söndag 13 november 2011

Den fula ankungen.

”Endeligt revnede det store Æg. Pip! pip! sagde Ungen og væltede ud.”

Så heter det inledningsvis i sagan om den fula ankungen. Förväntningarna i redet är stora, ungarna på väg ut i världen. Men det är något som inte stämmer.

”Det varer saa længe med det ene Æg! sagde Anden, som laa, der vil ikke gaa Hul paa det!”

Och när det äntligen gör det, så är det med förvåning man ser ungen:

”Det er da en forfærdelig stor Ælling den! sagde hun.”

Problemen hade bara börjat. Den fula ankungen, vem var han då? Det syntes ju utanpå att han var en avvikare. Men hur kändes det inuti? För ankungen kändes till en början det mesta normalt: att tillhöra barnaskaran innebär inte att man i första hand granskar sin egen fjäderdräkt. Man smälter in ända tills någon säger att man egentligen avviker.

Men för människan som känner sig utanför: syns det på henne och hur känner hon det inuti?

Den hysteriska människan, som en gång i början av 1900-talet analyserades och etiketterades i Europas stora metropoler (i Paris inte minst!) följer oss in i tjugohundratalet. Diagnoserna ser annorlunda ut. Hysterin är borta. Eller så var det ingen som visste vad hysteri egentligen var. Dussinet andra diagnoser har istället kommit.

Enligt ett telegram från TT den 12 januari (2006) är det 58.000 människor i EU-länderna som varje år tar sitt liv. Mycket fler än de som dör i trafikolyckor.

Kan man av det dra några slutsatser? Jag är försiktig och säger: allt fler människor i västvärlden mår psykiskt dåligt. Har det biologiska eller sociala orsaker? Är den hysteriska människan präglad av arv eller miljö? En skola säger det ena, en annan skola säger det andra. Själv tror jag att kombinationen av faktorer fäller avgörandet, men svävar inte på målet om någon frågar mig om signalsubstanser och mänsklig biologi. Man kan inte tala bort ett psykiskt handikapp! Medicineringen gör idag underverk och får människor att börja nya liv, sedan de en gång havererat.

Diagnoserna först: panikångesten hade i mitten av 1980-talet inte ens fått ett svenskt namn, den hette på amerikanska Panic Disorder.

Utbrändheten kom i dess spår liksom den sociala fobin. Eller så utvecklades diagnoserna parallellt i takt med att psykiatrin tog till sig dem, genom vetenskapliga studier eller hörsägen.

När österrikiska Nobelpristagerskan Elfriede Jelinek tackade nej till festligheterna hänvisade hon till sin sjukdom. För henne var och är det en fysisk omöjlighet att stå på en scen och veta att alla tittar på just henne. Tanken att resa till Stockholm var lika absurd som tanken på att bestiga Mount Everest.

Plötsligt kunde de alla tala om denna fobi, denna ångest. TV4 hade till och med ett samtals- och reportageprogram, dit man inbjudit människor med denna fobi. Man talade om problemet, ventilerade, rådbråkade det både klokt och lågmält.

Men vad är då hysterin, panikångesten och den sociala fobin?

Den fula ankungen skulle säga att diagnoserna egentligen betecknar varelser som inte passar in. Varelser som inte förmår passa in eller som stötts ut. Men till skillnad från den fula ankungen bär inte den psyko-socialt sjuke yttre tecken på sitt lidande, annat än i undantagsfall.

Drogdimman som lyser i ögonen på missbrukaren är inte orsak utan verkan! Drogen är ett tecken på försök till själv-medicinering.

Åka buss? Gå till stormarknaden för att handla? Vara med på släktmiddagen? Delta i en paneldebatt? Sitta i tv-fåtöljen när barnaskaran yr runt i rummet?

