fredag 4 november 2011

Vi närmar oss boken om stupet i rasande fart.

Fredag. November. Dags att summera. Den 15 september gick jag ut med liten förvarning om att det skulle kunna bli en ny bok om bloggens läsare var med på noterna. När jag fattade beslutet att ge ut boken genom bloggen hade jag fått tillräckligt många anmälningar för att de skulle täcka tryckkostnaden av boken (jag hade förstås glömt bort portokostnaden, så idag ligger jag några tusenlappar minus). Av alla förhandsanmälningarna återkom alla utom 8 personer. Det är ett enastående utfall, ur mitt perspektiv sett.

Jag hade lovat att boken skulle vara färdig så ni hann få den före jul. Beräknad leverans var satt till 19 november.

Men nu har jag fått veta att boken redan är färdig. Om allt går som det ska har jag kartongerna här på måndag, och då kommer jag att ägna hela nästa vecka åt att skriva i böckerna, packa och skicka ut dem.

Ibland finns det medvind där man minst anar det.

Nytillkomna intresserade kan sända ett mail till mig på adressen thomas.nydahl@gmail.com för mer information.

Om du klickar på bokomslaget ovan kan du läsa texterna.

Mircea Cărtărescu: Dagbok 1994 – 2003 (Bonniers Panache, översättning av Inger Johansson).

Mircea Cărtărescu är kanske den mest hyllade av alla författare i sin generation. Född 1956 i Bukarest kan han förstås ställas mot så många andra femtiotalister. Men det är något unikt med honom, inte minst så som det visat sig i hans mäktiga romantrilogi, Orbitor, vars tre delar heter Orbitor. Vänster vinge, Orbitor. Kroppen och Orbitor. Höger vinge.

Kritikerna, inte minst här i Sverige, har inte hittat alla de lovord de velat strö över böckerna. Jag har, det måste jag erkänna, misslyckats med att läsa dem. Mircea Cărtărescu är för mig en alldeles för tung, tjatig och ältande prosaist. Han skriver och skriver och skriver och volymen bara ökar, men jag fängslas inte. Inte för ett ögonblick.

Annorlunda är det med Dagbok 1994 – 2003 som just utkommit. Jag har väl egentligen aldrig tyckt om någon annan litterär genre så mycket som dagboken. Det är ett faktum att den vetter mot den djupt personliga essän, men den står annars så nära författarpersonligheten man kan komma. En annan rumän har visat det mycket tydligt. Gabriela Melinescu utgav två av sina volymer dagböcker på svenska för mycket länge sedan och jag har inte slutat hoppas på att också fortsättningen ska komma.

Dagboken, också hos Mircea Cărtărescu, är en form som passar så bra för den aktivt skrivande författaren, när han eller hon måste ta ett steg åt sidan, för att få syn på sig själv och för att vila från arbetet. Dagboken är vila. Dagboken är allt annat än ett slags svar på offentlighetens förhör.

Mircea Cărtărescu skriver:

”I går natt slog jag återigen upp ögonen på vid gavel i rummets mörker som genast fylldes av färgsprakande arabesker som på en datorskärm. De förtätades med den upplösningen som vara det verkliga har till landskap och träd och stjärnor som drog förbi i rasande fart som i ett kalejdoskop.”

och:

”Jag kan inte ens säga att jag lever nu. Istället kan jag beskriva några föremål. I badrummet står tvättmaskinen och surrar.”

och:

"Till min depression, som för övrigt är mild och harmlös, har förstås också det bistra vädret bidragit; solen vet man inte var den håller hus, den har inte synts till på ett par veckor.”

Ja, så ser det ut: drömmar, högst påtaglig vardag och de inre tillståndens höjder och djup. Läs, läs!

torsdag 3 november 2011

José Eduardo Agualusa: Praktisk handledning i konsten av sväva (Almaviva, översättning av Marianne Sandels).

“Gonçalos förflutna började rämna vid bordet på en bar i Bairro Alto efter flera glas öl under sena natten, när skratten övergick i trötthet…”

“Paula studerade konst i Lissabon…”

Två citat där den portugisiska huvudstaden syns. Men texterna i sin helhet handlar inte så mycket om Lissabon, som om det som vuxit fram i dess ytterkanter, imperiets ytterkanter, imperiets lusofona städer, djungler, berg, människor. Det finns idag många portugisisk-språkiga författare som skildrar och speglar den världen. Den finns i Afrika, den finns i Brasilien, den finns - förstås - i Portugal.

