tisdag 11 oktober 2011

Drömmen, den naiva, medan den ännu fanns...

Kvällssamling hos familjen Randel i Tel Aviv.
Shakes från sydafrikanska elektrikerförbundet i mitten.
Jag lyssnar fascinerat på berättelserna.

Jag går som i en mörk tunnel, ser inte mycket annat än det mörker som kriget, hatet, fanatismen och enögdheten föder. Små återblickar på något som kunde ha beskrivits som ett hopp, som en vändpunkt eller en strävan, små sådana återblickar räcker för att slunga mig ner i det allra värsta. Jag drar mig till minnes alla resorna jag gjorde under 1980-talet och en bit in på 1990-talet: Ramallah, Betlehem, Tulkarem, Birzeit, Nazareth, Haifa, Tel Aviv, Nathanya, Rosh Hanikra... alla de andra byarna och städerna, och Jerusalem, kronan på verket, i väster där jag bodde, i öster där jag mötte Hannah och Basher, där den lilla sprickan av ljus öppnade sig, och bar tidningens namn, Al Fajr (Gryningen), de nödvändiga glasen med te och mynta, de mycket kalla bergsnätterna i januari, leendena och tårarna, de skjutna småpojkarna i Makasseds alla salar, stanken av variga sår och förruttnelse, den svårt misshandlade mannen som låg på enskild sal (som vi inte fick ställa frågor om, var han samarbetsman?), de sprängda bilarna, gummislangbellorna som inledde den första intifadan, stunderna med min son hemma hos Lova Eliav, de ryska hågkomsterna, öknen och vattenprojekten, de brinnande skogarna i Haifa, den hatfulla blicken på caféet i Birzeit, östra Jerusalems fackföreningsmän vid det runda bordet, nätterna av skottlossning vid den norra gränsen, den för alltid invalidiserade pojken i Rosh Hanikra, ett stenkast från Libanon, alla de blinda barnen på hemmet där jag bodde, de blinda och lyckligt lottade, frukostarna med olivoljedränkta tomater, slamret och mumlet av hebreiska och arabiska, New Outlooks redaktion i Tel Aviv, ännu med de unika Gaza-reportagen av Shulamith Hareven, som bjöd oss till sitt hem i Jerusalem, Shulamith som cancern tog, Shulamith som jag brevväxlade med så många år, ljudbangarna från stridsflygplanen över oss, de stora fredsmötena på torget i Tel Aviv (där Rabin mördades, torget som nu bär hans namn), de sena kvällarna med Paul Simons Graceland hos Dov Randel, dit också Yoram Kaniuk kom, de sömnlösa nätterna i deras soffa, känslan av att allt ännu var möjligt, allt det som nu, för varje dag, varje timme, varje sekund sjunker allt längre in i det omöjliga, det för alltid förlorade...

Studiebesök hos Kupat Holim-kliniken,
Sheik Jarrah i östra Jerusalem.

måndag 10 oktober 2011

Thomas Bernhard: Mina priser (Bokförlaget Tranan, översättning av Jan-Erik Bornlid).

Vill man läsa Thomas Bernhard när han är på sitt allra bästa humör, ska man läsa boken han redigerade och färdigställde alldeles mot slutet av sitt liv: Mina priser. Inte bara för att han med priserna motiverar anekdoter och berättelser ut sitt eget liv, utan också för att han här mest hela tiden har sällskap av "livsmänniskan" Hedwig Stavianicek, finurligt kallad "moster" av översättaren (i original "Tante") - som alltså inte var det minsta släkt med honom utan den 37 år äldre kvinna han delade sitt liv med alltsedan de mötts på 1950-talet fram till hennes död 1984. Bilden nedan visar väl tydligt deras nära och sensuella relation (den är för övrigt hämtad ur den Thomas Bernhard-kalender jag köpte från Österrike 2006).

Nå, Mina priser alltså. Thomas Bernhard fick naturligtvis en rad priser och utmärkelser i sitt liv. Han börjar med att berätta om de tidigaste, bl.a. de priser han fick för sina allra första romaner. Även om själva ceremonierna är skildrade med sedvanlig skärpa och humor, är det ändå berättelserna runt dem som är vassast.

Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!

Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.

Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.

Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.

För en bättre måndag är vanligt finns Bernhards prisberättelser och ett par av hans tacktal nu tillgängliga. Vad säger man? Jag säger tack!

söndag 9 oktober 2011

Sevedsplan, Malmö 1952.

