onsdag 24 augusti 2011

Avhopp. Avveckling. Flykt.

Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan:

”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra. Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.”

Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”.

Jag tänker på hur Brodsky hanterar ”den plats man råkar inneha” och kopplar till mina få, men livsuppehållande ”platser” som kulturjournalist och kritiker. Allteftersom jag utvecklats (avvecklats) och förändrats (förtärts) har dessa platser tyckts mig otillräckliga, ja ibland rentav förnedrande. Min omgivning har manat mig att stanna kvar, argumentera för förändring.

Brodsky igen: ”Hur anspråkslös den plats man råkar inneha än är, kan man, om den är någorlunda anständig, vara säker på att någon en vacker dag klampar in och kräver den åt sig själv eller, än värre, föreslår att man skall dela den. Då måste man antingen slåss för den där platsen eller lämna den. Jag råkade föredra det senare.”

tisdag 23 augusti 2011

Vad har globaliserats? I ljuset av Libyenkriget läser jag Bauman.

Det finns mycket man skulle vilja sätta fingret på medan det libyska krigsskådespelet pågår. Våra medier talar om demokrati och frihet. De sänder ut varje falskt meddelande som vore det sant. Av Kaddafis söner sades igår tre vara gripna. I natt talade dock krigarsonen själv - en av de tre som sades vara gripna - med den internationella pressen. Tills vi vet mer tänker jag tiga. Å andra sidan har jag skrivit mycket här i bloggen om landet och Kaddafi.

Men jag vill gärna rekommendera läsning ur Dagens Nyheter, där Maciej Zaremba samtalar med Zygmunt Bauman. En skarpare blick på moderniteten och "demokratin" får man leta efter. Hela samtalet finns här. Men låt mig bjuda på ett smakprov:

"Skilsmässan mellan politiken och makten är orsaken till allt ont i världen.

– Vad har globaliserats? Finansmarknaden, handeln, smugglingen av människor, knark och vapen samt terrorismen. Alla har det gemensamt att de ignorerar gränser och lokala lagar. Men de politiska verktyg med vars hjälp de kunde stävjas finns inte. Vi har inga politiska instrument i global skala. Inga som helst."

Jordbruk. Ordbruk.

I dikten Verskonsten jämför Eugénio de Andrade odlandet med diktandet. Kvinnan han ser, kålodlaren, vattnar fyra eller fem rader med säker hand. Hon är förtrogen med jorden och visar en hjärtats omsorg. "Hela vetenskapen finns här" säger han och avslutar: "Så görs dikten."

Den gångna sommaren har jag besökt gårdsbutiken nere i kyrkbyn minst två gånger i veckan för att köpa de grönsaker jag behövt. Frun i huset har med sorg i stämman berättat om hur nära det varit att hela potatisskörden ruttnat bort. Regnen har inte ens avlöst varandra, de har pågått konstant. Jag tänker på henne när jag läser Andrades dikt, och när jag idag besöker henne ska jag försäkra mig om utfallet. Både maten och dikten kräver "en hjärtats omsorg".

Foto: T. Nydahl (tagen i juni).

måndag 22 augusti 2011

Gloendet och vardagen.

Den gångna sommaren har jag tillämpar det fridfulla, obundna gloendet. Med hjälp av ett sommarkort hos Skånetrafiken har jag kunnat ta mig nästan var som helst med buss (och endast i två undantagsfall med tåg). Jag har stått i hamnen vid glasskiosken i Simrishamn, vid grekiska restaurangen på Södertull i Malmö där kanalen flyter förbi, i Tosteberga och andra små hamnar, i Äspet, Täppet och Åhus, i Olseröd och på torgen i Hörby, Lund, Hässleholm, Malmö och andra platser - bara för att glo. Avstickarna har gått österut till de fina gamla fiskelägena Hällevik och Nogersund i Blekinge eller till den mörkare skogen i Småland.

Att stå eller sitta avsiktslöst är den närmaste vägen till inre frid. På sin höjd har jag haft någon läsning med mig, för det mesta inte. I axelväskan har jag haft anteckningsblock, penna, insulinspruta, plånbok och en kamera. I olika kortärmade skjortor och med detta lätta bagage har jag åkt runt i akt och mening att göra ingenting. Det har blivit några goda måltider och till och med ett grekiskt Retsinavin eller en kall brittisk starköl på Bishops Arms, men annars mest en kopp kaffe och en fralla.

Nu är det vardag runt mig på nytt. Människor i vuxenvärlden återgår till sina jobb. Barnbarnen börjar skolan eller tar sig till andra dagsysslor. Runt mig viner en mild tidig höstvind, björkarna vid mitt fönster fäller alltfler gula blad och i gårdsbutiken kunde jag idag köpa både potatis och morötter, fulla av den jord de just plockats ur. Hösten kommer sakta och jag välkomnar den. Gloendet kanske inte präglar höstvardagen så som det gör på sommaren. Nu väntar istället långa läskvällar och bra filmer. Redan ikväll börjar jag med Carl-Göran Heidegrens bok om Ernst och Friedrich Georg Jünger.

