onsdag 14 september 2011

Amy Winehouse - jazzsångerskan.

Idag skulle Amy Winehouse ha fyllt 28 år. Just därför släpper Tony Bennett - pappa Winehouse´s stora förebild - idag den inspelade duetten Body and soul. Här möter vi henne som den stora jazzsångerska hon (också) var (i den sista video hon spelade in, och där hon bar halsbandet med Davidsstjärnan):



tisdag 13 september 2011

Efterlysning.

Dessa rader riktar sig till Harald B, Nesodden i Norge. Tack, jag har mottagit ditt brev och Sandemoses bok. Kan du sända din adress eller e-postadress till mig så ska jag svara dig. Du når mig på thomas.nydahl@gmail.com

De segervissa.

En ny film från al-Qaida har släppts: "Den nära förestående segerns gryning" och dess titel får mig att tänka på en affisch som den svenska rebellrörelsen hade satt upp i Lund, då det begav sig i slutet av 1960-talet. De kallade till "massmöte" under rubriken "Massorna i Hunan-provinsen har rest sig". Längst ner, i liten stil stod: "Lilla salen, AF". Är det inte just de proportionerna al-Qaida har? Det gör dem inte mindre farliga. Den lilla, segervissa, klicken kan med sitt hat, sin fanatism och sina vapen ställa till mycket stor skada. Och ändå kan jag inte låta bli att le.

"Möllanbon" Abdiwahab Hussein Khalif tar stridsvagnen till jobbet.

Jag är inte den förste som kallat Möllan för Det lyckliga Arabien. Men efter den här snyftaren från Sydsvenskan kanske vi får vara redo för det alternativa Det lyckliga Afrikas horn.

SDS berättar nämligen om "Möllanbon" Abdiwahab Hussein Khalif, som - håll i er nu - reste till Somalia och blev minister. Hur hänger det ihop? Så här:

Abdiwahab Hussein Khalif kom till Malmö och blev "Möllanbo" för tjugo år sedan, och där bor hans fru och de sju barnen. Abdiwahab Hussein Khalif har dessutom uppdrag i Södra innerstadens stadsdelsfullmäktige, nämndemansuppdrag i tingsrätten och jobb som invandrarsekreterare hos Malmö stad. Man skulle kunna sammanfatta och säga att han är just en sådan man det nya Sverige vill ha. En värdig representant för Maud Olofssons frejdiga krets av "nybyggare".

Det är ju inte sällan det händer att människor som flytt sitt land för att rädda livet, återvänder dit på semester. Så här säger Möllanmannen: "Jag var på semester i Somalia i slutet av augusti ". Ja, det räckte för att få erbjudandet om en ministerpost. Och sedan? Jo, nu tar han stridsvagnen till jobbet i Somalia - som handels- och industriminister. Dessutom är han vice premiärminister.Vad kan man tillägga? Möjligen en reflektion kring de stora pendlingsavstånden. Annars är det väl i sin ordning att sitta på politiska uppdrag i både Sverige och Somalia, världen är ju liten säger man.

Foto: A. Nydahl

måndag 12 september 2011

Med ännu ett dygn bakom mig.

Jag stiger in i den nya veckan med darrande kropp. Denna måndag, när duvorna kuttrar utanför mitt fönster, har det mesta av de magnifika björkarnas blad blivit gula. Det är milt och svårt att tänka i hösttermer, men det är den skonsammaste av alla årstider som är på väg. Det skyddande mörkret, de tysta kvällarna. Allt det som gör läsningen självklar och friden möjlig att uppnå.

Idag fyller min äldsta dotter 36 år. Varmt grattis Malin! Annars är allt som vanligt. Hatet och hoten fortsätter med oförminskad styrka. Om det var Lars Vilks som skulle ha dödats i Göteborg vet jag inte, men det finns en del som tyder på det. De fyra gripna tillhör Al Shabab som otaliga gånger mordhotat honom. Själv säger Vilks att det ter sig långsökt om de gripna kopplat ihop honom med biennalen i Göteborg.