Klicka för helskärmsbild.

Ni förlåter mig nog en alldeles privat sida ur min barndoms fotoalbum. Jag är väl tämligen nyfödd på bilderna, där mormor och mamma håller mig. Och så alla de äldre kusinerna förstås.

Visst är det en idyll?

Men det är adressen jag vill uppmärksamma er på. Där jag levde mina första sex år i livet. Bilderna är alltså tagna på Rasmusgatan, Sevedsplan, Malmö.

Jag minns från barndomen ett enda utryckningsfordon. Det var en ambulans som hämtade mamma när hon skulle in och föda min syster B.

Ja, det är annorlunda idag. Ja, det är svårt att förstå att min barndoms lyckliga gata nu blivit deras ungdoms krigiska och hotfulla gata. Tiden mal ner oss till damm. Tiden får oss att rodna inför den egna bilden i spegeln.

Annat från Rasmusgatan här i bloggen: Detta, detta och detta.

lördag 8 oktober 2011

Mer oktobertvivel.

Författaren Richard Dawkins, han med Den själviska genen och Illusionen om Gud, är igång med en ny offensiv. Nu vänder han sig mot de muslimska friskolorna i Storbritannien, som inte har någon undervisning att tala om, utan koncentrerar sig på att erbjuda eleverna "alien rubbish".

Inte nog med det, eleverna ombeds bortse från vetenskapliga rön och istället koncentrera sig på de sanningar som Koranen förmedlar. Han säger sig ha mött lärare på dessa friskolor som på fullt allvar hävdar att Jorden är sextusen år gammal.

I en intervju för Times Educational Supplement berättar han bland annat om en bedrövlig muslimsk friskola i Leicester. Och på universitetsnivå är det inte mycket bättre: "Det händer att kollegor som undervisar på universiteten beklagar sig över att ha studenter som lämnar klassrummet när man talar om evolutionen. De är nästan uteslutande muslimer."


Inte är det någon nyhet i sig. Religiösa friskolor är ett otyg i ett sekulariserat samhälle. De borde stängas, såväl i Storbritannien som Sverige. De tar eleverna tillbaka till ett samhällsstadium där ingen egentlig kunskap fanns. De blir i alla negativa bemärkelser satta framför var sin tjock bok och får egentligen bara "lära" sig att alla sanningar finns i denna bok, oavsett om den är en svart bibel eller en grön koran.

Kanske behöver man bara, som Dawkins, då och då påminna om vad som sker i dessa klassrum.

All religionsundervisning måste ske på fritiden. Annars kommer mörkret att återta också den sociala och politiska kontrollen över oss. Det räcker att detta mörker redan hänger över oss som dagligt hot mot upplysningens ideal.

Foto: A. Nydahl

Oktobertvivel.

Medan träden lyser i rött och brunt tänker jag på den norska kommitté som delar ut det så kallade "fredspriset". De prickar nästan alltid fel. I år är det den liberianska presidenten Ellen Johnson Sirleaf, hon som var med och finansierade inbördeskrigets inledning och en jemenitisk salafist som fått det tillsammans med en annan liberiansk kvinna, medborgarrättsaktivisten Leymah Gbowee.

Är det ren okunskap som får det att bli så fel? Eller är det naivitet? Det är ju lätt att hitta de för ändamålet avgörande informationerna om Liberias president Ellen Johnson Sirleaf. Den krigsförbrytare hon gav ekonomiskt stöd heter som bekant Charles Taylor.

Tawakkul Karma har förvisso lett protesterna mot den jemenitiska regimen, men så sent som i gårdagens Rapport fick vi veta att landets opposition långt ifrån är överens om hennes roll, eftersom hon är en ledande figur i islamistiska Islah-partiet (som har tre strömningar och där de två viktigaste är Muslimska brödraskapet och Salafisterna). Kanske är hyllningarna av henne signifikativa i den "arabiska vårens" tid? Sakta, sakta går det upp för omvärlden att fundamentalister flyttat fram sina positioner på ett dramatiskt och avgörande sätt. Kanske har verkligheten hunnit ifatt norrmännen till nästa år?

Å andra sidan kan man säga att inga stormaktsförbrytare nu blivit dekorerade, så som en gång Henry Kissinger blev det. Men det innebär inte att det är problemfritt när de allra farligaste krafterna dekoreras i den nya erans arabvärld, där ropen på frihet snabbt ersattes av Allahu-Akhbar.

fredag 7 oktober 2011

Svensk-Tjeckoslovakisk solidaritet, 1968-1989.

