Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 24 oktober 2011
Klara besked i Libyen.
Så har han talat, Mahmoud Jibril, Libyens provisoriske ledare. Ingen behöver tvivla på innehållet i hans ord:
"Vi som är en muslimsk nation måste ta sharialagarna som källa till en grundlag - alla lagar som motsätter sig Islams principer är juridiskt ogiltiga."
Samtidigt som de stridande NATO-ländernas ledare talar om landet som en framtida demokrati får de alltså omedelbara dementier från det nationella övergångsrådet. Ingen tror väl på talet om att demokrati och sharia är förenliga principer. Man talar alltså om "Islams principer". Var finns de? De finns i Koranen och de konkretiseras av sharia-lagarna. Ett samhälle styrt av sharia kan aldrig jämföras med demokrati. Så för libyerna är det förvisso en befrielse från det förflutnas terror, från Kaddafis despotiska stat till - nej, inte frihet i den mening vi ger ordet, utan en via val utstakad väg till den shariastyrda diktaturen. Tunisierna har just genomfört ett sådant val och resultatet lär finnas färdigt imorgon - det kommer att ge oss en fingervisning om islamisternas styrka.
Här en grundkurs om några aspekter i sharia-lagstiftningen.
Roger Scruton intervjuad av Jyllands-Posten.
I danska Jyllands-Posten (ej på nätet) intervjuas Roger Scruton med anledning av den nya boken The Uses of Pessimism. Det finns många ämnen i intervjun, så låt mig bara plocka några russin. Roger Scruton nævner i sin seneste bog den store forbitrelse, der slår op imod ham i hans hjemland.
»Mit liv blev gjort ekstremt kompliceret gennem venstrefløjens vrede mod mig.Længe antog jeg, at dens destruktive holdning blot viste, hvor indskrænket den var, men efterhånden indså jeg, at det var uretfærdigt af mig. Der er et træk i menneskets natur, der udløser vreden mod kætteren. Et dybt behov for at ofre den, som kommer med sandheden. Evangelierne handler jo om det.«
Han kommer i bogen også ind på det paradoksale had, som slår op mod den, man anklager for hate-speech.
»Politikeren Enoch Powell blev overøst med had, da han i 1968 advarede mod indvandringens langsigtede konsekvenser. Han sagde ikke andet, end hvad der i dag er gået i opfyldelse. Vi leder hele tiden efter den person, der er ansvarlig for alt had. Uden at indse, at det er - dig selv. Man bebrejder en anden for det had, som man i virkeligheden selv er opfyldt af.
I Jesu tilfælde kunne ingen rigtigt anklage ham for at stå for det had, som de selv følte, og det forvirrede dem fuldstændig. Derfor var de nødt til at korsfæste ham.Det er et frygteligt fænomen. Ser vi politisk på det, som Pontius Pilatus gjorde, indser man, at det skal håndteres, for man kan ikke fjerne det træk ved mennesket. Pilatus indså, at han var oppe mod et fænomen i den menneskelige natur, som er ekstremt farligt. Han vaskede sine hænder, fordi han ikke delte mængdens følelser, men han efterkom den ikke desto mindre.«.
Som replik til dem, der mener, at de europæiske befolkninger lider af fremmedangst - xenofobi - har Roger Scruton dannet et nyt begreb: De lider selv af "oikofobi", lede ved hjemmet. Man vil meget gerne kritisere den vestlige verdens værdier sønder og sammen.Men man skal være varsom med at trække tæppet væk under sit eget, mener han.
»I Europa gennemlever vi for tiden en stor løgn, der siger, at folk ikke har brug for lande, ikke har brug for hjem. At alle grænser kan stå åbne, og fred bliver dermed den naturlige tilstand - trods historiens overvældende vidnesbyrd om det modsatte.«
Men i fremtiden vil det vel være anderledes, når skolerne skaber et nyt menneske ved at indlære tolerance og smidighed?
»Selvfølgelig skal skoler undervise i tolerance og frisind, men det gør man ved at give eleverne rigtig viden. Den gør dem i stand til at danne tolerance. Pensum var tidligere baseret på latin og græsk, på viden om Antikkens guder og sæder, på Bibelen og viden om Antikkens jøder osv. På den måde havde vi tidligere slet ikke en mono-kultur, men en meget åben kultur, hvor man virkelig lærte om den menneskelige mangfoldighed.
söndag 23 oktober 2011
I tillkortakommandet.
