fredag 28 oktober 2011

København: "Det anede lys".

Torsdag i København. Värmen möter kylan. Snaphanen är ute med sin kamera i Kongens Have. Det är femton grader varmt. Ändå vet vi att det är årets sista fjärdedel som härskar, hösten, efteråret.

Snaphanen skriver: "Varmen kommer tilbage og møder kulden, som om der var noget, den havde glemt. Nogle gange, er det ikke andet end lyset, der forfører en, selvom det som regel for mit vedkommende, er mennesker. Lyset her er, som i de ti minutter der går mellem man vågner, og man er rigtig vågen, og det hele er der igen skarpt og tæt på. Det anede lys."

Som alltid gör sig bilder som dessa bäst i helskärmsformat. Klicka på dem och njut den danska stadsdimman, dess anade ljus.


torsdag 27 oktober 2011

Nya numret av Astra Nova

Nya numret av Astra Nova har just anlänt från Finland. Så här får ni numrets litteraturkrönika i sin helhet.

Isabel Allende: Zarités frihet (Norstedts, översättning av Hanna Axén)
Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius).
Jane Austen: Stolthet och fördom (Bonniers, översättning av Gun-Britt Sundström)
Ellerström, Ekelund och Bergqvist: Öppenhet. En bok om Carl-Erik af Geijerstam (ellerströms).
Ulf-Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark: Städernas svall (Norstedts).
Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson).
Orhan Pamuk: Andra färger. Essäer och en berättelse (Norstedts, översättning av Mats Müllern).
Victor Serge: Fallet Tulajev. Förord av Susan Sontag (Daidalos, översättning Lars Fyhr).
Marina Tsvetajeva: I skuggan av ett krig. Möten och samtal 1917-1919 (ellerströms, översättning av Elena och Bengt Samuelson).

Victor Serges roman Fallet Tulajev utkom den gångna sommaren. Det som gör romanen intressant är att den utifrån enstaka individer skildrar det paranoida politiska klimatet i Stalins krets. Fanns det inte fiender så uppfann man dem. Serge visar hur jakten på fiender grep vitt omkring sig också i landets styrande skikt. Den ena dagens jägare blev nästa dags offer. Fallet Tulajev skildrar också en avgörande händelse i Europas historia, det spanska inbördeskriget, där Sovjetunionens roll var att försäkra sig om maktkontroll. Jag skulle med glädje sätta Serges roman i händerna på människor som inte har kunskap om Stalin-tidens terror. Den ger med sina starka skildringar av vardagens katastrofer en bild av hur terror fungerar, nämligen att den alltid håller folket i ett slags rädsla eller skräck. Det oförutsägbara är nyckeln till makten. Folket ska veta att varje dag kan vara den sista.

*

Så skönt det är att ibland lämna samtidslitteraturen för en titt i backspegeln. Det kollektiv som skapat boken om Carl-Erik af Geijerstams (1914 – 2007) författarskap har gjort just det. af Geijerstam var länge en av mina favoriter, både i poesin och i prosan. Boken heter Öppenhet och beskriver ur olika vinklar ett författarskap som med samma självklara pregnans förankrades i skogens mossa, i sjöns klara yta och i en mänsklighet som var mer allmängiltig än tidsbunden. Av bokens essäer vill jag särskilt framhålla två finlandsvenska bidrag: Henrika Ringboms och Tuva Korsströms. Den förra om just vattenelementets komplicerade närvaro i af Geijerstams liv, den senare om en särskilt intressant förbindelse mellan af Geijerstam och Korsströms mor, Mirjam Tuominen. En av ytterst få som Touminen behöll kontakt med långt in i sjukdomens isolering var af Geijerstam.

*

”Ju lägre vi värderar det yttre goda, desto lättare har vi att ge bort och ta emot, desto mindre är vår tacksamhet.” Så lyder en liten text i Marina Tsvetajevas I skuggan av ett krig. Boken består av ett slags krigsdagbok från de dramatiska åren 1917-1919 i Ryssland. Här handlar det mycket konkret om bröd för dagen, om skydd mot kyla och ohyra. Det som slår mig är hur hon trots allt med sin svarta humor skapar en tidlöshet i texterna och hur det dagboksrealistiska plötsligt kan övergå i fiktion och drama. Det är sannerligen en mycket ovanlig bok jag läst och den påminner om ingenting annat från den epoken, snart hundra år bort i historien. Ett sista litet citat: ”Av naturen tål jag inte förråd. Antingen äta eller ge bort.”

*

Hur låter städernas svall? Hörs det bara i stadens centrum eller kan man förnimma det redan ute i de förorter som byggts i olika typer av miljonprogram de senaste femtio åren? Ska man tro författarna är detta svall inget som hörs där ute. Det hörs när man sitter på café i centrum och det hörs när man slår upp de viktiga författarna som var verksamma för runt hundra år sedan. Ett sådant svall kan vara förföriskt och det kan vara grunden för en identitet. Både Hallberg och Wijkmark har gedigen erfarenhet av det Europa som boken skildrar och låter sig influeras av. Med egna verk och med översättningar har de kretsat likt rovfåglar över en kultur som bär upp och krossar med samma entusiasm. Kanske är en enda person särskilt viktig för deras samtal, Walter Benjamin, som de på olika sätt kommit nära i sina arbeten.