Bilden togs igår vid Lillö borgruin, Kristianstads vattenrike. Foto: A. Nydahl.

Vattenriket. Rädslan.


Igår vandrade jag i Kristianstads vattenrike. Stadens centrum syns men det är som att vara i en annan värld, där små rörelser i vattnet genast hörs i den stora tystnaden. Över mig endast fåglarna med sin sång. Människor på vandring möter varandra med en vänlig hälsning. Man står stilla och vilar i det man ser.

Så, när paradiset var som närmast händer något kusligt. Rädslan fångar mig och jag inser att det är bråttom att ta sig därifrån.

Resten av söndagen präglades av det inträffade. Det är sällan man behöver bli fysiskt rädd, men igår var jag det. Rejält rädd, så att jag också vaknade mitt i natten med skräcken i drömmarna. Idag läste jag lokaltidningen noga på nätet för att se om andra människor råkat ut för detsamma. Men inte ett ord. Vattenriket är en ensam och omfattande plats. Plötsligt insåg jag hur stor den är, när jag behövde fly därifrån.

Foto: A. Nydahl. Klicka på bilderna för helskärmsformat.

söndag 21 augusti 2011

Lennart Sjögren: Den stora munnen (Bonniers)

I litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här. Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i medvetandet om förgänglighete

Lennart Sjögrens nya bok, Den stora munnen, är inget undantag. Men det speciella med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen. Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen.

”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga. Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?

”Hos de mycket gamla/ samlas ofta barnen/ de ser in i varandras ögon/ de mäter mörkrets höjd och ljus i pupillen/ och vad de ser där/ har jag ingen möjlighet/ att här skriva om” heter det i en annan dikt. Där förenar Sjögren den konkreta bilden av barnen vid de gamla människornas sida, och en mystisk, outsagd tanke som kanske bär på allt för skrämmande inslag för att kunna formuleras. Längre fram ser jag det tidigt döda barnet, och min identifikation med dikten blir ännu starkare. Och jag tänker på mitt lilla barnbarn, allt för tidigt död i en grym sjukdom, i Sjögrens dikt ser jag honom sitta med de andra barnen ”längst ut på molnkanterna” där de berättar ”osannolika drömmar/ om livet på jorden”.

Den stora munnen är en tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når. Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:

”Allt jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om tystnaden före vinden.”

Foto: Ulrika W, vid Östersjön i Finland.


fredag 19 augusti 2011

Fredag. Tystnad.

Taga sina behov på allvar! Icke som tillfälliga depressioner, modlösheter, hvilka man för stunden hjälpligt bedövar, utan såsom den en gång för alla givna situationen, hvilken man endast genom att oavbrutet affordra sig det bästa kan bära.

*

Dagens viktigaste är respekt för dagen. Allt ordnar, jämnar och understödjer respekten.

*

Märk att ensamhet kan vara - antingen en allvarlig sak, d.v.s. full af finaste glädje och solighet - eller också bara helt enkelt en löjlig situation.Ensamhet förpliktar.

Vilhelm Ekelund, ur Sak och sken.
Foto: A. Nydahl



torsdag 18 augusti 2011

Torsdag. Tystnad.

Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -

(…)

Vilken klass som än utgör er mask
kommer jag från en mycket lägre.
Bland era utstyrslar är jag en paria.
Inget en mobb gör är hederligt

Les Murray ur dikten Demonstration i Dikter från den efterblivna landsbygden (översättning av Claeson, Ellerström, Svensson).

Foto: A. Nydahl


onsdag 17 augusti 2011

Onsdag. Tystnad.

Vi måste lyssna, lyssna, lyssna.
Trötta källor andas under vattnet.
Klockan fyra på morgonen
ritar en sista ensam blixt
i hast någonting över himlen.

Adam Zagajewski, ur dikten Sista åskvädret, i samlingen Törst (översättning Anders Bodegård)

Foto: A. Nydahl

tisdag 16 augusti 2011

Tisdag. Tystnad.

Jag ville inte mer. Men jag såg mer:
på marken ligger fågelboet krossat
och myrorna kryper över den döda ungen.

Allt hör till mig, sa ögonblicket. Allt.

Solveig von Schoultz, ur dikten Jag är här, i Samtal med en fjäril.
Foto: A. Nydahl.


måndag 15 augusti 2011

Litteraturen på nytt.

När man uppnår överdosen av det mediala flödet måste man gå tillbaka till litteraturen. Inte till "höstens böcker" eller något sådant utan till den verkliga litteraturen. Idag börjar jag på nytt med Gottfried Benns Dikter & Breviarium (Norstedts förlag 1995) ett urval gjort och översatt av Peter Handberg. Och jag går direkt till den andra avdelningen, Breviarium. Några smakbitar som kan motivera det:

"Konst är en angelägenhet för femtio personer, av dessa är trettio inte normala. Det som stora förlag förlägger är inte konst utan arbeten av folk som gör litterär rättvisa åt sin medelmåttighet."