Foto: A. Nydahl
fredag 21 oktober 2011
Om lynchningen av Kaddafi.
När jag var i Benghazi för många år sedan viskades det på universitetet att man alldeles nyligen hade hängt ett antal upproriska studenter inne på universitetsområdet. Hans folk – de som “älskade honom” – levde i ständig fruktan. Också långt hemifrån visste libyer att de kunde spåras av regimens säkerhetstjänst. Också i Malmös stora moské visste man det. Kaddafi och hans muslimska världsorganisation står ännu som ägare av moskén. Vem vet hur det kommer att gå med det ägarskapet.
Jag tror att det, vid sidan av lynchningen finns en annan aspekt.
Utrikesminister Clinton sa i onsdags att man skulle ta Kaddafi, död eller levande. Det måste ha varit klartecknet.
En rättegång – oavsett var den hölls – skulle röja så mycket obekväma fakta om diktatorns närmaste omgivning att den var otänkbar. Inte bara de som nu är höjdare i “räddningsfronten” – allt från islamister och gamla Kaddafipolitiker, till panarabiska aktivister – har mycket att dölja.
Vad hade Kaddafi kunnat berätta om Tony Blairs och Berlusconis smutsiga, libyska affärer? Vad hade han haft att berätta om de amerikanska toppolitiker som gav honom frikort om de utan motargument kunde invadera Irak?
En död despot talar inte. En död man kan inte röja obehagliga saker för de ännu levande.
Lynchningen hade högre syften. Den hade med all säkerhet beordrats uppifrån. Men massans blodtörst styrde mordmetoden.
Nu väntar vi på att både Jemens och Syriens despoter ska vandra samma väg. Det kommer de att göra, när de inte längre är nyttiga för Vita huset. Det räcker nog med ett ord från Clinton.
"Det behövs en utredning, sade talesmannen för FN:s råd för mänskliga rättigheter, Rupert Colville ."
Dagens ledare i Sydsvenskan säger det bra: "Nationella övergångsrådet NTC, med Mustafa Abdul Jalil i spetsen, måste organisera val till en folkförsamling. Det kan bli en besvärlig process i ett land präglat av klan- och stammotsättningar och regional rivalitet. Något egentligt civilsamhälle finns inte. Lägg därtill att vissa personer i eller nära NTC tidigare haft höga poster i Kaddafis styre."
Foto: A. Nydahl
Kaddafis vanföreställningar.
Jag har med egna ögon sett hur "folkets kärlek" såg ut. Både i Benghazi och Tripoli har jag varit inne i folkmassor som på kommando skrikit ut sin "kärlek" som smattrande paroller. Det var en kuslig upplevelse av samma sort som jag tidigare bara sett i Albanien. En hejaklack-ledare och en massa som följde hans kommandon.
Nu hade Kaddafi bara en fråga kvar. Han ska ha ställt den igår när rebellerna drog ut honom ur avloppsröret: "Vem är ni?" Hade han alls kunnat föreställa sig att hans eget folk skulle misshandla och döda honom? Var det knarkande ungdomar han såg framför sig, medan blodet färgade hans ansikte och skjorta röda?
Nu var väl Kaddafi inte den första despoten som visade sig sakna kontakt med verkligheten. Men nog är det en historisk ironi att de miltals tunnlar han låtit bygga under och kring Tripoli - de skulle skydda mot en tänkt invasionsstyrka - aldrig kom till användning i den sista och avgörande fasen. Istället fick han söka skydd i ett avloppsrör under en väg i Sirte!
Nu går vi till helg. Oktobersolen lyser över byn. Det har regnat i natt, allt andas frid och stillhet. Tids nog stormar barnbarnen in i morgon. Det kommer inte att finnas möjlighet till annat än umgänge och lek. Det blir bra.
Foto: A. Nydahl
torsdag 20 oktober 2011
I förortens matbutik.
Jag ler och försäkrar henne om den minimala risken, men hon insisterar, "jag vet att man blir full av fyra öl." Så tar jag mina fem paket fryst torsk och hon hugger direkt: "Ska du verkligen äta fem fiskar!?".
