torsdag 29 september 2011

Här hoppas det mellan ideologierna.

... och den arabiska våren ledde till att det första nationalsocialistiska partiet grundades i Egypten. Se klippet från Memri TV. Är det muftin i Jerusalem och hans vän i Berlin som spökar - igen?

Barmhärtighetens moské igen.

Bloggandet om hattexterna på Kristianstad-moskéns hemsida har nu nått ända fram till lokaltidningen. Men man måste fråga sig, varför denna inte ens har anständighet nog att nämna var moskésidan uppmärksammades och angreps.

I artikeln heter det: "Texten har uppmärksammats av andra falanger på nätet och används för att visa att näthat inte är enkelriktat." Vad är "andra falanger" för något?

Högsta ansvariga, imamen Shaaban Abou Zur, smiter undan och säger:

"– Det här speglar inte alls vår församling, eller våra tankar eller åsikter. Det här är inte vårt sätt att resonera och det är synd att artikeln har hamnat där. Jag har nu tagit bort den."

Hans svar till lokaltidningen är inget man ska ta så allvarligt på. Det är sedan länge känt att ledande islamister - i Sverige och internationellt - använder ett språk när de talar till oss, "de otrogna hundarna", och ett helt annat när de talar till sina egna.

Det är pinsamt, men får tala för sig själv.

Susana Aguir som Mísia.

Susana Aguir från Lissabon har sedan länge varit känd som Mísia. Artistnamnet tog hon från diktaren Mallarmés musa. Mísia debuterade som fado-artist, och har på en rad plattor arbetat utifrån en starkt traditionsmedveten inställning. Då och då har hon tagit med nummer på dem som visat att hon ville bortom fadon. Canto blev en katalog över olika stilar hon ville prova. Där fanns såväl klassisk stråkkvartett som arabiska instrument och rytmer. Det splittrade intryck Canto gjorde är som bortblåst på Drama Box, gjord som en hyllning till modern Luisa, spanjorska och klassisk dansös. Hon koncentrerar sig här på de två musikaliska traditionerna i fadon och tango. Stilmässigt hittar hon tillbaka till en enkelhet, låt vara mycket sofistikerad, där den portugisiska gitarren dominerar i fadon och bandoneonen i tangon. Det är oerhört vackert, expressivt och laddat av känslor. En dikt av Vasco Graça Moura, en av Portugals stora poeter, ekar genom skivan: Fogo Preso (fyrverkerier), vars text Mísia sjunger och ett antal stora artister, bl.a. Ute Lemper, läser.

Dubbelklicka för helskärm.

Sommaren 2005 hade jag en längre korrespondens med henne. Den utmynnade i följande samtal.

Thomas Nydahl (TN): Din nya skiva är tillägnad din mor. Som jag ser det är dina tangos och boleros ett slags hyllning till henne. Eftersom jag tycker att Drama Box är en ovanligt enhetlig skiva, där texterna, melodierna och känslorna relaterar till varandra, så gissar jag att Drama Box trots sina olika genrer kan ses som en enhetlig ”kropp”. Är det riktigt att säga att det är saudade som är skivans vägledande känsla?

Mísia (M): Nej, det tycker jag inte. Jag tycker inte att saudade, denna själsliga och poetiska känsla, är det som vägleder skivan. Drama Box är på sätt och vis en mycket expressionistisk och utlevelsefull skiva, nästan våldsam och mycket teatral. Jag menar att den allt överskuggande faktorn på Drama Box är röstens dramaturgi. Rösten tycks också vara en karaktär i pjäsen.