Uppdatering: Lars Vilks har nu själv skrivit om saken.

Foto: A. Nydahl.

söndag 11 september 2011

Arie Lova Eliav, fredens man.

Amos Oz skriver helt kort om den judiska innovatören och politikern Arie Lova Eliav (1921 - 2008). Han som tog tusentals utmärglade, frisläppta koncentrationslägerfångar via Trelleborg till Palestina. Och som sedan blev känd för sina djärva projekt i Negevöknen med att förvandla saltvatten till sött och användbart vatten.

Oz skriver: ”Några dussin pionjärer, däribland enstöringar som älskade öknen eller sökte ensamheten, ett antal unga par kom och slog sig ner här i början av sextiotalet: gruvarbetare, stenhuggare, stamanställda arméofficerare och industrianställda. Lova Eliav planerade, ritade och byggde den här staden (Arad, min anm) tillsammans med en handfull andra stadsplanerare som var hängivna sionister, en stad med gator, torg, avenyer och trädgårdar, inte långt från Döda havet, på en avlägsen plats som den gången, i början av sextiotalet, inte hade förbindelse med någon huvudväg, vattenledning eller kraftanläggning, och där det inte fanns några träd, stigar, byggnader, tält eller andra tecken på liv.”

Jag träffade Lova första gången i Malmö, hemma hos släktingar till hans fru Tania(som varit en av de utmärglade på skeppet till Palestina). Vi föll för varandra. Av mig fick han en dikt om Ben Gurion som översatts till hebreiska och jag fick hans banbrytande arbete om de sovjetiska judarna. Många år senare, 1990, kom jag till Tel Aviv med min äldste son Mikael, som redan då visste att hans framtid låg i den ryska kulturen och det ryska språket.

Eftersom jag visste att Lova är född i Moskva, samt varit Israels ambassadör där ville jag att Mikael skulle få träffa honom. Jag ringde hans nummer. Han och frun bodde i en liten, spartanskt inredd lägenhet i centrala Tel Aviv, mitt emot stora synagogan. Jo, vi var välkomna, om vi accepterade att hans fru var sjuk och sängliggande. Vi blev mottagna som gamla vänner. Vi stannade hela eftermiddagen. Lova och Mikael diskuterade sovjetisk politik och rysk litteratur, de utbytte fraser på ryska. En hemhjälp serverade kaffe och kakor. Jag satte mig på sängkanten hos Tania, höll hennes hand och såg hur det var fatt.

Lova ville ha Mikael till Negev, han fick en inbjudan att bo på Lovas eget pionjärhem för självuppoffrande ungdomar som ville arbeta med sötvattensframställning. Jag glömmer det aldrig. Lova lämnade en gång Knesset i protest och gick också ur Arbetarpartiet, det var när Golda Meir kläckte dumheten ”Det finns inga palestinier”. När jag intervjuade honom under Libanonkrisen sa han ”Det är bara idioter som tror att man kan bomba sig till fred”. Lova, en av de stora i pionjärgenerationen, en oförglömlig människa. Amos Oz påminde mig så vackert om honom.

En känsla av ofullständighet...

I Joyce Carol Oates En författares övertygelse. Liv, hantverk, konst läser jag:

”Skriv så att ditt hjärta blöder. Skäms aldrig för ditt ämne eller för ditt lidelsefulla intresse för det. Din ’förbjudna’ lidelse är antagligen det som driver dig att skriva.”

Och längre fram:

”Konstnären är fördömd från födseln och strävar i hela sitt liv efter att nå en ständigt gäckande försoning genom konsten. En känsla av ofullständighet eller otillräcklighet utgör den inre driften till ett oupphörligt fantiserande, liksom i ett vidgande av själva jagets gränser.”

