måndag 7 november 2011

Litteraturen är en livsfarlig plats att vistas på.

Litteraturen är en livsfarlig plats att vistas på. Väl därinne kan jag inte skilja på verkligt och fiktivt. Jørgen Leth har gjort det mest förbjudna av allt: han har flyttat in sina erotiska fantasier i en berättelse om sitt eget liv. Han leker med fiktionen och säger: Nu är det jag som är kolonialherre och jag tar vad jag vill. Och så tar han kockens dotter.

Hela Leths bok är en lek. Men en lek som bygger på ett liv som försvurits åt konsten, erotiken och äventyret. Hans bok fick lysande recensioner och sålde slut rätt så snabbt. Men allt vändes till ett helvete när en av skandaltidningarna i Köpenhamn tryckte en löpsedel där det stod: ”Leth höll sexslav på Haiti”. Vem kunde efter den löpsedeln hålla huvudet kallt? Och vem ville bli sedd tillsammans med en pedofil och slavhandlare? Ingen har ens kommit på tanken att gå till Leths egen bok för att kontrollera vad det faktiskt står i den.

Det har jag. Jag hade läst boken redan innan löpsedeln satt igång hela drevet. Och därför försvarar jag Leth utifrån en principiell ståndpunkt: allt, bokstavligt talat allt, är tillåtet på världens farligaste plats: litteraturen. Den som förväxlar orden i boken med personen som skrivit dem har ett stort problem.

Eller har jag missförstått alltsammans? Ibland tror jag att det mina ögon läser och de slutsatser min hjärna drar står så långt ifrån alla andra människors läsande och slutsatser att jag kanske skulle sluta yttra mig helt, inte bara på Kvällspostens kultursida, utan helt, och i alla sammanhang. Det vore detsamma som att sluta ge ut mina böcker.

Ur Inre frihet, 2007.

Boken har kommit!

Klockan nio ringde speditören. En timme senare hade jag tömt lastpallen och burit in alla lådorna.

Efter kaffe och macka ska jag påbörja packningen. Räkna med att du får boken senast fredag - och om du är utlandskund några dagar senare.

Det kommer att ta nästan hela veckan att signera, packa och frakta iväg de många vadderade kuverten. Allt har gått över förväntan. Låt oss hoppas att det fortsätter så.

(Ursäkta de två mörka bilderna tagna i förmiddags vid matbordet - bokomslaget är förstås ljusare, som denna nedersta bild)

Ett berg, en tanke

Ett berg, en tanke. För varje steg uppåt blir fallet högre. Om ambitionen är att komma så högt upp som möjligt växer också fåfängan. Jag stannar själv där nere. Jag stannar och blickar uppåt men inget lockar mig att följa med. Aldrig någonsin har jag lockats. Hellre är jag en åskådare när omvärlden bråkar och slåss om höjderna.

Foto, Wales: A. Nydahl.

söndag 6 november 2011

Vid Alfons grav.

Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid gravstenar och gräsplättar, för andra vid havsvikar där askan spridits.

Ändå kan vi höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Som vore vi alla kvar.

Bilden: mitt barnbarn Alfons grav, V. Vrams kyrkogård, Tollarp.

lördag 5 november 2011

Reflektion på Alla helgons dag, utifrån ord av Czesław Miłosz.

Czesław Miłosz skriver i sin dikt Vid en viss ålder (urvalet Ärlig beskrivning 2011, översättning av Anders Bodegård):

Vi ville bekänna våra synder men hade ingen som lyssnade.
Molnen ville inte ta emot dem, och inte vinden,
som hemsöker haven, ett efter ett.

(...)

Kyrkorna. Kanske kyrkorna. Men vad skulle man bikta?
Att vi hade synts oss så vackra och ädelmodiga,
och därefter i stället sett en anskrämlig padda
med tunga halvöppna ögonlock,
och vetat: "Detta är jag."

*

Så, mindre ödmjukt men ändå utan att förhäva sig kan man i yngre år visserligen överskatta sig själv, men i en viss senare ålder, kanske redan i nästa andetag inse att man tagit fel. Bättre då att utgå ifrån att det mesta man gör är försumbara vindpustar och att en och annan stavelse eller handling väcker skönheten just i det ögonblicket. Som idag när jag tänker på "mina" döda, kretsen bestående av vänner och familj.

