tisdag 20 september 2011

Birgitta Holm: Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Rut Hillarp: Dagboken. I urval.

Birgitta Holm: Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Rut Hillarp: Dagboken. I urval av Birgitta Holm. Båda titlarna utgivna av Atlantis förlag.

I många år var Rut Hillarp för mig ett av många namn som fungerade som referenspunkt bakåt i den poetiska svenska historien. Men mer än ett namn var hon inte. Hon ingav samma respekt som så många av de andra.

Birgitta Holm, professor i litteraturvetenskap, kritiker och föreläsare, har flera uppmärksammade författarbiografier bakom sig, om bland andra Fredrika Bremer och Sara Lidman. När hon nu öppnar portarna till Rut Hillarps liv och gärning blir det en spännande resa in i det slags tillvaro som – inte alltid med lyckat resultat – vill förena erotiken med konsten, utsvävningen med arbetet. Jag läser Hillarps dagböcker med stort intresse och finner en livsväg som är både inspirerande och avskräckande.

Det finns alltid något djupt tilltalande med poetens frihetsdröm, och något som skrämmer eftersom det hotar att rasera den grund vi i vardagen bygger vår tillvaro på. Holm sätter fokus på detta redan i titeln på sin biografi: poet och erotiskt geni.

Jag ska här inte upprepa biografiska fakta. De finns i boken. Låt mig istället börja med att plocka en intressant passage ur Hillarps dagbok:

”Kan mycket klart skilja på orgasmer av fysiskt o psykiskt ursprung. När ditt ansikte utlämnas åt din lidelse eller blir hårt: då behöver jag inte känna nånting där nere för att få en urladdning. Ofta ser du ut som en blundande o leende katt: då känner jag ömhet, och kan förstås också njuta sensuellt.”

I denna anteckning kan man ana något som ofta förekommer hos Hillarp: en hängivelse som omfattar hela kroppen, hela själen. Hon röjer ofta en masochistisk sida, hon vill lida när hon njuter. Är det inte också en aspekt av poesin: att det är ett lidande att sätta ord på det man erfar? Lidandet kan vara en väg till klarhet. Man kan se njutningens två sidor, både de som har fysisk och de som har psykiskt ursprung.

Mycket av dagböckerna handlar om hat, smärta, underkastelse. Hillarp berättar hur hon klär sig utmanande och åker till att en man för att ligga ”med honom i hat”.

Det är en viktig sida av personligheten. Att blotta sig helt. Att säga också det fula man bär inom sig. Därmed kan jag också tona ner den rent estetiska skönheten i hennes skapande. Jag anar att där finns något annat. I dikten Fedra heter det:

”Vågorna rullar min plåga.
Afrodite, dödsgudinna,
vem såg ditt ansikte naket utan att förskräckas.
Dina ögon är lika tomma som hans händer.”

Och i dikten Förbjuden färd:

”Med tänder och naglar klamrar vi oss fast vid våra gestalter,
förgäves.
Demoner och änglar har tagit oss i besittning
ur våra djup.”

Slutligen ett citat ur dikten Brynhild morgon:

”Nej, tala inte!
Jag vill bara minnas din röst.
Och din hand som
andas kring min nacke
och förvandlar mig.

Mina ögonlock omsluter
ljusa sjöar.
Solen rinner upp ur mitt sköte.”

Dessa två volymer utgör en rik och spännande resa in i ett författarskap. Kanske kan de rentav bidra till att Rut Hillarps konstnärskap – poesin och fotokonsten - inte glöms bort.

Bernur har skrivit en mycket genomtänkt recension som jag rekommenderar er att läsa.

Foto överst i denna post: Anders Wikström.

Vad vet man om morgondagen?

Vad vet man om morgondagen? Inte ett skvatt. Men man behöver sannerligen inte spå i kaffesump eller fördjupa sig i ideologiernas labyrinter. Men kan göra som Bengt i Wien och läsa precis hur det är. Han gör det hos Paul Krugman som skriver i The New York Times om friheten att dö. Så här:

“I’m referring, as you might guess, to what happened during Monday’s G.O.P. presidential debate. CNN’s Wolf Blitzer asked Representative Ron Paul what we should do if a 30-year-old man who chose not to purchase health insurance suddenly found himself in need of six months of intensive care. Mr. Paul replied, “That’s what freedom is all about — taking your own risks.” Mr. Blitzer pressed him again, asking whether “society should just let him die.” And the crowd erupted with cheers and shouts of “Yeah!”

Är det vad som väntar oss européer också? Ska tjatet om “valfrihet” sist och slutligen reduceras till friheten att dö, därför att man inte kan betala för sin sjukvård?

Så sent som i gårdagens Svenskan läste jag om hur nära dagen är då Greklands statskassa är slut och varken löner eller pensioner kan betalas ut. Tysklands Angela Merkel säger att om det skulle innebära slutet för euron, så är det också slutet för Europa. Jag vet inte om den domedagsprofetian är befogad, men nog finns det skäl att redan omgående oroa sig för den framtida sjukvården och annat i den offentliga verksamheten som varje medborgare tagit för givet. Men folkhemmet är sedan länge dött - och begravt - och just därför kan vår tids politiska klass hantera verkligheten på ett sätt vi lite yrvaket börjat förstå.