Och i Uppsala finns den. Det är nämligen där förlaget Almaviva drivs av Marianne Sandels, filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet, översättare inte minst från portugisiskan, förläggare, kännare av medeltida trubadurdiktning och modern litteratur på de romanska språken.

Sandels förlag Almaviva har nu funnits i tio år och du kan se de tio publicerade titlarna här på bilden.

José Eduardo Agualusa är flitigt representerad. Denna man som har fötterna lika självklart i Portugal som i Brasilien och Goa. Han finns på Almaviva med tre titlar: Dansa igen, Kreolska riket och En främling i Goa.

Den nya boken är inte minst intressant för att den består av noveller och korta berättelser ur många av den lusofona världens olika miljöer. Jag ska inte säga mer än att den är mycket läsvärd och lätt att skaffa. Till exempel här.

Bokmärket jag använder när jag läser portugisiskt har självklart Pessoas bild (tack Aleksandra).

onsdag 2 november 2011

Ännu en novemberdag.

November har slagit sina klor i mig. Den täta dimman, stiltjen, oändligt långa timmar och en lika stor leda. Jag läser mig fram. Igår tog jag mig till centrum för några ärenden och gör inte om det idag. Eftersom skolorna håller lovstängt befolkas centrum av stora skaror konsumerande och hamburgertuggande människor. Det är ett stim och ett stoj.

Håller vi andan inför den grekiska folkomröstningen? Nej, inte alls. Jag påminner mig den epok när regeringens män och kvinnor ville inpränta "krismedvetande" i oss. Minns ni statsminister Carlsson? Inget kan just nu röra mig mindre än ekonomijournalisternas dagliga katastrofbulletiner. Jag har inga som helst illusioner om framtiden. Vi vet villkoren: rik blir rikare, fattig blir fattigare.

I Paris hade satirtidningen Charlie Hebdo bara hunnit nämna att de skulle göra ett nummer med Muhammed som gästredaktör. Igår utsattes redaktionslokalerna för ett attentat och allt brann ner. Redaktionen konstaterar att man inte ens behövde göra satirnumret för att trigga den hatiska sharia-kretsen. Humor är inget för islam. Skälen är många, men det främsta torde vara att islam är en religion i återskapad väckelse och att den gör anspråk på att förvandla de sekulära samhällena till sharia-styrda monoliter.

Onsdag, dimma, en sång


Det är Raymond Levesque som sjunger Quand les hommes vivront d'amour

tisdag 1 november 2011

Ingrid Jonker, poesin, kärleken och trasigheten.

Vad visste jag om Ingrid Jonker (1933-1965)? Hon flimrade förbi i André Brinks självbiografi, som en i raden av älskarinnor. Alltför tidigt död. Poeten som skrevs in i den sydafrikanska historien när Nelson Mandela citerade henne i sitt installationstal till det sydafrikanska parlamentet, 1994.

Jag mötte henne i filmen som bär samma namn som en av hennes diktsamlingar, Black Butterflies. Det är en film som river sönder hjärtat, en film som äter sig in i betraktaren.

Jag såg den ensam. Blottad för allt det som finns mellan längtan, erotik och död. Och jag övertygades om att man också på det sättet kan berätta om liv som havererar, utan att romantisera och ljuga. Ingrid Jonker var en psykiskt bräcklig människa och hon fick väl inte mer än glänta lite på dörren till sin läsekrets innan havet verkligen tog henne.

måndag 31 oktober 2011

Jeanne Cordelier: Utbrytningen (Elisabeth Grate Bokförlag, ny svensk översättning av Maria Björkman).

Det finns litteratur som tvingar läsaren att fortsätta långt in i natten. Det kan ha med stil och språk att göra, eller med själva ämnet. Ämnet och stilen fick en ovanligt lyckad sammansmältning i franska Jeanne Cordeliers debutroman Utbrytningen (La Dérobade) 1976. Också den svenska översättningen blev en kritiker- och läsarsuccé 1981 och den följdes senare av flera pocketupplagor mellan 1982 och 1991. Boken finns översatt till många språk och har också filmatiserats.

