söndag 25 september 2011

Leif GW Persson: Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa, och Åsa Mobergs: Väninnorna och jag

Självbiografiskt stoff har alltid fascinerat mig. Inte självbiografier i allmänhet men just uppriktiga, orädda och nakna livshistorier skrivna av människor som jag sedan tidigare betraktat med respekt.

Kriminologen Leif GW Persson är en sådan människa. Brutalt uppriktigt och fullständigt oförmögen att fjäska för överheten. Jag har inte läst hans kriminalromaner, men i många år följt honom som debattör och analytiker i brottsfall. Kanske är det också så att jag i honom kan känna igen mig själv. Hans bakgrund är inte alldeles olik min, men han har däremot gjort karriär på ett sätt som är mig helt främmande. Därför läste jag hans självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa (Bonniers).

Det är en bok som helt saknar självberöm, poserande och flirt med läsaren. Han skildrar sitt liv utifrån en uppfattning om att ärligheten alltid lönar sig. Trots att halva boken berättar om barndom och uppväxt är det ändå den andra halvan som fascinerar mest. Där berättar han om sin egen roll i några av de händelser som starkt skakat Sverige.

Tungt vägande är den långa skildringen av den bordellhärva där justitieminister Geijer var inblandad, den som egentligen skulle kallas “DN-affären” eftersom Peter Bratt enligt Persson var en usel och illa påläst journalist som förstörde hela utredningen och gjorde det möjligt för Olof Palme att tysta alla kritiska röster. Det är en insider-skildring som är fullkomligt lysande.

Det andra jag särskilt fäster mig vid och känner igen så mycket av, är hans berättelse om missbruket av mat och alkohol. I några av dessa avsnitt läser jag en alkoholists bekännelser när de är som uppriktigast.

Här en intressant intervju med Leif GW.

Jag tog mig an Åsa Mobergs Väninnorna och jag (Natur och kultur) med ungefär samma utgångspunkt. Jag har läst flera fina böcker av Moberg, inte minst den hon skrev om sitt samlevnadshelvete med en psykiskt sjuk människa, Adams bok. Och så har jag lite kunskap om några av väninnorna hon samtalar med.

En av dessa, Stoika Hristova, framträder i boken också så som jag förväntat mig. Hon har en sällsynt förmåga att sätta ord på livets verkliga smärtpunkter. Hennes berättelse är inte minst viktig för att den handlar om uppväxten i det titoistika Jugoslavien, och det tidiga livet som invandrare och fabriksarbetare i Sverige. Utöver det blev boken en stor besvikelse.

Temat väninnor kunde ha blivit mycket intressant, men av någon anledning känns det som om Moberg pladdrar bort det med samtal som kretsar kring alltför privata saker, och alltför oväsentliga saker, som gör att det är svårt att riktigt se vad som uttrycker det slags vänskap som boken vill sätta fokus på. Det är inte roligt att behöva säga det, men ibland känns det mer som skvaller och pladder än seriösa samtal. Undantaget är möjligen, utöver Hristova, det samtal hon för med Märta Tikkanen. Jag vet att kvinnliga läsare av bloggen kommer att tänka, att det jag nu skrivit är “typiskt manlig läsning”. Det må vara hänt. En kvinna skulle alldeles säkert läsa den på ett annat sätt.

Ändå nyper jag mig själv i armen och tänker, att den bok Moberg skrev om livet med Adam var minst lika privat och/eller personlig, men att det där kändes som om varje sida var skriven med livet som insats. I väninneboken känns det mer som om hon och de medverkande putsar på sin offentliga rollfigur. Visst kan man lysa ännu klarare i rätt sällskap?

Höstböckerna handlar inte sällan om det självbiografiska. Jag har en känsla av att man måste gå fram med försiktighet när man letar i utgivningen. Allt är sannerligen inte guld som glimmar. Det har också nyligen givits ut en självbiografi av Per Ahlmark, politikern och partiledaren som hoppade av allt för att bli en fri författare och debattörer. Jag har läst boken men inte bestämt mig för om jag kan eller ska skriva om den. Förmodligen kommer jag att göra det.

