Foto: A. Nydahl. Klicka på bilderna för helskärmsformat.
Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
måndag 22 augusti 2011
Vattenriket. Rädslan.
Foto: A. Nydahl. Klicka på bilderna för helskärmsformat.
söndag 21 augusti 2011
Lennart Sjögren: Den stora munnen (Bonniers)
I litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här. Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i medvetandet om förgänglighete
Lennart Sjögrens nya bok, Den stora munnen, är inget undantag. Men det speciella med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen. Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen.
”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga. Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?
Den stora munnen är en tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når. Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:
”Allt jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om tystnaden före vinden.”
Foto: Ulrika W, vid Östersjön i Finland.
fredag 19 augusti 2011
Fredag. Tystnad.
Taga sina behov på allvar! Icke som tillfälliga depressioner, modlösheter, hvilka man för stunden hjälpligt bedövar, utan såsom den en gång för alla givna situationen, hvilken man endast genom att oavbrutet affordra sig det bästa kan bära.
Dagens viktigaste är respekt för dagen. Allt ordnar, jämnar och understödjer respekten.
Märk att ensamhet kan vara - antingen en allvarlig sak, d.v.s. full af finaste glädje och solighet - eller också bara helt enkelt en löjlig situation.Ensamhet förpliktar.
Vilhelm Ekelund, ur Sak och sken.
Foto: A. Nydahl
torsdag 18 augusti 2011
Torsdag. Tystnad.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.
Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -
(…)
Vilken klass som än utgör er mask
kommer jag från en mycket lägre.
Bland era utstyrslar är jag en paria.
Inget en mobb gör är hederligt
Les Murray ur dikten Demonstration i Dikter från den efterblivna landsbygden (översättning av Claeson, Ellerström, Svensson).
Foto: A. Nydahl
onsdag 17 augusti 2011
Onsdag. Tystnad.
tisdag 16 augusti 2011
Tisdag. Tystnad.
på marken ligger fågelboet krossat
och myrorna kryper över den döda ungen.
Allt hör till mig, sa ögonblicket. Allt.
Solveig von Schoultz, ur dikten Jag är här, i Samtal med en fjäril.
Foto: A. Nydahl.
måndag 15 augusti 2011
Litteraturen på nytt.
"Konst är en angelägenhet för femtio personer, av dessa är trettio inte normala. Det som stora förlag förlägger är inte konst utan arbeten av folk som gör litterär rättvisa åt sin medelmåttighet."
"Blott den som i varje ögonblick ser klorna, hackorna och de rostiga spikarna, med vilka livet sliter oss i stycken, har tagit detta liv till sig och står det nära och kan leva."
"Konst blir inte djupare om den bekräftas av historien, idéerna inte renare om de sammanfaller med verkligheten."
"Massan går under i detonationer; en hertigsläkt lever vidare som namnet på en sås..."
"Ju äldre jag blir desto gåtfullare tycks det mig vad människan egentligen är som ett rent zoologiskt fenomen. Hon är inte något djur, men det hon är, är något så kusligt och bakslugt att jag under en hel dag ofta inte kan se in i ett ansikte."
Foto: A. Nydahl
söndag 14 augusti 2011
Ökenromantik och beröringsskräck.
1949 skrev Paul Bowles en berättelse som upptar mina tankar. Eftersom jag själv rest i den muslimska världen är det mycket jag känner igen. Den nordafrikanska kulturen fascinerar och skrämmer. Man är bokstavligt talat helt utan inflytande om man befinner sig i Libyen på 1980-talet. Man vet att man betraktas som en smutsig jude om man reser på Västbanken eller i Gaza vid samma tid. Varför då bry sig? Tja, varför inte?
Paul Bowles är bara en av många som infiltrerat oss med sina giftigt sentimentala och förkrossande romantiska berättelser. Den nordafrikanska arabvärlden finns där alltid som romantik (nedåtgående sol, erotik i tälten) och hot (krigare på vita hästar).
Jag vet att det är hotet som borde väcka mest intresse. Ändå tycks västerlänningen i gemen helt omedveten om det hot som politisk islam utgör. Inte nämna, inte citera, inte tala om de tänkare som för länge sedan yppat sin oro över framtiden, framför allt inte låtsas som om det fanns en giltighet i deras oro.
Döp hellre den medvetne till sjukling (sjukdomen heter islamofobi), få honom eller henne att se ut som en människa redo för tvångströjan och stora sprutan med lugnande preparat. Lev kvar i illusionen, bli precis som Bowles i den skräckfyllda romantiken inför islam.
Islamism och västerländsk nivellering tycks passa utmärkt ihop. Fördumningen och tomheten i shoppingkulturen har på samma sätt en förödande effekt, den försänker i ett tillstånd av fågelöppna munnar och hjärndöda reaktioner. Varje pöbel har i sitt omedvetna liv också en dörr öppen för de nya, starka härskarna.
Beröringsskräcken visar sig vid varje dramatiskt skeende, oavsett om vi har att göra med en galen massmördare i Norge eller en plundrande och våldsam mobb i England. Citera ingen som kan ha sagt något intressant, låtsas hellre att du inget anar eller vet.