*

Florence Aubenas är journalist och det är henne man ser på bokens framsida. Det ringer genast en klocka som säger "wallraffa" - men jag tystar klockan när jag inser att det Aubenas gör är något en smula annorlunda. Hon stiger rakt ner i den forna välfärdens baksideshelvete i sitt eget namn, med sin egen identitet och sina egna papper. Hon uppger att hon just gått igenom en skilsmässa och förklarar därmed att hon som hemmafru saknar yrkesidentitet - det enda hon har med sig ut på "arbetsmarknaden" är en studentexamen. Boken skildrar de nästan sex månader som hon hankar sig fram på olika platser, hela vägen fram till erbjudandet om en fast anställning. Då sätter hon stopp. Processen sträcker sig från februari till juli 2009.

*

Det skulle kunna bli en lång text om jag gav mig in på varje enskilt uppdrag hon berättar om. Låt mig istället säga att hennes bok blir ett slags värdig kollektivroman, där både de som "anställer" och de som säljer sin arbetskraft, skildras med respekt, allvar och stor medkänsla. Hon blir verkligen en av de illa betalda och illa behandlade. Hon tycks inte falla för sarkasmer eller vredesmod. Hon är journalist med distans men hon är också rejält upprörd över det nya tillstånd Europa befinner sig i.

*

Orhan Pamuk diskuterar bokomslag. Han säger: ”Det är en oförlåtlig förolämpning mot läsarens och författarens fantasi att visa bilder av romanens personer på omslaget. Den formgivare som gör omslaget till Rött och svart rött och svart och visar ett slott på omslaget till Slottet visar snarare att han inte läst boken än respekt för texten.” Dessa utsagor finns i hans korta text Nio iakttagelser om bokomslag, som ingår i den härligt omfångsrika samling essäer och texter som finns på svenska med titeln Andra färger. Volymen innehåller det mesta man kan tänka sig i textväg, alltifrån de små iakttagelserna till de omfattande litteraturessäerna. Pamuks penna rinner på. Ibland undrar man om den inte går att stoppa. Hans flöde är så stort att böckerna inte sällan blir lidande av det. Jag såg en kritiker nämna att det är just det han har gemensamt med Dostojevskij. Eftersom jag själv föredrar det fragmentariska kan jag ha svårt att alltid hänga med en sådan som Pamuk. Ändå vill jag hävda att denna essäsamling har något av stort värde, nämligen förmågan att förundras också över tillvarons till synes obetydliga inslag. Hans två texter om Thomas Bernhard får mig också att stanna upp för att ta mig en funderare.

*

Nicole Krauss hade en hektisk vår med sin lanseringsturné av den nya romanen. I dess centrum finns ett skrivbord som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för hennes intresse. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berätterskan, och det är hans dotter som många år senare kommer till henne för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djupt åt karaktärerna och deras historia.

Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok i sommarens lustläsning skulle det vara denna.

*

Ur sitt aldrig sinande ymninghetshorn kommer Isabel Allende i år i svensk översättning med Zarités frihet, som är berättelsen om dottern till en afrikansk slavinna. Den utspelar sig på 1700-talet och blir en resa över kontinenter som kulturer, som utvecklas i New Orleans där Zarité får sin frihet.

*

Sist men inte minst vill jag meddela att Jane Austens Stolthet och fördom nu finns i en nyöversättning av Gun-Britt Sundström. Det är kanske det viktigaste jag hade att säga i denna krönika.

Kulturen vid stupet - ett persongalleri för nyfikna.

Nu är det bara tre veckor kvar, lastbilen bör vara här den 19 november med lådorna. I lådorna ska min nya bok, Kulturen vid stupet ligga. Jag vill här bara visa er några av bokens alla personer - som finns med i essäerna och reflektionerna. Här ser ni först Dubravka Ugrešić
... och Tomas Venclova.

... och Pia Tafdrup.

...och Adam Zagajewski.

...och Jørgen Leth.

... och Danilo Kiš.

... och Anne Dorte Michelsen.

... och Alfredo Marceneiro.

... och Zenta Maurina.

Boken, som fortfarande går att beställa, kommer bara att kunna köpas här i bloggen. Inte i bokhandeln. Inte i nätbokhandeln. Inte på ICA. Bloggen står som utgivare av boken. Inte en enda kulturredaktion i Sverige kommer att få den. För att komma med i första utskicket ska du höra av dig senast den 1 november. Vill du komma med i andra utskicket är det 15 november som gäller. Du når mig på thomas.nydahl@gmail.com

Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar.

Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar och andra sefardiska berättelser (Hillelförlaget, med illustrationer av Helga Hila Brümmer och översättning från serbiska av Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic).

I ett förord till denna första samling berättelser av den judisk-bosniska författaren Isak Samokovlija (1889-1995) skrivet av nobelpristagaren Ivo Andric 1955 att vi har att göra med en framstående författare ”som i sina verk har bevarat de viktigaste särdragen i det sefardiska samhället i Bosnien och Hercegovina”. Det är lätt att instämma i dessa ord. När Samokovlija nu blivit tillgänglig på svenska öppnar sig också en unik port till den del av Balkan som också i modern tid skulle komma att lida av etnisk rensning och krigets våld.