Grips Greatest

Ja, min absoluta favorit i det danska vis- och balladstallet är sedan mer än 30 år Erik Grip. Det tyckte jag länge, också innan vi lärde känna varandra. Och jag ser inget skäl att avstå från ett litet tips. Erik Grip har just släppt ett fantastiskt samlingsalbum, där både fina gamla psalmister, som NFS Grundtvig och senare tiders diktare, som Per Fjord och Morten Nielsen, finns med.

Erik Grip på 60-årsdagen hemma i Lejre.
En fest i den danska visans tecken.
Foto: Astrid Nydahl.

Och det är verkligen hans absolut bästa kompositioner som finns här, på ett album som blir ren glädje att lyssna till. Helt förväntat inleds festen med Grundtvigs Velkommen i den grønne lund. Och efter den kommer Ulf Lundell i Grips tolkning: Åbent landskap, och Ludvig Holsteins Det er i dag et vejr. En av hans bästa sånger, alla kategorier är Café Det røde hjerte. Den kan man få ett smakprov ifrån här.

Och som om inte det var nog får man Små hjul, Lyset er småt, En dejlig dag, Glæden, sorgen og lykken (från samma album som Café Det røde hjerte) och många andra på det sexton spår långa albumet. Har du inte hört Erik Grip tidigare är detta ett bra sätt att lära känna honom.

Du kan bekanta dig med Erik Grip på Myspace.

Klicka på bilden, så kan du läsa hela låt-förteckningen.

Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig...

"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)

Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen sådana frågor som upptar mig.

*

För övrigt noterar jag att Mats Skogkär på Sydsvenskans ledarredaktion noterat något som också jag grubblat på länge. Varför är det så, att vi i Sverige gömmer oss för de offer som islamismen skördar? Varför ber man Lars Vilks stanna hemma från Bokmässan? Man skulle ha tagit tillfället i akt att stå upp för yttrande och tryckfriheten! Kan ett arrangemang som förutsätter yttrande- och tryckfrihet vara annat än ett lysande tillfälle? Skogkär avslutar med en fundering kring PEN-klubben. När jag läser den tänker jag: det var inte ett felaktigt beslut jag fattade för ett antal år sedan, för en sådan organisation kan man inte vara medlem i. Skogkär skriver: "Förföljelserna mot Vilks har pågått i flera år, han har hotats till livet oräkneliga gånger, man har försökt bränna ner hans hem, angripit honom fysiskt. Men på Svenska Pens hemsida går det inte att hitta ett kommatecken om detta. Det är en tystnad som talar. Men knappast till Svenska Pens fördel."



lördag 24 september 2011

Liten inför det stora.

Nu är det rätt tid att vandra där, utmed Östersjökusten. Strandraggarna är borta, den dunkande musiken har tystnat, familjegrälen dröjer sig inte kvar mellan sanddynerna. Det är tyst och det är stort. Vid sin sida har man havet, över sig har man evigheten. Jag vandrade där idag, septembersolen var så varm att det blev till att ta av kavajen till kaffepausen. Långt bort, på andra hållet mot Stenshuvud till, gick två människor och en hund. Allt annat jag såg var det jag varje dag strävar efter: tystnaden bortom tingen, strandskogen med sina tallar och sin svamp, spåren av djur i sanden, vågrörelsen befriad från varje tvångsfilter.

En brevväxling i svärta och guld.

Efter att tidigare ha läst brev i ett litet urval (antologin Bokstäverna jag färdas i, Themis 2001), har jag nu kunnat läsa korrespondensen i sin helhet. Breven från Nelly Sachs är dominerande, de är ibland nyktert vänliga och ibland förtvivlade rop ut i rymden. Paul Celan svarar ofta med poetisk kraft, men som åren går ser jag hur hans ton blir alltmer formellt saklig. Att de två poeterna finner varandra i skuggan av det nazistiska folkmordet framstår redan från början som en självklarhet. Det finns rentav formuleringar i deras dikter som tematiskt griper in i varandra. De har båda erfarit sitt folk som rök ur skorstenar.

Ofta består hennes brev av dikter, tillägnade Celan och hans fru och son. En sådan dikt finns översatt till svenska:

Rakt in i det yttersta
inte leka kurragömma med smärtan
jag kan bara söka mig
om jag tar sand i munnen
för att smaka uppståndelsen
ty min sorg har ni lämnat
skilda är ni från min kärlek
ni mina älskade -

Ja, hon kallade ofta i breven Celan och hans familj "mina älskade", eller "min älskade familj". Vetskapen att hennes dikter fanns hos Celan i Paris fick henne att se att hon hade ett fosterland. I dikten ett fosterland.