Jag tar dessa frågor som exempel på situationer, då den sjuke sluter sig i sitt skal. Han vågar inte åka buss. Han förmår inte gå in på stormarknaden. Känslor kolliderar i hans huvud när oväsendet kryper in i honom. En dunkande basgång från grannens stereoanläggning kan ödelägga hans tillvaro. En mullrande borrmaskin eller en tv som låter underhållningens skrän välla ur skärmen. Hans psykiska tillkortakommanden handikappar honom, gör honom till den ständigt frånvarande. Han viker sig för trycket, stänger om sig, drar för gardinerna, slutar kanske svara i telefon. Han vill vara ifred. Han vill säga upp bekantskapen med vardagen. Och när det gått riktigt långt: kanske också säga upp själva livet. Självmordsstatistiken talar sitt otäckt tydliga språk.

Och som ständigt frånvarande drabbas han av rykten: ”Han vill nog inte komma, han tycker inte om oss”, ”han håller aldrig löften, är en riktig svikare”, ”det där utbrottet han fick i affären, tror du han är farlig?”. Så kan ryktena se ut och då växer den fula ankungen upp till en struts inom honom och fyller hela hans inre av fula tankar, komplex, paranoida föreställningar om en fientlig omgivning. Rykten blir förtal. Förtal blir förakt.

Förakt för svaghet brukar det heta. Förakt som gör att någon spottar åt den hemlöse. Förakt som skiljer istället för förenar människor. Förakt som ser till fjäderdräktens yttre: är den svart eller vit, är den beskedlig eller yvig, är den nordisk eller sydländsk? Förakt för svaghet är alltid Den Vackra Ankungens förakt! Men skönheten sitter i betraktarens öga. Den harmoniska och fridfulla människans öga måste lära sig att betrakta den psykiskt sjuka som en medmänniska, inte som ett hot eller en avvikelse eller ett skäl för utstötning. Ingen skulle komma på tanken att stöta ut den som brutit en arm eller fått kronisk bihåleinflammation. Men den som kommer hem från sjukhuset med diagnoserna ”panikångest” eller ”depression” kan bli just utstött. Både medvetet och omedvetet väljer majoriteten att ställa sig i de friskas hörn och därifrån betrakta den sjuke.

Kanske bjuda honom på ett käckt ”ryck upp dig nu” eller en medlidandets våta blick. Men i grund och botten just med utstötningen som metod.

Den fula ankungen finns inne i oss alla. Se dig omkring och du upptäcker snart ett sammanhang där just du skulle vara den fula ankungen. I salongen passar du inte. På krogen kan du inte sitta. Absolut inte i kyrkan. Inte heller i rännstenen, där ju de utslagna redan ligger. Och som gammal soffliggare kan du inte gå till simklubbens träningskvällar. Är du kvinna, låt då bli att gå på Lokala Kvinnokampsföreningens årsmöte. Är du man, stanna hemma från Modiga Män Med Muskler! Det finns alltid ett sammanhang där just du – just jag! – är den fula ankungen. Ett sammanhang där inte jag passar in, eller inbillar mig att jag inte gör det. Där jag är utstött eller utanför – av naturliga eller andra skäl. För det mesta andra. Och inte sällan inbillade skäl.

H. C. Andersen visste vad han talade om i sin saga: han utgick från sin egen personlighet och sitt eget liv. Ämnet var självklart. I sagans form går det in i oss, från barndomen och framåt. Men alla berättelser bär på en moral. I den här kan den sammanfattas med orden: Den fula ankungen är både du och jag, och även om andra pekar finger åt oss är vi vackra innerst inne. Det är först när vi ser oss själva som de människor vi är som ångesten och komplexen kan börja bearbetas. Den fula ankungen var ju som bekant en svan, och ”Det gjør ikke noget at være født i Andegaarden, naar man kun har ligget i et Svaneæg!”, som H.C. Andersen skrev!

Not: citaten ur sagan är hämtade ur H.C. Andersens originalmanuskript, som finns i band ett av H.C. Andersens samlade verk, som utgivits av förlaget Gyldendal i samarbete med Det Danske Sprog- og Litteraturselskab.

Texten ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006.

lördag 12 november 2011

Fadoexil: angolanska Ana Maria.

Mig veterligt finns det en enda svart fado-sångerska och det är angolanska Ana Maria. Hon föddes 1952 och kom 1975 till Portugal, på flykt undan kriget i hemlandet. Hon bosatte sig i Santarém där hon lärde känna fadosångaren João Ferreira Rosa som bjöd in henne att sjunga på hans fadoklubb i Lissabon. Sedan dess har hon uppträtt på en rad ställen, bl.a. A Taverna d´El Rei och Bacalhau de Molho.

