torsdag 22 september 2011

Information om nya boken.

Förhandsbeställningarna av min nya bok, Kulturen vid stupet, har här i bloggen blivit så pass många, att jag nu kommer att satsa på att ha boken tryckt redan före årsskiftet.

Inom kort kommer jag att presentera ett omslag och i samband med det kommer jag att skicka ut svar till alla er som förhandsbeställt. Ni får då veta priset på boken samt få svar på andra praktiska frågor.

Är det fler som vill förhandsbeställa går det bra med ett mail på denna adress:

thomas.nydahl@gmail.com

Vill du läsa om projektet kan du göra det här.

Foto: Anders Wikström.

onsdag 21 september 2011

Nina Bouraoui: Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Maria Björkman).

Klicka för läsbart bokomslag.

Så var det dags igen. En tidig julklapp. En passande fest. Jag har just varit vaken en natt och läst den nya, till svenska översatta boken av Nina Bouraoui, Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman). För varje ny bok jag läser av henne blir min övertygelse allt starkare, vi har här att göra med en av den moderna franska litteraturens verkligt stora namn. Våra kyssar är avsked kom i original så sent som förra året. Utifrån ett slags motto har hon i den nedtecknat minnen av människor hon älskat och/eller älskat med, av föremål och platser som blivit som en kärlek för henne. Mottot lyder:

”Åtrån är inte fristående. Den är mångsidig och hemlighetsfull. Den är till genom andra människor och för andra människor. Jag har gått tillbaka till män, kvinnor, föremål och bilder som har skapat den människa som jag är.”

Åter möter vi en kvinna som har nära till sin åtrå. Den går som en röd tråd genom författarskapet. Det som lyser allra starkast här är de fragment som söker sig ända ner till femårsåldern. Ännu fler kretsar kring de alldeles tidiga tonåren. Det förvånar och gläder mig att en författare så övertygande kan skildra sina första sexuella känslor så starkt som hon gör. Kanske kan människor i allmänhet också göra det. Själv minns jag ingenting av sexualitet från barndomen. Det är först när puberteten förvandlar allting som också den erotiska åtrån fäster som ett minne. Nu är ju Nina Bouraoui inte en fackförfattare. Hela hennes gärning är skönlitterär, också när det är konkreta, levande människor och egna erfarenheter hon skriver om.

Eftersom Nina Bouraoui är bisexuell får vi möta kärlek både till män och kvinnor, även om kvinnorna dominerar. Med Kärlekens geografi (2008) chockade hon enligt egen uppgift många av sina läsare. Den skildrar en kärlek till en av hennes läsare, en man. Lesbiska kvinnor anklagade henne för förräderi. Det är förstås komiskt, som om människor trodde att en författare har ett slags kontrakt med sina läsare, ett kontrakt som går ut på att hon aldrig skulle få överraska eller förvåna.

Jag skrev bland annat:

” Ramberättelsen är enkel och rak: Nina Bouraoui signerar böcker i en bokhandel. Platsen är Lausanne. Läsaren P. kommer fram, berättar att han blivit hjälpt av hennes tidigare böcker, inte minst Dagboken. Han tackar henne för det. Genast uppstår ett slags åtrå hos författarinnan. P. är en yngre, vacker man som genast blir drömmen om kärleken för henne. Boken är dedicerad till P.M. Sambandet mellan berättelsen, författarinnan och den unge konstnären från Schweiz är uppenbart: ”Jag drömde om en framtid med honom (…) Jag var rädd att förlora mitt minne av honom (…) Jag älskade också att han befann sig så långt ifrån min blick”. Det som börjar som ett voyeuristiskt sökande på nätet från hennes sida – hon vill läsa och se allt som har med honom att göra - utvecklas så småningom till en daglig mailväxling mellan de två. De håller en distans, kallar varandra för Ni, och betonar därmed också respektfullt åldersskillnaden. Hon är medelålders, han är hela sexton år yngre. Men som originaltiteln antyder så övergår denna distans till de två älskandes intimitet och förnamn.”

Här finns hela den text jag skrev i min blogg.

Tillbaka till den nya boken. Det är just denna mänskliga nyfikenhet och utforskandet av den egna personen som gör så starkt intryck hos Nina Bouraoui. Jag kan läsa hennes prosa som om den var poesi. Jag vill därför bjuda bara på lite exempel:

”Jag åtrår hennes förlåtelse och sedan åtrår jag min hämnd. Min sorgsenhet följer ingen logik.”

”Det hade tagit tid innan hon kände sig trygg hos en kvinna. Hon kom från männen som man kommer från ett land.”

”Som man skulle ha kunnat fråga en alkoholist eller en narkoman om hans eller hennes beroende frågade en väninna som jag inte träffat på femton år, vid busshållplatsen på Rue de Turenne, i en solstrimma som tycktes skilja oss från resten av världen: - Har du slutat med kvinnor?”

”Jag vävde en framtida åtrå, lättsinnig inför det okända.”