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Är man intresserad av boken kan man vända sig till Tjeckiens ambassad i Stockholm, stockholm@embassy.mzv.cz

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.

Farten ökar.

I långsamhetens tecken ökar jag nu farten för den nya boken. Allt har gått så mycket bättre än jag kunnat ana. Tredje veckan i november (istället för december) räknar jag med att ha lådorna här i huset, om lastbilschauffören hittar.

Ett klargörande: jag har sett att några intresserade har glatt sig åt att boken ska bli inbunden med hårda pärmar. Så är inte fallet. Den blir linnetrådsbunden med mjuka pärmar. Den trycks på ett 100 grams papper som heter Scandia 2000 Ivory. Samma papper, fast på 300 gram, används för omslaget. Bokens format blir 132 x 194 mm.

Nytillkomna kan meddela sig till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Om du klickar på omslaget ovan kan du läsa texten.

torsdag 6 oktober 2011

Rasmusgatan, 1956 och 2011.

Jag tar fram bilden igen. Jag promenerar med mamma Ylva på Rasmusgatan, i barnvagnen sitter min bror. Rasmusgatan på Sevedsplan var ett klassiskt arbetarområde i Malmö. Här föddes och växte jag upp. Ett enda negativt minne drar jag fram: vi var trångbodda, min bror och jag delade på en utdragssoffa i köket. Mamma och pappa sov i det enda rum lägenheten hade. Men slagsmål, narkotika, hot, skottlossning? Nej, då får jag be er flytta blicken från 1956 till 2011.

Samma kvarter 2011, ett barrikaderat café.

Idag rapporterar Sydsvenskan om vardagsterrorn i området (för vilken gång i ordningen?):

"En brevbärare utrustad med överfallslarm cyklar på Rasmusgatan. Inne i ett vardagsrum står en bokhylla med två gatstenar som kastats in i lägenheten. De boende kallsvettas när de talar med Sydsvenskan."

"Både grannar och de tonårskillar som Sydsvenskan talar med pratar om Rasmusgatan som en slags fristad där våld och knarkförsäljning förekommer helt öppet och kontinuerligt. ”På innergårdarna packar gänget pulverliknande narkotika.” Fasaderna visar spår av skottlossning."

Läs hela artikeln, den säger något väsentligt om tillståndet i Det Nya Riket.

onsdag 5 oktober 2011

Georg August Wallins skrifter.

Georg August Wallin: Skrifter, band två, det första året i Egypten 1843 – 1844 (utges i samarbete mellan Svenska Litteratursällskapet i Finland och Atlantis förlag i Sverige, under redaktörskap av Kaj Öhrnberg och Patricia Berg).

I charterturismens och den globala reseindustrins tidevarv, med allt intensivare exploaterande av hela nationer, intresserar jag mig mer för forna dagars resande och resenärer. Det fanns ju en epok före oss, då resenären var en helt annan sorts människa. Jag tänker inte i första hand på de världsomseglare som reste i imperiernas tjänst. Kolonialismen förde visserligen med sig en rad erfarenheter som kunde förvaltas av blivande, förnämliga författarskap, som föddes i dess skugga men ofta också i dess tjänst. Tänk bara på en man som George Orwell, född i Indien, vars hela författarskap förlöses i kolonialtjänst (hans erfarenheter som kolonialpolis ledde fram till Dagar i Burma,1934).

Nej, det jag i första hand tänker på är de ensamvargar, djärva och med en stark längtan i bröstkorgen, som gav sig iväg från tryggheten i västerlandet för att lära känna andra kulturer, människor och språk, inte för att underkasta sig dem utan för att nyfiket lära och skildra dem. Ta nu bara sådana som Isabelle Eberhardt, Sten Bergman, Thor Heyerdahl, Mary Kingsley eller Roald Amundsen. Jag väljer dem slumpvis. Det finns naturligtvis många andra. Men ingen av dessa kan anklagas för lättja och snabba glimtar från sina resande dagar. Tvärtom befann de sig på långa resor, genomled svåra strapatser, satte rent av sina liv på spel.

Massturismens tid är en helt annan, dess mentalitet väsensskild från den forna resenären. Massturisten anklagar inte sällan den egna regeringen om något går fel på resmålet. Man köper bekväm och snabb framkomst och tror att det ingår en ofelbarhetsförsäkring i resans pris. Inga faror eller obekvämligheter förväntas möta massturisten.

