onsdag 28 september 2011

Rännstenen

Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. I rännstenen har väl de flesta hamnat. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna fulla med tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med kepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer med orange ballonger på väg in i närmaste hamburgerbar.

Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden och jag möter mig själv i Domusfönstren, lätt förklädd till småborgare på jakt efter nya intryck. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av förruttnelsen.

Moskén gömmer sitt hat.

Minns ni berättelsen om moskén i Kristianstad? Jag bloggade om saken igår. Redan idag har moskéns hemsida gömt sina hatiska artiklar bakom en lösenordsfunktion. Det är som en läsare säger, vi vet ändå inte vad de tänker om oss. Men vi vet att de förstår, att det finns något mindre lyckat med att skriva dessa hatartiklar. Nu är de gömda och kan bara läsas av församlingens medlemmar. Vi andra kan bara gissa vad det står i dem, om "den otrogna hunden" eller "den satans dvärgen Sarkozy".

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning.

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).

Det har naturligtvis inte gått någon förbi att det i år är Miłosz-året, med anledning av att det är hundra år sedan han föddes. I Litauen och Polen har han förstås blivit hyllad och ihågkommen. Tack vare översättaren Anders Bodegård har förbindelserna mellan Litauen/Polen och Sverige kunnat upprätthållas, och det urval han nu gjort tillsammans med Leonard Neuger är oerhört välkommet.

Här mer om firandet.

I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”

De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:

”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”

På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:

”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.

Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”

Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.

Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:

”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”

Svenskans recension idag hittar du här.

Onsdag, jaha, jaså...

Varje epok har sin pöbel. Imre Kertész citerar Nietzsche som menade att "demokratins pöbel, konsumenten" är vår epoks.

Nietzsche? Hur kunde han se det, redan då? Idag står konsument-pöbelns epok skriven i eldskrift framför oss. Inte en dag utan en bunt reklam i brevlådan, inte ett tv-program utan tre avbrott per timme för tjocka sjok av reklam.

Inte en utbetalningsdag av pensioner, barnbidrag eller löner utan fyllda varuhus, där denna "demokratins pöbel" rotar sig fram genom gångarna och tömmer hyllorna, oavsett om det finns behov eller ej.

Kertész: "... det vill säga att något som heter folk inte längre existerar, att det bara finns massor, konsumenter, samhällsklasser och så vidare och organisationer, apparater och av ideologier genomsyrade totaliteter och totalitarismen som svarar mot dem".

Konsumenten är medborgarens antites.

tisdag 27 september 2011

Köpenhamn i septembersol.

Storstaden inbjuder alltid till sittande, promenader och planlöshet. När september är som generösast blir det som idag. Köpenhamns män och kvinnor stänger dörren och sig och går ut i staden. 20 grader varmt och inget särskilt planerat.

Damerna träffas på sin bänk, läser tidningen eller rökar och småpratar. Sådant saknar man ju här på landet. Det finns för en gammal stadsmänniska alltid en nerv som retas av dessa bilder. En längtan till storstaden, både till bruset och stillheten. Köpenhamn är ju också farfars födelsestad, så nog känner man hur rötterna drar idag.

Och på Kongens Nytorv har de nyplanterade träden vuxit till sig så att det snart ser ut som i forna dagar igen.

Bloggaren Snaphanen var ute i sitt Köpenhamn idag och fotograferade. Det är han som lyckas fånga människorna i de mest vardagliga situationer. Om du klickar på bilderna kommer de till sin fulla rätt i helskärmsformat.

Islamismen i en skånsk stad.

– Vi jobbar för att sprida det goda i samhället. Vi tar hand om våra barn och unga och lär dem att tänka fredligt och rättfärdigt, att vara hjälpsamma och respektera alla människor oavsett bakgrund och att göra sitt bästa för att skapa trygghet och säkerhet i samhället.

Så sa den egyptiskfödde imamen i Kristianstad i samband med självmordsbombarens dåd i Stockholm i december 2010. Han heter Shaaban Abou Zur och är en mångårig medlem i Muslimska Brödraskapet. De flesta Kristianstadbor har fått intrycket – via lokaltidningen – att han är en fredens och försoningens man. Hans moské här i staden heter rentav Barmhärtighetens moské.