”Jag kysser dig som första vidagen.”

Att läsa en sådan prosa är att själv, som läsare och betraktare, förflyttas bakåt i tiden, till de dagar som var åtråns och icke-rädslans. Det är stort för mig. Jag ska genast börja om från början och läsa Våra kyssar är avsked.

Leda, tyngd, slutna ögon.

Jag ägnade tisdagen åt världens tillstånd. Det är inte en sällsynt syssla i det här huset. Sedan tonåren har jag slitits sönder av den pågående katastrof som världen utgör.

Men efter att ha slumrat till en stund under tisdagseftermiddagen, med en bok placerad på bröstkorgen, vaknade jag med ögon som inte riktigt ville öppnas. De klibbade ihop, jag kände den bekanta tyngd som ledan och tröttheten ger.

Fanns det en annan väg? Nej, inte för mig. Jag kan njuta av en lång cykeltur utmed de höstnakna åkrarna. Jag kan glömma tidens larm med en bra långfilm eller i läsningen av en bok. Detta gör jag varje dag.

Men oavsett vad jag gör så finns det något som maler i bakhuvudet, något som fyller mig med sorg och uppgivenhet. Den totala förvandlingen av det svenska samhället är som en tryckluftsborr i mig, den väsnas, dunkar, slår i stycken det som var fast och stabilt.

Den enda lärdom jag kan dra av det är att förvandlingen har initierats av andra än mig. I min egen krets har solidaritet aldrig varit ett högtidsord utan en konkret attityd i vardagen. Jag har aldrig tvekat att bistå människor i nöd. Det har jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, både på det individuella och det sociala planet.

Jag är smärtsamt medveten om att majoriteten av jordens befolkning befinner sig i någon form av nöd. Men av det kan jag inte dra slutsatsen att alla människor måste bo i Sverige. Det måste finns andra sätt. Det finns andra sätt. Om det är lathet eller bara brist på fantasi som gör det omöjligt att se alternativen vet jag inte.

Under onsdagen kommer jag säkert också att somna med en bok på bröstet. Det tar på krafterna att vara människa. Men det tar ännu mer kraft att vara likgiltig och icke-mänsklig.

PS: Konstaterar nu att det var Lars Vilks som skulle mördas, men förstår också att al shabab-varianten av islamismen är en harmlös och ofarlig politisk rörelse. Man måste vara tolerant med andra traditioner, och lite människospill får man därför acceptera. Läs vad Vilks själv skriver, till yttrandefrihetens lov.

Uppdatering: vill man veta lite mer konkret om al shabab kan man läsa denna lilla notis från igår. Barnen vinner ett maskingevär när rörelsen har tävling i Koran-recitation. Fint!

Foto: Anders Wikström.

tisdag 20 september 2011

Tar vi friheten för given?

Nog kan man fastna i spindelns nät. Och visst kan bläckfiskens armar nå långt. Men så länge jag ser att yttrande- och tryckfriheten i mitt eget land inskränks därför att en ny religiös-politisk fundamentalism luftar sådana krav, kommer jag i varje tänkbar situation, här i bloggen och i mina böcker, fortsätta hävda denna konstitutionella värdegrund. Demokratins förutsättning är det fria ordet. Den demokratiska människan yttrar sig muntligt och formulerar sig skriftligt utan fruktan för att hennes tankar ska bli en ursäkt för att hon ska straffas eller tystas.

I både Danmark och Sverige har vi idag gummiparagrafer avsedda att fungera som politiskt/moraliskt rättesnören. I Danmark heter den “racismeparagrafen” och i Sverige “lagen om hets mot folkgrupp”.

Det saknas inte poänger i de resonemang som vill förhindra agitation som leder tankarna till 1930-talets Europa. Men de tycks för länge sedan överspelade, eftersom lagarna används för att tabuisera och demonisera de skriftställare och debattörer som utifrån kunskaper och insikter vill resonera kring totalitära ideologier, oavsett om de är religiösa eller politiska.

Den sekulära staten nådde långt i sin frigörelse från den kristna kyrkans dogmer. Den landvinningen måste försvaras varje dag, eftersom det finns krafter som vill återföra det offentliga samtalet och medborgarnas tankar till en sfär där varje ord begränsas av dogmer, juridiska och/eller etisk-moraliska.

Det finns stater där man alltjämt lever efter totalitära dogmer. I Belarus och Nordkorea härskar en perverterad form av kommunistisk dogm. I det nya Ryssland härskar en storrysk nationalistisk dogm. I Kina en historiskt ny form av enparti-ideologi som förenar kommunistisk retorik med turbo-kapitalism. I Iran har mullorna islamismen som vapen och redskap. Sharia blir normen, Koranen den nya lagboken. Och om man vill kan man förvisso säga att vi alla styrs av en profitinriktad framgångsdogm som slår sönder för de många, med samma glada rop som den lägger vinsterna på hög hos de få.

