måndag 5 september 2011

Ännu en måndag. Malmötankar.

Så fort en söndag läggs åt sidan står måndagen och knackar på dörren. Måndagen som i mitt unga liv var en avskydd dag, måndagen då jag i gryningen satte mig på mopeden och körde från söderförorten Lindängen in till Värnhemstorget, bokstavligt talat i andra änden av Malmö, för att där tillsammans med hela gänget av gubbar, grabbar, tanter och töser forslas resten av vägen i buss ut till Sege och färgfabriken. Denna förhatliga dag av mörker och stelhet, värkande leder och en längtan till ett annat slags liv.

Måndagen som nu är en längtansdag i sig själv, återtagandet av vardagen och rutinen, skrivandet, läsandet, de långa tomma timmarna av tankar och oro som sakta formas till något, ofta något värdelöst, ibland något som går att bygga vidare på.

Och så läser jag att Malmös konstaplar nu ska gå språkkurs för att kunna umgås vänligt med stadens medborgare. Jodå, det handlar om arabiska (samt om grunderna för "muslimsk sed och kultur"). Så sent som i fredags skrev jag om Malmö som Det lyckliga Arabien. Idag är det väl snäppet lyckligare i staden (aldrig har någon kommit på tanken att poliserna skulle lära sig artighetsfraser på serbokroatiska, grekiska, turkiska, albanska, vietnamesiska, jiddish eller något afrikanskt språk, trots att de talats eller alltjämt talas frekvent i just Malmö - man har väl utgått ifrån att dessa människor på ett eller annat sätt lär sig svenska och därför kan tala med poliserna ändå).

Uppdatering: eftersom det finns läsare som saknar både känsla för ironi och kunskap i svenska vill jag förtydliga. När jag säger att ingen kommit på tanken att poliserna skulle lära sig andra "invandrarspråk", så betyder inte det att jag betraktar dem som bättre lämpade alternativ till arabiska. Det betyder precis vad det står: arabiska har en särställning i varje samhälle som islamiseras - Koranens språk står över varje annat. Att företeelsen med poliskurser finns i just Malmö är således inte en tillfällighet. Det kommer mera! Det vågar jag hävda. Vi har redan skolor där det i platsannonser för lärare anges att kunskaper i arabiska ger företräde. I officiellt myndighetsspråk kallas detta för "integration". Bortom lögnfabriken och det orwellska kan vi ge det helt andra namn.

Foto: I rökrummet på Nordsjö Färgfabrik tillsammans med Boris, Varvara och en svensk grabb (minns inte hans namn).

söndag 4 september 2011

Tvåsamhet? Solitärt?

Jag läser Änkans bok av Joyce Carol Oates. Och igår kväll såg jag den mycket långa, franska versionen av Lady Chatterleys älskare. Det är inte så mycket att orda om i sig (och Oates bok kommer jag att recensera här i bloggen på utgivningsdagen). Men dessa båda konstverk fick mig i natt att reflektera kring tvåsamhetens och erotikens grundläggande betydelse för oss. Att leva solitärt står inte i motsättning till det. Oates återkommer gång på gång till den katastrof som inträder i hennes liv när maken dör. Hemmet ekar tomt, till och med katterna blir neurotiska. Samtalet har upphört. Inte en tanke går det att tänka färdigt, därför att den ter sig meningslös. I D.H. Lawrences roman ser vi samma process. Det är först när hud möter hud och blick möter blick som berättelsens Constance blir människa. Den kyliga, intellektuella distansen i hemmet byts mot intimitetens värme. Det solitära är en nödvändighet, det påpekar också hennes älskare, skogvaktaren Oliver, flera gånger för henne. Men han lovar också att finnas när hon behöver honom. Ungefär så. Mest varje dag.

Foto: Marina Hands och Jean-Louis Coulloch i Pascale Ferrans filmatisering av Lady Chatterleys älskare. Har det betydelse att det är en kvinnlig regissör som gjort denna sena version av berättelsen? Jag inbillar mig det.

lördag 3 september 2011

Brittiska talskrivare åt Kaddafi.

Det är slut på de glada minerna och viljan att dansa nu. Men det libyska inbördeskriget avslöjar allt mer av det vi kanske anade men inte var helt säkra på. När invasionen av Irak började köpte Kaddafi sig fri från ett amerikanskt bombkrig. Ungefär så långt är allt klart. Också den begynnande flirten med Europa bryter igenom, och där kommer Tony Blair att bli en central gestalt. Han och Berlusconi kunde inte sluta le i kapp när de bjudits till Kaddafis tält.