Den portugisiska publiken har häpnat över hur mycket Lissabon det finns i hennes sätt att sjunga fado. Hon behärskar genrens alla stilar, från menor till mouraria och corrido. Sin cd-debut gjorde hon 2003 med Trago fado nos sentidos. Det är en skiva värd all bekantskap. Jag tycker mig i hennes röst höra ekon från många av de stora huvudstadssångerskorna, och ändå är hon något alldeles eget. Hennes mörka röst är som gjord för de melankoliska fado-sångerna. På senare tid har Ana Maria utvecklat sin repertoar och sjunger bland annat musik från födelselandet Angola och den alltmer uppskattade Sôdade från Kap Verde.

Lyssna till Ana Maria här.

Mamma i Kina.

Dröm i natt. Jag hade följt med Astrid till Indien, hon ville visa mig de platser hon ska besöka i december-januari. Av Indien minns jag ingenting. Däremot av en mellanlandning i Kina – oklart varför – och då fanns också min döda mamma med på resan. Vi satt på ett tåg, vi reste genom oändliga förorter, överallt stod det tusentals cyklar och bilar parkerade utanför husen. Jag fylldes med fasa, minns att jag sa någonting om att den nya rikedomen i Kina avslöjar människans hela perversitet, som ett inverterat västerland. En skrattspegel. En perversion. Mamma sa: ”Thomas, nu förstår du väl varför jag inte vill bo i Kina? Jag hade ju fått hur långt som helst att cykla till jobbet”.


(Ur min bok Inre frihet, 2007). Bilden: med mamma på promenad i Sevedsområdet, 1950-talet.

fredag 11 november 2011

Det Nya Riket.

Sverige blir ett allt svårare land att leva i. De groteska förändringarna blir man påmind om dagligen. Enligt BRÅ är Skåne nu det svenska län där man löper störst risk att utsättas för brott. Nästan 15% av skåningarna drabbades under 2010 av någon form av brottslig handling. De vanligaste tycks vara rån, överfall och andra fysiska övergrepp. Här i min stad är det alldeles för vanligt att det ringer på dörren hos äldre, ensamma människor, som blir bestulna och förnedrade.

I den privatägda och profitabla åldringsvården har man nu fått besked om att "väga blöjorna", så att "kunden utnyttjar dem maximalt". Vem vill åldras i en sådan barbarisk kultur? Jag vill det inte.

Chefen för Nordea kan kvittera ut hundra miljoner om han pensionerar sig vid 60 års ålder. Han fick dessutom en stor lyxvåning på en av huvudstadens bästa adresser.

Dagens brottsreportage i lokaltidningen handlar om en 16-årig knivrånare. Han har många kollegor här i landstingsfästet Kristianstad. De har fullt upp att göra. Dessutom pågår det också ett lokalt krig mellan olika maffialiknande grupper som på senare tid också inneburit att eldvapen använts.

Och när jag ser hur spelet kring SAAB fortsätter månad efter månad blir jag illamående. Den nya tidens herrar plockar ut sina miljoner, resten saknar de allt intresse för. Den sena postindustriella epoken tycks som gjord för de giriga att spela ut hela registret. Ingen skäms längre för den extrema egoism som blottställer andra människor. Ordet demokrati blir ett skämt man kan använda i dåliga vitsar.

Nej, det hjälper inte att låsa in sig. Det Nya Riket sipprar in överallt och jag vet inte hur jag ska komma undan det.

Bernur om Kulturen vid stupet.

Trött som jag är på den svenska offentligheten har jag länge misströstat och tänkt att inget skönt och inget vackert funnits kvar. Men när jag läst Bernurs rader om min nya bok, Kulturen vid stupet, behövde jag bara en nattkall kudde, ett tunt täcke och några stjärnor på himlen.

