Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
onsdag 5 oktober 2011
Kulturen vid stupet.
Som utlovat, här kommer hela omslaget till min nya bok. Nog tycker jag att det blir ett mycket vackert omslag - ett som dessutom gör innehållet rättvisa.
Produktionstakten har - tack vare läsarnas stöd - blivit bra mycket högre än förväntat. Imorgon anländer korrektur nummer två, och det lär ta några dagar att gå igenom.
Allt flyter på, med andra ord. Som det ska.
Nya intresserade kan anmäla sig direkt till mig på: thomas.nydahl@gmail.com
PS: radioprogrammet som citeras på omslaget är förstås finlandssvenskt, den rättelsen kommer att göras.
Vénus Khoury-Ghata: Variationer kring ett körsbärsträd och andra dikter.
Den här författaren har jag skrivit om vid flera tillfällen. Senast i samband med att hennes fina lilla novell Hafia utgavs. Men innan dess också, till exempel när Elisabeth Grate utgav hennes magiska roman Sju stenar till den otrogna hustrun.
Nu är det dags för en vacker liten diktsamling. Den utges som nummer två i förlagets serie Rondo (Hafia var nummer ett).
Istället för att nu citera en dikt visar jag ett uppslag ur boken (klicka för förstoring), där ni kan läsa ett smakprov.
Det är signifikativt för henne att tala om stenarnas medkänsla. Där finns kärvheten, också i språket, den sortens kärvhet som kan spänna en båge mellan livets brutala sidor och dess sköna. Så heter det: "Det finns behornade ord/ och ord i anständig dräkt/nakna var de som jagats ut ur paradiset/ för att de inte hade skam i kroppen/ De irrar omkring på jakt efter en spegel/ att gå in i med silverhinnans samtycke"
tisdag 4 oktober 2011
Andrés Barba: Augusti, oktober.
Andrés Barba: Augusti, oktober (Astor förlag, översättning av Annakarin Thorburn)
Andrés Barba är en spansk författare, född 1975, som slog igenom för tio år sedan med en roman. Den första av honom översatt till svenska har just kommit, Augusti, oktober. Det är befriande att läsa en författare man saknar all kunskap om. Inga förutfattade meningar när man lutar sig tillbaka i soffan eller sängen för att läsa. Det började jag med i går eftermiddags. Jag läste kanske femton sidor och blev inte särskilt berörd (ung man onanerar och sluter sina ögon, ser diffusa kroppsdelar från kvinnor som är anonyma, etcetera).
Men så blev det kväll. Huset var mörkt och tyst, jag tog upp boken igen. Klockan hade hunnit bli drygt två på morgonen när jag läst ut den. Redan på sidorna efter det jag tidigare läst tände det till och jag sögs in i den här pojkens, Tomás, liv. Han är ju allt det man minns från sina egna tonår och som man nu ser hos sina äldsta barnbarn. Att vara fjorton är att stå precis i skarven mellan barndom och vuxenliv. Tomás är inte bra på det. Han har svårt att hantera den inre känslostormen, hamnar i gräl med pappan och uttrycker ett förakt för fastern Eli. Familjen bor i Madrid, men den huvudsakliga scenen för berättelsen finns i en liten kustby, där de befinner sig på semester. Här hakar generationernas olika skeenden samman: Tomás vill närma sig gängen och flickorna, faster Eli blir allt sjukare.
Tomás närmar sig. De driver med honom. Kallar honom Prinsessan. Våldet vibrerar i luften och någon gång exploderar det. Men han dras dit, det finns en mognad och en djärvhet bland dessa gängmedlemmar som triggar honom. Och mycket riktigt: en av de unga flickorna vill ta honom med ner på stranden för oralsex. Han invigs i något han inte vetat ett dugg om tidigare. Det blir en både fysisk och mental chock för honom.
Så långt kan man berätta utan att förstöra bokens dramatik. Men jag vill inte säga mer, än att detta sexuella uppvaknande och dramatiskt destruktiva i kombination leder till en katastrof. Tomás vill ställa den till rätta själv. Och det är i denna avslutande avdelning av boken som den växer och gör starkt intryck på mig.
Sammanfattningsvis? En mogen berättelse om tonårens helvete och förlösande ögonblick, om livet som både ett lyckoland och en straffanstalt. Jag är tacksam för att ha fått möjligheten att läsa den.
Nya boken växer fram. Nu lite fortare än jag trott.