Fado, tango och bolero medger samma slags djup och intensitet i uttolkarens patos. Till denna skiva bad jag poeter att skriva om avgränsade situationer, mycket starka känslor av fysisk kärlek, ensamhet, tomhet och förtvivlan. Alla dessa situationer har levts av sångerskan/skådespelerskan som lever på det hotell som du kan se i texthäftet. Vi vet egentligen inte vad som ska ske henne, om hon tänker begå självmord, om hon är berusad eller bara sovande. Drama Box använder sig av både det teatrala och det filmiska språket. Omslaget ser ut som ett modemagasin, bilderna berättar en historia. Avsikten är att röja de starkaste och mest våldsamma känslor av kärlek, känslor som rentav kan döda. Kärleken är inte ett rosa hjärta på en blå himmel. Men alla dessa känslor röjs inte direkt, utan används som ett kodat språk, en ”mise en scéne”, som ett synopsis till en film för lyssnarna att följa med i. Att sjunga fado då och då är inte slutmålet för mitt arbete, jag använder fadon som ett sätt att berätta om livet. Jag försöker använda mig av fadons essens och anda i det arbetet. Saudade finns där förstås, men är inte den vägledande känslan. Det som vägleder är känslan av att Livet också innehåller Döden.

Dubbelklicka för helskärm.

TN: Drama Box är en ovanligt bra producerad skiva. Ljudbilden är mycket harmonisk och tät. Men samtidigt är det en skiva med en överväldigande enkel produktion. Jag tycker också att texterna är så bra, att sångerna därmed känns som hela kroppar av känslor och budskap för lyssnaren. Vad anser du vara viktigast i produktionsarbetet, för att du ska uppnå denna enhetlighet, denna känsla av kropp?

M. På alla mina skivor arbetar jag tillsammans med mina musiker, min grupp som också spelar på mina konserter. Det klassiska ljudet på skivan Canto uppnåddes då musikern som spelar portugisisk gitarr, José Manuel Neto, spelade tillsammans med kammarorkestern Camerata de Bourgogne. På Drama Box spelar mina musiker två boleros och tre tangos, inte bara de nio fadosångerna. På detta sätt uppstår enhetligheten och enkelheten. Jag vill att mina klangers universum ska besöka andra kulturers musik. Texterna på Drama Box svarar alla emot och tillhör just de starka känslor som möjliggör enhetlighet i tolkningen. Det finns inga avsiktliga budskap till lyssnarna. Jag sjunger inte mina sånger för publiken, även om jag hoppas att den ska uppskatta dem och att de ska vara välgörande i deras liv. En artist måste göra det hon är tvungen att göra utan att ta hänsyn till publiken eller skivköparna, eller till modeflugor eller skivmarknadens krav. Publiken gör sin egen tolkning och sin egen resa. En av de saker jag är stolt över med mitt arbete, är att då jag började sjunga denna annorlunda fado 1990 visste jag inte om det skulle finnas en publik för den.

TN: På skivan medverkar skådespelerskor som läser dikten Fogo Preso (Fyrverkerier). Det förstärker känslan av konstnärlig enhetlighet. Betraktar du läsningarna som konstverk i sin egen rätt eller är de en integrerad del av helheten?

M: Läsningarna svarar mot mitt önskemål om att på skivan ha olika kvinnoröster på olika språk som läser samma dikt, vilket resulterade i så många olika slags energier. Den deklamerande rösten, inte bara den som sjunger, betyder mycket för mig eftersom jag alltid känt det som att Drama Box är ett dramatiskt, teatralt projekt. Och så ser jag dikten som en bro mellan bolero-sångerna och fadon.

TN: Sensualiteten verkar vara den mest framträdande känslan på skivan. Du sjunger om känslan av nakenhet, både kroppsligt och känslomässigt, och du sjunger om kyssar och förbipasserande änglar. Är detta ett sätt att utveckla fadons tematiska innehåll, bort från ett slags neutrala texter mot lyrik som uttrycker en personlig erfarenhet, d.v.s Mísias erfarenhet?