Nu har den självbiografiska romanen fått en helt ny svensk språkdräkt, översättningen är Maria Björkmans, och den bästa tänkbara förläggare i Elisabeth Grate. Jag har inte satt mig för att göra några jämförelser med den första översättningen, men nöjer mig att med att konstatera att Björkmans är lysande. Här finns både sältan och brutaliteten i verkligheten och den litterära stilen hos Cordelier. Man skulle kunna se hennes stil som en detaljrik, flödande prosa som dessutom har en dialog som är alltigenom trovärdig. Man lyssnar till de här unga kvinnorna, man hör de olika rösterna och tänker: just så här talade de. Man ryser, man njuter, man slits mellan förtvivlan och hopp när man tränger allt djupare in i den unga horans värld. Nej, det är inte en socialpornografisk snyftare jag talar om.

Den är varken socialreportage eller pornografisk nyckelhålsretare. Rakt tvärtom, vi har att göra med en brett upplagd roman i den realistiska traditionen. Det är därför en självklarhet att varje doft i ruffiga bordeller, varje misshandel och blödning, varje råhet och förnedring både känns och sprider sin doft in i läsarens värld. Det är nämligen när den konfronteras med läsningen som denna text växer fram som vore den ett vittnesmål och ett sätt att i bilder framställa den franska hallickens makt och hans horas förnedring. Det är ingen vacker värld vi ser i dessa miljöer från 1960-talet, och det finns ingenting som talar för att den världen ser bättre ut idag. Snarare tvärtom, med alla de globala maffiagrupperna som handlar med vapen, narkotika och kvinnor som om också de levande trafficking-offren inte var mer värda än en säck kaffebönor eller andra exportprodukter.

Nå, föreningen av språk, stil och ämne gör alltså att jag under en rad nätter läser till dess att jag hör tidningsbudet komma på byvägen. Det går inte att sluta. Man vill veta mer. Man vill förstå. Men även om man kanske blir en smula klokare av Cordeliers betydelsefulla bok tror jag ändå inte att det helt går att förstå. Förnuftet säger en sak, känslorna en annan. Det finns en inledning till bokens andra del jag vill avsluta med:

”Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på.”

Det kan man i alla fall bära med sig som ett vittnesbörd. Orden kommer ur en djup förtrogenhet med prostitutionen. Därför måste vi lyssna och ta dem på allra största allvar.

Men också där mörkret är som tätast kan man skönja ett ljus. Bokens titel Utbrytningen kan därför ses som en synonym till ljuset.

Jeanne Cordelier är född i Paris 1944. Efter många år i Sverige är hon tillbaka i Frankrike, men har också bott och verkat under lång tid i länder som Vietnam, Albanien och Etiopien. Mer om henne kan du läsa här.

Torsdagen den 10 november. Möt Jeanne Cordelier i ett samtal med Ingrid Elam på Internationell författarscen, Kulturhuset i Stockholm, kl. 19.00.

Horace Engdahl: Cigaretten efteråt (Bonniers)

För drygt ett år sedan, den 22 september 2010, skrev jag här i bloggen om några texter Horace Engdahl publicerat i DN under rubriken Reaktionära betraktelser. Jag citerar här ur den bloggtexten:

”Det är inte ofta man läser någonting på den här nivån i en dagstidning. Horace Engdahl citerar bland annat Madame de Staël som skrev "att uppfinnandet av nya ord är ett säkert symtom på idétorka". Samtida svenskspråkig litteratur, på båda sidor Östersjön, kanske faller under denna kategori?

Engdahl som aforistiker och tänkare är något som går utöver det vanliga harvandet i samtidens litteratur. Den, som för det mesta är magert postmodern, saknar plats i mitt hjärta. Engdahl tycks gripa in i det fält av allvar som jag annars helst umgås med, hos Montaigne, Cioran, Bernhard, Kertész. Att kalla dessa texter för reaktionära är mitt i prick. Inget begrepp kan som det få den rättänkande liberalen eller socialisten att rygga tillbaka. Men hans texter är i ordets rätta mening reaktionära: de är skrivna i reaktion på samtiden. Smaka:

Att trollbinda är sjaskigt.

Teorier skapas för att förhindra att någon skall komma till en annan, farligare slutsats.