Arbetet går framåt, första korrekturet är färdigt, och ett omslag har idag anlänt (jag hoppas i veckan kunna visa det i sin helhet).De som förhandsbeställt eller anmält intresse har ikväll fått privat mail om bokens pris, leveransvillkor och annat.
Tack vare de många förhandsbeställningarna vet jag vilken upplaga jag ska låta trycka och kan göra det mycket tidigare än det var tänkt. Jag är inte så lite rörd av den fantastiska respons jag fått från er blogg-läsare. Tack!
Här vill jag passa på att säga följande:
* Boken trycks i en mindre upplaga.
* Den kommer endast att försäljas här i bloggen. Varken i nätbokhandeln eller i enskilda boklådor kommer den att finnas.
* Jag kommer inte att skicka ut friexemplar till bekantas bekanta, så frikostigt som jag gjort i alla år med tidigare böcker. Det har jag naturligtvis inte råd med.
* Utöver bloggens läsare blir det endast Bibliotekstjänst som får erbjudandet att köpa den.
* Inga dagtidningars eller etermediers kulturredaktioner kommer att få recensionsexemplar.
(Min mångåriga erfarenhet säger mig att hälften av dessa aldrig ens öppnas på redaktionerna, utan direkt säljs till antikvariaten runtom i Sverige, och att endast några meningslösa artiklar skrivs av den sorts habila och svajiga skribenter som hellre skriver om sig själva, författarnas skägg eller något tredje som inte har med saken att göra. Undantagna är de kritiker, runt dussinet på min lista, som seriöst ägnar sig åt litteraturkritik, de får den privat i brevlådan och kan göra vad de vill med den. Några är bloggare, några är presskritiker).
Om du är nytillkommen och nyfiken kan du anmäla ditt intresse med ett mail till mig: thomas.nydahl@gmail.com
måndag 3 oktober 2011
Lindängen, Malmö.
Jag kom 1972 till nybyggda Motetten som är en del av Malmös södra förort Lindängen. Jag skulle bli pappa för första gången. Vi flyttade in i en tvårumslägenhet på trettonde våningen, med en svindlande och kuslig utsikt över Malmö och Själland. Vår första son föddes i maj 1973. Vi skaffade en större lägenhet i samma område, nu på andra våningen i den serie låghus som byggts i sextonvåningshusets skugga.
Motetten i mitten, Lindängen. Bild från Wikipedia.Lindängen var på 1970-talet en förort man stod ut att leva i. Mycket lite skrämde mig. Det var ju mitt Malmö, det jag levt i sedan jag föddes på Rasmusgatan 1952. Jag hade min bröllopsfest där på trettonde våningen i Motetten. Jag var politiskt aktiv där. Mina familjepromenader, mina timmar i sandlådan med sonen - allt detta var Lindängen för mig. Redan åren efter att vi flyttat därifrån började förändringen komma. Bråken blev fler. Motsättningarna större. Under 1990-talet och hela vägen fram till idag växte våldet in i andra uttrycksformer: det blev skjutvapen, det blev kriminella falanger som stred mot varandra. Den marknad de ville kontrollera fanns och finns ju också ute i Lindängen. Den marknaden omfattar allt ifrån narkotika till vapen och prostitution.
Efter Lindängen bodde vi också på Nydala och Bellevuegården. Det var två förorter som betraktades som trygga och stabila. När vi definitivt lämnade Malmö 1981 hade Bellevuegården förvandlats till getto. Mitt sista minne är hur två mycket unga pojkar bryter upp låsen till min moped. Jag står på balkongen och ropar åt dem att de ska lämna platsen. De skriker att jag ska skita i det de håller på med. Först när jag går ut ger de upp.
Den kommande natten, innan vi skulle styra kosan till Tollarp, (via Ystad i sex månader), fick jag ringa polisen. Då jagade några yngre män varandra med dragna knivar. Jag såg genom dörrens titthål hur en satt ovanpå en annan i trapphuset med sin kniv mot den liggande mannens ansikte. Blåljus och sirener var inget jag ville erbjuda mina barn som vardagsmusik.
När jag läser om hur ett barn våldtagits på Lindängen snörs min strupe samman. Jag vet precis var platsen ligger där den tolvåriga flickan igår utsattes för detta vidriga brott. Polisen betecknar våldtäkten som grov och tror att det är samma gärningsman som slagit till två gånger tidigare i angränsande förorter.