Vad döljer sig bakom fasaden? Låt oss titta på en text som ligger på moskéns hemsida. Den är endast undertecknad ”redaktionen”. Det är alltså inte säkert att Shaaban Abou Zur själv skrivit den. Men han har under alla omständigheter det yttersta ansvaret för vad som sägs där.

Artikeln handlar om den franska politiken gentemot niqab och burka.

Så här karaktäriseras den franske premiärministern: ”den otrogna hunden François Fillon.”

Och så här landets president: ”den satans dvärgen president Nicolas Sarkozy.”

Och när man argumenterar emot den västerländska synen på muslimsk klädkod för kvinnor blir det så vulgärt att det nästan blir komiskt (och jag syftar inte minst på det rännstensspråk de använder):

”Det är uppenbart att problemformuleringen utgår från livssynen hos mushrikin - dessa de avklädda nära nog nakna muslimska systrarna. Må Allah förlåta dem, för de vet inte vad de gör. De vältrar sig i fördärv, har oäkta intima förbindelser, till och med barnprostitution och abort. Det är dessa som nu vill införa sin smutsiga kultur i det muslimska levnadssättet. Överlag är deras ideologiska bidrag till det västerländska och franska samhället förtvinande litet (ska förmodligen vara försvinnande litet, min anm. TN), emellanåt dumt och inåtvänt.

Med deras assistans ska nu således äkta makar ombedas säga till sina fruar och döttrar att klä om sig till den lättklädda, ja rentav nakna modekulturen som härskar bland de otrogna. Detta under hot om bötesbelopp på fantastisk storlek och inlåsning i fängelser. Här slutar de otrognas ledarhundar och mushrikiin yla vansinnigt mot "månen" om "humanism och upplysning".”

***

Jag medger att jag känner stor olust över att dessa imamer och islamister verkar mitt i min hemstad. Det är förmodligen mycket som pyr under ytan. Och den aggressivaste av dem alla brukar ju tala om ”samförstånd” och ”förståelse.”

Foto av resterna av murarna vid Lillö fästning, ett försvarsverk i Kristianstad som höll stånd mot svenskarna på 1600-talet, A.N.

Les Murray: Längre raklång.

Les Murray: Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).

Nog är det en högtid när man får en ny diktsamling av Les Murray i brevlådan. Originalet utkom i fjol, Taller When Prone, och översättningen alltså redan nu. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.

Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:

“Den farbror som brukade vår gård
var sin tids arab, han
odlade bränsle åt hästarna
som drog fram på vägarna då.
1914 gjorde slut på det. Kommer
jag att få se bränslegrödor på nytt?
Jag skall färdas med långsamt fordon

innan bilarna blir långsamma som
på den gamla långsamma tiden.”

Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:

“Änkan som lämnar ut
sin makes sista lagningar
alla redan inslagna i tidningspapper

sitter under tiden i den oupplysta butiken
med händerna öppna i knäet.
Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.

Hon ställer sig på knä i medelhavssvart
och räcker ner de numrerade paketen
som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”

Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppningkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll.

Omslagsbilden till Murrays bok är gjord av Andrzej Ploski.

Påminnelse om min nästa bok.

Min nästa bok blir en essäsamling. Den har nu börjat produceras. Inom kort lägger jag ut omslaget här.

Idag vill jag påminna om att den är på gång. Boken kommer att ha bloggen Vaka över ensamheten som utgivare och kommer bara att gå att köpa här i bloggen, och förstås att lånas på de bibliotek som köper in den. I bokhandeln kommer den inte att finnas.

Inte ett enda recensionsexemplar kommer att skickas till tidningarnas kultursidor.

Däremot kommer en mycket begränsad skara fria andar att få boken för eventuella recensioner. Meningen är att den bara ska tryckas i en liten upplaga som kan säljas här genom bloggen.

Något pris för boken har jag inte klart än. Det får jag räkna på när jag fått offert för tryckning. Under alla omständigheter måste jag ta ett lån för att kunna trycka boken.