Men majoriteten av alla kommunistiska stater har sedan länge begravts i historieböckerna. Islamismen gör precis tvärtom, den flyttar fram sina positioner och får nytt liv. Inte minst “den arabiska våren” har inneburit en omfattande renässans för islamistiska organisationer och strömningar, från Muslimska brödraskapet till snäppet farligare versioner.

Ska vi i Sverige nöja oss med att betrakta denna utveckling? Eller formulerat på ett annat sätt: tar vi demokratin och den sekulariserade staten för givna?

Inget kunde vara dummare än att framför tv-nyheterna grubbla på världens tillstånd samtidigt som man försjunker i ovilja att veta vad som händer i det egna samhället.

Foto: Anders Wikström.

Birgitta Holm: Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Rut Hillarp: Dagboken. I urval.

Birgitta Holm: Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Rut Hillarp: Dagboken. I urval av Birgitta Holm. Båda titlarna utgivna av Atlantis förlag.

I många år var Rut Hillarp för mig ett av många namn som fungerade som referenspunkt bakåt i den poetiska svenska historien. Men mer än ett namn var hon inte. Hon ingav samma respekt som så många av de andra.

Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap, kritiker och föreläsare, har flera uppmärksammade författarbiografier bakom sig, om bland andra Fredrika Bremer och Sara Lidman. När hon nu öppnar portarna till Rut Hillarps liv och gärning blir det en spännande resa in i det slags tillvaro som – inte alltid med lyckat resultat – vill förena erotiken med konsten, utsvävningen med arbetet. Jag läser Hillarps dagböcker med stort intresse och finner en livsväg som är både inspirerande och avskräckande.

Det finns alltid något djupt tilltalande med poetens frihetsdröm, och något som skrämmer eftersom det hotar att rasera den grund vi i vardagen bygger vår tillvaro på. Holm sätter fokus på detta redan i titeln på sin biografi: poet och erotiskt geni.

Jag ska här inte upprepa biografiska fakta. De finns i boken. Låt mig istället börja med att plocka en intressant passage ur Hillarps dagbok:

”Kan mycket klart skilja på orgasmer av fysiskt o psykiskt ursprung. När ditt ansikte utlämnas åt din lidelse eller blir hårt: då behöver jag inte känna nånting där nere för att få en urladdning. Ofta ser du ut som en blundande o leende katt: då känner jag ömhet, och kan förstås också njuta sensuellt.”

I denna anteckning kan man ana något som ofta förekommer hos Hillarp: en hängivelse som omfattar hela kroppen, hela själen. Hon röjer ofta en masochistisk sida, hon vill lida när hon njuter. Är det inte också en aspekt av poesin: att det är ett lidande att sätta ord på det man erfar? Lidandet kan vara en väg till klarhet. Man kan se njutningens två sidor, både de som har fysisk och de som har psykiskt ursprung.

Mycket av dagböckerna handlar om hat, smärta, underkastelse. Hillarp berättar hur hon klär sig utmanande och åker till att en man för att ligga ”med honom i hat”.

Det är en viktig sida av personligheten. Att blotta sig helt. Att säga också det fula man bär inom sig. Därmed kan jag också tona ner den rent estetiska skönheten i hennes skapande. Jag anar att där finns något annat. I dikten Fedra heter det:

”Vågorna rullar min plåga.
Afrodite, dödsgudinna,
vem såg ditt ansikte naket utan att förskräckas.
Dina ögon är lika tomma som hans händer.”

Och i dikten Förbjuden färd:

”Med tänder och naglar klamrar vi oss fast vid våra gestalter,
förgäves.
Demoner och änglar har tagit oss i besittning
ur våra djup.”

Slutligen ett citat ur dikten Brynhild morgon:

”Nej, tala inte!
Jag vill bara minnas din röst.
Och din hand som
andas kring min nacke
och förvandlar mig.

Mina ögonlock omsluter
ljusa sjöar.
Solen rinner upp ur mitt sköte.”

Dessa två volymer utgör en rik och spännande resa in i ett författarskap. Kanske kan de rentav bidra till att Rut Hillarps konstnärskap – poesin och fotokonsten - inte glöms bort.

Bernur har skrivit en mycket genomtänkt recension som jag rekommenderar er att läsa.

Foto överst i denna post: Anders Wikström.

Vad vet man om morgondagen?

Vad vet man om morgondagen? Inte ett skvatt. Men man behöver sannerligen inte spå i kaffesump eller fördjupa sig i ideologiernas labyrinter. Men kan göra som Bengt i Wien och läsa precis hur det är. Han gör det hos Paul Krugman som skriver i The New York Times om friheten att dö. Så här:

“I’m referring, as you might guess, to what happened during Monday’s G.O.P. presidential debate. CNN’s Wolf Blitzer asked Representative Ron Paul what we should do if a 30-year-old man who chose not to purchase health insurance suddenly found himself in need of six months of intensive care. Mr. Paul replied, “That’s what freedom is all about — taking your own risks.” Mr. Blitzer pressed him again, asking whether “society should just let him die.” And the crowd erupted with cheers and shouts of “Yeah!”