Avvecklingen av Malmö går rasande snabbt. De som vill se, ser det också. Många vill inte se och betraktar varje rån, misshandel, våldtäkt, mord, brandbomb eller annat brott som isolerade företeelser. De ser inte att Malmös förvandling till en stad delad i två halvor ligger till grund för avvecklingen. Sådana osynliga gränslinjer i en stad blir som pisksnärtar in i den halva av befolkningen som vill leva ett anständigt liv. Långt in i familjerna slår dessa piskor och budskapet är entydigt. Här kan man inte leva, om man inte också varje dag ska påminnas om gettots villkor. Att det dessutom finns andra gränslinjer gör inte saken bättre. Så blir till exempel de fattiga allt fattigare. Malmö var en stolt arbetarstad med tung och viktig industri. Där arbetarklassen levde finns idag mest getton. Mitt födelsekvarter Sevedsplan är ett skrämmande exempel på det.
Höstens teckenspråk.
När jag steg upp idag bekräftades det som jag redan visste. Den täta dimman låg kvar och löven droppade i snabb takt ner från träden mot den våta, svarta asfalten på vägen. Jag hörde morgonens ljud in i det knappt vakna tillståndet. Mörkret tyngde mig kvar mot kudden.
Hösten har sitt eget teckenspråk. Hösten har sin egen doft. Alldeles nära mitt sovrum ligger nu åkrarna svarta. Den tunga skånska jorden har vänts och lyser med tjocka drivor emot mig i sin svärta. Detta är en tid för vila och väntan, en tid för läsning och film.
Går jag alls hemifrån en sådan dag blir det inte till andra människors samlingspunkter. Går jag alls hemifrån blir det längre ut i det människotomma, det öde, det tysta. Bara fåglarna över mitt huvud talar med varandra, själv tänker jag på orden jag läste till morgonkaffet, orden som jämförde hösten med livets ålder.Foton av Anders Johansson.
söndag 2 oktober 2011
Maria Söderberg med flera (red): Språket som svalan bor i dess hjärta. Belarus. Litteraturresan, en antologi (Förlaget Midsommar).
läser Maryja Martysevitj.
Ja, landet heter fortfarande officiellt Vitryssland. Men allt oftare används begreppet Belarus, så också i denna antologi. Svenska Akademien har också genom ständige sekreteraren Peter Englund meddelat att man nu gjort praxis av de nygamla begreppen.
sitter Claudia Marcks, Astrid Trotzig,
Erik Bergqvist och Nasta Labada.
Det är omöjligt för mig att ge en rättvisande bild av denna antologi. Med bilderna du ser här kan du kanske ana vad som väntar. Och med baksidan från boken (se ovan) får du namnen på de belarusiska författarna. Alla de svenska författarna möter du först på bilderna och i berättelserna om projektet, inne i boken. Den märkvärdiga boktiteln är en diktrad hämtad från Volha Ipatava.
befolkningen som mördades. Det levde 80 000 judar i Minsk
före kriget. Efter kriget fanns ett hundratal kvar.
Samtliga bilder är hämtade ur boken och tagna av Maria Söderberg. Eftersom ett helt uppslag är bredare än jag har möjlighet att skanna in ger de inte riktig rättvisa åt boken. Men de antyder vad som väntar en läsare! Klicka på bilderna för helskärmsformat.
Surdeg, söndag, korrektur.
Surdegsbrödbak är en av de bästa metoderna att motstå tidens press med. Jag satte en ny surdeg i förrgår. Idag stod den puttrande och syrligt doftande i skålen. Jag gjorde sista tillsatsen som ska stå till ikväll. Lite ljummet vatten, grovt rågmjöl och honung, så föds detta mirakel som ger bröd resten av vintern.
Igår använde jag Bachs cellosonater. Idag surdegen. Varje dag finner sin metod. Jag försöker, misslyckas för det mesta, men försöker igen. Att stå emot det mediala bruset, kraven på underhållning, kraven på ständigt ny information - allt detta och mer därtill måste jag motstå.
Korrekturläsningen av nya boken är ljuva stunder vid bordet, med pennan i beredskap. Att föda en ny bok är lika fascinerande varje gång.
Idag ska jag, i väntan på kvällens brödbak, skriva vidare och i vilostunderna vandra ut i landskapet med kameran. Det är en alldeles stilla söndag. Byvägen är tom, bara någon enstaka bil kör förbi.
Om huggormen säger Anders Johansson: "Ormen har inga ben att fly med, den tvingas ringla sig bort och den har många fiender. Att evolutionen försett den med gifttänder kan vi inte moralisera över!"
lördag 1 oktober 2011
Lördag med Camus.