M: I fadon kan man uttrycka alla de känslor som ryms i en människas själ. Men också rent fysiska sensationer, som längtan! Jag sjunger både själsliga och mycket fysiska fados. Texterna är skrivna av poeter som Vasco Graça Moura. Jag tycker om att sjunga med själen, mitt huvud och min hud, allt på samma gång utan att behöva välja det ena eller det andra. Det är sant att jag på Drama Box ger uttryck för nakenhet och rent kött, och att detta är viktigt ser du också av texthäftet och bildatmosfären. Men också sorgsenhet och förtvivlan när kärleken tar slut, den dramatiska situation som uppstår när man förlorar någon och tomheten som följer på den. Men jag sjunger aldrig om mitt eget lilla liv och mina egna små tårar. Bara en gång har jag skrivit om personliga känslor, och den sången signerade jag med mitt eget namn, Susana (sången Cor de Lua på albumet Ritual, TN:s anmärkning). Det är däremot sant att jag använder mig av mina egna livserfarenheter för att uppnå bättre tolkningar och uttryckssätt, men jag vill uppnå något mer sublimt än min egen privata erfarenhet. Min erfarenhet är ett slags instrument eller material för att jag ska kunna tolka andras situationer.

TN: Jag vill återkomma till en fråga jag ställt till dig vid tidigare tillfällen, nämligen den om den så kallade ”nya fadon” och mina känslor inför den. När jag hör vissa av de unga artisterna känner jag att det inte finns ett uns saudade kvar, och inga andra känslor som berör mig heller. Men när jag hör Drama Box blir jag mycket gripen och berörd, både av texterna, känslorna och av själva sångmelodierna. Kan man alls sätta fingret på vad saudade är? Vad är det som gör att en sång berör mig både i själ och hjärta?

M: Jag tycker inte att man alltid ska förknippa fado med saudade. Fado är ju själva livet, och det finns så många olika känslor som ryms i denna tradition av sång och liv. Saudade är så speciell eftersom man inte kan hitta en självklar översätttning av ordet till andra språk. Men man kan som sagt inte förenkla och reducera hela fadon till just denna känsla. Det är vanligt att icke-portugiser gör det. Själv blir jag starkast berörd av de fados som går in i mitt hjärta, som vidrör min själ. Orden, texterna, är mycket viktiga för mig, det är därför jag alltid arbetar med de bästa poeterna. Jag vill också understryka att de skriver sina texter särskilt för min röst. Jag använder alltså inte dikter ur deras böcker. Jag vill bli berörd både i hjärtat och hjärnan, samtidigt eftersom jag tror att vårt intellekt har känslor och att hjärtat kan tänka.

Mísias hemsida här.

(Ur min bok Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006)

onsdag 28 september 2011

Rännstenen

Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. I rännstenen har väl de flesta hamnat. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna fulla med tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med kepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer med orange ballonger på väg in i närmaste hamburgerbar.

Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden och jag möter mig själv i Domusfönstren, lätt förklädd till småborgare på jakt efter nya intryck. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av förruttnelsen.

Moskén gömmer sitt hat.

Minns ni berättelsen om moskén i Kristianstad? Jag bloggade om saken igår. Redan idag har moskéns hemsida gömt sina hatiska artiklar bakom en lösenordsfunktion. Det är som en läsare säger, vi vet ändå inte vad de tänker om oss. Men vi vet att de förstår, att det finns något mindre lyckat med att skriva dessa hatartiklar. Nu är de gömda och kan bara läsas av församlingens medlemmar. Vi andra kan bara gissa vad det står i dem, om "den otrogna hunden" eller "den satans dvärgen Sarkozy".

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning.

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).

Det har naturligtvis inte gått någon förbi att det i år är Miłosz-året, med anledning av att det är hundra år sedan han föddes. I Litauen och Polen har han förstås blivit hyllad och ihågkommen. Tack vare översättaren Anders Bodegård har förbindelserna mellan Litauen/Polen och Sverige kunnat upprätthållas, och det urval han nu gjort tillsammans med Leonard Neuger är oerhört välkommet.

Här mer om firandet.

I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”

De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:

”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”

På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:

”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.

Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”

Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.

Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:

”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”

Svenskans recension idag hittar du här.

Onsdag, jaha, jaså...