Är det vad som väntar oss européer också? Ska tjatet om “valfrihet” sist och slutligen reduceras till friheten att dö, därför att man inte kan betala för sin sjukvård?

Så sent som i gårdagens Svenskan läste jag om hur nära dagen är då Greklands statskassa är slut och varken löner eller pensioner kan betalas ut. Tysklands Angela Merkel säger att om det skulle innebära slutet för euron, så är det också slutet för Europa. Jag vet inte om den domedagsprofetian är befogad, men nog finns det skäl att redan omgående oroa sig för den framtida sjukvården och annat i den offentliga verksamheten som varje medborgare tagit för givet. Men folkhemmet är sedan länge dött - och begravt - och just därför kan vår tids politiska klass hantera verkligheten på ett sätt vi lite yrvaket börjat förstå.

Gamla paroller om solidaritet är inget annat än festrekvisita. I grunden är man överens - från Miljöpartiet till regeringsalliansen - om att de somaliska stammarna, i huvudsak familjer utan möjlighet till arbete, i analfabetism och med män som flyr in i kattuggandet, ska återförenas och leva på statsunderstöd i Sverige, att överklassen ska kunna berika sig utan minsta kritik, att skolan ska fortsätta ramla ner i ett bottenlöst träsk, att svenska soldater ska häcka i de afghanska bergen, att hela det svenska järnvägsnätet rostar sönder, att tiotusen rop på polishjälp ska ignoreras varje år därför att pengarna är slut, att såväl islamismen som den politiska godhetsideologin ska få fortsätta korrumpera och fräta sönder hela tanken om det öppna samhället, yttrande- och tryckfriheten.

I detta klimat kan man skrota välfärd samtidigt som man i Sveriges Radio accepterar att en imam hotar att mörda landsmän boende i Sverige, om de lämnar islam. De "goda" i medier och politik kommer att blunda för det och fortsätta mässa om "främlingsfientlig retorik". Det är redan för sent att läsa Kejsarens nya kläder.

Man behöver inte vara pessimist för att ana vad det är Paul Krugman hänvisar till. Barbariet finns överallt runt oss. Är det något vi saknar kan vi importera det. Fredrik Reinfeldt har ju redan försäkrat att före vår tid fanns det i Sverige bara barbariet.

" - Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts lakoniska slutsats efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje på onsdagen.”

Det försäkrade DN sina läsare redan 2006. Och den fräckhet med vilken sådana politiker uttalar sig har inte mildrats sedan dess. Det kommer mera, som man säger.

Kenneth Karlsson har skrivit en mycket intressant essä om tillståndet för våra samhällen, där inte minst begreppet ömsesidighet diskuteras. Han bygger sina resonemang på egna erfarenheter av att leva i andra länder.

UPPDATERING. Liten ordningsfråga: jag kommer till detta inlägg inte att publicera anonyma kommentarer som använder ord som "folkförrädare". Det är en principsak. Annars är kommentarer välkomna, också de anonyma, så länge tanken inte förfäas av rännstensspråket.

Och eftersom "vår" finansminister idag sätter siffror på eländet finns det skäl att titta på pappersbunten som förutsätter en fortsatt utarmning.

Foto: Anders Wikström.

måndag 19 september 2011

Mer information om nästa bok.

Förhandsbeställningarna av min nya bok, Kulturen vid stupet, har här i bloggen blivit så pass många, att jag nu kommer att satsa på att ha boken tryckt redan före årsskiftet.

Inom kort kommer jag att presentera ett omslag och i samband med det kommer jag att skicka ut svar till alla er som förhandsbeställt. Ni får då veta priset på boken samt får svar på andra praktiska frågor.

Är det fler som vill förhandsbeställa går det bra med ett mail på denna adress:

thomas.nydahl@gmail.com

Vill du läsa om projektet kan du göra det här.

Foto: Anders Wikström.

Barys Pjatrovitj: Torget (En kärlekshistoria). (Rámus förlag, översättning från belarusiskan av Dmitri Plax).

Barys Pjatrovitj, foto av Maria Söderberg.

Språket först. Vi brukar säga vitryska. Jag har själv gjort det länge. Också när jag översatte Valzhyna Morts diktsamling Tårarnas fabrik. Men nu är det dags att lyssna på dessa människor, som alltså talar belarusiska och lever i Belarus, den sista kommunistiska diktaturen i Europa.

Man kan inte lyssna bättre, än på Barys Pjatrovitj, denna fina poet som förlaget Rámus redan utgivit prosadiktsamlingen Fresker av. Hans nya bok Torget (En kärlekshistoria) är en roman. En finstämd och frihetstörstande roman i två akter. Berättelsen utspelar sig i Minsk, tiden efter det (som alltid) korrumperade valet 2006, där rösträknarna instruerats att ge maktens män och kvinnor det för diktaturerna obligatoriska 98%. Diktatorns ande svävar över berättelsen. Han har full kontroll och makten finns både i ministerier och i våldsapparaten, uniformerad eller ej.