Gamla paroller om solidaritet är inget annat än festrekvisita. I grunden är man överens - från Miljöpartiet till regeringsalliansen - om att de somaliska stammarna, i huvudsak familjer utan möjlighet till arbete, i analfabetism och med män som flyr in i kattuggandet, ska återförenas och leva på statsunderstöd i Sverige, att överklassen ska kunna berika sig utan minsta kritik, att skolan ska fortsätta ramla ner i ett bottenlöst träsk, att svenska soldater ska häcka i de afghanska bergen, att hela det svenska järnvägsnätet rostar sönder, att tiotusen rop på polishjälp ska ignoreras varje år därför att pengarna är slut, att såväl islamismen som den politiska godhetsideologin ska få fortsätta korrumpera och fräta sönder hela tanken om det öppna samhället, yttrande- och tryckfriheten.

I detta klimat kan man skrota välfärd samtidigt som man i Sveriges Radio accepterar att en imam hotar att mörda landsmän boende i Sverige, om de lämnar islam. De "goda" i medier och politik kommer att blunda för det och fortsätta mässa om "främlingsfientlig retorik". Det är redan för sent att läsa Kejsarens nya kläder.

Man behöver inte vara pessimist för att ana vad det är Paul Krugman hänvisar till. Barbariet finns överallt runt oss. Är det något vi saknar kan vi importera det. Fredrik Reinfeldt har ju redan försäkrat att före vår tid fanns det i Sverige bara barbariet.

" - Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts lakoniska slutsats efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje på onsdagen.”

Det försäkrade DN sina läsare redan 2006. Och den fräckhet med vilken sådana politiker uttalar sig har inte mildrats sedan dess. Det kommer mera, som man säger.

Kenneth Karlsson har skrivit en mycket intressant essä om tillståndet för våra samhällen, där inte minst begreppet ömsesidighet diskuteras. Han bygger sina resonemang på egna erfarenheter av att leva i andra länder.

UPPDATERING. Liten ordningsfråga: jag kommer till detta inlägg inte att publicera anonyma kommentarer som använder ord som "folkförrädare". Det är en principsak. Annars är kommentarer välkomna, också de anonyma, så länge tanken inte förfäas av rännstensspråket.

Och eftersom "vår" finansminister idag sätter siffror på eländet finns det skäl att titta på pappersbunten som förutsätter en fortsatt utarmning.

Foto: Anders Wikström.

måndag 19 september 2011

Mer information om nästa bok.

Förhandsbeställningarna av min nya bok, Kulturen vid stupet, har här i bloggen blivit så pass många, att jag nu kommer att satsa på att ha boken tryckt redan före årsskiftet.

Inom kort kommer jag att presentera ett omslag och i samband med det kommer jag att skicka ut svar till alla er som förhandsbeställt. Ni får då veta priset på boken samt får svar på andra praktiska frågor.

Är det fler som vill förhandsbeställa går det bra med ett mail på denna adress:

thomas.nydahl@gmail.com

Vill du läsa om projektet kan du göra det här.

Foto: Anders Wikström.

Barys Pjatrovitj: Torget (En kärlekshistoria). (Rámus förlag, översättning från belarusiskan av Dmitri Plax).

Barys Pjatrovitj, foto av Maria Söderberg.

Språket först. Vi brukar säga vitryska. Jag har själv gjort det länge. Också när jag översatte Valzhyna Morts diktsamling Tårarnas fabrik. Men nu är det dags att lyssna på dessa människor, som alltså talar belarusiska och lever i Belarus, den sista kommunistiska diktaturen i Europa.

Man kan inte lyssna bättre, än på Barys Pjatrovitj, denna fina poet som förlaget Rámus redan utgivit prosadiktsamlingen Fresker av. Hans nya bok Torget (En kärlekshistoria) är en roman. En finstämd och frihetstörstande roman i två akter. Berättelsen utspelar sig i Minsk, tiden efter det (som alltid) korrumperade valet 2006, där rösträknarna instruerats att ge maktens män och kvinnor det för diktaturerna obligatoriska 98%. Diktatorns ande svävar över berättelsen. Han har full kontroll och makten finns både i ministerier och i våldsapparaten, uniformerad eller ej.

I centrum för berättelsen står Ales och Maryjka, ett par som i första akten inte verkar ha någon framtid tillsammans. Vändpunkten kommer när de båda gett sig ut på landsbygden för en helg av samvaro och kärlek, och där de utsätts för något som gör Ales till den store svikaren. Maryjka drömmer om en framtid i frihet, hennes bror har redan lämnat landet för Prag, hennes föräldrar är mest oroliga för att hennes frihetslängtan ska förstöra allt. De vill ha lugn och ro, de vill sitta ner i båten och inte utmana något som helst. Ales själv bryr sig kanske inte så mycket, egentligen hade han ju tänkt ta sitt liv.

I andra akten vänder allt. Spelplats för deras kärlek blir det centrala torg i Minsk där framför allt ungdomarna tar initiativ till en protest. De minns den orange revolutionen i Ukraina och vill inte vara sämre. De börjar sätta upp tält. Författare och politiker talar till dem, artister uppträder för att ge dem moraliskt stöd. Andra akten berättas ur Maryjkas perspektiv, då hon redan gripits och trängs med andra unga kvinnor i en sunkig cell.

Missförhållandena där behöver man inte veta så mycket om, man övertygas lätt om den vidriga övermakten. Sverige skymtar förbi, som en motbild med fängelseceller som närmast beskrivs som ordinära hotellrum, med tv och allt.

