torsdag 1 september 2011

Konstantinos Kavafis: December 1903.

Och även om jag inte kan tala om min kärlek -
även om jag inte pratar om ditt hår, dina läppar, dina ögon:
ditt ansikte som jag bevarar i min själ,
ljudet av din röst som jag bevarar i min hjärna,
septemberdagarna som stiger upp i mina drömmar
formar och färgar ändå mina ord och mina meningar,
vilket ämne jag än tar upp, vilken tanke jag än uttrycker.


(Ur Konstantinos Kavafis: Den osannolika gryningen, översättning av Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall).

Foto: Willy Ronis, 1957.

Resandet. Litteraturen.

När uppstod det moderna resande som kom att bli en del av litteraturen? Om man går till moderna berättare som Sebald och Naipaul kan man se ett spår som leder tillbaka till ”den vite mannens” expansion; hela den epok vi idag kallar kolonial för också med sig de skrivande resenärerna.

I modern tid har dessvärre dessa kommit att förväxlas med den allt tätare och ogenomträngliga skog av reselitteratur som är något helt annat.

Likt veckotidningarna försöker de teckna städer, regioner och hela länder och folk i ett slags exotisk färgrikedom, som gör dem till mål för en reseindustri som slår ihjäl med samma glada humör som den bjuder in till grisfest och strandraggning.

I det land jag känner bäst till, Portugal, har denna charterindustri förstört stora områden av landets kuster och man ser sig där idag nödgad att uppmuntra ett helt annat slags turism. Solresorna har utarmat hela bygder och gjort lokalbefolkningen beroende av resenärernas nycker. Den industrin går förhoppningsvis mot sitt slut, och om några generationer har kanske miljömässiga och/eller ekonomiska faktorer fått den på fall.

På samma sätt som dessa ”guide-böcker”, inte sällan belamrade med fördomsfulla skildringar, sakfel och inaktuella uppgifter, fått spridning, har ju också en annan, och genuin litteratur vuxit fram, den som verkligen berättar om möten i andra länder, nära eller fjärran, och som därför förmedlar kunskaper.

Som 25-åring hade jag privilegiet att få börja resa både inom och utanför Europa, för att som frilansare skriva i svenska tidningar. Jag märkte rätt snart att det var omöjligt att skriva medan resan pågick. Det handlade bara om att samla material, anteckna och försöka sammanfatta skeenden. Väl hemma igen föddes texterna.

Under resans gång har läsandet varit viktigast. Inte självklart litteratur om platsen jag befunnit mig på, utan litteratur som kunnat växelverka med det jag sett och lärt i ett nytt land.

När det gått ytterligare 25 år stod resandet mig upp i halsen. Jag trappade ner för att sedan helt upphöra. Idag tar det emot bara att sätta sig på en buss in till stan.

Foto: Willy Ronis 1935.

onsdag 31 augusti 2011

Viktigt meddelande

Jag vill be alla mina läsare om ursäkt. När jag haft förhandsgranskning av kommentarer har jag gjort en stor miss, så att jag inte sett dem. Först idag upptäckte jag en stor mängd kommentarer skrivna under hela augusti månad. De är nu införda. Och kommentarfunktionen är öppen igen.

tisdag 30 augusti 2011

Vacker eid al-fitr i Köpenhamn.

Poliser vid moskén där man avlossade skotten. Foto från Politiken.

Idag avslutas den muslimska fastemånaden ramadan. I Köpenhamn manifesterar "fredens och kärlekens religion" sig med dödsskjutningar vid en moské. Offret för beskjutningen idag är, som det brukar heta, "känd av polisen" och här finns en bakgrund om hans egen kriminalitet.

Svensk press rapporterar med sedvanlig blyghet. Men Svenskan utgör ett undantag som citerar polisinspektör Lau Thygesen vid Köpenhamnspolisen. Vi får på det sättet veta att det handlar om en så kallad "intern uppgörelse" i den pakistanska gruppen i Köpenhamn.

DN försöker kringgå fakta, men säger i alla fall att de citerar samma polis, verksam vid "Köpenhamnspolisens enhet för gängkriminalitet."

Om inte annat måste man i dessa tider lära sig att avkoda det outsagda och läsa mellan raderna. Vad män "klädda i vitt" är för några förstår man av en sådan avkodning.

*

Och i Syrien använder regimen samma högtid för att mörda ännu fler: "Syrian security forces have shot dead at least seven protesters on the first day of the Muslim Eid al-Fitr holiday, activists say."

Om anonymiteten på nätet.