Så här skrev han:

"Nydahl är genuint bildad, men inte på det sättet att lärdomen har tagit honom i besittning som prål eller att han lärt sig för att stoltsera med kunskaper – utan böckerna lever i honom som samtalsröster, levande röster som hans egen stämma bryts mot, prövar sig mot. Han är en folkbildare, men också bildande – det vill säga, att han bildar sig själv, läser och skriver utifrån en nyfikenhet, pigg på att upptäcka saker hela tiden. Det finns hela tiden en vilja att förstå – hela han är ett enda försök.

Ärligheten är hans slagruta. Det må låta som att han har läst och sett allt, men han kan också säga om någon författare att den har han inte läst, och då tänker jag : ”Va? Hur vågar han säga så?” Om jag prövar den metoden på hans egen bok får jag flera gånger lite halvt skamset erkänna att ”nej, den författaren har jag inte läst ...” eller ”nej, den författaren har jag inte ens hört talas om ...” Alltså skriver han stundtals om några bortglömda gestalter – europeiskt 1900-tal är hans huvudinriktning – och böcker som nog i bästa fall har förpassats till bibliotekens magasin eller antikvariatens källare. En lång artikel – tidigare ej tryckt – handlar om ett antal författare som skriver i skuggan av totalitära samhällen, och om hur människans skaparkraft söker sina uttryck i instängda förhållanden."

Och vill du läsa resten gör du det förstås hos Bernur.

Och nu finns min bok också på Snaphanen - den dansk-svenska bloggen för fri information!

torsdag 10 november 2011

Nelly Sachs/Paul Celan: Brev (ellerströms, översättning av Margaretha Holmqvist och Lars-Inge Nilsson)

Efter att tidigare ha läst brev i ett litet urval (antologin Bokstäverna jag färdas i, Themis 2001), fick jag läsa korrespondensen i sin helhet. Det var den engelska utgåvan som jag fick av en vän i somras. Och av en tillfällighet kom nu den svenska översättningen.

Breven från Nelly Sachs är dominerande, de är ibland nyktert vänliga och ibland förtvivlade rop ut i rymden. Paul Celan svarar ofta med poetisk kraft, men som åren går ser jag hur hans ton blir alltmer formellt saklig. Att de två poeterna finner varandra i skuggan av det nazistiska folkmordet framstår redan från början som en självklarhet. Det finns rentav formuleringar i deras dikter som tematiskt griper in i varandra. De har båda erfarit sitt folk som rök ur skorstenar.

Ofta består hennes brev av dikter, tillägnade Celan och hans fru och son. Som denna:

"Än hyllar döden
livet i dig,
du narr i brådskans spiral
vart steg allt längre från de barnsliga uren
och närmare och närmare greppet av vinden
rånaren av din längtan -
I vördnad häva sig stolar och sängar
ty oron har blivit som havet"

(sidan 65, ur brev 14.12. 1960)


Hon kallade ofta i breven Celan och hans familj "mina älskade", eller "min älskade familj". Vetskapen att hennes dikter fanns hos Celan i Paris fick henne att se att hon hade ett fosterland. I dikten ett fosterland.

Efterhand som åren går tar sjukdomen över för Nelly Sachs. Hennes övertygelse om att i hemmet vara utsatt för en nazistisk liga växer till gränsen för det omöjliga och hon tas in på mentalsjukhus. Hennes liv ligger i spillror, och det kunde inget Nobelpris ändra på.

In i det sista sänder Paul Celan henne sina allt sällsyntare brev. Det sista, helt korta, vill ge henne ljus i mörkret. Fyra månader senare tar han sitt eget liv. Samma dag han begravs dör Nelly Sachs. Från år noll hade de färdats tillsammans i det mörker som bara kunde lysas upp av guldet, det tillstånd de båda längtade efter. Sachs ensam i Stockholm, Celan med fru och barn i Paris.

Det är en stor tillgång att ha deras brevväxling på svenska.

onsdag 9 november 2011

Kulturen vid stupet - en liten rapport om bokens tre första dagar i verkligheten..