I en inledning till boken skriver Björn Moback:

”Jag kände inte Isak Samokovlija, men jag känner hans judar (…) Efter kriget brottades Isak Samokovlija med två problem: hur skulle han kunna skriva om sina enkla, fattiga Sarajevojudar? De var ju alla borta. Dessutom upptogs hans tankar på vad som kunde ha skett, om Sarajevos judar – och för den delen alla andra judar på Balkan – hade hörsammat en annan författares uppfordrande röst:

’Judar, försvara er med vapen!/Göm er inte som råttor i hål!/ Gå ut på gatorna!/ Har ni inga vapen, tag en hacka, ett rör eller en käpp!/ För våra fäder, för våra mördade barn./ Judar, vi har ingenting att förlora!/ Död åt mördarna.’ (Abba Kovners upprop i Vilnius getto den 1 september 1990.)

I Titos Jugoslavien var Samokovlijas noveller pliktlitteratur i skolan. De tillhörde en kanon, dels för att det var stor litteratur och dels för att makthavarna ville skapa en panjugoslavisk nationallitteratur genom att låta eleverna studera flera nationella minoriteters litteratur, varav den judiska var en. En sådan kanon är naturligtvis att föredra framför de kanoner som i fyra år belägrade Sarajevo under det stora vansinnet på 1990-talet.”

Samokovlija var läkare och undkom det öde som drabbade många av hans judiska landsmän. Han internerades under andra världskriget av Ustaša och fick i lägret arbeta för tyfussjuka. Hans litterära talang visar i denna novellsamling på ett unikt vittnesmål från en kultur som är i det närmaste död. I det forna Jugoslavien hölls han högt. Hans berättelser talar genom tiden till oss. Översättningen är av mycket god kvalitet.

onsdag 26 oktober 2011

Ulf Linde: Sammelsurium (Bonniers)

Ulf Linde har många strängar på sin lyra, de omfattar bl.a. jazzmusik, bildkonst, essäistik och museiverksamhet. Han är ledamot av Svenska Akademien sedan 1977, då han tog över stol elva efter Eyvind Johnson, och har vid sidan av allt praktiskt arbete också en rad litterära och konstteoretiska verk bakom sig.

Hans nya bok utgår ifrån egen sjukdom och operationer för runt tio år sedan, då han halvt i dvala och halvt medveten började fundera över vad som är hallucination och vad som är verkliga synintryck. Han skriver:

”När narkosen släppte stod jag i dörren till ett svagt upplyst rum där allt var gråaktigt grönt. Där inne pågick en bjudning av något slag, sorl från en massa människor, klirr från bestick och glas. Som en uppmjukning inför min entré svängde jag högra benet av och an som om jag övat ett danssteg. Det gick galant. Sedan minns jag ingenting.”

Utifrån olika konsthistoriska epoker och enskilda konstnärskap diskuterar han i korta och förtätade essäistiska texter om allt det som rör avbildning, självständigt iakttagande och ögats förmåga till självbedrägeriliknande impulser. Han sträcker sig över ett långt tidsperspektiv och resonerar lika klokt utifrån Picasso, Rembrandt som Matisse.

”Matisse brukade råda sina elever att själva inta modellens ställning för att kunna teckna den bättre. De skulle känna i sina egna kroppar spelet av spänning och avkoppling i modellens muskler. När de sedan tecknade skulle de av sin teckning kräva att den väckte samma kroppskänsla igen, ett eko av den.”

Den teoretiska nivån är - naturligtvis! - hög i Lindes bok, men ändå möjlig att ta till sig. Varför skulle man rygga tillbaka för det obekant bildade, den höga nivån? Jag vill inte göra det, även om min uppväxt i en familj där bildkonsten stod i centrum kanske hindrat mig från att förstå dess teori.

Boken är illustrerad med bilder av verk som avhandlas. Trots sitt ringa omfång är Sammelsurium en rik bok.

tisdag 25 oktober 2011

Senaste nytt om min kommande bok Kulturen vid stupet.

Jag tar mig idag friheten att skriva en rad om min nya bok. Tryckeriets egna korrektur från det som ska bli tryckfärdiga original är godkända. Boken blir till handgriplig materia enligt planerat tidsschema - och det med råge.

Hans Ruin finns med i min bok...

... liksom Etty Hillesum.

*

Av alla som anmälde sitt intresse i första rundan har nu runt 80 - 85% skickat sin definitiva beställning med postadress, samt gjort inbetalningen. Resten av er vill jag uppmana att göra det nu mellan 25 och 31 oktober. Om jag missat någon av er, skicka mig ett mail omgående (adress nederst), så rättar jag till det. Jag fastställer den 1 november utskickslistan för det första, stora utskicket. Det innebär att ni som kommer senare sorteras till andra utskicket, som jag dock också det har ambitionen att skicka ut i god tid före julhelgen.

Gerald Murmane finns med i min bok.

*

Min nya bok heter alltså Kulturen vid stupet. Om du klickar på bilden ovan kan du läsa baksidestexten som ger en kortfattad bild av bokens karaktär och innehåll.

Jag vill påminna om att boken inte kommer att vara till salu i bokhandel eller nätbokhandel. Den kommer inte heller att skickas ut till pressen, där kulturredaktionerna (som annars brukligt är) kan välja att låta recensera eller gå direkt till det lokala antikvariatet med den.

Janna Thorström finns med.

*

Endast förhandsbeställda och betalda exemplar skickas ut till bloggens läsare. Det lilla antalet friexemplar som går iväg med första utskicket är ämnade en handfull kollegor och fria andar. Utan minsta anspråk på att de ska skriva om den, vare sig i press eller bloggar.

E. M. Cioran finns med i min bok.

*

Den 19 november - senast - ska lastbilen stanna utanför huset och den färdiga boken levereras i kartonger. Så fort det är gjort börjar jag packa dem.