Foto, Wales: A. Nydahl.

fredag 4 november 2011

Vi närmar oss boken om stupet i rasande fart.

Fredag. November. Dags att summera. Den 15 september gick jag ut med liten förvarning om att det skulle kunna bli en ny bok om bloggens läsare var med på noterna. När jag fattade beslutet att ge ut boken genom bloggen hade jag fått tillräckligt många anmälningar för att de skulle täcka tryckkostnaden av boken (jag hade förstås glömt bort portokostnaden, så idag ligger jag några tusenlappar minus). Av alla förhandsanmälningarna återkom alla utom 8 personer. Det är ett enastående utfall, ur mitt perspektiv sett.

Jag hade lovat att boken skulle vara färdig så ni hann få den före jul. Beräknad leverans var satt till 19 november.

Men nu har jag fått veta att boken redan är färdig. Om allt går som det ska har jag kartongerna här på måndag, och då kommer jag att ägna hela nästa vecka åt att skriva i böckerna, packa och skicka ut dem.

Ibland finns det medvind där man minst anar det.

Nytillkomna intresserade kan sända ett mail till mig på adressen thomas.nydahl@gmail.com för mer information.

Om du klickar på bokomslaget ovan kan du läsa texterna.

Mircea Cărtărescu: Dagbok 1994 – 2003 (Bonniers Panache, översättning av Inger Johansson).

Mircea Cărtărescu är kanske den mest hyllade av alla författare i sin generation. Född 1956 i Bukarest kan han förstås ställas mot så många andra femtiotalister. Men det är något unikt med honom, inte minst så som det visat sig i hans mäktiga romantrilogi, Orbitor, vars tre delar heter Orbitor. Vänster vinge, Orbitor. Kroppen och Orbitor. Höger vinge.

Kritikerna, inte minst här i Sverige, har inte hittat alla de lovord de velat strö över böckerna. Jag har, det måste jag erkänna, misslyckats med att läsa dem. Mircea Cărtărescu är för mig en alldeles för tung, tjatig och ältande prosaist. Han skriver och skriver och skriver och volymen bara ökar, men jag fängslas inte. Inte för ett ögonblick.

Annorlunda är det med Dagbok 1994 – 2003 som just utkommit. Jag har väl egentligen aldrig tyckt om någon annan litterär genre så mycket som dagboken. Det är ett faktum att den vetter mot den djupt personliga essän, men den står annars så nära författarpersonligheten man kan komma. En annan rumän har visat det mycket tydligt. Gabriela Melinescu utgav två av sina volymer dagböcker på svenska för mycket länge sedan och jag har inte slutat hoppas på att också fortsättningen ska komma.

Dagboken, också hos Mircea Cărtărescu, är en form som passar så bra för den aktivt skrivande författaren, när han eller hon måste ta ett steg åt sidan, för att få syn på sig själv och för att vila från arbetet. Dagboken är vila. Dagboken är allt annat än ett slags svar på offentlighetens förhör.

Mircea Cărtărescu skriver:

”I går natt slog jag återigen upp ögonen på vid gavel i rummets mörker som genast fylldes av färgsprakande arabesker som på en datorskärm. De förtätades med den upplösningen som vara det verkliga har till landskap och träd och stjärnor som drog förbi i rasande fart som i ett kalejdoskop.”

och:

”Jag kan inte ens säga att jag lever nu. Istället kan jag beskriva några föremål. I badrummet står tvättmaskinen och surrar.”

och:

"Till min depression, som för övrigt är mild och harmlös, har förstås också det bistra vädret bidragit; solen vet man inte var den håller hus, den har inte synts till på ett par veckor.”

Ja, så ser det ut: drömmar, högst påtaglig vardag och de inre tillståndens höjder och djup. Läs, läs!

torsdag 3 november 2011

José Eduardo Agualusa: Praktisk handledning i konsten av sväva (Almaviva, översättning av Marianne Sandels).

“Gonçalos förflutna började rämna vid bordet på en bar i Bairro Alto efter flera glas öl under sena natten, när skratten övergick i trötthet…”

“Paula studerade konst i Lissabon…”

Två citat där den portugisiska huvudstaden syns. Men texterna i sin helhet handlar inte så mycket om Lissabon, som om det som vuxit fram i dess ytterkanter, imperiets ytterkanter, imperiets lusofona städer, djungler, berg, människor. Det finns idag många portugisisk-språkiga författare som skildrar och speglar den världen. Den finns i Afrika, den finns i Brasilien, den finns - förstås - i Portugal.