Efterhand som åren går tar sjukdomen över för Nelly Sachs. Hennes övertygelse om att i hemmet vara utsatt för en nazistisk liga växer till gränsen för det omöjliga och hon tas in på mentalsjukhus. Hennes liv ligger i spillror, och det kunde inget Nobelpris ändra på.

In i det sista sänder Paul Celan henne sina allt sällsyntare brev. Det sista, helt korta, vill ge henne ljus i mörkret. Fyra månader senare tar han sitt eget liv. Samma dag han begravs dör Nelly Sachs. Från år noll hade de färdats tillsammans i det mörker som bara kunde lysas upp av guldet, det tillstånd de båda längtade efter. Sachs ensam i Stockholm, Celan med fru och barn i Paris.

(Tack Anders, du gjorde det möjligt).

Gammalt (o-)giltigt gnäll.

Idag hittade jag en urgammal recension från Svenska Dagbladet (14 oktober 2003) av en åtta år gammal bok, Ökenvandring (som utgjorde del 2 av min trilogi Politisk geografi).

Jag kan inte låta bli att återge den i sin helhet. Här ser man hur den svenska mediaklassens gnäll tycks gälla från år till år. Ingenting är nytt under den sol som lyser på journalistikens hjältar, stora som små, i press och television. Detta var alltså i oktober 2003, för ganska precis åtta år sedan. Trots att det hänt mycket under dessa år, både globalt och nationellt i Sverige kunde detta ha skrivits igår. Argumenten har varken blivit vassare, tyngre eller klokare. Hela resonemanget grundas på övertygelsen om det principiellt felaktiga i att kritisera islamismens närvaro i Sverige.

*

Nydahls pessimism provocerar til
l debatt.

"Mot slutet av 60-talet och under 70-talet hade de vänsterradikala tolkningsföreträde. I dag finns det människor som inte vill kännas vid sina åsikter från den perioden; sådan är inte Thomas Nydahl, som i dagarna kommer ut med boken Ökenvandring, som visar sig vara del två av Politisk geografi (2002). I dessa båda böcker redovisar Thomas Nydahl öppet de förhoppningar han hade och likaledes hur de kom på skam.

Böckerna är varandras spegelbilder. Båda inleds med en serie impressionistiska stadsvandringar, i bland annat Tirana, Birmingham, Lissabon (det är oftast fråga om återbesök), därpå följer egna dikter, till sist avslutas böckerna med varsin treklang av intervjuer med kvinnliga författare. Det är på samma gång nedslående och hoppingivande läsning; det senare för att någon uttrycker åsikter utan att snegla mot det ”politiskt korrekta”, som Lars-Olof Franzén skrev i DN om den första boken, men
böckerna är djupt oroande om man betänker vad Thomas Nydahl har kommit fram till.

Kvintessensen av stadsvandringarna är att vi, efter murens fall, kan ana att den västerländska civilisationen är på väg i oönskad riktning. Amerikaniseringen - den ytliga konsumismen - har redan gått långt, hamburgerrestauranger överallt och en tydlig devot anpassning till den amerikanska livsstilen. Så långt är jag med. Men de stora folkförflyttningarna ser han också som ett allvarligt problem; begreppet ”mångkulturellt samhälle” ogillar han. Det är här Thomas Nydahl blir både tankeväckande och farlig, ty det han påstår kan ryckas ut ur sitt sammanhang och användas av grupperingar som jag tror att han minst av allt vill stödja. Jag kan uppfatta båda hans böcker som ett angrepp på de muslimer som etablerat sig i Europa.

Det är främst hos muslimerna han tycker sig se en fundamental ovilja till integrering och anpassning. Lite snävt uttryckt flyr de från sina ofria länder till friheten i Väst bara för att etablera enklaver varifrån endast ofrihetens dogmer utgår. När nynazister vänder sig emot byggnationen av moskéer handlar det om ren främlingsfientlighet, men Thomas Nydahl diskuterar svårare saker; sårbarheten i det öppna demokratiska samhället består bland annat i att vi tar emot och godtar människor som i grund och botten ställer sig helt främmande till sådant som demokratiska fri- och rättigheter.