Men allt det vi får veta idag, genom brittiska Independent, är av ett annat slag. Nu står det klart att både Storbritannien och USA bistod Kaddafi. För olja och lojalitet så klart. Men att också brittiska regeringstjänstemän skrev Kaddafis tal, för att han skulle framstå som ännu mer västorienterad är ändå magstarkt.

Allt avgörs ju av huruvida man tycker att man kan lita på maktens män och kvinnor. Kan man det? Om man naivt svarar ja får man finna sig i att bli blåst med jämna mellanrum. Alla västerlänningar som med religiöst tonfall hyllade den blivande presidenten i USA lär ha känt sig blåsta varje dag. Inte ens en stängning av Guantanamo lyckades han med, än mindre avsluta krigen i Irak och Afghanistan, och absolut inte bidra till en lösning av den sedan länge pågående katastrofen i Mellanöstern.

Jag litar inte på en enda makthavare. Inte ens på kommunfullmäktiges ordförande här i stan. Det finns alltid ett intresse bakom deras agerande. Är det inte oljeproduktion i jätteskala så är det en kommunal angelägenhet som kan generera pengar och inflytande.

Här finns länkar till tidigare texter i bloggen om Kaddafi och Libyen.Och här finns en text om medias bevakning av inbördeskriget.

På bilden, från vänster, Zine el-Abidine Ben Ali, Tunisien, Hassan II, Marocko, Maaouya Ould Sid’Ahmed Taya, Mauritanien och Chadli Bendjedid, Algeriet med Kaddafi.

fredag 2 september 2011

Malmö. Det lyckliga Arabien.

Möllan med statyn Arbetets ära.

Fredagen blev en dag av glädje, eftertanke och besvikelse. Det sista fick jag först vid hemkomsten, det blir inget boende i Black Country till våren eftersom jag fick tävla mot 499 andra om stipendierna, som bara tilldelades nio personer. Men dessförinnan, sedan sju på morgonen, utsatte jag mig för det som jag vanligtvis inte gör. Jag följde A. till Kastrup - hon skulle flyga till Barcelona - och det blev, som det alltid blir, en lång och plågsam resa genom ångesten och den fysiska smärtan, först med buss till Malmö och sedan med tåg över sundet. För en gammal Malmöpåg är det svårt att fatta att man numera kan åka tunnelbana under stadens centrum. Det gjorde vi. På Kastrup pågick en intensiv japansk transfer. Varje gång, varje lucka, varje stol upptogs av japaner. Men som alltid tycks de ta det mesta med upphöjt lugn. Vid trappan ner till toaletterna satt fyra japanska män med albanska t-shirts, dubbelörnen tryckt över ryggtavlan i kombination med albansk text. Mycket får man förundras över.

I serveringen ville vi ha kranvatten till kaffet, men fick nej. Jag tyckte det var snålt. Malmötösen i kassan sa att vi kunde köpa vatten på flaska för bara en tia, mot normalt trettio kronor, eftersom Köpenhamns vatten fortfarande är otjänligt efter de stora översvämningarna. Så enkel var den förklaringen.

Efter avslutat uppdrag tog jag tåget igen och hoppade av på den station som heter Triangeln. Min barndoms Triangelen, uttalat just så, har nu blivit en tunnelbanestation och det är en mycket märklig sak. Det var första gången jag provade, så nu vet jag hur man kommer från underjorden rakt upp till St. Johannes kyrka. Och där börjar Det lyckliga Arabien, Södra Innerstaden, med Möllevångstorget - Möllan sa vi - och de i arabisk kultur nedsänkta stadsdelarna. Jag gjorde slag i sak och betedde mig som en lycklig arab. Slank in till två irakier och blev klippt för en hundralapp (mindre än en tredjedel av priset här i staden), språkförbistringen var nära att kosta mig hela skalpen när han tog fram stora maskinen. Jag hann stoppa honom och hans kollega tolkade till arabiska hur jag ville ha håret. Sedan åt jag mig mätt för två tior. Inte en människa talade svenska. Men jag tänkte på svenska och blev nöjd med det.

Triangelns station, Malmö.

Satte mig sedan på tåget mot Kalmar. Mitt emot mig en arabisk man som snart fick sällskap av en annan. De talade arabiska och jag snappade upp två begripliga ord: Facebook och Tandläkarutbildningen. I Hässleholm steg jag av och inväntade Pågatåget via Vinslöv och hem. I hemstaden köpte jag en fin, smakrik ost och vitt vin. Mitt besök i Det lyckliga Arabien blev hur bra som helst. Allt det som handlar om islamiseringen tar vi en annan gång. Det finns mycket att säga om det, också utifrån mina möten idag. Och kikar ni här finns det en aktuell text om tillståndet, det arabiska, i Malmö som jag skrev så sent som igår.