Varje epok har sin pöbel. Imre Kertész citerar Nietzsche som menade att "demokratins pöbel, konsumenten" är vår epoks.

Nietzsche? Hur kunde han se det, redan då? Idag står konsument-pöbelns epok skriven i eldskrift framför oss. Inte en dag utan en bunt reklam i brevlådan, inte ett tv-program utan tre avbrott per timme för tjocka sjok av reklam.

Inte en utbetalningsdag av pensioner, barnbidrag eller löner utan fyllda varuhus, där denna "demokratins pöbel" rotar sig fram genom gångarna och tömmer hyllorna, oavsett om det finns behov eller ej.

Kertész: "... det vill säga att något som heter folk inte längre existerar, att det bara finns massor, konsumenter, samhällsklasser och så vidare och organisationer, apparater och av ideologier genomsyrade totaliteter och totalitarismen som svarar mot dem".

Konsumenten är medborgarens antites.

tisdag 27 september 2011

Köpenhamn i septembersol.

Storstaden inbjuder alltid till sittande, promenader och planlöshet. När september är som generösast blir det som idag. Köpenhamns män och kvinnor stänger dörren och sig och går ut i staden. 20 grader varmt och inget särskilt planerat.

Damerna träffas på sin bänk, läser tidningen eller rökar och småpratar. Sådant saknar man ju här på landet. Det finns för en gammal stadsmänniska alltid en nerv som retas av dessa bilder. En längtan till storstaden, både till bruset och stillheten. Köpenhamn är ju också farfars födelsestad, så nog känner man hur rötterna drar idag.

Och på Kongens Nytorv har de nyplanterade träden vuxit till sig så att det snart ser ut som i forna dagar igen.

Bloggaren Snaphanen var ute i sitt Köpenhamn idag och fotograferade. Det är han som lyckas fånga människorna i de mest vardagliga situationer. Om du klickar på bilderna kommer de till sin fulla rätt i helskärmsformat.

Islamismen i en skånsk stad.

– Vi jobbar för att sprida det goda i samhället. Vi tar hand om våra barn och unga och lär dem att tänka fredligt och rättfärdigt, att vara hjälpsamma och respektera alla människor oavsett bakgrund och att göra sitt bästa för att skapa trygghet och säkerhet i samhället.

Så sa den egyptiskfödde imamen i Kristianstad i samband med självmordsbombarens dåd i Stockholm i december 2010. Han heter Shaaban Abou Zur och är en mångårig medlem i Muslimska Brödraskapet. De flesta Kristianstadbor har fått intrycket – via lokaltidningen – att han är en fredens och försoningens man. Hans moské här i staden heter rentav Barmhärtighetens moské.

Vad döljer sig bakom fasaden? Låt oss titta på en text som ligger på moskéns hemsida. Den är endast undertecknad ”redaktionen”. Det är alltså inte säkert att Shaaban Abou Zur själv skrivit den. Men han har under alla omständigheter det yttersta ansvaret för vad som sägs där.

Artikeln handlar om den franska politiken gentemot niqab och burka.

Så här karaktäriseras den franske premiärministern: ”den otrogna hunden François Fillon.”

Och så här landets president: ”den satans dvärgen president Nicolas Sarkozy.”

Och när man argumenterar emot den västerländska synen på muslimsk klädkod för kvinnor blir det så vulgärt att det nästan blir komiskt (och jag syftar inte minst på det rännstensspråk de använder):

”Det är uppenbart att problemformuleringen utgår från livssynen hos mushrikin - dessa de avklädda nära nog nakna muslimska systrarna. Må Allah förlåta dem, för de vet inte vad de gör. De vältrar sig i fördärv, har oäkta intima förbindelser, till och med barnprostitution och abort. Det är dessa som nu vill införa sin smutsiga kultur i det muslimska levnadssättet. Överlag är deras ideologiska bidrag till det västerländska och franska samhället förtvinande litet (ska förmodligen vara försvinnande litet, min anm. TN), emellanåt dumt och inåtvänt.

