fredag 21 oktober 2011

Kaddafis vanföreställningar.

"No, no, my people love me". Det sa Kaddafi när BBC satte sig i samtalssoffan med honom. Benghazi hade just revolterat och han kunde inte föreställa sig annat än knarkande ungdomar och al-Qaida som ställde till bråk.

Jag har med egna ögon sett hur "folkets kärlek" såg ut. Både i Benghazi och Tripoli har jag varit inne i folkmassor som på kommando skrikit ut sin "kärlek" som smattrande paroller. Det var en kuslig upplevelse av samma sort som jag tidigare bara sett i Albanien. En hejaklack-ledare och en massa som följde hans kommandon.

Nu hade Kaddafi bara en fråga kvar. Han ska ha ställt den igår när rebellerna drog ut honom ur avloppsröret: "Vem är ni?" Hade han alls kunnat föreställa sig att hans eget folk skulle misshandla och döda honom? Var det knarkande ungdomar han såg framför sig, medan blodet färgade hans ansikte och skjorta röda?

*

Nu var väl Kaddafi inte den första despoten som visade sig sakna kontakt med verkligheten. Men nog är det en historisk ironi att de miltals tunnlar han låtit bygga under och kring Tripoli - de skulle skydda mot en tänkt invasionsstyrka - aldrig kom till användning i den sista och avgörande fasen. Istället fick han söka skydd i ett avloppsrör under en väg i Sirte!

*

Nu går vi till helg. Oktobersolen lyser över byn. Det har regnat i natt, allt andas frid och stillhet. Tids nog stormar barnbarnen in i morgon. Det kommer inte att finnas möjlighet till annat än umgänge och lek. Det blir bra.

Foto: A. Nydahl

torsdag 20 oktober 2011

I förortens matbutik.

Jag åker dit ibland, till Netto på Gamlegården, stans lågprisbutik för livsmedel. I eftermiddags, efter att jag hade betalt, står jag med kassen och ska lägga ner det jag köpt. Jag har just ett 4-pack glasflaskor öl i min hand när en liten flicka tittar mig i ögonen och säger: "Om du dricker alla dom blir du full".

Jag ler och försäkrar henne om den minimala risken, men hon insisterar, "jag vet att man blir full av fyra öl." Så tar jag mina fem paket fryst torsk och hon hugger direkt: "Ska du verkligen äta fem fiskar!?".

När jag åker hem och packar upp skrattar jag för mig själv. Möten med frimodiga barn är det bästa som finns. Den där flickan hade jag aldrig sett förut, hon var absolut inte mer än sex år gammal och visste redan vad rim och reson var.

Foto: A. Nydahl

Kaddafi död.

Ja, så kom då äntligen nyheten. Kaddafi greps skadad men avled. Vem sörjer honom?

Får jag påminna om mina Libyentexter? De som finns här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här, här här och här.

Och här finns DN:s rapportering. Och Svenskans.

Jag tror vi kan räkna med jubelscener i varje nyhetsprogram de närmaste dagarna. Men analys? Mer tveksamt, om vi ska döma efter den arabiska våren så här långt. Det som sker i Libyen har föga med frihet att göra. Det har mer att göra med frihet från Kaddafi och hans klan som i mer än fyrtio år förslavat libyerna.

Men det som började i Benghazi för åtta månader sedan och fick sin final i Sirte idag är i högre grad ett islamistiskt uppror mot en regim som försökte överleva utan islam. Kaddafi var denna regims "rorsman" precis som Mao var den kinesiska kulturrevolutionens (och Kaddafis Gröna boken är inte av en tillfällighet så lik Maos lilla röda). Hans "visdom" och envälde räckte inte mot den växande väckelsen som också nått Libyen. Koranen och Sharia-romantiken segrade idag. Och om jubelscenerna nu är omfattande så tror jag att vi rätt så snart också kan få se nya exempel på hur en sharia-styrd stat fungerar (när vi tröttnat på att se exempel från saudiernas regim).

En helt ekonomisk/praktisk sak har med dagens händelser fått ny aktualitet: vem ska avgöra ägarfrågan för stora moskén i Malmö, den som faktiskt är en del av Kaddafis världsorganisation World Islamic Call Society?

*

Bilden på Kaddafi och några personer ur livvakten tog jag i Benghazi i april 1983, då han stod på toppen av sin makt.

