tisdag 18 oktober 2011

Dagens erbjudande. James Joyce för mångmiljonärens bankfack.

Tja, har man så där fyra eller fem miljoner över så kan man bjuda på Ulysses, en upplaga om hundra ex signerad av Joyce själv, utgåvan från 1922 från Sylvia Beach. Annonsen hittade jag i veckans TLS. Klicka på den så kan du läsa informationen om boken.

*

Jag har läst den här annonsen ett flertal gånger sedan TLS kom med posten igår. En tanke slog mig: detta måste väl vara ett utslag av den våldsamt överdrivna fetischism som härskar i bokens värld? Blir Ulysses mer värd med en namnteckning? Boken tycks befinna sig mellan två poler: den ena utgörs av livsmedelsjättens lastpall där den senaste deckaren staplas i tusental, och den andra av det som kallas "smalt" och som i sin exklusivitet ska skattas så högt att det blir ett privilegium för mångmiljonären. Vad gör en köpare av detta verk? Ställer det i en glasmonter i vardagsrummet? Låser in det i ett bankvalv? Till vilken nytta - och glädje - köps det?

måndag 17 oktober 2011

Teknik och konservatism.

Röda blad på Ivö i oktober.

Eftersom jag är en djupt konservativ människa när det handlar om teknik så har jag stått utanför hela det system av in- och utbetalningar man kan göra på nätet. Fram till nyligen skickade jag mina räkningar med en betalningsorder i kuvert till bankgirot.

Först idag stegade jag in på mitt bankkontor i centrum och fick en dosa för att skapa min egen sida på Internet-banken. När jag nu prövat den och ser hur barnsligt enkelt och smidigt det är rodnar jag. Varför väntade jag så länge?

Det har varit så med all teknik i mitt liv. När jag mellan 1988 och 1997 drev tidskriften Studiekamraten (från 1991 som ägare efter Bibliotekstjänst) och mitt förlag, fanns det ingen dator i mitt hus. Jag skickade alla texter som skulle göras för tidskriften och böckerna till tryckeriet, som satte dem och skickade korrektur till mig. Först efter några år skaffade jag en elektrisk skrivmaskin.

Med den arbetade jag fram till 2002. Då fick jag i uppdrag att översätta ett Bob Dylanlexikon, och förlaget vägrade ta emot texten på papper. Av den vänlige förläggaren fick jag en urgammal men fungerande Appledator och en laserskrivare. Jag började sakta treva mig fram och kunde så småningom arbeta med den. Men det kostade mig ett helt manus som bara försvann. Vilken knapp jag kommit åt har jag ingen aning om. Lexikonet utkom 2003.

Äpplen på Ivö i oktober.

Nå, det skulle dröja ännu ett år innan jag köpte en egen första PC. Och det dröjde fram till 2004 innan jag anslöt mig, först via telefon, och sedan, när Bredband i Kristianstad anslutit lilla Viby till sitt nät, med ett ADSL som fungerade mycket dåligt i början, men som numera är mycket stabilt.

Ja, som exempel berättade jag detta. Fler exempel? Körkort har jag aldrig tagit. Har aldrig ägt en bil, men åker gärna med A. när det ska storhandlas eller uträttas långväga ärenden. Moped hade jag några år för länge sedan. Men jag cyklar för det mesta och tar buss när det behövs.

Har jag någon mobil? Nej, jag har ingen mobil, har aldrig haft någon. Har jag någon maskin för musik i öronen när jag cyklar? Nej, sådan maskin har jag inte och jag skulle inte ens våga gissa vad de heter. Har jag en läsplatta? Nej, jag behöver ingen sådan, eftersom mitt bibliotek är fyllt och överfyllt många gånger om. Det är böcker jag talar om, böcker tryckta på papper som lockar mig till daglig läsning.