Med deras assistans ska nu således äkta makar ombedas säga till sina fruar och döttrar att klä om sig till den lättklädda, ja rentav nakna modekulturen som härskar bland de otrogna. Detta under hot om bötesbelopp på fantastisk storlek och inlåsning i fängelser. Här slutar de otrognas ledarhundar och mushrikiin yla vansinnigt mot "månen" om "humanism och upplysning".”

***

Jag medger att jag känner stor olust över att dessa imamer och islamister verkar mitt i min hemstad. Det är förmodligen mycket som pyr under ytan. Och den aggressivaste av dem alla brukar ju tala om ”samförstånd” och ”förståelse.”

Foto av resterna av murarna vid Lillö fästning, ett försvarsverk i Kristianstad som höll stånd mot svenskarna på 1600-talet, A.N.

Les Murray: Längre raklång.

Les Murray: Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).

Nog är det en högtid när man får en ny diktsamling av Les Murray i brevlådan. Originalet utkom i fjol, Taller When Prone, och översättningen alltså redan nu. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.

Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:

“Den farbror som brukade vår gård
var sin tids arab, han
odlade bränsle åt hästarna
som drog fram på vägarna då.
1914 gjorde slut på det. Kommer
jag att få se bränslegrödor på nytt?
Jag skall färdas med långsamt fordon

innan bilarna blir långsamma som
på den gamla långsamma tiden.”

Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:

“Änkan som lämnar ut
sin makes sista lagningar
alla redan inslagna i tidningspapper

sitter under tiden i den oupplysta butiken
med händerna öppna i knäet.
Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.

Hon ställer sig på knä i medelhavssvart
och räcker ner de numrerade paketen
som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”

Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppningkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll.

Omslagsbilden till Murrays bok är gjord av Andrzej Ploski.

Påminnelse om min nästa bok.

Min nästa bok blir en essäsamling. Den har nu börjat produceras. Inom kort lägger jag ut omslaget här.

Idag vill jag påminna om att den är på gång. Boken kommer att ha bloggen Vaka över ensamheten som utgivare och kommer bara att gå att köpa här i bloggen, och förstås att lånas på de bibliotek som köper in den. I bokhandeln kommer den inte att finnas.

Inte ett enda recensionsexemplar kommer att skickas till tidningarnas kultursidor.

Däremot kommer en mycket begränsad skara fria andar att få boken för eventuella recensioner. Meningen är att den bara ska tryckas i en liten upplaga som kan säljas här genom bloggen.

Något pris för boken har jag inte klart än. Det får jag räkna på när jag fått offert för tryckning. Under alla omständigheter måste jag ta ett lån för att kunna trycka boken.

Idag den 27 september kan jag säga att de priser jag kommer att presentera för svenska respektive utländska kunder kommer att inkludera portot, och de blir därför lite olika. Men om jag får in lika många förhandsanmälningar som kommit hittills, kommer priset totalt att kunna sänkas med 25%.

Med denna bok - Kulturen vid stupet - vill jag markera att jag tar ytterligare ett steg bort från den svenska kretsen av litteratörer och posörer. Den har inte intresserat mig på länge, men jag har väl ändå trott att det fanns någon mening i att kultursidorna skulle recensera mina böcker.

Erfarenheterna efter de fyra-fem senaste böckerna säger mig att det är totalt meningslöst. Alltför många usla texter av usla skribenter har givit mig magont. Det finns ingen anledning att fortsätta så.

Ni är många som läser min blogg. De flesta av er återkommer varje dag. Det är både glädjande och rörande. Och jag har god erfarenhet av att få nya läsare av mina böcker - genom bloggen.

Så redan nu vill jag göra ett experiment. Om du som läser detta är intresserad av att köpa min nästa bok ber jag dig sända ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Det är ingen bindande anmälan, utan ett försök från min sida att se hur många som är intresserade. När jag har ett större antal intresseanmälningar återkommer jag till var och en av er. Då kan ni också ta ställning till om ni vill binda er för att köpa den. Ju fler som hör av sig, desto snabbare går boken i tryck.

