lördag 17 september 2011

Élisabeth Filhol: Reaktorn (Sekwa, översättning Marianne Tufvesson)

Går det efter Tjernobyl och Fukushima alls att säga något intressant om kärnkraften? Jag avstår. Jag har alltid avstått. Jag tror nämligen inte att kärnkraften är själva frågan som kräver ett svar, utan att den som energikälla är intimt förbunden med vårt sätt att leva. Därför är den i alla avseenden en grundbult för den högförbrukande konsumtionsvägen och måste som fråga betraktas så innan ett svar ens kan antydas.

Mitt sjätte och yngsta barn föddes sommaren 1986. Hans syster hade fyllt 2 år dagen före. Just den 26 april hade min fru plockat nässlor som vi skulle göra soppa av. Det gjorde vi förstås inte. För mig har dessa mina två yngsta alltid kommit att påminna mig om Tjernobyl, Fukushima och alla andra så kallade “incidenter” (eller "olyckor").

Därför läste jag i natt hela den lilla roman som fransyskan Élisabeth Filhol skrivit om det dagliga livet för en kringkuskande kärnkraftsarbetare, som går från bemanningsföretag till bemanningsföretag, med en stigande känsla av fascination och obehag. Ett urgammalt nomadliv med boende i husvagn i kombination med arbetsuppgifter i dessa gigantiska och livsfarliga kraftverk som är allt annat än urgamla.

Det är en kuslig bok. Oavbrutet mal den på med ett slags kyligt distanserad prosa som beskriver tekniska detaljer, bilfärder, parkeringsplatser, miljöer - och plötsligt bryter just katastrofen igenom som en blixt mot mörk himmel. Det finns ju förstås en personlig katastrof inbäddad i denna roman. Och den är så skicklig gestaltad att jag fick gåshud av att umgås med den.

Filhol väver skickligt in fragment av skeendet i Tjernobyl i sin berättelse. Hon ger rentav romanen dess rätta perspektiv på de allra sista sidorna, genom att ställa hela vår oskuld och förtröstan emot de havererade evighetsmaskinernas egenskaper. Är det oskulden som driver oss framåt? Filhol tar aldrig till överord. Hon varken agiterar eller argumenterar. Det är en roman hon skrivit och det är den som gestaltar både skeenden och tankar.

Behöver man säga något intressant om kärnkraften denna lördag? Nej. Även om man försöker med lite egna minnesfragment och irriterande reflektioner förblir det ointressant.

Jag skulle däremot gärna rekommendera Élisabeth Filhols starka roman. Den tar inte många timmar att läsa men den sätter sig som en skruvtving runt halsen på en.

fredag 16 september 2011

Om smärta.

Kan fysisk smärta överrösta mental smärta? Den medicin jag nu ordinerats lägger sig som ett vått täcke över ångesten, men utlöser kraftig smärta i buken. Jag läser i FASS och inser vad jag måste acceptera om jag ska fortsätta. Vägen går genom mörka, långa nätter och smärtsamt ljusa septemberdagar. Bortom dessa finns ännu en barrikad byggd av frågetecken.

Foto: A. Nydahl

torsdag 15 september 2011

Min nya bok. Ett experiment.

25 november, uppdatering.
Försäljningen av boken har nu i det närmaste avstannat helt. Det kommer någon liten ströbeställning var och varannan dag, inte mer. I de två första större utskicken gick ungefär en tredjedel av den tryckta upplagan ut. Ett litet antal av dessa var friex. till familjen och några medbloggare. BTJ har ännu inte recenserat boken. När det sker räknar jag med några biblioteksbeställningar. Det lär inte bli förrän i januari. När det skett tror jag mig vara mogen för en mer definitiv redovisning av resultatet.


8 november, uppdatering.


Nu är boken klar. Den första beställningsomgången är utskickad.

Vill du beställa boken skickar du ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail. com så får du ett instruktionsbrev i retur. Det enda jag begär är betalning i förskott, och jag skickar då boken till dig i samma stund pengarna finns på mitt konto. Men som sagt: hör av dig först så berättar jag mer.

Det som finns nedan är en text skriven i september. Uppgifterna i den kan ni alltså ta med en nypa salt eftersom boken nu är utgiven. Vad kan jag mer säga? Jo, att den blev vacker, att pappret den är tryckt på är stabilt och rejält och att linnetrådsbindningen är en fröjd för den som älskar att bläddra mycket och att hålla boken med en hand vid läsningen.