Tack till alla er som så generöst beställt, betalat och övertygat mig om att man kan ge ut böcker på det här sättet - också. Det har varit och är alltjämt mycket uppmuntrande och inspirerande.

Christa Wolf finns med i min bok.
Och många, många andra.

*

Är du som läser detta också intresserad? Skicka mig ett mail så får du instruktioner och information. Jag finns på thomas.nydahl@gmail.com

måndag 24 oktober 2011

Per Erik Tell: Den falske ingenjören – och andra svenska spår i Argentina (Massolit).

Klicka på bokomslaget för läsbart format.

Per Erik Tell är en modig man. Han bodde i Kristianstad och försörjde sig som frilansjournalist och författare. En dag berättade han att han skulle sälja lägenheten och göra sig av med allt. Bara några särskilt kära saker och motorcykeln skulle finnas kvar. Så reste han iväg för ett helt år i Buenos Aires med sonen. De bosatte sig där, utforskade först staden och sedan landet. Mycket långa bussresor inom landet och till grannländerna. Hans blogg var ett äventyr att följa, i ord och bild.

Bild från Per Erik Tells blogg,
Patagonien.


När han nu sammanfattar året i en fin reportagebok, Den falske ingenjören – och andra svenska spår i Argentina, så är det bilderna jag först tänker på. De finns dessvärre inte med i boken, och det är synd, eftersom många av de människor han berättar om skulle finnas där på bild, med fårad hud och blickar som säger så mycket, som levande exempel på den svenska utvandringen till Argentina, och på de avbildade människornas strapatsrika liv. Nå, nu är texterna av hög klass och man lär sig mycket om och av dem. Men bilderna finns kvar i hans blogg (se länk längst ner).

Tell är en rutinerad journalist. Han har ett öga för särart och det unika hos varje människa. Rappt och snabbt tecknar han deras porträtt, med både empati och allvar. Han har visat det tidigare, i böcker som Lost Springs och Tack för i afton. Om spelemannen Hakon Swärd.

Också hans bok om Kongos koloniala öde och svenska mäns delaktighet, är ett exempel på hur han kan få gamla dokument att tala rakt in i vår tid. Boken heter Detta fredliga uppdrag. Dess underrubrik säger vad det handlar om: Om 522 svenskar i terrorns Kongo. Historisk dokumentär om svenskarna i kung Leopolds terrormaskin 1880-1908.

Ur Tells blogg: "Bonus på utfärden blev mitt möte med förre presidenten Miguel Juárez Celman, som störtades i samband med parkrevolutionen 1890 då bland annat den gamle underlöjtnanten vid Wendes artilleriregemente i Kristianstad, af Jochnick, brassade på för kung och fosterland (eller åtminstone för revolutionärerna) vid Plaza Lavalle i Buenos Aires."

Den nya boken handlar alltså om människor och miljöer i Argentina. Tyngdpunkten ligger på de svenskar och svenskättlingar han möter. Jag ska inte ta bort några överraskningar för bokens kommande läsare. Låt mig bara säga att de människor Tell möter har egna och andras livsöden att berätta om. Det blir också berättelser om de skandinaver som tog sig här ifrån Sverige och andra länder, i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet, som blev jordbrukare och odlare av olika grödor långt hemifrån, som sakta, sakta lärde sig det nya landets koder och språk men som inte sällan ändå kan möta den resande reportern på svenska.

Jag fascineras av varje berättelse, och de som slår en direkt förbindelselänk mellan Argentina och Kristianstad blir alldeles särskilt roliga att läsa. Det ska sägas att Per Erik Tell är en mästare på att hitta rätt knorr på berättelserna. Han ser på livet och tillvaron med humor. Och han lyssnar på vad människor har att berätta.

Varför inte börja med en rundtur på hans blogg - den heter nu Ännu en författare i Ystad - där posterna från sommaren 2009 till våren 2010 gör dessa latinamerikanska nedslag och lockar till mer. Vill du köpa boken signerad gör du förstås det genom Tells blogg. Om du däremot är på jakt efter lägsta pris bör du prova här.

Klara besked i Libyen.

Propagandamöte för Kaddafi vid Benghazis
universitet, april 1983.
Foto: Thomas Nydahl.

Så har han talat, Mahmoud Jibril, Libyens provisoriske ledare. Ingen behöver tvivla på innehållet i hans ord:

"Vi som är en muslimsk nation måste ta sharialagarna som källa till en grundlag - alla lagar som motsätter sig Islams principer är juridiskt ogiltiga."

Samtidigt som de stridande NATO-ländernas ledare talar om landet som en framtida demokrati får de alltså omedelbara dementier från det nationella övergångsrådet. Ingen tror väl på talet om att demokrati och sharia är förenliga principer. Man talar alltså om "Islams principer". Var finns de? De finns i Koranen och de konkretiseras av sharia-lagarna. Ett samhälle styrt av sharia kan aldrig jämföras med demokrati. Så för libyerna är det förvisso en befrielse från det förflutnas terror, från Kaddafis despotiska stat till - nej, inte frihet i den mening vi ger ordet, utan en via val utstakad väg till den shariastyrda diktaturen. Tunisierna har just genomfört ett sådant val och resultatet lär finnas färdigt imorgon - det kommer att ge oss en fingervisning om islamisternas styrka.

Här en grundkurs om några aspekter i sharia-lagstiftningen.

Roger Scruton intervjuad av Jyllands-Posten.

