fredag 19 augusti 2011

Fredag. Tystnad.

Taga sina behov på allvar! Icke som tillfälliga depressioner, modlösheter, hvilka man för stunden hjälpligt bedövar, utan såsom den en gång för alla givna situationen, hvilken man endast genom att oavbrutet affordra sig det bästa kan bära.

*

Dagens viktigaste är respekt för dagen. Allt ordnar, jämnar och understödjer respekten.

*

Märk att ensamhet kan vara - antingen en allvarlig sak, d.v.s. full af finaste glädje och solighet - eller också bara helt enkelt en löjlig situation.Ensamhet förpliktar.

Vilhelm Ekelund, ur Sak och sken.
Foto: A. Nydahl



torsdag 18 augusti 2011

Torsdag. Tystnad.

Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -

(…)

Vilken klass som än utgör er mask
kommer jag från en mycket lägre.
Bland era utstyrslar är jag en paria.
Inget en mobb gör är hederligt

Les Murray ur dikten Demonstration i Dikter från den efterblivna landsbygden (översättning av Claeson, Ellerström, Svensson).

Foto: A. Nydahl


onsdag 17 augusti 2011

Onsdag. Tystnad.

Vi måste lyssna, lyssna, lyssna.
Trötta källor andas under vattnet.
Klockan fyra på morgonen
ritar en sista ensam blixt
i hast någonting över himlen.

Adam Zagajewski, ur dikten Sista åskvädret, i samlingen Törst (översättning Anders Bodegård)

Foto: A. Nydahl

tisdag 16 augusti 2011

Tisdag. Tystnad.

Jag ville inte mer. Men jag såg mer:
på marken ligger fågelboet krossat
och myrorna kryper över den döda ungen.

Allt hör till mig, sa ögonblicket. Allt.

Solveig von Schoultz, ur dikten Jag är här, i Samtal med en fjäril.
Foto: A. Nydahl.


måndag 15 augusti 2011

Litteraturen på nytt.

När man uppnår överdosen av det mediala flödet måste man gå tillbaka till litteraturen. Inte till "höstens böcker" eller något sådant utan till den verkliga litteraturen. Idag börjar jag på nytt med Gottfried Benns Dikter & Breviarium (Norstedts förlag 1995) ett urval gjort och översatt av Peter Handberg. Och jag går direkt till den andra avdelningen, Breviarium. Några smakbitar som kan motivera det:

"Konst är en angelägenhet för femtio personer, av dessa är trettio inte normala. Det som stora förlag förlägger är inte konst utan arbeten av folk som gör litterär rättvisa åt sin medelmåttighet."

"Blott den som i varje ögonblick ser klorna, hackorna och de rostiga spikarna, med vilka livet sliter oss i stycken, har tagit detta liv till sig och står det nära och kan leva."

"Konst blir inte djupare om den bekräftas av historien, idéerna inte renare om de sammanfaller med verkligheten."

"Massan går under i detonationer; en hertigsläkt lever vidare som namnet på en sås..."

"Ju äldre jag blir desto gåtfullare tycks det mig vad människan egentligen är som ett rent zoologiskt fenomen. Hon är inte något djur, men det hon är, är något så kusligt och bakslugt att jag under en hel dag ofta inte kan se in i ett ansikte."

Foto: A. Nydahl

söndag 14 augusti 2011

Ökenromantik och beröringsskräck.

1949 skrev Paul Bowles en berättelse som upptar mina tankar. Eftersom jag själv rest i den muslimska världen är det mycket jag känner igen. Den nordafrikanska kulturen fascinerar och skrämmer. Man är bokstavligt talat helt utan inflytande om man befinner sig i Libyen på 1980-talet. Man vet att man betraktas som en smutsig jude om man reser på Västbanken eller i Gaza vid samma tid. Varför då bry sig? Tja, varför inte?

Paul Bowles är bara en av många som infiltrerat oss med sina giftigt sentimentala och förkrossande romantiska berättelser. Den nordafrikanska arabvärlden finns där alltid som romantik (nedåtgående sol, erotik i tälten) och hot (krigare på vita hästar).

Jag vet att det är hotet som borde väcka mest intresse. Ändå tycks västerlänningen i gemen helt omedveten om det hot som politisk islam utgör. Inte nämna, inte citera, inte tala om de tänkare som för länge sedan yppat sin oro över framtiden, framför allt inte låtsas som om det fanns en giltighet i deras oro.