Bernard Lewis: Tro och makt.

Bernard Lewis är islamforskaren vars kanske främsta insats för studier i ämnet här i Norden varit att han lyft fram de två grundläggande begreppen Islams hus och Krigets hus. Där sammanfattas hela den islamistiska synen på världen, dels Islams hus där “rättvisa” (dvs sharia) råder, och Krigets hus (där islam så småningom förväntas gripa makten).

Jag fann Lewis på omvägar, då jag läste I krigens hus av danskarna Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard.

Varför Lewis inte tidigare översatts till svenska är obegripligt. Han har trots allt viktiga verk som The Crisis of Islam: Holy War and Unholy Terror och What Went Wrong? bakom sig.

Nu reparerar förlaget Mimer skadan med att ge ut en samlingsvolym från 2010: Tro och makt. Religion och politik i Mellanöstern (i översättning av Mikael Mosesson).

Min första reaktion när jag får boken är besvikelse. Här finns nämligen texter som skrev på 1990-talet och som i flera avseenden akterseglats av den snabba och katastrofala “utvecklingen”. Men när jag läser texterna inser jag att de fortfarande är informativa och givande, för att de ger oss grundkunskapen om islam och islamism. Det finns två kapitel om islam och muslimers relation till och närvaro i Europa. Där tycker jag dock att åren sprungit förbi Lewis. Det skulle ha varit mycket intressant att läsa analyser av honom kring den islamisering som äger rum i hela Europa idag. Den äldsta texten är från ett symposion 1987 och den nyaste, som också avslutar boken, en föreläsning från 2007.

Men bokens tyngdpunkt ligger på Mellanöstern, och trots att förändringarna/revolutionerna/inbördeskrigen och islamismens framflyttade positioner där i år lämnat de flesta sanningar bakom sig, så finns det anledning att studera dessa texter.

Den som söker uppdaterad information om islams och islamismens senaste utveckling bör läsa andra böcker. Men den som vill lära sig något om de teologiska och politiska grunderna finner här en guldgruva. Lewis historiska kunskaper är sådana att han väldigt otvunget kan vandra fram och tillbaka i de olika epokerna, och på så sätt teckna en bild av skeendet.

Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död. Memoarer (Atlantis förlag).

Jag har läst och grunnat på vad jag kan säga om Per Ahlmarks memoarer och kommit fram till att det vore ytterst oklokt att säga någonting utan att börja med den bild av honom jag burit med mig genom åren.

Alltså: Ahlmark som rött skynke för en ryggmärgsvänster som diskvalificerat allt han sagt. Ahlmark som Israelvän (helt otidsenligt, idag ska man vara Hamas-anhängare), Ahlmark som antikommunist (också det otidsenligt, man ska vara antifascist, endast och allena det - hävdar man ett motstånd också mot andra totalitära läror förlorar man fokus, sägs det), Ahlmark som borgerlig partiledare (den rättfärdige är idag sosse eller vänsterpartist, förstås). Skämt å sido, Ahlmark står för allt det som mediavänstern föraktar. Han har stått där länge, till synes orubblig för den som vägrar se nyanser. I själva verket är hans livsgärning präglad av självrannsakan (och inte minst i memoarerna får man exempel på det).

Javisst, så har det varit. Och så är det alltjämt med partiledare, de präglas av och präglar oss med sin offentliga roll och gärning (och endast det som skrivs in i årskrönikorna tycks bestå). Ahlmark var vice statsminister en gång i tiden. För de aktivister som drivs av lättja blir det ett argument att han en gång önskade de sparkade fabriksarbetarna lycka till. Det är som Friggebo och We shall overcome. Det blir en lustighet som ingen behöver ta ansvar för. Och då behöver man inte se bakom senaste Rapport-sändningens rappa nyheter.

Nå, under många år skrev jag i Judisk Krönika om kulturhistoria och spåren i Europa efter förintelsen. Det slutade jag med i samma stund som redaktör Jakubowski fann anledning att driva med de judar som ville stifta fred med palestinierna. Under dessa år fann jag dock att jag, en gammal revolutionär från Malmös allra värsta vänster, stod vid samma vägmärken som Ahlmark. Jag ser också i hans självbiografi att våra vägar korsats. Hans berättelser om poeten Yehuda Amichai gör mig rörd, inte minst för att jag själv hade förmånen att få besöka honom i Jerusalem tillsammans med hans gamla elev, Ofra Ben Jakov, som då var en av mina guider i den israeliska huvudstaden, Ofra som kommit till Israel med sina föräldrar från Yemen.