Mot bakgrund av detta sitter jag nu med andra bandet av Georg August Wallins skrifter. Hela hans skriftställarskap, inklusive breven, ska omfatta sex band. Detta andra behandlar det första året i Egypten 1843 – 1844.

Georg August Wallin (1811-182) var en finländsk forskningsresande och arabist. Åren 1844 – 1849 var han bosatt i Kairo. Staden var hans bas för omfattande resor i Egypten, till Arabiska halvön, Persien och Syro-Palestina. Han lämnade Helsingfors i eget namn, men uppträdde under hela sin arabiska resa som ”ryske kejsarens undersåte från Centralasien och muslimen Wali”, en identitet som tycks ha accepterats överallt. Hans arbetsspråk var svenska och arabiska.

Att Svenska Litteratursällskapet i Finland tog detta initiativ 2008 kan vi vara tacksamma för. Wallins rika texter blir som en dörr till en annan värld, en dörr som öppnar sig i ödmjukhet och nyfikenhet, i kunskap och erfarenhet. Och eftersom han dog tidigt fick han aldrig möjlighet att publicera sig i sin livstid. En del utgavs visserligen postumt åren 1864 – 1866, och kortare urval har utgivits under 1900-talet. Detta är dock en kronologisk och komplett utgivning.

En recension av ett verk som detta ska man naturligtvis inte skriva, om man inte är fackman. Vad man däremot kan göra, är att lyfta fram det och påpeka att det finns i den verkliga världen. Dessa fantastiska texter och brev ska inte läsas som exotiska flikar av en svunnen kultur, utan kanske mer som konkreta och mycket personliga skildringar av mötet med den arabiska världen. Jag läser dem så. Och jag förstår att den delen av världen genomgått stora, inte alltid särskilt positiva, förändringar sedan Wallin beskrev den.

Mot bakgrund av den omvälvande ”arabiska våren” kan man också studera den. Kanske rentav ett motiv som står sig bra i jämförelse med den ständigt uppdaterade notisens hets över datorskärmen. Om vi möjligen kunde blicka tio år framåt är jag nämligen inte alls så säker på att vi så optimistiskt skulle beskriva de arabiska omvälvningarna. Bakom propagandafraserna om demokrati och frihet döljer sig något helt annat. Det har vi redan sett i länder som Egypten, Libyen och Syrien. Hur den politiska, totalitära islamismen kommer att prägla arabvärlden framöver vet vi ingenting om. Men vi vet att historisk kunskap alltid är nödvändig. Wallin erbjuder oss några mindre vanliga inblickar.

Kulturen vid stupet.

Klicka på omslaget för läsbar version.

Som utlovat, här kommer hela omslaget till min nya bok. Nog tycker jag att det blir ett mycket vackert omslag - ett som dessutom gör innehållet rättvisa.

Produktionstakten har - tack vare läsarnas stöd - blivit bra mycket högre än förväntat. Imorgon anländer korrektur nummer två, och det lär ta några dagar att gå igenom.

Allt flyter på, med andra ord. Som det ska.

Nya intresserade kan anmäla sig direkt till mig på: thomas.nydahl@gmail.com

PS: radioprogrammet som citeras på omslaget är förstås finlandssvenskt, den rättelsen kommer att göras.

Vénus Khoury-Ghata: Variationer kring ett körsbärsträd och andra dikter.

Vénus Khoury-Ghata: Variationer kring ett körsbärsträd och andra dikter (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jeana Jarlsbo och Inger Johansson).

Den här författaren har jag skrivit om vid flera tillfällen. Senast i samband med att hennes fina lilla novell Hafia utgavs. Men innan dess också, till exempel när Elisabeth Grate utgav hennes magiska roman Sju stenar till den otrogna hustrun.

Nu är det dags för en vacker liten diktsamling. Den utges som nummer två i förlagets serie Rondo (Hafia var nummer ett).

Istället för att nu citera en dikt visar jag ett uppslag ur boken (klicka för förstoring), där ni kan läsa ett smakprov.

Jag valde det här uppslaget därför att jag tycker att den korta dikten rymmer mycket av det som boken i sin helhet gör. Där finns en närkontakt med elementen. Det är mycket vatten, stenar, berg och regn i Vénus Khoury-Ghatas författarskap, och så är det också i denna lilla bok. Den innehåller fem stycken diktsviter. Stenarnas medkänsla, Variationer kring ett körsbärsträd, De fördunklade, Begravningar och sist Nässlor.