Eftersom det inte längre finns någon svensk dagstidning att prenumerera på förlitar jag mig på litteraturen och utländska medier. Men det gör också att jag inte kan ställa mig utanför kiosken och börja läsa, som Camus gör här på bilden.Det slog mig att han i sina anteckningsböcker ofta i mycket korta fragment satte fingret på något som är ytterst giltigt idag. Han skrev: "Ett krämarnas Europa - man blir förtvivlad." Dessa sex ord sätter igång en tankekedja hos mig. Det Europa vi nu lever i styrs i allt fler avseenden just av krämarna. Ett Europa där eufemismen valfrihet betyder att de olika företagskolosserna styr över våra liv, från det att vi lyfter telefonen eller sätter på värmen i våra bostäder, till dess att vi måste uppsöka en läkare eller ett apotek. En annan eufemism - avregleringen - har gjort oss än mer beroende av krämarna.
I andra änden av krämarandan finns den organiserade brottsligheten. Den sysslar med allt som ger pengar, men just nu verkar flyktingsmuggling vara den mest lukrativa branschen. Den innebär att man lurar tusentals människor att sälja allt de har för en tillvaro i Sverige. Att de blir grundlurade förstår de inte förrän de sitter på en campingplats i väntan på utredning. Maffian har redan fått betalt, stängt dörren om sig och gått vidare till nästa bedrägeri. Dessa omständigheter klargörs aldrig i den svenska pressen, vilket är ännu ett tungt vägande skäl att avstå från den.Man kan med fördel avsluta med ett annat citat från anteckningsboken. Camus skriver: "Om tiden endast vore tragisk! Men den är skändlig."
fredag 30 september 2011
Aptitretare.
Här kommer, möjligen som en liten aptitretare, den preliminära baksidestexten:
Att den västerländska kulturen befinner sig i en turbulent situation skulle kanske inte så många bestrida. Men på vilket sätt kan man koppla samman dagens nöjes- och konsumtionssamhälle med andra fenomen under nittonhundratalet och in i vår tid? Kan man rentav tala om en kultur som rör sig allt närmare stupet?
I sin nya bok belyser Thomas Nydahl frågeställningen utifrån olika perspektiv. Boken inleds med den essä han skrev i samband med att han drog sig tillbaka från all offentlig verksamhet, inklusive den som kulturjournalist.
Som ett nav i boken finns en längre mosaik som består av återkomster till några av de viktiga och centrala författarskap som berättade om livet i de totalitära staterna bakom Berlinmuren, där människorna plågades av den kommunistiska doktrinen. I en läsning av bland annat Per Landins studie av radikalkonservativa tyskar återspeglas fenomenet genom den andra totalitära lära, nationalsocialismen, som förstörde så mycket för 1900-talets européer.
Andra texter i boken belyser enskilda författarskap, samt berättar om märkvärdiga och skapande människor i det europeiska nittonhundratalet.
God helg önskar jag alla mina läsare!
Foto: A. Nydahl
Talibanhustrun.
"Hennes förre make, den svenske medborgaren Redouane Laadjal, kallades Abu Bilal Moazaz, den algeriske emiren. Efter att ha genomgått al-Qaidas vapenutbildning i träningslägret Khalden i Afghanistan stupade han 1999 i strid för talibanerna mot Norra Alliansen (enligt hans nyligen publicerade ‘martyrbiografi’ på arabiska)."
Det blir spännande framöver, man skulle kanske rentav börja lyssna till de skenheligas morgonandakter?
Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat.
Jag läser då och då i Peter Handbergs omistliga urvalsvolym av Gottfried Benn: Dikter & Breviarium (Norstedts 1995). Eftersom det just nu firas judiskt nyår och människor ser med fasa på det kommande året i regionen, där den judiska nationen kanske står inför vägval som ter sig allt annat än lätta, diskuterar jag sådant med vänner. Den illusionsbefriade attityden möter jag, nej inte med munterhet, men med ett slags tacksamhet över att inte ensam se katastrofen framskrida. Jag slipper vara The Fool on the Hill (eller Tåben på Bakken, som danskarna säger).Utvecklingen i Israel är allt annat än positiv, och det gäller också gentemot palestinierna och de hot som kommer från Iran - och i förlängningen den katastrof som skulle utlösas om Israel bestämmer sig för ett “preventivt“ angrepp. Vem skulle våga tala om en framtid inför sådana hot? Å andra sidan skulle en “lösning” te sig allt annat än lätt, om än palestinierna fick ett erkännande som nation, för vem bygger en nation av en schweizerost?