Lust att bekanta dig med finlandssvenskan Janna Thorström eller polacken Jósef Tischner? De – och många andra – figurerar i min nya bok, Kulturen vid stupet. Om man snabbt bläddrar igenom den ser man att det är 1900-talets Europa som i olika avseenden berörs. Kulturerna, krigen, katastroferna och allt som gjort oss till de människor vi är. De två stora totalitära systemen, nazismen och kommunismen, belyses utifrån konkreta läsningar. En skugga kastar också islamismen, den nya tidens våldsamma och totalitära ideologi som skördar många människoliv, inte minst i den muslimska världen. Hos Thorström belyser jag ett enda exempel på hur människan agerar när hindren är stora men skaparkraften större.

Och med Jósef Tischner möter vi en annan form av okuvlighet baserad på några väl underbyggda motiv för medborgaranda. Motståndet är möjligen det ljus som präglar människor som dessa två.

Läsarreaktioner.

Med nya boken är det så att jag inte kommer att få några pressrecensioner. Det har jag medvetet valt att avstå ifrån. Därför, men inte bara därför, är läsekretsens reaktioner viktiga. Jag kommer då och då att lägga ut lite röster – jag citerar inte med namns nämnande – för att slå några oregelbundna slag för boken. Här en liten bukett röster ur inkorgen, från den 8 och 9 november (och jag visar inte dessa röster för att jag behöver lovsånger utan för att den spontana reaktionen från läsare gör mig glad).

Fantastiskt snabb leverans av posten! Kom redan idag, den 8 november. Direkt genom brevinkastet.

*

Tack för det snabba utskicket. Och boken är både vackert formgiven och vackert inbunden.

*

Den ser fin ut och jag ska nu läsa noga. Roligt att den kunde komma så snabbt - och till jul.

*

Jag tycker om formatet- det är praktiskt att hantera- och boken är dessutom vacker att se på även om innehållet, så klart, är det som är mest intressant (och intressant är det!). Nu ser jag fram emot att läsa, lära och begrunda.

*

Den är superfin, mycket vacker, fin lay-out och tryck och jag uppskattar
mycket formatet och de mjuka pärmarna! Delar din glädje över experimentet att trycka och distribuera med bloggen som nav.

*

Ja, bokens utseende och kvalité motsvarar mina förväntningar.

*

Din nya bok anlände igår, jätteroligt att ha fått den. Det verkar vara lite tidigare än utlovat?

*

Varmt tack för boken och jag skriver under på att några få läsare är bättre än att bli misshandlad och missförstådd av marknadens lakejer.

*

Thomas, tack för din nya bok som kom med posten igår. Den ser så fin ut, luktar gott, ligger väl i handen.

*

Idag kom din bok! Vad fin den ser ut. Jag ser fram emot att läsa den nu.

*

Nog är den läcker att se på och hålla i.

*

Hvilket smukt omslag. Det minder mig om de gamle Gyldendals Uglebøger med omslag af Austin Grandjean.

*

Och visst blir man glad när människor så snart återkommer och berättar om reaktionen på det som trillat in genom brevlådan. Det finns ju inte någon sådan ”plikt”. Också detta fenomen knyter jag till bloggen. Utan den hade jag inte vetat annat än vad de små viktigpettrarna i landets tidningar hade ”tyckt”. De är ju inte annat än åsiktsmaskiner. De saknar djupare uppfattningar och hållningar. De ”tycker” i alla möjliga och omöjliga frågor, och skulle man tro vad de själva säger är de så belästa att inget författarskap undgått dem. Jag säger detta med risk för att såra de verkliga litteraturkritikerna. Det finns en handfull sådana, också i Sverige. Och från den finlandssvenska kretsen - också verksam i svensk press - kanske rentav fler. Jag har därför gjort ett urval sådana personer som fått boken. De har varken plikt att skriva om den, eller förväntas säga något. Jag har endast varit mån om att skapa en balans mellan den bittra ton jag vet att jag använder när jag talar om de svenska kultursidornas andefattiga texter, och den verkligt seriösa kritiken.

Hur många läsare behövs? Jørgen Sonne räknar och finner ett svar.

Jørgen Sonne. Foto: Janus Kodal.

