lördag 15 oktober 2011

Kulturen vid stupet. Ny information.

Viby, Kristianstad, lördagen den 15 oktober.

Här följer nu uppdaterad information om boken Kulturen vid stupet.

Idag har jag lämnat ifrån mig sista korrekturet. På tisdag går hela materialet till tryckeriet. Utlovad leverans till mig av den färdiga boken är 19 november. Det innebär att ni som beställt och betalat kommer att ha /boken/böckerna i månadsskiftet november-december.

Denna information går ut till er alla. Ungefär hälften av er har betalat i förskott. Ni är därmed helt säkra på att få boken i det första utskick jag gör, så fort böckerna är levererade. Ni som redan betalat kan förstås bortse från det jag här skriver.

Att hälften av er betalat i förskott, innebär att jag har fått in pengar som motsvarar halva tryckningskostnaden och halva portokostnaden.

Ni andra kan också betrakta detta som en information i det avseendet. Om ni hör av er till mig med bekräftad beställning, namn- och adressuppgifter samt förskottsbetalning, senast den 1 november, så är ni också säkra på att vara med i första utskicket (tidigare datum uppgav jag till 15 november, men eftersom hela processen gått så pass fort flyttar jag fram det till 1/11).

Om ni hör av er, så sänder jag betalningsinformation och annat med vändande post till er.

***

Nya intresserade kan också skicka ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

Czesław Miłosz: Mitt Europa.

Czesław Miłosz skriver i Mitt Europa från 1955:

”Jag beslöt mig för att skriva en bok om en östeuropé, som föddes ungefär då folkmassorna i Paris och London hyllade de första flygarna; om en människa som mindre än någon annan ryms inom stereotypa begrepp såsom tysk ordning och rysk ’âme slave’."

Och:

”Mina rötter är där, i öster, och detta är ett axiom. Även om det är svårt eller obehagligt att förklarar vem jag är, måste jag ändå försöka.”

Jag funderar på detta och tänker några tankar:

Den första är, om vi alls hade fått tillgång till Czesław Miłosz författarskap om han inte 1980 tilldelats Nobelpriset?

Den andra är, hur kan det komma sig att han känns som en samtida när han sedan länge slutat sitt liv och det viktigaste han skrev finns i tryck ungefär när min barndom pågår?

Det kan inte ha med tid att göra. Tvärtom. Jag tror att det har med kultur och identifikation att göra. Och därför spelar det ingen roll att han talar om Östeuropa.

Hans Europa, det han föds och växer i och det han skrev om och återvände till på ålderns höst, är ju också mitt Europa. Både Litauen och Polen är grannländer till oss. Kanske behövde en mur falla för att vi skulle förstå det?

Mitt Europa kom första gången på svenska 1981 och utges nu på nytt i Nobelbiblioteket av Brombergs förlag. Översättningen är gjord av Stellan Ottosson, och förordet skrivet av Richard Swartz.

fredag 14 oktober 2011

Christa Wolf: Änglarnas stad - eller The Overcoat of Dr. Freud

Christa Wolf: Änglarnas stad - eller The Overcoat of Dr. Freud (Norstedts, översättning av Aimée Delblanc).

Har man just umgåtts med Herta Müllers fullständigt illusionsbefriade skildringar av "realsocialismen" så är det svårt att växla till Christa Wolfs trevanden och hummanden. Jag började läsa hennes senaste roman med öppet sinne. Jag fastnade för detaljer och antecknade dem:

Christa Wolf håller tal på Alexanderplatz den 4 november 1989, där hon manade till "förändring" av DDR, genom "vidareutveckling av socialismen." Det var kanske lite väl sent påtänkt.

"Jag vet ju hur det står till med mitt minne, och jag kan bara hoppas att jag inte hamnar i den situationen att jag måste berätta något om att minnas och att glömma för alla dessa oskyldiga människor med sina helgjutet rena samveten."