Och:

”Skrivandet ökar livskänslan, som att bli förälskad, som att vara ohjälpligt kär, vilket inte beror på att man litar till sin förmåga att lyckas, utan på att man hela tiden blir plågsamt medveten om sin egen dödlighet...”

Att hålla dessa ord i minnet är att kunna arbeta en dag till. Eller en timme. Bara det fortsätter spelar tidsrymden ingen roll.

Foto: A. Nydahl

lördag 10 september 2011

På utflykt i svenskt Stalinland. Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud.

Jag var medlem i Sveriges värsta Stalinsekt, kfml(r), i början av 1970-talet. Detta säger jag för att ge förutsättningar för min personliga infallsvinkel på Magnus Utviks nya bok, Med Stalins om Gud (Norstedts förlag). Sedan jag lämnat denna sekt befann jag mig fram till slutet av 1978 i kretsen kring SKP. Jag var anställd i Bokhandeln Oktober i Malmö 1977-78, jag hade prosadebuterat på Oktoberförlaget 1976 och medarbetade regelbundet i den maoistiska pressen med texter om musik och litteratur (Gnistan, Rödluvan m.fl.)

Min verksamhet i Svensk-Albanska föreningen var intensiv. När Kinas statsbärande kommunistparti bröt med albanerna befann jag mig i den sydalbanska staden Gjirokastër. Sommaren 1978 var jag dels platsrepresentant för föreningen och reseföretaget Reso, dels var jag ordförande för en delegation som under två veckor reste runt i hela Albanien. Sedan jag den hösten kritiserat albanerna för att de hade avrättat en handfull politiska ledare blev jag utesluten ur föreningen och fick inte återkomma till landet. Det innebar i praktiken att jag från och med 1979 befann mig ute i den kyla som innebär att man sakta, sakta vaknar till insikt och lämnar hela den politiska smutsen bakom sig. Det är således 32 år som jag ägnat åt en både privat och litterär uppgörelse med den totalitära vänstern, i alla dess schatteringar. Erfarenheterna jag hade med mig från 1970-talet var också nyttiga för mig i mötena med muslimska miljöer, både i de av Israel ockuperade palestinska områdena, och i Libyen där jag under några veckor 1983 fick erfara hur lik den religiöst fundamentalistiska världsbilden är den totalitärt kommunistiska.

Skillnaden mellan öststatskommunismen och den muslimska, ”revolutionära” arabstaten var färgen på fanorna och vem som porträtterades på husfasader. I Albanien var det Marx, Engels, Stalin och Enver Hoxha. I Libyen var det olika arabiska krigsherrar och Kaddafi.
När detta är sagt kanske det också ter sig självklart att läsa Utviks bok. Den sekt han tillhörde hade jag rentav hunnit glömma, men flera gånger under läsningen blir jag påmind om att det fanns en sådan, dyrkande Stalin och Enver Hoxha och snäppet värre än kfml(r).

Det som för en utomstående måste te sig tragikomiskt är Utviks skildring av hur de små sekterna, ibland så små att de omfattande en handfull personer, strider om den rätta vägen, ägnar sig åt hemlighetsmakeri, utrensningar och reningar. Jag minns ju att det var så. Inte ens en dubbelsidig lunginflammation var ett giltigt skäl för att stanna hemma från flygbladsutdelningen eller tidningsförsäljningen.

Det finns en viktig skillnad från min egen erfarenhet. Utvik kom in i dessa kretsar tio år senare än jag själv. Jag är tolv år äldre än han och hade lämnat stalinismen bakom mig när han trädde in i den. Han var sjutton år gammal när han började en tre år lång ökenvandring som tog mycket av ungdomen ifrån honom. Ändå är det så mycket jag känner igen. Rentav det mesta. Fraserna. Fanatismen. Sekttänkandet. De orealistiska drömmarna och vanföreställningarna. Tvångsflyttningar av både bostadsort och arbetsplats.

