tisdag 30 augusti 2011

Vacker eid al-fitr i Köpenhamn.

Poliser vid moskén där man avlossade skotten. Foto från Politiken.

Idag avslutas den muslimska fastemånaden ramadan. I Köpenhamn manifesterar "fredens och kärlekens religion" sig med dödsskjutningar vid en moské. Offret för beskjutningen idag är, som det brukar heta, "känd av polisen" och här finns en bakgrund om hans egen kriminalitet.

Svensk press rapporterar med sedvanlig blyghet. Men Svenskan utgör ett undantag som citerar polisinspektör Lau Thygesen vid Köpenhamnspolisen. Vi får på det sättet veta att det handlar om en så kallad "intern uppgörelse" i den pakistanska gruppen i Köpenhamn.

DN försöker kringgå fakta, men säger i alla fall att de citerar samma polis, verksam vid "Köpenhamnspolisens enhet för gängkriminalitet."

Om inte annat måste man i dessa tider lära sig att avkoda det outsagda och läsa mellan raderna. Vad män "klädda i vitt" är för några förstår man av en sådan avkodning.

*

Och i Syrien använder regimen samma högtid för att mörda ännu fler: "Syrian security forces have shot dead at least seven protesters on the first day of the Muslim Eid al-Fitr holiday, activists say."

Om anonymiteten på nätet.

Ingen har väl missat det faktum att flera dagstidningar nu inför förhandsgranskning eller helt tar bort kommentarfunktionerna. Det är inte heller några oväntade åtgärder. Ändå måste jag säga att det är fel väg. Den leder tillbaka till den strömlinjeformade (nät-)press som vi alltför länge sett. Insändarsidorna i de tryckta upplagorna har varit den enda bakgård där läsarna kunnat skenfäktas. Därför blev möjligheten till nätkommentarer en ny och viktig källa för diskussion och debatt.

Man hade kunnat lösa det på ett mycket bättre sätt.

Om press, hemsidor och bloggar hade infört ett tvång på registrering (t.ex. i form av verifierbar e-postadress) hade den anonyma pöbeln tvingats ta ställning: antingen ryter man i eget namn eller så håller man tyst. Man upphör då att tillhöra en namnlös pöbel och blir en medborgare som talar i egen rätt.

Anonymitetens baksidor har jag själv under åren av bloggande blivit bekant med. Jag har från och till krävt att kommentatorerna uppger sina namn. Och jag vidhåller att det är rimligt, inte minst för att jag själv uppträder med eget namn i alla sammanhang. Alla vet vem som driver denna blogg.

Också dialoger som påbörjats på nätet eller kanske endast finns där, bör ske med namn och klar identitet. I den skuggvärld där vi gömmer oss bakom påhittade signaturer kan aldrig ett riktigt förtroende uppnås. Den lilla krets människor jag samtalar med utanför bloggen är för mig kända med sina namn och identiteter. Annat är inte möjligt.

Jag vill med detta uttryckta en förhoppning om att dagspressen återställer sina kommentarsfunktioner, men utifrån det självklara kravet att varje debattör undertecknar sina ord och tankar med eget namn.

måndag 29 augusti 2011

Vilse i den skånska pannkakan.

Den fule - så heter han i folkmun därför att näsan är deformerad av alla slagsmål - var idag så full att han var tvungen kasta sin cykel in bland oss som väntade på bussen.

Somalierna sa ingenting, de stod i kö med tälten täckta huvudena. De sa inte ens någonting till varandra. De hukade med sina frikort i händerna.

Irakierna räknade på radbanden, det regnade över deras skägg, vätan fastnade i små pärlband. Irakiernas arabiska ekade mellan husen och jag hade ingen aning om var i världen jag befann mig.

Jag gömde glasflaskan i den svarta väskan. Inget nytt månadskort fick jag, därför att kön till kassan var längre än själva kön till högskolan.

Hade jag ett partikort? Alls icke. Ingen annan sa något. Jag var den enda som tänkte högt när jag muttrade läpparna våta. Inget lypsyl i världen hade hjälpt mot denna hemlöshet.

Allt jag ville var hem. Jag såg rummet som en hägring. Det var så obehagligt nordiskt att de rättrogna kallade in diskriminerings-ombudsmannen (eller kvinnan) - deras uppdrag var att piska mig till folkhemsvänlighet. Jag kände inte ens hästmanen mot huden. Jag var oberörbar.

