Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 6 september 2011
Danska muslimer trakasseras av andra muslimer inför parlamentsvalen 15 september.
Snart är det val i Danmark. Ska landets muslimer rösta? ”Islam er Allahs styre af sine tilbedere, mens demokratiet er ateisternes forsøg på at ændre Allahs religion, så den passer efter menneskerne lyst og begær” heter det i ett flygblad som delas ut i Köpenhamn. Se och hör de salafistiska aktivisternas argument här:
Klicka på videon för helskärm.
Flera kandidater som är muslimer får sina valplakat förstörda. Det är en bokstavlig strid om själarna som äger rum.
”For dem gælder sharialovgivningen, og de spotter flere problemer med demokratiet. Blandt andet spil og ludomani, lave straffe for incest, homoseksuelle, utroskab og kvindeundertrykkelse.”
Islamisterna sätter mot dessa ”demokratins sjukdomar” - att det inte är straffbart att vara homosexuell eller otrogen och annat - sharialagstiftningen. Koranen är den enda lag de erkänner. Sharia omfattar allt från avhuggna händer till stening, allt från hängning till tvångsäktenskap och barnbrudar. Sharia är den muslimska världens motsvarighet till de totalitära diktaturernas skenrättegångar, utrensningar och arbetsläger. Sharia är allt det som står i motsättning till ett öppet och fritt samhälle.
Uppskattningsvis 30.000 muslimer med rösträtt kommer att avstå eller förhindras helt. ”Forklaringen er, at en stor gruppe af fundamentalistiske muslimer mener, at der er en religionslov, som ikke kan forenes med et menneskeskabt demokrati. Demokrati er en religion. Blandt de muslimske grupperinger, der har den overbevisning, er de såkaldte
salifister” heter det i Ekstra Bladet.
Extrema grupper – som Hizb-ut-Tahrirs ungdomsgrupp - sätter ut vakter vid vallokalerna som dels hindrar muslimer att rösta, dels registrerar vem de är, så att trakasserierna kan komma igång. Och det är inga små konsekvenser det får att delta i ett danskt parlamentsval.
”Konsekvensen kan være, at ens familie ikke kan få lov til at blive begravet i muslimske moskeer. En anden kan være, at de vil få svært ved at få deres døtre gift. Sagerne kan være meget komplicerede, siger integrationseksperten Mohammad Rafiq.”
Trakasserierna drabbar framför allt de muslimska kvinnorna:
”Blandt de tusinder af muslimer, der ikke får sat et valgkryds, finder man, ifølge Mohammad Rafiq, især kvinder. - De ønsker ikke, at kvinderne skal blande sig i demokratiet og dermed få viden, blandt andet om de rettigheder, de har, og den forskel de kan gøre i det danske samfund.”
Var finns demokratins väktare i denna situation? Var finns alla vänsterliberaler som brukar ta till orda om varje social eller politisk händelse i Danmark? Var finns alla kulturredaktörer som öst beröm över de okunniga gaphalsarna - de som tror att de "kan Danmark" för att de hyrt in sig någonstans på Nørrebro?
Jag kan inte se eller höra dem någonstans. Och jag vet varför. Det som händer nu passar inte in i deras minst sagt skeva världsbild. Därför är de är lika tysta som alltid om förövarna själva är muslimer. Muslimer som förtrycker eller förnedrar andra muslimer saknar pk-elitens intresse. Det är ett faktum och det är en skam.
Thomas Bernhard i höst.
Det är nästan för bra för att vara sant: äntligen kommer Thomas Bernhards självbiografiska svit (fem volymer) att ges ut på nytt (Tranans förlag). Jag vet att det finns människor som kämpat länge för detta, en av dem är Bodil Malmsten. Förutom dessa fem (samlade i en volym på nästan 500 sidor) utkommer också Wittgensteins brorson på nytt, en lysande bok. Och som om inte det vore nog kommer också något av det sista han skrev: Mina priser. Med den höstutgivningen behöver man inte oroa sig för långa, mörka kvällar.
Rut Hillarps dagböcker.
"Vårt mönster: intellektuellt snack vid maten, allt mer personligt och ev. lössläppt (vi dricker 1 flaska vin), till soffan, om hans angelägenheter mest; efter samlaget de mest känsliga sakerna, mina frågor."
Man skulle kunna säga att det är en sammanfattande anteckning. Dagböckerna pendlar mellan erotik och konstnärligt skapande.
Uppstigning. Stigande statistik.