I danska Jyllands-Posten (ej på nätet) intervjuas Roger Scruton med anledning av den nya boken The Uses of Pessimism. Det finns många ämnen i intervjun, så låt mig bara plocka några russin.

Roger Scruton nævner i sin seneste bog den store forbitrelse, der slår op imod ham i hans hjemland.

»Mit liv blev gjort ekstremt kompliceret gennem venstrefløjens vrede mod mig.Længe antog jeg, at dens destruktive holdning blot viste, hvor indskrænket den var, men efterhånden indså jeg, at det var uretfærdigt af mig. Der er et træk i menneskets natur, der udløser vreden mod kætteren. Et dybt behov for at ofre den, som kommer med sandheden. Evangelierne handler jo om det.«

Han kommer i bogen også ind på det paradoksale had, som slår op mod den, man anklager for hate-speech.

Enoch Powell

»Politikeren Enoch Powell blev overøst med had, da han i 1968 advarede mod indvandringens langsigtede konsekvenser. Han sagde ikke andet, end hvad der i dag er gået i opfyldelse. Vi leder hele tiden efter den person, der er ansvarlig for alt had. Uden at indse, at det er - dig selv. Man bebrejder en anden for det had, som man i virkeligheden selv er opfyldt af.

I Jesu tilfælde kunne ingen rigtigt anklage ham for at stå for det had, som de selv følte, og det forvirrede dem fuldstændig. Derfor var de nødt til at korsfæste ham.Det er et frygteligt fænomen. Ser vi politisk på det, som Pontius Pilatus gjorde, indser man, at det skal håndteres, for man kan ikke fjerne det træk ved mennesket. Pilatus indså, at han var oppe mod et fænomen i den menneskelige natur, som er ekstremt farligt. Han vaskede sine hænder, fordi han ikke delte mængdens følelser, men han efterkom den ikke desto mindre.«.

Som replik til dem, der mener, at de europæiske befolkninger lider af fremmedangst - xenofobi - har Roger Scruton dannet et nyt begreb: De lider selv af "oikofobi", lede ved hjemmet. Man vil meget gerne kritisere den vestlige verdens værdier sønder og sammen.Men man skal være varsom med at trække tæppet væk under sit eget, mener han.


»I Europa gennemlever vi for tiden en stor løgn, der siger, at folk ikke har brug for lande, ikke har brug for hjem. At alle grænser kan stå åbne, og fred bliver dermed den naturlige tilstand - trods historiens overvældende vidnesbyrd om det modsatte.«

Men i fremtiden vil det vel være anderledes, når skolerne skaber et nyt menneske ved at indlære tolerance og smidighed?

»Selvfølgelig skal skoler undervise i tolerance og frisind, men det gør man ved at give eleverne rigtig viden. Den gør dem i stand til at danne tolerance. Pensum var tidligere baseret på latin og græsk, på viden om Antikkens guder og sæder, på Bibelen og viden om Antikkens jøder osv. På den måde havde vi tidligere slet ikke en mono-kultur, men en meget åben kultur, hvor man virkelig lærte om den menneskelige mangfoldighed.

söndag 23 oktober 2011

I tillkortakommandet.

Att bli till och finnas i ljuset av sina tillkortakommanden. Att inte leva i illusioner och framtidsdrömmar. Att vara människa på just de givna villkoren: äta sin psykofarmaka och sina cellgifter som om det vore lika självklart som en pastarätt eller en croissant till kaffet. Att i detta ljus finnas som människa, också i tårarna och tröttheten. Att inte lura sig framför spegelns leende och nykammade frisyr, att veta att illamåendet är en del av boten, att rädslan inte är annat än en mental förberedelse och att de långa vaknätterna är av samma slag. Att bli till och finnas i detta ljus, en lugnare andning, en klarare blick. Att lyssna till BBC3 varje dag som om den vore den sista, att läsa nya numret av TLS och se hur det unga och det åldrade växer samman. Att veta att Misrata är lika nära som Rosengård, att förstå att varje ringsignal från telefonen är lika försumbar som de rinnande vattenljuden i husets avloppsrör, att se det flyktiga som själva livet, också när det undflyr både blick och smak. Att bli till och finnas i det ljuset. I tillkortakommandet.

Foto: A. Nydahl

fredag 21 oktober 2011

Om lynchningen av Kaddafi.

Kaddafis sista timmar var som en spegelbild av hans regim under 42 år. Vem vet hur många tusen som torterats till döds, skjutits eller hängts i Kaddafis "demokratiska" Jamaharia?

När jag var i Benghazi för många år sedan viskades det på universitetet att man alldeles nyligen hade hängt ett antal upproriska studenter inne på universitetsområdet. Hans folk – de som “älskade honom” – levde i ständig fruktan. Också långt hemifrån visste libyer att de kunde spåras av regimens säkerhetstjänst. Också i Malmös stora moské visste man det. Kaddafi och hans muslimska världsorganisation står ännu som ägare av moskén. Vem vet hur det kommer att gå med det ägarskapet.

Jag tror att det, vid sidan av lynchningen finns en annan aspekt.

Utrikesminister Clinton sa i onsdags att man skulle ta Kaddafi, död eller levande. Det måste ha varit klartecknet.

En rättegång – oavsett var den hölls – skulle röja så mycket obekväma fakta om diktatorns närmaste omgivning att den var otänkbar. Inte bara de som nu är höjdare i “räddningsfronten” – allt från islamister och gamla Kaddafipolitiker, till panarabiska aktivister – har mycket att dölja.

