lördag 3 september 2011

Brittiska talskrivare åt Kaddafi.

Det är slut på de glada minerna och viljan att dansa nu. Men det libyska inbördeskriget avslöjar allt mer av det vi kanske anade men inte var helt säkra på. När invasionen av Irak började köpte Kaddafi sig fri från ett amerikanskt bombkrig. Ungefär så långt är allt klart. Också den begynnande flirten med Europa bryter igenom, och där kommer Tony Blair att bli en central gestalt. Han och Berlusconi kunde inte sluta le i kapp när de bjudits till Kaddafis tält.

Men allt det vi får veta idag, genom brittiska Independent, är av ett annat slag. Nu står det klart att både Storbritannien och USA bistod Kaddafi. För olja och lojalitet så klart. Men att också brittiska regeringstjänstemän skrev Kaddafis tal, för att han skulle framstå som ännu mer västorienterad är ändå magstarkt.

Allt avgörs ju av huruvida man tycker att man kan lita på maktens män och kvinnor. Kan man det? Om man naivt svarar ja får man finna sig i att bli blåst med jämna mellanrum. Alla västerlänningar som med religiöst tonfall hyllade den blivande presidenten i USA lär ha känt sig blåsta varje dag. Inte ens en stängning av Guantanamo lyckades han med, än mindre avsluta krigen i Irak och Afghanistan, och absolut inte bidra till en lösning av den sedan länge pågående katastrofen i Mellanöstern.

Jag litar inte på en enda makthavare. Inte ens på kommunfullmäktiges ordförande här i stan. Det finns alltid ett intresse bakom deras agerande. Är det inte oljeproduktion i jätteskala så är det en kommunal angelägenhet som kan generera pengar och inflytande.

Här finns länkar till tidigare texter i bloggen om Kaddafi och Libyen.Och här finns en text om medias bevakning av inbördeskriget.

På bilden, från vänster, Zine el-Abidine Ben Ali, Tunisien, Hassan II, Marocko, Maaouya Ould Sid’Ahmed Taya, Mauritanien och Chadli Bendjedid, Algeriet med Kaddafi.

fredag 2 september 2011

Malmö. Det lyckliga Arabien.

Möllan med statyn Arbetets ära.

Fredagen blev en dag av glädje, eftertanke och besvikelse. Det sista fick jag först vid hemkomsten, det blir inget boende i Black Country till våren eftersom jag fick tävla mot 499 andra om stipendierna, som bara tilldelades nio personer. Men dessförinnan, sedan sju på morgonen, utsatte jag mig för det som jag vanligtvis inte gör. Jag följde A. till Kastrup - hon skulle flyga till Barcelona - och det blev, som det alltid blir, en lång och plågsam resa genom ångesten och den fysiska smärtan, först med buss till Malmö och sedan med tåg över sundet. För en gammal Malmöpåg är det svårt att fatta att man numera kan åka tunnelbana under stadens centrum. Det gjorde vi. På Kastrup pågick en intensiv japansk transfer. Varje gång, varje lucka, varje stol upptogs av japaner. Men som alltid tycks de ta det mesta med upphöjt lugn. Vid trappan ner till toaletterna satt fyra japanska män med albanska t-shirts, dubbelörnen tryckt över ryggtavlan i kombination med albansk text. Mycket får man förundras över.

I serveringen ville vi ha kranvatten till kaffet, men fick nej. Jag tyckte det var snålt. Malmötösen i kassan sa att vi kunde köpa vatten på flaska för bara en tia, mot normalt trettio kronor, eftersom Köpenhamns vatten fortfarande är otjänligt efter de stora översvämningarna. Så enkel var den förklaringen.