Att demonstrationen på torget slås ner är en självklarhet. Det hela varar tre nätter och fyra dagar. Sedan stormar makten med batongerna dragna. Ordning, lugn och tystnad återställs, men för den skull slutar det inte jäsa under ytan.

Vi vet egentligen väldigt lite om vad som händer i Belarus. Därför är det en märkvärdig upplevelse att läsa denna roman. Den präglas så mycket av en vacker kärlekshistoria, men den visar också att själva livets grundstenar hotas av en maktfullkomlig elit som vägrar ge efter för de frihetsströmningar som gått fram över hela Europa. Dessutom blir jag glad för författarens omedelbara och vackra sätt att träda in i dessa unga människor och gestalta deras vardagsliv, frihetsdröm och kärlek inifrån. Det hade kunnat bli en banal kärlekshistoria, men det blev en roman om människans ständiga längtan efter och strävan mot frihet.

*

Det ska tilläggas att romanen inte kunnat tryckas i författarens hemland, utan att den fått smugglas in från Litauen.

Barys Pjatrovitj är född 1959 i Homelregionen i södra Belarus. Han är vice ordförande för det upplösta och förbjudna oberoende författarförbundet. Radioteaterna har tidigare satt upp hans pjäs Ingens Tjernobyl.

Gårdsbutiken. Arbetet. Psyket.

Sedan länge besöker jag Brogårdens gårdsbutik i byn för att köpa grönsaker, frukt och ägg. Den gångna sommaren har jag varit sträng mot mig själv och i princip endast handlat där. Jag är trött på äpplen som åkt lackerade över halva jordklotet och grönsaker som ligger och möglar eller ruttnar i sina plastförpackningar på ICA. Dessutom är det så att man får de nyskördade grönsakerna billigare i gårdsbutiken där det doftar av jord och nyskördat. Ägg är jag storförbrukare av, eftersom jag till lunch varje dag gör en rejäl omelett med fårost i. Därför köper jag mina ägg flakvis.

I lördags slog det mig att kvinnan som förestår butiken - som naturligtvis är frun på gården - alltid möter mig med ett gott humör och några enkla fraser. Diskuterar vi inte vädret så är det risken för spindlar i sängen. Hennes två hjälpredor, som turas om att jobba i butiken, är unga tjejer med en öppen och vänlig attityd mot kunderna. Och jag tänkte: om jag valt en helt annan livsväg som ung, hade jag då mått psykiskt bättre?

Tanken återkom under söndagen då jag under dryga fem timmar utförde rejält kroppsarbete. Det strider mot allt förnuft eftersom jag vet att det straffar sig med mer artritvärk än vanligt, efteråt. Men psykiskt mådde jag så mycket bättre. Kände mig uppåt och nöjd när dagsverket var färdigt. Jag kunde se på det med en gnutta stolthet.

Jag minns att Ingmar Bergman i Marie Nyreröds dokumentärer sa att “demonerna hatar frisk luft” - och att man måste börja dagen utomhus, i hans fall med en promenad utmed stranden i rask takt, för att sedan kunna arbeta vid skrivbordet utan att de överfaller en. Jag vet ju att det är sant. Om jag tar cykelturen före skrivandet på morgonen brukar dagen bära frukt. Inte annars. Jag kan sitta och stirra länge på skärmen innan det blir något gjort.

Skulle jag med andra ord ha fortsatt på fabriken eller sockerbruket? Skulle jag ha valt min yngste sons väg och blivit en uppskattad och kvällstrött parkarbetare? Frågorna är naturligtvis för sent ställda. Jag har under alla omständigheter inte fler svar - i det här livet.

Foto: Ulrika W.

söndag 18 september 2011

Anders Johansson: Småland. Skogar och vatten, en gästgivargård och en kungsgård (Ängö bok och bild, Kalmar 2011)

I en essä om poeten och naturskildraren Anders Johansson skrev jag:

”När han reser Öland runt gör han det med hemvistens hela okonstlade närvaro. Öland är, i lika hög grad som Småland, ett heimat för honom. Hembygden är här allt det som rör sig mellan jorden och himlen i språk, gester, sedvänjor, flora och fauna. Hembygden är rynkor i de äldres ansikten, husens liv och historia, hur horisonten tecknas och hur enskilda fågelarters sång låter.

Hembygden är politik och engagemang, hembygden är avskildhet, solitär tystnad och gemenskap, allt med samma självklarhet utifrån dagsformens behov och krav. I Anders Johanssons Ölandsskildringar finner man allt det som är mänskligt och bortom-mänskligt.”

”Jag kan inte låta bli att läsa Anders Johanssons naturböcker som något annat än ett personligt sätt att skapa detta slags samband, över de långa tidsförloppen men också över de nära och täta geografiska förbindelserna.”

När Anders Johansson nu utkommer med sin stora – i alla betydelser stora – Smålandsbok finns det skäl att återkomma till detta. Boken är ett verkligt praktverk – 22,5 x 32 cm mäter det – tryckt i fyrfärg med hårda pärmar och ett vackert, läsvänligt papper.

Det första man gör är, som alltid med verk som detta, att bläddra sig igenom det och betrakta de fantastiska bilderna. De som återges här i bloggen gör ju inte boken någon rättvisa, men de ger en fingervisning om vad för slags natur- och djurfotograf vi har att göra med. När man försjunkit i enskildheterna – blicken från en räv, en älg eller en ekorre, stillheten i ett skogslandskap eller den speglade himlen på sjöns yta – ger man sig in i texterna.