Genom att ljuga erkänner människan att hon är ansvarig för sina handlingar.”


De reaktionära betraktelserna ingår i Horace Engdahls nya bok, Cigaretten efteråt. Frågan är om de inte är det bästa i boken. I sin helhet är den förstås enastående och höjer sig över det mesta av det pladder och den ordström som dagligen fyller boklådor/ICA-butiker och kultursidor. Hos Engdahl får man både djup och substans.

I bokens första avdelning, Korta kurser, läser jag:

Den mest älskade svenska glädjepsalmen, Härlig är jorden, är skriven av en dansk. Utan våra bröder och systrar söder om landsvägen skulle vi ha gått under i melankoli och skogsberättelser.

Det är klart att också vi ville ha Ingemann och Grundtvig. De stora psalmisterna behövde ingen Öresundsbro för att ta sig över till den svenska sidan. Idag får vi nöja oss med populärteologiska psalmer hopsnickrade på seminarier dit svenska kyrkan bjudit de postmodernistiska poeterna och rocksångarna. Om vi nu alls har för avsikt att öppna en psalmbok.

Engdahl säger längre fram i boken:

Man skall inte fjäska för sig själv, inte försöka verka mera intelligent än man är bara för att ens anteckningsbok är uppslagen.

Den blick som riktas inåt – som en självrannsakan – lever här parallellt med den utåtriktade, den som noterar vad som sker i de andra människornas tillvaro, som kritiskt synar en kultur som tvingar oss alla till något slags samvaro också när vi inte vill ha den. Engdahl har i det avseendet en skarp blick. Han skriver:

Så länge människor är ovänliga har man ingenting att frukta.

Är det inte just så? De som smickrar, hör av sig vid till synes lämpliga tillfällen och vill försöka få det att se ut som en slump, de som bjuder in och skrapar med foten får oss lätt i fällan. Hade de bara varit ovänliga från första början hade det varit lättare att säga nej. Det finns bara några sidor längre fram i boken en liten text som börjar så här:

Ödsligast i världen är den ovälkomnes hej. Det besvaras förstrött eller med en nyans av löje eller inte alls.

Det är länge sedan Engdahls förra bok av samma slag, Fragment (1999) utkom. Det är just därför svårt att dölja glädjen över att den nya nu är här. Det lilla formatet, den koncentrerade tanken, fragmentet, passar honom mycket bra.

söndag 30 oktober 2011

Tidskriften Perspektiv.

Hans Reitzels förlag utgav den förnämliga kulturtidskriften Perspektiv. När den lades ner har jag inte lyckats få reda på, men den grundades samma år som Det Danske Magasin, alltså 1952. Det märkliga är att också tidskriften Perspektiv har den andra tidskriftens namn som underrubrik. Jag har ett antal årgångar från femtiotalet och sitter här vid arbetsbordet med enstaka nummer från 1958 och 1963. Till att börja med konstaterar jag att Perspektiv har ett bra mycket djärvare yttre än Det Danske Magasin. Den är vackert formgiven, har egensinniga illustrationer i form av foto, teckningar och grafik.

I ett nummer visar man till exempel Henry Moores teckningar. Han är kanske mest känd för sina skulpturer och sedan länge förknippar jag honom med det som finns på konstmuseet Louisiana. Teckningarna kommer från sviten “shelter drawings” och är alltså gjorda i Londons tunnelbana under blitzen. De är gripande, både som miljöskildringar och som porträtt av enskilda människor, trötta, rädda och befriade från “det romantiske maskesværmeri der præger så meget af tidens kunst”.

Flera av Danmarks nutida berättare och poeter publicerade sig i Perspektiv som mycket unga. Här möter man Klaus Rifbjerg, Torben Brostrøm, Elsa Gress, Leif Panduro, Anders Bodelsen, Jess Ørnsbo och många andra som blivit legendariska i vår tid. De flesta är förstås sedan länge eller nyligen döda, men de kastar ljus över den samtida danska litteraturen. Legendariske författaren Henning Fonsmark (1926-2006) var redaktör (senare i livet också för Weekendavisen).

Danska förlag har varit flitiga med att ge ut kulturtidskrifter. Bland de allra senaste fanns Fredag som Gyldendals gav ut, frågan är om inte den föll på exakt samma grepp som det senaste försöket med BLM i Sverige; ytan, formen, tog helt över från de litterära texterna. Det tryckta ordet drunknade i “fyndig“ lay-out.