Döp hellre den medvetne till sjukling (sjukdomen heter islamofobi), få honom eller henne att se ut som en människa redo för tvångströjan och stora sprutan med lugnande preparat. Lev kvar i illusionen, bli precis som Bowles i den skräckfyllda romantiken inför islam.

Islamism och västerländsk nivellering tycks passa utmärkt ihop. Fördumningen och tomheten i shoppingkulturen har på samma sätt en förödande effekt, den försänker i ett tillstånd av fågelöppna munnar och hjärndöda reaktioner. Varje pöbel har i sitt omedvetna liv också en dörr öppen för de nya, starka härskarna.

Beröringsskräcken visar sig vid varje dramatiskt skeende, oavsett om vi har att göra med en galen massmördare i Norge eller en plundrande och våldsam mobb i England. Citera ingen som kan ha sagt något intressant, låtsas hellre att du inget anar eller vet.

Möte med hösten.

Vid Östersjön mötte jag hösten idag. Som jag stod spejande ut över vattnet kom en ganska tät dimma med duggregn allt närmare land. Plötsligt övergick den i kastvindar och regn.

I hamnen höll tre män på att ta upp båtarna, en kanin dök ner i sin håla just när jag vände och gick åt det hållet.

De sista fyra husbilarna blev bara tre, två kvinnor och en man skrattade och sa: "Vi hade i alla fall tur med vädret".

I regnet började kavajen lukta som det våta yllet i en Lars Gustafsson-roman och jag återvände hem. Kanske kan Tosteberga hamn inte bara bjuda på frihet från panik, utan också en lång höst av stilla kaffestunder med bara måsar och skarvar som sällskap.

Väl hemma i värmen började jag läsa.

"Ni skulle inte skriva så mycket om ensamheten om ni förmådde utvinna mesta möjliga av den" skriver Albert Camus i anteckningsboken i april 1942. Redan i augusti rör han vid ämnet igen och säger: "Också viljan är en ensamhet." Jag begrundar orden när barnbarnen åter börjar skola och dagis och de få människor som finns i min närhet återgår till arbete och vardag.

Foto: A. Nydahl

Stadens historia.

I förra numret av TLS läste jag en intressant recension av om Leif Jerrams bok Streetlife. The untold story of Europe’s twentieth century:

"In 1934, Martin Heidegger wrote a famous essay explaining why he had refused an invitation to teach in Berlin. “Why I Still Remain in the Provinces” was an anti-urban philippic, warning that cities exposed thinkers to what he called “destructive error”. But when the wise philosopher listened to the local peasants and to “what the mountains, and the forest and the farmlands were saying”, he was reassured. Heidegger was by no means the only twentieth-century intellectual to subscribe to an inexhaustible liturgy of anxieties about modernity and the perils of city life. By contrast, Leif Jerram’s Streetlife might have been entitled, “Why we still remain in cities”. It offers an unromanticized, sweeping and informed cultural history of European cities in the long twentieth century. It does not understate alienation, poverty, violence and racial strife, but it pays a good deal of attention to how neighbourhoods, factories, sports teams, clubs, dance halls and bars provided camaraderie and cohesion unique to urban life"

Hela texten kan du läsa här.

lördag 13 augusti 2011

Mobben och obildningen.

Om mobben i England skriver Johan Hakelius i Aftonbladet:

”Det haltade redan från början. Mark Duggan, vars död utlöste alltihop, var karriärgangster. Att bli skjuten av polisen var en kalkylerad yrkesrisk. En tråkig historia, men som en klok man en gång påpekade: ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd”. Och nu dyker miljonärsdöttrarna, förskollärarna och operavaktmästarna upp i rättssalen. Klasskamp?

Det plundrarna, misshandlarna och mord-brännarna har gemensamt är kanske inte att de är fattiga, förtryckta och drabbade av nedskärningar. Kanske är en del av dem fattiga, andra rika, en del svarta, andra vita, en del hunsade, andra översittare, en del arbetslösa, andra inte. Det de har
gemensamt kanske spänner över politiskt fiffiga gränser: att de skiter i det mesta utom sig själva. Att de såg en chans och tog den. En trivial egoistisk twittermobb.”

Och om den politiska klassens brist på bildning skriver Gunilla Brodrej i Expressen:

” Det framkom nämligen att statsministerns sommarläsning bestått av fyra deckare, samtliga författade av Camilla Läckberg. Man kan tänka sig tre olika förklaringar till varför Reinfeldt deklarerade detta:

1) Han har ingen bildning. Han älskar dem.
2) Han har bildning och kan bättre, men slöläser för att markera avstånd från de kulturkonservativa gammelmoderaterna. Han fiskar alltså röster med en populistisk agenda som liknar Hägglunds två år gamla köksbordsreferens.
3) Han lever som han lär: Den som säljer mest är bäst.”

