Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 12 oktober 2011
Carl-Göran Ekerwald: Det stora självporträttet. Om Olav H. Hauge (Carlssons)
Varje gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt arv.
Den här gången tar Ekerwald sig an den norske äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv. Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.
Hauge är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången, säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det utförligt:
”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).
Den moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd, hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.
Hauge blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem. Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”
Men Hauge tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej. Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire: ”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha hindrat honom.
Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom. Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att få besöka honom. Han skriver i dagboken:
”Lång brev från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga – många har fått ångra sig.”
Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.
Det finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom. Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och diktande.
Höstens nätter.
tisdag 11 oktober 2011
Läsandets lycka.
"Hauge läste från det han vaknade till dess han somnade. Han ligger i allmänhet på sängen. Han var lycklig i sin ensamhet - för med böckernas hjälp slapp han vara tillsammans med sig själv. Det är den njutningsrika läsningens främsta effekt att den för en bort från det egna självet. Och detta bortförande är för kropp och själ en terapi. Han är inte grubbelsjuk. Han gör det han helst av allt vill göra. Han är inte i strid med sig själv. En dag helt genomläst är en dag genomlyst av ren lycka."
Carl-Göran Ekerwald i Det stora självporträttet - om Olav H. Hauge, en bok som jag började läsa i natt och som jag kanske redan i morgon kommer att skriva om. Vi får se. Det är nämligen en bok jag vill vila i. Länge.
Drömmen, den naiva, medan den ännu fanns...
Shakes från sydafrikanska elektrikerförbundet i mitten.
Jag lyssnar fascinerat på berättelserna.
Jag går som i en mörk tunnel, ser inte mycket annat än det mörker som kriget, hatet, fanatismen och enögdheten föder. Små återblickar på något som kunde ha beskrivits som ett hopp, som en vändpunkt eller en strävan, små sådana återblickar räcker för att slunga mig ner i det allra värsta. Jag drar mig till minnes alla resorna jag gjorde under 1980-talet och en bit in på 1990-talet: Ramallah, Betlehem, Tulkarem, Birzeit, Nazareth, Haifa, Tel Aviv, Nathanya, Rosh Hanikra... alla de andra byarna och städerna, och Jerusalem, kronan på verket, i väster där jag bodde, i öster där jag mötte Hannah och Basher, där den lilla sprickan av ljus öppnade sig, och bar tidningens namn, Al Fajr (Gryningen), de nödvändiga glasen med te och mynta, de mycket kalla bergsnätterna i januari, leendena och tårarna, de skjutna småpojkarna i Makasseds alla salar, stanken av variga sår och förruttnelse, den svårt misshandlade mannen som låg på enskild sal (som vi inte fick ställa frågor om, var han samarbetsman?), de sprängda bilarna, gummislangbellorna som inledde den första intifadan, stunderna med min son hemma hos Lova Eliav, de ryska hågkomsterna, öknen och vattenprojekten, de brinnande skogarna i Haifa, den hatfulla blicken på caféet i Birzeit, östra Jerusalems fackföreningsmän vid det runda bordet, nätterna av skottlossning vid den norra gränsen, den för alltid invalidiserade pojken i Rosh Hanikra, ett stenkast från Libanon, alla de blinda barnen på hemmet där jag bodde, de blinda och lyckligt lottade, frukostarna med olivoljedränkta tomater, slamret och mumlet av hebreiska och arabiska, New Outlooks redaktion i Tel Aviv, ännu med de unika Gaza-reportagen av Shulamith Hareven, som bjöd oss till sitt hem i Jerusalem, Shulamith som cancern tog, Shulamith som jag brevväxlade med så många år, ljudbangarna från stridsflygplanen över oss, de stora fredsmötena på torget i Tel Aviv (där Rabin mördades, torget som nu bär hans namn), de sena kvällarna med Paul Simons Graceland hos Dov Randel, dit också Yoram Kaniuk kom, de sömnlösa nätterna i deras soffa, känslan av att allt ännu var möjligt, allt det som nu, för varje dag, varje timme, varje sekund sjunker allt längre in i det omöjliga, det för alltid förlorade...
måndag 10 oktober 2011
Thomas Bernhard: Mina priser (Bokförlaget Tranan, översättning av Jan-Erik Bornlid).
Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!
Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.
Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.
Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.
För en bättre måndag är vanligt finns Bernhards prisberättelser och ett par av hans tacktal nu tillgängliga. Vad säger man? Jag säger tack!
söndag 9 oktober 2011
Sevedsplan, Malmö 1952.
Ni förlåter mig nog en alldeles privat sida ur min barndoms fotoalbum. Jag är väl tämligen nyfödd på bilderna, där mormor och mamma håller mig. Och så alla de äldre kusinerna förstås.
Visst är det en idyll?
Men det är adressen jag vill uppmärksamma er på. Där jag levde mina första sex år i livet. Bilderna är alltså tagna på Rasmusgatan, Sevedsplan, Malmö.
Jag minns från barndomen ett enda utryckningsfordon. Det var en ambulans som hämtade mamma när hon skulle in och föda min syster B.
Ja, det är annorlunda idag. Ja, det är svårt att förstå att min barndoms lyckliga gata nu blivit deras ungdoms krigiska och hotfulla gata. Tiden mal ner oss till damm. Tiden får oss att rodna inför den egna bilden i spegeln.
Annat från Rasmusgatan här i bloggen: Detta, detta och detta.
lördag 8 oktober 2011
Mer oktobertvivel.
Inte nog med det, eleverna ombeds bortse från vetenskapliga rön och istället koncentrera sig på de sanningar som Koranen förmedlar. Han säger sig ha mött lärare på dessa friskolor som på fullt allvar hävdar att Jorden är sextusen år gammal.
I en intervju för Times Educational Supplement berättar han bland annat om en bedrövlig muslimsk friskola i Leicester. Och på universitetsnivå är det inte mycket bättre: "Det händer att kollegor som undervisar på universiteten beklagar sig över att ha studenter som lämnar klassrummet när man talar om evolutionen. De är nästan uteslutande muslimer."
Inte är det någon nyhet i sig. Religiösa friskolor är ett otyg i ett sekulariserat samhälle. De borde stängas, såväl i Storbritannien som Sverige. De tar eleverna tillbaka till ett samhällsstadium där ingen egentlig kunskap fanns. De blir i alla negativa bemärkelser satta framför var sin tjock bok och får egentligen bara "lära" sig att alla sanningar finns i denna bok, oavsett om den är en svart bibel eller en grön koran.
Kanske behöver man bara, som Dawkins, då och då påminna om vad som sker i dessa klassrum.
All religionsundervisning måste ske på fritiden. Annars kommer mörkret att återta också den sociala och politiska kontrollen över oss. Det räcker att detta mörker redan hänger över oss som dagligt hot mot upplysningens ideal.
Foto: A. Nydahl
Oktobertvivel.
Är det ren okunskap som får det att bli så fel? Eller är det naivitet? Det är ju lätt att hitta de för ändamålet avgörande informationerna om Liberias president Ellen Johnson Sirleaf. Den krigsförbrytare hon gav ekonomiskt stöd heter som bekant Charles Taylor.
Tawakkul Karma har förvisso lett protesterna mot den jemenitiska regimen, men så sent som i gårdagens Rapport fick vi veta att landets opposition långt ifrån är överens om hennes roll, eftersom hon är en ledande figur i islamistiska Islah-partiet (som har tre strömningar och där de två viktigaste är Muslimska brödraskapet och Salafisterna). Kanske är hyllningarna av henne signifikativa i den "arabiska vårens" tid? Sakta, sakta går det upp för omvärlden att fundamentalister flyttat fram sina positioner på ett dramatiskt och avgörande sätt. Kanske har verkligheten hunnit ifatt norrmännen till nästa år?