Termen Det lyckliga Arabien lånar jag både ur historiska källor och ur Thorkild Hansens bokverk. Det tycks mig passa bra på vår tids Malmö.

Fredag.

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.

torsdag 1 september 2011

Konstantinos Kavafis: December 1903.

Och även om jag inte kan tala om min kärlek -
även om jag inte pratar om ditt hår, dina läppar, dina ögon:
ditt ansikte som jag bevarar i min själ,
ljudet av din röst som jag bevarar i min hjärna,
septemberdagarna som stiger upp i mina drömmar
formar och färgar ändå mina ord och mina meningar,
vilket ämne jag än tar upp, vilken tanke jag än uttrycker.


(Ur Konstantinos Kavafis: Den osannolika gryningen, översättning av Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall).

Foto: Willy Ronis, 1957.

Resandet. Litteraturen.

När uppstod det moderna resande som kom att bli en del av litteraturen? Om man går till moderna berättare som Sebald och Naipaul kan man se ett spår som leder tillbaka till ”den vite mannens” expansion; hela den epok vi idag kallar kolonial för också med sig de skrivande resenärerna.

I modern tid har dessvärre dessa kommit att förväxlas med den allt tätare och ogenomträngliga skog av reselitteratur som är något helt annat.

Likt veckotidningarna försöker de teckna städer, regioner och hela länder och folk i ett slags exotisk färgrikedom, som gör dem till mål för en reseindustri som slår ihjäl med samma glada humör som den bjuder in till grisfest och strandraggning.

I det land jag känner bäst till, Portugal, har denna charterindustri förstört stora områden av landets kuster och man ser sig där idag nödgad att uppmuntra ett helt annat slags turism. Solresorna har utarmat hela bygder och gjort lokalbefolkningen beroende av resenärernas nycker. Den industrin går förhoppningsvis mot sitt slut, och om några generationer har kanske miljömässiga och/eller ekonomiska faktorer fått den på fall.

På samma sätt som dessa ”guide-böcker”, inte sällan belamrade med fördomsfulla skildringar, sakfel och inaktuella uppgifter, fått spridning, har ju också en annan, och genuin litteratur vuxit fram, den som verkligen berättar om möten i andra länder, nära eller fjärran, och som därför förmedlar kunskaper.

Som 25-åring hade jag privilegiet att få börja resa både inom och utanför Europa, för att som frilansare skriva i svenska tidningar. Jag märkte rätt snart att det var omöjligt att skriva medan resan pågick. Det handlade bara om att samla material, anteckna och försöka sammanfatta skeenden. Väl hemma igen föddes texterna.

Under resans gång har läsandet varit viktigast. Inte självklart litteratur om platsen jag befunnit mig på, utan litteratur som kunnat växelverka med det jag sett och lärt i ett nytt land.

När det gått ytterligare 25 år stod resandet mig upp i halsen. Jag trappade ner för att sedan helt upphöra. Idag tar det emot bara att sätta sig på en buss in till stan.

Foto: Willy Ronis 1935.

onsdag 31 augusti 2011

Viktigt meddelande

Jag vill be alla mina läsare om ursäkt. När jag haft förhandsgranskning av kommentarer har jag gjort en stor miss, så att jag inte sett dem. Först idag upptäckte jag en stor mängd kommentarer skrivna under hela augusti månad. De är nu införda. Och kommentarfunktionen är öppen igen.

tisdag 30 augusti 2011

Vacker eid al-fitr i Köpenhamn.

Poliser vid moskén där man avlossade skotten. Foto från Politiken.

Idag avslutas den muslimska fastemånaden ramadan. I Köpenhamn manifesterar "fredens och kärlekens religion" sig med dödsskjutningar vid en moské. Offret för beskjutningen idag är, som det brukar heta, "känd av polisen" och här finns en bakgrund om hans egen kriminalitet.

Svensk press rapporterar med sedvanlig blyghet. Men Svenskan utgör ett undantag som citerar polisinspektör Lau Thygesen vid Köpenhamnspolisen. Vi får på det sättet veta att det handlar om en så kallad "intern uppgörelse" i den pakistanska gruppen i Köpenhamn.

DN försöker kringgå fakta, men säger i alla fall att de citerar samma polis, verksam vid "Köpenhamnspolisens enhet för gängkriminalitet."