Ingen har väl missat det faktum att flera dagstidningar nu inför förhandsgranskning eller helt tar bort kommentarfunktionerna. Det är inte heller några oväntade åtgärder. Ändå måste jag säga att det är fel väg. Den leder tillbaka till den strömlinjeformade (nät-)press som vi alltför länge sett. Insändarsidorna i de tryckta upplagorna har varit den enda bakgård där läsarna kunnat skenfäktas. Därför blev möjligheten till nätkommentarer en ny och viktig källa för diskussion och debatt.

Man hade kunnat lösa det på ett mycket bättre sätt.

Om press, hemsidor och bloggar hade infört ett tvång på registrering (t.ex. i form av verifierbar e-postadress) hade den anonyma pöbeln tvingats ta ställning: antingen ryter man i eget namn eller så håller man tyst. Man upphör då att tillhöra en namnlös pöbel och blir en medborgare som talar i egen rätt.

Anonymitetens baksidor har jag själv under åren av bloggande blivit bekant med. Jag har från och till krävt att kommentatorerna uppger sina namn. Och jag vidhåller att det är rimligt, inte minst för att jag själv uppträder med eget namn i alla sammanhang. Alla vet vem som driver denna blogg.

Också dialoger som påbörjats på nätet eller kanske endast finns där, bör ske med namn och klar identitet. I den skuggvärld där vi gömmer oss bakom påhittade signaturer kan aldrig ett riktigt förtroende uppnås. Den lilla krets människor jag samtalar med utanför bloggen är för mig kända med sina namn och identiteter. Annat är inte möjligt.

Jag vill med detta uttryckta en förhoppning om att dagspressen återställer sina kommentarsfunktioner, men utifrån det självklara kravet att varje debattör undertecknar sina ord och tankar med eget namn.

måndag 29 augusti 2011

Vilse i den skånska pannkakan.

Den fule - så heter han i folkmun därför att näsan är deformerad av alla slagsmål - var idag så full att han var tvungen kasta sin cykel in bland oss som väntade på bussen.

Somalierna sa ingenting, de stod i kö med tälten täckta huvudena. De sa inte ens någonting till varandra. De hukade med sina frikort i händerna.

Irakierna räknade på radbanden, det regnade över deras skägg, vätan fastnade i små pärlband. Irakiernas arabiska ekade mellan husen och jag hade ingen aning om var i världen jag befann mig.

Jag gömde glasflaskan i den svarta väskan. Inget nytt månadskort fick jag, därför att kön till kassan var längre än själva kön till högskolan.

Hade jag ett partikort? Alls icke. Ingen annan sa något. Jag var den enda som tänkte högt när jag muttrade läpparna våta. Inget lypsyl i världen hade hjälpt mot denna hemlöshet.

Allt jag ville var hem. Jag såg rummet som en hägring. Det var så obehagligt nordiskt att de rättrogna kallade in diskriminerings-ombudsmannen (eller kvinnan) - deras uppdrag var att piska mig till folkhemsvänlighet. Jag kände inte ens hästmanen mot huden. Jag var oberörbar.

Hemma ville jag bara nattvila. Allt annat var en överflödsflod.

söndag 28 augusti 2011

Det man älskar...

Botho Strauss skriver i Kopistens misstag:

"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."

Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Foto, Birminghams kanaldistrikt, TN.

I hörnet står hon, människan...

I samma ögonblick som svanarna lyfter från det grunda vattnet i Alvarets kant slår det mig: livets mening ligger förborgad i möjligheten till flykt.

Där människan trängs in i ett hörn drömmer hon om vingar. Hon kommer aldrig att få några men vårdar drömmen ett helt liv. Hörnet kan vara ett ekonomiskt haveri, en oförmåga att hålla jämna steg med månadsräkningarna. Hörnet kan vara fysisk eller psykisk sjukdom som inte tycks möjlig att lindra eller bota.

I hörnet står hon, människan, den ensamma, darrande och lilla, i hörnet står hon och drömmer medan svanarna lyfter, obekymrade som bara svanar kan vara. Hon eller jag som står kvar, betraktande, räknar hjärtats oroliga slag.

lördag 27 augusti 2011

Höst. Skörd. Sjön.

De skånska fälten är snart svarta. Betupptagningsmaskinerna kör nu och skördar det som finns kvar. När jag känner doften av våt jord och nyskördade betor minns jag min ungdoms arbete i betkampanjen.

Jag hade förmånen att få vara med i den på Köpingebro sockerbruk öster om Ystad, och inomhus i Arlövs sockerbruk utanför Malmö ett annat år. Tre månader av intensivt, hårt och vått arbete som skapade en särskild stämning av samhörighet mellan bönderna, lastbilschaufförerna och arbetarna på bruket.