Det kan då se ut så här: ”Den tredje april, när gulsparven börjat sjunga, sköljer gölen. Endast i södra hörnet där den bildar en liten vik finns en del is kvar. Det är ett stort ögonblick även om det sker utan all dramatik.”

eller så här: ”I skogarnas stillhet söker jag mina första upplevelser. Då existerade inte ögonblicken som tid, snarare som förvåning: ljud, kanske ett ord, senare som färger som hänger ihop med morgon och kväll. Än minns jag den första solnedgång jag såg. Det var i farfars skog i Segelsberga i Västmanland. Solen gick ner mellan lärkträden bakom hans hus och himlen bortom träden färgades röd som blod. Aldrig hade jag sett något så vackert.”

eller, slutligen, så här: ”När Långemåla kyrka byggdes 1828-1832 och det största stenblocket, som skulle ingå i den östra gavelns översta lager, ovanför predikstolen, skulle bäras upp vägrade de sexton starkaste karlarna att bära den tunga stenen uppför den höga, branta landgången. I karlarnas ställe anmälde sig då sexton kvinnor. Byggmästaren förlitade sig på kvinnornas styrka och gick under stenbördan medan han ’sjöng gångtakten’.”

Så pendlar Johanssons bok mellan det poetiska och det sakliga. Det gör den också till att äventyr att läsa. I lugn takt, en text och ett kapitel i taget. Som om man satt på en av de mossiga stenarna och hörde pinnar knaka bakom sig medan man läste.

Anders Johansson har i många år dokumenterat Öland på detta sätt. Han är djupt förtrogen med öns miljöer och människor, han känner dess historia. I utforskandet av Småland visar han samma sak. Han förenar poetens blick för det äkta med fotografens förmåga att fånga det, också om det skulle vara kärvt och av tiden paginerat. Det kan ta sig uttryck som muntligt traderade berättelser och skrönor, eller som djupdykningar i den enskilda byns historia. Här stiger människorna fram mellan granarna och mossorna.

Här sitter man till bords på en traditionsrik gästgivargård. Här läser man Vilhelm Mobergs böcker som om han fortfarande satt och skrev dem på trakten. Människor berättar. Minnen lyfts fram. Det är så fascinerande och så givande att man vid varje besök i boken förflyttas dit, till skogarna, sjöarna, människorna. Tungt väger landskapets historia. Få dokumenterar det så personligt som Anders Johansson.

*

Förlagets adress: Ängö Bok och Bild, Öhnellsgatan 31, 392 30 Kalmar.

Samtliga Smålandsbilder är, med författarens tillstånd, hämtade ur boken.

lördag 17 september 2011

Marilyn Monroe: Fragment.

Originalutgåvan, 2010.

Marilyn Monroe: Fragment. Dikter, dagboksanteckningar, brev (Norstedts, redaktörer Stanley Buchtal och Bernhard Comment, översättning av Marianne Öjerskog. Förord av Antonio Tabbuchi, översättning Viveca Melander).

När jag sätter mig att skriva om det praktverk som utgavs 2010 i original, Marilyn Monroe, fragments, råkar jag hitta en tidningstext som tvingar mig att ta ny sats. Johan Hiltons artikel i Expressen den 17 september, om hennes bok, är både tids- och kulturtypisk. Man kan läsa den som exempel på det slags hållning som gör varje manlig läsare till ”gubbig” utövare av kitsch.

Hilton anar ett ”litteraturpornografiskt” intresse bakom viljan att läsa den. Vad är ”litteraturpornografiskt”? Det låter som ett tryckfrihetsbrott från 1950-talet, men ska väl bidra till den skamkänsla som varje man idag måste bära på, när han finner en kvinnlig skådespelare attraktiv (för att nu inte tala om när han finner henne intressant bortom det rent fysiska). Det boken visar är ju att Monroe var en både läsande och skrivande kvinna. Man behöver inte tycka att hon är poet. Hennes rader blir intressanta som dokument från ett liv i strålkastarljuset, ett liv som hade en privat baksida av ensamhet och ångest.

Hilton tillrättavisar mig: ”Personligen misstänker jag att tjatet om Marilyn Monroes geni handlar om dåligt samvete. Intellektuella män skäms över att de tycker att en nedgången ikon med psykiska problem och dödsdrift är sexig. Därför känner de ett kompensatoriskt behov av att förgylla henne.”

Behöver någon tala om "geni" för att en bok som denna ska väcka intresse? Jag tror inte det. Monroe är och förblir en ikon för sin tid – och därmed också en bit in i vår egen. Jag ska inte citera en enda Monroe-text. Men jag köpte boken när den kom 2010 och kan bara konstatera att den svenska utgåvan inte gör den full rättvisa.

På en enda punkt delar jag Hiltons uppfattning: det förord som den svenska upplagan har infogat – som för övrigt inte finns i originalutgåvan Fragments (Harper Collins, 2010) – skrivet av den italienska författaren Antonio Tabbuchi är under all kritik. Det handlar primärt inte heller om Marilyn Monroe utan försöker, på ett allför intellektualiserat sätt undersöka ett fjärilsmotiv som sägs vara gemensamt för henne och Vladimir Nabokov. Nå, vad Nabokov alls har med Monroe att göra vet jag inte. Förordet är under alla omständigheter helt malplacerat i detta verk.

