måndag 22 augusti 2011

Gloendet och vardagen.

Den gångna sommaren har jag tillämpar det fridfulla, obundna gloendet. Med hjälp av ett sommarkort hos Skånetrafiken har jag kunnat ta mig nästan var som helst med buss (och endast i två undantagsfall med tåg). Jag har stått i hamnen vid glasskiosken i Simrishamn, vid grekiska restaurangen på Södertull i Malmö där kanalen flyter förbi, i Tosteberga och andra små hamnar, i Äspet, Täppet och Åhus, i Olseröd och på torgen i Hörby, Lund, Hässleholm, Malmö och andra platser - bara för att glo. Avstickarna har gått österut till de fina gamla fiskelägena Hällevik och Nogersund i Blekinge eller till den mörkare skogen i Småland.

Att stå eller sitta avsiktslöst är den närmaste vägen till inre frid. På sin höjd har jag haft någon läsning med mig, för det mesta inte. I axelväskan har jag haft anteckningsblock, penna, insulinspruta, plånbok och en kamera. I olika kortärmade skjortor och med detta lätta bagage har jag åkt runt i akt och mening att göra ingenting. Det har blivit några goda måltider och till och med ett grekiskt Retsinavin eller en kall brittisk starköl på Bishops Arms, men annars mest en kopp kaffe och en fralla.

Nu är det vardag runt mig på nytt. Människor i vuxenvärlden återgår till sina jobb. Barnbarnen börjar skolan eller tar sig till andra dagsysslor. Runt mig viner en mild tidig höstvind, björkarna vid mitt fönster fäller alltfler gula blad och i gårdsbutiken kunde jag idag köpa både potatis och morötter, fulla av den jord de just plockats ur. Hösten kommer sakta och jag välkomnar den. Gloendet kanske inte präglar höstvardagen så som det gör på sommaren. Nu väntar istället långa läskvällar och bra filmer. Redan ikväll börjar jag med Carl-Göran Heidegrens bok om Ernst och Friedrich Georg Jünger.

Bilden togs igår vid Lillö borgruin, Kristianstads vattenrike. Foto: A. Nydahl.

Vattenriket. Rädslan.


Igår vandrade jag i Kristianstads vattenrike. Stadens centrum syns men det är som att vara i en annan värld, där små rörelser i vattnet genast hörs i den stora tystnaden. Över mig endast fåglarna med sin sång. Människor på vandring möter varandra med en vänlig hälsning. Man står stilla och vilar i det man ser.

Så, när paradiset var som närmast händer något kusligt. Rädslan fångar mig och jag inser att det är bråttom att ta sig därifrån.

Resten av söndagen präglades av det inträffade. Det är sällan man behöver bli fysiskt rädd, men igår var jag det. Rejält rädd, så att jag också vaknade mitt i natten med skräcken i drömmarna. Idag läste jag lokaltidningen noga på nätet för att se om andra människor råkat ut för detsamma. Men inte ett ord. Vattenriket är en ensam och omfattande plats. Plötsligt insåg jag hur stor den är, när jag behövde fly därifrån.

Foto: A. Nydahl. Klicka på bilderna för helskärmsformat.

söndag 21 augusti 2011

Lennart Sjögren: Den stora munnen (Bonniers)

I litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här. Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i medvetandet om förgänglighete

Lennart Sjögrens nya bok, Den stora munnen, är inget undantag. Men det speciella med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen. Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen.

”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga. Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?

”Hos de mycket gamla/ samlas ofta barnen/ de ser in i varandras ögon/ de mäter mörkrets höjd och ljus i pupillen/ och vad de ser där/ har jag ingen möjlighet/ att här skriva om” heter det i en annan dikt. Där förenar Sjögren den konkreta bilden av barnen vid de gamla människornas sida, och en mystisk, outsagd tanke som kanske bär på allt för skrämmande inslag för att kunna formuleras. Längre fram ser jag det tidigt döda barnet, och min identifikation med dikten blir ännu starkare. Och jag tänker på mitt lilla barnbarn, allt för tidigt död i en grym sjukdom, i Sjögrens dikt ser jag honom sitta med de andra barnen ”längst ut på molnkanterna” där de berättar ”osannolika drömmar/ om livet på jorden”.

Den stora munnen är en tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når. Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:

”Allt jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om tystnaden före vinden.”

Foto: Ulrika W, vid Östersjön i Finland.


fredag 19 augusti 2011

Fredag. Tystnad.

Taga sina behov på allvar! Icke som tillfälliga depressioner, modlösheter, hvilka man för stunden hjälpligt bedövar, utan såsom den en gång för alla givna situationen, hvilken man endast genom att oavbrutet affordra sig det bästa kan bära.

*

Dagens viktigaste är respekt för dagen. Allt ordnar, jämnar och understödjer respekten.