”Man skriver för att tillintetgöras. Verket är borta, författaren är borta. Det finns ingen som helst beständighet i det som skrivs. När skriften har funnits bara en bråkdel av människans historia, varför skulle då skriften vara för evigt? Och om någon skulle komma på tanken att läsa mig efter min död, vad fasen bryr jag mig om det? Jag finns ju inte! Men just nu har jag 31 läsare med namn och adresser. Tack! Jag är mycket tillfreds med det! Jag känner inte dem alla, men jag vet att de finns. Och att de alltid samlar på ens böcker, läser dem och köper nästa bok. Kan man begära mer?”

Så skrev en gång den danske poeten Jørgen Sonne. Jag har citerat hans ord förr och alltid burit med mig dem som en viktig aspekt av det skrivande livet.

I måndags skickade jag ut motsvarande fyra ICA-kassar och fyra papplådor med min nya bok. Jag hade förberett mig genom att göra begagnade vadderade kuvert som nya. Adresserna hade jag skrivit ut med skrivaren, och tejpat fast dem på kuverten, ovanpå de gamla, samt frankerat dem. På kvällen lade jag dem på olika brevlådor i kommunen, de flesta dock på Postterminalen. Och under tisdagskvällen droppade beskeden in från nöjda mottagare. Förvånade uttryckte de en glädje över att boken anlänt två veckor tidigare än utlovat (tack till alla er som sänder mig mail, de droppar in sedan tidigt i morse också). Och redan har en bloggare skrivit om boken, läs Inkan här.

Under tisdagen var det dags att packa en ny omgång och sedan skicka ut den enligt samma metod.

Vad man jag dra för slutsatser av detta? Först och främst drar jag slutsatsen att det är fullt möjligt att nå ut med en ny bok enbart med det verktyg som utgörs av bloggen. Men kanske lika viktigt ur en annan aspekt, är att tänka på det som Sonne skrev. Har man en mindre krets läsare kan man bli tillfreds med den. Inte ropa och jaga efter det som kan uppnås av mediafjäsk och linslusande. Jag byter inte bort min frihet och jag är alltid hellre fri och fattig, eftersom det fortfarande ger mig möjlighet att nå mina läsare.

“Och om någon skulle komma på tanken att läsa mig efter min död, vad fasen bryr jag mig om det? Jag finns ju inte!” Så minns jag Sonnes syn på sig själv som diktare. Man kan väl egentligen inte formulera det bättre.

Men jag kör med största glädje på med fler beställningar av min nya bok. Jag har halva den tryckta upplagan kvar. Skicka mig bara ett mail på adressen thomas.nydahl@gmail.com så hör jag av mig om hur du ska gå tillväga för att få boken i brevlådan.

Bilden på Jørgen Sonne i Frederiksberg Have är tagen av poeten Janus Kodal, som du hittar här: inkinc.dk

tisdag 8 november 2011

Joyce Carol Oates om skrivandet.

I Joyce Carol Oates En författares övertygelse. Liv, hantverk, konst läser jag:

”Skriv så att ditt hjärta blöder. Skäms aldrig för ditt ämne eller för ditt lidelsefulla intresse för det. Din ’förbjudna’ lidelse är antagligen det som driver dig att skriva.”

Och längre fram:

”Konstnären är fördömd från födseln och strävar i hela sitt liv efter att nå en ständigt gäckande försoning genom konsten. En känsla av ofullständighet eller otillräcklighet utgör den inre driften till ett oupphörligt fantiserande, liksom i ett vidgande av själva jagets gränser.”

Och:

”Skrivandet ökar livskänslan, som att bli förälskad, som att vara ohjälpligt kär, vilket inte beror på att man litar till sin förmåga att lyckas, utan på att man hela tiden blir plågsamt medveten om sin egen dödlighet...”

Att hålla dessa ord i minnet är att kunna arbeta en dag till. Eller en timme. Bara det fortsätter spelar tidsrymden ingen roll.

Ur min bok Inre frihet, 2007.

måndag 7 november 2011

Litteraturen är en livsfarlig plats att vistas på.