Den svenska utgåvan, september 2011.

Dessutom vill jag säga att den svenska utgåvan är tryckt på ett så dåligt papper att bilderna – som håller hög klass – inte kommer till sin rätt. Varken färg- eller svart-vita bilder klarar att återges på sådant papper, de sjunker in i det, blir glåmiga och grå. I originalet är det bilderna som är den stora behållningen, de är tagna av den tidens mästare och de dokumenterar ett helt skapande vuxenliv, utan att för en sekund sjunka ner i pressnaskande om hennes djupt privata helvete. Snaskandet är ju det som utmärker den "tidning" som Hilton skriver i. Där är allt tillåtet, oavsett kön, sexuell läggning eller privatliv.

PS: Man anar att den svenska redaktionen har samma skräck för "geni"-stämpeln som Hilton. De har påpassligt redigerat bort bokhyllan som hänger ovanför Monroes huvud på originalomslaget!

Élisabeth Filhol: Reaktorn (Sekwa, översättning Marianne Tufvesson)

Går det efter Tjernobyl och Fukushima alls att säga något intressant om kärnkraften? Jag avstår. Jag har alltid avstått. Jag tror nämligen inte att kärnkraften är själva frågan som kräver ett svar, utan att den som energikälla är intimt förbunden med vårt sätt att leva. Därför är den i alla avseenden en grundbult för den högförbrukande konsumtionsvägen och måste som fråga betraktas så innan ett svar ens kan antydas.

Mitt sjätte och yngsta barn föddes sommaren 1986. Hans syster hade fyllt 2 år dagen före. Just den 26 april hade min fru plockat nässlor som vi skulle göra soppa av. Det gjorde vi förstås inte. För mig har dessa mina två yngsta alltid kommit att påminna mig om Tjernobyl, Fukushima och alla andra så kallade “incidenter” (eller "olyckor").

Därför läste jag i natt hela den lilla roman som fransyskan Élisabeth Filhol skrivit om det dagliga livet för en kringkuskande kärnkraftsarbetare, som går från bemanningsföretag till bemanningsföretag, med en stigande känsla av fascination och obehag. Ett urgammalt nomadliv med boende i husvagn i kombination med arbetsuppgifter i dessa gigantiska och livsfarliga kraftverk som är allt annat än urgamla.

Det är en kuslig bok. Oavbrutet mal den på med ett slags kyligt distanserad prosa som beskriver tekniska detaljer, bilfärder, parkeringsplatser, miljöer - och plötsligt bryter just katastrofen igenom som en blixt mot mörk himmel. Det finns ju förstås en personlig katastrof inbäddad i denna roman. Och den är så skicklig gestaltad att jag fick gåshud av att umgås med den.

Filhol väver skickligt in fragment av skeendet i Tjernobyl i sin berättelse. Hon ger rentav romanen dess rätta perspektiv på de allra sista sidorna, genom att ställa hela vår oskuld och förtröstan emot de havererade evighetsmaskinernas egenskaper. Är det oskulden som driver oss framåt? Filhol tar aldrig till överord. Hon varken agiterar eller argumenterar. Det är en roman hon skrivit och det är den som gestaltar både skeenden och tankar.

Behöver man säga något intressant om kärnkraften denna lördag? Nej. Även om man försöker med lite egna minnesfragment och irriterande reflektioner förblir det ointressant.

Jag skulle däremot gärna rekommendera Élisabeth Filhols starka roman. Den tar inte många timmar att läsa men den sätter sig som en skruvtving runt halsen på en.

fredag 16 september 2011

Om smärta.

Kan fysisk smärta överrösta mental smärta? Den medicin jag nu ordinerats lägger sig som ett vått täcke över ångesten, men utlöser kraftig smärta i buken. Jag läser i FASS och inser vad jag måste acceptera om jag ska fortsätta. Vägen går genom mörka, långa nätter och smärtsamt ljusa septemberdagar. Bortom dessa finns ännu en barrikad byggd av frågetecken.

Foto: A. Nydahl

torsdag 15 september 2011

Min nya bok. Ett experiment.

25 november, uppdatering.
Försäljningen av boken har nu i det närmaste avstannat helt. Det kommer någon liten ströbeställning var och varannan dag, inte mer. I de två första större utskicken gick ungefär en tredjedel av den tryckta upplagan ut. Ett litet antal av dessa var friex. till familjen och några medbloggare. BTJ har ännu inte recenserat boken. När det sker räknar jag med några biblioteksbeställningar. Det lär inte bli förrän i januari. När det skett tror jag mig vara mogen för en mer definitiv redovisning av resultatet.


8 november, uppdatering.


Nu är boken klar. Den första beställningsomgången är utskickad.

Vill du beställa boken skickar du ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail. com så får du ett instruktionsbrev i retur. Det enda jag begär är betalning i förskott, och jag skickar då boken till dig i samma stund pengarna finns på mitt konto. Men som sagt: hör av dig först så berättar jag mer.

Det som finns nedan är en text skriven i september. Uppgifterna i den kan ni alltså ta med en nypa salt eftersom boken nu är utgiven. Vad kan jag mer säga? Jo, att den blev vacker, att pappret den är tryckt på är stabilt och rejält och att linnetrådsbindningen är en fröjd för den som älskar att bläddra mycket och att hålla boken med en hand vid läsningen.