Jag är dessutom av den uppfattningen att den förre amerikanske presidenten, Bill Clinton, har rätt i sin bedömning att Netanyahu inte är intresserad av ett tvåstats-avtal. Han är bara intresserad av att skjuta saken framför sig, till den punkt då också det möjliga är omöjligt (och jag är övertygad om att han själv tycker sig göra ett bra jobb i det avseendet).
Nå, det var alltså Gottfried Benn jag läste. Och här bjuder jag på några saltade satser:
“Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat. Det lär finnas malajfolk, lätta, alldeles förtjusande, nästan inte alls präglade, men då handlar det om Söderhavet, det är rena drömmen, inget för oss. Europa är avgrundens och skuggornas plats på jorden, tänk bara på hur Prometheus tvingades upp i bergen i det soliga Grekland - och som han fick lida.”
“Ofta har jag känslan, också vad beträffar mig själv, att allt är slut, urlakat, genomtänkt och formulerat ända till meningslöshet, och när jag tänker, känner jag aska i munnen.”
"I begynnelsen var ordet och inte pladdret; till sist kommer återigen ordet att vara och inte propagandan."
Ja, det är naturligtvis en sorts spegel man håller upp, när man läser Benn. Men det är som hos andra författare, man förstår att bara svärtan kan erbjuda en aldrig så liten strimma ljus. Och just nu är det svårt att se på avgörande skeenden med optimism. Benn sammanfattar: “Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat."
torsdag 29 september 2011
Moskétexten.
”Livet i republiken Frankrike förutsätter ett mode utan dolt ansikte,” – sade den otrogna hunden François Fillon, Frankrikes premiärminister.
Den framtida lagen kommer att innebära ett straff för att dölja sin skönhet från nyfikna ögon, för kyskhet och främja dekadensen i Allahs islam. Storleken på böterna har satts till 150 €. Om en muslim inte kan betala böter till de otrogna, ska de tvingas att ödmjukt utföra obetald samhällstjänst.
Vi bör tillägga att det är inte allt. Franska otrogna har förberett en ”lag”, vilket innebär åtal för den som ”tvingas bära burka” I det här fallet är lagen riktad mot muslimer. De otrogna har föreslagit ett bötesbelopp på 30.000 € kombinerat med att kastas i fängelse i ett år. Dessutom om en muslimsk mua’lim eller förälder anses ha bett eller undervisat mindreåriga flickor att dölja sin skönhet från utomstående, så kommer det att innebära en skyldighet att betala böter på 60.000 € kombinerat med att kastas i fängelse i två år.
Lagen gäller inte enbart Franska medborgare. Lagen gäller även tillfälliga besökare. Vi tillägger här att kungahuset i Qatars döttrar ofta besöker den vackra franska huvudstaden Paris, iklädda full heltäckande slöja. Även deras följeslagare bär liknande kläder. Hur de kommer att behandlas kan vi konstatera redan nu. Det är plånboken som avgör om det blir ett gripande, åtal och dom! Det är de fattiga och utsatta som kommer att skrämmas till underkastelse inför de otrognas och mushrikiins ordning och övermakt. Vi känner historisk det franska vansinnet i nordafrika, dess kolonialherravälde har nu fått en fortsättning i en ledande EU-nation genom denna lag. Och detta med mushrikiin som företrädare för de muslimerna i Frankrike.
Det är uppenbart att problemformuleringen utgår från livssynen hos mushrikin – dessa de avklädda nära nog nakna muslimska systrarna. Må Allah förlåta dem, för de vet inte vad de gör. De vältra sig i fördärv, har oäkta intima förbindelser, till och med barnprostitution och abort. Det är dessa som nu vill införa sin smutsiga kultur i det muslimska levnadssättet. Överlag är deras ideologiska bidrag till det västerländska och franska samhället förtvinande litet, emellanåt dumt och inåtvänt. Med deras assistans ska nu således äkta makar ombedas säga till sina fruar och döttrar att klä om sig till den lättklädda, ja rentav nakna modekulturen som härskar bland de otrogna. Detta under hot om bötesbelopp på fantastisk storlek och inlåsning i fängelser.
Här slutar de otrognas ledarhundar och mushrikiin yla vansinnigt mot ”månen” om ”humanism och upplysning”. Nej – de trogna och ödmjuka inför Allah ska slås med ett lagens järnrör för att aldrig mer kunna resa sig som människa, aldrig kunna borsta smutsen av sin kostym när de fallit till marken under lagens väldiga förtryck.