När jag läser en sådan passage tänker jag: ironin finns där, hon vet att hon aldrig kan bli en människa med helgjutet rent samvete, och det finns inte svart eller vitt när vi granskar DDR. Halva folket skulle alltså ha spionerat på den andra halvan?! Eller är det så att Stasis formulering "informell medarbetare" betydde något helt annat? Om det inte gjorde det, tvingas vi fördöma ett halvt folk som utövare av förtrycket, och det är förstås både orimligt och lite skrattretande.

Nå, där tar jag min utgångspunkt, då Wolf berättar om sitt nio månader långa stipendieboende i USA. Jag ser vad hon skriver och jag förstår vad hon brottas med. Och som jag tidigare påpekat är jag inte mannen att (be-)döma hennes liv. Varför skulle jag det? Jag ser inga försvar av förtrycket hos henne. Men jag ser hennes ambivalens och hennes ofta obehagliga sentimentalitet.

När hon sitter där mitt i romanen och minns de kommunistiska kampsångerna från tiden då Hitler härskade undrar jag vad de ska vara bra för. Försvarar jag min mänsklighet med att nynna på Die Moorsoldaten eller Thälmann-lied? Jag tror inte det. Tvärtom går jag in i en gränd där det bara finns murar, som hindrar mig att komma vidare. I den postkommunistiska sentimentaliten glömmer man t.ex. bort att Sovjetunionen hämtade Thälmann-bataljonens frivilliga i Spanien och förde dem till Gulag. Man glömmer bort allt det som gör att sovjeternas tid också blir förtryckets och förnedringens tid.

Jag vill säga att jag fascineras av Änglarnas stad. Men den erbjuder inte det som Herta Müller kan göra, den skapar varken förutsättningar för en uppgörelse med den totalitära leninismen eller någon illusionslöshet gentemot de politiska klass- och maktsystemen. Inte heller finner man hos Wolf bilden av det hopplöst efterblivna samhälle som DDR var, sedan länge akterseglat av förbundsrepubliken, ett samhälle där allt som skulle föreställa tekniska framsteg egentligen bara var parodier av Trabantformat. Men jag låter aldrig bli att läsa en intressant tysk roman om vårt eget smärtsamma och våldsamma 1900-tal. Christa Wolf har trots allt i sitt författarskap satt fingret på många av dess ömma punkter.

onsdag 12 oktober 2011

Carl-Göran Ekerwald: Det stora självporträttet. Om Olav H. Hauge (Carlssons)

Olav H. Hauge med hustrun Bodil Cappelan.

Varje gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt arv.

Den här gången tar Ekerwald sig an den norske äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv. Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.

Hauge är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången, säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det utförligt:

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).

Den moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd, hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.

Hauge blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem. Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”

Men Hauge tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej. Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire: ”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha hindrat honom.
Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom. Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att få besöka honom. Han skriver i dagboken:

”Lång brev från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga – många har fått ångra sig.”

Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.

Det finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom. Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och diktande.

Höstens nätter.

När natten kom smattrade redan regnet mot plåttaket. Hösten har sina ljud och dofter, natten fördjupar och förstärker dem. Jag läser Bodil Zaleskys översättning av Herta Müllers Hunger och siden. Natten till idag blev det två längre essäer och jag förundrades än en gång över hur bekant allting var. Hur i hela friden har dessa sjaskiga, urblekta, gråtrista, fattiga, isolerade, stillastående men järnhårda diktaturer någonsin kunnat attrahera unga västeuropéer? Hennes berättelser får mig att rysa. Varje liten detalj som läggs till pusslet om det rumänska armodet, efterblivenheten, dess förljugenhet, dess krav på uniforma medborgare som inte ens skulle ha vågat uttala det ordet. Medborgare var de aldrig. De var en överflödig massa som despoten helst hade sluppit. Ja, höstens mörka nätter är som gjorda för sådan läsning.

tisdag 11 oktober 2011

Läsandets lycka.

Äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908 - 1994).