I centrum för berättelsen står Ales och Maryjka, ett par som i första akten inte verkar ha någon framtid tillsammans. Vändpunkten kommer när de båda gett sig ut på landsbygden för en helg av samvaro och kärlek, och där de utsätts för något som gör Ales till den store svikaren. Maryjka drömmer om en framtid i frihet, hennes bror har redan lämnat landet för Prag, hennes föräldrar är mest oroliga för att hennes frihetslängtan ska förstöra allt. De vill ha lugn och ro, de vill sitta ner i båten och inte utmana något som helst. Ales själv bryr sig kanske inte så mycket, egentligen hade han ju tänkt ta sitt liv.

I andra akten vänder allt. Spelplats för deras kärlek blir det centrala torg i Minsk där framför allt ungdomarna tar initiativ till en protest. De minns den orange revolutionen i Ukraina och vill inte vara sämre. De börjar sätta upp tält. Författare och politiker talar till dem, artister uppträder för att ge dem moraliskt stöd. Andra akten berättas ur Maryjkas perspektiv, då hon redan gripits och trängs med andra unga kvinnor i en sunkig cell.

Missförhållandena där behöver man inte veta så mycket om, man övertygas lätt om den vidriga övermakten. Sverige skymtar förbi, som en motbild med fängelseceller som närmast beskrivs som ordinära hotellrum, med tv och allt.

Att demonstrationen på torget slås ner är en självklarhet. Det hela varar tre nätter och fyra dagar. Sedan stormar makten med batongerna dragna. Ordning, lugn och tystnad återställs, men för den skull slutar det inte jäsa under ytan.

Vi vet egentligen väldigt lite om vad som händer i Belarus. Därför är det en märkvärdig upplevelse att läsa denna roman. Den präglas så mycket av en vacker kärlekshistoria, men den visar också att själva livets grundstenar hotas av en maktfullkomlig elit som vägrar ge efter för de frihetsströmningar som gått fram över hela Europa. Dessutom blir jag glad för författarens omedelbara och vackra sätt att träda in i dessa unga människor och gestalta deras vardagsliv, frihetsdröm och kärlek inifrån. Det hade kunnat bli en banal kärlekshistoria, men det blev en roman om människans ständiga längtan efter och strävan mot frihet.

*

Det ska tilläggas att romanen inte kunnat tryckas i författarens hemland, utan att den fått smugglas in från Litauen.

Barys Pjatrovitj är född 1959 i Homelregionen i södra Belarus. Han är vice ordförande för det upplösta och förbjudna oberoende författarförbundet. Radioteaterna har tidigare satt upp hans pjäs Ingens Tjernobyl.

Gårdsbutiken. Arbetet. Psyket.

Sedan länge besöker jag Brogårdens gårdsbutik i byn för att köpa grönsaker, frukt och ägg. Den gångna sommaren har jag varit sträng mot mig själv och i princip endast handlat där. Jag är trött på äpplen som åkt lackerade över halva jordklotet och grönsaker som ligger och möglar eller ruttnar i sina plastförpackningar på ICA. Dessutom är det så att man får de nyskördade grönsakerna billigare i gårdsbutiken där det doftar av jord och nyskördat. Ägg är jag storförbrukare av, eftersom jag till lunch varje dag gör en rejäl omelett med fårost i. Därför köper jag mina ägg flakvis.

I lördags slog det mig att kvinnan som förestår butiken - som naturligtvis är frun på gården - alltid möter mig med ett gott humör och några enkla fraser. Diskuterar vi inte vädret så är det risken för spindlar i sängen. Hennes två hjälpredor, som turas om att jobba i butiken, är unga tjejer med en öppen och vänlig attityd mot kunderna. Och jag tänkte: om jag valt en helt annan livsväg som ung, hade jag då mått psykiskt bättre?

Tanken återkom under söndagen då jag under dryga fem timmar utförde rejält kroppsarbete. Det strider mot allt förnuft eftersom jag vet att det straffar sig med mer artritvärk än vanligt, efteråt. Men psykiskt mådde jag så mycket bättre. Kände mig uppåt och nöjd när dagsverket var färdigt. Jag kunde se på det med en gnutta stolthet.

Jag minns att Ingmar Bergman i Marie Nyreröds dokumentärer sa att “demonerna hatar frisk luft” - och att man måste börja dagen utomhus, i hans fall med en promenad utmed stranden i rask takt, för att sedan kunna arbeta vid skrivbordet utan att de överfaller en. Jag vet ju att det är sant. Om jag tar cykelturen före skrivandet på morgonen brukar dagen bära frukt. Inte annars. Jag kan sitta och stirra länge på skärmen innan det blir något gjort.