Heretica, som utgavs 1948-1953 betraktas som en av de mest tongivande i sin generation. Andra kultur- och/eller litteraturtidskrifter som alltjämt utkommer är Den blå port, Hvedekorn (äldsta tidskriften, grundad 1920), Kritik (som Gyldendals ger ut), Passage, Standart och Victor B. Andersens maskinfabrik (jo, det är en litteraturtidskrift).

lördag 29 oktober 2011

Tidskriften är en skrift i tiden.

Och det är ett tidens tecken att vi nu får undermåliga tidskrifter riktade till landets alla studerande vid skrivarkurser. Några litterära tidskrifter att tala om finns det inte längre. Vi har kulturtidskrifter som ser ut som Hänt i Veckan för de storstadsintellektuella som hellre syns än verkar. Vi har akademiska publikationer som kanske är intressanta på universiteten. Vi har Vi-som-syns på krogen och vernissagen-skvallret i 10TAL, vi har Karavan för den politiskt korrekta världsbilden.

Och så finns Signum om man är katolik och Judisk krönika om man inte sedan länge tröttnat på redaktör Jakubowskis godhetsältande, vi har förstås också specialtidskrifterna i olika ämnen. Men en tidskrift där litteratur och humaniora stod i centrum har vi inte. Och Axess, ska man hålla sig med den måste man ju också stå ut med den hormonstinna och grälsjuka redaktören som byter ståndpunkt och hävdar att han alltid haft och har rätt. För att nu inte tala om amatörmässiga nättidskrifter som Tidningen Kulturen. Även om det då och då publiceras något bra av en författare som gör skäl för titeln så är det mesta ändå så illa skrivet att man ryser (och jag tänker tillbaka på de tidskrifter som är borta: Rallarros, Res Publica, Ariel, Allt om Böcker från Nordahl Åkermans tid, BLM, Artes…)

Svenska dagstidningar är inte värda pappret de är tryckta på, än mindre läsbara annat än i undantagsfall. Under många år höll jag mig därför med danska Information sex dagar i veckan och Weekendavisen varje fredag. Men de båda liknar alltmer Dagens Nyheter i hållning och inriktning. De blev dessutom mycket, mycket dyra med de nya portotaxorna som infördes för tiotalet år sedan.

I frustration över att behöva gå till brittiska TLS (vilket jag förstås gärna gör!) för att ha något av värde att läsa till frukosten tog jag igår fram mina årgångar av Det Danske Magasin, en förnämlig kulturtidskrift utgiven av Berlingske Forlag i København för mycket länge sedan. Jag fastnade för några nummer utgivna på 1950-talet och vill bara visa ett exempel. Det är hämtat ur nummer 6, 1956 (som var tidskriftens fjärde årgång, den grundades således samma år som jag själv föddes, och med det förstår man också hur fullständigt otidsenlig den är).

Att vara otidsenlig är väl det enda man behöver sträva emot? Att befinna sig utanför sin egen tid är att tacka nej till de livsstilsmagasin och skvallerkulturtidskrifter som erbjuds. Inte heller skvallret om Stockholms litteratur- och konstkretsar intresserar mig (och om jag råkar slänga ett öga på tv-programmet Babel så är det som en sammanfattning av alla de tomheter, plattheter och ytligheter som trängs också i fyrfärgstryck, minus programledarens ständiga käckhet och stelt tillkämpade leende).

Nå, i Det Danske Magasin skrev danska, svenska och andra intellektuella. Detta nummer innehåller en lång essä av folkhögskolerektorn och bildningsgiganten Alf Ahlberg.

Poeten Ole Sarvig, då en mycket ung man, bidrar med en essä om stillheten. Den är mycket inspirerande. Men det som fångade mitt intresse mest var Margareta Buber-Neumanns text om mötet med Milena Jesenska, då de båda var inspärrade i Ravensbrück. Buber-Neumann kom från Potsdam, där hon föddes 1901. Hon var i Danmark känd för böcker och essäer om de moderna diktaturerna, och var 1950 i Berlin med och grundade Kongressen för kulturens frihet. I Danmark utkom 1956 hennes bok Fange hos Hitler og Stalin.