Och i Uppsala finns den. Det är nämligen där förlaget Almaviva drivs av Marianne Sandels, filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet, översättare inte minst från portugisiskan, förläggare, kännare av medeltida trubadurdiktning och modern litteratur på de romanska språken.

Sandels förlag Almaviva har nu funnits i tio år och du kan se de tio publicerade titlarna här på bilden.

José Eduardo Agualusa är flitigt representerad. Denna man som har fötterna lika självklart i Portugal som i Brasilien och Goa. Han finns på Almaviva med tre titlar: Dansa igen, Kreolska riket och En främling i Goa.

Den nya boken är inte minst intressant för att den består av noveller och korta berättelser ur många av den lusofona världens olika miljöer. Jag ska inte säga mer än att den är mycket läsvärd och lätt att skaffa. Till exempel här.

Bokmärket jag använder när jag läser portugisiskt har självklart Pessoas bild (tack Aleksandra).

onsdag 2 november 2011

Ännu en novemberdag.

November har slagit sina klor i mig. Den täta dimman, stiltjen, oändligt långa timmar och en lika stor leda. Jag läser mig fram. Igår tog jag mig till centrum för några ärenden och gör inte om det idag. Eftersom skolorna håller lovstängt befolkas centrum av stora skaror konsumerande och hamburgertuggande människor. Det är ett stim och ett stoj.

Håller vi andan inför den grekiska folkomröstningen? Nej, inte alls. Jag påminner mig den epok när regeringens män och kvinnor ville inpränta "krismedvetande" i oss. Minns ni statsminister Carlsson? Inget kan just nu röra mig mindre än ekonomijournalisternas dagliga katastrofbulletiner. Jag har inga som helst illusioner om framtiden. Vi vet villkoren: rik blir rikare, fattig blir fattigare.

I Paris hade satirtidningen Charlie Hebdo bara hunnit nämna att de skulle göra ett nummer med Muhammed som gästredaktör. Igår utsattes redaktionslokalerna för ett attentat och allt brann ner. Redaktionen konstaterar att man inte ens behövde göra satirnumret för att trigga den hatiska sharia-kretsen. Humor är inget för islam. Skälen är många, men det främsta torde vara att islam är en religion i återskapad väckelse och att den gör anspråk på att förvandla de sekulära samhällena till sharia-styrda monoliter.

Onsdag, dimma, en sång


Det är Raymond Levesque som sjunger Quand les hommes vivront d'amour

tisdag 1 november 2011

Ingrid Jonker, poesin, kärleken och trasigheten.

Vad visste jag om Ingrid Jonker (1933-1965)? Hon flimrade förbi i André Brinks självbiografi, som en i raden av älskarinnor. Alltför tidigt död. Poeten som skrevs in i den sydafrikanska historien när Nelson Mandela citerade henne i sitt installationstal till det sydafrikanska parlamentet, 1994.

Jag mötte henne i filmen som bär samma namn som en av hennes diktsamlingar, Black Butterflies. Det är en film som river sönder hjärtat, en film som äter sig in i betraktaren.

Jag såg den ensam. Blottad för allt det som finns mellan längtan, erotik och död. Och jag övertygades om att man också på det sättet kan berätta om liv som havererar, utan att romantisera och ljuga. Ingrid Jonker var en psykiskt bräcklig människa och hon fick väl inte mer än glänta lite på dörren till sin läsekrets innan havet verkligen tog henne.

måndag 31 oktober 2011

Jeanne Cordelier: Utbrytningen (Elisabeth Grate Bokförlag, ny svensk översättning av Maria Björkman).

Det finns litteratur som tvingar läsaren att fortsätta långt in i natten. Det kan ha med stil och språk att göra, eller med själva ämnet. Ämnet och stilen fick en ovanligt lyckad sammansmältning i franska Jeanne Cordeliers debutroman Utbrytningen (La Dérobade) 1976. Också den svenska översättningen blev en kritiker- och läsarsuccé 1981 och den följdes senare av flera pocketupplagor mellan 1982 och 1991. Boken finns översatt till många språk och har också filmatiserats.