Utanför mitt rum går vinden som ett utdraget långt sus, björkarna vajar med sina nästan helt gula blad och ingenting kan väcka mig. Jag har stigit upp och jag har gjort det som förväntas av mig, men vaknat har jag inte.
måndag 5 september 2011
Ännu en måndag. Malmötankar.
Så fort en söndag läggs åt sidan står måndagen och knackar på dörren. Måndagen som i mitt unga liv var en avskydd dag, måndagen då jag i gryningen satte mig på mopeden och körde från söderförorten Lindängen in till Värnhemstorget, bokstavligt talat i andra änden av Malmö, för att där tillsammans med hela gänget av gubbar, grabbar, tanter och töser forslas resten av vägen i buss ut till Sege och färgfabriken. Denna förhatliga dag av mörker och stelhet, värkande leder och en längtan till ett annat slags liv.
Måndagen som nu är en längtansdag i sig själv, återtagandet av vardagen och rutinen, skrivandet, läsandet, de långa tomma timmarna av tankar och oro som sakta formas till något, ofta något värdelöst, ibland något som går att bygga vidare på.
Och så läser jag att Malmös konstaplar nu ska gå språkkurs för att kunna umgås vänligt med stadens medborgare. Jodå, det handlar om arabiska (samt om grunderna för "muslimsk sed och kultur"). Så sent som i fredags skrev jag om Malmö som Det lyckliga Arabien. Idag är det väl snäppet lyckligare i staden (aldrig har någon kommit på tanken att poliserna skulle lära sig artighetsfraser på serbokroatiska, grekiska, turkiska, albanska, vietnamesiska, jiddish eller något afrikanskt språk, trots att de talats eller alltjämt talas frekvent i just Malmö - man har väl utgått ifrån att dessa människor på ett eller annat sätt lär sig svenska och därför kan tala med poliserna ändå).
Uppdatering: eftersom det finns läsare som saknar både känsla för ironi och kunskap i svenska vill jag förtydliga. När jag säger att ingen kommit på tanken att poliserna skulle lära sig andra "invandrarspråk", så betyder inte det att jag betraktar dem som bättre lämpade alternativ till arabiska. Det betyder precis vad det står: arabiska har en särställning i varje samhälle som islamiseras - Koranens språk står över varje annat. Att företeelsen med poliskurser finns i just Malmö är således inte en tillfällighet. Det kommer mera! Det vågar jag hävda. Vi har redan skolor där det i platsannonser för lärare anges att kunskaper i arabiska ger företräde. I officiellt myndighetsspråk kallas detta för "integration". Bortom lögnfabriken och det orwellska kan vi ge det helt andra namn.
Foto: I rökrummet på Nordsjö Färgfabrik tillsammans med Boris, Varvara och en svensk grabb (minns inte hans namn).
söndag 4 september 2011
Tvåsamhet? Solitärt?
Jag läser Änkans bok av Joyce Carol Oates. Och igår kväll såg jag den mycket långa, franska versionen av Lady Chatterleys älskare. Det är inte så mycket att orda om i sig (och Oates bok kommer jag att recensera här i bloggen på utgivningsdagen). Men dessa båda konstverk fick mig i natt att reflektera kring tvåsamhetens och erotikens grundläggande betydelse för oss. Att leva solitärt står inte i motsättning till det. Oates återkommer gång på gång till den katastrof som inträder i hennes liv när maken dör. Hemmet ekar tomt, till och med katterna blir neurotiska. Samtalet har upphört. Inte en tanke går det att tänka färdigt, därför att den ter sig meningslös. I D.H. Lawrences roman ser vi samma process. Det är först när hud möter hud och blick möter blick som berättelsens Constance blir människa. Den kyliga, intellektuella distansen i hemmet byts mot intimitetens värme. Det solitära är en nödvändighet, det påpekar också hennes älskare, skogvaktaren Oliver, flera gånger för henne. Men han lovar också att finnas när hon behöver honom. Ungefär så. Mest varje dag.
Foto: Marina Hands och Jean-Louis Coulloch i Pascale Ferrans filmatisering av Lady Chatterleys älskare. Har det betydelse att det är en kvinnlig regissör som gjort denna sena version av berättelsen? Jag inbillar mig det.
lördag 3 september 2011
Brittiska talskrivare åt Kaddafi.