Skulle jag med andra ord ha fortsatt på fabriken eller sockerbruket? Skulle jag ha valt min yngste sons väg och blivit en uppskattad och kvällstrött parkarbetare? Frågorna är naturligtvis för sent ställda. Jag har under alla omständigheter inte fler svar - i det här livet.

Foto: Ulrika W.

söndag 18 september 2011

Anders Johansson: Småland. Skogar och vatten, en gästgivargård och en kungsgård (Ängö bok och bild, Kalmar 2011)

I en essä om poeten och naturskildraren Anders Johansson skrev jag:

”När han reser Öland runt gör han det med hemvistens hela okonstlade närvaro. Öland är, i lika hög grad som Småland, ett heimat för honom. Hembygden är här allt det som rör sig mellan jorden och himlen i språk, gester, sedvänjor, flora och fauna. Hembygden är rynkor i de äldres ansikten, husens liv och historia, hur horisonten tecknas och hur enskilda fågelarters sång låter.

Hembygden är politik och engagemang, hembygden är avskildhet, solitär tystnad och gemenskap, allt med samma självklarhet utifrån dagsformens behov och krav. I Anders Johanssons Ölandsskildringar finner man allt det som är mänskligt och bortom-mänskligt.”

”Jag kan inte låta bli att läsa Anders Johanssons naturböcker som något annat än ett personligt sätt att skapa detta slags samband, över de långa tidsförloppen men också över de nära och täta geografiska förbindelserna.”

När Anders Johansson nu utkommer med sin stora – i alla betydelser stora – Smålandsbok finns det skäl att återkomma till detta. Boken är ett verkligt praktverk – 22,5 x 32 cm mäter det – tryckt i fyrfärg med hårda pärmar och ett vackert, läsvänligt papper.

Det första man gör är, som alltid med verk som detta, att bläddra sig igenom det och betrakta de fantastiska bilderna. De som återges här i bloggen gör ju inte boken någon rättvisa, men de ger en fingervisning om vad för slags natur- och djurfotograf vi har att göra med. När man försjunkit i enskildheterna – blicken från en räv, en älg eller en ekorre, stillheten i ett skogslandskap eller den speglade himlen på sjöns yta – ger man sig in i texterna.

Det kan då se ut så här: ”Den tredje april, när gulsparven börjat sjunga, sköljer gölen. Endast i södra hörnet där den bildar en liten vik finns en del is kvar. Det är ett stort ögonblick även om det sker utan all dramatik.”

eller så här: ”I skogarnas stillhet söker jag mina första upplevelser. Då existerade inte ögonblicken som tid, snarare som förvåning: ljud, kanske ett ord, senare som färger som hänger ihop med morgon och kväll. Än minns jag den första solnedgång jag såg. Det var i farfars skog i Segelsberga i Västmanland. Solen gick ner mellan lärkträden bakom hans hus och himlen bortom träden färgades röd som blod. Aldrig hade jag sett något så vackert.”

eller, slutligen, så här: ”När Långemåla kyrka byggdes 1828-1832 och det största stenblocket, som skulle ingå i den östra gavelns översta lager, ovanför predikstolen, skulle bäras upp vägrade de sexton starkaste karlarna att bära den tunga stenen uppför den höga, branta landgången. I karlarnas ställe anmälde sig då sexton kvinnor. Byggmästaren förlitade sig på kvinnornas styrka och gick under stenbördan medan han ’sjöng gångtakten’.”

Så pendlar Johanssons bok mellan det poetiska och det sakliga. Det gör den också till att äventyr att läsa. I lugn takt, en text och ett kapitel i taget. Som om man satt på en av de mossiga stenarna och hörde pinnar knaka bakom sig medan man läste.

Anders Johansson har i många år dokumenterat Öland på detta sätt. Han är djupt förtrogen med öns miljöer och människor, han känner dess historia. I utforskandet av Småland visar han samma sak. Han förenar poetens blick för det äkta med fotografens förmåga att fånga det, också om det skulle vara kärvt och av tiden paginerat. Det kan ta sig uttryck som muntligt traderade berättelser och skrönor, eller som djupdykningar i den enskilda byns historia. Här stiger människorna fram mellan granarna och mossorna.

Här sitter man till bords på en traditionsrik gästgivargård. Här läser man Vilhelm Mobergs böcker som om han fortfarande satt och skrev dem på trakten. Människor berättar. Minnen lyfts fram. Det är så fascinerande och så givande att man vid varje besök i boken förflyttas dit, till skogarna, sjöarna, människorna. Tungt väger landskapets historia. Få dokumenterar det så personligt som Anders Johansson.

*

Förlagets adress: Ängö Bok och Bild, Öhnellsgatan 31, 392 30 Kalmar.

Samtliga Smålandsbilder är, med författarens tillstånd, hämtade ur boken.

lördag 17 september 2011

Marilyn Monroe: Fragment.

Originalutgåvan, 2010.