Det handlar inte om moskéer, låt muslimerna utöva sin religion. Men ska vi samtidigt passivt åse hur muslimerna behandlar sina kvinnor eller hur de samlar sig för att göra uppror mot det samhälle som tagit emot dem? Thomas Nydahl ställer den sortens frågor i sina böcker, men bitvis är han alltför otydlig.

Jag tror att det är riskabelt att vara oprecis om hotet från islam. Thomas Nydahl riskerar att måla upp samma onyanserade hotbild som alla andra. Han understryker att muslimernas närvaro i det demokratiska samhället hotar att skapa en polarisering som i förlängningen kommer att omintetgöra detsamma.

Thomas Nydahl känns mer klartänkt när han samtalar med sina kvinnliga författare. Och han citerar utan förbehåll den danska författaren Ida Jessen: ”Moderniteten har en tendens att automatiskt desillusionera. Som om desillusionen vore en sanning som inte gick att diskutera. Men jag tror, att man ska försöka skapa sammanhang i en fragmentarisk värld, och att det är värt att insistera på det.”

Det sammanhanget kan till exempel vara att initiera ett fruktbart diskussionsklimat kring de svåraste frågorna. Vi lever dock i ett samhälle, än så länge, där det står var och en fritt att uttrycka sina åsikter, vilket Thomas Nydahl gör. Han äger inte ambitionen att söka peka på en lösning. Jag blir provocerad av hans stadsvandringar, eftersom de uttrycker en så djup pessimism, men i och med detta har de ju onekligen skapat förutsättning för fortsatt debatt. Vilket kanske var Thomas Nydahls avsikt."

Erik Löfvendahl

Skulle någon till äventyrs vara intresserad av Ökenvandring, så har jag en restupplaga som jag säljer för 25:- styck + porto. Skicka bara ett mail så fixar jag det: thomas.nydahl@gmail.com

Foto från Öland: Astrid Nydahl.

Omslagsfoto på Ökenvandring har tagits av författaren Göran Börge under en av hans ökenexpeditioner. Börge har bland annat givit ut Sidor av Sahara.

fredag 23 september 2011

Palestina?

Idag ska det ske. Den palestinska myndigheten kommer i FN att ansöka om att bli behandlad som en oberoende stat. Det vet vi redan från början att den inte kommer att bli. PLO och dessa korrumperade politiker kommer att mötas av ett amerikanskt veto, om inte annat.

Risken är väldigt stor att det leder till extremt våld under helgen - av den enkla anledningen att palestinierna är trötta på den så kallade processen, som ju inte leder fram till någonting.

Man kan ska kanske också ta tillfället i akt och visa på hur PLO och den palestinska myndigheten ser på sitt eget folk.

I Libanon berättar nämligen den palestinska ambassadören Abdullah Abdullah hur han ser på framtiden. Palestinska flyktingar som lever i olika arabländer kommer inte att kunna ansöka om medborgarskap och pass. Inte ens de palestinier som lever i flyktingläger på Västbanken kommer att kunna göra det:

". Abdullah said that “even Palestinian refugees who are living in [refugee camps] inside the [Palestinian] state, they are still refugees. They will not be considered citizens.”

Det är svårt att veta hur dessa myndighetspersoner tänker sig en framtida palestinsk stat. Kanske är detta bara ett politiskt rävspel, men ändå värt att notera - just idag.

Friheten, demokratin och de andra högtidsorden.

”Moral grundad på känsla, ’lycka’ och nytta har aldrig varit den djupaste instinkten hos oss, även om de som har sådana instinkter intalar sig det.”

Oswald Spengler: Västerlandets undergång, i översättning av Martin Tegen.

Vad är det vi egentligen menar när vi talar om att försvara det demokratiska och öppna samhället? Ofta funderar jag på den djupare liggande innebörden i sådana ord. Vad innebär de? På vilket sätt ska vi försvara oss inför en framtid som ter sig alltmer hotfull? Och rent konkret: vad är det vi försvarar?

Den polske fotografen Maciej Dakowicz har bland annat skildrat Cardiff och den bild han ger av kvällslivet i staden är så motbjudande och obehaglig att jag måste blunda då och då. Men det som slår mig är att detta också hade kunnat vara en fredagkväll i vilken skånsk stad som helst.