Som ledare för de otrogna i Frankrike, säger den satans dvärgen president Nicolas Sarkozy om hijab, ”den är en symbol för förtryck och förnedring”. De otrognas minister för invandring, det förbannade kräket Eric Besson förolämpande fräckt och öppet muslimerna. Han sade om slöjan, ”den är en vandrande liksvepning”. Den ogudaktiga franska regeringen har i officiella sammanhang omnämnt sharia och den muslimska samhällsordningen för ”en ny form av slaveri”, och det franska konstitutionella rådet har fastställt att sådana uttalanden och lagar som fullt legitimt att säga, och att allt detta är ”förenligt med konstitutionen.”
Lämpligt är att i detta sammanhang att konstatera, att emellanåt hävdas om ytterplagg – plagget avgör inte vad som är prostitution. Men låt oss fråga oss själva, vad är skillnaden mellan en kvinna och man får ha promiskuöst sex. Allt börjar med att sluka henne med ögonen och vara i mannens huvud. Vad kan hända i ett samhälle där kyskhet och ödmjukhet är olagligt? Vi vet alla svaret. Otukt, sexuella snedsprång, abort, obscena scener! Ja, nästan vad som helst.
Må Allah den mäktigaste och den bästa undervisaren visa oss vägen. Herre skydda de trogna från din vrede. Skydda oss från de otrognas vansinne och plåga oss inte med deras ränker. Må vi göra rätt för din skull, amiin.
Här hoppas det mellan ideologierna.
... och den arabiska våren ledde till att det första nationalsocialistiska partiet grundades i Egypten. Se klippet från Memri TV. Är det muftin i Jerusalem och hans vän i Berlin som spökar - igen?
Barmhärtighetens moské igen.
Bloggandet om hattexterna på Kristianstad-moskéns hemsida har nu nått ända fram till lokaltidningen. Men man måste fråga sig, varför denna inte ens har anständighet nog att nämna var moskésidan uppmärksammades och angreps.I artikeln heter det: "Texten har uppmärksammats av andra falanger på nätet och används för att visa att näthat inte är enkelriktat." Vad är "andra falanger" för något?
Högsta ansvariga, imamen Shaaban Abou Zur, smiter undan och säger:
"– Det här speglar inte alls vår församling, eller våra tankar eller åsikter. Det här är inte vårt sätt att resonera och det är synd att artikeln har hamnat där. Jag har nu tagit bort den."
Hans svar till lokaltidningen är inget man ska ta så allvarligt på. Det är sedan länge känt att ledande islamister - i Sverige och internationellt - använder ett språk när de talar till oss, "de otrogna hundarna", och ett helt annat när de talar till sina egna.
Det är pinsamt, men får tala för sig själv.
Susana Aguir som Mísia.
Susana Aguir från Lissabon har sedan länge varit känd som Mísia. Artistnamnet tog hon från diktaren Mallarmés musa. Mísia debuterade som fado-artist, och har på en rad plattor arbetat utifrån en starkt traditionsmedveten inställning. Då och då har hon tagit med nummer på dem som visat att hon ville bortom fadon. Canto blev en katalog över olika stilar hon ville prova. Där fanns såväl klassisk stråkkvartett som arabiska instrument och rytmer. Det splittrade intryck Canto gjorde är som bortblåst på Drama Box, gjord som en hyllning till modern Luisa, spanjorska och klassisk dansös. Hon koncentrerar sig här på de två musikaliska traditionerna i fadon och tango. Stilmässigt hittar hon tillbaka till en enkelhet, låt vara mycket sofistikerad, där den portugisiska gitarren dominerar i fadon och bandoneonen i tangon. Det är oerhört vackert, expressivt och laddat av känslor. En dikt av Vasco Graça Moura, en av Portugals stora poeter, ekar genom skivan: Fogo Preso (fyrverkerier), vars text Mísia sjunger och ett antal stora artister, bl.a. Ute Lemper, läser.Dubbelklicka för helskärm.
Sommaren 2005 hade jag en längre korrespondens med henne. Den utmynnade i följande samtal.
Thomas Nydahl (TN): Din nya skiva är tillägnad din mor. Som jag ser det är dina tangos och boleros ett slags hyllning till henne. Eftersom jag tycker att Drama Box är en ovanligt enhetlig skiva, där texterna, melodierna och känslorna relaterar till varandra, så gissar jag att Drama Box trots sina olika genrer kan ses som en enhetlig ”kropp”. Är det riktigt att säga att det är saudade som är skivans vägledande känsla?