Vad hade Kaddafi kunnat berätta om Tony Blairs och Berlusconis smutsiga, libyska affärer? Vad hade han haft att berätta om de amerikanska toppolitiker som gav honom frikort om de utan motargument kunde invadera Irak?

En död despot talar inte. En död man kan inte röja obehagliga saker för de ännu levande.

Lynchningen hade högre syften. Den hade med all säkerhet beordrats uppifrån. Men massans blodtörst styrde mordmetoden.

Nu väntar vi på att både Jemens och Syriens despoter ska vandra samma väg. Det kommer de att göra, när de inte längre är nyttiga för Vita huset. Det räcker nog med ett ord från Clinton.

"Det behövs en utredning, sade talesmannen för FN:s råd för mänskliga rättigheter, Rupert Colville ."

Dagens ledare i Sydsvenskan säger det bra: "Nationella övergångsrådet NTC, med Mustafa Abdul Jalil i spetsen, måste organisera val till en folkförsamling. Det kan bli en besvärlig process i ett land präglat av klan- och stammotsättningar och regional rivalitet. Något egentligt civilsamhälle finns inte. Lägg därtill att vissa personer i eller nära NTC tidigare haft höga poster i Kaddafis styre."

Foto: A. Nydahl

Kaddafis vanföreställningar.

"No, no, my people love me". Det sa Kaddafi när BBC satte sig i samtalssoffan med honom. Benghazi hade just revolterat och han kunde inte föreställa sig annat än knarkande ungdomar och al-Qaida som ställde till bråk.

Jag har med egna ögon sett hur "folkets kärlek" såg ut. Både i Benghazi och Tripoli har jag varit inne i folkmassor som på kommando skrikit ut sin "kärlek" som smattrande paroller. Det var en kuslig upplevelse av samma sort som jag tidigare bara sett i Albanien. En hejaklack-ledare och en massa som följde hans kommandon.

Nu hade Kaddafi bara en fråga kvar. Han ska ha ställt den igår när rebellerna drog ut honom ur avloppsröret: "Vem är ni?" Hade han alls kunnat föreställa sig att hans eget folk skulle misshandla och döda honom? Var det knarkande ungdomar han såg framför sig, medan blodet färgade hans ansikte och skjorta röda?

*

Nu var väl Kaddafi inte den första despoten som visade sig sakna kontakt med verkligheten. Men nog är det en historisk ironi att de miltals tunnlar han låtit bygga under och kring Tripoli - de skulle skydda mot en tänkt invasionsstyrka - aldrig kom till användning i den sista och avgörande fasen. Istället fick han söka skydd i ett avloppsrör under en väg i Sirte!

*

Nu går vi till helg. Oktobersolen lyser över byn. Det har regnat i natt, allt andas frid och stillhet. Tids nog stormar barnbarnen in i morgon. Det kommer inte att finnas möjlighet till annat än umgänge och lek. Det blir bra.

Foto: A. Nydahl

torsdag 20 oktober 2011

I förortens matbutik.

Jag åker dit ibland, till Netto på Gamlegården, stans lågprisbutik för livsmedel. I eftermiddags, efter att jag hade betalt, står jag med kassen och ska lägga ner det jag köpt. Jag har just ett 4-pack glasflaskor öl i min hand när en liten flicka tittar mig i ögonen och säger: "Om du dricker alla dom blir du full".

Jag ler och försäkrar henne om den minimala risken, men hon insisterar, "jag vet att man blir full av fyra öl." Så tar jag mina fem paket fryst torsk och hon hugger direkt: "Ska du verkligen äta fem fiskar!?".

När jag åker hem och packar upp skrattar jag för mig själv. Möten med frimodiga barn är det bästa som finns. Den där flickan hade jag aldrig sett förut, hon var absolut inte mer än sex år gammal och visste redan vad rim och reson var.

Foto: A. Nydahl

Kaddafi död.

Ja, så kom då äntligen nyheten. Kaddafi greps skadad men avled. Vem sörjer honom?

Får jag påminna om mina Libyentexter? De som finns här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här här och här.

Och här finns DN:s rapportering. Och Svenskans.

Jag tror vi kan räkna med jubelscener i varje nyhetsprogram de närmaste dagarna. Men analys? Mer tveksamt, om vi ska döma efter den arabiska våren så här långt. Det som sker i Libyen har föga med frihet att göra. Det har mer att göra med frihet från Kaddafi och hans klan som i mer än fyrtio år förslavat libyerna.

Men det som började i Benghazi för åtta månader sedan och fick sin final i Sirte idag är i högre grad ett islamistiskt uppror mot en regim som försökte överleva utan islam. Kaddafi var denna regims "rorsman" precis som Mao var den kinesiska kulturrevolutionens (och Kaddafis Gröna boken är inte av en tillfällighet så lik Maos lilla röda). Hans "visdom" och envälde räckte inte mot den växande väckelsen som också nått Libyen. Koranen och Sharia-romantiken segrade idag. Och om jubelscenerna nu är omfattande så tror jag att vi rätt så snart också kan få se nya exempel på hur en sharia-styrd stat fungerar (när vi tröttnat på att se exempel från saudiernas regim).

En helt ekonomisk/praktisk sak har med dagens händelser fått ny aktualitet: vem ska avgöra ägarfrågan för stora moskén i Malmö, den som faktiskt är en del av Kaddafis världsorganisation World Islamic Call Society?