"Hauge läste från det han vaknade till dess han somnade. Han ligger i allmänhet på sängen. Han var lycklig i sin ensamhet - för med böckernas hjälp slapp han vara tillsammans med sig själv. Det är den njutningsrika läsningens främsta effekt att den för en bort från det egna självet. Och detta bortförande är för kropp och själ en terapi. Han är inte grubbelsjuk. Han gör det han helst av allt vill göra. Han är inte i strid med sig själv. En dag helt genomläst är en dag genomlyst av ren lycka."

Carl-Göran Ekerwald i Det stora självporträttet - om Olav H. Hauge, en bok som jag började läsa i natt och som jag kanske redan i morgon kommer att skriva om. Vi får se. Det är nämligen en bok jag vill vila i. Länge.

Drömmen, den naiva, medan den ännu fanns...

Kvällssamling hos familjen Randel i Tel Aviv.
Shakes från sydafrikanska elektrikerförbundet i mitten.
Jag lyssnar fascinerat på berättelserna.

Jag går som i en mörk tunnel, ser inte mycket annat än det mörker som kriget, hatet, fanatismen och enögdheten föder. Små återblickar på något som kunde ha beskrivits som ett hopp, som en vändpunkt eller en strävan, små sådana återblickar räcker för att slunga mig ner i det allra värsta. Jag drar mig till minnes alla resorna jag gjorde under 1980-talet och en bit in på 1990-talet: Ramallah, Betlehem, Tulkarem, Birzeit, Nazareth, Haifa, Tel Aviv, Nathanya, Rosh Hanikra... alla de andra byarna och städerna, och Jerusalem, kronan på verket, i väster där jag bodde, i öster där jag mötte Hannah och Basher, där den lilla sprickan av ljus öppnade sig, och bar tidningens namn, Al Fajr (Gryningen), de nödvändiga glasen med te och mynta, de mycket kalla bergsnätterna i januari, leendena och tårarna, de skjutna småpojkarna i Makasseds alla salar, stanken av variga sår och förruttnelse, den svårt misshandlade mannen som låg på enskild sal (som vi inte fick ställa frågor om, var han samarbetsman?), de sprängda bilarna, gummislangbellorna som inledde den första intifadan, stunderna med min son hemma hos Lova Eliav, de ryska hågkomsterna, öknen och vattenprojekten, de brinnande skogarna i Haifa, den hatfulla blicken på caféet i Birzeit, östra Jerusalems fackföreningsmän vid det runda bordet, nätterna av skottlossning vid den norra gränsen, den för alltid invalidiserade pojken i Rosh Hanikra, ett stenkast från Libanon, alla de blinda barnen på hemmet där jag bodde, de blinda och lyckligt lottade, frukostarna med olivoljedränkta tomater, slamret och mumlet av hebreiska och arabiska, New Outlooks redaktion i Tel Aviv, ännu med de unika Gaza-reportagen av Shulamith Hareven, som bjöd oss till sitt hem i Jerusalem, Shulamith som cancern tog, Shulamith som jag brevväxlade med så många år, ljudbangarna från stridsflygplanen över oss, de stora fredsmötena på torget i Tel Aviv (där Rabin mördades, torget som nu bär hans namn), de sena kvällarna med Paul Simons Graceland hos Dov Randel, dit också Yoram Kaniuk kom, de sömnlösa nätterna i deras soffa, känslan av att allt ännu var möjligt, allt det som nu, för varje dag, varje timme, varje sekund sjunker allt längre in i det omöjliga, det för alltid förlorade...

Studiebesök hos Kupat Holim-kliniken,
Sheik Jarrah i östra Jerusalem.

måndag 10 oktober 2011

Thomas Bernhard: Mina priser (Bokförlaget Tranan, översättning av Jan-Erik Bornlid).