Möte med hösten.
Väl hemma i värmen började jag läsa.
"Ni skulle inte skriva så mycket om ensamheten om ni förmådde utvinna mesta möjliga av den" skriver Albert Camus i anteckningsboken i april 1942. Redan i augusti rör han vid ämnet igen och säger: "Också viljan är en ensamhet." Jag begrundar orden när barnbarnen åter börjar skola och dagis och de få människor som finns i min närhet återgår till arbete och vardag.
Foto: A. Nydahl
Stadens historia.
I förra numret av TLS läste jag en intressant recension av Anson Rabinbach om Leif Jerrams bok Streetlife. The untold story of Europe’s twentieth century:
"In 1934, Martin Heidegger wrote a famous essay explaining why he had refused an invitation to teach in Berlin. “Why I Still Remain in the Provinces” was an anti-urban philippic, warning that cities exposed thinkers to what he called “destructive error”. But when the wise philosopher listened to the local peasants and to “what the mountains, and the forest and the farmlands were saying”, he was reassured. Heidegger was by no means the only twentieth-century intellectual to subscribe to an inexhaustible liturgy of anxieties about modernity and the perils of city life. By contrast, Leif Jerram’s Streetlife might have been entitled, “Why we still remain in cities”. It offers an unromanticized, sweeping and informed cultural history of European cities in the long twentieth century. It does not understate alienation, poverty, violence and racial strife, but it pays a good deal of attention to how neighbourhoods, factories, sports teams, clubs, dance halls and bars provided camaraderie and cohesion unique to urban life"
Hela texten kan du läsa här.
lördag 13 augusti 2011
Mobben och obildningen.
Om mobben i England skriver Johan Hakelius i Aftonbladet:
”Det haltade redan från början. Mark Duggan, vars död utlöste alltihop, var karriärgangster. Att bli skjuten av polisen var en kalkylerad yrkesrisk. En tråkig historia, men som en klok man en gång påpekade: ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd”. Och nu dyker miljonärsdöttrarna, förskollärarna och operavaktmästarna upp i rättssalen. Klasskamp?
Det plundrarna, misshandlarna och mord-brännarna har gemensamt är kanske inte att de är fattiga, förtryckta och drabbade av nedskärningar. Kanske är en del av dem fattiga, andra rika, en del svarta, andra vita, en del hunsade, andra översittare, en del arbetslösa, andra inte. Det de har
gemensamt kanske spänner över politiskt fiffiga gränser: att de skiter i det mesta utom sig själva. Att de såg en chans och tog den. En trivial egoistisk twittermobb.”
Och om den politiska klassens brist på bildning skriver Gunilla Brodrej i Expressen:
” Det framkom nämligen att statsministerns sommarläsning bestått av fyra deckare, samtliga författade av Camilla Läckberg. Man kan tänka sig tre olika förklaringar till varför Reinfeldt deklarerade detta:
1) Han har ingen bildning. Han älskar dem.
2) Han har bildning och kan bättre, men slöläser för att markera avstånd från de kulturkonservativa gammelmoderaterna. Han fiskar alltså röster med en populistisk agenda som liknar Hägglunds två år gamla köksbordsreferens.
3) Han lever som han lär: Den som säljer mest är bäst.”
Vantrivseln och det totalitära.
Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig i öknen går till källan. Men även om en människas livstid är kort kan den räcka för en omvärdering.
Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor.
Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).
Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.
Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen.
Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.
fredag 12 augusti 2011
De defekta konsumenternas upplopp.
"Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" säger Zygmunt Bauman idag.
"Från vaggan till graven är vi tränade och drillade att behandla butiker som apotek fyllda med mediciner som kan bota eller åtminstone lindra alla livets och vårt gemensamma livs sjukdomar och plågor. Butiker och shopping erhåller på så vis en fullt och sant eskatologisk dimension. Stormarknaderna, som George Ritzer som bekant uttryckte det, är våra tempel; och så kan jag tillägga att inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder."
Läs hela hans artikel här.
Camus om ensamheten.
I det första bandet av Anteckningar, för åren 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund), av Albert Camus, finner jag intressanta tankar om ensamheten. I april 1937 skriver han:
"Egendomligt: oförmögen att vara ensam, oförmögen att inte vara det. Man accepterar bägge. Bägge befrämjar."
I maj:
"Att skriva är att avstå. Konsten kräver att man ger upp vissa saker."
I juni:
"Kulturen; människornas skrik inför sitt öde. Civilisationen, dess fall; människans begär efter rikedomar. Blindhet."
Och slutligen i september:
"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en."
I ensamheten längtar vi alltså efter gemenskapen. När vi befinner oss i den är smärtan och längtan tillbaka till det solitära nästan olidlig. I skrivandet kan vi avstå från gemenskapen, och då gör vi det medvetet, som att flytta själva kroppen ett steg bort. In i tystnaden. Alla begär är borta, både de materiella och de andliga. I detta befriade tillstånd föds det vi vill foga till våra liv. Camus visste i unga år mycket om det.