Det är signifikativt för henne att tala om stenarnas medkänsla. Där finns kärvheten, också i språket, den sortens kärvhet som kan spänna en båge mellan livets brutala sidor och dess sköna. Så heter det: "Det finns behornade ord/ och ord i anständig dräkt/nakna var de som jagats ut ur paradiset/ för att de inte hade skam i kroppen/ De irrar omkring på jakt efter en spegel/ att gå in i med silverhinnans samtycke"

tisdag 4 oktober 2011

Andrés Barba: Augusti, oktober.

Andrés Barba. Foto: © Maria Teresa Slanzi.

Andrés Barba: Augusti, oktober (Astor förlag, översättning av Annakarin Thorburn)

Andrés Barba är en spansk författare, född 1975, som slog igenom för tio år sedan med en roman. Den första av honom översatt till svenska har just kommit, Augusti, oktober. Det är befriande att läsa en författare man saknar all kunskap om. Inga förutfattade meningar när man lutar sig tillbaka i soffan eller sängen för att läsa. Det började jag med i går eftermiddags. Jag läste kanske femton sidor och blev inte särskilt berörd (ung man onanerar och sluter sina ögon, ser diffusa kroppsdelar från kvinnor som är anonyma, etcetera).

Men så blev det kväll. Huset var mörkt och tyst, jag tog upp boken igen. Klockan hade hunnit bli drygt två på morgonen när jag läst ut den. Redan på sidorna efter det jag tidigare läst tände det till och jag sögs in i den här pojkens, Tomás, liv. Han är ju allt det man minns från sina egna tonår och som man nu ser hos sina äldsta barnbarn. Att vara fjorton är att stå precis i skarven mellan barndom och vuxenliv. Tomás är inte bra på det. Han har svårt att hantera den inre känslostormen, hamnar i gräl med pappan och uttrycker ett förakt för fastern Eli. Familjen bor i Madrid, men den huvudsakliga scenen för berättelsen finns i en liten kustby, där de befinner sig på semester. Här hakar generationernas olika skeenden samman: Tomás vill närma sig gängen och flickorna, faster Eli blir allt sjukare.

Tomás närmar sig. De driver med honom. Kallar honom Prinsessan. Våldet vibrerar i luften och någon gång exploderar det. Men han dras dit, det finns en mognad och en djärvhet bland dessa gängmedlemmar som triggar honom. Och mycket riktigt: en av de unga flickorna vill ta honom med ner på stranden för oralsex. Han invigs i något han inte vetat ett dugg om tidigare. Det blir en både fysisk och mental chock för honom.

Så långt kan man berätta utan att förstöra bokens dramatik. Men jag vill inte säga mer, än att detta sexuella uppvaknande och dramatiskt destruktiva i kombination leder till en katastrof. Tomás vill ställa den till rätta själv. Och det är i denna avslutande avdelning av boken som den växer och gör starkt intryck på mig.

Sammanfattningsvis? En mogen berättelse om tonårens helvete och förlösande ögonblick, om livet som både ett lyckoland och en straffanstalt. Jag är tacksam för att ha fått möjligheten att läsa den.

Nya boken växer fram. Nu lite fortare än jag trott.

Arbetet går framåt, första korrekturet är färdigt, och ett omslag har idag anlänt (jag hoppas i veckan kunna visa det i sin helhet).

De som förhandsbeställt eller anmält intresse har ikväll fått privat mail om bokens pris, leveransvillkor och annat.

Tack vare de många förhandsbeställningarna vet jag vilken upplaga jag ska låta trycka och kan göra det mycket tidigare än det var tänkt. Jag är inte så lite rörd av den fantastiska respons jag fått från er blogg-läsare. Tack!

Här vill jag passa på att säga följande:

* Boken trycks i en mindre upplaga.

* Den kommer endast att försäljas här i bloggen. Varken i nätbokhandeln eller i enskilda boklådor kommer den att finnas.

* Jag kommer inte att skicka ut friexemplar till bekantas bekanta, så frikostigt som jag gjort i alla år med tidigare böcker. Det har jag naturligtvis inte råd med.

* Utöver bloggens läsare blir det endast Bibliotekstjänst som får erbjudandet att köpa den.

* Inga dagtidningars eller etermediers kulturredaktioner kommer att få recensionsexemplar.