Idag den 27 september kan jag säga att de priser jag kommer att presentera för svenska respektive utländska kunder kommer att inkludera portot, och de blir därför lite olika. Men om jag får in lika många förhandsanmälningar som kommit hittills, kommer priset totalt att kunna sänkas med 25%.

Med denna bok - Kulturen vid stupet - vill jag markera att jag tar ytterligare ett steg bort från den svenska kretsen av litteratörer och posörer. Den har inte intresserat mig på länge, men jag har väl ändå trott att det fanns någon mening i att kultursidorna skulle recensera mina böcker.

Erfarenheterna efter de fyra-fem senaste böckerna säger mig att det är totalt meningslöst. Alltför många usla texter av usla skribenter har givit mig magont. Det finns ingen anledning att fortsätta så.

Ni är många som läser min blogg. De flesta av er återkommer varje dag. Det är både glädjande och rörande. Och jag har god erfarenhet av att få nya läsare av mina böcker - genom bloggen.

Så redan nu vill jag göra ett experiment. Om du som läser detta är intresserad av att köpa min nästa bok ber jag dig sända ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Det är ingen bindande anmälan, utan ett försök från min sida att se hur många som är intresserade. När jag har ett större antal intresseanmälningar återkommer jag till var och en av er. Då kan ni också ta ställning till om ni vill binda er för att köpa den. Ju fler som hör av sig, desto snabbare går boken i tryck.

Som det ser ut nu kommer boken att vara färdig före jul.

Foto: A. Nydahl

måndag 26 september 2011

Googlar författare sig själv?

Med anledning av en intressant diskussion hos Bernur vill jag bara lägga till några rader i ämnet. Är det så att man som författare googlar sitt eget namn? Ja, jag har gjort det i samband med att jag givit ut en ny bok, för att se vad och var det skrivits om den. Det är inte minst intressant att läsa vad som skrivs av bloggare.

Mina tre senaste böcker, utgivna av Tusculum, har fått mycket olika uppmärksamhet. Alla de andra som också skrev fick förstadags-recension i DN och några dagar senare i Svenskan. Den senaste, Långsamhetens nej, fick bara en handfull över hela landet, och ungefär lika många bloggare, vilket för övrigt var fallet också med Alvar Alsterdal-breven i En centraleuropeisk afton.

Min kommande bok skickas inte till pressens kulturredaktioner. Därför finns det heller ingen anledning av leta recensioner.

Förr om åren åkte jag då och då buss in till centrum och bläddrade i tidningar på biblioteket. Det behövs naturligtvis inte när man kan googla på sin nya bok.

Ingen gör det för att irritera eller på annat sätt störa tillvaron för recensenterna. Det är bara nyfikenhet som driver en. Till exempel mig.

Foto: A. Nydahl

Ivan Andrassew: Historiskt.

Ivan Andrassew: Historiskt. (publicerat i Népszava, den 25 september 2011)

En kär bekant – han är inte jude för ett öre – ringde mig i fredags ”Tycker du det är en normal sak att en skara, anhängare till Jobbik, marscherar förbi under våra fönster och vrålar: leve Szálasi?”

Jag svarade att detta är en helt normal sak i den här staden.

Sedan fick jag höra att denna skara Jobbik-anhängare hade anslutit sig till den demonstration som palestinier som lever i Ungern anordnat med anledning av att FN:s plenarförsamling tog upp den palestinska statens sak till behandling. Jobbik-folket anslöt sig naturligtvis för att smäda judarna – detta var onekligen ett förträffligt tilfälle till det. Enligt ett reportage ackompanjerades redan samlingen vid Bemtorget av högljutt antisemitiskt böl. Det mest symptomatiska var trots allt att första hälften av tåget, som var på väg mot parlamentet, skanderade: ”Most, most” (på ungerska: ”nu, nu”, det vill säga: Erkänn Palestina nu), den bakre avdelningen däremot „missförstod” det; folk kände på sig att det var dags, så de stämde upp i ”Mocskos zsidók” (Smutsig jude).