Som det ser ut nu kommer boken att vara färdig före jul.

Foto: A. Nydahl

måndag 26 september 2011

Googlar författare sig själv?

Med anledning av en intressant diskussion hos Bernur vill jag bara lägga till några rader i ämnet. Är det så att man som författare googlar sitt eget namn? Ja, jag har gjort det i samband med att jag givit ut en ny bok, för att se vad och var det skrivits om den. Det är inte minst intressant att läsa vad som skrivs av bloggare.

Mina tre senaste böcker, utgivna av Tusculum, har fått mycket olika uppmärksamhet. Alla de andra som också skrev fick förstadags-recension i DN och några dagar senare i Svenskan. Den senaste, Långsamhetens nej, fick bara en handfull över hela landet, och ungefär lika många bloggare, vilket för övrigt var fallet också med Alvar Alsterdal-breven i En centraleuropeisk afton.

Min kommande bok skickas inte till pressens kulturredaktioner. Därför finns det heller ingen anledning av leta recensioner.

Förr om åren åkte jag då och då buss in till centrum och bläddrade i tidningar på biblioteket. Det behövs naturligtvis inte när man kan googla på sin nya bok.

Ingen gör det för att irritera eller på annat sätt störa tillvaron för recensenterna. Det är bara nyfikenhet som driver en. Till exempel mig.

Foto: A. Nydahl

Ivan Andrassew: Historiskt.

Ivan Andrassew: Historiskt. (publicerat i Népszava, den 25 september 2011)

En kär bekant – han är inte jude för ett öre – ringde mig i fredags ”Tycker du det är en normal sak att en skara, anhängare till Jobbik, marscherar förbi under våra fönster och vrålar: leve Szálasi?”

Jag svarade att detta är en helt normal sak i den här staden.

Sedan fick jag höra att denna skara Jobbik-anhängare hade anslutit sig till den demonstration som palestinier som lever i Ungern anordnat med anledning av att FN:s plenarförsamling tog upp den palestinska statens sak till behandling. Jobbik-folket anslöt sig naturligtvis för att smäda judarna – detta var onekligen ett förträffligt tilfälle till det. Enligt ett reportage ackompanjerades redan samlingen vid Bemtorget av högljutt antisemitiskt böl. Det mest symptomatiska var trots allt att första hälften av tåget, som var på väg mot parlamentet, skanderade: ”Most, most” (på ungerska: ”nu, nu”, det vill säga: Erkänn Palestina nu), den bakre avdelningen däremot „missförstod” det; folk kände på sig att det var dags, så de stämde upp i ”Mocskos zsidók” (Smutsig jude).

Demonstrationståget hade uppenbarligen polisens tillstånd (de var ju inte tibetaner), polisen såg mycket riktigt till att demonstrationen inte skulle störas. Så mycket mer som parlamentsledamöter hedrade den med sin närvaro: Márton Gyöngyösi och Gábor Staudt. På Kossuthtorget anslöt sig Lóránt Hegedüs (alltjämt pastor i den kalvinistiska församlingen. Den får göra som den har samvete till).

I den stad där István TarlósTarlós är borgmästare, där Ákos Kertész för en vecka sedan fråntogs utmärkelsen ”Budapests hedersmedborgare” därför att han på grund av företeelser som den ovan skildrade hade gisslat sitt folk med hårda ord, är den sortens demonstration möjlig. Szálasi får hyllas, men man förväntar sig att en jude, som nazister, alldeles lika dagens, hade försökt mörda några årtionden tidigare, håller tyst. (Han skall vara glad att ”vi har tagit emot honom”. Att man inte har lyckats mörda någon eller överlämna personen till tyskarna för att de med ungrarnas benägna tillstånd skall ta kål på honom måste uppenbarligen räknas som ”mottagande”. )