Efter avslutat uppdrag tog jag tåget igen och hoppade av på den station som heter Triangeln. Min barndoms Triangelen, uttalat just så, har nu blivit en tunnelbanestation och det är en mycket märklig sak. Det var första gången jag provade, så nu vet jag hur man kommer från underjorden rakt upp till St. Johannes kyrka. Och där börjar Det lyckliga Arabien, Södra Innerstaden, med Möllevångstorget - Möllan sa vi - och de i arabisk kultur nedsänkta stadsdelarna. Jag gjorde slag i sak och betedde mig som en lycklig arab. Slank in till två irakier och blev klippt för en hundralapp (mindre än en tredjedel av priset här i staden), språkförbistringen var nära att kosta mig hela skalpen när han tog fram stora maskinen. Jag hann stoppa honom och hans kollega tolkade till arabiska hur jag ville ha håret. Sedan åt jag mig mätt för två tior. Inte en människa talade svenska. Men jag tänkte på svenska och blev nöjd med det.

Triangelns station, Malmö.

Satte mig sedan på tåget mot Kalmar. Mitt emot mig en arabisk man som snart fick sällskap av en annan. De talade arabiska och jag snappade upp två begripliga ord: Facebook och Tandläkarutbildningen. I Hässleholm steg jag av och inväntade Pågatåget via Vinslöv och hem. I hemstaden köpte jag en fin, smakrik ost och vitt vin. Mitt besök i Det lyckliga Arabien blev hur bra som helst. Allt det som handlar om islamiseringen tar vi en annan gång. Det finns mycket att säga om det, också utifrån mina möten idag. Och kikar ni här finns det en aktuell text om tillståndet, det arabiska, i Malmö som jag skrev så sent som igår.

Termen Det lyckliga Arabien lånar jag både ur historiska källor och ur Thorkild Hansens bokverk. Det tycks mig passa bra på vår tids Malmö.

Fredag.

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.

torsdag 1 september 2011

Konstantinos Kavafis: December 1903.

Och även om jag inte kan tala om min kärlek -
även om jag inte pratar om ditt hår, dina läppar, dina ögon:
ditt ansikte som jag bevarar i min själ,
ljudet av din röst som jag bevarar i min hjärna,
septemberdagarna som stiger upp i mina drömmar
formar och färgar ändå mina ord och mina meningar,
vilket ämne jag än tar upp, vilken tanke jag än uttrycker.


(Ur Konstantinos Kavafis: Den osannolika gryningen, översättning av Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall).

Foto: Willy Ronis, 1957.

Resandet. Litteraturen.

När uppstod det moderna resande som kom att bli en del av litteraturen? Om man går till moderna berättare som Sebald och Naipaul kan man se ett spår som leder tillbaka till ”den vite mannens” expansion; hela den epok vi idag kallar kolonial för också med sig de skrivande resenärerna.

I modern tid har dessvärre dessa kommit att förväxlas med den allt tätare och ogenomträngliga skog av reselitteratur som är något helt annat.

Likt veckotidningarna försöker de teckna städer, regioner och hela länder och folk i ett slags exotisk färgrikedom, som gör dem till mål för en reseindustri som slår ihjäl med samma glada humör som den bjuder in till grisfest och strandraggning.

I det land jag känner bäst till, Portugal, har denna charterindustri förstört stora områden av landets kuster och man ser sig där idag nödgad att uppmuntra ett helt annat slags turism. Solresorna har utarmat hela bygder och gjort lokalbefolkningen beroende av resenärernas nycker. Den industrin går förhoppningsvis mot sitt slut, och om några generationer har kanske miljömässiga och/eller ekonomiska faktorer fått den på fall.

På samma sätt som dessa ”guide-böcker”, inte sällan belamrade med fördomsfulla skildringar, sakfel och inaktuella uppgifter, fått spridning, har ju också en annan, och genuin litteratur vuxit fram, den som verkligen berättar om möten i andra länder, nära eller fjärran, och som därför förmedlar kunskaper.

Som 25-åring hade jag privilegiet att få börja resa både inom och utanför Europa, för att som frilansare skriva i svenska tidningar. Jag märkte rätt snart att det var omöjligt att skriva medan resan pågick. Det handlade bara om att samla material, anteckna och försöka sammanfatta skeenden. Väl hemma igen föddes texterna.