Vantrivseln och det totalitära.

Om jag vore en ung man och skulle referera till min känsla för samtiden, och då hänvisade till Freuds essä om vantrivsel i kulturen, så skulle jag förmodligen säga att vantrivsel bara är förnamnet. Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process. Jag kom in i den malmöitiska vänstern när jag fortfarande var tonåring. Vantrivseln den gången kan identifieras som en äkta vrede över sakernas tillstånd: bomberna föll över Vietnam, Sovjetunionen och deras lydstater ockuperade Tjeckoslovakien - etc, etc.

Det totalitära samlar alltid sina trupper i kamp mot vantrivseln. Det totalitära förmår utställa löften om något annat, något bättre, och till det går människan som en törstig i öknen går till källan. Men även om en människas livstid är kort kan den räcka för en omvärdering.

Det totalitära i sig kan bli frånstötande. Inte så att man söker sig från ett totalitärt system till ett annat - det är den gängse, lata metoden - utan att man vänder det helt ryggen, oavsett om det är en religiöst, politiskt eller på annat sätt totalitärt präglad idévärld. De slutna tankesystemen är oerhört lika varandra, alldeles oavsett om de paraderar under bruna, svarta, röda eller gröna fanor.

Det finns mer gemensamt mellan fascismens svartskjorta och islamismens gröna pannband än det kan verka vid en ytlig betraktelse. Och det finns mer gemensamt mellan marxismens hammare och skära och nationalsocialismens hakkors: dessa ideologier samlar leden kring tanken på Den Nya Människan, och hon bestäms av "ras" eller "klass". I islamismens fall bestäms hon av "tro" och "underkastelse" (vilket är den korrekta översättningen av ordet islam).

Att lämna dessa slutna tankesystem bakom sig väcker harm. Gamla vänner, bekanta, frändskaper kastar glåpord och sätter etiketter. Man får följa det gamla ordspråket om hundarna som ylar medan karavanen drar vidare, med den skillnaden att karavanen numera är en högst solitär farkost.

Det politiska livet - i alla dess skenbara motsägelser och motsättningar - är sedan länge Waste Land för mig. Det religiösa livet har aldrig varit en möjlighet, hur gärna man än hade önskat att bönen vore en kraft att lita till. Men unga år i en totalitär rörelse kan om inte annat ge ett slags vaccinering mot den fördumning och försumpning av det offentliga samtalet som sker sedan rätt lång tid tillbaka. Det vaccinet undanhåller mig också från varje form av stöd till det ena eller andra partiet, den ena eller andra organisationen.

Min enda hemvist är litteraturen och det solitära livet. Bara så kan jag skydda mig mot de fasor nuet och framtiden erbjuder. Bara så kan ett slags mänsklig värdighet upprätthållas. Jag låter hundarna yla. Det har de alltid gjort och det kommer de att fortsätta göra. Och medan de ylar känner de sig duktiga, rättfärdiga och goda. Själv saknar jag sedan många år varje behov av sådana känslor.

fredag 12 augusti 2011

De defekta konsumenternas upplopp.

"Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp" säger Zygmunt Bauman idag.

"Från vaggan till graven är vi tränade och drillade att behandla butiker som apotek fyllda med mediciner som kan bota eller åtminstone lindra alla livets och vårt gemensamma livs sjukdomar och plågor. Butiker och shopping erhåller på så vis en fullt och sant eskatologisk dimension. Stormarknaderna, som George Ritzer som bekant uttryckte det, är våra tempel; och så kan jag tillägga att inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i galleriorna blir våra pilgrimsfärder."

Läs hela hans artikel här.

Camus om ensamheten.

I det första bandet av Anteckningar, för åren 1935-1942 (Interculture 1990 i översättning av Anna Säflund), av Albert Camus, finner jag intressanta tankar om ensamheten. I april 1937 skriver han:

"Egendomligt: oförmögen att vara ensam, oförmögen att inte vara det. Man accepterar bägge. Bägge befrämjar."

I maj:

"Att skriva är att avstå. Konsten kräver att man ger upp vissa saker."

I juni:

"Kulturen; människornas skrik inför sitt öde. Civilisationen, dess fall; människans begär efter rikedomar. Blindhet."

Och slutligen i september:

"Man kämpar och lider för att återerövra sin ensamhet. Och så en dag ler världen sitt ursprungliga, naiva leende. Då är det med ens som om kamp och liv suddats ut inom en."

