu en intressant studie av det finlandssvenska, som jag nu läser lite strövis och fascineras av.

När natten kommer kan man fundera på varför 900 bönelokaler/moskéer nu stängs av myndigheterna i Algeriet.

Ut ur diset in i solen.

Hösten här liknar allt mer vinter. Jag cyklade igår fullt vinterklädd och njöt av den sol som nu lyser över landskapet. Det fuktiga diset har lättat och nätternas frost visar sig.

Det är en fin tid nu. En tid att försöka summera, gå ner i takt, sjunka in i själva varandet. Ändå är jag mer än mån om att min nya bok ska finna fler läsare.

Förra veckan ägnade jag mig mest åt utskick av boken. Och som alltid när en bok är tryckt och ute uppstår stora tomheten inombords. Man måste försöka hitta en ny infallsvinkel på skrivandet. Något ännu ovisst måste förlösas.

Tvättmaskinen surrar. Någon enstaka bil kör förbi. Jag läser Sebald och funderar över förlagspolitik (och återkommer till ämnet på fredag). Huset vilar i tystnad idag. Om den inte spränger mig inifrån kommer jag att förlika mig med den.

Foto: A. Nydahl.

måndag 14 november 2011

Samfundet De Nios litterära kalender (Norstedts förlag).

Vad vet jag om Elsa Björkman-Goldschmidt? Faktiskt inte ett dugg. Det är en omöjlighet att ha hunnit bekanta sig med alla författarskap. Just därför läser jag varje år Samfundet De Nios litterära kalender (Norstedts förlag). Den presenterar författarskap med djupgående essäer.

Sedan 2003 har kalendern utkommit, med författarpresentationer om Lotten von Kræmer, Ellen Key, Karl Vennberg, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Stina Aronsson, Karin Boye – och utöver de stora presentationerna av sådana personer som varit ledamöter i Samfundet De Nio följer också kortare berättelser och essäer kring andra författarskap. I fjol fanns t.ex. Eric Hermelin och översättaren Ingvar Björkeson med, i år är det John Donne, Curzio Malaparte och Carola Hansson tillsammans med en rad andra.

Elsa Björkman-Goldschmidt var medlem av Samfundet De Nio mellan 1950 och 1978. Hon föddes 1888 och avled 1982. I årets litterära kalender lyfts olika aspekter av hennes liv och gärning fram. Bland andra skriver Madeleine Gustafsson om hennes självbiografiska böcker, Kerstin Ekman gör en djupdykning kring hennes arbete för Röda Korset i Ryssland och i mellankrigstidens Centraleuropa. Detta internationella arbete ledde till att hon mötte läkaren Waldemar Goldschmidt som hon gifte sig med. Många andra aspekter av hennes liv och verk beskrivs av en handfull andra skribenter. Dessutom finns det med en liten text av Elsa Björkman-Goldschmidt som hämtats från boken Vägen till Villagatan.

I ett Sverige där litteraturtidskrifterna lever ett undangömt och allt mer döende liv finns det all anledning att bekanta sig med Samfundet De Nios årliga litterära kalender. Ledamöter i samfundet är Inge Jonsson, Nina Burton, Anders R. Öhman, Kerstin Ekman, Gunnar Harding, Agneta Pleijel, Niklas Rådström, Madeleine Gustafsson och Johan Svedjedal.

Den litterära kalendern utkommer den 21 november, så jag får återkomma med en recension.

söndag 13 november 2011

Michel Ekman: Må vi blicka tillbaka mot det förflutna.

Michel Ekman: Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Svenskt och finskt hos åtta finlandssvenska författare 1899-1944 (Svenska litteratursällskapet i Finland).

Som autodidakt har jag alltid värjt mig mot det akademiska. Det jag läst av litteraturanalys är en liten rännil i den flod av litteratur jag omgivit mig med i hela det vuxna livet. Undantag finns förstås. De som gjort motstånd eller skrivit i opposition mot sin tid har jag läst och skönlitteraturen har allt mer trängts undan av essän och andra texter som rört sig utan hinder i tid och rum.

En av de finlandssvenska litteraturkritiker som också är verksam i Sverige, Michel Ekman, har sedan tidigare tilltalat mig. Hans texter på Svenskans kultursida skiljer sig från den av okunnighet och slapphet präglade svenska kritikerkåren. Hos Ekman finns det utrymme för både allvar och passion.