Det är slut på de glada minerna och viljan att dansa nu. Men det libyska inbördeskriget avslöjar allt mer av det vi kanske anade men inte var helt säkra på. När invasionen av Irak började köpte Kaddafi sig fri från ett amerikanskt bombkrig. Ungefär så långt är allt klart. Också den begynnande flirten med Europa bryter igenom, och där kommer Tony Blair att bli en central gestalt. Han och Berlusconi kunde inte sluta le i kapp när de bjudits till Kaddafis tält. Men allt det vi får veta idag, genom brittiska Independent, är av ett annat slag. Nu står det klart att både Storbritannien och USA bistod Kaddafi. För olja och lojalitet så klart. Men att också brittiska regeringstjänstemän skrev Kaddafis tal, för att han skulle framstå som ännu mer västorienterad är ändå magstarkt.
Allt avgörs ju av huruvida man tycker att man kan lita på maktens män och kvinnor. Kan man det? Om man naivt svarar ja får man finna sig i att bli blåst med jämna mellanrum. Alla västerlänningar som med religiöst tonfall hyllade den blivande presidenten i USA lär ha känt sig blåsta varje dag. Inte ens en stängning av Guantanamo lyckades han med, än mindre avsluta krigen i Irak och Afghanistan, och absolut inte bidra till en lösning av den sedan länge pågående katastrofen i Mellanöstern.
Jag litar inte på en enda makthavare. Inte ens på kommunfullmäktiges ordförande här i stan. Det finns alltid ett intresse bakom deras agerande. Är det inte oljeproduktion i jätteskala så är det en kommunal angelägenhet som kan generera pengar och inflytande.
Här finns länkar till tidigare texter i bloggen om Kaddafi och Libyen.Och här finns en text om medias bevakning av inbördeskriget.
På bilden, från vänster, Zine el-Abidine Ben Ali, Tunisien, Hassan II, Marocko, Maaouya Ould Sid’Ahmed Taya, Mauritanien och Chadli Bendjedid, Algeriet med Kaddafi.
fredag 2 september 2011
Malmö. Det lyckliga Arabien.
Fredagen blev en dag av glädje, eftertanke och besvikelse. Det sista fick jag först vid hemkomsten, det blir inget boende i Black Country till våren eftersom jag fick tävla mot 499 andra om stipendierna, som bara tilldelades nio personer. Men dessförinnan, sedan sju på morgonen, utsatte jag mig för det som jag vanligtvis inte gör. Jag följde A. till Kastrup - hon skulle flyga till Barcelona - och det blev, som det alltid blir, en lång och plågsam resa genom ångesten och den fysiska smärtan, först med buss till Malmö och sedan med tåg över sundet. För en gammal Malmöpåg är det svårt att fatta att man numera kan åka tunnelbana under stadens centrum. Det gjorde vi. På Kastrup pågick en intensiv japansk transfer. Varje gång, varje lucka, varje stol upptogs av japaner. Men som alltid tycks de ta det mesta med upphöjt lugn. Vid trappan ner till toaletterna satt fyra japanska män med albanska t-shirts, dubbelörnen tryckt över ryggtavlan i kombination med albansk text. Mycket får man förundras över.
I serveringen ville vi ha kranvatten till kaffet, men fick nej. Jag tyckte det var snålt. Malmötösen i kassan sa att vi kunde köpa vatten på flaska för bara en tia, mot normalt trettio kronor, eftersom Köpenhamns vatten fortfarande är otjänligt efter de stora översvämningarna. Så enkel var den förklaringen.
Efter avslutat uppdrag tog jag tåget igen och hoppade av på den station som heter Triangeln. Min barndoms Triangelen, uttalat just så, har nu blivit en tunnelbanestation och det är en mycket märklig sak. Det var första gången jag provade, så nu vet jag hur man kommer från underjorden rakt upp till St. Johannes kyrka. Och där börjar Det lyckliga Arabien, Södra Innerstaden, med Möllevångstorget - Möllan sa vi - och de i arabisk kultur nedsänkta stadsdelarna. Jag gjorde slag i sak och betedde mig som en lycklig arab. Slank in till två irakier och blev klippt för en hundralapp (mindre än en tredjedel av priset här i staden), språkförbistringen var nära att kosta mig hela skalpen när han tog fram stora maskinen. Jag hann stoppa honom och hans kollega tolkade till arabiska hur jag ville ha håret. Sedan åt jag mig mätt för två tior. Inte en människa talade svenska. Men jag tänkte på svenska och blev nöjd med det.Satte mig sedan på tåget mot Kalmar. Mitt emot mig en arabisk man som snart fick sällskap av en annan. De talade arabiska och jag snappade upp två begripliga ord: Facebook och Tandläkarutbildningen. I Hässleholm steg jag av och inväntade Pågatåget via Vinslöv och hem. I hemstaden köpte jag en fin, smakrik ost och vitt vin. Mitt besök i Det lyckliga Arabien blev hur bra som helst. Allt det som handlar om islamiseringen tar vi en annan gång. Det finns mycket att säga om det, också utifrån mina möten idag. Och kikar ni här finns det en aktuell text om tillståndet, det arabiska, i Malmö som jag skrev så sent som igår.