Polisen som lyder under general Pintér -- den mot de hemlösa förda straffexpeditionens store strateg – ligger inte på latsidan när det gäller att förbjuda fackföreningarnas demonstration, däremot tillåter den en demonstration av det ovan beskrivna slaget, skyddar den till och med, och upplöser den inte när folk börjar hylla Szálasi och smäda judarna. (Pintér lovade att det inte skulle stå tiggare vid trafikljusen. Kommer han månne i den kristna regim vi har i dag att på begäran av kardinal Erdő jaga bort de hemlösa och tiggarna, som ”egenmäktigt upptar offentlig plats”, därför att de stör den härskande medelklassens trosutövning?)

Det är anmärkningsvärt att presidenten inte skriver brev till premiärministern och manar honom att undersöka huruvida det finns ett lagrum som skulle kunna åberopas för att eventuellt förbjuda ett politiskt parti vars parlamentsledamöter går med i en sådan horddemonstration. (Det finns.)

Och István Tarlós dundrar inte mot huvudstadens polischef, han hotar inte heller med att förvisa det nazistiska partiets representanter från stadshuset.
Så förhåller det sig. (Inte genetiskt. Historiskt.)

*

Några förklaringar som gör texten mera lättbegriplig för en läsare som inte är hemmastadd i Ungerns nuvarande förhållanden:

Szálasi, som var Hitlers sista bundsförvant i Europa och ledare för Pilkorsarna, förde ett skräckregemente i Ungern under andra världskrigets sista månader.

När den kinesiska premiärministern nyligen var på statsbesök i Ungern såg polisen till att tibetaner som flytt till Ungern skulle vara ur stånd att demonstrera.

Pintér är Ungerns nuvarande inrikesminister.

Några fackföreningar har bett om tillstånd att anordna tolv demonstrationer mot regeringens arbetsmarknadspolitik; polisen har sagt nej till samtliga. Ett domstolsbeslut hävde sedan en del av polisens demonstrationsförbud, och av allt att döma kommer några av demonstrationer att äga rum.

För kort tid sedan manade presidenten Pál Schmitt Viktor Orbán att undersöka om det finns lagliga möjligheter att i efterskott beröva någon en statlig utmärkelse eller ett pris om vederbörande med sitt beteende ”har gjort sig ovärdig”.

Ákos Kertész, en aktad författare, med böcker översatta till flera språk – tre av dem, Makra, Namnsdagen och Den som vågar vinner, har utgivits på svenska i översättning av Maria Ortman – har skrivit en grym men i grunden alls inte lögnaktig artikel i en ungerskspråkig tidning i USA. I den artikeln har Ákos Kertész med hårda och skoningslösa ord gisslat sitt folk, det ungerska – i samma anda som Ungerns bästa tänkare, författare och poeter har gjort ända sedan upplysningstiden. Han begick ett oförlåtligt fel: han hävdade att ungrarna var ”genetiskt” kodade för att vara ett folk av undersåtar. (Sedan förklarade han att den meningen skulle strykas.) Upprördhetens vågor har varit skyhöga, efter ett gemensamt beslut taget av Fidesz och Jobbik i Budapests stadshus har han fråntagits sin titel som Budapests hedersmedborgare och kravet har rests att han skulle fråntas det Kossuthpris som han hade fått för sin romankonst. Det pikanta i historien är följande: det parti som allra mest högljutt kräver detta är Jobbik, som inte låter en dag gå utan att göra hatiska och rasistiska uttalanden. Även i Ungerns parlament. Ákos Kertész stora brott, som han måste sona, är att han är jude. Jude, alltså inte ungrare … Och en sak till: regeringen har på intet sätt protesterat mot propåerna från Jobbik, den har tvärtom välvilligt tagit dem till sig.

Översättning och kommentarer av Ervin Rosenberg.

söndag 25 september 2011

Leif GW Persson: Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa, och Åsa Mobergs: Väninnorna och jag

Självbiografiskt stoff har alltid fascinerat mig. Inte självbiografier i allmänhet men just uppriktiga, orädda och nakna livshistorier skrivna av människor som jag sedan tidigare betraktat med respekt.