Nu har den självbiografiska romanen fått en helt ny svensk språkdräkt, översättningen är Maria Björkmans, och den bästa tänkbara förläggare i Elisabeth Grate. Jag har inte satt mig för att göra några jämförelser med den första översättningen, men nöjer mig att med att konstatera att Björkmans är lysande. Här finns både sältan och brutaliteten i verkligheten och den litterära stilen hos Cordelier. Man skulle kunna se hennes stil som en detaljrik, flödande prosa som dessutom har en dialog som är alltigenom trovärdig. Man lyssnar till de här unga kvinnorna, man hör de olika rösterna och tänker: just så här talade de. Man ryser, man njuter, man slits mellan förtvivlan och hopp när man tränger allt djupare in i den unga horans värld. Nej, det är inte en socialpornografisk snyftare jag talar om.

Den är varken socialreportage eller pornografisk nyckelhålsretare. Rakt tvärtom, vi har att göra med en brett upplagd roman i den realistiska traditionen. Det är därför en självklarhet att varje doft i ruffiga bordeller, varje misshandel och blödning, varje råhet och förnedring både känns och sprider sin doft in i läsarens värld. Det är nämligen när den konfronteras med läsningen som denna text växer fram som vore den ett vittnesmål och ett sätt att i bilder framställa den franska hallickens makt och hans horas förnedring. Det är ingen vacker värld vi ser i dessa miljöer från 1960-talet, och det finns ingenting som talar för att den världen ser bättre ut idag. Snarare tvärtom, med alla de globala maffiagrupperna som handlar med vapen, narkotika och kvinnor som om också de levande trafficking-offren inte var mer värda än en säck kaffebönor eller andra exportprodukter.

Nå, föreningen av språk, stil och ämne gör alltså att jag under en rad nätter läser till dess att jag hör tidningsbudet komma på byvägen. Det går inte att sluta. Man vill veta mer. Man vill förstå. Men även om man kanske blir en smula klokare av Cordeliers betydelsefulla bok tror jag ändå inte att det helt går att förstå. Förnuftet säger en sak, känslorna en annan. Det finns en inledning till bokens andra del jag vill avsluta med:

”Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på.”

Det kan man i alla fall bära med sig som ett vittnesbörd. Orden kommer ur en djup förtrogenhet med prostitutionen. Därför måste vi lyssna och ta dem på allra största allvar.

Men också där mörkret är som tätast kan man skönja ett ljus. Bokens titel Utbrytningen kan därför ses som en synonym till ljuset.

Jeanne Cordelier är född i Paris 1944. Efter många år i Sverige är hon tillbaka i Frankrike, men har också bott och verkat under lång tid i länder som Vietnam, Albanien och Etiopien. Mer om henne kan du läsa här.

Torsdagen den 10 november. Möt Jeanne Cordelier i ett samtal med Ingrid Elam på Internationell författarscen, Kulturhuset i Stockholm, kl. 19.00.

Horace Engdahl: Cigaretten efteråt (Bonniers)

För drygt ett år sedan, den 22 september 2010, skrev jag här i bloggen om några texter Horace Engdahl publicerat i DN under rubriken Reaktionära betraktelser. Jag citerar här ur den bloggtexten:

”Det är inte ofta man läser någonting på den här nivån i en dagstidning. Horace Engdahl citerar bland annat Madame de Staël som skrev "att uppfinnandet av nya ord är ett säkert symtom på idétorka". Samtida svenskspråkig litteratur, på båda sidor Östersjön, kanske faller under denna kategori?

Engdahl som aforistiker och tänkare är något som går utöver det vanliga harvandet i samtidens litteratur. Den, som för det mesta är magert postmodern, saknar plats i mitt hjärta. Engdahl tycks gripa in i det fält av allvar som jag annars helst umgås med, hos Montaigne, Cioran, Bernhard, Kertész. Att kalla dessa texter för reaktionära är mitt i prick. Inget begrepp kan som det få den rättänkande liberalen eller socialisten att rygga tillbaka. Men hans texter är i ordets rätta mening reaktionära: de är skrivna i reaktion på samtiden. Smaka:

Att trollbinda är sjaskigt.

Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats.

Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar.”


De reaktionära betraktelserna ingår i Horace Engdahls nya bok, Cigaretten efteråt. Frågan är om de inte är det bästa i boken. I sin helhet är den förstås enastående och höjer sig över det mesta av det pladder och den ordström som dagligen fyller boklådor/ICA-butiker och kultursidor. Hos Engdahl får man både djup och substans.