"Massmänniskan i vår tid är i själva verket en primitiv människa, som lyckats smyga sig fram genom kulisserna på kulturens gamla scen", skrev José Ortega y Gasset i Massornas uppror. Hans ord ekar fortfarande med ett slags förstärkt aktualitet.

Här finns hela hans bildsvit från staden. Är det vad västerlandet har att erbjuda?

”Att leva betyder att vara ställd in i en omgivning med vissa möjligheter. Denna omgivning kallar vi vanligen ’omständigheterna’ (…) Världen är inbegreppet av alla livsmöjligheter.

Den är alltså icke något från vårt liv isolerat, något för det främmande utan det, som principiellt ligger inom hela dess räckvidd. Den representerar vad vi kunna komma i beröring med, alltså livets möjligheter.”

José Ortega y Gasset: Massornas uppror, i översättning av Alf Ahlberg.

torsdag 22 september 2011

Lena Andersson: Förnuft och högmod (Natur & Kultur).

Sedan länge är morgontidningen historia i mitt hem. Varken en lokal tidning eller en riksdito har något att tillföra längre. Nyheter läser jag på nätet varje förmiddag.

Och bland all den svenska skygglapps-journalistiken är det inte mycket jag finner värt att läsa, ens på nätet. DN:s kolumnist Lena Andersson är ett ovanligt undantag.

Hon har nu samlat många av sina texter i en rejäl volym, Förnuft och högmod, där man redan av titeln förstår innehåll och attityd. I boken finns också texter hon publicerat i tidskriften Focus, samt fyra teaterpjäser.

Ett vanligt ämnesområde för Lena Andersson är religionen i relation till moderniteten och rationaliteten. Inte sällan har jag noterat hur hennes attityd gjort det möjligt att föra fram en principiell och vass kritik av både religionen islam och dess politiska gren, islamismen.

Om mordet på Theo van Gogh skriver hon:

”Den som är beredd att mörda islams kritiker vill inte integreras. Han hatar det västliga samhället och vill omdana det, alldeles på samma sätt som maffian och kommunistiska och nazistiska terrorister inte vill inlemmas i samhället utan slå sönder det.”

Om Geert Wilders och självcensuren:

”Det offentliga samtalet förhåller sig till Wilders genom att avfärda allt han påstår som ont, fel och falskt. Likafullt står vi kvar med dilemmat att det som visas i Fitna (hans islamkritiska film, min anm.) är så allvarliga företeelser och utsagor att man inte kan negligera dem.”

Men nu är det inte så att Andersson begränsar sin religionskritik till att gälla islam. I den avdelning i boken som heter Ateism, gudstro, skriver hon bland annat till försvar av ateismen och ateisten (som vid bjudningen förväntas försvara sig): ”Ateismen förklarar ingenting och påstår mycket lite, medan religionen ger kolossalt många svar och förslag i heltäckande idésystem. Ändå är det ateisterna som konsekvent beskylls för att hävda saker som inte går att veta.”

Jag uppskattar Lena Anderssons texter. Det finns inte ens ett behov hos mig att vara till 100% enig med henne i allt. Men nog är hon en frisk fläkt i ett kulturklimat som det svenska, där varje ”opinionsbildare” och ”publicist” inte ens behöver börja tala eller skriva förrän alla vet deras ståndpunkter.

Andersson överraskar. Hon ser saker ur nya synvinklar, och hon skriver sakligt och ödmjukt också om människolivets allra svåraste frågor. Med hennes texter kan jag finna en tröst i att veta, att det finns sådana som utifrån en helt annan utgångspunkt än min egen inser vilken fara som de totalitära idéerna, politiska och/eller religiösa, utgör då de förgiftar det demokratiska samhället, och genom att flytta fram sina positioner också bit för bit bryter ner dess olika frihetsfundament. Ett dagsfärskt exempel på det är Bokmässans besked till Lars Vilks. Istället för att solidariskt stödja offren för islamismen, bannlyser man dem. Så gjorde man mot Salman Rushdie också de första åren efter fatwan, flygbolagen lät honom inte ens resa med dem!

Foto: Anders Wikström.

Omslagets framsida består av ett kors och en månskära, men de är tryckta i guld, varför de nästan helt försvinner vid skanningen.

Bokmässor och stormarknader.