Å andra sidan kan man säga att inga stormaktsförbrytare nu blivit dekorerade, så som en gång Henry Kissinger blev det. Men det innebär inte att det är problemfritt när de allra farligaste krafterna dekoreras i den nya erans arabvärld, där ropen på frihet snabbt ersattes av Allahu-Akhbar.
fredag 7 oktober 2011
Svensk-Tjeckoslovakisk solidaritet, 1968-1989.
För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.
Är man intresserad av boken kan man vända sig till Tjeckiens ambassad i Stockholm, stockholm@embassy.mzv.cz
Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:
Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.
Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.
***
Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.
Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.
Farten ökar.
I långsamhetens tecken ökar jag nu farten för den nya boken. Allt har gått så mycket bättre än jag kunnat ana. Tredje veckan i november (istället för december) räknar jag med att ha lådorna här i huset, om lastbilschauffören hittar.Ett klargörande: jag har sett att några intresserade har glatt sig åt att boken ska bli inbunden med hårda pärmar. Så är inte fallet. Den blir linnetrådsbunden med mjuka pärmar. Den trycks på ett 100 grams papper som heter Scandia 2000 Ivory. Samma papper, fast på 300 gram, används för omslaget. Bokens format blir 132 x 194 mm.
Nytillkomna kan meddela sig till mig på thomas.nydahl@gmail.com
Om du klickar på omslaget ovan kan du läsa texten.
torsdag 6 oktober 2011
Rasmusgatan, 1956 och 2011.
Idag rapporterar Sydsvenskan om vardagsterrorn i området (för vilken gång i ordningen?):
"En brevbärare utrustad med överfallslarm cyklar på Rasmusgatan. Inne i ett vardagsrum står en bokhylla med två gatstenar som kastats in i lägenheten. De boende kallsvettas när de talar med Sydsvenskan."
"Både grannar och de tonårskillar som Sydsvenskan talar med pratar om Rasmusgatan som en slags fristad där våld och knarkförsäljning förekommer helt öppet och kontinuerligt. ”På innergårdarna packar gänget pulverliknande narkotika.” Fasaderna visar spår av skottlossning."
Läs hela artikeln, den säger något väsentligt om tillståndet i Det Nya Riket.
onsdag 5 oktober 2011
Georg August Wallins skrifter.
I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).
Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.
Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.
Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.
Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.
Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.
En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.
Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.
Kulturen vid stupet.
Som utlovat, här kommer hela omslaget till min nya bok. Nog tycker jag att det blir ett mycket vackert omslag - ett som dessutom gör innehållet rättvisa.
Produktionstakten har - tack vare läsarnas stöd - blivit bra mycket högre än förväntat. Imorgon anländer korrektur nummer två, och det lär ta några dagar att gå igenom.
Allt flyter på, med andra ord. Som det ska.
Nya intresserade kan anmäla sig direkt till mig på: thomas.nydahl@gmail.com
PS: radioprogrammet som citeras på omslaget är förstås finlandssvenskt, den rättelsen kommer att göras.
Vénus Khoury-Ghata: Variationer kring ett körsbärsträd och andra dikter.
Den här författaren har jag skrivit om vid flera tillfällen. Senast i samband med att hennes fina lilla novell Hafia utgavs. Men innan dess också, till exempel när Elisabeth Grate utgav hennes magiska roman Sju stenar till den otrogna hustrun.
Nu är det dags för en vacker liten diktsamling. Den utges som nummer två i förlagets serie Rondo (Hafia var nummer ett).
Istället för att nu citera en dikt visar jag ett uppslag ur boken (klicka för förstoring), där ni kan läsa ett smakprov.
Det är signifikativt för henne att tala om stenarnas medkänsla. Där finns kärvheten, också i språket, den sortens kärvhet som kan spänna en båge mellan livets brutala sidor och dess sköna. Så heter det: "Det finns behornade ord/ och ord i anständig dräkt/nakna var de som jagats ut ur paradiset/ för att de inte hade skam i kroppen/ De irrar omkring på jakt efter en spegel/ att gå in i med silverhinnans samtycke"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