Under resans gång har läsandet varit viktigast. Inte självklart litteratur om platsen jag befunnit mig på, utan litteratur som kunnat växelverka med det jag sett och lärt i ett nytt land.

När det gått ytterligare 25 år stod resandet mig upp i halsen. Jag trappade ner för att sedan helt upphöra. Idag tar det emot bara att sätta sig på en buss in till stan.

Foto: Willy Ronis 1935.

onsdag 31 augusti 2011

Viktigt meddelande

Jag vill be alla mina läsare om ursäkt. När jag haft förhandsgranskning av kommentarer har jag gjort en stor miss, så att jag inte sett dem. Först idag upptäckte jag en stor mängd kommentarer skrivna under hela augusti månad. De är nu införda. Och kommentarfunktionen är öppen igen.

tisdag 30 augusti 2011

Vacker eid al-fitr i Köpenhamn.

Poliser vid moskén där man avlossade skotten. Foto från Politiken.

Idag avslutas den muslimska fastemånaden ramadan. I Köpenhamn manifesterar "fredens och kärlekens religion" sig med dödsskjutningar vid en moské. Offret för beskjutningen idag är, som det brukar heta, "känd av polisen" och här finns en bakgrund om hans egen kriminalitet.

Svensk press rapporterar med sedvanlig blyghet. Men Svenskan utgör ett undantag som citerar polisinspektör Lau Thygesen vid Köpenhamnspolisen. Vi får på det sättet veta att det handlar om en så kallad "intern uppgörelse" i den pakistanska gruppen i Köpenhamn.

DN försöker kringgå fakta, men säger i alla fall att de citerar samma polis, verksam vid "Köpenhamnspolisens enhet för gängkriminalitet."

Om inte annat måste man i dessa tider lära sig att avkoda det outsagda och läsa mellan raderna. Vad män "klädda i vitt" är för några förstår man av en sådan avkodning.

*

Och i Syrien använder regimen samma högtid för att mörda ännu fler: "Syrian security forces have shot dead at least seven protesters on the first day of the Muslim Eid al-Fitr holiday, activists say."

Om anonymiteten på nätet.

Ingen har väl missat det faktum att flera dagstidningar nu inför förhandsgranskning eller helt tar bort kommentarfunktionerna. Det är inte heller några oväntade åtgärder. Ändå måste jag säga att det är fel väg. Den leder tillbaka till den strömlinjeformade (nät-)press som vi alltför länge sett. Insändarsidorna i de tryckta upplagorna har varit den enda bakgård där läsarna kunnat skenfäktas. Därför blev möjligheten till nätkommentarer en ny och viktig källa för diskussion och debatt.

Man hade kunnat lösa det på ett mycket bättre sätt.

Om press, hemsidor och bloggar hade infört ett tvång på registrering (t.ex. i form av verifierbar e-postadress) hade den anonyma pöbeln tvingats ta ställning: antingen ryter man i eget namn eller så håller man tyst. Man upphör då att tillhöra en namnlös pöbel och blir en medborgare som talar i egen rätt.

Anonymitetens baksidor har jag själv under åren av bloggande blivit bekant med. Jag har från och till krävt att kommentatorerna uppger sina namn. Och jag vidhåller att det är rimligt, inte minst för att jag själv uppträder med eget namn i alla sammanhang. Alla vet vem som driver denna blogg.

Också dialoger som påbörjats på nätet eller kanske endast finns där, bör ske med namn och klar identitet. I den skuggvärld där vi gömmer oss bakom påhittade signaturer kan aldrig ett riktigt förtroende uppnås. Den lilla krets människor jag samtalar med utanför bloggen är för mig kända med sina namn och identiteter. Annat är inte möjligt.

Jag vill med detta uttryckta en förhoppning om att dagspressen återställer sina kommentarsfunktioner, men utifrån det självklara kravet att varje debattör undertecknar sina ord och tankar med eget namn.

måndag 29 augusti 2011

Vilse i den skånska pannkakan.