Hemma ville jag bara nattvila. Allt annat var en överflödsflod.

söndag 28 augusti 2011

Det man älskar...

Botho Strauss skriver i Kopistens misstag:

"Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare."

Kan någon av oss stiga upp om morgonen utan att ta hänsyn till detta? För mig sitter insikten i själva hjärtat. Det är både en smärtsam och en nödvändig insikt.

Foto, Birminghams kanaldistrikt, TN.

I hörnet står hon, människan...

I samma ögonblick som svanarna lyfter från det grunda vattnet i Alvarets kant slår det mig: livets mening ligger förborgad i möjligheten till flykt.

Där människan trängs in i ett hörn drömmer hon om vingar. Hon kommer aldrig att få några men vårdar drömmen ett helt liv. Hörnet kan vara ett ekonomiskt haveri, en oförmåga att hålla jämna steg med månadsräkningarna. Hörnet kan vara fysisk eller psykisk sjukdom som inte tycks möjlig att lindra eller bota.

I hörnet står hon, människan, den ensamma, darrande och lilla, i hörnet står hon och drömmer medan svanarna lyfter, obekymrade som bara svanar kan vara. Hon eller jag som står kvar, betraktande, räknar hjärtats oroliga slag.

lördag 27 augusti 2011

Höst. Skörd. Sjön.

De skånska fälten är snart svarta. Betupptagningsmaskinerna kör nu och skördar det som finns kvar. När jag känner doften av våt jord och nyskördade betor minns jag min ungdoms arbete i betkampanjen.

Jag hade förmånen att få vara med i den på Köpingebro sockerbruk öster om Ystad, och inomhus i Arlövs sockerbruk utanför Malmö ett annat år. Tre månader av intensivt, hårt och vått arbete som skapade en särskild stämning av samhörighet mellan bönderna, lastbilschaufförerna och arbetarna på bruket.

Igår färdades jag utmed dessa fält och nådde så småningom fram till de djupa bok- och granskogarna mellan Rickarum och Häglinge, fram till Bosarpasjön där A. var simlärare i sin ungdom. När vi körde på den 7 km. långa vägen mellan Häglinge och sjön fick jag veta att det var där, backe upp och backe ner, som hon och hennes vänner som barn cyklade för att bada.

Jag lät mig själv falla och blev en del av skogens tystnad och mörker. Medan timmarna gick upplöstes jag av det som saknar tid. Tystnaden bröts bara av susandet i de ännu nästan helt gröna bokarna.

Medan en helt annan värld rasar runt mig kunde jag befria mig från tvånget att vara en modern och rationell människa. Jag vandrade planlöst, fram och tillbaka, tills vätan och blåsten fått kroppen under läderjackan att stelna i en kall gest.

PS: Betskörden börjar i oktober. Foto vid Bosarpasjön av A.N.

Att höra hemma.

Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser.

Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört: hur min farfar som barn talade danska med sin mamma i Köpenhamn, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

Foto: Ulrika W.

fredag 26 augusti 2011

Curzio Malaparte i sängen, och i den fasansfulla boken.

Jag har brottats med Curzio Malapartes unika krigskrönika Kaputt. Men jag har också brottats med översättningen. Malapartes text är späckad av franskspråkig dialog, och först när jag läst ut boken ser jag att det sist i boken finns en lista med översättningar av all denna dialog.

Ämnena i Malapartes bok har jag studerat allt sedan ungdomsåren, men jag vet inte att jag någon gång sett en text som denna. Egensinnig, brutal, ömsint, orädd väjer den inte för något, inte ens för ruttnande hästkadaver, våldtagna kvinnor eller mördade barn. Den väjer inte heller för Malapartes eget umgänge med bödlarna, på beskickningar eller i ockuperade länders slott och officiella byggnader. I det som nazisterna kallade "Det tyska Polen" gör han några av sina mest skarpsinniga iakttagelser.

Ändå är det kapitlen om förintelsen som stannar i mig som ett rent fysiskt motbjudande minne. De scener där han bygger judarnas undergång till en mäktig bild av mänsklig destruktivitet och gatupöbel, utspelar sig i en mindre rumänsk stad. Jag ska inte citera ett enda ord av denna långa scen, det vore att förstöra den.