Ekmans nya bok har jag just läst. Det är förvisso akademiska litteraturanalyser och ibland tycker jag att framställning är lite seg. Men här finns enskildheter som är mer än intressanta och som jag gärna fördjupar mig mer i. Texterna visar på en stor förtrogenhet med ämnet och en vilja att se hur svenskt respektive finskt stått i förhållande till varandra utifrån enskilda författarskap och tidsepoker. Bokens skildrar 1900-talets första halvsekel med Arvid Mörne, Jacob Tegengren, Jarl Hemmer, Gustaf Mattsson, Sigrid Backman, Bertel Gripenberg, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell som fixpunkter. Arbetet ingick i projektet Tidig finlandssvensk litteratur som Svenska litteratursällskapet drev 2007-2009.

Boken inleds med en framställning av hur de finska respektive svenska identiteterna växte fram och därför också med uppkomsten av den finlandssvenska litteraturen. Bokens första fråga slår an en viktig ton också för vår egen tid: ”Hur vet man vad ens fosterland är?” Ekman säger att frågan var nödvändig i och med tidens nya krav och citerar vad Zacharias Topelius skrev 1985 om det man inte betraktade som fosterlandet: ”Jag kan gå vilse, där jag aldrig har varit. Ingen känner mig där, och jag känner ingen. Huru kan jag älska det främmande landet.”

Här står Finland mitt emellan ryska stormaktsintressen och ”de band som knöt Finland till Sverige”. Vare sig folket eller dess herrar hade tillfrågats inför den nya situationen, skriver Ekman. Nu var man ett ”autonomt storfurstendöme under den ryske kejsaren”. Det är härifrån författaren sedan tar oss med åren ända fram till 1944. Det är sannerligen en spännande epok, full av strider, lidanden och nya situationer. I litteraturen speglas allt det tumultuariska genom Michel Ekmans citat och resonemang.

Att jag här inte djupare går in på vilka dessa är, beror helt enkelt på min egen skrala kunskap om utvecklingen och förändringarna. Men genom kapitlet om Rabbe Enckell, ”Det oöverskådliga landskapet”, vill jag ändå ge en liten bild av hur boken ser ut.

Ekman börjar med bilden av det finska nationallandskapet, ”det är vyn från ett högt berg över insjöar och skogar, gärna med tallar i förgrunden”. Han säger att detta är Runebergs och Topelius landskap, gång på gång ”upprepat av generationer av författare och bildkonstnärer från mitten av 1800-talet. Det var det utpräglat finska landskap som togs i bruk för den nationella väckelsens behov. När svenskhetsrörelsen skapades och behovet av att profilera sig mot det finska Finland uppkom blev symbollandskapet istället kusten och skärgården med sina karakäristiska naturförhållanden.” Ekman understryker dock att många av de svenskspråkiga författarna kände sig främmande för denna ideologistyrda bild, och därför föredrog de inte sällan att förlägga sin diktning till platser utanför Svenskfinland, t.ex. ”Helsingfors, Italien eller Savolax.”

För Enckell blir naturen viktig, men han eftersträvar inte objektivitet eller opersonlighet. Han vände skärgårdsmiljön ryggen och talar om dess ”överdrivna patos och gudaskrammel.”

Han är trogen ögonblicket, till synes en modern och ensam människa. Den nya tidens författare stiger fram, frikopplad från nationell romantik och kollektiva identiteter. ”Hans porträtt präglas av distans och främlingskap” säger Ekman. Avslutningsvis: ”Naturen som en bild av förvirring och oklarhet inför livets frågor, och främlingskapet inför de människor som omger huvudpersonen, har funnits i Rabbe Enckells prosaberättelser ända sedan begynnelsen med Tillblivelse.” När jag läst detta kapitel är jag så pass införstådd med omständigheterna, att jag kan ta till mig den djupare innebörden i påståendet att de femtio åren mellan 1899 och 1944 varit ”en mycket dynamisk tid, både för de svenskspråkiga i Finland och för den litteratur som så småningom etableras som finlandssvensk.”