Men jag har kyl och frys, jag har en spis där jag lagar min mat. Och ja, jag har en mycket bra stereoanläggning, men använder den ytterst sällan. Inte ens musiken hörs särskilt ofta i mitt hem längre, eftersom det är tystnaden jag längtar (om inte fadon, de milda jazzballaderna eller barocken någon gång frestar mig). Har jag lampor? Ja, jag har lampor och jag har dessutom oljefyllda element som är elektriska. Nej, jag har ingen kamin eller öppen spis. Men nästa gång jag flyttar - om det blir någon - ska jag se till att det finns. Jag avundas alltid mina söner och döttrar som i sina hem gottar sig vid den sprakande brasan.

Är jag med andra ord extremt konservativ? Ja, det är jag nog, men å andra sidan menar jag att det finns mycket liten anledning att jaga efter mer teknik än jag verkligen behöver. Datorn har stulit tillräckligt med uppmärksamhet redan. Resten av livet får bli en skola där jag möjligen lär mig hur jag fler timmar per dygn avstår från att använda den. Från och med nu.

Bilder: Astrid Nydahl.

Måndagar, mörka eftermiddagar, propaganda och filosofi.

Det går inte att komma undan. Oktober närmar sig november och den inbilska sommartiden övergår i normaltid. Då ser jag framför mig de riktigt mörka eftermiddagarna, då vi redan vid 16-tiden stirrar i fönstren som vore de speglar, slår oss ner med en god middag, ett rött vin och en bra film. Det är sådana dagar som skänker den verkliga vilan. Två veckor återstår till söndagen den 30 oktober.

På nätet diskuterar man idag det faktum att Politiskt inkorrekt stänger för gott. Jag har svårt att se det som en förlust. Oavsett vad som skrivits i den har det alltid kantrat över i propagandaspråket och tyngts av en tjatig och entonig evighetsmaskin som dygnet runt malt samma ämnen, utifrån samma infallsvinklar.

Själv föredrar jag de personliga bloggarna, de som en eller två personer gör därför att de har ett behov som ligger bortom det partipolitiska eller det skenbart ideella. Snaphanen är en sådan, och den har ett ben i det danska och ett i det svenska, kanske beroende på att en av dess två redaktörer sedan länge är förankrad både i Skåne och Småland, vid sidan av det hemtama Köpenhamn. Men Snaphanen kan också utan att förfäras berätta om en (både svunnen och saknad) värld med helt andra ideal än dagens snöpta, islamistiska, som framför allt tycks sträva efter att hindra eller begränsa kvinnors frihet, både med klädedräkter och religiösa påbud. Det frihetliga förmedlas inte sällan i bilder av dagens nordiska verklighet. En av flera viktiga faktorer som gör att jag gärna läser Snaphanen, är att den står emot den gängse europeiska anti-judiska hetsen, och att den ser sambandet mellan antisemitism, muslimsk fundamentalism och ryggmärgsreflexer på vänstersidan (som t.ex. gör det möjligt för svensk och dansk vänster att manifestera tillsammans med Hamas), liksom den urbota dumma extremhögerns malande om "judiska konspirationer". Snaphanen visar att en frihetlig attityd idag måste argumentera mot alla dessa inriktningar.

Att jag är kritisk mot enskilda poster hos Snaphanen är inte heller något problem. Tvärtom betraktar jag den som en motvikt, eftersom jag lever i ett svenskt mediaklimat där den vulgära och populistiska hetsen mot Danmark är helt dominerande. Att jag för mer än ett år sedan avslutade allt arbete i svensk press hade inte så lite med just det att göra.

Jag försöker själv i min blogg skriva om det som anses mindre lämpat, men jag skulle aldrig komma på tanken att låta mina ord tjäna någons intressen. Att vara fri i sitt skrivande är framför allt att låta den egna kunskapstörsten och de egna bildningsidealen prägla texterna. Det är min ambition oavsett om jag skriver om ökenreligioner eller litteratur. Var det något jag lärde mig av åren i den portugisiska fado-musikens trånga gränder, så var det att förena öppenheten utåt med ett värnande av den egna identiteten och kulturen. Inte antingen-eller utan både-och.