Men jag kan säga så mycket som att när scenen kulminerar befinner sig Malaparte på en soldatbordell där de judiska unga flickorna får ta emot hundratals kåta soldater varje dag, fast förvissade om att de efter tjugo dagar ska "bytas ut" och bli "hemskickade". De illusioner om snart befrielse som höll dessa unga flickor uppe kan tjäna som en grym allegori över den europeiska judenhetens öde

torsdag 25 augusti 2011

Janet Frame. Ledan, flyktimpulsen och konsumtionen.

”Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för att den att fortsätta expandera" skriver Adorno.

Flyktimpulsen alltså. Den som gör oss till villiga och lydiga konsumenter. Är också resandet en flyktimpuls? I en äldre roman av Janet Frame, Mot ännu en sommar, säger huvudpersonen Grace: "Än var det inte för sent att ta tåget tillbaka till London och lägenheten, dra sig undan i skonsam ensamhet, sitta vid skrivmaskinen och skicka slamrande signaler till sig själv...".

Grace har bjudits att åka till bekanta i norra England. Hon fruktar både sällskapet och den fysiska förflyttningen. Hennes leda tycks alldeles för liten för att hon skulle vilja fly sitt rum i London. Ändå är hon på flykt från sig själv. Är det denna motsägelse som är en olösbar konflikt för den moderna människan? Rörelse-vila, identitet-rotlöshet. Flyktimpulsens motsats är kanske melankolin? Ledan utlöser konsumtionen. Melankolin endast reflektionen kring dess mekanismer.

onsdag 24 augusti 2011

Libyenrapporternas yra höns - och ett lite seriösare alternativ.

Medan en tidning varnar för en smutsig (radioaktiv) bomb berättar en annan att Kaddafi promenerar omkring i Tripoli. En tredje tidning publicerar en ledare som ropar högt om demokrati och frihet, och en fjärde försöker få oss att tro att "revolutionen" är "arbetarklassens och hemmafruarnas". Det är ingen hejd på spekulationerna. Men om man nöjer sig med Andreas Malms revolutions-eufori eller den svenska liberalismens högtidsord så får man vad man efterfrågar. I DN har man redan börjat resonera om vem som blir landets nya ledare.

Får jag föreslå ett seriöst alternativ? Läs i så fall denna rapport.

LIBYA: AN UNCERTAIN FUTURE. Report on a Fact Finding Mission to Assess Both Sides of the Libyan Conflict, så heter rapporten som finns att läsa på engelska.

Den kom i maj 2011 men tecknar en bakgrund och analyserar ett skeende som man måste försöka förstå på djupet, också nu när allt står och väger i Tripoli. Det räcker inte med Jan Hjärpes försäkran om att klanerna spelat ut sin roll i Libyen eller brittiska och amerikanska högtidstal om rebellarméns demokratiska avsikter.

I vanlig ordning är västerländsk press präglad av den lättja och okunskap som tycks vara ryggmärgsjournalistikens främsta signum. Varför berättar ingen att rebellerna och det styrande rådet i Benghazi i sitt förslag till ny konstitution säger att landet ska regeras utifrån Koranen och Sharia-lagarna? Varför står västjournalisterna i skottsäkra västar och jublar, som okunniga, yra höns, utan förmåga att ställa en enda kritisk fråga eller granska en enda oklar aspekt av skeendet? Lättjan och okunskapen styr det mesta av "det fria ordet". Den som riskerar lite mer hittar inte ens fram till tryckpressarna.

Här finns länkar till tidigare texter i bloggen om Kaddafi och Libyen.

Avhopp. Avveckling. Flykt.

Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan:

”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra. Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.”

Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”.

Jag tänker på hur Brodsky hanterar ”den plats man råkar inneha” och kopplar till mina få, men livsuppehållande ”platser” som kulturjournalist och kritiker. Allteftersom jag utvecklats (avvecklats) och förändrats (förtärts) har dessa platser tyckts mig otillräckliga, ja ibland rentav förnedrande. Min omgivning har manat mig att stanna kvar, argumentera för förändring.

Brodsky igen: ”Hur anspråkslös den plats man råkar inneha än är, kan man, om den är någorlunda anständig, vara säker på att någon en vacker dag klampar in och kräver den åt sig själv eller, än värre, föreslår att man skall dela den. Då måste man antingen slåss för den där platsen eller lämna den. Jag råkade föredra det senare.”

tisdag 23 augusti 2011

Vad har globaliserats? I ljuset av Libyenkriget läser jag Bauman.