När jag åker hem och packar upp skrattar jag för mig själv. Möten med frimodiga barn är det bästa som finns. Den där flickan hade jag aldrig sett förut, hon var absolut inte mer än sex år gammal och visste redan vad rim och reson var.
Foto: A. Nydahl
Kaddafi död.
Får jag påminna om mina Libyentexter? De som finns här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här här och här.
Och här finns DN:s rapportering. Och Svenskans.
Jag tror vi kan räkna med jubelscener i varje nyhetsprogram de närmaste dagarna. Men analys? Mer tveksamt, om vi ska döma efter den arabiska våren så här långt. Det som sker i Libyen har föga med frihet att göra. Det har mer att göra med frihet från Kaddafi och hans klan som i mer än fyrtio år förslavat libyerna.
Men det som började i Benghazi för åtta månader sedan och fick sin final i Sirte idag är i högre grad ett islamistiskt uppror mot en regim som försökte överleva utan islam. Kaddafi var denna regims "rorsman" precis som Mao var den kinesiska kulturrevolutionens (och Kaddafis Gröna boken är inte av en tillfällighet så lik Maos lilla röda). Hans "visdom" och envälde räckte inte mot den växande väckelsen som också nått Libyen. Koranen och Sharia-romantiken segrade idag. Och om jubelscenerna nu är omfattande så tror jag att vi rätt så snart också kan få se nya exempel på hur en sharia-styrd stat fungerar (när vi tröttnat på att se exempel från saudiernas regim).
En helt ekonomisk/praktisk sak har med dagens händelser fått ny aktualitet: vem ska avgöra ägarfrågan för stora moskén i Malmö, den som faktiskt är en del av Kaddafis världsorganisation World Islamic Call Society?
Bilden på Kaddafi och några personer ur livvakten tog jag i Benghazi i april 1983, då han stod på toppen av sin makt.
Bernard Lewis: Tro och makt.
Jag fann Lewis på omvägar, då jag läste I krigens hus av danskarna Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard.
Varför Lewis inte tidigare översatts till svenska är obegripligt. Han har trots allt viktiga verk som The Crisis of Islam: Holy War and Unholy Terror och What Went Wrong? bakom sig.
Nu reparerar förlaget Mimer skadan med att ge ut en samlingsvolym från 2010: Tro och makt. Religion och politik i Mellanöstern (i översättning av Mikael Mosesson).
Min första reaktion när jag får boken är besvikelse. Här finns nämligen texter som skrev på 1990-talet och som i flera avseenden akterseglats av den snabba och katastrofala “utvecklingen”. Men när jag läser texterna inser jag att de fortfarande är informativa och givande, för att de ger oss grundkunskapen om islam och islamism. Det finns två kapitel om islam och muslimers relation till och närvaro i Europa. Där tycker jag dock att åren sprungit förbi Lewis. Det skulle ha varit mycket intressant att läsa analyser av honom kring den islamisering som äger rum i hela Europa idag. Den äldsta texten är från ett symposion 1987 och den nyaste, som också avslutar boken, en föreläsning från 2007.
Men bokens tyngdpunkt ligger på Mellanöstern, och trots att förändringarna/revolutionerna/inbördeskrigen och islamismens framflyttade positioner där i år lämnat de flesta sanningar bakom sig, så finns det anledning att studera dessa texter.
Den som söker uppdaterad information om islams och islamismens senaste utveckling bör läsa andra böcker. Men den som vill lära sig något om de teologiska och politiska grunderna finner här en guldgruva. Lewis historiska kunskaper är sådana att han väldigt otvunget kan vandra fram och tillbaka i de olika epokerna, och på så sätt teckna en bild av skeendet.
Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död. Memoarer (Atlantis förlag).
Alltså: Ahlmark som rött skynke för en ryggmärgsvänster som diskvalificerat allt han sagt. Ahlmark som Israelvän (helt otidsenligt, idag ska man vara Hamas-anhängare), Ahlmark som antikommunist (också det otidsenligt, man ska vara antifascist, endast och allena det - hävdar man ett motstånd också mot andra totalitära läror förlorar man fokus, sägs det), Ahlmark som borgerlig partiledare (den rättfärdige är idag sosse eller vänsterpartist, förstås). Skämt å sido, Ahlmark står för allt det som mediavänstern föraktar. Han har stått där länge, till synes orubblig för den som vägrar se nyanser. I själva verket är hans livsgärning präglad av självrannsakan (och inte minst i memoarerna får man exempel på det).