Vill man läsa Thomas Bernhard när han är på sitt allra bästa humör, ska man läsa boken han redigerade och färdigställde alldeles mot slutet av sitt liv: Mina priser. Inte bara för att han med priserna motiverar anekdoter och berättelser ut sitt eget liv, utan också för att han här mest hela tiden har sällskap av "livsmänniskan" Hedwig Stavianicek, finurligt kallad "moster" av översättaren (i original "Tante") - som alltså inte var det minsta släkt med honom utan den 37 år äldre kvinna han delade sitt liv med alltsedan de mötts på 1950-talet fram till hennes död 1984. Bilden nedan visar väl tydligt deras nära och sensuella relation (den är för övrigt hämtad ur den Thomas Bernhard-kalender jag köpte från Österrike 2006).

Nå, Mina priser alltså. Thomas Bernhard fick naturligtvis en rad priser och utmärkelser i sitt liv. Han börjar med att berätta om de tidigaste, bl.a. de priser han fick för sina allra första romaner. Även om själva ceremonierna är skildrade med sedvanlig skärpa och humor, är det ändå berättelserna runt dem som är vassast.

Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!

Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.

Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.

Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.

För en bättre måndag är vanligt finns Bernhards prisberättelser och ett par av hans tacktal nu tillgängliga. Vad säger man? Jag säger tack!

söndag 9 oktober 2011

Sevedsplan, Malmö 1952.

Klicka för helskärmsbild.

Ni förlåter mig nog en alldeles privat sida ur min barndoms fotoalbum. Jag är väl tämligen nyfödd på bilderna, där mormor och mamma håller mig. Och så alla de äldre kusinerna förstås.

Visst är det en idyll?

Men det är adressen jag vill uppmärksamma er på. Där jag levde mina första sex år i livet. Bilderna är alltså tagna på Rasmusgatan, Sevedsplan, Malmö.

Jag minns från barndomen ett enda utryckningsfordon. Det var en ambulans som hämtade mamma när hon skulle in och föda min syster B.

Ja, det är annorlunda idag. Ja, det är svårt att förstå att min barndoms lyckliga gata nu blivit deras ungdoms krigiska och hotfulla gata. Tiden mal ner oss till damm. Tiden får oss att rodna inför den egna bilden i spegeln.

Annat från Rasmusgatan här i bloggen: Detta, detta och detta.

lördag 8 oktober 2011

Mer oktobertvivel.

Författaren Richard Dawkins, han med Den själviska genen och Illusionen om Gud, är igång med en ny offensiv. Nu vänder han sig mot de muslimska friskolorna i Storbritannien, som inte har någon undervisning att tala om, utan koncentrerar sig på att erbjuda eleverna "alien rubbish".

Inte nog med det, eleverna ombeds bortse från vetenskapliga rön och istället koncentrera sig på de sanningar som Koranen förmedlar. Han säger sig ha mött lärare på dessa friskolor som på fullt allvar hävdar att Jorden är sextusen år gammal.

I en intervju för Times Educational Supplement berättar han bland annat om en bedrövlig muslimsk friskola i Leicester. Och på universitetsnivå är det inte mycket bättre: "Det händer att kollegor som undervisar på universiteten beklagar sig över att ha studenter som lämnar klassrummet när man talar om evolutionen. De är nästan uteslutande muslimer."


Inte är det någon nyhet i sig. Religiösa friskolor är ett otyg i ett sekulariserat samhälle. De borde stängas, såväl i Storbritannien som Sverige. De tar eleverna tillbaka till ett samhällsstadium där ingen egentlig kunskap fanns. De blir i alla negativa bemärkelser satta framför var sin tjock bok och får egentligen bara "lära" sig att alla sanningar finns i denna bok, oavsett om den är en svart bibel eller en grön koran.

Kanske behöver man bara, som Dawkins, då och då påminna om vad som sker i dessa klassrum.

All religionsundervisning måste ske på fritiden. Annars kommer mörkret att återta också den sociala och politiska kontrollen över oss. Det räcker att detta mörker redan hänger över oss som dagligt hot mot upplysningens ideal.

Foto: A. Nydahl

Oktobertvivel.