Essän om Milena Jesenska är skriven helt utan sensationsmakeri. De såg varandra dagligen på promenaderna i lägret, den som varade en halv timme. Buber-Neumann hade kommit från Sibirien varifrån hon utlämnats av ryssarna till det tyska koncentrationslägret.

Vänskapen med Jesenska gav henne livsmod. Jesenska var intresserad av sin samtalspartner, därför att hon som journalist ville veta vilka erfarenheter hon hade av att som kommunist sitta inspärrad i ett sibiriskt läger.

”Hverken før eller siden har jeg truffet en Journalist, der i den Grad beherskede Kunsten at stille æggende, udtømmende Spørgsmaal. Jeg husker, at jag dengang ligesom følte, at jeg paany gennemlevede Aarene i Moskva og Sibirien, og Begivenhederne igen rullede sig op for mig – men at jeg ikke var alene, fordi Milena Jesenska var med mig”.

Jag har en rejäl bunt av den här tidskriften. Alltså måste jag förflytta mig till 1950-talet och fördjupa mig i det som den tiden avsatte i skrift. Det gör inget att det är på danska, eftersom jag trivs bra i det språket. Och så slipper jag för en tid framöver önska mig en bra svensk kultur- och/eller litteraturtidskrift.

PS: Jag återkommer med en tidskrift som heter PERSPEKTIV. Den är inte mindre dansk, och den är inte heller sämre.


fredag 28 oktober 2011

Ungersk rapport.

Idag ska man läsa Ervin Rosenbergs rapport från Ungern. Om inte annat, så för att konstatera att allt är sig likt och att avgrundsmänniskorna verkligen håller vad de lovar. Konkret handlar det om tillsättandet av en ny chef för en teater i Budapest. Läs hela i DN via länken, här bara ett litet utdrag:

"Tjänsten skulle nu alltså ledigförklaras. Två ansökningar lämnades in, en av nämnda István Márta, en annan av György Dörner. Den senare, skådespelare till yrket, har en klar politisk profil: Dörner visar sig ofta på Jobbiks möten och hör således hemma i den extremnationalistiska, rasistiska och antisemitiska högern. Han har inte gjort något för att dölja sina politiska sympatier. I sin ansökan talar han om att han ämnar döpa om teatern till Hinterlandteater, med vars hjälp de alltid hunsade och förtryckta ungrarna skulle börja återerövra sitt land och sin kultur.

I det program han skisserar för teaterns framtid ger han ett omisskännligt vittnesbörd om sitt ”nationella sinnelag” – man har räknat ut att orden ”ungersk” och ”nationell” förekommer tiotals gånger. Han använder formuleringar som ”de under det socialliberala oket lidande ungrarna”. Han gisslar en ”degenererad, sjukligt liberal hegemoni” som har gett Budapests teaterliv en för den ungerska nationen främmande karaktär, att teatern sänkts till bordellnivå.

Dörner namnger också ett antal teatermänniskor inom och utanför landet som han förhandlat med om deras medverkan. Av dessa har flera upprört förnekat allt samarbete med en teater under neonazistisk ledning."

Foto: A. Nydahl

København: "Det anede lys".

Torsdag i København. Värmen möter kylan. Snaphanen är ute med sin kamera i Kongens Have. Det är femton grader varmt. Ändå vet vi att det är årets sista fjärdedel som härskar, hösten, efteråret.

Snaphanen skriver: "Varmen kommer tilbage og møder kulden, som om der var noget, den havde glemt. Nogle gange, er det ikke andet end lyset, der forfører en, selvom det som regel for mit vedkommende, er mennesker. Lyset her er, som i de ti minutter der går mellem man vågner, og man er rigtig vågen, og det hele er der igen skarpt og tæt på. Det anede lys."

Som alltid gör sig bilder som dessa bäst i helskärmsformat. Klicka på dem och njut den danska stadsdimman, dess anade ljus.


torsdag 27 oktober 2011

Nya numret av Astra Nova

Nya numret av Astra Nova har just anlänt från Finland. Så här får ni numrets litteraturkrönika i sin helhet.