Javisst, så har det varit. Och så är det alltjämt med partiledare, de präglas av och präglar oss med sin offentliga roll och gärning (och endast det som skrivs in i årskrönikorna tycks bestå). Ahlmark var vice statsminister en gång i tiden. För de aktivister som drivs av lättja blir det ett argument att han en gång önskade de sparkade fabriksarbetarna lycka till. Det är som Friggebo och We shall overcome. Det blir en lustighet som ingen behöver ta ansvar för. Och då behöver man inte se bakom senaste Rapport-sändningens rappa nyheter.
Nå, under många år skrev jag i Judisk Krönika om kulturhistoria och spåren i Europa efter förintelsen. Det slutade jag med i samma stund som redaktör Jakubowski fann anledning att driva med de judar som ville stifta fred med palestinierna. Under dessa år fann jag dock att jag, en gammal revolutionär från Malmös allra värsta vänster, stod vid samma vägmärken som Ahlmark. Jag ser också i hans självbiografi att våra vägar korsats. Hans berättelser om poeten Yehuda Amichai gör mig rörd, inte minst för att jag själv hade förmånen att få besöka honom i Jerusalem tillsammans med hans gamla elev, Ofra Ben Jakov, som då var en av mina guider i den israeliska huvudstaden, Ofra som kommit till Israel med sina föräldrar från Yemen.
Men Per Ahlmark är, trots den viktiga solidariteten med det judiska folket, så mycket mer. Han är i mina ögon en av de modigaste och mest rakryggade just för att han lämnade både regeringen och partiledarskapet av inre övertygelse. Han var inte gammal då. Men beslutet hade mognat i honom. Han ville något annat. Han ville vara en fri intellektuell. Just därför tackade han nej till alla reträttplatser som erbjöds honom. Han ville inte bli ambassadör eller landshövding. Han ville bort från alltsammans.
Jag har sett kritiker som gnäller på honom för att han öppenhjärtigt kritiserar partikamrater. Jag har sett att hans fria ord gör att människor blir generade och betraktar honom som en demagog. Men kära nån, är det inte just hans orädda och rättframma berättelser som gör hans memoarer så läsvärda? Vad skulle vi ha för glädje av en memoar som strök både det förflutna och det samtida medhårs? Jag tycker det är både lämpligt och lyckat att han skärper tonen mot liberaler som saknar hållning.
Det finns ingen anledning för mig att gå in på detaljer. Den som söker sådana hittar naturligtvis rätt födelseår, rätt ministerår och andra uppgifter om Ahlmark som poet och skönlitterär författare. Memoarerna innehåller också allt man kan tänkas vara intresserad av i den meningen. Det som jag tycker är viktigast, är att vi med Ahlmark får en memoar som utgår ifrån ett liv i den politiska toppen, skriven med just den distans som avhopparen kan tänkas ha. Han är en fri ande, och det är som en fri ande han inger respekt. Också i memoarboken.
onsdag 19 oktober 2011
François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis förlag)
François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.
Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att ”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.
Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de tre totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen. Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.
Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen.
Denna 700 sidor tjocka studie utkommer om två veckor (den 2 november). Jag skulle rekommendera den som studieobjekt för den kommande vintern. Det finns i bokfloden ingen angelägnare bok just nu. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.
När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:
”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.”
Imre Kertész - en påminnelse.
Hämtat från Imre Kertész författarskap (i översättning av Ervin Rosenberg)
1. Ur "En annan"
Författarpladder i sällskapsrummet: ensamma rovdjur kretsar runt de tomma faten.
Den döende parken. Dungen av barrträd som förr svällde av kraft och strävade mot skyn mittemot mitt fönster - under många år kallade jag dem 'gröna lågor' - förtvinar nu uttorkad, gråblek och vissen.
Vaga intryck av kalla beröringar från mina yrkesbröder. Jag tycker mig höra reptiler glida förbi bakom min rygg, men så snart jag vänder mig om försvinner de eller förvrider snabbt sina krokodilmunnar till ett leende. De sticker en recension i handen på mig, och jag kan inte avgöra om det rör sig om elakhet eller ren och skär välvilja.