Just som den atomiserade och förvirrade 2000-talsmänniskan, inte minst här i norra Europa, famlar efter lösningar och framgångsvägar får vi också se hur den nya nationalismen växer sig stark. Det som tycks förena de nationella rörelserna är att de förenklar identitetsfrågan till att gälla något så basalt som ögon- och hudfärg. Att en nationell identitet idag ser ut på ett helt annat sätt än den gjorde under det första halvseklet på 1900-talet utesluter också sådana resonemang.

I litteraturen kan vi finna en annan väg, som förenar identitetens grund (nation, språk, historia) med dess moderna uttryck. Det är inte detsamma som att acceptera en värdeliberal, nihilistisk eller en historielös människobild, tvärtom tror jag att man utifrån den kan bidra till en syn som framhäver de egna traditionerna och visar hur sammansatta de är, både i tid och rum.

Vi vet också idag att den finlandssvenska gruppen befinner sig under hård attack från vår tids aggressiva fennomani. Michel Ekmans studie är inte minst mot den bakgrunden viktig också för oss som lever i Sverige och talar svenska.

Den fula ankungen.

”Endeligt revnede det store Æg. Pip! pip! sagde Ungen og væltede ud.”

Så heter det inledningsvis i sagan om den fula ankungen. Förväntningarna i redet är stora, ungarna på väg ut i världen. Men det är något som inte stämmer.

”Det varer saa længe med det ene Æg! sagde Anden, som laa, der vil ikke gaa Hul paa det!”

Och när det äntligen gör det, så är det med förvåning man ser ungen:

”Det er da en forfærdelig stor Ælling den! sagde hun.”

Problemen hade bara börjat. Den fula ankungen, vem var han då? Det syntes ju utanpå att han var en avvikare. Men hur kändes det inuti? För ankungen kändes till en början det mesta normalt: att tillhöra barnaskaran innebär inte att man i första hand granskar sin egen fjäderdräkt. Man smälter in ända tills någon säger att man egentligen avviker.

Men för människan som känner sig utanför: syns det på henne och hur känner hon det inuti?

Den hysteriska människan, som en gång i början av 1900-talet analyserades och etiketterades i Europas stora metropoler (i Paris inte minst!) följer oss in i tjugohundratalet. Diagnoserna ser annorlunda ut. Hysterin är borta. Eller så var det ingen som visste vad hysteri egentligen var. Dussinet andra diagnoser har istället kommit.

Enligt ett telegram från TT den 12 januari (2006) är det 58.000 människor i EU-länderna som varje år tar sitt liv. Mycket fler än de som dör i trafikolyckor.

Kan man av det dra några slutsatser? Jag är försiktig och säger: allt fler människor i västvärlden mår psykiskt dåligt. Har det biologiska eller sociala orsaker? Är den hysteriska människan präglad av arv eller miljö? En skola säger det ena, en annan skola säger det andra. Själv tror jag att kombinationen av faktorer fäller avgörandet, men svävar inte på målet om någon frågar mig om signalsubstanser och mänsklig biologi. Man kan inte tala bort ett psykiskt handikapp! Medicineringen gör idag underverk och får människor att börja nya liv, sedan de en gång havererat.

Diagnoserna först: panikångesten hade i mitten av 1980-talet inte ens fått ett svenskt namn, den hette på amerikanska Panic Disorder.

Utbrändheten kom i dess spår liksom den sociala fobin. Eller så utvecklades diagnoserna parallellt i takt med att psykiatrin tog till sig dem, genom vetenskapliga studier eller hörsägen.

När österrikiska Nobelpristagerskan Elfriede Jelinek tackade nej till festligheterna hänvisade hon till sin sjukdom. För henne var och är det en fysisk omöjlighet att stå på en scen och veta att alla tittar på just henne. Tanken att resa till Stockholm var lika absurd som tanken på att bestiga Mount Everest.

Plötsligt kunde de alla tala om denna fobi, denna ångest. TV4 hade till och med ett samtals- och reportageprogram, dit man inbjudit människor med denna fobi. Man talade om problemet, ventilerade, rådbråkade det både klokt och lågmält.

Men vad är då hysterin, panikångesten och den sociala fobin?

Den fula ankungen skulle säga att diagnoserna egentligen betecknar varelser som inte passar in. Varelser som inte förmår passa in eller som stötts ut. Men till skillnad från den fula ankungen bär inte den psyko-socialt sjuke yttre tecken på sitt lidande, annat än i undantagsfall.