Å andra sidan läser jag allra helst Times Literary Supplement. Måndagar kommer den med posten från London. Om den inte gör det så ägnar jag måndagen åt en bok jag kanske påbörjat den gångna helgen. Just nu läser jag en fransk tegelsten om kommunismens ideologi. Sådan kunskap hämtar man inte i propagandan.

Foto: Astrid Nydahl. (Klicka på bilden, så ser du också de tunna spindelvävstrådarna).

söndag 16 oktober 2011

Stig Sjödin.

Stig Sjödin (1917-1993) var en av få poeter som inspirerade mig i ungdomen. Vid sidan av Josef Kjellgren träffade han just där min egen erfarenhet av fabriksarbete och magsår fanns.

Vem i svensk poesi kunde som Sjödin, i Sotfragment, göra den erfarenheten rättvisa? Vem kunde, mer än han, se individen i det kollektiv som fick efterkrigstidens fabriker att larma och mullra dygnet runt? Den industriella epoken krävde en särskild sorts röst för att rättvist låta sig beskrivas. Sjödin skrev:

"Motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen,
inte heller hemgång med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna
som var förnedringen.
Nej, det var den osynliga nåden
att få slita ut sig,
den stora favören att få välja
där val ej fanns."

Stig Sjödin-sällskapet har nu utgivit en urvalsvolym, Söndagsbarn skall mycket se, som spänner över hela hans diktargärning. Jag visar er här ett helt uppslag ur Molnskugga från 1955 (klicka för läsbart format):

lördag 15 oktober 2011

Salafister och sopraner.

Ettans buss tar mig hem. Chauffören är en palestinsk salafist. Han nedlåter sig aldrig att besvara en hälsning. Medan han kör har han musiken instoppad i öronen, frestas man tro till dess han tar av öronsnäckorna och man hör Koranverserna läsas. Helt trygg känner jag mig aldrig när det är han som kör. Hör och ser han den skånska verkligheten utmed vägen, eller är hela han uppslukad av Koranens budskap?

*

Förra helgen blev en tatueringssalong beskjuten på Cardellsgatan inne i centrum. Natten till i måndags vandaliserades en annan salong på Österlånggatan. Den här helgen riktades elden mot en likadan inrättning på Långebro, en ung man blev skjuten i benen. I samma takt som skotten och knytnävarna ekar i gränderna inser man, steg för steg, att staden följer samma branta kurva neråt, som tidigare Malmö, Landskrona och andra städer gjort. Otryggheten är inte bara ett nattligt fenomen. Att befinna sig i centrum en vanlig kväll är inte det klokaste. Inte ens de sedan länge besökta restaurangerna bjuder på självklart skydd. När man minst anar det droppar blodet mot golven.

*

Och här, under månen i vinterkylan, tänker jag: att få se utdelningen av Birgit Nilsson-priset till Ricardo Muti var ändå en sådan motvikt att man går till sängs utan ångest. Att dela svärta med en stor konstnär är detsamma som att dela en knippe ljus med någon. Det ser mörkt ut, men det kan vara en felsyn. Eller? Lyssna till La Nilsson och fundera.

Kulturen vid stupet. Ny information.

Viby, Kristianstad, lördagen den 15 oktober.

Här följer nu uppdaterad information om boken Kulturen vid stupet.

Idag har jag lämnat ifrån mig sista korrekturet. På tisdag går hela materialet till tryckeriet. Utlovad leverans till mig av den färdiga boken är 19 november. Det innebär att ni som beställt och betalat kommer att ha /boken/böckerna i månadsskiftet november-december.

Denna information går ut till er alla. Ungefär hälften av er har betalat i förskott. Ni är därmed helt säkra på att få boken i det första utskick jag gör, så fort böckerna är levererade. Ni som redan betalat kan förstås bortse från det jag här skriver.