Nedan originaltexten om boken:

Min nästa bok blir en essäsamling. Den är inte satt och tryckt än, men den finns i ett färdig manus.

Boken kommer att ha bloggen Vaka över ensamheten som utgivare och kommer bara att gå att köpa här i bloggen.

Inte ett enda recensionsexemplar kommer att skickas till tidningarnas kultursidor.

Däremot kommer en mycket begränsad skara fria andar att få boken för eventuella recensioner. Meningen är att den bara ska tryckas i en liten upplaga som kan säljas här genom bloggen.

Något pris för boken har jag inte klart än. Det får jag räkna på när jag fått offert för tryckning. Under alla omständigheter måste jag ta ett lån för att kunna trycka boken.

Med denna bok - Kulturen vid stupet - vill jag markera att jag tar ytterligare ett steg bort från den svenska kretsen av litteratörer och posörer. Den har inte intresserat mig på länge, men jag har väl ändå trott att det fanns någon mening i att kultursidorna skulle recensera mina böcker.

Erfarenheterna efter de fyra-fem senaste böckerna säger mig att det är totalt meningslöst. Alltför många usla texter av usla skribenter har givit mig magont. Det finns ingen anledning att fortsätta så.

Ni är många som läser min blogg. De flesta av er återkommer varje dag. Det är både glädjande och rörande. Och jag har god erfarenhet av att få nya läsare av mina böcker - genom bloggen.

Så redan nu vill jag göra ett experiment. Om du som läser detta är intresserad av att köpa min nästa bok ber jag dig sända ett mail: thomas.nydahl@gmail.com

Det är ingen bindande anmälan, utan ett försök från min sida att se hur många som är intresserade. När jag har ett större antal intresseanmälningar återkommer jag till var och en av er. Då kan ni också ta ställning till om ni vill binda er för att köpa den. Ju fler som hör av sig, desto snabbare går boken i tryck.



Foto: A. Nydahl

Jörn Donner: Anteckningar om Mannerheim

Parallellt med läsningen av Elisabeth Åsbrinks bok, ägnade jag kvällar och nätter åt Jörn Donners Anteckningar om Mannerheim (Söderströms/Atlantis).

Det kunde te sig märkligt, men mycket snart märkte jag att dessa två böcker i stor utsträckning handlade om samma sak, nämligen det katastrofala europeiska 1900-talet.

Mina få finska resor lärde mig att just Mannerheim är en person som blivit ett slags vattendelare i det finländska folket. Man står på den ena eller andra sidan. Några uttalade nyanser har jag inte hört. Och det har naturligtvis med blodbadet på landets röda att göra (liksom i stort allt som har med inbördeskriget att göra, också i den meningen att det namn man ger striderna visar om man är för eller emot Mannerheim). Inget vore mig mer främmande än att förringa det som skett i landets historia.

Men det finns så många andra aspekter, och jag tror att Donner rör vid de flesta. Han skriver förstrött som han brukar, han växlar gärna in på sidospår och refererar till sig själv och de egna erfarenheterna. Det är just dessa egenskaper som gör Donner så läsvärd.

Denna lilla, rappt och roligt skrivna exposé över Mannerheims liv och gärningar utgör inget undantag. Det är en bok för bussresan, cafésittandet eller sängen. En bok som också är bildande.

I Hufvudstadsbladet menar man att boken är "ett surrogat för en självbiografi" - vilket är en hårddragen och orättvis beskrivning av Donners stil.

Klicka på omslagsbilden, så kan du läsa den intressanta texten.

onsdag 14 september 2011

Amy Winehouse - jazzsångerskan.

Idag skulle Amy Winehouse ha fyllt 28 år. Just därför släpper Tony Bennett - pappa Winehouse´s stora förebild - idag den inspelade duetten Body and soul. Här möter vi henne som den stora jazzsångerska hon (också) var (i den sista video hon spelade in, och där hon bar halsbandet med Davidsstjärnan):



tisdag 13 september 2011

Efterlysning.

Dessa rader riktar sig till Harald B, Nesodden i Norge. Tack, jag har mottagit ditt brev och Sandemoses bok. Kan du sända din adress eller e-postadress till mig så ska jag svara dig. Du når mig på thomas.nydahl@gmail.com

De segervissa.