"Blott den som i varje ögonblick ser klorna, hackorna och de rostiga spikarna, med vilka livet sliter oss i stycken, har tagit detta liv till sig och står det nära och kan leva."

"Konst blir inte djupare om den bekräftas av historien, idéerna inte renare om de sammanfaller med verkligheten."

"Massan går under i detonationer; en hertigsläkt lever vidare som namnet på en sås..."

"Ju äldre jag blir desto gåtfullare tycks det mig vad människan egentligen är som ett rent zoologiskt fenomen. Hon är inte något djur, men det hon är, är något så kusligt och bakslugt att jag under en hel dag ofta inte kan se in i ett ansikte."

Foto: A. Nydahl

söndag 14 augusti 2011

Ökenromantik och beröringsskräck.

1949 skrev Paul Bowles en berättelse som upptar mina tankar. Eftersom jag själv rest i den muslimska världen är det mycket jag känner igen. Den nordafrikanska kulturen fascinerar och skrämmer. Man är bokstavligt talat helt utan inflytande om man befinner sig i Libyen på 1980-talet. Man vet att man betraktas som en smutsig jude om man reser på Västbanken eller i Gaza vid samma tid. Varför då bry sig? Tja, varför inte?

Paul Bowles är bara en av många som infiltrerat oss med sina giftigt sentimentala och förkrossande romantiska berättelser. Den nordafrikanska arabvärlden finns där alltid som romantik (nedåtgående sol, erotik i tälten) och hot (krigare på vita hästar).

Jag vet att det är hotet som borde väcka mest intresse. Ändå tycks västerlänningen i gemen helt omedveten om det hot som politisk islam utgör. Inte nämna, inte citera, inte tala om de tänkare som för länge sedan yppat sin oro över framtiden, framför allt inte låtsas som om det fanns en giltighet i deras oro.

Döp hellre den medvetne till sjukling (sjukdomen heter islamofobi), få honom eller henne att se ut som en människa redo för tvångströjan och stora sprutan med lugnande preparat. Lev kvar i illusionen, bli precis som Bowles i den skräckfyllda romantiken inför islam.

Islamism och västerländsk nivellering tycks passa utmärkt ihop. Fördumningen och tomheten i shoppingkulturen har på samma sätt en förödande effekt, den försänker i ett tillstånd av fågelöppna munnar och hjärndöda reaktioner. Varje pöbel har i sitt omedvetna liv också en dörr öppen för de nya, starka härskarna.

Beröringsskräcken visar sig vid varje dramatiskt skeende, oavsett om vi har att göra med en galen massmördare i Norge eller en plundrande och våldsam mobb i England. Citera ingen som kan ha sagt något intressant, låtsas hellre att du inget anar eller vet.

Möte med hösten.

Vid Östersjön mötte jag hösten idag. Som jag stod spejande ut över vattnet kom en ganska tät dimma med duggregn allt närmare land. Plötsligt övergick den i kastvindar och regn.

I hamnen höll tre män på att ta upp båtarna, en kanin dök ner i sin håla just när jag vände och gick åt det hållet.

De sista fyra husbilarna blev bara tre, två kvinnor och en man skrattade och sa: "Vi hade i alla fall tur med vädret".

I regnet började kavajen lukta som det våta yllet i en Lars Gustafsson-roman och jag återvände hem. Kanske kan Tosteberga hamn inte bara bjuda på frihet från panik, utan också en lång höst av stilla kaffestunder med bara måsar och skarvar som sällskap.

Väl hemma i värmen började jag läsa.

"Ni skulle inte skriva så mycket om ensamheten om ni förmådde utvinna mesta möjliga av den" skriver Albert Camus i anteckningsboken i april 1942. Redan i augusti rör han vid ämnet igen och säger: "Också viljan är en ensamhet." Jag begrundar orden när barnbarnen åter börjar skola och dagis och de få människor som finns i min närhet återgår till arbete och vardag.

Foto: A. Nydahl

Stadens historia.

I förra numret av TLS läste jag en intressant recension av om Leif Jerrams bok Streetlife. The untold story of Europe’s twentieth century:

"In 1934, Martin Heidegger wrote a famous essay explaining why he had refused an invitation to teach in Berlin. “Why I Still Remain in the Provinces” was an anti-urban philippic, warning that cities exposed thinkers to what he called “destructive error”. But when the wise philosopher listened to the local peasants and to “what the mountains, and the forest and the farmlands were saying”, he was reassured. Heidegger was by no means the only twentieth-century intellectual to subscribe to an inexhaustible liturgy of anxieties about modernity and the perils of city life. By contrast, Leif Jerram’s Streetlife might have been entitled, “Why we still remain in cities”. It offers an unromanticized, sweeping and informed cultural history of European cities in the long twentieth century. It does not understate alienation, poverty, violence and racial strife, but it pays a good deal of attention to how neighbourhoods, factories, sports teams, clubs, dance halls and bars provided camaraderie and cohesion unique to urban life"

Hela texten kan du läsa här.