Därför vill jag gärna citera vad Utvik skriver i bokens epilog:

”Jag kan inte sluta bläddra i allt partimaterial. Jag vill nå djupare (...) Mötet med Partiet släckte min törst efter tro.”

Utviks bok är rappt och friskt skriven, och den ger många kusliga, konkreta bilder av den kommunistiska sektens inre liv. Men den har en avgörande brist. Den ställer inte ens frågan vari det totalitäras frestelse består och kan därför aldrig närma sig en förklaring till varför människor dras in i detta slags sekter. Drömmen om totallösningen, alla problems riktiga svar gömmer sig i det totalitära. Och det gäller såväl religiösa som politiska sekter och rörelser.

Kanske är det därför jag hellre skulle läsa Czeslaw Milosz bok Själar i fångenskap, om jag vill nå fram till den totalitära tankens kärna. Det krävs en studie av den om man alls ska kunna förstå varför dåraktiga rörelser inom nationalsocialismens, fascismens, kommunismens och islamismens olika rörelser alltid dragit till sig och fortsätter att dra till sig människor som vill vara "goda" och som därför söker ”svaren”, ja kanske rentav
”Svaret” som omfattar livets alla frågor och funderingar.

Vändpunkten.


... en klyfta, en grav...

Av Peter H. fick jag Osip Mandelstams Ordet och kulturen (FIB:s lyrikklubb, översättning av Bengt Jangfeldt 1992). Efter att vi hade diskuterat Jangfeldts lysande bok om Joseph Brodsky tyckte Peter att jag borde bekanta mig med Mandelstams essäer. Det är jag tacksam för. Den sista längre essän i boken heter Tidens larm, och i den läser jag:

"Jag vill inte tala om mig själv utan skildra epoken, tidens larm och groning. Mitt minne är fiende till allt privat. Om det var mig det hängde på, skulle jag bara rynka på näsan vid minnet av det förflutna (...) och mellan mig och mitt sekel finns en klyfta, en grav, fylld av den larmande tiden, den plats som är reserverad för familj och familjearkiv."

Mandelstams ord har något uppfordrande över sig. Vad är privat? Vad utmärker klyftan och graven där familjen och familjearkivet finns?

Foto: Kristianstads Vattenrike, A. Nydahl 21/8

fredag 9 september 2011

De döda andas på oss.

Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid stenar, gräsplättar, havsvikar där askan spridits men vi kan höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Vid min sida står mormor Sabina, med rotmossleven och de goda dofterna i trapphuset.

Hon står där bredvid mig vid Alfons grav och plötsligt förenas vi i den långa generationskedjan: mormor, mamma, jag, min dotter och Alfons: Sabina, Ylva, Thomas, Catarina, Alfons. Och inuti oss, ovan och bredvid oss, också de andra, som gjorde det möjligt, våra närmaste män och kvinnor, dem vi fostrats av, dem vi förälskat oss i och försökt något nytt med, där de döda nu andas på oss, i helgonlika skuggor över åsens rödgula trädkronor.

Kedjan är alltjämt på väg att rullas ut, den löper mot en framtid om vilken vi intet vet. I barnbarnens blickar och skratt ser vi konturerna av något som kanske kunde kallas hopp. Vi vet inte om det finns något fog för sådana drömmar.

Vi vet bara hur det varit tidigare, vi vet hur mormor, farmor, mamma och morfar, farfar och pappa levde, hur de fick sträva för att nå förbi sina egna länkar...

Foto: Aberystwyth, Wales 2010, A. Nydahl.

Tills döden skiljer oss åt... Joyce Carol Oates: Änkans bok.

När tvåsamheten upphör med att den ene dör kan ett tillstånd av katastrof inträda. Det har jag sett i min egen krets. Erfarenheten visar att detta tillstånd rentav kan bestå, år efter år.