Demonstrationståget hade uppenbarligen polisens tillstånd (de var ju inte tibetaner), polisen såg mycket riktigt till att demonstrationen inte skulle störas. Så mycket mer som parlamentsledamöter hedrade den med sin närvaro: Márton Gyöngyösi och Gábor Staudt. På Kossuthtorget anslöt sig Lóránt Hegedüs (alltjämt pastor i den kalvinistiska församlingen. Den får göra som den har samvete till).

I den stad där István TarlósTarlós är borgmästare, där Ákos Kertész för en vecka sedan fråntogs utmärkelsen ”Budapests hedersmedborgare” därför att han på grund av företeelser som den ovan skildrade hade gisslat sitt folk med hårda ord, är den sortens demonstration möjlig. Szálasi får hyllas, men man förväntar sig att en jude, som nazister, alldeles lika dagens, hade försökt mörda några årtionden tidigare, håller tyst. (Han skall vara glad att ”vi har tagit emot honom”. Att man inte har lyckats mörda någon eller överlämna personen till tyskarna för att de med ungrarnas benägna tillstånd skall ta kål på honom måste uppenbarligen räknas som ”mottagande”. )

Polisen som lyder under general Pintér -- den mot de hemlösa förda straffexpeditionens store strateg – ligger inte på latsidan när det gäller att förbjuda fackföreningarnas demonstration, däremot tillåter den en demonstration av det ovan beskrivna slaget, skyddar den till och med, och upplöser den inte när folk börjar hylla Szálasi och smäda judarna. (Pintér lovade att det inte skulle stå tiggare vid trafikljusen. Kommer han månne i den kristna regim vi har i dag att på begäran av kardinal Erdő jaga bort de hemlösa och tiggarna, som ”egenmäktigt upptar offentlig plats”, därför att de stör den härskande medelklassens trosutövning?)

Det är anmärkningsvärt att presidenten inte skriver brev till premiärministern och manar honom att undersöka huruvida det finns ett lagrum som skulle kunna åberopas för att eventuellt förbjuda ett politiskt parti vars parlamentsledamöter går med i en sådan horddemonstration. (Det finns.)

Och István Tarlós dundrar inte mot huvudstadens polischef, han hotar inte heller med att förvisa det nazistiska partiets representanter från stadshuset.
Så förhåller det sig. (Inte genetiskt. Historiskt.)

*

Några förklaringar som gör texten mera lättbegriplig för en läsare som inte är hemmastadd i Ungerns nuvarande förhållanden:

Szálasi, som var Hitlers sista bundsförvant i Europa och ledare för Pilkorsarna, förde ett skräckregemente i Ungern under andra världskrigets sista månader.

När den kinesiska premiärministern nyligen var på statsbesök i Ungern såg polisen till att tibetaner som flytt till Ungern skulle vara ur stånd att demonstrera.

Pintér är Ungerns nuvarande inrikesminister.

Några fackföreningar har bett om tillstånd att anordna tolv demonstrationer mot regeringens arbetsmarknadspolitik; polisen har sagt nej till samtliga. Ett domstolsbeslut hävde sedan en del av polisens demonstrationsförbud, och av allt att döma kommer några av demonstrationer att äga rum.

För kort tid sedan manade presidenten Pál Schmitt Viktor Orbán att undersöka om det finns lagliga möjligheter att i efterskott beröva någon en statlig utmärkelse eller ett pris om vederbörande med sitt beteende ”har gjort sig ovärdig”.

Ákos Kertész, en aktad författare, med böcker översatta till flera språk – tre av dem, Makra, Namnsdagen och Den som vågar vinner, har utgivits på svenska i översättning av Maria Ortman – har skrivit en grym men i grunden alls inte lögnaktig artikel i en ungerskspråkig tidning i USA. I den artikeln har Ákos Kertész med hårda och skoningslösa ord gisslat sitt folk, det ungerska – i samma anda som Ungerns bästa tänkare, författare och poeter har gjort ända sedan upplysningstiden. Han begick ett oförlåtligt fel: han hävdade att ungrarna var ”genetiskt” kodade för att vara ett folk av undersåtar. (Sedan förklarade han att den meningen skulle strykas.) Upprördhetens vågor har varit skyhöga, efter ett gemensamt beslut taget av Fidesz och Jobbik i Budapests stadshus har han fråntagits sin titel som Budapests hedersmedborgare och kravet har rests att han skulle fråntas det Kossuthpris som han hade fått för sin romankonst. Det pikanta i historien är följande: det parti som allra mest högljutt kräver detta är Jobbik, som inte låter en dag gå utan att göra hatiska och rasistiska uttalanden. Även i Ungerns parlament. Ákos Kertész stora brott, som han måste sona, är att han är jude. Jude, alltså inte ungrare … Och en sak till: regeringen har på intet sätt protesterat mot propåerna från Jobbik, den har tvärtom välvilligt tagit dem till sig.