Isabel Allende: Zarités frihet (Norstedts, översättning av Hanna Axén)
Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius).
Jane Austen: Stolthet och fördom (Bonniers, översättning av Gun-Britt Sundström)
Ellerström, Ekelund och Bergqvist: Öppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam (ellerströms).
Ulf-Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark: Städernas svall (Norstedts).
Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson).
Orhan Pamuk: Andra färger. Essäer och en berättelse (Norstedts, översättning av Mats Müllern).
Victor Serge: Fallet Tulajev. Förord av Susan Sontag (Daidalos, översättning Lars Fyhr).
Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919 (ellerströms, översättning av Elena och Bengt Samuelson).

Victor Serges roman Fallet Tulajev utkom den gångna sommaren. Det som gör romanen intressant är att den utifrån enstaka individer skildrar det paranoida politiska klimatet i Stalins krets. Fanns det inte fiender så uppfann man dem. Serge visar hur jakten på fiender grep vitt omkring sig också i landets styrande skikt. Den ena dagens jägare blev nästa dags offer. Fallet Tulajev skildrar också en avgörande händelse i Europas historia, det spanska inbördeskriget, där Sovjetunionens roll var att försäkra sig om maktkontroll. Jag skulle med glädje sätta Serges roman i händerna på människor som inte har kunskap om Stalin-tidens terror. Den ger med sina starka skildringar av vardagens katastrofer en bild av hur terror fungerar, nämligen att den alltid håller folket i ett slags rädsla eller skräck. Det oförutsägbara är nyckeln till makten. Folket ska veta att varje dag kan vara den sista.

*

Så skönt det är att ibland lämna samtidslitteraturen för en titt i backspegeln. Det kollektiv som skapat boken om Carl-Erik af Geijerstams (1914 – 2007) författarskap har gjort just det. af Geijerstam var länge en av mina favoriter, både i poesin och i prosan. Boken heter Öppenhet och beskriver ur olika vinklar ett författarskap som med samma självklara pregnans förankrades i skogens mossa, i sjöns klara yta och i en mänsklighet som var mer allmängiltig än tidsbunden. Av bokens essäer vill jag särskilt framhålla två finlandsvenska bidrag: Henrika Ringboms och Tuva Korsströms. Den förra om just vattenelementets komplicerade närvaro i af Geijerstams liv, den senare om en särskilt intressant förbindelse mellan af Geijerstam och Korsströms mor, Mirjam Tuominen. En av ytterst få som Touminen behöll kontakt med långt in i sjukdomens isolering var af Geijerstam.

*

”Ju lägre vi värderar det yttre goda, desto lättare har vi att ge bort och ta emot, desto mindre är vår tacksamhet.” Så lyder en liten text i Marina Tsvetajevas I skuggan av ett krig. Boken består av ett slags krigsdagbok från de dramatiska åren 1917-1919 i Ryssland. Här handlar det mycket konkret om bröd för dagen, om skydd mot kyla och ohyra. Det som slår mig är hur hon trots allt med sin svarta humor skapar en tidlöshet i texterna och hur det dagboksrealistiska plötsligt kan övergå i fiktion och drama. Det är sannerligen en mycket ovanlig bok jag läst och den påminner om ingenting annat från den epoken, snart hundra år bort i historien. Ett sista litet citat: ”Av naturen tål jag inte förråd. Antingen äta eller ge bort.”

*

Hur låter städernas svall? Hörs det bara i stadens centrum eller kan man förnimma det redan ute i de förorter som byggts i olika typer av miljonprogram de senaste femtio åren? Ska man tro författarna är detta svall inget som hörs där ute. Det hörs när man sitter på café i centrum och det hörs när man slår upp de viktiga författarna som var verksamma för runt hundra år sedan. Ett sådant svall kan vara förföriskt och det kan vara grunden för en identitet. Både Hallberg och Wijkmark har gedigen erfarenhet av det Europa som boken skildrar och låter sig influeras av. Med egna verk och med översättningar har de kretsat likt rovfåglar över en kultur som bär upp och krossar med samma entusiasm. Kanske är en enda person särskilt viktig för deras samtal, Walter Benjamin, som de på olika sätt kommit nära i sina arbeten.