En ny film från al-Qaida har släppts: "Den nära förestående segerns gryning" och dess titel får mig att tänka på en affisch som den svenska rebellrörelsen hade satt upp i Lund, då det begav sig i slutet av 1960-talet. De kallade till "massmöte" under rubriken "Massorna i Hunan-provinsen har rest sig". Längst ner, i liten stil stod: "Lilla salen, AF". Är det inte just de proportionerna al-Qaida har? Det gör dem inte mindre farliga. Den lilla, segervissa, klicken kan med sitt hat, sin fanatism och sina vapen ställa till mycket stor skada. Och ändå kan jag inte låta bli att le.

"Möllanbon" Abdiwahab Hussein Khalif tar stridsvagnen till jobbet.

Jag är inte den förste som kallat Möllan för Det lyckliga Arabien. Men efter den här snyftaren från Sydsvenskan kanske vi får vara redo för det alternativa Det lyckliga Afrikas horn.

SDS berättar nämligen om "Möllanbon" Abdiwahab Hussein Khalif, som - håll i er nu - reste till Somalia och blev minister. Hur hänger det ihop? Så här:

Abdiwahab Hussein Khalif kom till Malmö och blev "Möllanbo" för tjugo år sedan, och där bor hans fru och de sju barnen. Abdiwahab Hussein Khalif har dessutom uppdrag i Södra innerstadens stadsdelsfullmäktige, nämndemansuppdrag i tingsrätten och jobb som invandrarsekreterare hos Malmö stad. Man skulle kunna sammanfatta och säga att han är just en sådan man det nya Sverige vill ha. En värdig representant för Maud Olofssons frejdiga krets av "nybyggare".

Det är ju inte sällan det händer att människor som flytt sitt land för att rädda livet, återvänder dit på semester. Så här säger Möllanmannen: "Jag var på semester i Somalia i slutet av augusti ". Ja, det räckte för att få erbjudandet om en ministerpost. Och sedan? Jo, nu tar han stridsvagnen till jobbet i Somalia - som handels- och industriminister. Dessutom är han vice premiärminister.Vad kan man tillägga? Möjligen en reflektion kring de stora pendlingsavstånden. Annars är det väl i sin ordning att sitta på politiska uppdrag i både Sverige och Somalia, världen är ju liten säger man.

Foto: A. Nydahl

måndag 12 september 2011

Med ännu ett dygn bakom mig.

Jag stiger in i den nya veckan med darrande kropp. Denna måndag, när duvorna kuttrar utanför mitt fönster, har det mesta av de magnifika björkarnas blad blivit gula. Det är milt och svårt att tänka i hösttermer, men det är den skonsammaste av alla årstider som är på väg. Det skyddande mörkret, de tysta kvällarna. Allt det som gör läsningen självklar och friden möjlig att uppnå.

Idag fyller min äldsta dotter 36 år. Varmt grattis Malin! Annars är allt som vanligt. Hatet och hoten fortsätter med oförminskad styrka. Om det var Lars Vilks som skulle ha dödats i Göteborg vet jag inte, men det finns en del som tyder på det. De fyra gripna tillhör Al Shabab som otaliga gånger mordhotat honom. Själv säger Vilks att det ter sig långsökt om de gripna kopplat ihop honom med biennalen i Göteborg.

Uppdatering: Lars Vilks har nu själv skrivit om saken.

Foto: A. Nydahl.

söndag 11 september 2011

Arie Lova Eliav, fredens man.

Amos Oz skriver helt kort om den judiska innovatören och politikern Arie Lova Eliav (1921 - 2008). Han som tog tusentals utmärglade, frisläppta koncentrationslägerfångar via Trelleborg till Palestina. Och som sedan blev känd för sina djärva projekt i Negevöknen med att förvandla saltvatten till sött och användbart vatten.

Oz skriver: ”Några dussin pionjärer, däribland enstöringar som älskade öknen eller sökte ensamheten, ett antal unga par kom och slog sig ner här i början av sextiotalet: gruvarbetare, stenhuggare, stamanställda arméofficerare och industrianställda. Lova Eliav planerade, ritade och byggde den här staden (Arad, min anm) tillsammans med en handfull andra stadsplanerare som var hängivna sionister, en stad med gator, torg, avenyer och trädgårdar, inte långt från Döda havet, på en avlägsen plats som den gången, i början av sextiotalet, inte hade förbindelse med någon huvudväg, vattenledning eller kraftanläggning, och där det inte fanns några träd, stigar, byggnader, tält eller andra tecken på liv.”