Nedan originaltexten om boken:

Min nästa bok blir en essäsamling. Den är inte satt och tryckt än, men den finns i ett färdig manus.

Boken kommer att ha bloggen Vaka över ensamheten som utgivare och kommer bara att gå att köpa här i bloggen.

Inte ett enda recensionsexemplar kommer att skickas till tidningarnas kultursidor.

Däremot kommer en mycket begränsad skara fria andar att få boken för eventuella recensioner. Meningen är att den bara ska tryckas i en liten upplaga som kan säljas här genom bloggen.

Något pris för boken har jag inte klart än. Det får jag räkna på när jag fått offert för tryckning. Under alla omständigheter måste jag ta ett lån för att kunna trycka boken.

Med denna bok - Kulturen vid stupet - vill jag markera att jag tar ytterligare ett steg bort från den svenska kretsen av litteratörer och posörer. Den har inte intresserat mig på länge, men jag har väl ändå trott att det fanns någon mening i att kultursidorna skulle recensera mina böcker.

Erfarenheterna efter de fyra-fem senaste böckerna säger mig att det är totalt meningslöst. Alltför många usla texter av usla skribenter har givit mig magont. Det finns ingen anledning att fortsätta så.

Ni är många som läser min blogg. De flesta av er återkommer varje dag. Det är både glädjande och rörande. Och jag har god erfarenhet av att få nya läsare av mina böcker - genom bloggen.

Så redan nu vill jag göra ett experiment. Om du som läser detta är intresserad av att köpa min nästa bok ber jag dig sända ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Det är ingen bindande anmälan, utan ett försök från min sida att se hur många som är intresserade. När jag har ett större antal intresseanmälningar återkommer jag till var och en av er. Då kan ni också ta ställning till om ni vill binda er för att köpa den. Ju fler som hör av sig, desto snabbare går boken i tryck.



Foto: A. Nydahl

Jörn Donner: Anteckningar om Mannerheim

Parallellt med läsningen av Elisabeth Åsbrinks bok, ägnade jag kvällar och nätter åt Jörn Donners Anteckningar om Mannerheim (Söderströms/Atlantis).

Det kunde te sig märkligt, men mycket snart märkte jag att dessa två böcker i stor utsträckning handlade om samma sak, nämligen det katastrofala europeiska 1900-talet.

Mina få finska resor lärde mig att just Mannerheim är en person som blivit ett slags vattendelare i det finländska folket. Man står på den ena eller andra sidan. Några uttalade nyanser har jag inte hört. Och det har naturligtvis med blodbadet på landets röda att göra (liksom i stort allt som har med inbördeskriget att göra, också i den meningen att det namn man ger striderna visar om man är för eller emot Mannerheim). Inget vore mig mer främmande än att förringa det som skett i landets historia.

Men det finns så många andra aspekter, och jag tror att Donner rör vid de flesta. Han skriver förstrött som han brukar, han växlar gärna in på sidospår och refererar till sig själv och de egna erfarenheterna. Det är just dessa egenskaper som gör Donner så läsvärd.

Denna lilla, rappt och roligt skrivna exposé över Mannerheims liv och gärningar utgör inget undantag. Det är en bok för bussresan, cafésittandet eller sängen. En bok som också är bildande.

I Hufvudstadsbladet menar man att boken är "ett surrogat för en självbiografi" - vilket är en hårddragen och orättvis beskrivning av Donners stil.

Klicka på omslagsbilden, så kan du läsa den intressanta texten.

onsdag 14 september 2011

Amy Winehouse - jazzsångerskan.

Idag skulle Amy Winehouse ha fyllt 28 år. Just därför släpper Tony Bennett - pappa Winehouse´s stora förebild - idag den inspelade duetten Body and soul. Här möter vi henne som den stora jazzsångerska hon (också) var (i den sista video hon spelade in, och där hon bar halsbandet med Davidsstjärnan):



tisdag 13 september 2011

Efterlysning.

Dessa rader riktar sig till Harald B, Nesodden i Norge. Tack, jag har mottagit ditt brev och Sandemoses bok. Kan du sända din adress eller e-postadress till mig så ska jag svara dig. Du når mig på thomas.nydahl@gmail.com

De segervissa.

En ny film från al-Qaida har släppts: "Den nära förestående segerns gryning" och dess titel får mig att tänka på en affisch som den svenska rebellrörelsen hade satt upp i Lund, då det begav sig i slutet av 1960-talet. De kallade till "massmöte" under rubriken "Massorna i Hunan-provinsen har rest sig". Längst ner, i liten stil stod: "Lilla salen, AF". Är det inte just de proportionerna al-Qaida har? Det gör dem inte mindre farliga. Den lilla, segervissa, klicken kan med sitt hat, sin fanatism och sina vapen ställa till mycket stor skada. Och ändå kan jag inte låta bli att le.

"Möllanbon" Abdiwahab Hussein Khalif tar stridsvagnen till jobbet.

Jag är inte den förste som kallat Möllan för Det lyckliga Arabien. Men efter den här snyftaren från Sydsvenskan kanske vi får vara redo för det alternativa Det lyckliga Afrikas horn.