*

Florence Aubenas är journalist och det är henne man ser på bokens framsida. Det ringer genast en klocka som säger "wallraffa" - men jag tystar klockan när jag inser att det Aubenas gör är något en smula annorlunda. Hon stiger rakt ner i den forna välfärdens baksideshelvete i sitt eget namn, med sin egen identitet och sina egna papper. Hon uppger att hon just gått igenom en skilsmässa och förklarar därmed att hon som hemmafru saknar yrkesidentitet - det enda hon har med sig ut på "arbetsmarknaden" är en studentexamen. Boken skildrar de nästan sex månader som hon hankar sig fram på olika platser, hela vägen fram till erbjudandet om en fast anställning. Då sätter hon stopp. Processen sträcker sig från februari till juli 2009.

*

Det skulle kunna bli en lång text om jag gav mig in på varje enskilt uppdrag hon berättar om. Låt mig istället säga att hennes bok blir ett slags värdig kollektivroman, där både de som "anställer" och de som säljer sin arbetskraft, skildras med respekt, allvar och stor medkänsla. Hon blir verkligen en av de illa betalda och illa behandlade. Hon tycks inte falla för sarkasmer eller vredesmod. Hon är journalist med distans men hon är också rejält upprörd över det nya tillstånd Europa befinner sig i.

*

Orhan Pamuk diskuterar bokomslag. Han säger: ”Det är en oförlåtlig förolämpning mot läsarens och författarens fantasi att visa bilder av romanens personer på omslaget. Den formgivare som gör omslaget till Rött och svart rött och svart och visar ett slott på omslaget till Slottet visar snarare att han inte läst boken än respekt för texten.” Dessa utsagor finns i hans korta text Nio iakttagelser om bokomslag, som ingår i den härligt omfångsrika samling essäer och texter som finns på svenska med titeln Andra färger. Volymen innehåller det mesta man kan tänka sig i textväg, alltifrån de små iakttagelserna till de omfattande litteraturessäerna. Pamuks penna rinner på. Ibland undrar man om den inte går att stoppa. Hans flöde är så stort att böckerna inte sällan blir lidande av det. Jag såg en kritiker nämna att det är just det han har gemensamt med Dostojevskij. Eftersom jag själv föredrar det fragmentariska kan jag ha svårt att alltid hänga med en sådan som Pamuk. Ändå vill jag hävda att denna essäsamling har något av stort värde, nämligen förmågan att förundras också över tillvarons till synes obetydliga inslag. Hans två texter om Thomas Bernhard får mig också att stanna upp för att ta mig en funderare.

*

Nicole Krauss hade en hektisk vår med sin lanseringsturné av den nya romanen. I dess centrum finns ett skrivbord som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för hennes intresse. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berätterskan, och det är hans dotter som många år senare kommer till henne för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djupt åt karaktärerna och deras historia.

Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok i sommarens lustläsning skulle det vara denna.

*

Ur sitt aldrig sinande ymninghetshorn kommer Isabel Allende i år i svensk översättning med Zarités frihet, som är berättelsen om dottern till en afrikansk slavinna. Den utspelar sig på 1700-talet och blir en resa över kontinenter som kulturer, som utvecklas i New Orleans där Zarité får sin frihet.

*

Sist men inte minst vill jag meddela att Jane Austens Stolthet och fördom nu finns i en nyöversättning av Gun-Britt Sundström. Det är kanske det viktigaste jag hade att säga i denna krönika.

Kulturen vid stupet - ett persongalleri för nyfikna.

Nu är det bara tre veckor kvar, lastbilen bör vara här den 19 november med lådorna. I lådorna ska min nya bok, Kulturen vid stupet ligga. Jag vill här bara visa er några av bokens alla personer - som finns med i essäerna och reflektionerna. Här ser ni först Dubravka Ugrešić
... och Tomas Venclova.

... och Pia Tafdrup.

...och Adam Zagajewski.

...och Jørgen Leth.

... och Danilo Kiš.

... och Anne Dorte Michelsen.

... och Alfredo Marceneiro.

... och Zenta Maurina.

Boken, som fortfarande går att beställa, kommer bara att kunna köpas här i bloggen. Inte i bokhandeln. Inte i nätbokhandeln. Inte på ICA. Bloggen står som utgivare av boken. Inte en enda kulturredaktion i Sverige kommer att få den. För att komma med i första utskicket ska du höra av dig senast den 1 november. Vill du komma med i andra utskicket är det 15 november som gäller. Du når mig på thomas.nydahl@gmail.com