Den fule - så heter han i folkmun därför att näsan är deformerad av alla slagsmål - var idag så full att han var tvungen kasta sin cykel in bland oss som väntade på bussen.

Somalierna sa ingenting, de stod i kö med tälten täckta huvudena. De sa inte ens någonting till varandra. De hukade med sina frikort i händerna.

Irakierna räknade på radbanden, det regnade över deras skägg, vätan fastnade i små pärlband. Irakiernas arabiska ekade mellan husen och jag hade ingen aning om var i världen jag befann mig.

Jag gömde glasflaskan i den svarta väskan. Inget nytt månadskort fick jag, därför att kön till kassan var längre än själva kön till högskolan.

Hade jag ett partikort? Alls icke. Ingen annan sa något. Jag var den enda som tänkte högt när jag muttrade läpparna våta. Inget lypsyl i världen hade hjälpt mot denna hemlöshet.

Allt jag ville var hem. Jag såg rummet som en hägring. Det var så obehagligt nordiskt att de rättrogna kallade in diskriminerings-ombudsmannen (eller kvinnan) - deras uppdrag var att piska mig till folkhemsvänlighet. Jag kände inte ens hästmanen mot huden. Jag var oberörbar.

Hemma ville jag bara nattvila. Allt annat var en överflödsflod.

söndag 28 augusti 2011

Det man älskar...

Botho Strauss skriver i Kopistens misstag:

"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."

Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Foto, Birminghams kanaldistrikt, TN.

I hörnet står hon, människan...

I samma ögonblick som svanarna lyfter från det grunda vattnet i Alvarets kant slår det mig: livets mening ligger förborgad i möjligheten till flykt.

Där människan trängs in i ett hörn drömmer hon om vingar. Hon kommer aldrig att få några men vårdar drömmen ett helt liv. Hörnet kan vara ett ekonomiskt haveri, en oförmåga att hålla jämna steg med månadsräkningarna. Hörnet kan vara fysisk eller psykisk sjukdom som inte tycks möjlig att lindra eller bota.

I hörnet står hon, människan, den ensamma, darrande och lilla, i hörnet står hon och drömmer medan svanarna lyfter, obekymrade som bara svanar kan vara. Hon eller jag som står kvar, betraktande, räknar hjärtats oroliga slag.

lördag 27 augusti 2011

Höst. Skörd. Sjön.

De skånska fälten är snart svarta. Betupptagningsmaskinerna kör nu och skördar det som finns kvar. När jag känner doften av våt jord och nyskördade betor minns jag min ungdoms arbete i betkampanjen.

Jag hade förmånen att få vara med i den på Köpingebro sockerbruk öster om Ystad, och inomhus i Arlövs sockerbruk utanför Malmö ett annat år. Tre månader av intensivt, hårt och vått arbete som skapade en särskild stämning av samhörighet mellan bönderna, lastbilschaufförerna och arbetarna på bruket.

Igår färdades jag utmed dessa fält och nådde så småningom fram till de djupa bok- och granskogarna mellan Rickarum och Häglinge, fram till Bosarpasjön där A. var simlärare i sin ungdom. När vi körde på den 7 km. långa vägen mellan Häglinge och sjön fick jag veta att det var där, backe upp och backe ner, som hon och hennes vänner som barn cyklade för att bada.

Jag lät mig själv falla och blev en del av skogens tystnad och mörker. Medan timmarna gick upplöstes jag av det som saknar tid. Tystnaden bröts bara av susandet i de ännu nästan helt gröna bokarna.

Medan en helt annan värld rasar runt mig kunde jag befria mig från tvånget att vara en modern och rationell människa. Jag vandrade planlöst, fram och tillbaka, tills vätan och blåsten fått kroppen under läderjackan att stelna i en kall gest.

PS: Betskörden börjar i oktober. Foto vid Bosarpasjön av A.N.

Att höra hemma.

Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser.

Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört: hur min farfar som barn talade danska med sin mamma i Köpenhamn, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

Foto: Ulrika W.