Men Per Ahlmark är, trots den viktiga solidariteten med det judiska folket, så mycket mer. Han är i mina ögon en av de modigaste och mest rakryggade just för att han lämnade både regeringen och partiledarskapet av inre övertygelse. Han var inte gammal då. Men beslutet hade mognat i honom. Han ville något annat. Han ville vara en fri intellektuell. Just därför tackade han nej till alla reträttplatser som erbjöds honom. Han ville inte bli ambassadör eller landshövding. Han ville bort från alltsammans.

En ung Per Ahlmark med
Israels förste ledare Ben Gurion.


Jag har sett kritiker som gnäller på honom för att han öppenhjärtigt kritiserar partikamrater. Jag har sett att hans fria ord gör att människor blir generade och betraktar honom som en demagog. Men kära nån, är det inte just hans orädda och rättframma berättelser som gör hans memoarer så läsvärda? Vad skulle vi ha för glädje av en memoar som strök både det förflutna och det samtida medhårs? Jag tycker det är både lämpligt och lyckat att han skärper tonen mot liberaler som saknar hållning.

Det finns ingen anledning för mig att gå in på detaljer. Den som söker sådana hittar naturligtvis rätt födelseår, rätt ministerår och andra uppgifter om Ahlmark som poet och skönlitterär författare. Memoarerna innehåller också allt man kan tänkas vara intresserad av i den meningen. Det som jag tycker är viktigast, är att vi med Ahlmark får en memoar som utgår ifrån ett liv i den politiska toppen, skriven med just den distans som avhopparen kan tänkas ha. Han är en fri ande, och det är som en fri ande han inger respekt. Också i memoarboken.

onsdag 19 oktober 2011

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis förlag)

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).

François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.

Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att ”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.

Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de tre totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen. Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.

Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen.

Denna 700 sidor tjocka studie utkommer om två veckor (den 2 november). Jag skulle rekommendera den som studieobjekt för den kommande vintern. Det finns i bokfloden ingen angelägnare bok just nu. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.

När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:

”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.”

Imre Kertész - en påminnelse.

Imre Kertész, Torgny Lindgren
och Ervin Rosenberg. Foto: privat.

Hämtat från Imre Kertész författarskap (i översättning av Ervin Rosenberg)

1. Ur "En annan"

Författarpladder i sällskapsrummet: ensamma rovdjur kretsar runt de tomma faten.

Den döende parken. Dungen av barrträd som förr svällde av kraft och strävade mot skyn mittemot mitt fönster - under många år kallade jag dem 'gröna lågor' - förtvinar nu uttorkad, gråblek och vissen.

Vaga intryck av kalla beröringar från mina yrkesbröder. Jag tycker mig höra reptiler glida förbi bakom min rygg, men så snart jag vänder mig om försvinner de eller förvrider snabbt sina krokodilmunnar till ett leende. De sticker en recension i handen på mig, och jag kan inte avgöra om det rör sig om elakhet eller ren och skär välvilja.

2. Ur "Det landsförvisade språket"

Ja, litteratur, liksom all konst, är människans livsnödvändiga aktivitet. Förutsatt att hon bedriver den med livsnödvändig aktivitet. Om inte, då är den förstås oviktig (...)

I den ljumma kvällen är trottoarserveringarna ännu öppna utanför de wienska kaféerna och barerna; jag sätter mig på en av dem, beställer en öl för att skölja ner mina farhågor, och Gugelhupfen, förstås. Gode Gud, är det inte just en pornografisk films grälla affisch som hånler mot mig? Föreställningen måste ha slutat alldeles nyss, ty man håller just på att slå upp dörrarna; en brunhyllt ung man är på väg ut med händerna i fickan. Jag väntar på den utströmmande publiken: den kommer inte. Allt tyder på att den var han, den brunhyllte unge mannen. Hurså? Är inte ens porrfilmen viktig längre här? frågar jag mig bestört.


3. Ur "Galärdagbok"

Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.

När du är död, njut av tystnaden.

... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...

Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.

Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

... fascismens olika färgnyanser...

Karaktäristiskt för vår värld är den fråga som så ofta ställs i dessa dagar: varför kommunismen (bolsjevismen, socialismen eller vad den nu ska heta) egentligen bröt samman, men ingen frågar varför och hur den över huvud taget kunde bestå så länge.