Mísia (M): Nej, det tycker jag inte. Jag tycker inte att saudade, denna själsliga och poetiska känsla, är det som vägleder skivan. Drama Box är på sätt och vis en mycket expressionistisk och utlevelsefull skiva, nästan våldsam och mycket teatral. Jag menar att den allt överskuggande faktorn på Drama Box är röstens dramaturgi. Rösten tycks också vara en karaktär i pjäsen.
Fado, tango och bolero medger samma slags djup och intensitet i uttolkarens patos. Till denna skiva bad jag poeter att skriva om avgränsade situationer, mycket starka känslor av fysisk kärlek, ensamhet, tomhet och förtvivlan. Alla dessa situationer har levts av sångerskan/skådespelerskan som lever på det hotell som du kan se i texthäftet. Vi vet egentligen inte vad som ska ske henne, om hon tänker begå självmord, om hon är berusad eller bara sovande. Drama Box använder sig av både det teatrala och det filmiska språket. Omslaget ser ut som ett modemagasin, bilderna berättar en historia. Avsikten är att röja de starkaste och mest våldsamma känslor av kärlek, känslor som rentav kan döda. Kärleken är inte ett rosa hjärta på en blå himmel. Men alla dessa känslor röjs inte direkt, utan används som ett kodat språk, en ”mise en scéne”, som ett synopsis till en film för lyssnarna att följa med i. Att sjunga fado då och då är inte slutmålet för mitt arbete, jag använder fadon som ett sätt att berätta om livet. Jag försöker använda mig av fadons essens och anda i det arbetet. Saudade finns där förstås, men är inte den vägledande känslan. Det som vägleder är känslan av att Livet också innehåller Döden.
Dubbelklicka för helskärm.
TN: Drama Box är en ovanligt bra producerad skiva. Ljudbilden är mycket harmonisk och tät. Men samtidigt är det en skiva med en överväldigande enkel produktion. Jag tycker också att texterna är så bra, att sångerna därmed känns som hela kroppar av känslor och budskap för lyssnaren. Vad anser du vara viktigast i produktionsarbetet, för att du ska uppnå denna enhetlighet, denna känsla av kropp?
M. På alla mina skivor arbetar jag tillsammans med mina musiker, min grupp som också spelar på mina konserter. Det klassiska ljudet på skivan Canto uppnåddes då musikern som spelar portugisisk gitarr, José Manuel Neto, spelade tillsammans med kammarorkestern Camerata de Bourgogne. På Drama Box spelar mina musiker två boleros och tre tangos, inte bara de nio fadosångerna. På detta sätt uppstår enhetligheten och enkelheten. Jag vill att mina klangers universum ska besöka andra kulturers musik. Texterna på Drama Box svarar alla emot och tillhör just de starka känslor som möjliggör enhetlighet i tolkningen. Det finns inga avsiktliga budskap till lyssnarna. Jag sjunger inte mina sånger för publiken, även om jag hoppas att den ska uppskatta dem och att de ska vara välgörande i deras liv. En artist måste göra det hon är tvungen att göra utan att ta hänsyn till publiken eller skivköparna, eller till modeflugor eller skivmarknadens krav. Publiken gör sin egen tolkning och sin egen resa. En av de saker jag är stolt över med mitt arbete, är att då jag började sjunga denna annorlunda fado 1990 visste jag inte om det skulle finnas en publik för den.
TN: På skivan medverkar skådespelerskor som läser dikten Fogo Preso (Fyrverkerier). Det förstärker känslan av konstnärlig enhetlighet. Betraktar du läsningarna som konstverk i sin egen rätt eller är de en integrerad del av helheten?
M: Läsningarna svarar mot mitt önskemål om att på skivan ha olika kvinnoröster på olika språk som läser samma dikt, vilket resulterade i så många olika slags energier. Den deklamerande rösten, inte bara den som sjunger, betyder mycket för mig eftersom jag alltid känt det som att Drama Box är ett dramatiskt, teatralt projekt. Och så ser jag dikten som en bro mellan bolero-sångerna och fadon.
TN: Sensualiteten verkar vara den mest framträdande känslan på skivan. Du sjunger om känslan av nakenhet, både kroppsligt och känslomässigt, och du sjunger om kyssar och förbipasserande änglar. Är detta ett sätt att utveckla fadons tematiska innehåll, bort från ett slags neutrala texter mot lyrik som uttrycker en personlig erfarenhet, d.v.s Mísias erfarenhet?