SDS berättar nämligen om "Möllanbon" Abdiwahab Hussein Khalif, som - håll i er nu - reste till Somalia och blev minister. Hur hänger det ihop? Så här:

Abdiwahab Hussein Khalif kom till Malmö och blev "Möllanbo" för tjugo år sedan, och där bor hans fru och de sju barnen. Abdiwahab Hussein Khalif har dessutom uppdrag i Södra innerstadens stadsdelsfullmäktige, nämndemansuppdrag i tingsrätten och jobb som invandrarsekreterare hos Malmö stad. Man skulle kunna sammanfatta och säga att han är just en sådan man det nya Sverige vill ha. En värdig representant för Maud Olofssons frejdiga krets av "nybyggare".

Det är ju inte sällan det händer att människor som flytt sitt land för att rädda livet, återvänder dit på semester. Så här säger Möllanmannen: "Jag var på semester i Somalia i slutet av augusti ". Ja, det räckte för att få erbjudandet om en ministerpost. Och sedan? Jo, nu tar han stridsvagnen till jobbet i Somalia - som handels- och industriminister. Dessutom är han vice premiärminister.Vad kan man tillägga? Möjligen en reflektion kring de stora pendlingsavstånden. Annars är det väl i sin ordning att sitta på politiska uppdrag i både Sverige och Somalia, världen är ju liten säger man.

Foto: A. Nydahl

måndag 12 september 2011

Med ännu ett dygn bakom mig.

Jag stiger in i den nya veckan med darrande kropp. Denna måndag, när duvorna kuttrar utanför mitt fönster, har det mesta av de magnifika björkarnas blad blivit gula. Det är milt och svårt att tänka i hösttermer, men det är den skonsammaste av alla årstider som är på väg. Det skyddande mörkret, de tysta kvällarna. Allt det som gör läsningen självklar och friden möjlig att uppnå.

Idag fyller min äldsta dotter 36 år. Varmt grattis Malin! Annars är allt som vanligt. Hatet och hoten fortsätter med oförminskad styrka. Om det var Lars Vilks som skulle ha dödats i Göteborg vet jag inte, men det finns en del som tyder på det. De fyra gripna tillhör Al Shabab som otaliga gånger mordhotat honom. Själv säger Vilks att det ter sig långsökt om de gripna kopplat ihop honom med biennalen i Göteborg.

Uppdatering: Lars Vilks har nu själv skrivit om saken.

Foto: A. Nydahl.

söndag 11 september 2011

Arie Lova Eliav, fredens man.

Amos Oz skriver helt kort om den judiska innovatören och politikern Arie Lova Eliav (1921 - 2008). Han som tog tusentals utmärglade, frisläppta koncentrationslägerfångar via Trelleborg till Palestina. Och som sedan blev känd för sina djärva projekt i Negevöknen med att förvandla saltvatten till sött och användbart vatten.

Oz skriver: ”Några dussin pionjärer, däribland enstöringar som älskade öknen eller sökte ensamheten, ett antal unga par kom och slog sig ner här i början av sextiotalet: gruvarbetare, stenhuggare, stamanställda arméofficerare och industrianställda. Lova Eliav planerade, ritade och byggde den här staden (Arad, min anm) tillsammans med en handfull andra stadsplanerare som var hängivna sionister, en stad med gator, torg, avenyer och trädgårdar, inte långt från Döda havet, på en avlägsen plats som den gången, i början av sextiotalet, inte hade förbindelse med någon huvudväg, vattenledning eller kraftanläggning, och där det inte fanns några träd, stigar, byggnader, tält eller andra tecken på liv.”

Jag träffade Lova första gången i Malmö, hemma hos släktingar till hans fru Tania(som varit en av de utmärglade på skeppet till Palestina). Vi föll för varandra. Av mig fick han en dikt om Ben Gurion som översatts till hebreiska och jag fick hans banbrytande arbete om de sovjetiska judarna. Många år senare, 1990, kom jag till Tel Aviv med min äldste son Mikael, som redan då visste att hans framtid låg i den ryska kulturen och det ryska språket.

Eftersom jag visste att Lova är född i Moskva, samt varit Israels ambassadör där ville jag att Mikael skulle få träffa honom. Jag ringde hans nummer. Han och frun bodde i en liten, spartanskt inredd lägenhet i centrala Tel Aviv, mitt emot stora synagogan. Jo, vi var välkomna, om vi accepterade att hans fru var sjuk och sängliggande. Vi blev mottagna som gamla vänner. Vi stannade hela eftermiddagen. Lova och Mikael diskuterade sovjetisk politik och rysk litteratur, de utbytte fraser på ryska. En hemhjälp serverade kaffe och kakor. Jag satte mig på sängkanten hos Tania, höll hennes hand och såg hur det var fatt.

Lova ville ha Mikael till Negev, han fick en inbjudan att bo på Lovas eget pionjärhem för självuppoffrande ungdomar som ville arbeta med sötvattensframställning. Jag glömmer det aldrig. Lova lämnade en gång Knesset i protest och gick också ur Arbetarpartiet, det var när Golda Meir kläckte dumheten ”Det finns inga palestinier”. När jag intervjuade honom under Libanonkrisen sa han ”Det är bara idioter som tror att man kan bomba sig till fred”. Lova, en av de stora i pionjärgenerationen, en oförglömlig människa. Amos Oz påminde mig så vackert om honom.

En känsla av ofullständighet...

I Joyce Carol Oates En författares övertygelse. Liv, hantverk, konst läser jag:

”Skriv så att ditt hjärta blöder. Skäms aldrig för ditt ämne eller för ditt lidelsefulla intresse för det. Din ’förbjudna’ lidelse är antagligen det som driver dig att skriva.”