4. Ur "Dossier K."

Den överlevande är ett undantag, hans existens är i själva verket resultatet av en i dödsmaskineriet uppkommen driftstörning, som Jean Améry träffande anmärker. Kanske just därför är det så svårt att förlika sig med, vänja sig vid den exceptionella och regelvidriga existens som överlevnaden utgör.

Där Auschwitz börjar, där tar logiken slut.

Det var underligt att återkomma till mänsklighetens värld. Resten är en anekdot.

tisdag 18 oktober 2011

Vad är en nazist?

Den frågan har vi ställt oss, generation efter generation. Jag minns hur pappa försökte förklara det, på Lorensborg tidigt 1960-tal.

I min barndom lärde jag känna många av nazismens offer. Men visste jag vad en nazist var? Leonard Cohen ställde några lyriska frågor som jag skrattade åt.

Men nu har den amerikanska skådespelerskan Susan Sarandon hittat svaret. Påven är nazist! Ja, precis så säger hon. Och när ett sådant svar kommer så undrar man varför man måste börja om från början igen.

Vad är en nazist? Vad är nazism? Vad är nationalsocialism? Det är ju - varken mer eller mindre - så att vi européer tror att nazist och fascist bara är en form av skällsord. Därför kommer all egentlig betydelse att drunkna i klichéer. Susan Sarandon är en av miljoner skyldiga till det.

Dessutom tror jag att hon är så lat att hon går på hans nationalitet. Då blir det enkelt och banalt: varje tysk är ju nazist. Eller?

Hyllningen till henne i Vanløse.


Van Morrison gjorde en gång för länge sedan en sång som heter Vanlose Starway. Inte alla visste att hans Vanlose var danska Vanløse. Här sjunger han den med Georgie Fame i en tämligen färsk BBC-konsert. Blir det bättre? (Det fina med det här klippet är att man hittar så många andra nummer från samma konsert, med klassiker som One Irish Rover och Precious Time).

Dagens erbjudande. James Joyce för mångmiljonärens bankfack.

Tja, har man så där fyra eller fem miljoner över så kan man bjuda på Ulysses, en upplaga om hundra ex signerad av Joyce själv, utgåvan från 1922 från Sylvia Beach. Annonsen hittade jag i veckans TLS. Klicka på den så kan du läsa informationen om boken.

*

Jag har läst den här annonsen ett flertal gånger sedan TLS kom med posten igår. En tanke slog mig: detta måste väl vara ett utslag av den våldsamt överdrivna fetischism som härskar i bokens värld? Blir Ulysses mer värd med en namnteckning? Boken tycks befinna sig mellan två poler: den ena utgörs av livsmedelsjättens lastpall där den senaste deckaren staplas i tusental, och den andra av det som kallas "smalt" och som i sin exklusivitet ska skattas så högt att det blir ett privilegium för mångmiljonären. Vad gör en köpare av detta verk? Ställer det i en glasmonter i vardagsrummet? Låser in det i ett bankvalv? Till vilken nytta - och glädje - köps det?

måndag 17 oktober 2011

Teknik och konservatism.

Röda blad på Ivö i oktober.

Eftersom jag är en djupt konservativ människa när det handlar om teknik så har jag stått utanför hela det system av in- och utbetalningar man kan göra på nätet. Fram till nyligen skickade jag mina räkningar med en betalningsorder i kuvert till bankgirot.

Först idag stegade jag in på mitt bankkontor i centrum och fick en dosa för att skapa min egen sida på Internet-banken. När jag nu prövat den och ser hur barnsligt enkelt och smidigt det är rodnar jag. Varför väntade jag så länge?

Det har varit så med all teknik i mitt liv. När jag mellan 1988 och 1997 drev tidskriften Studiekamraten (från 1991 som ägare efter Bibliotekstjänst) och mitt förlag, fanns det ingen dator i mitt hus. Jag skickade alla texter som skulle göras för tidskriften och böckerna till tryckeriet, som satte dem och skickade korrektur till mig. Först efter några år skaffade jag en elektrisk skrivmaskin.