I ensamheten längtar vi alltså efter gemenskapen. När vi befinner oss i den är smärtan och längtan tillbaka till det solitära nästan olidlig. I skrivandet kan vi avstå från gemenskapen, och då gör vi det medvetet, som att flytta själva kroppen ett steg bort. In i tystnaden. Alla begär är borta, både de materiella och de andliga. I detta befriade tillstånd föds det vi vill foga till våra liv. Camus visste i unga år mycket om det.

torsdag 11 augusti 2011

Några ansikten ur mobben.

Laura Johnson

Nej, hon är inte representativ (vem av oss är det?), men hon stod inför skranket igår, för sitt deltagande i mobbens plundringar. Själv hade hon stulit elektronik för femtusen pund. Hennes namn är Laura Johnson och hon är miljonärdotter. Nu har hon fått fotboja och väntar rättegång.

Nå, jag skrev igår om Canettis Massa och makt. När jag läser om miljonärsdottern tänker jag att teorin om massan nog ändå är riktigare än de ryggmärgsreflexer som gör gällande att det är fattigdom som får människor att ansluta sig till en plundrarmobb. En annan faktor som i dagens olika analyser lyfts fram är det faktum att människor insyltade i olika kriminella gäng varit pådrivande i plundringarna. Att vara fattig, arbetslös eller utan vare sig bildning eller utbildning är sannerligen inga automatutlösande mobbreflexer. Om så vore får vi räkna med att FAS3- kollektiven i Sverige snart störtar in på Konsum och anlägger eld.

Alexis Bailey

Det finns inget ämne som lockar fram fler teorier än detta. Är det inte marxistiska klassbegrepp som dammas av, så är det ett primitivt rastänkande som räknar och "förklarar" andelen mörkhyade i relation till ljushyade plundrare. Vore det så enkelt kunde man lägga ner varje diskussion. Däremot tror jag att både marxismens begrepp och socialpolitiska analyser som har med klass (proletariat, trasproletariat och småborgarklass) och kultur (brittisk, afrikansk, asiatisk etc) att göra, är användbara om det sker på ett icke-dogmatiskt sätt, och dessutom tycker jag att de enskilda berättelserna visar på något betydligt mer komplext. Låt mig därför bara avslutningsvis nämna lärarassistenten Alexis Bailey. Han borde väl ändå undvika att inför sina elevers ögon delta i plundringarna? Men det gjorde han inte. Brevbäraren Jeffrey Ebanks, 32, kunde inte heller låta bli. Varför? Fanns det ekonomiska skäl till hans plundring? (I sammanhanget en artikel av Theodore Dalrymple).

Andres Lokko skriver i Aftonbladet, att en enda butik lämnades orörd i Clapham: Waterstones bokhandel. Säger det något?

Det sista jag såg på BBC i natt var en gråtande man som fått sin lilla butik plundrad. Han fick ryggdunkar av kollegorna som sa att det skulle ordna sig. Han svarade att han saknade försäkring, och att allt det lilla som försörjt honom och hans familj nu var borta. Hans tårar står för mig som en symbol för det som svept fram över de brittiska städerna.

onsdag 10 augusti 2011

Många skäl läsa Elias Canettis Massa och makt.

En repris följer här. Jag hade tänkt skriva en ny text om Elias Canettis stora arbete Massa och makt, men fann det helt onödigt. Texten nedan är alltså densamma som publicerades i bloggen i november 2010. Skillnaden är att man med fördel kan läsa den mot bakgrunden av hur massan - pöbeln - fungerar i det brittiska samhället dessa dagar. Och även om texten nedan i första hand belyste de massor som formats av politiska skäl finns det en giltighet i hans ord. Canetti påpekar för övrigt att massan alltid - oavsett om det är en krigarmassa eller en fotbollsmassa - beter sig likadant. Massan är i sig en kropp som rör sig oberoende av de enskilda delarna/individerna. Väl inne i, och en del av, massan är man fast i den, med allt vad det innebär av våld och makt.

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.

*

Kanske kunde man här, som en uppdatering, tillägga följande ur Massa och makt:

"Ofta talas det om massans förstörelselusta, den är det första man lägger märke till hos massan... Vad massan helst förstör är hus och föremål... Det mest verkningsfulla av alla förstörelsemedel är elden. Den syns på långt håll och drar till sig folk. Den förstör oåterkalleligt... Den massa som härjar med eld anser sig oemotståndlig. Alla kommer att ansluta sig till den..."

(Ur kapitlet Förstörelselusta, sidan 16)