Att hälften av er betalat i förskott, innebär att jag har fått in pengar som motsvarar halva tryckningskostnaden och halva portokostnaden.

Ni andra kan också betrakta detta som en information i det avseendet. Om ni hör av er till mig med bekräftad beställning, namn- och adressuppgifter samt förskottsbetalning, senast den 1 november, så är ni också säkra på att vara med i första utskicket (tidigare datum uppgav jag till 15 november, men eftersom hela processen gått så pass fort flyttar jag fram det till 1/11).

Om ni hör av er, så sänder jag betalningsinformation och annat med vändande post till er.

***

Nya intresserade kan också skicka ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Czesław Miłosz: Mitt Europa.

Czesław Miłosz skriver i Mitt Europa från 1955:

”Jag beslöt mig för att skriva en bok om en östeuropé, som föddes ungefär då folkmassorna i Paris och London hyllade de första flygarna; om en människa som mindre än någon annan ryms inom stereotypa begrepp såsom tysk ordning och rysk ’âme slave’."

Och:

”Mina rötter är där, i öster, och detta är ett axiom. Även om det är svårt eller obehagligt att förklarar vem jag är, måste jag ändå försöka.”

Jag funderar på detta och tänker några tankar:

Den första är, om vi alls hade fått tillgång till Czesław Miłosz författarskap om han inte 1980 tilldelats Nobelpriset?

Den andra är, hur kan det komma sig att han känns som en samtida när han sedan länge slutat sitt liv och det viktigaste han skrev finns i tryck ungefär när min barndom pågår?

Det kan inte ha med tid att göra. Tvärtom. Jag tror att det har med kultur och identifikation att göra. Och därför spelar det ingen roll att han talar om Östeuropa.

Hans Europa, det han föds och växer i och det han skrev om och återvände till på ålderns höst, är ju också mitt Europa. Både Litauen och Polen är grannländer till oss. Kanske behövde en mur falla för att vi skulle förstå det?

Mitt Europa kom första gången på svenska 1981 och utges nu på nytt i Nobelbiblioteket av Brombergs förlag. Översättningen är gjord av Stellan Ottosson, och förordet skrivet av Richard Swartz.

fredag 14 oktober 2011

Christa Wolf: Änglarnas stad - eller The Overcoat of Dr. Freud

Christa Wolf: Änglarnas stad - eller The Overcoat of Dr. Freud (Norstedts, översättning av Aimée Delblanc).

Har man just umgåtts med Herta Müllers fullständigt illusionsbefriade skildringar av "realsocialismen" så är det svårt att växla till Christa Wolfs trevanden och hummanden. Jag började läsa hennes senaste roman med öppet sinne. Jag fastnade för detaljer och antecknade dem:

Christa Wolf håller tal på Alexanderplatz den 4 november 1989, där hon manade till "förändring" av DDR, genom "vidareutveckling av socialismen." Det var kanske lite väl sent påtänkt.

"Jag vet ju hur det står till med mitt minne, och jag kan bara hoppas att jag inte hamnar i den situationen att jag måste berätta något om att minnas och att glömma för alla dessa oskyldiga människor med sina helgjutet rena samveten."

När jag läser en sådan passage tänker jag: ironin finns där, hon vet att hon aldrig kan bli en människa med helgjutet rent samvete, och det finns inte svart eller vitt när vi granskar DDR. Halva folket skulle alltså ha spionerat på den andra halvan?! Eller är det så att Stasis formulering "informell medarbetare" betydde något helt annat? Om det inte gjorde det, tvingas vi fördöma ett halvt folk som utövare av förtrycket, och det är förstås både orimligt och lite skrattretande.