Och längre fram:

”Konstnären är fördömd från födseln och strävar i hela sitt liv efter att nå en ständigt gäckande försoning genom konsten. En känsla av ofullständighet eller otillräcklighet utgör den inre driften till ett oupphörligt fantiserande, liksom i ett vidgande av själva jagets gränser.”

Och:

”Skrivandet ökar livskänslan, som att bli förälskad, som att vara ohjälpligt kär, vilket inte beror på att man litar till sin förmåga att lyckas, utan på att man hela tiden blir plågsamt medveten om sin egen dödlighet...”

Att hålla dessa ord i minnet är att kunna arbeta en dag till. Eller en timme. Bara det fortsätter spelar tidsrymden ingen roll.

Foto: A. Nydahl

lördag 10 september 2011

På utflykt i svenskt Stalinland. Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud.

Jag var medlem i Sveriges värsta Stalinsekt, kfml(r), i början av 1970-talet. Detta säger jag för att ge förutsättningar för min personliga infallsvinkel på Magnus Utviks nya bok, Med Stalins om Gud (Norstedts förlag). Sedan jag lämnat denna sekt befann jag mig fram till slutet av 1978 i kretsen kring SKP. Jag var anställd i Bokhandeln Oktober i Malmö 1977-78, jag hade prosadebuterat på Oktoberförlaget 1976 och medarbetade regelbundet i den maoistiska pressen med texter om musik och litteratur (Gnistan, Rödluvan m.fl.)

Min verksamhet i Svensk-Albanska föreningen var intensiv. När Kinas statsbärande kommunistparti bröt med albanerna befann jag mig i den sydalbanska staden Gjirokastër. Sommaren 1978 var jag dels platsrepresentant för föreningen och reseföretaget Reso, dels var jag ordförande för en delegation som under två veckor reste runt i hela Albanien. Sedan jag den hösten kritiserat albanerna för att de hade avrättat en handfull politiska ledare blev jag utesluten ur föreningen och fick inte återkomma till landet. Det innebar i praktiken att jag från och med 1979 befann mig ute i den kyla som innebär att man sakta, sakta vaknar till insikt och lämnar hela den politiska smutsen bakom sig. Det är således 32 år som jag ägnat åt en både privat och litterär uppgörelse med den totalitära vänstern, i alla dess schatteringar. Erfarenheterna jag hade med mig från 1970-talet var också nyttiga för mig i mötena med muslimska miljöer, både i de av Israel ockuperade palestinska områdena, och i Libyen där jag under några veckor 1983 fick erfara hur lik den religiöst fundamentalistiska världsbilden är den totalitärt kommunistiska.

Skillnaden mellan öststatskommunismen och den muslimska, ”revolutionära” arabstaten var färgen på fanorna och vem som porträtterades på husfasader. I Albanien var det Marx, Engels, Stalin och Enver Hoxha. I Libyen var det olika arabiska krigsherrar och Kaddafi.
När detta är sagt kanske det också ter sig självklart att läsa Utviks bok. Den sekt han tillhörde hade jag rentav hunnit glömma, men flera gånger under läsningen blir jag påmind om att det fanns en sådan, dyrkande Stalin och Enver Hoxha och snäppet värre än kfml(r).

Det som för en utomstående måste te sig tragikomiskt är Utviks skildring av hur de små sekterna, ibland så små att de omfattande en handfull personer, strider om den rätta vägen, ägnar sig åt hemlighetsmakeri, utrensningar och reningar. Jag minns ju att det var så. Inte ens en dubbelsidig lunginflammation var ett giltigt skäl för att stanna hemma från flygbladsutdelningen eller tidningsförsäljningen.

Det finns en viktig skillnad från min egen erfarenhet. Utvik kom in i dessa kretsar tio år senare än jag själv. Jag är tolv år äldre än han och hade lämnat stalinismen bakom mig när han trädde in i den. Han var sjutton år gammal när han började en tre år lång ökenvandring som tog mycket av ungdomen ifrån honom. Ändå är det så mycket jag känner igen. Rentav det mesta. Fraserna. Fanatismen. Sekttänkandet. De orealistiska drömmarna och vanföreställningarna. Tvångsflyttningar av både bostadsort och arbetsplats.

Därför vill jag gärna citera vad Utvik skriver i bokens epilog:

”Jag kan inte sluta bläddra i allt partimaterial. Jag vill nå djupare (...) Mötet med Partiet släckte min törst efter tro.”

Utviks bok är rappt och friskt skriven, och den ger många kusliga, konkreta bilder av den kommunistiska sektens inre liv. Men den har en avgörande brist. Den ställer inte ens frågan vari det totalitäras frestelse består och kan därför aldrig närma sig en förklaring till varför människor dras in i detta slags sekter. Drömmen om totallösningen, alla problems riktiga svar gömmer sig i det totalitära. Och det gäller såväl religiösa som politiska sekter och rörelser.

Kanske är det därför jag hellre skulle läsa Czeslaw Milosz bok Själar i fångenskap, om jag vill nå fram till den totalitära tankens kärna. Det krävs en studie av den om man alls ska kunna förstå varför dåraktiga rörelser inom nationalsocialismens, fascismens, kommunismens och islamismens olika rörelser alltid dragit till sig och fortsätter att dra till sig människor som vill vara "goda" och som därför söker ”svaren”, ja kanske rentav
”Svaret” som omfattar livets alla frågor och funderingar.

Vändpunkten.