*

Bilden på Kaddafi och några personer ur livvakten tog jag i Benghazi i april 1983, då han stod på toppen av sin makt.

Bernard Lewis: Tro och makt.

Bernard Lewis är islamforskaren vars kanske främsta insats för studier i ämnet här i Norden varit att han lyft fram de två grundläggande begreppen Islams hus och Krigets hus. Där sammanfattas hela den islamistiska synen på världen, dels Islams hus där “rättvisa” (dvs sharia) råder, och Krigets hus (där islam så småningom förväntas gripa makten).

Jag fann Lewis på omvägar, då jag läste I krigens hus av danskarna Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard.

Varför Lewis inte tidigare översatts till svenska är obegripligt. Han har trots allt viktiga verk som The Crisis of Islam: Holy War and Unholy Terror och What Went Wrong? bakom sig.

Nu reparerar förlaget Mimer skadan med att ge ut en samlingsvolym från 2010: Tro och makt. Religion och politik i Mellanöstern (i översättning av Mikael Mosesson).

Min första reaktion när jag får boken är besvikelse. Här finns nämligen texter som skrev på 1990-talet och som i flera avseenden akterseglats av den snabba och katastrofala “utvecklingen”. Men när jag läser texterna inser jag att de fortfarande är informativa och givande, för att de ger oss grundkunskapen om islam och islamism. Det finns två kapitel om islam och muslimers relation till och närvaro i Europa. Där tycker jag dock att åren sprungit förbi Lewis. Det skulle ha varit mycket intressant att läsa analyser av honom kring den islamisering som äger rum i hela Europa idag. Den äldsta texten är från ett symposion 1987 och den nyaste, som också avslutar boken, en föreläsning från 2007.

Men bokens tyngdpunkt ligger på Mellanöstern, och trots att förändringarna/revolutionerna/inbördeskrigen och islamismens framflyttade positioner där i år lämnat de flesta sanningar bakom sig, så finns det anledning att studera dessa texter.

Den som söker uppdaterad information om islams och islamismens senaste utveckling bör läsa andra böcker. Men den som vill lära sig något om de teologiska och politiska grunderna finner här en guldgruva. Lewis historiska kunskaper är sådana att han väldigt otvunget kan vandra fram och tillbaka i de olika epokerna, och på så sätt teckna en bild av skeendet.

Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död. Memoarer (Atlantis förlag).

Jag har läst och grunnat på vad jag kan säga om Per Ahlmarks memoarer och kommit fram till att det vore ytterst oklokt att säga någonting utan att börja med den bild av honom jag burit med mig genom åren.

Alltså: Ahlmark som rött skynke för en ryggmärgsvänster som diskvalificerat allt han sagt. Ahlmark som Israelvän (helt otidsenligt, idag ska man vara Hamas-anhängare), Ahlmark som antikommunist (också det otidsenligt, man ska vara antifascist, endast och allena det - hävdar man ett motstånd också mot andra totalitära läror förlorar man fokus, sägs det), Ahlmark som borgerlig partiledare (den rättfärdige är idag sosse eller vänsterpartist, förstås). Skämt å sido, Ahlmark står för allt det som mediavänstern föraktar. Han har stått där länge, till synes orubblig för den som vägrar se nyanser. I själva verket är hans livsgärning präglad av självrannsakan (och inte minst i memoarerna får man exempel på det).

Javisst, så har det varit. Och så är det alltjämt med partiledare, de präglas av och präglar oss med sin offentliga roll och gärning (och endast det som skrivs in i årskrönikorna tycks bestå). Ahlmark var vice statsminister en gång i tiden. För de aktivister som drivs av lättja blir det ett argument att han en gång önskade de sparkade fabriksarbetarna lycka till. Det är som Friggebo och We shall overcome. Det blir en lustighet som ingen behöver ta ansvar för. Och då behöver man inte se bakom senaste Rapport-sändningens rappa nyheter.

Nå, under många år skrev jag i Judisk Krönika om kulturhistoria och spåren i Europa efter förintelsen. Det slutade jag med i samma stund som redaktör Jakubowski fann anledning att driva med de judar som ville stifta fred med palestinierna. Under dessa år fann jag dock att jag, en gammal revolutionär från Malmös allra värsta vänster, stod vid samma vägmärken som Ahlmark. Jag ser också i hans självbiografi att våra vägar korsats. Hans berättelser om poeten Yehuda Amichai gör mig rörd, inte minst för att jag själv hade förmånen att få besöka honom i Jerusalem tillsammans med hans gamla elev, Ofra Ben Jakov, som då var en av mina guider i den israeliska huvudstaden, Ofra som kommit till Israel med sina föräldrar från Yemen.

Men Per Ahlmark är, trots den viktiga solidariteten med det judiska folket, så mycket mer. Han är i mina ögon en av de modigaste och mest rakryggade just för att han lämnade både regeringen och partiledarskapet av inre övertygelse. Han var inte gammal då. Men beslutet hade mognat i honom. Han ville något annat. Han ville vara en fri intellektuell. Just därför tackade han nej till alla reträttplatser som erbjöds honom. Han ville inte bli ambassadör eller landshövding. Han ville bort från alltsammans.

En ung Per Ahlmark med
Israels förste ledare Ben Gurion.