Med den arbetade jag fram till 2002. Då fick jag i uppdrag att översätta ett Bob Dylanlexikon, och förlaget vägrade ta emot texten på papper. Av den vänlige förläggaren fick jag en urgammal men fungerande Appledator och en laserskrivare. Jag började sakta treva mig fram och kunde så småningom arbeta med den. Men det kostade mig ett helt manus som bara försvann. Vilken knapp jag kommit åt har jag ingen aning om. Lexikonet utkom 2003.

Äpplen på Ivö i oktober.

Nå, det skulle dröja ännu ett år innan jag köpte en egen första PC. Och det dröjde fram till 2004 innan jag anslöt mig, först via telefon, och sedan, när Bredband i Kristianstad anslutit lilla Viby till sitt nät, med ett ADSL som fungerade mycket dåligt i början, men som numera är mycket stabilt.

Ja, som exempel berättade jag detta. Fler exempel? Körkort har jag aldrig tagit. Har aldrig ägt en bil, men åker gärna med A. när det ska storhandlas eller uträttas långväga ärenden. Moped hade jag några år för länge sedan. Men jag cyklar för det mesta och tar buss när det behövs.

Har jag någon mobil? Nej, jag har ingen mobil, har aldrig haft någon. Har jag någon maskin för musik i öronen när jag cyklar? Nej, sådan maskin har jag inte och jag skulle inte ens våga gissa vad de heter. Har jag en läsplatta? Nej, jag behöver ingen sådan, eftersom mitt bibliotek är fyllt och överfyllt många gånger om. Det är böcker jag talar om, böcker tryckta på papper som lockar mig till daglig läsning.

Men jag har kyl och frys, jag har en spis där jag lagar min mat. Och ja, jag har en mycket bra stereoanläggning, men använder den ytterst sällan. Inte ens musiken hörs särskilt ofta i mitt hem längre, eftersom det är tystnaden jag längtar (om inte fadon, de milda jazzballaderna eller barocken någon gång frestar mig). Har jag lampor? Ja, jag har lampor och jag har dessutom oljefyllda element som är elektriska. Nej, jag har ingen kamin eller öppen spis. Men nästa gång jag flyttar - om det blir någon - ska jag se till att det finns. Jag avundas alltid mina söner och döttrar som i sina hem gottar sig vid den sprakande brasan.

Är jag med andra ord extremt konservativ? Ja, det är jag nog, men å andra sidan menar jag att det finns mycket liten anledning att jaga efter mer teknik än jag verkligen behöver. Datorn har stulit tillräckligt med uppmärksamhet redan. Resten av livet får bli en skola där jag möjligen lär mig hur jag fler timmar per dygn avstår från att använda den. Från och med nu.

Bilder: Astrid Nydahl.

Måndagar, mörka eftermiddagar, propaganda och filosofi.

Det går inte att komma undan. Oktober närmar sig november och den inbilska sommartiden övergår i normaltid. Då ser jag framför mig de riktigt mörka eftermiddagarna, då vi redan vid 16-tiden stirrar i fönstren som vore de speglar, slår oss ner med en god middag, ett rött vin och en bra film. Det är sådana dagar som skänker den verkliga vilan. Två veckor återstår till söndagen den 30 oktober.

På nätet diskuterar man idag det faktum att Politiskt inkorrekt stänger för gott. Jag har svårt att se det som en förlust. Oavsett vad som skrivits i den har det alltid kantrat över i propagandaspråket och tyngts av en tjatig och entonig evighetsmaskin som dygnet runt malt samma ämnen, utifrån samma infallsvinklar.

Själv föredrar jag de personliga bloggarna, de som en eller två personer gör därför att de har ett behov som ligger bortom det partipolitiska eller det skenbart ideella. Snaphanen är en sådan, och den har ett ben i det danska och ett i det svenska, kanske beroende på att en av dess två redaktörer sedan länge är förankrad både i Skåne och Småland, vid sidan av det hemtama Köpenhamn. Men Snaphanen kan också utan att förfäras berätta om en (både svunnen och saknad) värld med helt andra ideal än dagens snöpta, islamistiska, som framför allt tycks sträva efter att hindra eller begränsa kvinnors frihet, både med klädedräkter och religiösa påbud. Det frihetliga förmedlas inte sällan i bilder av dagens nordiska verklighet. En av flera viktiga faktorer som gör att jag gärna läser Snaphanen, är att den står emot den gängse europeiska anti-judiska hetsen, och att den ser sambandet mellan antisemitism, muslimsk fundamentalism och ryggmärgsreflexer på vänstersidan (som t.ex. gör det möjligt för svensk och dansk vänster att manifestera tillsammans med Hamas), liksom den urbota dumma extremhögerns malande om "judiska konspirationer". Snaphanen visar att en frihetlig attityd idag måste argumentera mot alla dessa inriktningar.