Kriminologen Leif GW Persson är en sådan människa. Brutalt uppriktigt och fullständigt oförmögen att fjäska för överheten. Jag har inte läst hans kriminalromaner, men i många år följt honom som debattör och analytiker i brottsfall. Kanske är det också så att jag i honom kan känna igen mig själv. Hans bakgrund är inte alldeles olik min, men han har däremot gjort karriär på ett sätt som är mig helt främmande. Därför läste jag hans självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa (Bonniers).

Det är en bok som helt saknar självberöm, poserande och flirt med läsaren. Han skildrar sitt liv utifrån en uppfattning om att ärligheten alltid lönar sig. Trots att halva boken berättar om barndom och uppväxt är det ändå den andra halvan som fascinerar mest. Där berättar han om sin egen roll i några av de händelser som starkt skakat Sverige.

Tungt vägande är den långa skildringen av den bordellhärva där justitieminister Geijer var inblandad, den som egentligen skulle kallas “DN-affären” eftersom Peter Bratt enligt Persson var en usel och illa påläst journalist som förstörde hela utredningen och gjorde det möjligt för Olof Palme att tysta alla kritiska röster. Det är en insider-skildring som är fullkomligt lysande.

Det andra jag särskilt fäster mig vid och känner igen så mycket av, är hans berättelse om missbruket av mat och alkohol. I några av dessa avsnitt läser jag en alkoholists bekännelser när de är som uppriktigast.

Här en intressant intervju med Leif GW.

Jag tog mig an Åsa Mobergs Väninnorna och jag (Natur och kultur) med ungefär samma utgångspunkt. Jag har läst flera fina böcker av Moberg, inte minst den hon skrev om sitt samlevnadshelvete med en psykiskt sjuk människa, Adams bok. Och så har jag lite kunskap om några av väninnorna hon samtalar med.

En av dessa, Stoika Hristova, framträder i boken också så som jag förväntat mig. Hon har en sällsynt förmåga att sätta ord på livets verkliga smärtpunkter. Hennes berättelse är inte minst viktig för att den handlar om uppväxten i det titoistika Jugoslavien, och det tidiga livet som invandrare och fabriksarbetare i Sverige. Utöver det blev boken en stor besvikelse.

Temat väninnor kunde ha blivit mycket intressant, men av någon anledning känns det som om Moberg pladdrar bort det med samtal som kretsar kring alltför privata saker, och alltför oväsentliga saker, som gör att det är svårt att riktigt se vad som uttrycker det slags vänskap som boken vill sätta fokus på. Det är inte roligt att behöva säga det, men ibland känns det mer som skvaller och pladder än seriösa samtal. Undantaget är möjligen, utöver Hristova, det samtal hon för med Märta Tikkanen. Jag vet att kvinnliga läsare av bloggen kommer att tänka, att det jag nu skrivit är “typiskt manlig läsning”. Det må vara hänt. En kvinna skulle alldeles säkert läsa den på ett annat sätt.

Ändå nyper jag mig själv i armen och tänker, att den bok Moberg skrev om livet med Adam var minst lika privat och/eller personlig, men att det där kändes som om varje sida var skriven med livet som insats. I väninneboken känns det mer som om hon och de medverkande putsar på sin offentliga rollfigur. Visst kan man lysa ännu klarare i rätt sällskap?

Höstböckerna handlar inte sällan om det självbiografiska. Jag har en känsla av att man måste gå fram med försiktighet när man letar i utgivningen. Allt är sannerligen inte guld som glimmar. Det har också nyligen givits ut en självbiografi av Per Ahlmark, politikern och partiledaren som hoppade av allt för att bli en fri författare och debattörer. Jag har läst boken men inte bestämt mig för om jag kan eller ska skriva om den. Förmodligen kommer jag att göra det.