Termen Det lyckliga Arabien lånar jag både ur historiska källor och ur Thorkild Hansens bokverk. Det tycks mig passa bra på vår tids Malmö.
Fredag.
torsdag 1 september 2011
Konstantinos Kavafis: December 1903.
Och även om jag inte kan tala om min kärlek -
även om jag inte pratar om ditt hår, dina läppar, dina ögon:
ditt ansikte som jag bevarar i min själ,
ljudet av din röst som jag bevarar i min hjärna,
septemberdagarna som stiger upp i mina drömmar
formar och färgar ändå mina ord och mina meningar,
vilket ämne jag än tar upp, vilken tanke jag än uttrycker.
Foto: Willy Ronis, 1957.
Resandet. Litteraturen.
När uppstod det moderna resande som kom att bli en del av litteraturen? Om man går till moderna berättare som Sebald och Naipaul kan man se ett spår som leder tillbaka till ”den vite mannens” expansion; hela den epok vi idag kallar kolonial för också med sig de skrivande resenärerna.
I modern tid har dessvärre dessa kommit att förväxlas med den allt tätare och ogenomträngliga skog av reselitteratur som är något helt annat.
Likt veckotidningarna försöker de teckna städer, regioner och hela länder och folk i ett slags exotisk färgrikedom, som gör dem till mål för en reseindustri som slår ihjäl med samma glada humör som den bjuder in till grisfest och strandraggning.
I det land jag känner bäst till, Portugal, har denna charterindustri förstört stora områden av landets kuster och man ser sig där idag nödgad att uppmuntra ett helt annat slags turism. Solresorna har utarmat hela bygder och gjort lokalbefolkningen beroende av resenärernas nycker. Den industrin går förhoppningsvis mot sitt slut, och om några generationer har kanske miljömässiga och/eller ekonomiska faktorer fått den på fall.
På samma sätt som dessa ”guide-böcker”, inte sällan belamrade med fördomsfulla skildringar, sakfel och inaktuella uppgifter, fått spridning, har ju också en annan, och genuin litteratur vuxit fram, den som verkligen berättar om möten i andra länder, nära eller fjärran, och som därför förmedlar kunskaper.
Som 25-åring hade jag privilegiet att få börja resa både inom och utanför Europa, för att som frilansare skriva i svenska tidningar. Jag märkte rätt snart att det var omöjligt att skriva medan resan pågick. Det handlade bara om att samla material, anteckna och försöka sammanfatta skeenden. Väl hemma igen föddes texterna.
Under resans gång har läsandet varit viktigast. Inte självklart litteratur om platsen jag befunnit mig på, utan litteratur som kunnat växelverka med det jag sett och lärt i ett nytt land.
När det gått ytterligare 25 år stod resandet mig upp i halsen. Jag trappade ner för att sedan helt upphöra. Idag tar det emot bara att sätta sig på en buss in till stan.
Foto: Willy Ronis 1935.
onsdag 31 augusti 2011
Viktigt meddelande
tisdag 30 augusti 2011
Vacker eid al-fitr i Köpenhamn.
Idag avslutas den muslimska fastemånaden ramadan. I Köpenhamn manifesterar "fredens och kärlekens religion" sig med dödsskjutningar vid en moské. Offret för beskjutningen idag är, som det brukar heta, "känd av polisen" och här finns en bakgrund om hans egen kriminalitet.
Svensk press rapporterar med sedvanlig blyghet. Men Svenskan utgör ett undantag som citerar polisinspektör Lau Thygesen vid Köpenhamnspolisen. Vi får på det sättet veta att det handlar om en så kallad "intern uppgörelse" i den pakistanska gruppen i Köpenhamn.
DN försöker kringgå fakta, men säger i alla fall att de citerar samma polis, verksam vid "Köpenhamnspolisens enhet för gängkriminalitet."
Om inte annat måste man i dessa tider lära sig att avkoda det outsagda och läsa mellan raderna. Vad män "klädda i vitt" är för några förstår man av en sådan avkodning.
Och i Syrien använder regimen samma högtid för att mörda ännu fler: "Syrian security forces have shot dead at least seven protesters on the first day of the Muslim Eid al-Fitr holiday, activists say."