Drogdimman som lyser i ögonen på missbrukaren är inte orsak utan verkan! Drogen är ett tecken på försök till själv-medicinering.

Åka buss? Gå till stormarknaden för att handla? Vara med på släktmiddagen? Delta i en paneldebatt? Sitta i tv-fåtöljen när barnaskaran yr runt i rummet?

Jag tar dessa frågor som exempel på situationer, då den sjuke sluter sig i sitt skal. Han vågar inte åka buss. Han förmår inte gå in på stormarknaden. Känslor kolliderar i hans huvud när oväsendet kryper in i honom. En dunkande basgång från grannens stereoanläggning kan ödelägga hans tillvaro. En mullrande borrmaskin eller en tv som låter underhållningens skrän välla ur skärmen. Hans psykiska tillkortakommanden handikappar honom, gör honom till den ständigt frånvarande. Han viker sig för trycket, stänger om sig, drar för gardinerna, slutar kanske svara i telefon. Han vill vara ifred. Han vill säga upp bekantskapen med vardagen. Och när det gått riktigt långt: kanske också säga upp själva livet. Självmordsstatistiken talar sitt otäckt tydliga språk.

Och som ständigt frånvarande drabbas han av rykten: ”Han vill nog inte komma, han tycker inte om oss”, ”han håller aldrig löften, är en riktig svikare”, ”det där utbrottet han fick i affären, tror du han är farlig?”. Så kan ryktena se ut och då växer den fula ankungen upp till en struts inom honom och fyller hela hans inre av fula tankar, komplex, paranoida föreställningar om en fientlig omgivning. Rykten blir förtal. Förtal blir förakt.

Förakt för svaghet brukar det heta. Förakt som gör att någon spottar åt den hemlöse. Förakt som skiljer istället för förenar människor. Förakt som ser till fjäderdräktens yttre: är den svart eller vit, är den beskedlig eller yvig, är den nordisk eller sydländsk? Förakt för svaghet är alltid Den Vackra Ankungens förakt! Men skönheten sitter i betraktarens öga. Den harmoniska och fridfulla människans öga måste lära sig att betrakta den psykiskt sjuka som en medmänniska, inte som ett hot eller en avvikelse eller ett skäl för utstötning. Ingen skulle komma på tanken att stöta ut den som brutit en arm eller fått kronisk bihåleinflammation. Men den som kommer hem från sjukhuset med diagnoserna ”panikångest” eller ”depression” kan bli just utstött. Både medvetet och omedvetet väljer majoriteten att ställa sig i de friskas hörn och därifrån betrakta den sjuke.

Kanske bjuda honom på ett käckt ”ryck upp dig nu” eller en medlidandets våta blick. Men i grund och botten just med utstötningen som metod.

Den fula ankungen finns inne i oss alla. Se dig omkring och du upptäcker snart ett sammanhang där just du skulle vara den fula ankungen. I salongen passar du inte. På krogen kan du inte sitta. Absolut inte i kyrkan. Inte heller i rännstenen, där ju de utslagna redan ligger. Och som gammal soffliggare kan du inte gå till simklubbens träningskvällar. Är du kvinna, låt då bli att gå på Lokala Kvinnokampsföreningens årsmöte. Är du man, stanna hemma från Modiga Män Med Muskler! Det finns alltid ett sammanhang där just du – just jag! – är den fula ankungen. Ett sammanhang där inte jag passar in, eller inbillar mig att jag inte gör det. Där jag är utstött eller utanför – av naturliga eller andra skäl. För det mesta andra. Och inte sällan inbillade skäl.

H. C. Andersen visste vad han talade om i sin saga: han utgick från sin egen personlighet och sitt eget liv. Ämnet var självklart. I sagans form går det in i oss, från barndomen och framåt. Men alla berättelser bär på en moral. I den här kan den sammanfattas med orden: Den fula ankungen är både du och jag, och även om andra pekar finger åt oss är vi vackra innerst inne. Det är först när vi ser oss själva som de människor vi är som ångesten och komplexen kan börja bearbetas. Den fula ankungen var ju som bekant en svan, och ”Det gjør ikke noget at være født i Andegaarden, naar man kun har ligget i et Svaneæg!”, som H.C. Andersen skrev!