Jag träffade Lova första gången i Malmö, hemma hos släktingar till hans fru Tania(som varit en av de utmärglade på skeppet till Palestina). Vi föll för varandra. Av mig fick han en dikt om Ben Gurion som översatts till hebreiska och jag fick hans banbrytande arbete om de sovjetiska judarna. Många år senare, 1990, kom jag till Tel Aviv med min äldste son Mikael, som redan då visste att hans framtid låg i den ryska kulturen och det ryska språket.

Eftersom jag visste att Lova är född i Moskva, samt varit Israels ambassadör där ville jag att Mikael skulle få träffa honom. Jag ringde hans nummer. Han och frun bodde i en liten, spartanskt inredd lägenhet i centrala Tel Aviv, mitt emot stora synagogan. Jo, vi var välkomna, om vi accepterade att hans fru var sjuk och sängliggande. Vi blev mottagna som gamla vänner. Vi stannade hela eftermiddagen. Lova och Mikael diskuterade sovjetisk politik och rysk litteratur, de utbytte fraser på ryska. En hemhjälp serverade kaffe och kakor. Jag satte mig på sängkanten hos Tania, höll hennes hand och såg hur det var fatt.

Lova ville ha Mikael till Negev, han fick en inbjudan att bo på Lovas eget pionjärhem för självuppoffrande ungdomar som ville arbeta med sötvattensframställning. Jag glömmer det aldrig. Lova lämnade en gång Knesset i protest och gick också ur Arbetarpartiet, det var när Golda Meir kläckte dumheten ”Det finns inga palestinier”. När jag intervjuade honom under Libanonkrisen sa han ”Det är bara idioter som tror att man kan bomba sig till fred”. Lova, en av de stora i pionjärgenerationen, en oförglömlig människa. Amos Oz påminde mig så vackert om honom.

En känsla av ofullständighet...

I Joyce Carol Oates En författares övertygelse. Liv, hantverk, konst läser jag:

”Skriv så att ditt hjärta blöder. Skäms aldrig för ditt ämne eller för ditt lidelsefulla intresse för det. Din ’förbjudna’ lidelse är antagligen det som driver dig att skriva.”

Och längre fram:

”Konstnären är fördömd från födseln och strävar i hela sitt liv efter att nå en ständigt gäckande försoning genom konsten. En känsla av ofullständighet eller otillräcklighet utgör den inre driften till ett oupphörligt fantiserande, liksom i ett vidgande av själva jagets gränser.”

Och:

”Skrivandet ökar livskänslan, som att bli förälskad, som att vara ohjälpligt kär, vilket inte beror på att man litar till sin förmåga att lyckas, utan på att man hela tiden blir plågsamt medveten om sin egen dödlighet...”

Att hålla dessa ord i minnet är att kunna arbeta en dag till. Eller en timme. Bara det fortsätter spelar tidsrymden ingen roll.

Foto: A. Nydahl

lördag 10 september 2011

På utflykt i svenskt Stalinland. Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud.

Jag var medlem i Sveriges värsta Stalinsekt, kfml(r), i början av 1970-talet. Detta säger jag för att ge förutsättningar för min personliga infallsvinkel på Magnus Utviks nya bok, Med Stalins om Gud (Norstedts förlag). Sedan jag lämnat denna sekt befann jag mig fram till slutet av 1978 i kretsen kring SKP. Jag var anställd i Bokhandeln Oktober i Malmö 1977-78, jag hade prosadebuterat på Oktoberförlaget 1976 och medarbetade regelbundet i den maoistiska pressen med texter om musik och litteratur (Gnistan, Rödluvan m.fl.)

Min verksamhet i Svensk-Albanska föreningen var intensiv. När Kinas statsbärande kommunistparti bröt med albanerna befann jag mig i den sydalbanska staden Gjirokastër. Sommaren 1978 var jag dels platsrepresentant för föreningen och reseföretaget Reso, dels var jag ordförande för en delegation som under två veckor reste runt i hela Albanien. Sedan jag den hösten kritiserat albanerna för att de hade avrättat en handfull politiska ledare blev jag utesluten ur föreningen och fick inte återkomma till landet. Det innebar i praktiken att jag från och med 1979 befann mig ute i den kyla som innebär att man sakta, sakta vaknar till insikt och lämnar hela den politiska smutsen bakom sig. Det är således 32 år som jag ägnat åt en både privat och litterär uppgörelse med den totalitära vänstern, i alla dess schatteringar. Erfarenheterna jag hade med mig från 1970-talet var också nyttiga för mig i mötena med muslimska miljöer, både i de av Israel ockuperade palestinska områdena, och i Libyen där jag under några veckor 1983 fick erfara hur lik den religiöst fundamentalistiska världsbilden är den totalitärt kommunistiska.