*

Märk att ensamhet kan vara - antingen en allvarlig sak, d.v.s. full af finaste glädje och solighet - eller också bara helt enkelt en löjlig situation.Ensamhet förpliktar.

Vilhelm Ekelund, ur Sak och sken.
Foto: A. Nydahl



torsdag 18 augusti 2011

Torsdag. Tystnad.

Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -

(…)

Vilken klass som än utgör er mask
kommer jag från en mycket lägre.
Bland era utstyrslar är jag en paria.
Inget en mobb gör är hederligt

Les Murray ur dikten Demonstration i Dikter från den efterblivna landsbygden (översättning av Claeson, Ellerström, Svensson).

Foto: A. Nydahl


onsdag 17 augusti 2011

Onsdag. Tystnad.

Vi måste lyssna, lyssna, lyssna.
Trötta källor andas under vattnet.
Klockan fyra på morgonen
ritar en sista ensam blixt
i hast någonting över himlen.

Adam Zagajewski, ur dikten Sista åskvädret, i samlingen Törst (översättning Anders Bodegård)

Foto: A. Nydahl

tisdag 16 augusti 2011

Tisdag. Tystnad.

Jag ville inte mer. Men jag såg mer:
på marken ligger fågelboet krossat
och myrorna kryper över den döda ungen.

Allt hör till mig, sa ögonblicket. Allt.

Solveig von Schoultz, ur dikten Jag är här, i Samtal med en fjäril.
Foto: A. Nydahl.


måndag 15 augusti 2011

Litteraturen på nytt.

När man uppnår överdosen av det mediala flödet måste man gå tillbaka till litteraturen. Inte till "höstens böcker" eller något sådant utan till den verkliga litteraturen. Idag börjar jag på nytt med Gottfried Benns Dikter & Breviarium (Norstedts förlag 1995) ett urval gjort och översatt av Peter Handberg. Och jag går direkt till den andra avdelningen, Breviarium. Några smakbitar som kan motivera det:

"Konst är en angelägenhet för femtio personer, av dessa är trettio inte normala. Det som stora förlag förlägger är inte konst utan arbeten av folk som gör litterär rättvisa åt sin medelmåttighet."

"Blott den som i varje ögonblick ser klorna, hackorna och de rostiga spikarna, med vilka livet sliter oss i stycken, har tagit detta liv till sig och står det nära och kan leva."

"Konst blir inte djupare om den bekräftas av historien, idéerna inte renare om de sammanfaller med verkligheten."

"Massan går under i detonationer; en hertigsläkt lever vidare som namnet på en sås..."

"Ju äldre jag blir desto gåtfullare tycks det mig vad människan egentligen är som ett rent zoologiskt fenomen. Hon är inte något djur, men det hon är, är något så kusligt och bakslugt att jag under en hel dag ofta inte kan se in i ett ansikte."

Foto: A. Nydahl

söndag 14 augusti 2011

Ökenromantik och beröringsskräck.

1949 skrev Paul Bowles en berättelse som upptar mina tankar. Eftersom jag själv rest i den muslimska världen är det mycket jag känner igen. Den nordafrikanska kulturen fascinerar och skrämmer. Man är bokstavligt talat helt utan inflytande om man befinner sig i Libyen på 1980-talet. Man vet att man betraktas som en smutsig jude om man reser på Västbanken eller i Gaza vid samma tid. Varför då bry sig? Tja, varför inte?

Paul Bowles är bara en av många som infiltrerat oss med sina giftigt sentimentala och förkrossande romantiska berättelser. Den nordafrikanska arabvärlden finns där alltid som romantik (nedåtgående sol, erotik i tälten) och hot (krigare på vita hästar).

Jag vet att det är hotet som borde väcka mest intresse. Ändå tycks västerlänningen i gemen helt omedveten om det hot som politisk islam utgör. Inte nämna, inte citera, inte tala om de tänkare som för länge sedan yppat sin oro över framtiden, framför allt inte låtsas som om det fanns en giltighet i deras oro.

Döp hellre den medvetne till sjukling (sjukdomen heter islamofobi), få honom eller henne att se ut som en människa redo för tvångströjan och stora sprutan med lugnande preparat. Lev kvar i illusionen, bli precis som Bowles i den skräckfyllda romantiken inför islam.

Islamism och västerländsk nivellering tycks passa utmärkt ihop. Fördumningen och tomheten i shoppingkulturen har på samma sätt en förödande effekt, den försänker i ett tillstånd av fågelöppna munnar och hjärndöda reaktioner. Varje pöbel har i sitt omedvetna liv också en dörr öppen för de nya, starka härskarna.

Beröringsskräcken visar sig vid varje dramatiskt skeende, oavsett om vi har att göra med en galen massmördare i Norge eller en plundrande och våldsam mobb i England. Citera ingen som kan ha sagt något intressant, låtsas hellre att du inget anar eller vet.