Idag springer de benen av sig, de gamla "kollegorna", som tror att spektaklet i Göteborg är något som har särskilt mycket med litteratur att göra. Marknadstänkandet har gjort bokmässorna till ett av vår tids tempel för bokens krämare. De gör litteraturen till varumärken och författaren till veckotidnings/tv-kändis och idol.

Hit kommer man för att le mot varandra, samsupa, byta böcker, gå med förlust i snedslitna skor, och ligga sömnlös. Det vore inte svårt att citera "bok"-bloggare som med rodnande kinder berättar om alla ranelidare de ser och alla "känd från tv" de passerar i gångarna.

Men de små förlagen får känna att de finns - på riktigt. Deras insatser kan inte nog prisas: Elisabeth Grates Bokförlag, Sekwa, Perenn, Ariel, Bakhåll, Karneval, Rámus, Ersatz, Tranan, Lejd och allt vad de heter. Vore det en bokmässa med dessa eldsjälar - gärna i kombination med halvstora förlag som Brombergs och Atlantis - kanske det hade varit litteraturen som stod i centrum.

Men det är de stora drakarna som har allt intresse av detta. Deras positionering är inte bara medialt nödvändig, den ger klirr i kassan också. Och över allt detta lyser solar som heter... ja, ni vet, solar som har svårt att skriva, svårt att formulera komplicerade sammanhang. Jonas Thente gjorde det alla borde ha gjort för länge sedan. Kanske hade marknaden i Göteborg inte känts alldeles lika viktig då.

Just damen som Thente skriver om mötte oss igår på ICA. I entrén i jätteformat, ett rum byggt av hennes ansikte och den nya boken. Kanske var rummet/montern 2,5 meter högt och minst fem meter långt. Vem kan undgå en sådan "författare"?

Jag var med i Göteborg två gånger. En gång som redaktör för tidskriften Studiekamraten i Bibliotekstjänst monter, vi hade tryckt upp en mycket stor upplaga av ett jubileumsnummer som jag delade ut gratis (tror vi fick en eller två nya prenumeranter på det), och en gång i Intercultures monter, då jag publicerat min berättelse Förbannade tystnad. Det skedde på 1980-talet. Efter det har jag aldrig lockats att resa dit. Inte en enda gång.

Nu är vi människor olika funtade. Och tur är det. De som älskar flygplatser, stormarknader och stadsfestivaler älskar förstås bokmässorna. Vi som inte gör det brygger en kopp kaffe och fortsätter läsa och skriva.

Foto: Anders Wikström.

Information om nya boken.

Förhandsbeställningarna av min nya bok, Kulturen vid stupet, har här i bloggen blivit så pass många, att jag nu kommer att satsa på att ha boken tryckt redan före årsskiftet.

Inom kort kommer jag att presentera ett omslag och i samband med det kommer jag att skicka ut svar till alla er som förhandsbeställt. Ni får då veta priset på boken samt få svar på andra praktiska frågor.

Är det fler som vill förhandsbeställa går det bra med ett mail på denna adress:

thomas.nydahl@gmail.com

Vill du läsa om projektet kan du göra det här.

Foto: Anders Wikström.

onsdag 21 september 2011

Nina Bouraoui: Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Maria Björkman).

Klicka för läsbart bokomslag.

Så var det dags igen. En tidig julklapp. En passande fest. Jag har just varit vaken en natt och läst den nya, till svenska översatta boken av Nina Bouraoui, Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman). För varje ny bok jag läser av henne blir min övertygelse allt starkare, vi har här att göra med en av den moderna franska litteraturens verkligt stora namn. Våra kyssar är avsked kom i original så sent som förra året. Utifrån ett slags motto har hon i den nedtecknat minnen av människor hon älskat och/eller älskat med, av föremål och platser som blivit som en kärlek för henne. Mottot lyder:

”Åtrån är inte fristående. Den är mångsidig och hemlighetsfull. Den är till genom andra människor och för andra människor. Jag har gått tillbaka till män, kvinnor, föremål och bilder som har skapat den människa som jag är.”

Åter möter vi en kvinna som har nära till sin åtrå. Den går som en röd tråd genom författarskapet. Det som lyser allra starkast här är de fragment som söker sig ända ner till femårsåldern. Ännu fler kretsar kring de alldeles tidiga tonåren. Det förvånar och gläder mig att en författare så övertygande kan skildra sina första sexuella känslor så starkt som hon gör. Kanske kan människor i allmänhet också göra det. Själv minns jag ingenting av sexualitet från barndomen. Det är först när puberteten förvandlar allting som också den erotiska åtrån fäster som ett minne. Nu är ju Nina Bouraoui inte en fackförfattare. Hela hennes gärning är skönlitterär, också när det är konkreta, levande människor och egna erfarenheter hon skriver om.