Jag har sett kritiker som gnäller på honom för att han öppenhjärtigt kritiserar partikamrater. Jag har sett att hans fria ord gör att människor blir generade och betraktar honom som en demagog. Men kära nån, är det inte just hans orädda och rättframma berättelser som gör hans memoarer så läsvärda? Vad skulle vi ha för glädje av en memoar som strök både det förflutna och det samtida medhårs? Jag tycker det är både lämpligt och lyckat att han skärper tonen mot liberaler som saknar hållning.

Det finns ingen anledning för mig att gå in på detaljer. Den som söker sådana hittar naturligtvis rätt födelseår, rätt ministerår och andra uppgifter om Ahlmark som poet och skönlitterär författare. Memoarerna innehåller också allt man kan tänkas vara intresserad av i den meningen. Det som jag tycker är viktigast, är att vi med Ahlmark får en memoar som utgår ifrån ett liv i den politiska toppen, skriven med just den distans som avhopparen kan tänkas ha. Han är en fri ande, och det är som en fri ande han inger respekt. Också i memoarboken.

onsdag 19 oktober 2011

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis förlag)

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).

François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.

Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att ”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.

Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de tre totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen. Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.

Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen.

Denna 700 sidor tjocka studie utkommer om två veckor (den 2 november). Jag skulle rekommendera den som studieobjekt för den kommande vintern. Det finns i bokfloden ingen angelägnare bok just nu. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.

När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:

”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.”

Imre Kertész - en påminnelse.

Imre Kertész, Torgny Lindgren
och Ervin Rosenberg. Foto: privat.

Hämtat från Imre Kertész författarskap (i översättning av Ervin Rosenberg)

1. Ur "En annan"

Författarpladder i sällskapsrummet: ensamma rovdjur kretsar runt de tomma faten.

Den döende parken. Dungen av barrträd som förr svällde av kraft och strävade mot skyn mittemot mitt fönster - under många år kallade jag dem 'gröna lågor' - förtvinar nu uttorkad, gråblek och vissen.

Vaga intryck av kalla beröringar från mina yrkesbröder. Jag tycker mig höra reptiler glida förbi bakom min rygg, men så snart jag vänder mig om försvinner de eller förvrider snabbt sina krokodilmunnar till ett leende. De sticker en recension i handen på mig, och jag kan inte avgöra om det rör sig om elakhet eller ren och skär välvilja.

2. Ur "Det landsförvisade språket"

Ja, litteratur, liksom all konst, är människans livsnödvändiga aktivitet. Förutsatt att hon bedriver den med livsnödvändig aktivitet. Om inte, då är den förstås oviktig (...)

I den ljumma kvällen är trottoarserveringarna ännu öppna utanför de wienska kaféerna och barerna; jag sätter mig på en av dem, beställer en öl för att skölja ner mina farhågor, och Gugelhupfen, förstås. Gode Gud, är det inte just en pornografisk films grälla affisch som hånler mot mig? Föreställningen måste ha slutat alldeles nyss, ty man håller just på att slå upp dörrarna; en brunhyllt ung man är på väg ut med händerna i fickan. Jag väntar på den utströmmande publiken: den kommer inte. Allt tyder på att den var han, den brunhyllte unge mannen. Hurså? Är inte ens porrfilmen viktig längre här? frågar jag mig bestört.


3. Ur "Galärdagbok"

Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.

När du är död, njut av tystnaden.

... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...

Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.

Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

... fascismens olika färgnyanser...

Karaktäristiskt för vår värld är den fråga som så ofta ställs i dessa dagar: varför kommunismen (bolsjevismen, socialismen eller vad den nu ska heta) egentligen bröt samman, men ingen frågar varför och hur den över huvud taget kunde bestå så länge.


4. Ur "Dossier K."

Den överlevande är ett undantag, hans existens är i själva verket resultatet av en i dödsmaskineriet uppkommen driftstörning, som Jean Améry träffande anmärker. Kanske just därför är det så svårt att förlika sig med, vänja sig vid den exceptionella och regelvidriga existens som överlevnaden utgör.

Där Auschwitz börjar, där tar logiken slut.

Det var underligt att återkomma till mänsklighetens värld. Resten är en anekdot.

tisdag 18 oktober 2011

Vad är en nazist?

Den frågan har vi ställt oss, generation efter generation. Jag minns hur pappa försökte förklara det, på Lorensborg tidigt 1960-tal.

I min barndom lärde jag känna många av nazismens offer. Men visste jag vad en nazist var? Leonard Cohen ställde några lyriska frågor som jag skrattade åt.

Men nu har den amerikanska skådespelerskan Susan Sarandon hittat svaret. Påven är nazist! Ja, precis så säger hon. Och när ett sådant svar kommer så undrar man varför man måste börja om från början igen.

Vad är en nazist? Vad är nazism? Vad är nationalsocialism? Det är ju - varken mer eller mindre - så att vi européer tror att nazist och fascist bara är en form av skällsord. Därför kommer all egentlig betydelse att drunkna i klichéer. Susan Sarandon är en av miljoner skyldiga till det.

Dessutom tror jag att hon är så lat att hon går på hans nationalitet. Då blir det enkelt och banalt: varje tysk är ju nazist. Eller?

Hyllningen till henne i Vanløse.


Van Morrison gjorde en gång för länge sedan en sång som heter Vanlose Starway. Inte alla visste att hans Vanlose var danska Vanløse. Här sjunger han den med Georgie Fame i en tämligen färsk BBC-konsert. Blir det bättre? (Det fina med det här klippet är att man hittar så många andra nummer från samma konsert, med klassiker som One Irish Rover och Precious Time).