Skillnaden mellan öststatskommunismen och den muslimska, ”revolutionära” arabstaten var färgen på fanorna och vem som porträtterades på husfasader. I Albanien var det Marx, Engels, Stalin och Enver Hoxha. I Libyen var det olika arabiska krigsherrar och Kaddafi.
När detta är sagt kanske det också ter sig självklart att läsa Utviks bok. Den sekt han tillhörde hade jag rentav hunnit glömma, men flera gånger under läsningen blir jag påmind om att det fanns en sådan, dyrkande Stalin och Enver Hoxha och snäppet värre än kfml(r).

Det som för en utomstående måste te sig tragikomiskt är Utviks skildring av hur de små sekterna, ibland så små att de omfattande en handfull personer, strider om den rätta vägen, ägnar sig åt hemlighetsmakeri, utrensningar och reningar. Jag minns ju att det var så. Inte ens en dubbelsidig lunginflammation var ett giltigt skäl för att stanna hemma från flygbladsutdelningen eller tidningsförsäljningen.

Det finns en viktig skillnad från min egen erfarenhet. Utvik kom in i dessa kretsar tio år senare än jag själv. Jag är tolv år äldre än han och hade lämnat stalinismen bakom mig när han trädde in i den. Han var sjutton år gammal när han började en tre år lång ökenvandring som tog mycket av ungdomen ifrån honom. Ändå är det så mycket jag känner igen. Rentav det mesta. Fraserna. Fanatismen. Sekttänkandet. De orealistiska drömmarna och vanföreställningarna. Tvångsflyttningar av både bostadsort och arbetsplats.

Därför vill jag gärna citera vad Utvik skriver i bokens epilog:

”Jag kan inte sluta bläddra i allt partimaterial. Jag vill nå djupare (...) Mötet med Partiet släckte min törst efter tro.”

Utviks bok är rappt och friskt skriven, och den ger många kusliga, konkreta bilder av den kommunistiska sektens inre liv. Men den har en avgörande brist. Den ställer inte ens frågan vari det totalitäras frestelse består och kan därför aldrig närma sig en förklaring till varför människor dras in i detta slags sekter. Drömmen om totallösningen, alla problems riktiga svar gömmer sig i det totalitära. Och det gäller såväl religiösa som politiska sekter och rörelser.

Kanske är det därför jag hellre skulle läsa Czeslaw Milosz bok Själar i fångenskap, om jag vill nå fram till den totalitära tankens kärna. Det krävs en studie av den om man alls ska kunna förstå varför dåraktiga rörelser inom nationalsocialismens, fascismens, kommunismens och islamismens olika rörelser alltid dragit till sig och fortsätter att dra till sig människor som vill vara "goda" och som därför söker ”svaren”, ja kanske rentav
”Svaret” som omfattar livets alla frågor och funderingar.

Vändpunkten.


... en klyfta, en grav...

Av Peter H. fick jag Osip Mandelstams Ordet och kulturen (FIB:s lyrikklubb, översättning av Bengt Jangfeldt 1992). Efter att vi hade diskuterat Jangfeldts lysande bok om Joseph Brodsky tyckte Peter att jag borde bekanta mig med Mandelstams essäer. Det är jag tacksam för. Den sista längre essän i boken heter Tidens larm, och i den läser jag:

"Jag vill inte tala om mig själv utan skildra epoken, tidens larm och groning. Mitt minne är fiende till allt privat. Om det var mig det hängde på, skulle jag bara rynka på näsan vid minnet av det förflutna (...) och mellan mig och mitt sekel finns en klyfta, en grav, fylld av den larmande tiden, den plats som är reserverad för familj och familjearkiv."

Mandelstams ord har något uppfordrande över sig. Vad är privat? Vad utmärker klyftan och graven där familjen och familjearkivet finns?

Foto: Kristianstads Vattenrike, A. Nydahl 21/8