Översättning och kommentarer av Ervin Rosenberg.

söndag 25 september 2011

Leif GW Persson: Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa, och Åsa Mobergs: Väninnorna och jag

Självbiografiskt stoff har alltid fascinerat mig. Inte självbiografier i allmänhet men just uppriktiga, orädda och nakna livshistorier skrivna av människor som jag sedan tidigare betraktat med respekt.

Kriminologen Leif GW Persson är en sådan människa. Brutalt uppriktigt och fullständigt oförmögen att fjäska för överheten. Jag har inte läst hans kriminalromaner, men i många år följt honom som debattör och analytiker i brottsfall. Kanske är det också så att jag i honom kan känna igen mig själv. Hans bakgrund är inte alldeles olik min, men han har däremot gjort karriär på ett sätt som är mig helt främmande. Därför läste jag hans självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa (Bonniers).

Det är en bok som helt saknar självberöm, poserande och flirt med läsaren. Han skildrar sitt liv utifrån en uppfattning om att ärligheten alltid lönar sig. Trots att halva boken berättar om barndom och uppväxt är det ändå den andra halvan som fascinerar mest. Där berättar han om sin egen roll i några av de händelser som starkt skakat Sverige.

Tungt vägande är den långa skildringen av den bordellhärva där justitieminister Geijer var inblandad, den som egentligen skulle kallas “DN-affären” eftersom Peter Bratt enligt Persson var en usel och illa påläst journalist som förstörde hela utredningen och gjorde det möjligt för Olof Palme att tysta alla kritiska röster. Det är en insider-skildring som är fullkomligt lysande.

Det andra jag särskilt fäster mig vid och känner igen så mycket av, är hans berättelse om missbruket av mat och alkohol. I några av dessa avsnitt läser jag en alkoholists bekännelser när de är som uppriktigast.

Här en intressant intervju med Leif GW.

Jag tog mig an Åsa Mobergs Väninnorna och jag (Natur och kultur) med ungefär samma utgångspunkt. Jag har läst flera fina böcker av Moberg, inte minst den hon skrev om sitt samlevnadshelvete med en psykiskt sjuk människa, Adams bok. Och så har jag lite kunskap om några av väninnorna hon samtalar med.

En av dessa, Stoika Hristova, framträder i boken också så som jag förväntat mig. Hon har en sällsynt förmåga att sätta ord på livets verkliga smärtpunkter. Hennes berättelse är inte minst viktig för att den handlar om uppväxten i det titoistika Jugoslavien, och det tidiga livet som invandrare och fabriksarbetare i Sverige. Utöver det blev boken en stor besvikelse.

Temat väninnor kunde ha blivit mycket intressant, men av någon anledning känns det som om Moberg pladdrar bort det med samtal som kretsar kring alltför privata saker, och alltför oväsentliga saker, som gör att det är svårt att riktigt se vad som uttrycker det slags vänskap som boken vill sätta fokus på. Det är inte roligt att behöva säga det, men ibland känns det mer som skvaller och pladder än seriösa samtal. Undantaget är möjligen, utöver Hristova, det samtal hon för med Märta Tikkanen. Jag vet att kvinnliga läsare av bloggen kommer att tänka, att det jag nu skrivit är “typiskt manlig läsning”. Det må vara hänt. En kvinna skulle alldeles säkert läsa den på ett annat sätt.