Nå, där tar jag min utgångspunkt, då Wolf berättar om sitt nio månader långa stipendieboende i USA. Jag ser vad hon skriver och jag förstår vad hon brottas med. Och som jag tidigare påpekat är jag inte mannen att (be-)döma hennes liv. Varför skulle jag det? Jag ser inga försvar av förtrycket hos henne. Men jag ser hennes ambivalens och hennes ofta obehagliga sentimentalitet.

När hon sitter där mitt i romanen och minns de kommunistiska kampsångerna från tiden då Hitler härskade undrar jag vad de ska vara bra för. Försvarar jag min mänsklighet med att nynna på Die Moorsoldaten eller Thälmann-lied? Jag tror inte det. Tvärtom går jag in i en gränd där det bara finns murar, som hindrar mig att komma vidare. I den postkommunistiska sentimentaliten glömmer man t.ex. bort att Sovjetunionen hämtade Thälmann-bataljonens frivilliga i Spanien och förde dem till Gulag. Man glömmer bort allt det som gör att sovjeternas tid också blir förtryckets och förnedringens tid.

Jag vill säga att jag fascineras av Änglarnas stad. Men den erbjuder inte det som Herta Müller kan göra, den skapar varken förutsättningar för en uppgörelse med den totalitära leninismen eller någon illusionslöshet gentemot de politiska klass- och maktsystemen. Inte heller finner man hos Wolf bilden av det hopplöst efterblivna samhälle som DDR var, sedan länge akterseglat av förbundsrepubliken, ett samhälle där allt som skulle föreställa tekniska framsteg egentligen bara var parodier av Trabantformat. Men jag låter aldrig bli att läsa en intressant tysk roman om vårt eget smärtsamma och våldsamma 1900-tal. Christa Wolf har trots allt i sitt författarskap satt fingret på många av dess ömma punkter.

onsdag 12 oktober 2011

Carl-Göran Ekerwald: Det stora självporträttet. Om Olav H. Hauge (Carlssons)

Olav H. Hauge med hustrun Bodil Cappelan.

Varje gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt arv.

Den här gången tar Ekerwald sig an den norske äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv. Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.

Hauge är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången, säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det utförligt:

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).

Den moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd, hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.

Hauge blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem. Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”

Men Hauge tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej. Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire: ”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha hindrat honom.
Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom. Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att få besöka honom. Han skriver i dagboken:

”Lång brev från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga – många har fått ångra sig.”

Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.

Det finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom. Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och diktande.

Höstens nätter.

När natten kom smattrade redan regnet mot plåttaket. Hösten har sina ljud och dofter, natten fördjupar och förstärker dem. Jag läser Bodil Zaleskys översättning av Herta Müllers Hunger och siden. Natten till idag blev det två längre essäer och jag förundrades än en gång över hur bekant allting var. Hur i hela friden har dessa sjaskiga, urblekta, gråtrista, fattiga, isolerade, stillastående men järnhårda diktaturer någonsin kunnat attrahera unga västeuropéer? Hennes berättelser får mig att rysa. Varje liten detalj som läggs till pusslet om det rumänska armodet, efterblivenheten, dess förljugenhet, dess krav på uniforma medborgare som inte ens skulle ha vågat uttala det ordet. Medborgare var de aldrig. De var en överflödig massa som despoten helst hade sluppit. Ja, höstens mörka nätter är som gjorda för sådan läsning.

tisdag 11 oktober 2011

Läsandets lycka.

Äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908 - 1994).

"Hauge läste från det han vaknade till dess han somnade. Han ligger i allmänhet på sängen. Han var lycklig i sin ensamhet - för med böckernas hjälp slapp han vara tillsammans med sig själv. Det är den njutningsrika läsningens främsta effekt att den för en bort från det egna självet. Och detta bortförande är för kropp och själ en terapi. Han är inte grubbelsjuk. Han gör det han helst av allt vill göra. Han är inte i strid med sig själv. En dag helt genomläst är en dag genomlyst av ren lycka."