Igår färdades jag utmed dessa fält och nådde så småningom fram till de djupa bok- och granskogarna mellan Rickarum och Häglinge, fram till Bosarpasjön där A. var simlärare i sin ungdom. När vi körde på den 7 km. långa vägen mellan Häglinge och sjön fick jag veta att det var där, backe upp och backe ner, som hon och hennes vänner som barn cyklade för att bada.

Jag lät mig själv falla och blev en del av skogens tystnad och mörker. Medan timmarna gick upplöstes jag av det som saknar tid. Tystnaden bröts bara av susandet i de ännu nästan helt gröna bokarna.

Medan en helt annan värld rasar runt mig kunde jag befria mig från tvånget att vara en modern och rationell människa. Jag vandrade planlöst, fram och tillbaka, tills vätan och blåsten fått kroppen under läderjackan att stelna i en kall gest.

PS: Betskörden börjar i oktober. Foto vid Bosarpasjön av A.N.

Att höra hemma.

Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser.

Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört: hur min farfar som barn talade danska med sin mamma i Köpenhamn, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

Foto: Ulrika W.

fredag 26 augusti 2011

Curzio Malaparte i sängen, och i den fasansfulla boken.

Jag har brottats med Curzio Malapartes unika krigskrönika Kaputt. Men jag har också brottats med översättningen. Malapartes text är späckad av franskspråkig dialog, och först när jag läst ut boken ser jag att det sist i boken finns en lista med översättningar av all denna dialog.

Ämnena i Malapartes bok har jag studerat allt sedan ungdomsåren, men jag vet inte att jag någon gång sett en text som denna. Egensinnig, brutal, ömsint, orädd väjer den inte för något, inte ens för ruttnande hästkadaver, våldtagna kvinnor eller mördade barn. Den väjer inte heller för Malapartes eget umgänge med bödlarna, på beskickningar eller i ockuperade länders slott och officiella byggnader. I det som nazisterna kallade "Det tyska Polen" gör han några av sina mest skarpsinniga iakttagelser.

Ändå är det kapitlen om förintelsen som stannar i mig som ett rent fysiskt motbjudande minne. De scener där han bygger judarnas undergång till en mäktig bild av mänsklig destruktivitet och gatupöbel, utspelar sig i en mindre rumänsk stad. Jag ska inte citera ett enda ord av denna långa scen, det vore att förstöra den.

Men jag kan säga så mycket som att när scenen kulminerar befinner sig Malaparte på en soldatbordell där de judiska unga flickorna får ta emot hundratals kåta soldater varje dag, fast förvissade om att de efter tjugo dagar ska "bytas ut" och bli "hemskickade". De illusioner om snart befrielse som höll dessa unga flickor uppe kan tjäna som en grym allegori över den europeiska judenhetens öde

torsdag 25 augusti 2011

Janet Frame. Ledan, flyktimpulsen och konsumtionen.

”Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

onsdag 24 augusti 2011

Libyenrapporternas yra höns - och ett lite seriösare alternativ.

Medan en tidning varnar för en smutsig (radioaktiv) bomb berättar en annan att Kaddafi promenerar omkring i Tripoli. En tredje tidning publicerar en ledare som ropar högt om demokrati och frihet, och en fjärde försöker få oss att tro att "revolutionen" är "arbetarklassens och hemmafruarnas". Det är ingen hejd på spekulationerna. Men om man nöjer sig med Andreas Malms revolutions-eufori eller den svenska liberalismens högtidsord så får man vad man efterfrågar. I DN har man redan börjat resonera om vem som blir landets nya ledare.

Får jag föreslå ett seriöst alternativ? Läs i så fall denna rapport.

LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE. Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict, så heter rapporten som finns att läsa på engelska.

Den kom i maj 2011 men tecknar en bakgrund och analyserar ett skeende som man måste försöka förstå på djupet, också nu när allt står och väger i Tripoli. Det räcker inte med Jan Hjärpes försäkran om att klanerna spelat ut sin roll i Libyen eller brittiska och amerikanska högtidstal om rebellarméns demokratiska avsikter.

I vanlig ordning är västerländsk press präglad av den lättja och okunskap som tycks vara ryggmärgsjournalistikens främsta signum. Varför berättar ingen att rebellerna och det styrande rådet i Benghazi i sitt förslag till ny konstitution säger att landet ska regeras utifrån Koranen och Sharia-lagarna? Varför står västjournalisterna i skottsäkra västar och jublar, som okunniga, yra höns, utan förmåga att ställa en enda kritisk fråga eller granska en enda oklar aspekt av skeendet? Lättjan och okunskapen styr det mesta av "det fria ordet". Den som riskerar lite mer hittar inte ens fram till tryckpressarna.

Här finns länkar till tidigare texter i bloggen om Kaddafi och Libyen.