Marilyn Monroe: Fragment. Dikter, dagboksanteckningar, brev (Norstedts, redaktörer Stanley Buchtal och Bernhard Comment, översättning av Marianne Öjerskog. Förord av Antonio Tabbuchi, översättning Viveca Melander).

När jag sätter mig att skriva om det praktverk som utgavs 2010 i original, Marilyn Monroe, fragments, råkar jag hitta en tidningstext som tvingar mig att ta ny sats. Johan Hiltons artikel i Expressen den 17 september, om hennes bok, är både tids- och kulturtypisk. Man kan läsa den som exempel på det slags hållning som gör varje manlig läsare till ”gubbig” utövare av kitsch.

Hilton anar ett ”litteraturpornografiskt” intresse bakom viljan att läsa den. Vad är ”litteraturpornografiskt”? Det låter som ett tryckfrihetsbrott från 1950-talet, men ska väl bidra till den skamkänsla som varje man idag måste bära på, när han finner en kvinnlig skådespelare attraktiv (för att nu inte tala om när han finner henne intressant bortom det rent fysiska). Det boken visar är ju att Monroe var en både läsande och skrivande kvinna. Man behöver inte tycka att hon är poet. Hennes rader blir intressanta som dokument från ett liv i strålkastarljuset, ett liv som hade en privat baksida av ensamhet och ångest.

Hilton tillrättavisar mig: ”Personligen misstänker jag att tjatet om Marilyn Monroes geni handlar om dåligt samvete. Intellektuella män skäms över att de tycker att en nedgången ikon med psykiska problem och dödsdrift är sexig. Därför känner de ett kompensatoriskt behov av att förgylla henne.”

Behöver någon tala om "geni" för att en bok som denna ska väcka intresse? Jag tror inte det. Monroe är och förblir en ikon för sin tid – och därmed också en bit in i vår egen. Jag ska inte citera en enda Monroe-text. Men jag köpte boken när den kom 2010 och kan bara konstatera att den svenska utgåvan inte gör den full rättvisa.

På en enda punkt delar jag Hiltons uppfattning: det förord som den svenska upplagan har infogat – som för övrigt inte finns i originalutgåvan Fragments (Harper Collins, 2010) – skrivet av den italienska författaren Antonio Tabbuchi är under all kritik. Det handlar primärt inte heller om Marilyn Monroe utan försöker, på ett allför intellektualiserat sätt undersöka ett fjärilsmotiv som sägs vara gemensamt för henne och Vladimir Nabokov. Nå, vad Nabokov alls har med Monroe att göra vet jag inte. Förordet är under alla omständigheter helt malplacerat i detta verk.

Den svenska utgåvan, september 2011.

Dessutom vill jag säga att den svenska utgåvan är tryckt på ett så dåligt papper att bilderna – som håller hög klass – inte kommer till sin rätt. Varken färg- eller svart-vita bilder klarar att återges på sådant papper, de sjunker in i det, blir glåmiga och grå. I originalet är det bilderna som är den stora behållningen, de är tagna av den tidens mästare och de dokumenterar ett helt skapande vuxenliv, utan att för en sekund sjunka ner i pressnaskande om hennes djupt privata helvete. Snaskandet är ju det som utmärker den "tidning" som Hilton skriver i. Där är allt tillåtet, oavsett kön, sexuell läggning eller privatliv.

PS: Man anar att den svenska redaktionen har samma skräck för "geni"-stämpeln som Hilton. De har påpassligt redigerat bort bokhyllan som hänger ovanför Monroes huvud på originalomslaget!

Élisabeth Filhol: Reaktorn (Sekwa, översättning Marianne Tufvesson)

Går det efter Tjernobyl och Fukushima alls att säga något intressant om kärnkraften? Jag avstår. Jag har alltid avstått. Jag tror nämligen inte att kärnkraften är själva frågan som kräver ett svar, utan att den som energikälla är intimt förbunden med vårt sätt att leva. Därför är den i alla avseenden en grundbult för den högförbrukande konsumtionsvägen och måste som fråga betraktas så innan ett svar ens kan antydas.

Mitt sjätte och yngsta barn föddes sommaren 1986. Hans syster hade fyllt 2 år dagen före. Just den 26 april hade min fru plockat nässlor som vi skulle göra soppa av. Det gjorde vi förstås inte. För mig har dessa mina två yngsta alltid kommit att påminna mig om Tjernobyl, Fukushima och alla andra så kallade “incidenter” (eller "olyckor").

Därför läste jag i natt hela den lilla roman som fransyskan Élisabeth Filhol skrivit om det dagliga livet för en kringkuskande kärnkraftsarbetare, som går från bemanningsföretag till bemanningsföretag, med en stigande känsla av fascination och obehag. Ett urgammalt nomadliv med boende i husvagn i kombination med arbetsuppgifter i dessa gigantiska och livsfarliga kraftverk som är allt annat än urgamla.