Ändå nyper jag mig själv i armen och tänker, att den bok Moberg skrev om livet med Adam var minst lika privat och/eller personlig, men att det där kändes som om varje sida var skriven med livet som insats. I väninneboken känns det mer som om hon och de medverkande putsar på sin offentliga rollfigur. Visst kan man lysa ännu klarare i rätt sällskap?

Höstböckerna handlar inte sällan om det självbiografiska. Jag har en känsla av att man måste gå fram med försiktighet när man letar i utgivningen. Allt är sannerligen inte guld som glimmar. Det har också nyligen givits ut en självbiografi av Per Ahlmark, politikern och partiledaren som hoppade av allt för att bli en fri författare och debattörer. Jag har läst boken men inte bestämt mig för om jag kan eller ska skriva om den. Förmodligen kommer jag att göra det.

Grips Greatest

Ja, min absoluta favorit i det danska vis- och balladstallet är sedan mer än 30 år Erik Grip. Det tyckte jag länge, också innan vi lärde känna varandra. Och jag ser inget skäl att avstå från ett litet tips. Erik Grip har just släppt ett fantastiskt samlingsalbum, där både fina gamla psalmister, som NFS Grundtvig och senare tiders diktare, som Per Fjord och Morten Nielsen, finns med.

Erik Grip på 60-årsdagen hemma i Lejre.
En fest i den danska visans tecken.
Foto: Astrid Nydahl.

Och det är verkligen hans absolut bästa kompositioner som finns här, på ett album som blir ren glädje att lyssna till. Helt förväntat inleds festen med Grundtvigs Velkommen i den grønne lund. Och efter den kommer Ulf Lundell i Grips tolkning: Åbent landskap, och Ludvig Holsteins Det er i dag et vejr. En av hans bästa sånger, alla kategorier är Café Det røde hjerte. Den kan man få ett smakprov ifrån här.

Och som om inte det var nog får man Små hjul, Lyset er småt, En dejlig dag, Glæden, sorgen og lykken (från samma album som Café Det røde hjerte) och många andra på det sexton spår långa albumet. Har du inte hört Erik Grip tidigare är detta ett bra sätt att lära känna honom.

Du kan bekanta dig med Erik Grip på Myspace.

Klicka på bilden, så kan du läsa hela låt-förteckningen.

Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig...

"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)

Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen sådana frågor som upptar mig.

*

För övrigt noterar jag att Mats Skogkär på Sydsvenskans ledarredaktion noterat något som också jag grubblat på länge. Varför är det så, att vi i Sverige gömmer oss för de offer som islamismen skördar? Varför ber man Lars Vilks stanna hemma från Bokmässan? Man skulle ha tagit tillfället i akt att stå upp för yttrande och tryckfriheten! Kan ett arrangemang som förutsätter yttrande- och tryckfrihet vara annat än ett lysande tillfälle? Skogkär avslutar med en fundering kring PEN-klubben. När jag läser den tänker jag: det var inte ett felaktigt beslut jag fattade för ett antal år sedan, för en sådan organisation kan man inte vara medlem i. Skogkär skriver: "Förföljelserna mot Vilks har pågått i flera år, han har hotats till livet oräkneliga gånger, man har försökt bränna ner hans hem, angripit honom fysiskt. Men på Svenska Pens hemsida går det inte att hitta ett kommatecken om detta. Det är en tystnad som talar. Men knappast till Svenska Pens fördel."



lördag 24 september 2011

Liten inför det stora.

Nu är det rätt tid att vandra där, utmed Östersjökusten. Strandraggarna är borta, den dunkande musiken har tystnat, familjegrälen dröjer sig inte kvar mellan sanddynerna. Det är tyst och det är stort. Vid sin sida har man havet, över sig har man evigheten. Jag vandrade där idag, septembersolen var så varm att det blev till att ta av kavajen till kaffepausen. Långt bort, på andra hållet mot Stenshuvud till, gick två människor och en hund. Allt annat jag såg var det jag varje dag strävar efter: tystnaden bortom tingen, strandskogen med sina tallar och sin svamp, spåren av djur i sanden, vågrörelsen befriad från varje tvångsfilter.