På det tänkte jag under en veckas läsning av Joyce Carol Oates Änkans bok (Bonniers, översättning av Ulla Danielsson). Här möter oss författarinnan naknare än någon gång tidigare. Hon blottar och beskriver den förtvivlan och katastrof som tar över hennes liv när maken Ray Smith dör. De har ett nästan femtioårigt äktenskap bakom sig, de har delat arbete och vardag med varandra och är intimt förbundna i det. Ray Smith var redaktör för anrika Ontario Review, som dels var en litterär tidskrift, dels ett bokförlag. Kring Princetons universitet kretsade alltsammans. Joyce Carol Oates undervisade, samtidigt som hon upprätthöll sitt rika och överflödande författarskap. När maken dör är det som om orden - också de skrivna - inte bara tog slut, de tedde sig meningslösa. Därför betraktar jag Änkans bok som ett mirakel. Att hon förmått skriva denna drygt femhundra sidor tjocka bok om sjukdom, död och ensamhet samtidigt som hon helst av allt bara hade velat gömma sig i den säng hon kallar redet är i sig en konstnärlig bedrift. De sista raderna i boken pekar framåt: “Bland änkans oräkneliga plikter i samband med dödsfallet är det egentligen bara en som har någon betydelse: på den första årsdagen av mannens död bör änkan tänka Jag höll mig levande.” Dessa korta rader har rubriken Änkans handbok. Men denna blandning av brutal uppriktighet och humor pekar berättelsen mot ett nytt liv. Så småningom inser hon också att det är det fortsatta undervisandet och skrivandet som ger livet efter Ray mening.

Raymond och Joyce Smith

Änkans bok är på ett sätt en kronologisk bok som beskriver skeendet från början och framåt, etapp för etapp. Men det som gör den spännande är att hon gång på gång kastas tillbaka till ett avlägset förflutet eller till dagen då hon skjutsade sin man till sjukhuset. Det som jag möjligen finner onödigt i framställningen är den e-post från vänner och från henne själv till vännerna som här och var infogas i berättelsen. De är skrivna i stundens förtvivlan och tillför inte mycket till den egna prosan. Däremot finns det starka enskildheter i det vännerna säger och gör som förstärker hennes känsla av katastrof, som när Gail Godwin skriver "Åh herregud - du kommer att bli så olycklig" och "Du ska lida Joyce, Ray var värd det". Också Oates egen skildring av allt som skickas till henne - som sympatibevis - är absurd. Där kommer budfirmorna med blomsteruppsättningar, maträtter, choklad i massor… och allt hon kan göra är att kasta allt i en soptunna som snabbt blir överfull.

Det som hände Raymond Smith var till en början en banal lunginflammation. Efter ett par dagars behandling på sjukhus blir han mycket bättre och man börjar planera för hans hemresa. Men så blir han akut mycket sjukare. Man ringer Joyce och säger att hon måste skynda sig till sjukhuset, Ray lever fortfarande men det är bråttom. När hon anländer är han redan död. Han har på sjukhuset smittats av en dödlig antibiotikaresistent bakterie. När Joyce så småningom vågar återvända hem börjar helvetet. Till och med katterna blir fientliga mot henne. Överallt finns spåren efter maken, de olästa korrekturen, högarna med böcker. Och breven till honom fortsätter komma. Telefonsvararen blir full av röster som vill veta något om Ontario Review. Hon vill inte ändra på någonting, utan förskansar sig i sängen. Ser klassiska konserter på tv. Sover, gråter, sover. Blir som drogad, snubblar, faller och slår sig, tror att hon ska bli galen.

Det är dessa avsnitt i boken som gör så starkt intryck på mig. Här skildras sorgen inifrån. Den är ett skri och en avgrund. Och en känsla av tacksamhet uppstår. Oates har skildrat det som väntar de flesta av oss, en nära anhörigs död, en försvunnen partner, en kärlek, en vän… och den svarta tystnad som uppstår efteråt. Jag skulle inte tveka att säga att det är något av det bästa Oates skrivit på mycket länge.