M: I fadon kan man uttrycka alla de känslor som ryms i en människas själ. Men också rent fysiska sensationer, som längtan! Jag sjunger både själsliga och mycket fysiska fados. Texterna är skrivna av poeter som Vasco Graça Moura. Jag tycker om att sjunga med själen, mitt huvud och min hud, allt på samma gång utan att behöva välja det ena eller det andra. Det är sant att jag på Drama Box ger uttryck för nakenhet och rent kött, och att detta är viktigt ser du också av texthäftet och bildatmosfären. Men också sorgsenhet och förtvivlan när kärleken tar slut, den dramatiska situation som uppstår när man förlorar någon och tomheten som följer på den. Men jag sjunger aldrig om mitt eget lilla liv och mina egna små tårar. Bara en gång har jag skrivit om personliga känslor, och den sången signerade jag med mitt eget namn, Susana (sången Cor de Lua på albumet Ritual, TN:s anmärkning). Det är däremot sant att jag använder mig av mina egna livserfarenheter för att uppnå bättre tolkningar och uttryckssätt, men jag vill uppnå något mer sublimt än min egen privata erfarenhet. Min erfarenhet är ett slags instrument eller material för att jag ska kunna tolka andras situationer.
TN: Jag vill återkomma till en fråga jag ställt till dig vid tidigare tillfällen, nämligen den om den så kallade ”nya fadon” och mina känslor inför den. När jag hör vissa av de unga artisterna känner jag att det inte finns ett uns saudade kvar, och inga andra känslor som berör mig heller. Men när jag hör Drama Box blir jag mycket gripen och berörd, både av texterna, känslorna och av själva sångmelodierna. Kan man alls sätta fingret på vad saudade är? Vad är det som gör att en sång berör mig både i själ och hjärta?
M: Jag tycker inte att man alltid ska förknippa fado med saudade. Fado är ju själva livet, och det finns så många olika känslor som ryms i denna tradition av sång och liv. Saudade är så speciell eftersom man inte kan hitta en självklar översätttning av ordet till andra språk. Men man kan som sagt inte förenkla och reducera hela fadon till just denna känsla. Det är vanligt att icke-portugiser gör det. Själv blir jag starkast berörd av de fados som går in i mitt hjärta, som vidrör min själ. Orden, texterna, är mycket viktiga för mig, det är därför jag alltid arbetar med de bästa poeterna. Jag vill också understryka att de skriver sina texter särskilt för min röst. Jag använder alltså inte dikter ur deras böcker. Jag vill bli berörd både i hjärtat och hjärnan, samtidigt eftersom jag tror att vårt intellekt har känslor och att hjärtat kan tänka.
Mísias hemsida här.
(Ur min bok Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006)
onsdag 28 september 2011
Rännstenen
Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden och jag möter mig själv i Domusfönstren, lätt förklädd till småborgare på jakt efter nya intryck. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av förruttnelsen.
Moskén gömmer sitt hat.
Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning.
Det har naturligtvis inte gått någon förbi att det i år är Miłosz-året, med anledning av att det är hundra år sedan han föddes. I Litauen och Polen har han förstås blivit hyllad och ihågkommen. Tack vare översättaren Anders Bodegård har förbindelserna mellan Litauen/Polen och Sverige kunnat upprätthållas, och det urval han nu gjort tillsammans med Leonard Neuger är oerhört välkommet.
Här mer om firandet.
I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:
”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”
På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.
Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”
Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.
Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:
”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”
Svenskans recension idag hittar du här.
Onsdag, jaha, jaså...
Nietzsche? Hur kunde han se det, redan då? Idag står konsument-pöbelns epok skriven i eldskrift framför oss. Inte en dag utan en bunt reklam i brevlådan, inte ett tv-program utan tre avbrott per timme för tjocka sjok av reklam.
Inte en utbetalningsdag av pensioner, barnbidrag eller löner utan fyllda varuhus, där denna "demokratins pöbel" rotar sig fram genom gångarna och tömmer hyllorna, oavsett om det finns behov eller ej.
Kertész: "... det vill säga att något som heter folk inte längre existerar, att det bara finns massor, konsumenter, samhällsklasser och så vidare och organisationer, apparater och av ideologier genomsyrade totaliteter och totalitarismen som svarar mot dem".
Konsumenten är medborgarens antites.