Medan träden lyser i rött och brunt tänker jag på den norska kommitté som delar ut det så kallade "fredspriset". De prickar nästan alltid fel. I år är det den liberianska presidenten Ellen Johnson Sirleaf, hon som var med och finansierade inbördeskrigets inledning och en jemenitisk salafist som fått det tillsammans med en annan liberiansk kvinna, medborgarrättsaktivisten Leymah Gbowee.

Är det ren okunskap som får det att bli så fel? Eller är det naivitet? Det är ju lätt att hitta de för ändamålet avgörande informationerna om Liberias president Ellen Johnson Sirleaf. Den krigsförbrytare hon gav ekonomiskt stöd heter som bekant Charles Taylor.

Tawakkul Karma har förvisso lett protesterna mot den jemenitiska regimen, men så sent som i gårdagens Rapport fick vi veta att landets opposition långt ifrån är överens om hennes roll, eftersom hon är en ledande figur i islamistiska Islah-partiet (som har tre strömningar och där de två viktigaste är Muslimska brödraskapet och Salafisterna). Kanske är hyllningarna av henne signifikativa i den "arabiska vårens" tid? Sakta, sakta går det upp för omvärlden att fundamentalister flyttat fram sina positioner på ett dramatiskt och avgörande sätt. Kanske har verkligheten hunnit ifatt norrmännen till nästa år?

Å andra sidan kan man säga att inga stormaktsförbrytare nu blivit dekorerade, så som en gång Henry Kissinger blev det. Men det innebär inte att det är problemfritt när de allra farligaste krafterna dekoreras i den nya erans arabvärld, där ropen på frihet snabbt ersattes av Allahu-Akhbar.

fredag 7 oktober 2011

Svensk-Tjeckoslovakisk solidaritet, 1968-1989.

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Är man intresserad av boken kan man vända sig till Tjeckiens ambassad i Stockholm, stockholm@embassy.mzv.cz

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.

Farten ökar.

I långsamhetens tecken ökar jag nu farten för den nya boken. Allt har gått så mycket bättre än jag kunnat ana. Tredje veckan i november (istället för december) räknar jag med att ha lådorna här i huset, om lastbilschauffören hittar.

Ett klargörande: jag har sett att några intresserade har glatt sig åt att boken ska bli inbunden med hårda pärmar. Så är inte fallet. Den blir linnetrådsbunden med mjuka pärmar. Den trycks på ett 100 grams papper som heter Scandia 2000 Ivory. Samma papper, fast på 300 gram, används för omslaget. Bokens format blir 132 x 194 mm.

Nytillkomna kan meddela sig till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Om du klickar på omslaget ovan kan du läsa texten.

torsdag 6 oktober 2011

Rasmusgatan, 1956 och 2011.

Jag tar fram bilden igen. Jag promenerar med mamma Ylva på Rasmusgatan, i barnvagnen sitter min bror. Rasmusgatan på Sevedsplan var ett klassiskt arbetarområde i Malmö. Här föddes och växte jag upp. Ett enda negativt minne drar jag fram: vi var trångbodda, min bror och jag delade på en utdragssoffa i köket. Mamma och pappa sov i det enda rum lägenheten hade. Men slagsmål, narkotika, hot, skottlossning? Nej, då får jag be er flytta blicken från 1956 till 2011.

Samma kvarter 2011, ett barrikaderat café.

Idag rapporterar Sydsvenskan om vardagsterrorn i området (för vilken gång i ordningen?):

"En brevbärare utrustad med överfallslarm cyklar på Rasmusgatan. Inne i ett vardagsrum står en bokhylla med två gatstenar som kastats in i lägenheten. De boende kallsvettas när de talar med Sydsvenskan."

"Både grannar och de tonårskillar som Sydsvenskan talar med pratar om Rasmusgatan som en slags fristad där våld och knarkförsäljning förekommer helt öppet och kontinuerligt. ”På innergårdarna packar gänget pulverliknande narkotika.” Fasaderna visar spår av skottlossning."

Läs hela artikeln, den säger något väsentligt om tillståndet i Det Nya Riket.