(Min mångåriga erfarenhet säger mig att hälften av dessa aldrig ens öppnas på redaktionerna, utan direkt säljs till antikvariaten runtom i Sverige, och att endast några meningslösa artiklar skrivs av den sorts habila och svajiga skribenter som hellre skriver om sig själva, författarnas skägg eller något tredje som inte har med saken att göra. Undantagna är de kritiker, runt dussinet på min lista, som seriöst ägnar sig åt litteraturkritik, de får den privat i brevlådan och kan göra vad de vill med den. Några är bloggare, några är presskritiker).

Om du är nytillkommen och nyfiken kan du anmäla ditt intresse med ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com

måndag 3 oktober 2011

Lindängen, Malmö.

Första julen med förstfödde sonen, 1973
Motetten, Lindängen, Malmö.


Jag kom 1972 till nybyggda Motetten som är en del av Malmös södra förort Lindängen. Jag skulle bli pappa för första gången. Vi flyttade in i en tvårumslägenhet på trettonde våningen, med en svindlande och kuslig utsikt över Malmö och Själland. Vår första son föddes i maj 1973. Vi skaffade en större lägenhet i samma område, nu på andra våningen i den serie låghus som byggts i sextonvåningshusets skugga.

Lindängen är för mig starten på vuxenlivet. Där började det liv som stod oskrivet framför mig. Jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik då. Den trötthet och lösningsmedelsrusighet jag kände varje kväll var inte möjlig att kombinera med familjeliv. Mycket av tiden sov jag bort.

Motetten i mitten, Lindängen. Bild från Wikipedia.

Lindängen var på 1970-talet en förort man stod ut att leva i. Mycket lite skrämde mig. Det var ju mitt Malmö, det jag levt i sedan jag föddes på Rasmusgatan 1952. Jag hade min bröllopsfest där på trettonde våningen i Motetten. Jag var politiskt aktiv där. Mina familjepromenader, mina timmar i sandlådan med sonen - allt detta var Lindängen för mig. Redan åren efter att vi flyttat därifrån började förändringen komma. Bråken blev fler. Motsättningarna större. Under 1990-talet och hela vägen fram till idag växte våldet in i andra uttrycksformer: det blev skjutvapen, det blev kriminella falanger som stred mot varandra. Den marknad de ville kontrollera fanns och finns ju också ute i Lindängen. Den marknaden omfattar allt ifrån narkotika till vapen och prostitution.

Efter Lindängen bodde vi också på Nydala och Bellevuegården. Det var två förorter som betraktades som trygga och stabila. När vi definitivt lämnade Malmö 1981 hade Bellevuegården förvandlats till getto. Mitt sista minne är hur två mycket unga pojkar bryter upp låsen till min moped. Jag står på balkongen och ropar åt dem att de ska lämna platsen. De skriker att jag ska skita i det de håller på med. Först när jag går ut ger de upp.

Den kommande natten, innan vi skulle styra kosan till Tollarp, (via Ystad i sex månader), fick jag ringa polisen. Då jagade några yngre män varandra med dragna knivar. Jag såg genom dörrens titthål hur en satt ovanpå en annan i trapphuset med sin kniv mot den liggande mannens ansikte. Blåljus och sirener var inget jag ville erbjuda mina barn som vardagsmusik.

När jag läser om hur ett barn våldtagits på Lindängen snörs min strupe samman. Jag vet precis var platsen ligger där den tolvåriga flickan igår utsattes för detta vidriga brott. Polisen betecknar våldtäkten som grov och tror att det är samma gärningsman som slagit till två gånger tidigare i angränsande förorter.

Avvecklingen av Malmö går rasande snabbt. De som vill se, ser det också. Många vill inte se och betraktar varje rån, misshandel, våldtäkt, mord, brandbomb eller annat brott som isolerade företeelser. De ser inte att Malmös förvandling till en stad delad i två halvor ligger till grund för avvecklingen. Sådana osynliga gränslinjer i en stad blir som pisksnärtar in i den halva av befolkningen som vill leva ett anständigt liv. Långt in i familjerna slår dessa piskor och budskapet är entydigt. Här kan man inte leva, om man inte också varje dag ska påminnas om gettots villkor. Att det dessutom finns andra gränslinjer gör inte saken bättre. Så blir till exempel de fattiga allt fattigare. Malmö var en stolt arbetarstad med tung och viktig industri. Där arbetarklassen levde finns idag mest getton. Mitt födelsekvarter Sevedsplan är ett skrämmande exempel på det.