Carl-Göran Ekerwald i Det stora självporträttet - om Olav H. Hauge, en bok som jag började läsa i natt och som jag kanske redan i morgon kommer att skriva om. Vi får se. Det är nämligen en bok jag vill vila i. Länge.

Drömmen, den naiva, medan den ännu fanns...

Kvällssamling hos familjen Randel i Tel Aviv.
Shakes från sydafrikanska elektrikerförbundet i mitten.
Jag lyssnar fascinerat på berättelserna.

Jag går som i en mörk tunnel, ser inte mycket annat än det mörker som kriget, hatet, fanatismen och enögdheten föder. Små återblickar på något som kunde ha beskrivits som ett hopp, som en vändpunkt eller en strävan, små sådana återblickar räcker för att slunga mig ner i det allra värsta. Jag drar mig till minnes alla resorna jag gjorde under 1980-talet och en bit in på 1990-talet: Ramallah, Betlehem, Tulkarem, Birzeit, Nazareth, Haifa, Tel Aviv, Nathanya, Rosh Hanikra... alla de andra byarna och städerna, och Jerusalem, kronan på verket, i väster där jag bodde, i öster där jag mötte Hannah och Basher, där den lilla sprickan av ljus öppnade sig, och bar tidningens namn, Al Fajr (Gryningen), de nödvändiga glasen med te och mynta, de mycket kalla bergsnätterna i januari, leendena och tårarna, de skjutna småpojkarna i Makasseds alla salar, stanken av variga sår och förruttnelse, den svårt misshandlade mannen som låg på enskild sal (som vi inte fick ställa frågor om, var han samarbetsman?), de sprängda bilarna, gummislangbellorna som inledde den första intifadan, stunderna med min son hemma hos Lova Eliav, de ryska hågkomsterna, öknen och vattenprojekten, de brinnande skogarna i Haifa, den hatfulla blicken på caféet i Birzeit, östra Jerusalems fackföreningsmän vid det runda bordet, nätterna av skottlossning vid den norra gränsen, den för alltid invalidiserade pojken i Rosh Hanikra, ett stenkast från Libanon, alla de blinda barnen på hemmet där jag bodde, de blinda och lyckligt lottade, frukostarna med olivoljedränkta tomater, slamret och mumlet av hebreiska och arabiska, New Outlooks redaktion i Tel Aviv, ännu med de unika Gaza-reportagen av Shulamith Hareven, som bjöd oss till sitt hem i Jerusalem, Shulamith som cancern tog, Shulamith som jag brevväxlade med så många år, ljudbangarna från stridsflygplanen över oss, de stora fredsmötena på torget i Tel Aviv (där Rabin mördades, torget som nu bär hans namn), de sena kvällarna med Paul Simons Graceland hos Dov Randel, dit också Yoram Kaniuk kom, de sömnlösa nätterna i deras soffa, känslan av att allt ännu var möjligt, allt det som nu, för varje dag, varje timme, varje sekund sjunker allt längre in i det omöjliga, det för alltid förlorade...

Studiebesök hos Kupat Holim-kliniken,
Sheik Jarrah i östra Jerusalem.

måndag 10 oktober 2011

Thomas Bernhard: Mina priser (Bokförlaget Tranan, översättning av Jan-Erik Bornlid).

Vill man läsa Thomas Bernhard när han är på sitt allra bästa humör, ska man läsa boken han redigerade och färdigställde alldeles mot slutet av sitt liv: Mina priser. Inte bara för att han med priserna motiverar anekdoter och berättelser ut sitt eget liv, utan också för att han här mest hela tiden har sällskap av "livsmänniskan" Hedwig Stavianicek, finurligt kallad "moster" av översättaren (i original "Tante") - som alltså inte var det minsta släkt med honom utan den 37 år äldre kvinna han delade sitt liv med alltsedan de mötts på 1950-talet fram till hennes död 1984. Bilden nedan visar väl tydligt deras nära och sensuella relation (den är för övrigt hämtad ur den Thomas Bernhard-kalender jag köpte från Österrike 2006).