Philip Roth, Oates och Gross.

Sedan i mars 2009 är Oates omgift, med Charles Gross.

Och så en liten sak till: Det här har svensk press inte sagt ett ord om. Och ändå tycker jag att det är fint att få läsa det. Bilden på Oates och hennes nye make Charles Gross tillsammans med Philip Roth är för övrigt tagen vid det tillfället.

Denna bok har recensionsdatum 16 september. Det fanns en tid då recensionsdagen och möjligheten att köpa en bok var en och samma sak. Så är det inte längre. Den här boken har gått att köpa ett tag nu i varje nätbokhandel. Jag kontrollerade så sent som idag. Av just det skälet publicerar jag därför frukterna av min läsning idag.

torsdag 8 september 2011

Förlorade förtroenden.

Ingenting kan försvinna så snabbt som ett förtroende. Jag läser nu en memoarvolym som ger mig flera exempel på det. Eftersom jag inte vet hur jag ska skriva om boken låter jag den tills vidare vara anonym. Bokens författare hamnar i en situation där han behöver hjälpa sin vuxne son, som befinner sig på resa i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan. Han ringer därför upp en mycket känd före detta redaktör på en av våra största tidningar, och av honom får han svaret att han borde ringa upp Jan Myrdal och be honom om goda råd. Just den man som försvarat de stora folkmördarna och som bokens författare under många års tid polemiserat emot! Där försvinner ett förtroende och plötsligt öppnar sig en djup klyfta mellan de två personerna. Hur skulle de efter detta kunna samtala i tron att de delade en fundamental syn på demokrati och despoti?

*

När jag läser om de gripna i Berlin - bombingrediens-köpare precis som den norske massmördaren - kan jag inte låta bli och undra om de läst olämpliga bloggar eller om det rentav är en tjock grön bok som inspirerat dem.

Foto vid Skånes sydkust, utanför Ystad, sommaren 2010, TN.

Thomas Bernhard igen.

Det finns en läsning av Thomas Bernhard som alltid tangerar den fnittriga förtjusning som småborgaren känner inför det svarta och udda. På samma sätt som han upphöjer den alkoholiserade diktaren och hans skenbara frihet, gör han med Bernhard det som är en våt dröm för varje ängslig löneslav, han försöker följa med ner i det svarta, i vantrivseln och föraktet för det samhälle som premierar strebern och trampar på de redan nedtrampade.

Det finns andra läsningar också i vårt arma land. Länge har jag fascinerats av Bodil Malmstens ångestladdade identifikation med honom, och känt igen just de punkter där svärtan blir gemensam, inte som koketterande socialpornografi utan som äkta förbindelse och frändskap. Inte för ett ögonblick tvivlar jag på Malmstens livsberoende av Bernhard.

Orhan Pamuk skriver i sin senaste till svenska översatta bok, Andra färger om Bernhard:

”Vad var det hos Bernhard som muntrade upp mig i min förtvivlan? Kanske en känsla av uppgivenhet. En moral som manade mig att inte vänta mig för mycket av livet… Eller snarare än en moral en uppriktig vrede som uppmanade mig att vara trogen mig själv och mina traditioner.” (ur essän Att läsa Thomas Bernhard i en hopplös tid).

Det är inte en kliché att säga att det egna livet kan släppa in lite av det mest grundläggande ljus vid läsningen av det mörka. Bernhard är inte den förste författare att läsa för att uppnå det, men han är kanske den som förmår ge det starkaste resultatet.

I en recension för länge sedan av hans bok Skogshuggning skrev jag:

”Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.

Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem. Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ’framgång’ eller det bedrägliga sken som ’framgångsrika´ människor vanligen omger sig med.”

Jag tror fortfarande att det är så jag vill läsa honom, som en motkraft och en frände men absolut inte som ett föremål för kulturkarriär och den ängslighet som lyser från varje kultursida.