Det är en kuslig bok. Oavbrutet mal den på med ett slags kyligt distanserad prosa som beskriver tekniska detaljer, bilfärder, parkeringsplatser, miljöer - och plötsligt bryter just katastrofen igenom som en blixt mot mörk himmel. Det finns ju förstås en personlig katastrof inbäddad i denna roman. Och den är så skicklig gestaltad att jag fick gåshud av att umgås med den.

Filhol väver skickligt in fragment av skeendet i Tjernobyl i sin berättelse. Hon ger rentav romanen dess rätta perspektiv på de allra sista sidorna, genom att ställa hela vår oskuld och förtröstan emot de havererade evighetsmaskinernas egenskaper. Är det oskulden som driver oss framåt? Filhol tar aldrig till överord. Hon varken agiterar eller argumenterar. Det är en roman hon skrivit och det är den som gestaltar både skeenden och tankar.

Behöver man säga något intressant om kärnkraften denna lördag? Nej. Även om man försöker med lite egna minnesfragment och irriterande reflektioner förblir det ointressant.

Jag skulle däremot gärna rekommendera Élisabeth Filhols starka roman. Den tar inte många timmar att läsa men den sätter sig som en skruvtving runt halsen på en.

fredag 16 september 2011

Om smärta.

Kan fysisk smärta överrösta mental smärta? Den medicin jag nu ordinerats lägger sig som ett vått täcke över ångesten, men utlöser kraftig smärta i buken. Jag läser i FASS och inser vad jag måste acceptera om jag ska fortsätta. Vägen går genom mörka, långa nätter och smärtsamt ljusa septemberdagar. Bortom dessa finns ännu en barrikad byggd av frågetecken.

Foto: A. Nydahl

torsdag 15 september 2011

Min nya bok. Ett experiment.

25 november, uppdatering.
Försäljningen av boken har nu i det närmaste avstannat helt. Det kommer någon liten ströbeställning var och varannan dag, inte mer. I de två första större utskicken gick ungefär en tredjedel av den tryckta upplagan ut. Ett litet antal av dessa var friex. till familjen och några medbloggare. BTJ har ännu inte recenserat boken. När det sker räknar jag med några biblioteksbeställningar. Det lär inte bli förrän i januari. När det skett tror jag mig vara mogen för en mer definitiv redovisning av resultatet.


8 november, uppdatering.


Nu är boken klar. Den första beställningsomgången är utskickad.

Vill du beställa boken skickar du ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail. com så får du ett instruktionsbrev i retur. Det enda jag begär är betalning i förskott, och jag skickar då boken till dig i samma stund pengarna finns på mitt konto. Men som sagt: hör av dig först så berättar jag mer.

Det som finns nedan är en text skriven i september. Uppgifterna i den kan ni alltså ta med en nypa salt eftersom boken nu är utgiven. Vad kan jag mer säga? Jo, att den blev vacker, att pappret den är tryckt på är stabilt och rejält och att linnetrådsbindningen är en fröjd för den som älskar att bläddra mycket och att hålla boken med en hand vid läsningen.

Nedan originaltexten om boken:

Min nästa bok blir en essäsamling. Den är inte satt och tryckt än, men den finns i ett färdig manus.

Boken kommer att ha bloggen Vaka över ensamheten som utgivare och kommer bara att gå att köpa här i bloggen.

Inte ett enda recensionsexemplar kommer att skickas till tidningarnas kultursidor.

Däremot kommer en mycket begränsad skara fria andar att få boken för eventuella recensioner. Meningen är att den bara ska tryckas i en liten upplaga som kan säljas här genom bloggen.

Något pris för boken har jag inte klart än. Det får jag räkna på när jag fått offert för tryckning. Under alla omständigheter måste jag ta ett lån för att kunna trycka boken.

Med denna bok - Kulturen vid stupet - vill jag markera att jag tar ytterligare ett steg bort från den svenska kretsen av litteratörer och posörer. Den har inte intresserat mig på länge, men jag har väl ändå trott att det fanns någon mening i att kultursidorna skulle recensera mina böcker.

Erfarenheterna efter de fyra-fem senaste böckerna säger mig att det är totalt meningslöst. Alltför många usla texter av usla skribenter har givit mig magont. Det finns ingen anledning att fortsätta så.

Ni är många som läser min blogg. De flesta av er återkommer varje dag. Det är både glädjande och rörande. Och jag har god erfarenhet av att få nya läsare av mina böcker - genom bloggen.

Så redan nu vill jag göra ett experiment. Om du som läser detta är intresserad av att köpa min nästa bok ber jag dig sända ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Det är ingen bindande anmälan, utan ett försök från min sida att se hur många som är intresserade. När jag har ett större antal intresseanmälningar återkommer jag till var och en av er. Då kan ni också ta ställning till om ni vill binda er för att köpa den. Ju fler som hör av sig, desto snabbare går boken i tryck.



Foto: A. Nydahl