Möte med hösten.

Vid Östersjön mötte jag hösten idag. Som jag stod spejande ut över vattnet kom en ganska tät dimma med duggregn allt närmare land. Plötsligt övergick den i kastvindar och regn.

I hamnen höll tre män på att ta upp båtarna, en kanin dök ner i sin håla just när jag vände och gick åt det hållet.

De sista fyra husbilarna blev bara tre, två kvinnor och en man skrattade och sa: "Vi hade i alla fall tur med vädret".

I regnet började kavajen lukta som det våta yllet i en Lars Gustafsson-roman och jag återvände hem. Kanske kan Tosteberga hamn inte bara bjuda på frihet från panik, utan också en lång höst av stilla kaffestunder med bara måsar och skarvar som sällskap.

Väl hemma i värmen började jag läsa.

"Ni skulle inte skriva så mycket om ensamheten om ni förmådde utvinna mesta möjliga av den" skriver Albert Camus i anteckningsboken i april 1942. Redan i augusti rör han vid ämnet igen och säger: "Också viljan är en ensamhet." Jag begrundar orden när barnbarnen åter börjar skola och dagis och de få människor som finns i min närhet återgår till arbete och vardag.

Foto: A. Nydahl

Stadens historia.

I förra numret av TLS läste jag en intressant recension av om Leif Jerrams bok Streetlife. The untold story of Europe’s twentieth century:

"In 1934, Martin Heidegger wrote a famous essay explaining why he had refused an invitation to teach in Berlin. “Why I Still Remain in the Provinces” was an anti-urban philippic, warning that cities exposed thinkers to what he called “destructive error”. But when the wise philosopher listened to the local peasants and to “what the mountains, and the forest and the farmlands were saying”, he was reassured. Heidegger was by no means the only twentieth-century intellectual to subscribe to an inexhaustible liturgy of anxieties about modernity and the perils of city life. By contrast, Leif Jerram’s Streetlife might have been entitled, “Why we still remain in cities”. It offers an unromanticized, sweeping and informed cultural history of European cities in the long twentieth century. It does not understate alienation, poverty, violence and racial strife, but it pays a good deal of attention to how neighbourhoods, factories, sports teams, clubs, dance halls and bars provided camaraderie and cohesion unique to urban life"

Hela texten kan du läsa här.

lördag 13 augusti 2011

Mobben och obildningen.

Om mobben i England skriver Johan Hakelius i Aftonbladet:

”Det haltade redan från början. Mark Duggan, vars död utlöste alltihop, var karriärgangster. Att bli skjuten av polisen var en kalkylerad yrkesrisk. En tråkig historia, men som en klok man en gång påpekade: ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd”. Och nu dyker miljonärsdöttrarna, förskollärarna och operavaktmästarna upp i rättssalen. Klasskamp?

Det plundrarna, misshandlarna och mord-brännarna har gemensamt är kanske inte att de är fattiga, förtryckta och drabbade av nedskärningar. Kanske är en del av dem fattiga, andra rika, en del svarta, andra vita, en del hunsade, andra översittare, en del arbetslösa, andra inte. Det de har
gemensamt kanske spänner över politiskt fiffiga gränser: att de skiter i det mesta utom sig själva. Att de såg en chans och tog den. En trivial egoistisk twittermobb.”

Och om den politiska klassens brist på bildning skriver Gunilla Brodrej i Expressen:

” Det framkom nämligen att statsministerns sommarläsning bestått av fyra deckare, samtliga författade av Camilla Läckberg. Man kan tänka sig tre olika förklaringar till varför Reinfeldt deklarerade detta:

1) Han har ingen bildning. Han älskar dem.
2) Han har bildning och kan bättre, men slöläser för att markera avstånd från de kulturkonservativa gammelmoderaterna. Han fiskar alltså röster med en populistisk agenda som liknar Hägglunds två år gamla köksbordsreferens.
3) Han lever som han lär: Den som säljer mest är bäst.”

Vantrivseln och det totalitära.

Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.

Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig i öknen går till källan. Men även om en människas livstid är kort kan den räcka för en omvärdering.

Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor.

Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).

Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.

Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen.

Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.

fredag 12 augusti 2011

De defekta konsumenternas upplopp.

"Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" säger Zygmunt Bauman idag.

"Från vaggan till graven är vi tränade och drillade att behandla butiker som apotek fyllda med mediciner som kan bota eller åtminstone lindra alla livets och vårt gemensamma livs sjukdomar och plågor. Butiker och shopping erhåller på så vis en fullt och sant eskatologisk dimension. Stormarknaderna, som George Ritzer som bekant uttryckte det, är våra tempel; och så kan jag tillägga att inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder."

Läs hela hans artikel här.