2. Ur "Det landsförvisade språket"
Ja, litteratur, liksom all konst, är människans livsnödvändiga aktivitet. Förutsatt att hon bedriver den med livsnödvändig aktivitet. Om inte, då är den förstås oviktig (...)
I den ljumma kvällen är trottoarserveringarna ännu öppna utanför de wienska kaféerna och barerna; jag sätter mig på en av dem, beställer en öl för att skölja ner mina farhågor, och Gugelhupfen, förstås. Gode Gud, är det inte just en pornografisk films grälla affisch som hånler mot mig? Föreställningen måste ha slutat alldeles nyss, ty man håller just på att slå upp dörrarna; en brunhyllt ung man är på väg ut med händerna i fickan. Jag väntar på den utströmmande publiken: den kommer inte. Allt tyder på att den var han, den brunhyllte unge mannen. Hurså? Är inte ens porrfilmen viktig längre här? frågar jag mig bestört.
3. Ur "Galärdagbok"
Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.
När du är död, njut av tystnaden.
... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...
Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.
Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.
... fascismens olika färgnyanser...
Karaktäristiskt för vår värld är den fråga som så ofta ställs i dessa dagar: varför kommunismen (bolsjevismen, socialismen eller vad den nu ska heta) egentligen bröt samman, men ingen frågar varför och hur den över huvud taget kunde bestå så länge.
4. Ur "Dossier K."
Den överlevande är ett undantag, hans existens är i själva verket resultatet av en i dödsmaskineriet uppkommen driftstörning, som Jean Améry träffande anmärker. Kanske just därför är det så svårt att förlika sig med, vänja sig vid den exceptionella och regelvidriga existens som överlevnaden utgör.
Där Auschwitz börjar, där tar logiken slut.
Det var underligt att återkomma till mänsklighetens värld. Resten är en anekdot.
tisdag 18 oktober 2011
Vad är en nazist?
Den frågan har vi ställt oss, generation efter generation. Jag minns hur pappa försökte förklara det, på Lorensborg tidigt 1960-tal.I min barndom lärde jag känna många av nazismens offer. Men visste jag vad en nazist var? Leonard Cohen ställde några lyriska frågor som jag skrattade åt.
Men nu har den amerikanska skådespelerskan Susan Sarandon hittat svaret. Påven är nazist! Ja, precis så säger hon. Och när ett sådant svar kommer så undrar man varför man måste börja om från början igen.
Vad är en nazist? Vad är nazism? Vad är nationalsocialism? Det är ju - varken mer eller mindre - så att vi européer tror att nazist och fascist bara är en form av skällsord. Därför kommer all egentlig betydelse att drunkna i klichéer. Susan Sarandon är en av miljoner skyldiga till det.
Dessutom tror jag att hon är så lat att hon går på hans nationalitet. Då blir det enkelt och banalt: varje tysk är ju nazist. Eller?
Hyllningen till henne i Vanløse.
Van Morrison gjorde en gång för länge sedan en sång som heter Vanlose Starway. Inte alla visste att hans Vanlose var danska Vanløse. Här sjunger han den med Georgie Fame i en tämligen färsk BBC-konsert. Blir det bättre? (Det fina med det här klippet är att man hittar så många andra nummer från samma konsert, med klassiker som One Irish Rover och Precious Time).
Dagens erbjudande. James Joyce för mångmiljonärens bankfack.
Jag har läst den här annonsen ett flertal gånger sedan TLS kom med posten igår. En tanke slog mig: detta måste väl vara ett utslag av den våldsamt överdrivna fetischism som härskar i bokens värld? Blir Ulysses mer värd med en namnteckning? Boken tycks befinna sig mellan två poler: den ena utgörs av livsmedelsjättens lastpall där den senaste deckaren staplas i tusental, och den andra av det som kallas "smalt" och som i sin exklusivitet ska skattas så högt att det blir ett privilegium för mångmiljonären. Vad gör en köpare av detta verk? Ställer det i en glasmonter i vardagsrummet? Låser in det i ett bankvalv? Till vilken nytta - och glädje - köps det?