Om inte annat måste man i dessa tider lära sig att avkoda det outsagda och läsa mellan raderna. Vad män "klädda i vitt" är för några förstår man av en sådan avkodning.

*

Och i Syrien använder regimen samma högtid för att mörda ännu fler: "Syrian security forces have shot dead at least seven protesters on the first day of the Muslim Eid al-Fitr holiday, activists say."

Om anonymiteten på nätet.

Ingen har väl missat det faktum att flera dagstidningar nu inför förhandsgranskning eller helt tar bort kommentarfunktionerna. Det är inte heller några oväntade åtgärder. Ändå måste jag säga att det är fel väg. Den leder tillbaka till den strömlinjeformade (nät-)press som vi alltför länge sett. Insändarsidorna i de tryckta upplagorna har varit den enda bakgård där läsarna kunnat skenfäktas. Därför blev möjligheten till nätkommentarer en ny och viktig källa för diskussion och debatt.

Man hade kunnat lösa det på ett mycket bättre sätt.

Om press, hemsidor och bloggar hade infört ett tvång på registrering (t.ex. i form av verifierbar e-postadress) hade den anonyma pöbeln tvingats ta ställning: antingen ryter man i eget namn eller så håller man tyst. Man upphör då att tillhöra en namnlös pöbel och blir en medborgare som talar i egen rätt.

Anonymitetens baksidor har jag själv under åren av bloggande blivit bekant med. Jag har från och till krävt att kommentatorerna uppger sina namn. Och jag vidhåller att det är rimligt, inte minst för att jag själv uppträder med eget namn i alla sammanhang. Alla vet vem som driver denna blogg.

Också dialoger som påbörjats på nätet eller kanske endast finns där, bör ske med namn och klar identitet. I den skuggvärld där vi gömmer oss bakom påhittade signaturer kan aldrig ett riktigt förtroende uppnås. Den lilla krets människor jag samtalar med utanför bloggen är för mig kända med sina namn och identiteter. Annat är inte möjligt.

Jag vill med detta uttryckta en förhoppning om att dagspressen återställer sina kommentarsfunktioner, men utifrån det självklara kravet att varje debattör undertecknar sina ord och tankar med eget namn.

måndag 29 augusti 2011

Vilse i den skånska pannkakan.

Den fule - så heter han i folkmun därför att näsan är deformerad av alla slagsmål - var idag så full att han var tvungen kasta sin cykel in bland oss som väntade på bussen.

Somalierna sa ingenting, de stod i kö med tälten täckta huvudena. De sa inte ens någonting till varandra. De hukade med sina frikort i händerna.

Irakierna räknade på radbanden, det regnade över deras skägg, vätan fastnade i små pärlband. Irakiernas arabiska ekade mellan husen och jag hade ingen aning om var i världen jag befann mig.

Jag gömde glasflaskan i den svarta väskan. Inget nytt månadskort fick jag, därför att kön till kassan var längre än själva kön till högskolan.

Hade jag ett partikort? Alls icke. Ingen annan sa något. Jag var den enda som tänkte högt när jag muttrade läpparna våta. Inget lypsyl i världen hade hjälpt mot denna hemlöshet.

Allt jag ville var hem. Jag såg rummet som en hägring. Det var så obehagligt nordiskt att de rättrogna kallade in diskriminerings-ombudsmannen (eller kvinnan) - deras uppdrag var att piska mig till folkhemsvänlighet. Jag kände inte ens hästmanen mot huden. Jag var oberörbar.

Hemma ville jag bara nattvila. Allt annat var en överflödsflod.

söndag 28 augusti 2011

Det man älskar...

Botho Strauss skriver i Kopistens misstag:

"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."

Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Foto, Birminghams kanaldistrikt, TN.

I hörnet står hon, människan...

I samma ögonblick som svanarna lyfter från det grunda vattnet i Alvarets kant slår det mig: livets mening ligger förborgad i möjligheten till flykt.

Där människan trängs in i ett hörn drömmer hon om vingar. Hon kommer aldrig att få några men vårdar drömmen ett helt liv. Hörnet kan vara ett ekonomiskt haveri, en oförmåga att hålla jämna steg med månadsräkningarna. Hörnet kan vara fysisk eller psykisk sjukdom som inte tycks möjlig att lindra eller bota.

I hörnet står hon, människan, den ensamma, darrande och lilla, i hörnet står hon och drömmer medan svanarna lyfter, obekymrade som bara svanar kan vara. Hon eller jag som står kvar, betraktande, räknar hjärtats oroliga slag.