Not: citaten ur sagan är hämtade ur H.C. Andersens originalmanuskript, som finns i band ett av H.C. Andersens samlade verk, som utgivits av förlaget Gyldendal i samarbete med Det Danske Sprog- og Litteraturselskab.

Texten ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006.

lördag 12 november 2011

Fadoexil: angolanska Ana Maria.

Mig veterligt finns det en enda svart fado-sångerska och det är angolanska Ana Maria. Hon föddes 1952 och kom 1975 till Portugal, på flykt undan kriget i hemlandet. Hon bosatte sig i Santarém där hon lärde känna fadosångaren João Ferreira Rosa som bjöd in henne att sjunga på hans fadoklubb i Lissabon. Sedan dess har hon uppträtt på en rad ställen, bl.a. A Taverna d´El Rei och Bacalhau de Molho.

Den portugisiska publiken har häpnat över hur mycket Lissabon det finns i hennes sätt att sjunga fado. Hon behärskar genrens alla stilar, från menor till mouraria och corrido. Sin cd-debut gjorde hon 2003 med Trago fado nos sentidos. Det är en skiva värd all bekantskap. Jag tycker mig i hennes röst höra ekon från många av de stora huvudstadssångerskorna, och ändå är hon något alldeles eget. Hennes mörka röst är som gjord för de melankoliska fado-sångerna. På senare tid har Ana Maria utvecklat sin repertoar och sjunger bland annat musik från födelselandet Angola och den alltmer uppskattade Sôdade från Kap Verde.

Lyssna till Ana Maria här.

Mamma i Kina.

Dröm i natt. Jag hade följt med Astrid till Indien, hon ville visa mig de platser hon ska besöka i december-januari. Av Indien minns jag ingenting. Däremot av en mellanlandning i Kina – oklart varför – och då fanns också min döda mamma med på resan. Vi satt på ett tåg, vi reste genom oändliga förorter, överallt stod det tusentals cyklar och bilar parkerade utanför husen. Jag fylldes med fasa, minns att jag sa någonting om att den nya rikedomen i Kina avslöjar människans hela perversitet, som ett inverterat västerland. En skrattspegel. En perversion. Mamma sa: ”Thomas, nu förstår du väl varför jag inte vill bo i Kina? Jag hade ju fått hur långt som helst att cykla till jobbet”.


(Ur min bok Inre frihet, 2007). Bilden: med mamma på promenad i Sevedsområdet, 1950-talet.

fredag 11 november 2011

Det Nya Riket.

Sverige blir ett allt svårare land att leva i. De groteska förändringarna blir man påmind om dagligen. Enligt BRÅ är Skåne nu det svenska län där man löper störst risk att utsättas för brott. Nästan 15% av skåningarna drabbades under 2010 av någon form av brottslig handling. De vanligaste tycks vara rån, överfall och andra fysiska övergrepp. Här i min stad är det alldeles för vanligt att det ringer på dörren hos äldre, ensamma människor, som blir bestulna och förnedrade.

I den privatägda och profitabla åldringsvården har man nu fått besked om att "väga blöjorna", så att "kunden utnyttjar dem maximalt". Vem vill åldras i en sådan barbarisk kultur? Jag vill det inte.

Chefen för Nordea kan kvittera ut hundra miljoner om han pensionerar sig vid 60 års ålder. Han fick dessutom en stor lyxvåning på en av huvudstadens bästa adresser.

Dagens brottsreportage i lokaltidningen handlar om en 16-årig knivrånare. Han har många kollegor här i landstingsfästet Kristianstad. De har fullt upp att göra. Dessutom pågår det också ett lokalt krig mellan olika maffialiknande grupper som på senare tid också inneburit att eldvapen använts.

Och när jag ser hur spelet kring SAAB fortsätter månad efter månad blir jag illamående. Den nya tidens herrar plockar ut sina miljoner, resten saknar de allt intresse för. Den sena postindustriella epoken tycks som gjord för de giriga att spela ut hela registret. Ingen skäms längre för den extrema egoism som blottställer andra människor. Ordet demokrati blir ett skämt man kan använda i dåliga vitsar.

Nej, det hjälper inte att låsa in sig. Det Nya Riket sipprar in överallt och jag vet inte hur jag ska komma undan det.