Litteraturen är en livsfarlig plats att vistas på. Väl därinne kan jag inte skilja på verkligt och fiktivt. Jørgen Leth har gjort det mest förbjudna av allt: han har flyttat in sina erotiska fantasier i en berättelse om sitt eget liv. Han leker med fiktionen och säger: Nu är det jag som är kolonialherre och jag tar vad jag vill. Och så tar han kockens dotter.

Hela Leths bok är en lek. Men en lek som bygger på ett liv som försvurits åt konsten, erotiken och äventyret. Hans bok fick lysande recensioner och sålde slut rätt så snabbt. Men allt vändes till ett helvete när en av skandaltidningarna i Köpenhamn tryckte en löpsedel där det stod: ”Leth höll sexslav på Haiti”. Vem kunde efter den löpsedeln hålla huvudet kallt? Och vem ville bli sedd tillsammans med en pedofil och slavhandlare? Ingen har ens kommit på tanken att gå till Leths egen bok för att kontrollera vad det faktiskt står i den.

Det har jag. Jag hade läst boken redan innan löpsedeln satt igång hela drevet. Och därför försvarar jag Leth utifrån en principiell ståndpunkt: allt, bokstavligt talat allt, är tillåtet på världens farligaste plats: litteraturen. Den som förväxlar orden i boken med personen som skrivit dem har ett stort problem.

Eller har jag missförstått alltsammans? Ibland tror jag att det mina ögon läser och de slutsatser min hjärna drar står så långt ifrån alla andra människors läsande och slutsatser att jag kanske skulle sluta yttra mig helt, inte bara på Kvällspostens kultursida, utan helt, och i alla sammanhang. Det vore detsamma som att sluta ge ut mina böcker.

Ur Inre frihet, 2007.

Boken har kommit!

Klockan nio ringde speditören. En timme senare hade jag tömt lastpallen och burit in alla lådorna.

Efter kaffe och macka ska jag påbörja packningen. Räkna med att du får boken senast fredag - och om du är utlandskund några dagar senare.

Det kommer att ta nästan hela veckan att signera, packa och frakta iväg de många vadderade kuverten. Allt har gått över förväntan. Låt oss hoppas att det fortsätter så.

(Ursäkta de två mörka bilderna tagna i förmiddags vid matbordet - bokomslaget är förstås ljusare, som denna nedersta bild)

Ett berg, en tanke

Ett berg, en tanke. För varje steg uppåt blir fallet högre. Om ambitionen är att komma så högt upp som möjligt växer också fåfängan. Jag stannar själv där nere. Jag stannar och blickar uppåt men inget lockar mig att följa med. Aldrig någonsin har jag lockats. Hellre är jag en åskådare när omvärlden bråkar och slåss om höjderna.

Foto, Wales: A. Nydahl.

söndag 6 november 2011

Vid Alfons grav.

Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid gravstenar och gräsplättar, för andra vid havsvikar där askan spridits.

Ändå kan vi höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Som vore vi alla kvar.

Bilden: mitt barnbarn Alfons grav, V. Vrams kyrkogård, Tollarp.

lördag 5 november 2011

Reflektion på Alla helgons dag, utifrån ord av Czesław Miłosz.

Czesław Miłosz skriver i sin dikt Vid en viss ålder (urvalet Ärlig beskrivning 2011, översättning av Anders Bodegård):

Vi ville bekänna våra synder men hade ingen som lyssnade.
Molnen ville inte ta emot dem, och inte vinden,
som hemsöker haven, ett efter ett.

(...)

Kyrkorna. Kanske kyrkorna. Men vad skulle man bikta?
Att vi hade synts oss så vackra och ädelmodiga,
och därefter i stället sett en anskrämlig padda
med tunga halvöppna ögonlock,
och vetat: "Detta är jag."

*

Så, mindre ödmjukt men ändå utan att förhäva sig kan man i yngre år visserligen överskatta sig själv, men i en viss senare ålder, kanske redan i nästa andetag inse att man tagit fel. Bättre då att utgå ifrån att det mesta man gör är försumbara vindpustar och att en och annan stavelse eller handling väcker skönheten just i det ögonblicket. Som idag när jag tänker på "mina" döda, kretsen bestående av vänner och familj.

Foto, Wales: A. Nydahl.