Eftersom Nina Bouraoui är bisexuell får vi möta kärlek både till män och kvinnor, även om kvinnorna dominerar. Med Kärlekens geografi (2008) chockade hon enligt egen uppgift många av sina läsare. Den skildrar en kärlek till en av hennes läsare, en man. Lesbiska kvinnor anklagade henne för förräderi. Det är förstås komiskt, som om människor trodde att en författare har ett slags kontrakt med sina läsare, ett kontrakt som går ut på att hon aldrig skulle få överraska eller förvåna.

Jag skrev bland annat:

” Ramberättelsen är enkel och rak: Nina Bouraoui signerar böcker i en bokhandel. Platsen är Lausanne. Läsaren P. kommer fram, berättar att han blivit hjälpt av hennes tidigare böcker, inte minst Dagboken. Han tackar henne för det. Genast uppstår ett slags åtrå hos författarinnan. P. är en yngre, vacker man som genast blir drömmen om kärleken för henne. Boken är dedicerad till P.M. Sambandet mellan berättelsen, författarinnan och den unge konstnären från Schweiz är uppenbart: ”Jag drömde om en framtid med honom (…) Jag var rädd att förlora mitt minne av honom (…) Jag älskade också att han befann sig så långt ifrån min blick”. Det som börjar som ett voyeuristiskt sökande på nätet från hennes sida – hon vill läsa och se allt som har med honom att göra - utvecklas så småningom till en daglig mailväxling mellan de två. De håller en distans, kallar varandra för Ni, och betonar därmed också respektfullt åldersskillnaden. Hon är medelålders, han är hela sexton år yngre. Men som originaltiteln antyder så övergår denna distans till de två älskandes intimitet och förnamn.”

Här finns hela den text jag skrev i min blogg.

Tillbaka till den nya boken. Det är just denna mänskliga nyfikenhet och utforskandet av den egna personen som gör så starkt intryck hos Nina Bouraoui. Jag kan läsa hennes prosa som om den var poesi. Jag vill därför bjuda bara på lite exempel:

”Jag åtrår hennes förlåtelse och sedan åtrår jag min hämnd. Min sorgsenhet följer ingen logik.”

”Det hade tagit tid innan hon kände sig trygg hos en kvinna. Hon kom från männen som man kommer från ett land.”

”Som man skulle ha kunnat fråga en alkoholist eller en narkoman om hans eller hennes beroende frågade en väninna som jag inte träffat på femton år, vid busshållplatsen på Rue de Turenne, i en solstrimma som tycktes skilja oss från resten av världen: - Har du slutat med kvinnor?”

”Jag vävde en framtida åtrå, lättsinnig inför det okända.”

”Jag kysser dig som första vidagen.”

Att läsa en sådan prosa är att själv, som läsare och betraktare, förflyttas bakåt i tiden, till de dagar som var åtråns och icke-rädslans. Det är stort för mig. Jag ska genast börja om från början och läsa Våra kyssar är avsked.

Leda, tyngd, slutna ögon.

Jag ägnade tisdagen åt världens tillstånd. Det är inte en sällsynt syssla i det här huset. Sedan tonåren har jag slitits sönder av den pågående katastrof som världen utgör.

Men efter att ha slumrat till en stund under tisdagseftermiddagen, med en bok placerad på bröstkorgen, vaknade jag med ögon som inte riktigt ville öppnas. De klibbade ihop, jag kände den bekanta tyngd som ledan och tröttheten ger.

Fanns det en annan väg? Nej, inte för mig. Jag kan njuta av en lång cykeltur utmed de höstnakna åkrarna. Jag kan glömma tidens larm med en bra långfilm eller i läsningen av en bok. Detta gör jag varje dag.

Men oavsett vad jag gör så finns det något som maler i bakhuvudet, något som fyller mig med sorg och uppgivenhet. Den totala förvandlingen av det svenska samhället är som en tryckluftsborr i mig, den väsnas, dunkar, slår i stycken det som var fast och stabilt.