Nå, Mina priser alltså. Thomas Bernhard fick naturligtvis en rad priser och utmärkelser i sitt liv. Han börjar med att berätta om de tidigaste, bl.a. de priser han fick för sina allra första romaner. Även om själva ceremonierna är skildrade med sedvanlig skärpa och humor, är det ändå berättelserna runt dem som är vassast.

Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!

Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.

Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.

Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.

För en bättre måndag är vanligt finns Bernhards prisberättelser och ett par av hans tacktal nu tillgängliga. Vad säger man? Jag säger tack!

söndag 9 oktober 2011

Sevedsplan, Malmö 1952.

Klicka för helskärmsbild.

Ni förlåter mig nog en alldeles privat sida ur min barndoms fotoalbum. Jag är väl tämligen nyfödd på bilderna, där mormor och mamma håller mig. Och så alla de äldre kusinerna förstås.

Visst är det en idyll?

Men det är adressen jag vill uppmärksamma er på. Där jag levde mina första sex år i livet. Bilderna är alltså tagna på Rasmusgatan, Sevedsplan, Malmö.

Jag minns från barndomen ett enda utryckningsfordon. Det var en ambulans som hämtade mamma när hon skulle in och föda min syster B.

Ja, det är annorlunda idag. Ja, det är svårt att förstå att min barndoms lyckliga gata nu blivit deras ungdoms krigiska och hotfulla gata. Tiden mal ner oss till damm. Tiden får oss att rodna inför den egna bilden i spegeln.

Annat från Rasmusgatan här i bloggen: Detta, detta och detta.

lördag 8 oktober 2011

Mer oktobertvivel.

Författaren Richard Dawkins, han med Den själviska genen och Illusionen om Gud, är igång med en ny offensiv. Nu vänder han sig mot de muslimska friskolorna i Storbritannien, som inte har någon undervisning att tala om, utan koncentrerar sig på att erbjuda eleverna "alien rubbish".

Inte nog med det, eleverna ombeds bortse från vetenskapliga rön och istället koncentrera sig på de sanningar som Koranen förmedlar. Han säger sig ha mött lärare på dessa friskolor som på fullt allvar hävdar att Jorden är sextusen år gammal.

I en intervju för Times Educational Supplement berättar han bland annat om en bedrövlig muslimsk friskola i Leicester. Och på universitetsnivå är det inte mycket bättre: "Det händer att kollegor som undervisar på universiteten beklagar sig över att ha studenter som lämnar klassrummet när man talar om evolutionen. De är nästan uteslutande muslimer."


Inte är det någon nyhet i sig. Religiösa friskolor är ett otyg i ett sekulariserat samhälle. De borde stängas, såväl i Storbritannien som Sverige. De tar eleverna tillbaka till ett samhällsstadium där ingen egentlig kunskap fanns. De blir i alla negativa bemärkelser satta framför var sin tjock bok och får egentligen bara "lära" sig att alla sanningar finns i denna bok, oavsett om den är en svart bibel eller en grön koran.

Kanske behöver man bara, som Dawkins, då och då påminna om vad som sker i dessa klassrum.

All religionsundervisning måste ske på fritiden. Annars kommer mörkret att återta också den sociala och politiska kontrollen över oss. Det räcker att detta mörker redan hänger över oss som dagligt hot mot upplysningens ideal.

Foto: A. Nydahl

Oktobertvivel.

Medan träden lyser i rött och brunt tänker jag på den norska kommitté som delar ut det så kallade "fredspriset". De prickar nästan alltid fel. I år är det den liberianska presidenten Ellen Johnson Sirleaf, hon som var med och finansierade inbördeskrigets inledning och en jemenitisk salafist som fått det tillsammans med en annan liberiansk kvinna, medborgarrättsaktivisten Leymah Gbowee.