Det finns mycket man skulle vilja sätta fingret på medan det libyska krigsskådespelet pågår. Våra medier talar om demokrati och frihet. De sänder ut varje falskt meddelande som vore det sant. Av Kaddafis söner sades igår tre vara gripna. I natt talade dock krigarsonen själv - en av de tre som sades vara gripna - med den internationella pressen. Tills vi vet mer tänker jag tiga. Å andra sidan har jag skrivit mycket här i bloggen om landet och Kaddafi.

Men jag vill gärna rekommendera läsning ur Dagens Nyheter, där Maciej Zaremba samtalar med Zygmunt Bauman. En skarpare blick på moderniteten och "demokratin" får man leta efter. Hela samtalet finns här. Men låt mig bjuda på ett smakprov:

"Skilsmässan mellan politiken och makten är orsaken till allt ont i världen.

– Vad har globaliserats? Finansmarknaden, handeln, smugglingen av människor, knark och vapen samt terrorismen. Alla har det gemensamt att de ignorerar gränser och lokala lagar. Men de politiska verktyg med vars hjälp de kunde stävjas finns inte. Vi har inga politiska instrument i global skala. Inga som helst."

Jordbruk. Ordbruk.

I dikten Verskonsten jämför Eugénio de Andrade odlandet med diktandet. Kvinnan han ser, kålodlaren, vattnar fyra eller fem rader med säker hand. Hon är förtrogen med jorden och visar en hjärtats omsorg. "Hela vetenskapen finns här" säger han och avslutar: "Så görs dikten."

Den gångna sommaren har jag besökt gårdsbutiken nere i kyrkbyn minst två gånger i veckan för att köpa de grönsaker jag behövt. Frun i huset har med sorg i stämman berättat om hur nära det varit att hela potatisskörden ruttnat bort. Regnen har inte ens avlöst varandra, de har pågått konstant. Jag tänker på henne när jag läser Andrades dikt, och när jag idag besöker henne ska jag försäkra mig om utfallet. Både maten och dikten kräver "en hjärtats omsorg".

Foto: T. Nydahl (tagen i juni).

måndag 22 augusti 2011

Gloendet och vardagen.

Den gångna sommaren har jag tillämpar det fridfulla, obundna gloendet. Med hjälp av ett sommarkort hos Skånetrafiken har jag kunnat ta mig nästan var som helst med buss (och endast i två undantagsfall med tåg). Jag har stått i hamnen vid glasskiosken i Simrishamn, vid grekiska restaurangen på Södertull i Malmö där kanalen flyter förbi, i Tosteberga och andra små hamnar, i Äspet, Täppet och Åhus, i Olseröd och på torgen i Hörby, Lund, Hässleholm, Malmö och andra platser - bara för att glo. Avstickarna har gått österut till de fina gamla fiskelägena Hällevik och Nogersund i Blekinge eller till den mörkare skogen i Småland.

Att stå eller sitta avsiktslöst är den närmaste vägen till inre frid. På sin höjd har jag haft någon läsning med mig, för det mesta inte. I axelväskan har jag haft anteckningsblock, penna, insulinspruta, plånbok och en kamera. I olika kortärmade skjortor och med detta lätta bagage har jag åkt runt i akt och mening att göra ingenting. Det har blivit några goda måltider och till och med ett grekiskt Retsinavin eller en kall brittisk starköl på Bishops Arms, men annars mest en kopp kaffe och en fralla.

Nu är det vardag runt mig på nytt. Människor i vuxenvärlden återgår till sina jobb. Barnbarnen börjar skolan eller tar sig till andra dagsysslor. Runt mig viner en mild tidig höstvind, björkarna vid mitt fönster fäller alltfler gula blad och i gårdsbutiken kunde jag idag köpa både potatis och morötter, fulla av den jord de just plockats ur. Hösten kommer sakta och jag välkomnar den. Gloendet kanske inte präglar höstvardagen så som det gör på sommaren. Nu väntar istället långa läskvällar och bra filmer. Redan ikväll börjar jag med Carl-Göran Heidegrens bok om Ernst och Friedrich Georg Jünger.

Bilden togs igår vid Lillö borgruin, Kristianstads vattenrike. Foto: A. Nydahl.