Den enda lärdom jag kan dra av det är att förvandlingen har initierats av andra än mig. I min egen krets har solidaritet aldrig varit ett högtidsord utan en konkret attityd i vardagen. Jag har aldrig tvekat att bistå människor i nöd. Det har jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, både på det individuella och det sociala planet.

Jag är smärtsamt medveten om att majoriteten av jordens befolkning befinner sig i någon form av nöd. Men av det kan jag inte dra slutsatsen att alla människor måste bo i Sverige. Det måste finns andra sätt. Det finns andra sätt. Om det är lathet eller bara brist på fantasi som gör det omöjligt att se alternativen vet jag inte.

Under onsdagen kommer jag säkert också att somna med en bok på bröstet. Det tar på krafterna att vara människa. Men det tar ännu mer kraft att vara likgiltig och icke-mänsklig.

PS: Konstaterar nu att det var Lars Vilks som skulle mördas, men förstår också att al shabab-varianten av islamismen är en harmlös och ofarlig politisk rörelse. Man måste vara tolerant med andra traditioner, och lite människospill får man därför acceptera. Läs vad Vilks själv skriver, till yttrandefrihetens lov.

Uppdatering: vill man veta lite mer konkret om al shabab kan man läsa denna lilla notis från igår. Barnen vinner ett maskingevär när rörelsen har tävling i Koran-recitation. Fint!

Foto: Anders Wikström.

tisdag 20 september 2011

Tar vi friheten för given?

Nog kan man fastna i spindelns nät. Och visst kan bläckfiskens armar nå långt. Men så länge jag ser att yttrande- och tryckfriheten i mitt eget land inskränks därför att en ny religiös-politisk fundamentalism luftar sådana krav, kommer jag i varje tänkbar situation, här i bloggen och i mina böcker, fortsätta hävda denna konstitutionella värdegrund. Demokratins förutsättning är det fria ordet. Den demokratiska människan yttrar sig muntligt och formulerar sig skriftligt utan fruktan för att hennes tankar ska bli en ursäkt för att hon ska straffas eller tystas.

I både Danmark och Sverige har vi idag gummiparagrafer avsedda att fungera som politiskt/moraliskt rättesnören. I Danmark heter den “racismeparagrafen” och i Sverige “lagen om hets mot folkgrupp”.

Det saknas inte poänger i de resonemang som vill förhindra agitation som leder tankarna till 1930-talets Europa. Men de tycks för länge sedan överspelade, eftersom lagarna används för att tabuisera och demonisera de skriftställare och debattörer som utifrån kunskaper och insikter vill resonera kring totalitära ideologier, oavsett om de är religiösa eller politiska.

Den sekulära staten nådde långt i sin frigörelse från den kristna kyrkans dogmer. Den landvinningen måste försvaras varje dag, eftersom det finns krafter som vill återföra det offentliga samtalet och medborgarnas tankar till en sfär där varje ord begränsas av dogmer, juridiska och/eller etisk-moraliska.

Det finns stater där man alltjämt lever efter totalitära dogmer. I Belarus och Nordkorea härskar en perverterad form av kommunistisk dogm. I det nya Ryssland härskar en storrysk nationalistisk dogm. I Kina en historiskt ny form av enparti-ideologi som förenar kommunistisk retorik med turbo-kapitalism. I Iran har mullorna islamismen som vapen och redskap. Sharia blir normen, Koranen den nya lagboken. Och om man vill kan man förvisso säga att vi alla styrs av en profitinriktad framgångsdogm som slår sönder för de många, med samma glada rop som den lägger vinsterna på hög hos de få.

Men majoriteten av alla kommunistiska stater har sedan länge begravts i historieböckerna. Islamismen gör precis tvärtom, den flyttar fram sina positioner och får nytt liv. Inte minst “den arabiska våren” har inneburit en omfattande renässans för islamistiska organisationer och strömningar, från Muslimska brödraskapet till snäppet farligare versioner.

Ska vi i Sverige nöja oss med att betrakta denna utveckling? Eller formulerat på ett annat sätt: tar vi demokratin och den sekulariserade staten för givna?

Inget kunde vara dummare än att framför tv-nyheterna grubbla på världens tillstånd samtidigt som man försjunker i ovilja att veta vad som händer i det egna samhället.

Foto: Anders Wikström.