I bokens första avdelning, Korta kurser, läser jag:

Den mest älskade svenska glädjepsalmen, Härlig är jorden, är skriven av en dansk. Utan våra bröder och systrar söder om landsvägen skulle vi ha gått under i melankoli och skogsberättelser.

Det är klart att också vi ville ha Ingemann och Grundtvig. De stora psalmisterna behövde ingen Öresundsbro för att ta sig över till den svenska sidan. Idag får vi nöja oss med populärteologiska psalmer hopsnickrade på seminarier dit svenska kyrkan bjudit de postmodernistiska poeterna och rocksångarna. Om vi nu alls har för avsikt att öppna en psalmbok.

Engdahl säger längre fram i boken:

Man skall inte fjäska för sig själv, inte försöka verka mera intelligent än man är bara för att ens anteckningsbok är uppslagen.

Den blick som riktas inåt – som en självrannsakan – lever här parallellt med den utåtriktade, den som noterar vad som sker i de andra människornas tillvaro, som kritiskt synar en kultur som tvingar oss alla till något slags samvaro också när vi inte vill ha den. Engdahl har i det avseendet en skarp blick. Han skriver:

Så länge människor är ovänliga har man ingenting att frukta.

Är det inte just så? De som smickrar, hör av sig vid till synes lämpliga tillfällen och vill försöka få det att se ut som en slump, de som bjuder in och skrapar med foten får oss lätt i fällan. Hade de bara varit ovänliga från första början hade det varit lättare att säga nej. Det finns bara några sidor längre fram i boken en liten text som börjar så här:

Ödsligast i världen är den ovälkomnes hej. Det besvaras förstrött eller med en nyans av löje eller inte alls.

Det är länge sedan Engdahls förra bok av samma slag, Fragment (1999) utkom. Det är just därför svårt att dölja glädjen över att den nya nu är här. Det lilla formatet, den koncentrerade tanken, fragmentet, passar honom mycket bra.

söndag 30 oktober 2011

Tidskriften Perspektiv.

Hans Reitzels förlag utgav den förnämliga kulturtidskriften Perspektiv. När den lades ner har jag inte lyckats få reda på, men den grundades samma år som Det Danske Magasin, alltså 1952. Det märkliga är att också tidskriften Perspektiv har den andra tidskriftens namn som underrubrik. Jag har ett antal årgångar från femtiotalet och sitter här vid arbetsbordet med enstaka nummer från 1958 och 1963. Till att börja med konstaterar jag att Perspektiv har ett bra mycket djärvare yttre än Det Danske Magasin. Den är vackert formgiven, har egensinniga illustrationer i form av foto, teckningar och grafik.

I ett nummer visar man till exempel Henry Moores teckningar. Han är kanske mest känd för sina skulpturer och sedan länge förknippar jag honom med det som finns på konstmuseet Louisiana. Teckningarna kommer från sviten “shelter drawings” och är alltså gjorda i Londons tunnelbana under blitzen. De är gripande, både som miljöskildringar och som porträtt av enskilda människor, trötta, rädda och befriade från “det romantiske maskesværmeri der præger så meget af tidens kunst”.

Flera av Danmarks nutida berättare och poeter publicerade sig i Perspektiv som mycket unga. Här möter man Klaus Rifbjerg, Torben Brostrøm, Elsa Gress, Leif Panduro, Anders Bodelsen, Jess Ørnsbo och många andra som blivit legendariska i vår tid. De flesta är förstås sedan länge eller nyligen döda, men de kastar ljus över den samtida danska litteraturen. Legendariske författaren Henning Fonsmark (1926-2006) var redaktör (senare i livet också för Weekendavisen).

Danska förlag har varit flitiga med att ge ut kulturtidskrifter. Bland de allra senaste fanns Fredag som Gyldendals gav ut, frågan är om inte den föll på exakt samma grepp som det senaste försöket med BLM i Sverige; ytan, formen, tog helt över från de litterära texterna. Det tryckta ordet drunknade i “fyndig“ lay-out.

Heretica, som utgavs 1948-1953 betraktas som en av de mest tongivande i sin generation. Andra kultur- och/eller litteraturtidskrifter som alltjämt utkommer är Den blå port, Hvedekorn (äldsta tidskriften, grundad 1920), Kritik (som Gyldendals ger ut), Passage, Standart och Victor B. Andersens maskinfabrik (jo, det är en litteraturtidskrift).