Är det ren okunskap som får det att bli så fel? Eller är det naivitet? Det är ju lätt att hitta de för ändamålet avgörande informationerna om Liberias president Ellen Johnson Sirleaf. Den krigsförbrytare hon gav ekonomiskt stöd heter som bekant Charles Taylor.

Tawakkul Karma har förvisso lett protesterna mot den jemenitiska regimen, men så sent som i gårdagens Rapport fick vi veta att landets opposition långt ifrån är överens om hennes roll, eftersom hon är en ledande figur i islamistiska Islah-partiet (som har tre strömningar och där de två viktigaste är Muslimska brödraskapet och Salafisterna). Kanske är hyllningarna av henne signifikativa i den "arabiska vårens" tid? Sakta, sakta går det upp för omvärlden att fundamentalister flyttat fram sina positioner på ett dramatiskt och avgörande sätt. Kanske har verkligheten hunnit ifatt norrmännen till nästa år?

Å andra sidan kan man säga att inga stormaktsförbrytare nu blivit dekorerade, så som en gång Henry Kissinger blev det. Men det innebär inte att det är problemfritt när de allra farligaste krafterna dekoreras i den nya erans arabvärld, där ropen på frihet snabbt ersattes av Allahu-Akhbar.

fredag 7 oktober 2011

Svensk-Tjeckoslovakisk solidaritet, 1968-1989.

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Är man intresserad av boken kan man vända sig till Tjeckiens ambassad i Stockholm, stockholm@embassy.mzv.cz

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.

Farten ökar.

I långsamhetens tecken ökar jag nu farten för den nya boken. Allt har gått så mycket bättre än jag kunnat ana. Tredje veckan i november (istället för december) räknar jag med att ha lådorna här i huset, om lastbilschauffören hittar.

Ett klargörande: jag har sett att några intresserade har glatt sig åt att boken ska bli inbunden med hårda pärmar. Så är inte fallet. Den blir linnetrådsbunden med mjuka pärmar. Den trycks på ett 100 grams papper som heter Scandia 2000 Ivory. Samma papper, fast på 300 gram, används för omslaget. Bokens format blir 132 x 194 mm.

Nytillkomna kan meddela sig till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Om du klickar på omslaget ovan kan du läsa texten.

torsdag 6 oktober 2011

Rasmusgatan, 1956 och 2011.

Jag tar fram bilden igen. Jag promenerar med mamma Ylva på Rasmusgatan, i barnvagnen sitter min bror. Rasmusgatan på Sevedsplan var ett klassiskt arbetarområde i Malmö. Här föddes och växte jag upp. Ett enda negativt minne drar jag fram: vi var trångbodda, min bror och jag delade på en utdragssoffa i köket. Mamma och pappa sov i det enda rum lägenheten hade. Men slagsmål, narkotika, hot, skottlossning? Nej, då får jag be er flytta blicken från 1956 till 2011.

Samma kvarter 2011, ett barrikaderat café.

Idag rapporterar Sydsvenskan om vardagsterrorn i området (för vilken gång i ordningen?):

"En brevbärare utrustad med överfallslarm cyklar på Rasmusgatan. Inne i ett vardagsrum står en bokhylla med två gatstenar som kastats in i lägenheten. De boende kallsvettas när de talar med Sydsvenskan."

"Både grannar och de tonårskillar som Sydsvenskan talar med pratar om Rasmusgatan som en slags fristad där våld och knarkförsäljning förekommer helt öppet och kontinuerligt. ”På innergårdarna packar gänget pulverliknande narkotika.” Fasaderna visar spår av skottlossning."

Läs hela artikeln, den säger något väsentligt om tillståndet i Det Nya Riket.

onsdag 5 oktober 2011

Georg August Wallins skrifter.

Georg August Wallin: Skrifter, band två, det första året i Egypten 1843 – 1844 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).

Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.

Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.

Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.

Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.

Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.

En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.

Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.