Att jag är kritisk mot enskilda poster hos Snaphanen är inte heller något problem. Tvärtom betraktar jag den som en motvikt, eftersom jag lever i ett svenskt mediaklimat där den vulgära och populistiska hetsen mot Danmark är helt dominerande. Att jag för mer än ett år sedan avslutade allt arbete i svensk press hade inte så lite med just det att göra.

Jag försöker själv i min blogg skriva om det som anses mindre lämpat, men jag skulle aldrig komma på tanken att låta mina ord tjäna någons intressen. Att vara fri i sitt skrivande är framför allt att låta den egna kunskapstörsten och de egna bildningsidealen prägla texterna. Det är min ambition oavsett om jag skriver om ökenreligioner eller litteratur. Var det något jag lärde mig av åren i den portugisiska fado-musikens trånga gränder, så var det att förena öppenheten utåt med ett värnande av den egna identiteten och kulturen. Inte antingen-eller utan både-och.

Å andra sidan läser jag allra helst Times Literary Supplement. Måndagar kommer den med posten från London. Om den inte gör det så ägnar jag måndagen åt en bok jag kanske påbörjat den gångna helgen. Just nu läser jag en fransk tegelsten om kommunismens ideologi. Sådan kunskap hämtar man inte i propagandan.

Foto: Astrid Nydahl. (Klicka på bilden, så ser du också de tunna spindelvävstrådarna).

söndag 16 oktober 2011

Stig Sjödin.

Stig Sjödin (1917-1993) var en av få poeter som inspirerade mig i ungdomen. Vid sidan av Josef Kjellgren träffade han just där min egen erfarenhet av fabriksarbete och magsår fanns.

Vem i svensk poesi kunde som Sjödin, i Sotfragment, göra den erfarenheten rättvisa? Vem kunde, mer än han, se individen i det kollektiv som fick efterkrigstidens fabriker att larma och mullra dygnet runt? Den industriella epoken krävde en särskild sorts röst för att rättvist låta sig beskrivas. Sjödin skrev:

"Motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen,
inte heller hemgång med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna
som var förnedringen.
Nej, det var den osynliga nåden
att få slita ut sig,
den stora favören att få välja
där val ej fanns."

Stig Sjödin-sällskapet har nu utgivit en urvalsvolym, Söndagsbarn skall mycket se, som spänner över hela hans diktargärning. Jag visar er här ett helt uppslag ur Molnskugga från 1955 (klicka för läsbart format):

lördag 15 oktober 2011

Salafister och sopraner.

Ettans buss tar mig hem. Chauffören är en palestinsk salafist. Han nedlåter sig aldrig att besvara en hälsning. Medan han kör har han musiken instoppad i öronen, frestas man tro till dess han tar av öronsnäckorna och man hör Koranverserna läsas. Helt trygg känner jag mig aldrig när det är han som kör. Hör och ser han den skånska verkligheten utmed vägen, eller är hela han uppslukad av Koranens budskap?

*

Förra helgen blev en tatueringssalong beskjuten på Cardellsgatan inne i centrum. Natten till i måndags vandaliserades en annan salong på Österlånggatan. Den här helgen riktades elden mot en likadan inrättning på Långebro, en ung man blev skjuten i benen. I samma takt som skotten och knytnävarna ekar i gränderna inser man, steg för steg, att staden följer samma branta kurva neråt, som tidigare Malmö, Landskrona och andra städer gjort. Otryggheten är inte bara ett nattligt fenomen. Att befinna sig i centrum en vanlig kväll är inte det klokaste. Inte ens de sedan länge besökta restaurangerna bjuder på självklart skydd. När man minst anar det droppar blodet mot golven.

*

Och här, under månen i vinterkylan, tänker jag: att få se utdelningen av Birgit Nilsson-priset till Ricardo Muti var ändå en sådan motvikt att man går till sängs utan ångest. Att dela svärta med en stor konstnär är detsamma som att dela en knippe ljus med någon. Det ser mörkt ut, men det kan vara en felsyn. Eller? Lyssna till La Nilsson och fundera.